NJA 2013 s. 336
En polis som planerade en prejning genom trängning utan att dessförinnan rapportera det till vakthavande befäl har dömts för tjänstefel.
Växjö tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Växjö tingsrätt åtal mot M.U. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
Polisinspektören M.U. har den 19 augusti 2009 under tjänstgöring fört polisbil och därvid, sedan en motorcyklist underlåtit att stanna på polismans tecken, förföljt motorcyklisten på olika gator och vägar inom Växjö kommun, från Torpavägen via Trummenvägen och Teleborgsvägen till Rinkaby på länsväg 682.
Under förföljandet har M.U., utan att detta dessförinnan rapporterats till vakthavande befäl, vid ett tillfälle kört in framför motorcykeln och vid ett annat tillfälle fysiskt trängt motorcyklisten mot ett staket eller kört in framför motorcykeln, allt i syfte att genom s.k. prejning hindra motorcyklistens fortsatta färd.
Trots att vakthavande befäl därefter har beordrat att förföljandet skulle avbrytas har M.U. fortsatt detta och istället för att falla tillbaka har han påtagligt ökat hastigheten och kört ikapp motorcyklisten, som slutligen kört av vägen.
M.U. har genom sitt handlande vid myndighetsutövning, uppsåtligen eller av oaktsamhet, åsidosatt vad som gällt för uppgiften.
Lagrum: 20 kap. 1 § BrB jämförd med 2 och 3 §§ Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för stoppande av fordon (RPSFS 2008:6) med stöd av 10 § 5 polislagen (1984:387).
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Joakim Hugoson) anförde i dom den 17 mars 2011 följande.
Domskäl
Åklagaren har hänvisat till Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för stoppande av fordon (RPSFS 2008:6), 2 och 3 §§.
Eftersom det är av betydelse för bedömningen i fråga om M.U. har åsidosatt vad som gällt för uppgiften återges här relevanta delar av 2 och 3 §§ i nämnda föreskrifter.
Terminologi
2 §
Förföljande
Körning med ett polisfordon efter ett undflyende fordon eller annat transportmedel med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd. Den undflyende görs, genom ljud- och/eller ljussignal, på ett tydligt sätt uppmärksam på att han eller hon ska stanna.
Efterföljande
Körning utan ljud- eller ljussignaler med ett polisfordon på större avstånd efter ett undflyende fordon eller annat transportmedel i syfte att ta reda på vart den undflyende tar vägen och för att, när sådana förutsättningar föreligger, ingripa enligt 22 § polislagen.
Prejning
Åtgärd som syftar till att förhindra fortsatt färd med ett fordon eller annat transportmedel. Det kan ske genom att polisen med körsätt, tecken, ljud- och/eller ljussignaler beordrar att färden ska upphöra eller genom att polisen med polisfordonet fysiskt tränger ett undflyende fordon och därigenom tvingar det att stanna (trängning).
Förföljande och prejning
3 §
Ett påbörjat förföljande eller en planerad prejning genom trängning ska omedelbart rapporteras till det vakthavande polisbefälet som därefter ska leda polisinsatsen.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får en motorcykelpatrull eller en ensampatrull tillfälligt avvakta med att rapportera insatsen till det vakthavande polisbefälet, om förhållandena är sådana att rapporteringsåtgärden kan medföra allvarlig fara för trafiksäkerheten. Om rapporteringsåtgärden dröjer längre än tillfälligt ska den påbörjade eller planerade insatsen dock omedelbart avbrytas.
M.U. har förnekat gärningarna och bestritt ansvar enligt följande. Andra stycket i gärningsbeskrivningen: det har inte varit fråga om någon prejning och i vart fall inte någon planerad prejning. Tredje stycket i gärningsbeskrivningen: det har inte varit fråga om ett förföljande utan efterföljande. Han har inte åsidosatt vad som gällt för uppgiften.
Händelsen inträffade en onsdagskväll vid 20-tiden på bl.a. Teleborgsvägen i Växjö. M.U. framförde en polisbil och hade en kollega som passagerare. En motorcyklist vägrade stanna på deras tecken, varför de tog upp ett förföljande av motorcykeln. Färden gick på olika vägar och gator i Växjö och pågick i cirka fem minuter. Den slutade med att motorcyklisten körde av vägen och skadade sig allvarligt.
Åklagaren har som bevisning åberopat en videoinspelning från polisbilens kamerautrustning, som visar hur förföljandet gick till. Videoinspelningen har spelats upp vid huvudförhandlingen.
Tingsrätten har gjort följande iakttagelser från videoinspelningen. Polisbilen får kontakt med motorcyklisterna kl. 20.30. I en rondell stannar den ena motorcyklisten på polisbilens tecken men den andra kör vidare i syfte att smita från polisen. Polisbilen inleder ett förföljande. Klockan är 20.31.38. En stund senare, kl. 20.32.39 går ett meddelande från polisbilen till vakthavande befäl att polisbilen tagit upp ett ”efterföljande”. De befinner sig då vid Statoil på Teleborg och kör mot centrum. I en rondell kör polisbilen om motorcyklisten, svänger till höger och lägger sig framför denne. Klockan är 20.32.56. Motorcyklisten kör upp på den stenbelagda vägkanten och lyckas fortsätta sin färd genom att svänga till höger i rondellen. Vid en infart till campusområdet, kl. 20.33.28, kör polisbilen åter om motorcyklisten och svänger in framför denna till höger mot ett staket utmed vägen, varvid motorcykeln träffar staketet, som går sönder. Även motorcykeln tar skada. Motorcyklisten lyckas dock fortsätta sin färd. Klockan 20.35.42 får polisbilen ett meddelande från vakthavande befäl att avbryta insatsen. Det uppstår ett längre avstånd än tidigare mellan motorcykeln och polisbilen. Polisbilen fortsätter dock att följa efter motorcykeln i hög fart. Hastigheten når upp till över 200 km per timme. Motorcykeln kör av vägbanan kl. 20.36.37, ned i diket och in i ett taggtrådsstängsel. Vid tiden för avkörningen håller polisbilen en hastighet av 160 km per timme och ligger på ett avstånd som uppskattningsvis är under 100 meter bakom motorcykeln.
M.U. har berättat i huvudsak följande. De var ute på en rutinpatrullering för trafikövervakning vid det aktuella tillfället i en civil polisbil. Han hörde att två motorcyklar gasade på väldigt kraftigt och bestämde sig för att kontrollera dem. När de kommit ifatt motorcyklarna tittade den ena föraren in i deras bil och stack därefter iväg. Han tog upp ett förföljande och han trodde att föraren var en drogpåverkad person. Hans syfte i rondellen var inte att fysiskt hindra motorcyklistens fortsatta färd utan att markera för föraren att denne skulle stanna. Det fanns plats för föraren att passera och fortsätta sin färd. Vid infarten till Campus var han också noga med att lämna tillräckligt med plats för motorcyklisten att köra vidare. Ingripandena i rondellen och vid campusområdet var spontana, inte planerade. Om han velat preja motorcyklisten hade han gjort det på ett mera distinkt sätt. När han fick order om att avbryta slog han av blåljusen. Förföljandet övergick i ett efterföljande i spaningssyfte. Han lät avståndet öka.
Tingsrättens bedömning
Av videoinspelningen framgår tydligt att M.U. vid ett tillfälle - i en rondell - körde in framför motorcykeln och vid ett annat tillfälle fysiskt trängde motorcykeln mot ett staket. Det entydiga intrycket är att M.U. vid dessa båda tillfällen försökte stoppa motorcyklisten genom prejning. M.U:s invändning om att han lämnade utrymme för motorcyklisten att köra vidare motsägs av vad som framgår av videoinspelningen. Att föraren ändå kunde fortsätta färden synes ha berott på andra omständigheter. I rondellen lyckades föraren köra in på den väg som gick åt höger och vid staketet kunde han fortsätta efter att detta gett vika. Det är fråga om två prejningar som genomfördes drygt en respektive två minuter efter att förföljandet inleddes. Mot bakgrund härav och med hänsyn till M.U:s körsätt i övrigt under färden är det möjligt att sluta sig till att han planerat för eller i vart fall räknat med möjligheten att stoppa motorcyklisten genom prejning innan dessa genomfördes. Förhållandena var inte sådana att han haft rätt att tillfälligt avvakta med att rapportera insatsen till det vakthavande polisbefälet. M.U:s kollega som skötte bilens radiokommunikation hade möjlighet att i god tid före prejningarna rapportera till vakthavande befäl samtidigt som M.U. framförde bilen. Att M.U. instruerade kollegan att rapportera ett efterföljande trots att det var fråga om ett förföljande visar också på att han gjorde en sak men rapporterade något annat. Sammantaget är åtalet enligt gärningsbeskrivningens andra stycke styrkt.
Av videoinspelningen framgår vidare att M.U., efter att det vakthavande polisbefälet beordrat honom att avbryta insatsen, fortsatte att följa efter motorcyklisten i hög hastighet. Det framgår också att avståndet mellan motorcykeln och polisbilen var förhållandevis kort när motorcykeln körde av vägen. Mot denna bakgrund är intrycket och bedömningen att M.U. fortsatte förföljandet utan att gå över till ett efterföljande, som han själv berättat. Det förhållandet att han slagit av ljussignalerna ändrar inte den bedömningen. Den aktuella föreskriften kan inte rimligen tolkas på det sättet att det för att ett förföljande ska övergå i ett efterföljande är tillräckligt att slå av ljud- eller ljussignalerna på polisbilen samtidigt som körningen fortsätter i hög fart och med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen. Detta måste M.U. ha insett. Mot bakgrund av det anförda är också åtalet enligt gärningsbeskrivningens tredje stycke styrkt.
På grund av det anförda finner tingsrätten att M.U. genom sitt handlande vid myndighetsutövning uppsåtligen har åsidosatt vad som gällt för uppgiften i förevarande fall. Gärningen är att bedöma som tjänstefel och brottet är inte ringa. Det förskyller ett bötesstraff.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde M.U. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB samt 2 och 3 §§ Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen m.m. i Rikspolisstyrelsens författningssamling RPSFS 2008:6. Påföljden bestämdes till 70 dagsböter å 270 kr.
Göta hovrätt
M.U. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom eller, i andra hand, sänka straffet.
Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen genom att i första stycket lägga till ”i dubbelpatrull” efter ”under tjänstgöring”.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Mats Lundeholm, hovrättsrådet Ulrika Tyrén, referent, och f.d. hovrättsrådet Ingemar Sundén) anförde i dom den 28 oktober 2011 följande.
Hovrättens domskäl
- - -.
Hovrättens bedömning
Åklagaren har till förtydligande av åtalet anfört i huvudsak följande. Det görs inte gällande att M.U. vid aktuellt tillfälle körde vårdslöst eller att han genom sitt handhavande av polisbilen i sig avvek från vad som gällde för uppgiften. M.U. orsakade t.ex. inte den olycka som sedermera inträffade och han utförde de båda prejningarna i sig ”enligt regelboken”. Vad som läggs M.U. till last är i stället att han i fråga om prejningarna utförde dem utan att dessförinnan rapportera sin avsikt till vakthavande polisbefäl, och i fråga om förföljandet att han fortsatte med detta i strid med uttrycklig order från vakthavande polisbefäl. Om M.U. hade övergått till ett efterföljande, hade handlandet däremot varit invändningsfritt.
Hovrätten gör följande överväganden när det gäller de förfaranden som avses med åtalet.
Underlåtenhet att rapportera två planerade prejningar
I likhet med tingsrätten finner hovrätten klarlagt att M.U. vid två tillfällen försökte stoppa motorcyklisten på sätt som är att bedöma som prejning genom trängning. Det är utrett att detta skedde under tjänstgöring i dubbelpatrull. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter (RPSFS 2008:6) ska en planerad prejning genom trängning omedelbart rapporteras till det vakthavande polisbefälet som därefter ska leda polisinsatsen. Det är klarlagt att någon rapportering inte gjordes. Frågan är om de två prejningarna var planerade eller inte.
Som hovrätten har uppfattat inspelningen från polisbilens kamera uppkom ett läge för den första prejningen mycket hastigt, genom att en annan bil tillfälligt blockerade vägen för motorcyklisten i en rondell. Något egentligt stöd för att den prejningen ska anses planerad kan hovrätten inte finna. Det förhållandet att M.U. hade inlett, och rapporterat, ett förföljande i syfte att stoppa motorcyklisten kan inte anses tillräckligt för att säga att prejningen var planerad. M.U. har därför i denna del inte agerat i strid med Rikspolisstyrelsens föreskrifter.
När det däremot gäller den andra prejningen hade vid det tillfället alltså ett första prejningsförsök misslyckats. En ny möjlighet uppstod genom att motorcyklisten tillfälligtvis höll en påfallande låg hastighet. Enligt hovrätten kan det av utredningen dras den slutsatsen att M.U. i detta skede bestämt sig för att med till buds stående medel, t.ex. prejning, försöka stoppa motorcyklisten. Åtgärden får därför anses ha varit planerad. Han borde ha rapporterat sin avsikt till vakthavande polisbefäl och har alltså i så måtto brustit i vad som åvilat honom.
Frågan är därefter om M.U. därigenom åsidosatt vad som gäller för uppgiften i sådan grad att han ska dömas för tjänstefel.
Brottsbalkens bestämmelser om ansvar för tjänstefel ställer stränga krav på den som utövar myndighet. Även med den utgångspunkten är det emellertid klart att inte alla felaktigheter i yrkesutövningen bör föranleda straffrättsligt ansvar. Detta kommer också till uttryck i lagen på så sätt att om gärningen är att anse som ringa ska den inte medföra ansvar.
Prejning genom trängning är typiskt sett en farlig åtgärd som är förenad med betydande risker, inte minst när den som ska stoppas är en oskyddad trafikant. Bedömningen av om prejning ska ske kan vara mycket svår att göra. Det är också därför det finns särskilda föreskrifter om rapporteringsskyldighet så att beslut om fortsatta åtgärder ska fattas objektivt av någon som inte är mitt i händelsernas centrum. Den föreskrift som M.U. har åsidosatt är således betydelsefull.
I förevarande fall har det emellertid inte gjorts gällande att den aktuella prejningen var obefogad eller oförsvarlig. Det har inte påståtts annat än att M.U. skulle ha fått tillstånd till de åtgärder han vidtog, om han hade rapporterat till det vakthavande polisbefälet. Rapporteringsskyldigheten var alltså i den konkreta situationen en ren formalitet. Under sådana förhållanden bedömer hovrätten att den skyldighet som M.U. brustit i, när den ses för sig, inte är sådan att den faller inom det straffbara området. Det fel han gjort är alltså att anse som ringa och ska inte föranleda ansvar för tjänstefel.
Fortsatt förföljande trots order att avbryta
Åklagaren har även gjort gällande att M.U. i strid med uttrycklig order från det vakthavande polisbefälet fortsatte förföljandet av motorcyklisten. M.U. har å sin sida ansett att han, vilket ostridigt varit tillåtet, övergick till ett efterföljande.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter kännetecknas ett förföljande av att avståndet mellan fordonen är förhållandevis kort, att syftet är att stoppa den undflyendes färd och att den undflyende genom ljud- och/eller ljussignal på ett tydligt sätt görs uppmärksam på att han eller hon ska stanna. Ett efterföljande kännetecknas av ett större avstånd mellan fordonen, att syftet är att ta reda på vart den undflyende tar vägen och att körningen sker utan ljud- eller ljussignaler.
JO har i flera ärenden angående s.k. biljakter uttalat sin syn på innebörden av begreppen förföljande och efterföljande (t.ex. JO 1990/91 s. 70). JO har bl.a. uttalat att det som i första hand skiljer begreppen åt är deras syfte. Ett förföljande är avsett att direkt leda fram till att det flyende fordonet stoppas och att dess förare tas fast, medan ett efterföljande närmast kan beskrivas som en spaningsåtgärd som syftar till att ta reda på vart den flyende tar vägen. Mot bakgrund av syftet med ett förföljande ligger det enligt JO:s mening i sakens natur att avståndet mellan fordonen är förhållandevis kort och att man därmed kan utgå från att den som förföljs är medveten om polisens närvaro och påverkas av denna. I alla de fall där det av den flyendes körsätt framgår att han eller hon påverkas av polisens närvaro måste förfarandet enligt JO betraktas som ett förföljande. Som exempel på sådan påverkan nämns att den flyende ökar hastigheten avsevärt, att han eller hon kör mot rött ljus eller nonchalerar andra regler som är av grundläggande betydelse för trafiksäkerheten. Ett efterföljande har däremot närmast spaningskaraktär. En grundläggande förutsättning för att ett efterföljande ska föreligga torde därför enligt JO vara att avståndet mellan fordonen är så stort och omständigheterna också i övrigt sådana att föraren vid sin körning inte rimligen kan känna sig jagad av polisen. Det är här med andra ord fråga om en sedvanlig trafiksituation där såväl polisfordonet som det efterföljda fordonet framförs på ett ”normalt” sätt i den aktuella trafikmiljön.
I förevarande fall är det inte visat annat än att när det vakthavande polisbefälet gav order om att avbryta förföljandet stängde M.U. av ljud- och ljussignalerna. Hovrätten godtar också hans uppgift om att hans syfte med den fortsatta färden var att ta reda på vart motorcyklisten tog vägen. Hovrätten får vidare godta att M.U. själv var av uppfattningen att han övergick i ett efterföljande.
Av utredningen framgår att i detta skede ökade inledningsvis avståndet mellan de båda fordonen, för att minska strax innan motorcyklisten körde av vägen. Hastigheten nådde bitvis upp till över 200 km/tim. Det råder ingen tvekan om att motorcyklisten påverkades av polisens närvaro och att det inte var fråga om en sedvanlig trafiksituation. Med utgångspunkt i det synsätt som JO gett uttryck för råder det ingen tvekan om att M.U. fortsatte ett förföljande.
Rikspolisstyrelsens föreskrifter är emellertid inte helt tydliga utan ger utrymme för olika tolkningar, bland annat med avseende på vilka avstånd som ska tillämpas i olika situationer. M.U:s tolkning av föreskrifterna får anses ligga inom ramen för föreskrifternas ordalydelse, och det har inte påståtts att han skulle ha fått kännedom om att en sådan tolkning av begreppen skulle vara felaktig. I stället har han obestritt uppgett att en sådan tillämpning av föreskrifterna var vad han hade fått lära sig som den korrekta. Enligt hovrättens mening kan han därmed inte anses ha gjort en sådan klar och allvarlig felbedömning av föreskrifterna som krävs för att ett tjänstefelsansvar ska komma i fråga (jfr rättsfallen NJA 2005 s. 385 och RH 2007:40). Inte heller om M.U:s båda felaktiga förfaranden vägs samman finner hovrätten att man når upp till vad som är straffbart som tjänstefel. Åtalet ska således ogillas.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet - - -.
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle döma M.U. för tjänstefel i enlighet med följande justerade gärningspåstående.
Polisinspektören M.U. har den 19 augusti 2009 under tjänstgöring i dubbelpatrull fört polisbil och därvid, sedan en motorcyklist underlåtit att stanna på polismans tecken, förföljt motorcykeln på olika gator och vägar inom Växjö kommun, från Torpavägen via Trummenvägen och Teleborgsvägen till Rinkaby på länsväg 682.
Under förföljandet har M.U., utan att detta dessförinnan rapporterats till vakthavande befäl, vid ett tillfälle kört in framför motorcykeln och vid ett annat tillfälle fysiskt trängt motorcyklisten mot ett staket eller kört in framför motorcykeln, allt i syfte att genom s.k. prejning genom trängning hindra motorcyklistens fortsatta färd.
Trots att vakthavande befäl därefter har beordrat att förföljandet skulle avbrytas har M.U. fortsatt detta och istället för att falla tillbaka har han påtagligt ökat hastigheten och kört ikapp motorcykeln, som slutligen kört av vägen.
M.U. har genom sitt handlande och/eller underlåtenhet vid myndighetsutövning, uppsåtligen eller av oaktsamhet, åsidosatt vad som gällt för uppgiften.
M.U. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Patrik Skogh, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
Polisinspektören M.U. genomförde den 19 augusti 2009 en rutinpatrullering för trafikövervakning i en civil polisbil. M.U. observerade två motorcyklar, vilka han misstänkte hade kört över heldragen linje, och bestämde sig för att kontrollera dem. Den ena motorcykeln stannade inte, varpå M.U. påbörjade ett förföljande av denna. Efter cirka fem minuter fick han en order om att förföljandet skulle avbrytas. En knapp minut senare körde motorcykeln av vägen.
M.U. åtalades för tjänstefel. Gärningsbeskrivningen överensstämde i allt väsentligt med den av riksåklagaren justerade gärningsbeskrivningen. Tingsrätten dömde M.U. i enlighet med åtalet för tjänstefel till 70 dagsböter. Hovrätten ansåg att M.U. hade gjort sig skyldig till tjänstefel avseende den andra av de två påstådda prejningarna men bedömde brottet som ringa. I den del av åtalet som avsåg fortsatt förföljande trots order om avbrytande menade hovrätten att det inte var fråga om en sådan klar och allvarlig felbedömning av föreskrifterna som krävs för att tjänstefelsansvar skulle komma i fråga. Åtalet ogillades därför.
Utgångspunkt för bedömning
För tjänstefel döms enligt 20 kap. 1 § BrB den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Med rekvisitet åsidosättande av vad som gäller för uppgiften avses inte endast lag eller annan författning. Det kan förekomma situationer där ett visst handlingsmönster ter sig självklart och naturligt utan att detta har angetts uttryckligen i någon författning eller kan anses framgå av förarbeten. Ansvar kan alltså inträda vid åsidosättande av vad som gäller för uppgiften även om detta inte uttryckligen har författningsreglerats. Även interna myndighetsföreskrifter kan ha betydelse vid bedömningen av vad som ska anses ha gällt för uppgiften (se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, version den 1 juli 2012, s. 20:21). Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, döms inte till ansvar.
Polisens verksamhet regleras i första hand av polislagen (1984:387). I 8 § finns allmänna principer för polisingripanden. I paragrafen återfinns behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet (se Berggren, Munck, Polislagen, version den 1 april 2012, s. 57 f.).
Rätten att stoppa fordon finns i 22 § polislagen. I paragrafen sägs bl.a. att en polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott. Bestämmelser om att använda våld för att stoppa ett fordon eller annat transportmedel finns i 10 § p. 5 polislagen. Av bestämmelsen framgår att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller ska kontrollera ett fordon eller ett fordons last. Polisens rätt att stoppa ett fordon var tidigare inte lagreglerad. Ett viktigt skäl för att lagfästa principerna för när polisen med våld ska kunna få stanna ett fordon var att exempelvis användning av hinder och spikmatta samt förföljande av fordon är åtgärder som är förenade med stora risker för skador på person och egendom (a.a. s. 155).
Rikspolisstyrelsen har meddelat verkställighetsföreskrifter till polislagen. Vid tiden för den åtalade gärningen gällde Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för stoppande av fordon enligt 10 § 5 polislagen (1984:387) m.m. (RPSFS 2008:6). Föreskrifterna har sedermera ändrats (RPSFS 2011:14).
Åtalet rörande förföljande trots order om avbrytande
Av 2 § i de ovan nämnda föreskrifterna framgår betydelsen av begreppen förföljande och efterföljande. Där anges bl.a. att förföljande innebär körning med ljud- och/eller ljussignal med ett förhållandevis kort avstånd mellan fordonen, allt i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd. Efterföljande anges innebära körning utan ljud- eller ljussignaler på större avstånd i syfte att ta reda på vart den undflyende tar vägen.
Justitieombudsmannen har flera gånger uttalat sig om förföljande och efterföljande. Justitieombudsmannen har bl.a. ansett att en grundläggande förutsättning för att det ska föreligga ett efterföljande är att avståndet till den undflyende är så stort och omständigheterna i övrigt sådana att den misstänkte inte rimligen kan känna sig jagad av polisen (JO 1990/91 s. 74).
Av den åberopade videoinspelningen framgår att avståndet mellan fordonen ökar efter det att ordern om avbrytande har getts, men att M.U. kraftigt ökar farten. Motorcykeln finns hela tiden inom synhåll för polisbilen. Vidare framgår att polisbilen kommer ikapp motorcykeln vid en kurva, att avståndet efter kurvan återigen ökar men att motorcykeln kort därefter kör av vägen. Det är uppenbart att motorcyklisten även efter tidpunkten för ordern om avbrytande måste ha varit medveten om att M.U. följde efter honom.
M.U. har i förhör uppgett att han efter ordern att avbryta kvitterade denna, slog av ljus- och ljudsignalerna och sedan lät motorcykeln ta avstånd, innan han körde efter i syfte att se vart motorcykeln tog vägen. M.U. menar att det är så han har lärt sig att ett efterföljande ska gå till. Att han kommer ikapp beror enligt honom på att motorcykeln tog kurvan på fel sätt och därför tappade fart.
Det är ostridigt att ljus- och ljudsignalerna var avslagna efter ordern om avbrytande. Det är också så att avståndet klart är större än det var före ordern. Det framgår inte av föreskrifterna vad som avses med ett sådant ”större avstånd” som utmärker ett efterföljande. M.U. kör visserligen efter motorcykeln i hög hastighet, men syftet med efterföljande - att se vart den undflyende tar vägen - förutsätter rimligen att den efterföljande polisen håller en sådan fart att han inte helt tappar den undflyende ur sikte. M.U:s förklaring till varför han kom ikapp motorcykeln vid kurvan kan inte lämnas utan avseende. Hans agerande efter ordern om avbrytande av förföljandet kan under dessa förhållanden inte anses stå i strid med Rikspolisstyrelsens då gällande föreskrifter eller annan författning.
Som tidigare nämnts kan även andra normer än lag och författning medföra att en tjänsteman ska anses ha åsidosatt vad som gäller för en uppgift (se punkten 3). Eftersom motorcyklisten måste ha varit medveten om att M.U. följde efter honom, står det klart att M.U. med Justitieombudsmannens synsätt ska anses ha fortsatt förföljandet även efter ordern om avbrytande. Justitieombudsmannens uppfattning i den delen har inte arbetats in i Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Även om Justitieombudsmannens uttalanden bör vara styrande för polisens verksamhet och utformandet av föreskrifter och även om det får anses åligga en tjänsteman att i möjligaste mån hålla sig informerad om Justitieombudsmannens beslut på tjänstemannens område, kan inte Justitieombudsmannens uttalanden ensamt ligga till grund för ett straffrättsligt ansvar i detta fall. Eftersom det inte har visats att M.U. uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatte vad som gällde för uppgiften (efterföljandet) ska åtalet i denna del ogillas.
Åtalet rörande prejning genom trängning
Av 2 § i Rikspolisstyrelsens föreskrifter framgår betydelsen av begreppet prejning. Där anges att prejning genom trängning innebär att polisfordonet fysiskt tränger ett undflyende fordon och därigenom tvingar det att stanna. Av 3 § första stycket följer att en planerad prejning genom trängning omedelbart ska rapporteras till det vakthavande polisbefälet.
Vad gäller den första prejningen som åtalet avser kan konstateras att denna sker på ett tidigt stadium av förföljandet. Av den åberopade videoinspelningen framgår att M.U. i en rondell blockerar färdvägen för motorcykeln. Det framgår klart att M.U. fysiskt försöker tränga motorcykeln. Syftet kan inte ha varit ett annat än att få motorcykeln att stanna. Det är därmed fråga om en prejning genom trängning, även om motorcykeln inte stoppas. Det är emellertid tydligt att möjligheten till trängning uppkommer hastigt i och med att det redan finns en bil i rondellen. Det har inte framkommit något som ger anledning att tro att M.U. innan detta tillfälle uppkom planerade att försöka genomföra en prejning genom trängning. Eftersom det inte har rört sig om en planerad prejning genom trängning är agerandet inte i strid med de då gällande föreskrifterna.
Den andra prejningen inträffar omkring trettio sekunder senare, vid en kurva nära ett staket. Även denna gång framgår det av videoinspelningen att M.U. blockerar färdvägen för motorcykeln. Syftet måste ha varit att försöka att få motorcykeln att stanna. Efter den första prejningen måste det ha stått klart för M.U. att han om tillfälle gavs avsåg att genom trängning försöka stoppa motorcykeln. Han inrapporterar dock inte sin avsikt, trots att han får anses ha haft både tid och möjlighet att göra det. När han sedan genomför trängningen vid staketet har han agerat i strid med 3 § i Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Han har därmed åsidosatt vad som gäller för uppgiften.
Mot bakgrund av M.U:s utbildning och erfarenhet har han i vart fall av oaktsamhet begått ett tjänstefel då han underlät att inrapportera att han planerade en prejning genom trängning. En prejning genom trängning är en särskilt farlig åtgärd och det finns en påtaglig risk för att den som trängs eller tredje man skadas. Den risken är än större då den som ska stoppas är en relativt oskyddad motorcyklist. Att rapporteringsskyldigheten fullgörs är även en förutsättning för att den som leder insatsen ska kunna fatta rätt beslut och - när så är motiverat - vägra tillstånd till prejning. Det är därmed av särskild vikt att rapporteringsskyldigheten följs. Mot denna bakgrund kan tjänstefelet inte anses som ringa. (Jfr Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, version den 1 juli 2012, s. 20:25.)
M.U. ska således dömas för tjänstefel avseende den andra prejningen genom trängning. Påföljden bör bestämmas till dagsböter.
Domslut
HD:s avgörande
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Göran Lambertz, Johnny Herre, Ingemar Persson, referent, och Svante O. Johansson) meddelade den 14 maj 2013 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
M.U. är åtalad för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB. Det som läggs honom till last är att han vid två tillfällen under förföljande har planerat prejning utan att detta har rapporterats till vakthavande befäl och att han därefter fortsatt förföljandet trots att vakthavande befäl beslutat att det skulle avbrytas.
Vid tingsrätten dömdes M.U. i enlighet med åtalet för tjänstefel till 70 dagsböter. Hovrätten ogillade åtalet. Hovrätten bedömde att den första prejningen inte hade varit planerad och att M.U. därmed inte heller hade felaktigt underlåtit att rapportera. Beträffande den andra prejningen fann hovrätten att M.U. hade gjort sig skyldig till tjänstefel, men eftersom gärningen bedömdes som ringa skulle inte dömas till ansvar. När det gäller åtalet för att ha fortsatt förföljandet fann hovrätten att M.U. inte hade gjort en sådan klar och allvarlig felbedömning att det medförde ansvar för tjänstefel.
Rättslig reglering
Polisens verksamhet regleras i första hand av polislagen (1984:387). I 8 § finns de för polisingripanden grundläggande behovs- och proportionalitetsprinciperna. Rätten att stoppa fordon regleras i 22 §, där det bl.a. föreskrivs att en polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel, om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott. I 10 § första stycket 5 föreskrivs att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller ska kontrollera ett fordon eller ett fordons last.
Vid tiden för de åtalade gärningarna gällde beträffande vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2008:6). Föreskrifterna har från den 1 februari 2012 ersatts av RPSFS 2011:14.
Enligt 2 § 2008 års föreskrifter avsågs med förföljande körning ”med ett polisfordon efter ett undflyende fordon eller annat transportmedel med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd” där den ”undflyende görs, genom ljud- och/eller ljussignal, på ett tydligt sätt uppmärksam på att han eller hon ska stanna”. Med efterföljande (riktad spaning) avsågs körning ”utan ljud- eller ljussignaler med ett polisfordon på större avstånd efter ett undflyende fordon eller annat transportmedel i syfte att ta reda på vart den undflyende tar vägen”. Med prejning avsågs åtgärd med syfte att hindra fortsatt färd ”genom att polisen med körsätt, tecken, ljud- och/eller ljussignaler beordrar att färden ska upphöra eller genom att polisen med polisfordonet fysiskt tränger ett undflyende fordon och därigenom tvingar det att stanna (trängning)”.
Enligt 6 § 2011 års föreskrifter avses med förföljande körning ”med ett polisfordon efter ett flyende fordon i syfte att stoppa den flyendes fortsatta färd” och med efterföljande körning ”med ett polisfordon i syfte att ta reda på vart den flyende tar vägen”. Med prejning avses åtgärd som syftar till att hindra fortsatt färd med ett fordon på så sätt att polisen ”med fordon fysiskt tränger ett flyende fordon och därigenom tvingar det att stanna”.
Det framgår inte närmare av 2008 års föreskrifter vad som då avsågs med ett sådant ”större avstånd” som utmärkte ett efterföljande. Uttrycket finns inte med i 6 § 2011 års föreskrifter. Däremot sägs i de allmänna råden till dessa föreskrifter att avståndet mellan fordonen inte bör vara kortare än nödvändigt för att poliserna på håll ska kunna uppfatta den flyendes fortsatta färd. 2008 års föreskrifter saknade allmänna råd om efterföljande.
I 3 § första stycket 2008 års föreskrifter angavs att ett påbörjat förföljande eller en planerad prejning genom trängning skulle omedelbart rapporteras till vakthavande polisbefäl som därefter skulle leda polisinsatsen. Enligt 7 § första stycket 2011 års föreskrifter ska ett påbörjat förföljande, efterföljande eller en planerad stängning eller prejning omedelbart rapporteras till vakthavande befäl som därefter ska leda polisinsatsen. Enligt andra stycket i de båda paragraferna får en motorcykelpatrull eller en ensampatrull tillfälligt avvakta med att rapportera insatsen till vakthavande befäl, om rapporteringsåtgärden kan medföra allvarlig fara för trafiksäkerheten.
Åtalet för prejning utan föregående rapportering
Det första prejningsförsöket skedde kort tid efter det att M.U. hade påbörjat och rapporterat förföljandet till vakthavande befäl. Det är tydligt att möjligheten till prejning uppkom mycket hastigt på grund av att det fanns ett annat fordon i den rondell där händelsen inträffade. Utredningen ger inte tillräckligt stöd för bedömningen att M.U. hade planerat en prejning genom trängning. Hans agerande stod därmed inte i strid med 2008 års föreskrifter.
Det andra prejningsförsöket skedde omkring trettio sekunder senare när M.U. blockerade motorcykelns färdväg mot ett staket. Efter det första misslyckade prejningsförsöket måste M.U. när förföljandet fortsatte ha planerat att, om tillfälle gavs, genomföra en prejning genom trängning. M.U. rapporterade inte detta till vakthavande befäl. Han agerade därmed i strid med 3 § första stycket 2008 års föreskrifter, vilka i denna del har samma innehåll som 7 § första stycket 2011 års föreskrifter. Eftersom M.U. tjänstgjorde i dubbelpatrull var det inte tillåtet att tillfälligt avvakta med rapporteringen på den grunden att rapporteringsåtgärden kunde medföra allvarlig fara för trafiksäkerheten. M.U. har därmed i vart fall av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
Skyldigheten att rapportera bl.a. planerad prejning genom trängning till vakthavande befäl har sin grund i att åtgärderna - som kan utsätta inte bara de inblandade utan även andra trafikanter för stora risker - inte ska ledas av den som utför åtgärden utan av någon annan som kontinuerligt kan fatta beslut om vilka åtgärder som ska vidtas. Korrekt rapportering är därmed en förutsättning för att den uppgiften ska kunna fullgöras. Det är alltså av stor vikt att rapporteringsskyldigheten fullgörs. Att det i ett enskilt fall kan bedömas att vakthavande befäl skulle ha tillåtit insatsen saknar betydelse. Mot bakgrund av det anförda kan gärningen inte anses som ringa.
Åtalet rörande förföljande trots order om avbrytande
Efter de två resultatlösa prejningsförsöken fortsatte förföljandet någon minut innan vakthavande befäl beslutade att det skulle avbrytas. M.U. har uppgett att han efter vakthavandes order slog av ljud- och ljussignaler och lät motorcykeln ta avstånd, innan han körde efter i syfte att se vart den tog vägen, allt i enlighet med hur han lärt sig att ett efterföljande ska gå till. Att han kom ikapp motorcykeln berodde enligt honom på att motorcykeln tog en kurva på fel sätt och därför tappade fart.
Det framgår av videoinspelningen att avståndet till motorcykeln ökade omedelbart efter ordern, men också att M.U. kraftigt ökade hastigheten, bitvis till över 200 km/h. Polisbilen kom strax därefter vid en kurva ikapp motorcykeln, varefter avståndet åter ökade något. Kort därefter gick motorcykeln av vägen.
Ett förföljande enligt 2008 års föreskrifter sker med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd. Den undflyende ska genom ljud- och/eller ljussignaler på ett tydligt sätt göras uppmärksam på att han eller hon ska stanna. Det har framgått att M.U. slog av ljud- och ljussignalerna och det kan inte anses med tillräcklig grad av säkerhet visat att den fortsatta körningen skedde i syfte att stoppa motorcyklisten. Det är därmed inte visat att det var fråga om ett otillåtet fortsatt förföljande, vilket åtalet förutsätter. Åtalet är således inte styrkt i denna del.
Sammanfattning
M.U. ska sammanfattningsvis dömas för tjänstefel avseende den andra prejningen. Påföljden ska bestämmas till dagsböter.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom dömer HD M.U. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB till 50 dagsböter om 270 kr.
HD:s dom meddelad: den 14 maj 2013.
Mål nr: B 5434-11.
Lagrum: 20 kap. 1 § BrB, 8 §, 10 § första stycket 5 och 22 § 1polislagen (1984:387), Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen (1984:387) m.m. (RPSFS 2008:6 och RPSFS 2011:14).