NJA 2013 s. 736
För att en efterarvinge ska ha rätt till ersättning enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken måste egendomens värde normalt ha minskat med i vart fall en fjärdedel.
Stockholms tingsrätt
M.S. och M.W.O. förde vid Stockholms tingsrätt talan mot E.W. om klander av bodelning och arvskifte som hade förrättats av boutredningsman i dödsboet efter B.W.
Till stöd för sin talan åberopade kärandena ett rättsutlåtande av docenten Margareta Brattström.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Malin Broman Lindfors) anförde i dom den 1 juli 2010:
Bakgrund
B.W. avled den 14 april 2005 och efterlämnade som dödsbodelägare den efterlevande makan E.W. samt barnen från ett tidigare äktenskap, M.S. och M.W.O. Stockholms tingsrätt förordnade den 14 december 2006 advokaten T.B. till boutredningsman i dödsboet. Boutredningsmannen förrättade bodelning och arvskifte i dödsboet den 15 december 2008. B.W. var tidigare gift med kärandenas mor A.W., vilken avled den 5 juli 1993 med maken B.W. som ende dödsbodelägare och kärandena som efterarvingar. Bodelning och arvskifte efter A.W. har inte skett förrän genom det nu klandrade skiftet. B.W. tecknade, medan han fortfarande var i livet, en kapitalförsäkring hos Skandia Leben med E.W. som förmånstagare. Medel till tecknande av försäkringen erhölls genom försäljning av en fastighet på Gran Canaria. Försäkringsbeloppet 1 015 346 kr utföll till E.W. vid B.W:s död.
Det är i målet ostridigt att B.W:s tecknande av försäkringen medförde att hans egendom minskades med 18 procent.
Det är vidare ostridigt i målet att boutredningsmannen i arvskiftet beräknade M.S:s och M.W.O:s sammanlagda andel i boet till 62,5 procent av dess storlek. Det vederlag som ska utgå till kärandena - för det fall tingsrätten skulle finna att försäkringsbeloppet ska anses ingå i boet - är således ostridigt 62,5 procent av 1 015 346 kr, dvs. 634 591 kr sammanlagt eller 317 296 kr vardera.
Yrkanden m.m.
M.S. och M.W.O. har yrkat att tingsrätten - med ändring av bodelning och arvskifte av den 15 december 2008 - ska förordna att vederlag till dem ska utgå och att deras andelar i boet ska ökas med 317 296 kr vardera, samt att E.W:s andel i boet ska minskas i motsvarande mån. De har vidare yrkat att ärendet ska återförvisas till boutredningsman för förnyat arvskifte.
E.W. har bestritt käromålet. Hon har vitsordat kapitalbeloppet som skäligt i och för sig.
Omständigheter till stöd för talan
M.S. och M.W.O.
Genom att teckna den i målet ifrågavarande försäkringen orsakade B.W. en minskning av sin egendom med 18 procent, vilket är en väsentlig minskning, utan att ta tillbörlig hänsyn till M.S. och M.W.O.
Gränsen för vad som är en minskning av egendomen torde i dessa sammanhang uppgå till cirka 10 procent varför den i förevarande fall gjorda minskningen om 18 procent med god marginal uppfyller rekvisitet i 3 kap. 3 § första stycket ÄB. Det får vidare anses klart att B.W. genom tecknande av försäkringen till förmån för sin nya maka har åsidosatt tillbörlig hänsyn till kärandena.
E.W.
Minskningen om 18 procent av B.W:s egendom var inte väsentlig. B.W. har inte heller genom tecknandet åsidosatt tillbörlig hänsyn till M.S. och M.W.O.
Bestämmelsen i 3 kap. 3 § ÄB har till syfte att tillämpas på vissa uppenbara missbruk från den efterlevandes sida. Vederlag kan ifrågakomma endast om väsentlig minskning av egendomen orsakats genom förfarande av den efterlevande som skett i avsikt att utestänga den först avlidnes arvingar från arv alternativt genom förfarande vid vilket den efterlevande efter ett objektivt bedömande får anses på annat sätt ha åsidosatt tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar. B.W. har aldrig haft för avsikt att utestänga sina bröstarvingar från att ta arv efter honom och kan inte anses ha åsidosatt tillbörlig hänsyn till dem.
Domskäl
Om en efterlevande make genom gåva eller därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, ska av den lott som vid den efterlevande makens död tillkommer hans arvingar vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper på deras andel i boet (3 kap. 3 § första stycket ÄB).
Inledningsvis finner tingsrätten att B.W:s försäkringsförordnande utgör sådant handlande som i här relevant avseende är jämförligt med ett gåvoförordnande.
De frågor som är föremål för tingsrättens fortsatta bedömning är sålunda (1) huruvida B.W. genom att teckna försäkringen i Skandia Leben orsakade en väsentlig minskning av sin egendom samt (2) huruvida tecknandet av försäkringen innebar att han åsidosatte tillbörlig hänsyn till efterarvingarna M.S. och M.W.O. Tingrätten bedömer de angivna frågorna enligt följande.
Orsakade B.W. en väsentlig minskning av sin egendom?
Beträffande frågan hur omfattande en minskning av egendomen måste vara för att minskningen ska anses vara ”väsentlig” finns ingen direkt ledning att hämta i varken lagtext, förarbeten eller vägledande domstolsavgöranden. I förarbetena till 1928 års arvslag angavs i ett exempel på väsentlig minskning att den efterlevande maken hade avhänt boet egendom motsvarande 30 procent av dess värde (NJA II 1928 s. 305). I anslutning till exemplet uttalades att de då gällande reglerna i 9 kap. 1 § och 13 kap. 6 §giftermålsbalken om rätt till boskillnad respektive vederlag vid bodelning på grund av makes väsentliga minskning av sitt giftorättsgods ”böra vara vägledande” vid tolkningen av den regel som i dag har sin motsvarighet i 3 kap. 3 § första stycket ÄB (NJA II 1928 s. 309). I förarbetena till nämnda bestämmelser i 9 kap. 1 § och 13 kap. 6 §giftermålsbalken uttalades ingenting som ger uttrycklig ledning vid tolkningen av uttrycket väsentlig minskning. Dock angavs i ett exempel på när vederlag skulle utgå att giftorättsgodset - efter kvittning mot den andre makens vederlagsskuld - hade minskats med 10 procent (NJA II 1921 s. 143-145 och 191 not 1). I motsvarande regel i nu gällande äktenskapslagstiftning, 11 kap. 4 § ÄktB, anges att en make har rätt till vederlag vid bodelning om den andre maken har minskat värdet av sitt giftorättsgods ”i inte obetydlig omfattning”. I förarbetena till den bestämmelsen anges att vederlag ska utgå vid en minskning av nettogiftorättsgodset om minst 10 procent (prop. 1986/87:1 s. 172). Sålunda finns skäl som talar för att en minskning med omkring 10 procent i enlighet med tidigare förarbetsuttalanden ska anses utgöra en ”väsenlig minskning” samtidigt som det finns goda skäl för att - på språkliga grunder - anse att en ”väsentlig minskning” bör vara någonting mer ingripande än en ”inte obetydlig minskning”, vilket i det sist nämnda förarbetsuttalandet angivits motsvara minst 10 procent. Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att en minskning om 18 procent i vart fall bör anses vara en väsentlig minskning.
Åsidosatte B.W. tillbörlig hänsyn till efterarvingarna?
Beträffande frågan huruvida B.W. åsidosatte tillbörlig hänsyn till efterarvingarna kan först konstateras att den ifrågavarande försäkringen främst tecknats för att skydda E.W. vid B.W:s död. Sålunda är förmånstagarförordnandet att likna vid ett testamentsförordnande. Hade förordnandet skett i formen av testamente hade det varit otillåtet enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄB. Det finns enligt tingsrätten inget relevant skäl för att ett förmånstagarförordnande ska tillåtas i det nu aktuella fallet om ett motsvarande förordnande genom testamente vore otillåtet. Vid en sammantagen bedömning bör förmånstagarförordnandet anses ha inneburit att tillbörlig hänsyn till efterarvingarna åsidosattes.
M.S:s och M.W.O:s talan ska sålunda bifallas.
Domslut
Domslut
Tingsrätten förordnar - med ändring av bodelning och arvskifte av den 15 december 2008 - att vederlag till M.S. och M.W.O. ska utgå och att deras andelar i boet efter B.W. ska ökas med 317 296 kr vardera, samt att E.W:s andel i boet ska minskas i motsvarande mån.
Tingsrätten förordnar att ärendet ska återförvisas till boutredningsman för förnyat arvskifte.
Svea hovrätt
E.W. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att M.S:s och M.W.O:s talan skulle ogillas.
Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd.
HD
E.W. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Domskäl
HD (justitieråden Marianne Lundius, Per Virdesten och Lena Moore) meddelade den 8 juni 2011 följande beslut:
I målet aktualiseras de närmare förutsättningarna för efterarvinges vederlagsrätt enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB när efterlevande make genom gåva eller annan därmed jämförlig handling minskat sin egendom. Det saknas vägledande praxis rörande bedömningen av om en sådan handling vidtagits utan tillbörlig hänsyn till efterarvinge och om minskningen varit väsentlig. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.
M.S. och M.W.O. bestred ändring i tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Jan Öhman och hovrättsrådet Ingela Perklev, referent) anförde i dom den 15 november 2011:
Hovrättens domskäl
Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten.
I likhet med tingsrätten finner hovrätten att den minskning B.W. har orsakat sin egendom genom att teckna den aktuella försäkringen får anses vara väsentlig. Hovrätten beaktar då, utöver vad tingsrätten anfört, även att värdet på försäkringen är förhållandevis högt.
Vidare delar hovrätten, på de av tingsrätten anförda skälen, bedömningen att B.W. genom att teckna försäkringen till förmån för sin nya maka har åsidosatt tillbörlig hänsyn till A.W:s efterarvingar.
Tingsrättens dom ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
E.W. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla M.S:s och M.W.O:s talan.
M.S. och M.W.O. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Brandqvist, föreslog i betänkande en dom, i vilken efter en redogörelse för bakgrunden anfördes följande:
Rättslig reglering m.m.
Som huvudregel ärver en efterlevande make den först avlidne makens egendom med fri förfoganderätt. Den efterlevande maken råder över arvet och har rätt att i princip fritt disponera över det under sin livstid. Enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄB får dock den efterlevande maken inte genom testamente förfoga över egendom som ska tillfalla den först avlidnes arvingar. Den efterlevande maken får inte heller genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsaka en väsentlig minskning av sin egendom, 3 kap. 3 § första stycket ÄB. Om så har skett kompenseras efterarvingarna genom ett vederlag som tas från den lott som ska tillfalla den efterlevande makens arvingar.
Det finns en motsvarande vederlagsregel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad i 11 kap. 4 § första stycket ÄktB. Om den ena maken, utan den andre makens samtycke, inom tre år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, ska den andra makens andel vid bodelningen beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods.
Frågan i målet
Målet aktualiserar de närmare förutsättningarna för vederlag enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB. Parterna är överens om att förmånstagarförordnandet till E.W. är att jämställa med gåva. De är också ense om att B.W. genom sitt handlande har orsakat en minskning av sin egendom med 18 procent. Frågan i målet är i stället om en sådan minskning är väsentlig och om kravet på tillbörlig hänsyn till efterarvingarna har åsidosatts.
Allmänt om tillbörlighetsrekvisitet
Vederlagsregeln i 3 kap. 3 § ÄB har sin föregångare i bestämmelsen i 2 kap. 3 § lagen (1928:279) om arv. I förarbetena till det lagrummet uttalas att vederlag kan komma i fråga om den efterlevande maken genom gåva minskat sin egendom i syfte att utestänga den först avlidne makens arvingar från arv. Det är inte bara förfoganden som har ett direkt syfte att kränka eller omintetgöra efterarvet som träffas av bestämmelsen. Arvingarna till den först avlidne maken kan också ges rätt till vederlag om efterlevande make vid en objektiv bedömning får anses ha åsidosatt tillbörlig hänsyn till dem när han minskat sin egendom genom gåva (se NJA II 1928 s. 304).
Det är främst förfoganden till förmån för de egna arvingarna eller en ny make som träffas av vederlagsregeln. Även andra avhändelser, såsom donationer till ideella ändamål, kan - om förfarandet anses otillbörligt mot den först avlidne makens arvingar - grunda rätt till vederlag (se NJA II 1928 s. 304 f.). Så kan också bli fallet när efterlevande make tecknat en kapitalförsäkring i syfte att bereda ekonomiskt skydd åt en förmånstagare som inte är arvinge till den först avlidne maken. Hänsyn bör också tas till om förordnandet skett i uppenbart syfte att kringgå förbudet mot att testamentera bort den egendom som ska tillfalla arvingarna till den först avlidne maken.
Anspråk på vederlag kan däremot inte göras gällande på grund av vårdslös eller försumlig förmögenhetsförvaltning av den efterlevande maken eller på att han levt efter en högre ekonomisk standard än vad som är skäligt. Efterarvsrätten ska inte vara en belastning för den efterlevande maken och det ska inte i efterhand göras en bedömning av hans livsföring. Rätt till vederlag inträder först när den efterlevande maken uppenbart har missbrukat den fria förfoganderätten (se bl.a. Folke Grauers, Ekonomisk familjerätt, 8 uppl. 2012 s. 144 och Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken Del I [Zeteo, 1 februari 2013], kommentaren till 3 kap. 3 §).
Allmänt om väsentlighetskravet
I förarbetena till arvslagen ges exempel på väsentlig minskning när den efterlevande maken har avhänt boet motsvarande 30 procent av dess värde (se NJA II 1928 s. 305 f.). Vidare finns där en hänvisning till dåvarande giftemålsbalkens regler om vederlag. I förarbetena till dessa ges exempel på när giftorättsgodset har minskats med tio procent (se NJA II 1921 s. 191 not 1). Dessa exempel har dock inte varit avsedda att ange gränsen för väsentlighetskravet.
I lagmotiven till bestämmelsen i 11 kap. 4 § ÄktB anges uttryckligen att om gåvans värde uppgår till mer än tio procent av givarens nettogiftorättsgods bör minskningen anses ha varit i inte obetydlig omfattning. Om värdet av givarens nettogiftorättsgods är stort kan även ett lägre procenttal anses medföra samma resultat. Avgörande är inte antalet kronor utan värdet satt i relation till egendomen i övrigt. Utgångspunkten för gåvans värde är det värde den har vid tidpunkten för skiftet. (Se prop. 1986/87:1 s. 172 f.)
Bestämmelsen i 11 kap. 4 § ÄktB ersatte den tidigare gällande vederlagsregeln i 13 kap. 6 § giftermålsbalken. Den fungerade i sin tur som en sanktionsbestämmelse vid brott mot den skyldighet att vårda sitt giftorättsgods som tidigare förelåg mellan makar. Genom lagändringen försvann vårdnadsplikten, men viss rätt till kompensation behölls vid illojala förfoganden över giftorättsgodset som skett nära inpå en skilsmässa. I den äldre bestämmelsen uppställdes ett krav på ”väsentlig minskning” för att kompensationsrätten skulle aktualiseras. Vid lagändringen byttes uttrycket ut till ”i inte obetydlig omfattning”. Det ändrade ordvalet kommenteras inte i förarbetena.
Mot bakgrund av det begränsade tillämpningsområde som vederlagsregeln i 11 kap. 4 § ÄktB har fått talar omständigheterna för att även mindre förfoganden är avsedda att träffas av regeln. Begreppet ”i inte obetydlig omfattning” bör därför tolkas så att storlekskravet på minskningen är lägre ställt än vid tillämpningen av kravet på väsentlig minskning. För en sådan tolkning talar även det förhållandet att ”väsentlig” i gängse juridiskt språkbruk är ett högt ställt krav. Som princip gäller också att olika uttryck används i lagtext när olika innebörd är avsedd.
Regeln i 3 kap. 3 § första stycket ÄB utgör undantag från huvudregeln om efterlevande makes fria förfoganderätt och avser skydda den först avlidne makens arvingar mot att deras rätt till efterarv reduceras påtagligt eller går helt förlorad. Bestämmelsen i 11 kap. 4 § ÄktB syftar i stället till att neutralisera verkningarna av sådana förfoganden som en make vidtar över sitt giftorättsgods i avsikt att minska eller omintetgöra den andre makens giftorättsanspråk i denna egendom. Det är mer angeläget att trygga efterlevande makes fria förfoganderätt än att trygga en makes rätt att inför en skilsmässa göra sig av med egendom som ska ingå i bodelningen. Även mot bakgrund av de syften som bär upp reglerna är det motiverat att vid tillämpning av 3 kap. 3 § ÄB ställa högre krav på storleken på den egendom som avhänts boet än vid tillämpning av 11 kap. 4 § ÄktB. En nivå på omkring 20-30 procent av givarens nettogiftorättsgods bör utgöra en rimlig avvägning mellan den fria förfoganderätten och efterarvsrätten (se Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken Del I [Zeteo, 1 februari 2013], kommentaren till 3 kap. 3 §).
Bedömningen i detta fall
B.W. har minskat sin egendom med 18 procent. En sådan minskning kan inte anses utgöra en väsentlig minskning i den mening som krävs för att vederlag ska utgå enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB. Det saknar därmed betydelse om tillbörlig hänsyn till efterarvingarna har åsidosatts. M.S:s och M.W.O:s talan ska således ogillas.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom i själva saken ogillar HD M.S:s och M.W.O:s talan.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Lena Moore, Martin Borgeke, Dag Mattsson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 10 juli 2013 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
B.W. avled år 2005. Som dödsbodelägare efterlämnade han makan E.W. och barnen M.S. och M.W.O. M.S. och M.W.O. är barn till B.W. och hans maka i ett tidigare äktenskap, A.W., som avled år 1993 och då efterlämnade B.W. och de två döttrarna.
B.W. hade tecknat en kapitalförsäkring med makan E.W. som förmånstagare. När han avled utföll försäkringen med 1 015 346 kr till henne.
Sedan tingsrätten hade förordnat att dödsboet efter B.W. skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman, förrättade boutredningsmannen bodelning och arvskifte den 15 december 2008. Med anledning av att M.S. och M.W.O. hade gjort gällande att försäkringsbeloppet borde beaktas prövade boutredningsmannen om de, i deras egenskap av arvingar efter A.W., hade rätt till ersättning med stöd av 3 kap. 3 § ÄB. Boutredningsmannen gjorde bedömningen att det inte fanns någon sådan rätt till ersättning, eftersom försäkringen inte ansågs ha orsakat en väsentlig minskning av egendomen.
M.S. och M.W.O. väckte klandertalan och vidhöll att försäkringsbeloppet borde beaktas. Tingsrätten fann att det förelåg förutsättningar för ersättning enligt 3 kap. 3 § ÄB, varför deras andelar skulle ökas med 317 296 kr var. Tingsrätten återförvisade därför ärendet till boutredningsmannen för nytt skifte. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
Tillämplig lagregel och frågan i målet
Om en efterlevande make genom gåva eller någon handling som kan jämföras med det, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, har orsakat en väsentlig minskning av sin egendom, ska enligt 3 kap. 3 § ÄB av den lott, som vid den efterlevande makens död tillkommer hans eller hennes arvingar, ersättning utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad som av minskningen belöper på deras andel i boet.
I första hand är frågan i målet hur uttrycket ”väsentlig minskning” ska förstås.
En efterlevande makes arvsrätt
Om arvlåtaren var gift, tillfaller enligt 3 kap. 1 § första stycket ÄB kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Maken ärver alltså före bröstarvingarna. Först när den efterlevande maken avlider har enligt 3 kap. 2 § bröstarvingarna rätt till sitt arv efter den först avlidne, s.k. efterarv.
Den efterlevande maken kan som ägare fritt förfoga över den egendom som ärvs med stöd av 3 kap. 1 § ÄB. Egendomen kan användas, säljas eller ges bort; någon vårdplikt föreligger inte. All egendom bildar hos den efterlevande en enhetlig förmögenhetsmassa. Handlingsfriheten är begränsad endast på så sätt att den efterlevande maken inte genom testamente får bestämma över den egendom som ska tillfalla den först avlidnes arvingar (3 kap. 2 § första stycket). Begränsningen av testationsrätten gäller med avseende på efterarvingarnas ideella andel av förmögenhetsmassan, inte i fråga om bestämd egendom (se NJA 1995 s. 303).
Arvsrätten mellan makar är motiverad av det grundläggande intresset att hålla samman boet och trygga den efterlevandes ställning så länge han eller hon lever (jfr motiven till 1928 års arvslag, NJA II 1928 s. 275 ff.). Efterarvet är utformat endast som en rätt till en andel i en framtida förmögenhetsmassa för att säkerställa att den efterlevande maken kan förfoga självständigt över egendomen. Lagen gör det därmed möjligt för den efterlevande maken att under sin livstid fritt förfoga över den egendom som har utgjort underlaget för makarnas ekonomi, oavsett om egendomen har tillhört den efterlevande eller den först avlidne.
Efterarvinges rätt till ersättning
När den efterlevande maken dör, ska den kvotdel som i enlighet med 3 kap. 2 § ÄB har bestämts utifrån egendomsförhållandena vid den först avlidne makens död tillfalla efterarvingarna utan hänsyn till de värdeförändringar som kan ha skett. Principen är alltså att det inte ska beaktas om egendomen då har minskat eller ökat i värde.
Som undantag från denna princip gäller, som har framgått i det föregående (p. 5), att en efterarvinge kan ha rätt till ersättning med stöd av 3 kap. 3 § ÄB. Rätten till ersättning förutsätter att den efterlevande maken genom gåva eller liknande har orsakat en väsentlig minskning av sin egendom och därvid även åsidosatt tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar.
Bestämmelsen i 3 kap. 3 § ÄB har utan sakliga ändringar hämtats från 2 kap. 3 § i 1928 års arvslag. Av motiven till den bestämmelsen framgår att rätten till ersättning gällde när den efterlevande maken vid en objektiv bedömning fick anses ha åsidosatt tillbörlig hänsyn till efterarvingarnas rätt genom gåvan (jfr NJA II 1928 s. 303 ff.). Vid den bedömningen skulle det enligt motiven beaktas om gåvan var påkallad av omständigheterna och om den stod i missförhållande till den efterlevande makens ställning.
En grundläggande förutsättning för att det ska finnas en rätt till ersättning enligt 3 kap. 3 § ÄB är dock att det genom gåvan har orsakats en väsentlig minskning av egendomen. Det är alltså först när det kan konstateras att minskningen är väsentlig som det blir aktuellt att bedöma om den efterlevande maken har åsidosatt tillbörlig hänsyn.
Förarbetena till lagstiftningen innehåller inte några närmare uttalanden om vad som avses med en väsentlig minskning av egendomen. I motiven till 1928 års arvslag framhölls att vederlagsreglerna i 1921 års giftermålsbalk utgjorde förebild och att de borde vägleda vid tolkningen (jfr NJA II 1928 s. 309). Dessa regler omarbetades emellertid när giftermålsbalken ersattes av äktenskapsbalken (jfr prop. 1986/87:1 s. 49 f.). För att rätten till ersättning ska vara mera praktiskt användbar är ersättningsregeln i 11 kap. 4 § ÄktB numera objektivt utformad och begränsad till gåvor som har ägt rum en viss kortare tid före ansökan om äktenskapsskillnad; det uppställs inte något krav på otillbörligt åsidosättande av den andre makens intressen. Vidare krävs det inte - såsom i 1921 års giftermålsbalk - att det rör sig om en väsentlig minskning, utan i stället ska giftorättsgodset ha minskats i ”inte obetydlig omfattning”. Om gåvans värde uppgår till mer än tio procent av givarens nettogiftorättsgods, bör enligt motiven detta därigenom anses ha minskats i inte obetydlig omfattning (a. prop. s. 172).
Innebörden av uttrycket ”väsentlig minskning”
Lagtexten i 3 kap. 3 § ÄB ger uttryck för ett krav på större minskning av egendomen än vad som avses i 11 kap. 4 § ÄktB, vilket också är i linje med det grundläggande syftet bakom den efterlevande makens arvsrätt och rätten till efterarv och med den självständiga förfoganderätt för den efterlevande som betonas i motiven.
Vid bedömningen av om egendomen har minskats väsentligt genom gåvan bör man mera se till relativa tal än till absoluta tal. Det är således inte antalet kronor utan värdet satt i relation till egendomen i övrigt som är avgörande. I kravet på en väsentlig minskning får normalt anses ligga att egendomen måste ha minskat i värde med i vart fall en fjärdedel.
Bedömningen i detta fall
I målet är det ostridigt att B.W. genom att teckna försäkringen orsakade en minskning av sin egendom med 18 procent. Det saknas skäl att i detta fall göra avsteg från den ovan angivna utgångspunkten. Minskningen har alltså inte varit väsentlig i den mening som avses i 3 kap. 3 § ÄB. M.S:s och M.W.O:s klandertalan kan alltså inte bifallas.
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens dom att HD ogillar M.S:s och M.W.O:s talan - - -.
HD:s dom meddelad: den 10 juli 2013.
Mål nr: T 5702-11.
Lagrum: 3 kap. 3 § ÄB.
Rättsfall: NJA 1995 s. 303.