NJA 2013 s. 955

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Joakim Munter) anförde följande i dom den 7 oktober 2011.

Domskäl

Jämkning

Enligt 7 kap. 1 § FB skall föräldrarna svara för underhåll åt barnen efter vad som är skäligt med hänsyn till barnens behov och föräldrarnas samlade förmåga.

Enligt 7 kap. 2 § första stycket 2 FB skall en förälder fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet om föräldern har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet bor varaktigt endast tillsammans med den andra föräldern.

Enligt 7 kap. 10 § FB kan dom eller avtal om underhåll jämkas om ändringar i förhållandena föranleder det.

I målet är ostridigt att barnen i vart fall sedan den 1 januari 2011 bor växelvis varannan vecka hos M.A. resp. H.A. Det är också ostridigt att detta innebär att underhållsbidrag inte kan fastställas att utgå med tilllämpning av 7 kap. 2 § första stycket 2 FB eftersom barnen genom det växelvisa boendet inte anses bo varaktigt med endast en av föräldrarna. Denna tolkning har också bekräftats i praxis.

Nacka tingsrätts dom av den 3 februari 2010 innebar att tingsrätten stadfäste en förlikning mellan parterna. Vilka förutsättningar som parterna lagt till grund för den överenskommelsen är inte känt för rätten, men i målet är ostridigt att barnen vid det tillfället var bosatta hos H.A. Det får därför i avsaknad av argumentation från parterna förmodas att det underhållsbidrag som parterna träffade en förlikning om grundades på bestämmelsen i 7 kap. 2 § FB om underhållsbidrag.

M.A. har på fråga uttryckligen bekräftat att den enda ändring av förhållandena som åberopas är att barnen nu bor växelvis och följaktligen varaktigt även med honom. Det görs således inte gällande att det skett några förändringar i övriga förhållanden som är av betydelse för frågan om jämkning.

Från barnens sida har bestritts att det föreligger grund för jämkning av underhållsbidraget och detta då det enligt barnen finns förutsättningar att fastställa underhållsbidrag med stöd av 7 kap. 6 § FB. I förarbetena till lagrummet anfördes bl.a.:

Enligt gällande rätt kan en far eller mor som sammanbor med barnet bli skyldig att betala bidrag till barnets underhåll, om föräldrarna är gifta med varandra och föräldern har gjort sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsskyldighet. Bidragsskyldigheten åläggs då med stöd av 5 kap. 5 § GB och avser familjens underhåll, vari inräknas underhåll till barnet. Som framgår av avsnitt 5.3.1 (i prop) föreslås att skyldigheten att betala underhållsbidrag till barn uttömmande skall regleras i FB.

Oavsett om föräldrarna är gifta med varandra eller inte kan enligt departementsförslaget rätten förordna att en förälder som inte har att betala underhållsbidrag enligt 2 § men som försummar sin underhållsskyldighet skall betala underhållsbidrag. Den nuvarande begränsningen i GB att försummelsen skall ha varit uppenbar har utgått. Inte bara en förälder som bor tillsammans med sitt barn kan bli ålagd att betala underhållsbidrag enligt 6 §. Paragrafen kan tillämpas också t.ex. när båda föräldrarna har vårdnaden om barnet men ingen av dem bor tillsammans med barnet utan detta bor t.ex. hos fosterföräldrar. Bidragsskyldighet kan, som tidigare har sagts, åläggas även den som enligt 5 § är underhållsskyldig mot makes eller samboendes barn, dvs. styvförälder. (NJA II 1978 s. 408.)

Syftet med bestämmelsen torde bl.a. ha varit att i fråga om underhållsbidrag likställa barn som sammanbodde med sina gifta föräldrar med sådant barn vars föräldrar sammanbodde utan att vara gifta eftersom den ersatte en motsvarande bestämmelse i dåvarande giftermålsbalken, vilken förutsatte att föräldrarna var gifta.

Det torde i och för sig inte bjuda något hinder mot att tillämpa 7 kap. 6 § FB i fall som det förevarande där barnen bor växelvis hos resp. förälder och en tillämpning av 7 kap. 2 § FB därmed är utesluten. En förutsättning för detta är emellertid att den underhållsskyldige försummar sin underhållsskyldighet. Det kan anmärkas att vid den bedömningen skall det underhåll som består i att barnen är bosatta halva tiden hos M.A. beaktas.

Det förhållandet att föräldrarnas ekonomiska förhållanden skiljer sig kraftigt åt har av barnen framhållits som något som skall påverka bedömningen av om M.A. försummar sin underhållsskyldighet. Parterna har redovisat olika uppfattning om hur de ekonomiska förhållandena faktiskt ser ut. De har också redovisat olika uppfattningar i frågan om M.A:s sambo är underhållsskyldig i förhållande till hans barn. M.A. har bestritt att hans sambo är underhållsskyldig i förhållande till hans barn och då det varken påståtts att han är gift med sin sambo eller har gemensamma barn med henne saknas grund för att hon skall anses underhållsskyldig i förhållande till hans barn.

M.A. har såvitt gäller hans ekonomiska förhållanden redogjort för dessa enligt ovan under grunder och omständigheter (ej återgivet här, red:s anm.) samt till stöd för sin nuvarande inkomst åberopat ett intyg från sin arbetsgivare angående storleken på sin lön medan barnen hävdat att hans förmåga skall bestämmas utifrån senast taxerad inkomst. Även om rätten lägger M.A:s uppgifter om sina ekonomiska förhållanden till grund för bedömningen kan konstateras att hans ekonomiska utrymme för underhåll är större, något som också torde vara ostridigt. Enbart den omständigheten att den ena föräldern har större eller, såsom barnen gör gällande, mycket större ekonomiskt utrymme än den andre kan emellertid inte tas till intäkt för att den förstnämnde därmed försummar sin underhållsskyldighet mot barnen.

Det har hävdats att M.A:s försummelse också utgörs av att han inte betalar underhåll[sbidrag] för barnen, dvs. den fråga som är föremål för prövning i detta mål. Enligt tingsrättens mening innebär inte detta att han kan anses försumma sin underhållsskyldighet mot barnen.

Sammantaget finner tingsrätten inte utrett att det kan läggas M.A. någon försummelse av innebörd att han med stöd av 7 kap. 6 § FB kan åläggas att betala underhållsbidrag till barnen. Med hänsyn härtill och då grund för underhållsbidrag inte längre föreligger med stöd av 7 kap. 2 § FB skall M.A:s talan bifallas i sin helhet.

- - -.

Domslut

Domslut

- - -.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Monica Kämpe och tf. hovrättsassessorn Jonas Brunberg, referent) anförde följande i dom den 28 juni 2012.

Parternas talan

Parterna har åberopat samma grunder och anfört samma omständigheter som vid tingsrätten med följande förtydliganden och tillägg.

V.A., N.A. och L.A.

Den försumlighet som läggs M.A. till last är att han inte låter barnen leva med samma levnadsstandard hos båda föräldrarna, utan de får pendla mellan hög respektive låg standard.

V.A:s, N.A:s och L.A:s underhållsbehov samt M.A:s och H.A:s nuvarande ekonomiska förmåga framgår av domsbilagorna B-D (här uteslutna). Från och med den 1 december 2011 har H.A. en månadslön om 27 000 kr.

M.A.

Ändrade förhållanden föreligger dels då barnen numera bor växelvis hos honom och H.A., dels då H.A. har fått en högre inkomst.

Den inkomst som H.A. påstår att hon har sedan den 1 december 2011 kan inte vitsordas, utan medellönen för någon med hennes befattning är högre än så.

Utredning

V.A., N.A. och L.A. har åberopat viss skriftlig bevisning. M.A. har inte åberopat någon bevisning i hovrätten.

Hovrättens domskäl

Enligt 7 kap. 10 § FB kan dom eller avtal om underhåll jämkas om ändringar i förhållandena föranleder det. Varje mindre förändring av förhållandena ska emellertid inte leda till jämkning. En förutsättning för jämkning är i stället att förändringen avser ett förhållande som var avgörande vid underhållsbidragets bestämmande och att bidraget med hänsyn till den aktuella förändringen inte längre framstår som rimligt (NJA II 1976 s. 469).

De ändrade förhållanden som M.A. gjort gällande är dels att barnen numera bor växelvis hos föräldrarna, dels att H.A:s inkomst har ökat. Den senare omständigheten har inträffat efter tingsrättens dom i förevarande mål varför den åberopats först i hovrätten.

Att barnen sedan i vart fall den 1 januari 2011 bor växelvis hos M.A. och H.A. är ostridigt. Parterna får även anses vara ense om att det var regeln i 7 kap. 2 § första stycket 2 FB som låg till grund för den stadfästa överenskommelsen och att det växelvisa boendet innebär att det inte längre är möjligt att fastställa underhållsskyldighet med tillämpning av nämnda lagrum (se NJA 1998 s. 267 och prop. 1978/79:12 s. 91). Barnen har likväl bestritt yrkandet om jämkning och anfört att det fortfarande finns förutsättningar att fastställa underhållsbidrag men numera med stöd av 7 kap. 6 § FB. M.A. har invänt att det inte är möjligt att fastställa underhållsbidrag med stöd av 7 kap. 6 § vid växelvis boende då en förälder som svarar för minst hälften av barnens behov inte kan anses försumlig. Då det överhuvudtaget inte finns några formella förutsättningar att fastställa underhållsbidrag ska Nacka tingsrätts dom jämkas till noll kronor.

Hovrätten konstaterar inledningsvis att 7 kap. 6 § FB är tillämplig avseende ”annan än den som enligt 2 § har att betala underhållsbidrag” och omfattar således till sin ordalydelse den aktuella situationen. Även förarbetena talar för att bestämmelsen omfattar situationer där barnet bor växelvis hos sina föräldrar (a. prop. s. 167, se även RH 84:82). En förutsättning för att underhållsskyldighet ska kunna åläggas med stöd av nämnda bestämmelse är dock att den underhållsskyldige kan anses försumma sin underhållsskyldighet. Barnen har härvid gjort gällande att M.A. ska anses försumlig genom att låta dem pendla mellan en låg respektive hög levnadsstandard.

Vad försummelse enligt 7 kap. 6 § FB ska anses innebära har inte närmare berörts i förarbetena. Enligt äldre rätt krävdes att det var fråga om uppenbar försummelse för att skyldighet att betala underhåll till familjen, vari underhåll till barnet inräknades, skulle kunna åläggas. Kravet på att försummelsen skulle vara uppenbar togs bort när samtliga bestämmelser om skyldighet att betala underhållsbidrag till barn samlades i FB (a. prop. s. 166 f.). Likväl får huvudregeln, som den framgår av 7 kap. 2 § FB, anses vara att underhållsbidrag normalt inte ska utgå vid växelvis boende, vilket i viss mån talar för att kravet på försummelse alltjämt bör tolkas restriktivt.

Inte heller i doktrinen har frågan behandlats närmare. I kommentaren till 7 kap. 2 § FB anges att bidragsskyldighet enligt 6 § möjligen kan inträda om den ena förälderns bidragsförmåga avsevärt överstiger den andras (Walin och Vängby, Föräldrabalken [30 maj 2012, Zeteo]). Det har dock framhållits att det i praktiken sällan torde gå att konstatera att en förälder vid växelvis boende försummar sin underhållsskyldighet på så sätt som avses i 7 kap. 6 § FB (Wickström, Barn som bor hos var och en av föräldrarna, Förvaltningsrättslig tidskrift 2004 s. 333 f., se även Schiratzki, Rättvist underhåll till barn, s. 69 f.).

Den grundläggande bestämmelsen om föräldrars underhåll till barn återfinns i 7 kap. 1 § FB. Enligt denna ska föräldrar svara för underhåll åt sina barn efter vad som är skäligt med hänsyn till barnens behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. Detta innebär att ett barn kan göra anspråk på större underhåll ju bättre föräldrarnas ekonomiska förhållanden är. Om föräldrarna har det gott ställt bör även mindre angelägna behov för barnet tillgodoses, främst genom s.k. standardtillägg. De i målet åberopade beräkningarna av barnens behov har dock inte innefattat anspråk på sådana tillägg varför detta inte är en fråga i målet.

Endast den omständigheten att ett barn, i viss utsträckning, lever under olika materiella förhållanden hos sina respektive föräldrar kan enligt hovrättens mening inte i sig anses innebära att den bättre bemedlade föräldern försummar sin underhållsskyldighet. Ett grundläggande krav får emellertid anses vara att en förälder, i mån av förmåga, tillser att dess barn får åtminstone sina basala behov tillgodosedda. Enligt hovrättens mening bör detta krav gälla oavsett hur barnets boende har ordnats. Detta innebär således att en förälders ansvar för underhåll enligt 7 kap. 1 § FB inte är begränsat på så sätt att det är tillräckligt att barnets basala behov tillgodoses under den tid som barnet bor hos den aktuella föräldern. En förälder som, trots förmåga, inte ser till att åtminstone barnets basala behov löpande tillgodoses måste därför anses försumma sin underhållsskyldighet på sätt som avses i 7 kap. 6 § FB.

V.A., N.A. och L.A. har i hovrätten gjort gällande att de har ett samlat behov om 7 491 kr/mån och att H.A. för tiden fram till den 1 december 2011 hade ett överskott om endast 524 kr/mån, vilket då endast täckte en bråkdel av barnens grundläggande behov.

M.A. har anfört att H.A. torde ha kunnat arbeta i större utsträckning än vad hon gjort varför hon borde ha haft en högre inkomst. I detta avseende gör hovrätten följande överväganden. Utgångspunkten för bedömningen av föräldrarnas ekonomiska förmåga är de faktiska inkomst- och förmögenhetsförhållandena. Om en underhållsskyldig utan godtagbar anledning underlåter att skaffa sig inkomster som sätter denne i stånd att bidra till barnets underhåll kan dock prövningen ske utifrån den inkomst föräldern torde kunna ha haft (a. prop. s. 401 f. och NJA 1990 s. 495). I förevarande fall har inte framkommit sådana skäl att vid bedömningen av H.A:s ekonomiska förmåga frångå hennes faktiska inkomster. Någon annan invändning än den ovan nämnda mot H.A:s sätt att beräkna sin inkomst har inte gjorts.

Oavsett om man utgår från de av barnen anförda beloppen avseende deras behov av underhåll, eller de lägre belopp som vitsordats av M.A., står det klart att H.A. inte haft ekonomisk förmåga att sörja för ens hälften av barnens grundläggande underhållsbehov. M.A. har haft ekonomiskt utrymme att tillgodose dessa behov. Hans grundläggande skyldighet att sörja för att dessa behov tillgodoses påverkas i sig inte av den omständigheten att barnen numera bor i större utsträckning hos honom. Han får därför anses ha varit försumlig varför förutsättningar finns att fastställa underhållsskyldighet jämlikt 7 kap. 6 § FB.

M.A. har i målet inte fört sin talan på så sätt att det finns anledning eller underlag för hovrätten att bedöma huruvida en partiell jämkning av det utdömda underhållsbidraget ska ske (jfr 7 kap. 4 § FB). Någon jämkning för tiden fram till den 1 december 2011 ska därför inte ske och tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

För tiden efter den 1 december 2011 har emellertid barnen gjort gällande att H.A. har ett ekonomiskt överskott om 8 191 kr/mån. Numera täcker därför hennes överskott mer än hälften av barnens samlade behov. Vidare får barnen varannan vecka ta del av den högre levnadsstandard som torde råda hos M.A. Under dessa omständigheter kan inte M.A. anses försumma sin underhållsskyldighet. Förutsättningar att fastställa underhållsskyldighet jämlikt 7 kap. 6 § FB finns därför inte för tiden efter den 1 december 2011 varför M.A:s yrkande om jämkning ska bifallas från och med denna tidpunkt.

Hovrättens domslut

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, referent, Lena Moore, Ingemar Persson och Lars Edlund) meddelade den 19 november 2013 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Föräldrars underhållsskyldighet

Skyldigheten för föräldrar att betala underhållsbidrag

Skyldighet att betala underhållsbidrag vid växelvis boende

Svaret på den dispenserade frågan

Målets fortsatta handläggning

Domslut

Domslut

HD förklarar att, när ett barn bor växelvis hos sina föräldrar, 7 kap. 6 § FB ska tillämpas i förhållande till den förälder som har ett större ekonomiskt utrymme än den andre, om barnet inte får det underhåll från föräldern som det har rätt till enligt 7 kap. 1 § samma balk. HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för ny behandling.