NJA 2014 not 6
Halmstads kommun mot M.M. angående tomträttsavgäld.
Den 23:e. 6. (T 2086-12) Halmstads kommun mot M.M. angående tomträttsavgäld.
Halmstads kommun äger fastigheten Aktrisen 10. Fastigheten är upplåten med tomträtt som innehas av M.M.
Kommunen yrkade vid Halmstads tingsrätt, fastighetsdomstolen, att tomträttsavgälden för Aktrisen 10 skulle bestämmas till 33 954 kr per år under perioden 2011-01-01–2020-12-31.
M.M. bestred yrkandet. Hon medgav att avgälden bestämdes till i första hand 12 209 kr, i andra hand 15 450 kr.
I dom den 18 maj 2010 bestämde fastighetsdomstolen avgälden till 15 450 kr.
Kommunen överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige med samma yrkande som i fastighetsdomstolen. M.M. motsatte sig ändring.
Genom dom den 4 april 2012 ändrade hovrätten fastighetsdomstolens domslut endast på det sättet att den årliga tomträttsavgälden för Aktrisen 10 bestämdes till 20 250 kr för perioden 2011-01-01–2020-12-31.
Halmstads kommun yrkade att HD fullt ut skulle bifalla kommunens yrkande om tomträttsavgäld. M.M. motsatte sig ändring av hovrättens dom.
HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden: Skäl .
1. I HD har Halmstads kommun gjort gällande att rättegångsfel förekommit i hovrätten. Kommunen har främst hänvisat till att hovrätten vid bestämmandet av tomträttsavgälden har tillämpat en avgäldsränta på 2,70 procent, trots att M.M. hade vitsordat en avgäldsränta på 3,75 procent, och att hovrätten beaktat en rapport från Riksbanken om realräntan som inte någon av parterna hade åberopat. M.M. har invänt att hon i hovrätten accepterade principen att markvärdet skulle multipliceras med en avkastningsränta men motsatte sig kommunens yrkande eftersom den begärda avgäldsräntan var oskäligt hög.
2. I ett mål om omprövning av tomträttsavgäld enligt 13 kap. 11 § 2 st. JB ska rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål tillämpas. Som utgångspunkt gäller – mot bakgrund av den möjlighet som parterna har att avtala om avgälden – att målet ska handläggas som ett tvistemål i vilket förlikning om saken är tillåten. Det innebär att dom inte får ges över annat eller mera än vad part har yrkat och att domen inte får grundas på en omständighet som inte parten har åberopat till stöd för sin talan (17 kap. 3 § RB). Vidare ska en parts vitsordande av en omständighet gälla mot honom (35 kap. 3 § 1 st. RB). Det är sålunda parterna som disponerar över föremålet för processen, dock inom den beloppsmässiga gräns som kan sättas av den s.k. oskadlighetsprövningen enligt 13 kap. 24 § 1 st. JB (jfr NJA 2013 s. 455).
3. M.M:s talan i underrätterna måste förstås så att hon vitsordade en avgäldsränta på 3,75 procent bara vid ett markvärde på 412 000 kr men att hon inte vitsordade någon viss avgäldsränta vid ett högre markvärde. Hovrätten har bedömt markvärdet till 750 000 kr. M.M:s talan har alltså inte hindrat hovrätten från att bestämma avgäldsräntan lägre än 3,75 procent.
4. Hovrätten har emellertid bestämt avgäldsräntan utifrån ett material som inte hade åberopats av någon av parterna och som de inte heller hade fått tillfälle att yttra sig över. I detta avseende har hovrättens handläggning varit felaktig (jfr NJA 2013 s. 455). Rättegångsfelet kan antas ha inverkat på målets utgång och ska föranleda undanröjande av domen och återförvisning till hovrätten.
Avgörande
HD undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten för fortsatt behandling.