NJA 2014 s. 578

För Formac AB:s, H.F:s, Nordea Bank AB:s och statens fordringar utmätte Kronofogdemyndigheten med stöd av 4 kap. 18 § UB en Mercedes-Benz som fanns i gäldenären AB Bilkompaniet i Örebros besittning.

F.S. gjorde gällande att bilen tillhörde honom och överklagade utmätningsbeslutet. Tingsrätten avslog överklagandet och förelade i enlighet med 4 kap. 20 § UB F.S. att väcka talan mot sökandena och gäldenären angående äganderätten till bilen. F.S. överklagade tingsrättens beslut. Under rättegången i hovrätten försattes AB Bilkompaniet i Örebro i konkurs.

Hovrätten har i det överklagade beslutet hävt utmätningen med motiveringen att F.S. visat att bilen tillhör honom. Samtidigt har hovrätten förpliktat AB Bilkompaniet i Örebros konkursbo, som i beslutet togs upp som motpart, att solidariskt med de enskilda sökandena ersätta F.S. för dennes rättgångskostnad i hovrätten.

I HD har konkursboet anfört i huvudsak att gäldenären inte är att anse som tredje mans motpart i ett utmätningsärende och att förpliktelsen för boet att betala rättegångskostnader i hovrätten därför utgör ett grovt rättegångsfel.

Enligt 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden får domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra, med tillämpning av 18 kap. RB, förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet.

I ett överklagat utmätningsärende avser prövningen bara frågan huruvida utmätningen ska bestå, dvs. om utsökningsbalkens förutsättningar för utmätning av egendomen är uppfyllda. Något rättskraftigt avgörande av äganderätten till egendomen uppnås inte (jfr däremot en rättegång med anledning av ett föreläggande enligt 4 kap. 20 § UB). Eftersom frågan om äganderätten inte blir avgjord, är gäldenären oförhindrad att väcka talan mot tredje man om den saken. Gäldenären kan därmed normalt inte anses stå i något motpartsförhållande till tredje man i utmätningsärendet.

I målet har F.S. och konkursboet inte heller gett uttryck för några motstridiga intressen. Sålunda förklarade Bilkompaniet i Örebro i tingsrätten att bilen tillhörde F.S., och konkursboet har inte haft någon annan inställning under rättegången i hovrätten.

Det anförda innebär att konkursboet inte borde ha behandlats som motpart till F.S. i hovrätten. Hovrättens beslut att förplikta konkursboet att betala F.S:s rättegångskostnad utgör ett sådant rättegångsfel som ska föranleda undanröjande av beslutet (se 59 kap. 1 § första stycket 2 RB).