NJA 2014 s. 731

År 2002 anordnade Karlstads tingsrätt förvaltarskap för T.O. I mars 2013 begärde T.O. vid Göteborgs tingsrätt att förvaltarskapet skulle upphöra. T.O. ansåg att han inte längre var i behov av förvaltare; han var inte heller i behov av god man. Göteborgs Överförmyndarförvaltning motsatte sig att förvaltarskapet skulle upphöra.

Tingsrätten förelade T.O. att komma in med läkarintyg eller annan utredning som utvisade att det fanns nya omständigheter som gjorde att han inte längre var i behov av förvaltare. T.O. kom emellertid inte in med någon sådan utredning. Tingsrätten tog då enligt sitt beslut utgångspunkt i den tidigare utredningen och bedömningen samt ansåg att det inte framgick annat än att T.O. fortfarande var i behov av hjälp och att hjälpbehovet inte kunde tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom förvaltarskap.

Sedan parterna hade beretts tillfälle att yttra sig över frågan om tingsrätten hade haft tillräckligt beslutsunderlag, instämde hovrätten i tingsrättens bedömning och fastställde tingsrättens beslut. Hovrätten konstaterade att tingsrätten utan resultat hade förelagt T.O. att ge in läkarintyg eller annan liknande utredning samt att tingsrätten inte hade möjlighet att förelägga överförmyndaren att komma in med sådan utredning. Hovrätten ansåg att tingsrätten hade fullgjort sin utredningsskyldighet.

Domstolarnas handläggning har i HD föranlett frågan hur långt domstolarnas utredningsskyldighet sträcker sig i ärenden rörande upphörande av förvaltarskap.

Enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB får rätten besluta att anordna förvaltarskap, om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp.

Ett förvaltarskap ska upphöra om förvaltare inte längre behövs (11 kap. 19 § FB).

För handläggning av ärenden om förvaltarskap gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Enligt 12 § ska domstolen se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Den utredningsskyldighet som en domstol har enligt ärendelagen varierar beroende på vilken typ av ärende det är fråga om. Ärenden om förvaltarskap är på det sättet indispositiva att domstolen har det slutliga ansvaret för att ärendet blir tillräckligt utrett.

I 11 kap. 16 och 17 §§ FB finns det särskilda regler om inhämtande av utredning i ärenden om anordnande av förvaltarskap. Av dessa bestämmelser följer att rätten ska, om det inte är obehövligt, hämta in yttrande från vissa anhöriga, överförmyndaren och vårdinrättning. Rätten ska dessutom hämta in läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Från och med den 1 januari 2015 kommer domstolen att ha möjlighet att, i ärenden som inleds i tiden därefter, uppdra åt överförmyndaren att hämta in sådan utredning, se lagen (2014:886) om ändring i föräldrabalken.

Bestämmelserna i 11 kap. 16 och 17 §§ FB är inte direkt tillämpliga på ärenden om upphörande av förvaltarskap. Utredningsbehovet kan variera stort, och vilken utredning som krävs måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (jfr prop. 1987/88:124 s. 179). Förhållandena kan vara sådana att det står klart att någon ytterligare utredning inte behövs. Så kan vara fallet t.ex. när den enskilde återkommande med korta intervall ansöker om upphörande av förvaltarskapet. Men omständigheterna kan också vara sådana att den utredning som finns inte längre är tillräcklig. Det är då domstolens uppgift att se till att den utredning som behövs också tillförs ärendet.

För att möta domstolens behov av läkarintyg är enligt 6 kap. 9 § patientsäkerhetslagen (2010:659) en läkare, som är verksam inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården, under vissa förutsättningar skyldig att utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa, se 3 kap. 1 § 3, 5 kap. 2 § och 8 kap. 2 § Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m.

Av skälen för domstolarnas beslut måste dras slutsatsen att domstolarna ansåg att utredningen i målet behövde kompletteras. HD gör ingen annan bedömning.

T.O. förelades av tingsrätten att komma in med den behövliga utredningen. Det finns inte något hinder mot att domstolen på det sättet förelägger en part att komma in med utredning i ett visst avseende. Det får dock inte till följd att ansvaret för utredningen flyttas över till parten.

T.O. har inte följt tingsrättens utredningsföreläggande. I det läget skulle rätten ha inhämtat erforderlig utredning.

Den behövliga utredningen bör lämpligen hämtas in av tingsrätten. Domstolarnas beslut rörande förvaltarskapet ska därför undanröjas och ärendet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.