NJA 2014 s. 750

Frågan i målet är huruvida särlevnad som hänför sig till tiden före ingånget äktenskap ska beaktas i bedömningen om det finns förutsättningar att meddela dom på äktenskapsskillnad med stöd av 5 kap. 4 § ÄktB.

I 5 kap. 4 § ÄktB anges att om makar lever åtskilda sedan minst två år har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid. Det gäller oavsett om den andra maken motsätter sig äktenskapsskillnad eller om det finns barn under 16 år. Det avgörande är om makarna rent faktiskt lever åtskilda. Regeln innebär sålunda ett undantag från de allmänna bestämmelserna i 5 kap. 1 § andra meningen och 2 § ÄktB om skyldighet för makar att i vissa fall iaktta betänketid. Regeln om betänketid utgör i sin tur undantag från huvudregeln i 1 § första meningen ÄktB om att makar som är ense bör ha rätt att få äktenskapet upplöst utan dröjsmål (prop. 1973:32 s. 143 och Lars Tottie och Örjan Teleman, Äktenskapsbalken, En kommentar, 2 uppl. 2010, s. 83 f.).

Bestämmelsen i 5 kap. 4 § ÄktB motsvarar innehållsmässigt lydelsen i 11 kap. 4 § i den upphävda giftermålsbalken efter de ändringar som infördes i giftermålsbalken år 1973 avseende ingående och upplösning av äktenskap och som trädde i kraft den 1 januari 1974 (prop. 1986/87:1 s. 121 och SFS 1973:645). Genom 1973 års lagändringar togs kravet på söndring bort och tidsfristen sänktes från tre år till två år (prop. 1973:32 s. 115 f. och s. 143). Ändringarna var resultatet av en översyn av äktenskapslagstiftningen och vars arbete hade präglats av en grundsyn bl.a. om att makar ska ha rätt att få äktenskapet upplöst samt att äktenskapet är en form av frivillig samlevnad mellan två personer (a. prop. s. 91 f. och s. 106).

Den äldre lydelsen i 11 kap. 4 § giftermålsbalken infördes år 1920 och motsvarade innehållsmässigt bestämmelsen i 6 kap. 4 § i den upphävda lagen d. 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning (NJA II 1921 s. 161 f.). Av förarbetena till 1915 års lag var utgångspunkten att ett äktenskap ingicks för att bli livslångt men att det godtogs som princip att ett äktenskap måste kunna upplösas om samlevnaden mellan makarna mist sin mening. Vidare framgår att bestämmelsen i 6 kap. 4 § reglerade det förhållandet att makarna, när ett äktenskap blivit ohållbart, flyttat isär på grund av söndring i syfte att häva sammanlevnaden (se NJA II 1916 s. 191 ff. och s. 211 f.).

Förarbetena till regelns ursprungliga lydelse i 6 kap. 4 § lagen om äktenskaps ingående och upplösning ger uttryck för att bestämmelsen avsåg särlevnad som inträtt efter äktenskapets ingående på grund av söndring. Eftersom kravet på söndring utmönstrades genom 1973 års lagändringar bör de äldre förarbetsuttalandena inte läggas till grund för tolkningen av bestämmelsen i 5 kap. 4 § ÄktB. Istället bör den ske utifrån de allmänna utgångspunkter som kommer till uttryck i 1973 års förarbeten i fråga om lagstiftarens grundsyn när det gäller makars rätt att få äktenskapet upplöst. Enligt den nuvarande ordningen har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid om de faktiskt har levt åtskilda sedan minst två år och regeln är tillämplig oavsett om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad. Några egentliga skäl som talar emot att bestämmelsen skulle anses tillämplig även när särlevnadstiden hänför sig till tiden före äktenskapets ingående föreligger inte. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Om bara en av makarna vill att äktenskapet ska upplösas, så har den maken rätt till äktenskapsskillnad endast efter betänketid (5 kap. 2 § ÄktB). Om makarna lever åtskilda sedan minst två år har emellertid var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid (5 kap. 4 §). Det gäller även om någon av makarna varaktigt sammanbor med och har vårdnad om eget barn under 16 år.

Frågan i målet är huruvida särlevnad som hänför sig till tiden före ett ingånget äktenskap ska beaktas vid prövningen av om det kan dömas till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

Ordalydelsen av 5 kap. 4 § ÄktB rymmer både alternativet att i särlevnadstiden räkna med tid före äktenskapet och alternativet att börja räkna tiden först när äktenskapet ingås.

Regler om betänketid finns för att inte ett förhastat beslut om upplösning av ett äktenskap ska gå ut över annan som direkt berörs av beslutet. När makarna inte är ense om skilsmässa medför betänketiden även att den som inte vill skiljas får ett visst anstånd innan en upplösning av äktenskapet kommer till stånd. Men när makarna har levt åtskilda under en längre tid fyller en legal betänketid utöver den faktiska särlevnadstiden knappast någon funktion. (Jfr prop. 1973:32 s. 112 f. och 115.) Det bör därför inte vara en förutsättning för omedelbar skilsmässa att makarna har varit gifta med varandra under hela särlevnadstiden. Det avgörande för en tillämpning av bestämmelsen i 5 kap. 4 § ÄktB bör i stället vara om de faktiskt har levt åtskilda sedan minst två år.

När tingsrätten på ansökan av E.J. meddelade dom på äktenskapsskillnad hade makarna varit gifta i knappt ett år. De hade aldrig sammanlevt. Det fanns därför förutsättning för att, på det sätt som tingsrätten gjorde, meddela dom på äktenskapsskillnad utan föregående betänketid, trots att L.J. inte ville att äktenskapet skulle upplösas.

Hovrättens domslut ska därför fastställas.