NJA 2016 not 2

A.B. tog sin jur.kand.-examen år 2008 och började i augusti samma år arbeta som biträdande jurist hos advokaten P.H. i Falköping. Han arbetar framför allt med familjerätt och ärenden om tvångsvård.

Den 18 maj 2012 ansökte A.B. första gången om medlemskap i Sveriges advokatsamfund. Styrelsen för samfundet avslog hans ansökan med motiveringen att han inte hade styrkt sin lämplighet att utöva advokatverksamhet. Beslutet var enhälligt. Styrelsen för samfundets västra avdelning hade avstyrkt ansökan.

Den 3 oktober 2014 ansökte A.B. på nytt om medlemskap i Sveriges advokatsamfund. Styrelsen för samfundet har enhälligt avslagit ansökan med motiveringen att han inte styrkt sin lämplighet att utöva advokatverksamhet. Ansökan hade avstyrkts av styrelsen för samfundets västra avdelning.

A.B. har anfört: Det är nu betydligt fler både domare och advokater som uttalar sig positivt om hans ansökan. Redan enligt samfundets beräkning är det nio domstolar och tio advokater som är positiva, endast fyra respektive tre negativa. Skaraborgs tingsrätt, där han ofta uppträder, har nu inte någon erinran mot hans ansökan efter att tidigare ha avstyrkt. De domstolar som framför invändningar uttrycker sig dessutom påfallande milt. Enligt hans mening bör de som inte alls har yttrat sig, en domstol och åtta advokater enligt samfundets uppställning, räknas till dem som inte har någon erinran. Han har bemött den kritik som riktats mot honom och menar att den är oprecis och saknar substans.

Enligt A.B. uppfyller inte förfarandet hos samfundet de krav som enligt Europakonventionen ska vara uppfyllda vid en prövning av enskildas civila rättigheter. Det gäller särskilt bristen på motivering till beslutet. Samfundets bedömning bör därför inte ges den särskilda betydelse som kommer till uttryck i 1991 års rättsfall (se p. 9).

Advokatsamfundets styrelse har anfört följande. Även i detta ärende har flera domstolar och advokater framfört kritik mot A.B. Visserligen är det betydligt fler som är positiva än i det förra ärendet, och kritiken är mildare. Men tre domstolar har förklarat sig inte kunna tillstyrka att han antas som advokat, och dessutom har tre enskilda domare uttryckt tveksamheter i specifika avseenden. Det kvarstår också kritik från tre advokater. De tveksamheter som har betydelse är framför allt de som handlar om att A.B. inte alltid visar det omdöme eller i övrigt uppträder så som krävs för att antas som ledamot i samfundet. Tveksamheterna är fortfarande sådana att A.B. inte har styrkt sin lämplighet.

I 8 kap. 2 § 1 st. RB uppställs de krav som gäller för den som vill antas till ledamot av Sveriges advokatsamfund. Det fordras bl.a. att personen ”bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet” (p. 5 i paragrafen). Ett motsvarande krav finns i 3 § 1 st. 7 i Stadgar för Sveriges advokatsamfund. Enligt fast praxis åligger det sökanden att styrka sin lämplighet för inträde i Advokatsamfundet.

I rättsfallet NJA 1991 s. 232 uttalade HD att samfundets egen bedömning i intagningsärenden bör tillmätas stor betydelse vid överklagande, särskilt när bedömningen är enhällig. Samfundets beslut i lämplighetsfrågan bör enligt HD frångås endast om utredningen visar att de anmärkningar som samfundets beslut har grundats på inte har den omfattning eller den styrka som samfundet utgått från, eller om det annars står klart att anmärkningarna inte kan tillmätas den betydelse som har skett vid samfundets prövning, eller om något annat särskilt förhållande föranleder en annan bedömning än samfundets.

Den invändning som A.B. har gjort i anslutning till Europakonventionen och angående 1991 års rättsfall framförde han redan i det förra ärendet. Liksom då finner HD att invändningen inte föranleder någon annan bedömning än den som domstolen tidigare gjort.

Den kritik som har riktats mot A.B. är numera mindre omfattande än den var i samband med hans tidigare ansökan, och de positiva rösterna är fler. Tveksamhet kvarstår dock från flera domstolar, och tre advokater framför kritik. Invändningarna avser framför allt A.B:s omdöme och uppträdande. Sammantaget finns det alltså fortfarande en relativt utbredd osäkerhet om hans lämplighet som advokat.

Vad som har framkommit utgör sålunda inte grund för någon annan bedömning än den som har skett vid styrelsens prövning. A.B. har därför inte visat att han för närvarande är lämplig att antas till ledamot av Sveriges advokatsamfund.

A.B:s överklagande ska alltså avslås.