NJA 2016 not 3
O.J. mot riksåklagaren och D.R. angående resning.
Den 11:e. 3. (Ö 3649-14) O.J. mot riksåklagaren och D.R. angående resning.
O.J. (tidigare B.P.) dömdes mot sitt nekande av Linköpings tingsrätt den 7 mars 2008 för våldtäkt mot barn den 18 augusti 2007 till fängelse i två år. Han förpliktades vidare att utge skadestånd till målsäganden. Göta hovrätt fastställde genom dom den 23 juni 2008 tingsrättens dom i fråga om skuld och påföljd samt bestämde skadeståndet till ett något högre belopp än vad tingsrätten gjort. Hovrättens dom vann laga kraft.
I brottmålet förebringades, på åklagarens begäran, förhör med målsäganden – som vid gärningstillfället var 14 år – genom uppspelning av videoinspelade polisförhör med henne. Vidare hölls på åklagarens begäran förhör med målsägandens mamma och med fyra vittnen. Vittnesbevisningen rörde huvudsakligen personernas iakttagelser av målsäganden den aktuella kvällen och dagen därpå.
På O.J:s begäran hölls två vittnesförhör, bl.a. angående iakttagelser av målsäganden viss tid efter det påstådda brottet.
Tingsrätten konstaterade att målsäganden hade gjort ett trovärdigt intryck och att tre vittnesutsagor gav stöd åt hennes berättelse. Vid en samlad bedömning fann tingsrätten att det var tillförlitligen klarlagt att O.J. hade begått gärningen. Hovrätten gjorde samma bedömning som tingsrätten.
O.J. ansökte om resning.
Riksåklagaren motsatte sig inte att resning beviljades.
Målsäganden bereddes tillfälle att yttra sig över ansökan. Hon avhördes inte.
O.J. anförde till stöd för sin ansökan bl.a. att flera personer, oberoende av varandra och vid olika tillfällen, hade hört målsäganden uppge att hon falskeligen anmält honom och att våldtäkten aldrig ägt rum. Han gjorde vidare gällande att han skulle ha frikänts från ansvar om de nu åberopade omständigheterna och bevisen hade lagts fram i brottmålet, eller att det i vart fall fanns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han hade förövat det brott han dömts för.
Med anledning av resningsansökan beslutade riksåklagaren att återuppta förundersökningen. Inom ramen för denna hölls polisförhör med två personer som inte hördes i brottmålet. Personerna hördes vid skilda tillfällen. De uppgav båda att de hört målsäganden prata med kamrater om den händelse som O.J. dömts för och säga bl.a. att våldtäkten inte ägt rum och att hon skulle få skadestånd. Enligt en av personerna hade målsäganden flera gånger framhållit att ingen av dem som lyssnade fick berätta om saken för någon annan.
Härutöver åberopade O.J. ett polisförhör, som hållits efter att förundersökningen hade återupptagits i ett tidigare ärende år 2011, med ett av de av honom i brottmålet åberopade vittnena. Vittnet uppgav vid förhöret att han efter rättegången hört målsäganden säga att händelsen aldrig inträffat.
Riksåklagaren anförde att det fick anses finnas synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om O.J. hade förövat det brott för vilket han dömts.
HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden. Skäl.
Den rättsliga regleringen
Som utgångspunkt gäller att en åtalad gärning som prövats i en lagakraftvunnen brottmålsdom inte kan tas upp till ny prövning.
Enligt 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får dock resning beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats.
Enligt det andra ledet i samma punkt, den s.k. tilläggsregeln, får resning också beviljas om det, med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts. Tilläggsregeln ska, med hänsyn till kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tillämpning. I fall av ny bevisning bör regeln tillämpas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld.
Vid tillämpning av reglerna om resning måste det som har framkommit i resningsärendet vägas mot utredningen i brottmålet. Någon självständig omprövning av den tidigare utredningen ska inte göras. För att det ska kunna avgöras om den nya bevisningen har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger måste bevisningen bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde i enlighet med vad som har redovisats i domen. (Se bl.a. NJA 2010 s. 295 och NJA 2011 s. 254; se även NJA 2013 N 15.)
HD:s bedömning
Den bevisning som åberopades i brottmålet mot O.J. innefattade inte några direkta vittnesiakttagelser eller någon teknisk bevisning till stöd för åtalet. Vittnesbevisningen till stöd för åtalet avsåg främst vilka uppgifter som målsäganden själv lämnat om vad som hade förevarit samt vittnenas iakttagelser av målsägandens beteende och sinnesstämning efter det påstådda brottet.
I brottmålet var tilltron till målsäganden och tillförlitligheten avseende de uppgifter hon lämnade avgörande för bedömningen av O.J:s skuld. Målsäganden hördes dock inte personligen i brottmålet, utan hennes berättelse lades fram genom uppspelning av polisförhör. Tingsrätten, vars bedömning hovrätten delade, ansåg att förhören med målsäganden såsom de lagts fram i brottmålet var av godtagbar standard. Samtidigt pekade rätten på att de innehöll svagheter i form av bl.a. ledande frågor.
De uppgifter som nu har framkommit om att målsäganden hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som O.J. dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna. Genom den nu åberopade utredningen – sammanställd med den värdering av bevisningen som gjordes i brottmålet – har tvivel uppstått om O.J:s skuld.
Mot bakgrund av den avgörande betydelse som målsägandens berättelse har haft för utgången av brottmålet, samt att det är fråga om ett allvarligt brott, finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om O.J. har begått den gärning som han har dömts för.
Slutsatsen blir att resning bör beviljas med stöd av tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB i fråga om ansvar, skyldighet att betala avgift till Brottsofferfonden och skadestånd. Målet ska i dessa delar på nytt tas upp i hovrätten.