NJA 2016 not 4

Republiken Albanien har till stöd för framställningen åberopat en dom från Appellationsrätten i Shkodër den 7 juni 2012. Enligt domen har A.M. dömts till fängelse i 20 år för brotten överlagt mord och olovlig framställning och innehav av vapen och ammunition. A.M. var inte personligen närvarande vid rättegången i appellationsrätten. Han företräddes av en offentlig försvarare. Appellationsrättens dom föregicks av en frikännande dom från Distriktsrätten i Shkodër den 22 november 2010.

A.M. har förnekat att han har gjort sig skyldig till de brott som utlämningsframställningen avser och har anfört bl.a. följande. Han och hans familj är offer för blodsfejd i Albanien. Det började år 1992 då han blev attackerad av en man i det charkuteri som hans familj ägde. Han försvarade sig med knivhugg som ledde till att den man som attackerat honom skadades och avled. Domstolen fann att han agerat i nödvärn och han frikändes från brottet, men år 2003 hämnades den avlidnes familj genom att döda hans bror. Även broderns vän som var med honom dödades. Senare under år 2003 blev hans far skjuten. På grund av blodsfejden satt han isolerad i sitt hem. När han under år 2007 sökte hjälp från staten för att kunna anmäla brotten mot familjen blev han själv gripen för ett mord som han inte har begått. Ansvarig för det mordet är den familj som vill hämnas på honom. Den familjen har starka kontakter i parlamentet. Under tiden han satt fängslad blev hans svåger dödad. Såvitt han vet har inte någon rättegång hållits angående brotten mot hans släktingar. Blodsfejden mot hans familj pågår fortfarande i Albanien. Han har försökt få staten att ge honom skydd i landet och hjälp med att lämna Albanien. Om han skulle återvända till Albanien skulle han genast bli dödad. Den andra familjen har motsatt sig medling och det finns inte heller någon möjlighet till medling så länge han inte är närvarande. År 2011 kom han till Sverige och fick permanent uppehållstillstånd sedan Migrationsverket funnit att han är att anse som skyddsbehövande på grund av den pågående blodsfejden. Migrationsverket fann också att det kunde antas föreligga en fortsatt risk för hans liv i hemlandet. – Tre dagar efter att appellationsrättens dom hade avkunnats fick han kännedom om den genom sin mamma. Han var inte kallad till rättegången där och hade inte heller kännedom om den på annat sätt.

Albanien har, liksom Sverige, tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Både Albanien och Sverige har också ratificerat det andra tilläggsprotokollet till nämnda konvention om bl.a. förutsättningar för utlämning vid utevarodomar. Konventionen med tilläggsprotokoll utgör en överenskommelse av sådant slag som åsyftas i 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen. Därmed ska en fällande dom godtas, om det inte framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. En dom som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol ska dock godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig ändå kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt en försäkran som den anmodande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla en ny domstolsprövning som tillgodoser denna rättighet.

Av utredningen framgår att A.M. var personligen närvarande vid huvudförhandlingen i målet i distriktsrätten och att han biträddes av en försvarare där. Han har således haft full vetskap om de anklagelser som riktades mot honom samt möjlighet att framföra sina invändningar mot dessa. A.M. frikändes av distriktsrätten men dömdes därefter i sin utevaro av appellationsrätten till ett mycket långt fängelsestraff. Det framgår inte av utredningen i ärendet att A.M. blev personligen kallad till huvudförhandlingen inför appellationsrätten eller att han fick kännedom om att åklagaren hade överklagat den friande domen. Han har visserligen företrätts av en försvarare vid rättegången där, men det framgår inte att de hade någon kontakt före förhandlingen. Eftersom A.M. inte heller har närvarat vid förhandlingen kan hans rättighet att försvara sig inte anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd.

Vad gäller A.M:s möjlighet att påkalla ny domstolsförhandling har i en komplettering till utlämningsframställningen försäkrats att han, vid en utlämning, kommer att få sin rätt till ny rättegång respekterad. En redogörelse har lämnats för de olika möjligheter som enligt albansk lag och domstolspraxis står till buds för att åstadkomma en förnyad domstolsprövning. Utredningen lämnar emellertid inte med tillräcklig säkerhet stöd för att A.M., som hade kännedom om och var närvarande vid rättegången i distriktsrätten, är garanterad rätten till en ny rättegång i appellationsrätten. Försäkran kan därför inte anses uppfylla kraven i 9 § 3 st. utlämningslagen. Av det anförda framgår att domen inte utgör en sådan dom som enligt tredje stycket ska godtas som grund för utlämning.

Den särskilda regleringen ifråga om utevarodomar i 9 § utlämningslagen, liksom det tilläggsprotokoll som regleringen bygger på, har tillkommit för att en framställning om utlämning ska kunna avslås, om den anmodande staten har åsidosatt Europakonventionen. Den albanska domen måste anses stå i strid med artikel 6 i den konventionen. Domen får därför anses föranleda allvarlig erinran i den mening som avses i 9 § 1 st. utlämningslagen och kan därmed inte läggas till grund för utlämning (jfr bl.a. NJA 2000 s. 243 och NJA 2008 N 18).

Det föreligger således hinder enligt 9 § utlämningslagen mot utlämning av A.M. Det saknas därmed anledning för HD att också uttala sig i frågan huruvida det skulle vara oförenligt med artikel 3 i Europakonventionen att lämna ut A.M. till Albanien.