NJA 2000 s. 243
Utlämning har inte ansetts kunna beviljas på grund av en utevarodom som står i strid med artikel 6 i Europakonventionen.
HD
Slovakiska Republikens ambassad begärde i en note d 20 aug 1999 att Z.K. skulle utlämnas till Slovakien. Till stöd för framställningen åberopades att Z.K. genom dom av distriktsdomstolen i Bratislava d 29 jan 1997 dömts för rån till fängelse i två år.
Sedan ärendet med stöd av lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § nämnda lag ärendet jämte eget yttrande till HD.
Z.K. bestred bifall till framställningen.
Ärendet föredrogs.
HD (JustR:n Gregow, Munck, referent, Danelius, Lennander och Håstad) beslöt följande Yttrande. Riksåklagaren har i sitt yttrande uttalat att hinder mot utlämning av Z.K. föreligger såväl enligt 8 § som enligt 9 § utlämningslagen.
19 § 1 st utlämningslagen föreskrivs att, när den som begärs utlämnad har dömts för gärningen i den främmande staten, utlämning får beviljas endast om domen stöds av utredningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran. Enligt 3 st första meningen i samma paragraf får emellertid genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten bl a en fällande dom skall godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. I en sådan överenskommelse kan enligt 3 st andra meningen föreskrivas att en dom, som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet.
Slovakien är liksom Sverige anslutet till 1957 års europeiska utlämningskonvention (SÖ 1959:65), som innehåller en sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st första meningen utlämningslagen. Såväl Sverige som Slovakien har också anslutit sig till 1978 års andra tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen (SÖ 1979:13), enligt vilket konventionen kompletterats med en föreskrift av den innebörd som avses i styckets andra mening.
Av utredningen framgår att handläggningen av det mål i vilket Z.K. dömts till ansvar i sin helhet ägt rum i hennes utevaro samt att hon inte dessförinnan hade delgivits vare sig brottsmisstanken, åtalet eller kallelse till förhandlingen. Hon har visserligen företrätts av försvarare, men utredningen får anses ge vid handen att denne inte varit i kontakt med henne och därför måste ha saknat kännedom om hennes inställning till åtalet och om den bevisning som hon kunde vilja förebringa. Vid nu angivna förhållanden kan Z.K:s rättighet att försvara sig inte anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd.
De uppgifter angående slovakisk rätt som lämnats i ärendet ger vid handen att Z.K. inte har rätt att föra talan mot domen på den grunden att hon inte varit närvarande vid förhandlingen och inte heller eljest kan påkalla en ny domstolsprövning annat än genom extraordinärt rättsmedel.
Av det anförda framgår att den slovakiska domen inte utgör en sådan dom som enligt 9 § 3 st utlämningslagen i princip skall godtas som grund för utlämning.
Den särskilda regleringen av frågan om utevarodomar i det berörda lagrummet liksom det tilläggsprotokoll som regleringen bygger på har tillkommit för att en framställning om utlämning skall kunna avslås, om den anmodande staten har åsidosatt reglerna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (jfr NJA II 1979 s 322). Den slovakiska domen måste anses stå i strid med artikel 6 i nämnda konvention. Domen får därför anses föranleda allvarlig erinran i den mening som avses i 9 § 1 st utlämningslagen (jfr NJA 1984 s 903).
Hinder föreligger således mot utlämning enligt 9 § utlämningslagen. Vid detta förhållande saknas anledning att ingå i prövning av frågan huruvida hinder föreligger även enligt 8 § i lagen.
HD:s beslut meddelades d 30 maj 2000 (mål nr Ö 448-00).