NJA 2016 s. 668
Domvilla. I ett mål om mäklarprovision har hovrätten underlåtit att pröva alla de moment som ett bifall till käromålet förutsatte, eftersom hovrätten inte hade uppfattat svarandens invändningar i dessa delar. Detta har ansetts utgöra domvilla.
Stockholms tingsrätt
Lacris Aktiebolag väckte talan vid Stockholms tingsrätt mot dödsboet efter G.D.G. och yrkade att tingsrätten skulle förplikta dödsboet att till Lacris betala 5 025 000 kr jämte ränta. Som grund för käromålet anförde Lacris att bolagets ägare, C.L., hade fått i uppdrag av företrädare för dödsboet att hitta en köpare till dödsboets fastighet. Dödsboet hade blivit bundet av uppdragsavtalet genom boutredningsmannen L.M:s passivitet och konkludenta handlande. C.L hade fullgjort uppdraget. Lacris var därför berättigat till mäklarprovision uppgående till det yrkade beloppet. Dödsboet hade i vart fall tillgodogjort sig den tjänst som C.L. utfört och skulle enligt principen om obehörig vinst utge den yrkade ersättningen, som var skälig.
Dödsboet bestred att ett avtal hade träffats eller på annat sätt uppkommit mellan dödsboet och C.L. Vidare bestred dödsboet att det hade tillgodogjort sig en tjänst och att principen om obehörig vinst var tillämplig. Den yrkade provisionen - som inte var avtalad - var därutöver oskälig och skulle under alla förhållanden jämkas.
Tingsrätten (f.d. chefsrådmannen Richard Ljungqvist) ogillade käromålet i dom den 22 november 2012. Tingsrätten fann på anförda skäl att Lacris inte hade visat att det på något sätt hade ingåtts ett avtal mellan dödsboet och C.L. på sätt som påståtts. Vid denna bedömning saknades anledning att närmare pröva om dödsboet inom ramen för påstått uppdrag var skyldigt att utge yrkad provision till C.L. Vidare hade det enligt tingsrättens mening inte framkommit något skäl att tillämpa principen om obehörig vinst på förhållandet mellan parterna i målet.
Svea hovrätt
Lacris Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla Lacris talan i tingsrätten.
Dödsboet motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, Kajsa Bergkvist och Dan Öwerström, referent) meddelade dom den 21 januari 2014. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och förpliktade dödsboet att till Lacris betala 2 512 000 kr jämte ränta samt ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.
På anförda skäl fann hovrätten att dödsboet genom passivitet och realhandlande hade inträtt som part i det uppdragsavtal som hade träffats med C.L. Dödsboet var således bundet av avtalet. I fråga om ersättningen antecknade hovrätten att dödsboet inte hade ifrågasatt att Lacris i och för sig hade rätt till mäklarprovision om dödsboet var bundet av uppdragsavtalet, men att dödsboet hade yrkat att den ersättning som kunde anses avtalad eller skälig skulle jämkas till noll. Någon överenskommelse om provisionens nivå hade inte visats. Dödsboet skulle därför betala vad som var skäligt (jfr 45 § köplagen). Det hade inte framkommit några omständigheter som gav anledning att bestämma ersättningen till ett högre belopp än vad som motsvarades av en provision om 0,5 procent av köpeskillingen. Vad dödsboet hade anfört som grund för jämkning av beloppet utgjorde inte skäl för att beloppet skulle sättas ned.
Med hänsyn till att Lacris hade haft framgång i den huvudsakliga tvistefrågan var dödsboet att anse som tappande part. Eftersom Lacris talan hade bifallits endast delvis skulle ersättningen bestämmas enligt 18 kap. 4 § andra stycket RB. Hovrätten fann att dödsboet skulle ersätta tre fjärdedelar av Lacris rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten. Dödsboet hade vitsordat de yrkade beloppens skälighet i och för sig.
Hovrättens dom vann laga kraft.
Högsta domstolen
Dödsboet efter G.D.G. klagade över domvilla samt yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
Lacris Aktiebolag motsatte sig yrkandet.
Dödsboet gjorde gällande att grovt rättegångsfel hade förekommit i hovrätten i två avseenden.
I fråga om rättegångskostnaderna angav hovrätten felaktigt att dödsboet hade vitsordat skäligheten av motpartens yrkande om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. Rätteligen överlämnade dödsboet åt hovrätten att bedöma huruvida det av Lacris yrkade beloppet var skäligt.
När det gäller prövningen i sak angav hovrätten felaktigt att dödsboet inte hade ifrågasatt att Lacris haft rätt till mäklarprovision, om hovrätten skulle anse att dödsboet var bundet av ett uppdragsavtal. Detta fick till följd att hovrätten, när den väl hade konstaterat att dödsboet hade inträtt i uppdragsavtal med C.L., underlät att pröva vilket innehåll avtalet hade haft. Inte heller prövade hovrätten huruvida C.L. hade anvisat fastigheten till köparen och om ett sådant orsakssamband funnits mellan det arbete han hade utfört och förvärvet av fastigheten att rätt till ersättning hade förelegat.
HD förordnade att hovrätten skulle avge yttrande i ärendet.
Hovrätten (de ledamöter som hade dömt i målet) anförde följande.
Klaganden har anfört att det förekommit grova rättegångsfel i hovrätten i samband med avgörandet genom dom den 21 januari 2014. Samma påståenden om grova rättegångsfel gjordes i överklagandet av hovrättens dom till HD. HD beslutade den 14 maj 2014 att inte ge prövningstillstånd.
Påståendet att hovrätten har felaktigt utgått från ett medgivande i fråga om rättegångskostnader
Hovrättens ledamöter har inte längre någon klar minnesbild av vad som uttalades i fråga om rättegångskostnaderna i samband med att huvudförhandlingen avslutades. Om någon part utvecklat sin syn på motpartens ersättningsyrkande, skulle vi troligen ha kommit ihåg detta. Likaså torde vi kommit ihåg om någon oklarhet eller annan omständighet gett anledning att ifrågasätta om vi uppfattat parterna korrekt. I övrigt får vi hänföra oss till det som framgår av handlingarna.
Enligt hovrättens protokoll från huvudförhandlingen, som hölls den 28-29 november och 2 december 2013, vitsordade dödsboet motpartens yrkande om rättegångskostnader i hovrätten. Protokollet har justerats. Som framgår av de handlingar som klaganden har gett in till HD överensstämde protokollets innehåll med referentens minnesanteckningar från huvudförhandlingen.
Vår uppfattning är att protokollet korrekt återspeglar parternas inställning, så som den angavs vid huvudförhandlingen.
Påståendet att hovrätten har redovisat dödsboets inställning felaktigt och inte prövat dödsboets invändningar
Som framgår av hovrättens dom var parterna överens om att den i målet aktuella fastigheten hade sålts till ING Real Estate i maj 2011 för en köpeskilling om 402 mkr.
Enligt vad som antecknats i tingsrättens dom den 22 november 2012 anförde parterna följande grunder för sin talan.
Käranden, Lacris Aktiebolag (Lacris), åberopade att C.L. hade fått ett uppdrag av företrädare för dödsboet att hitta en köpare till fastigheten, att dödsboet hade blivit bundet av uppdragsavtalet genom L.M:s passivitet och konkludenta handlande, samt att C.L. hade fullgjort uppdraget och därför hade rätt till mäklarprovision uppgående till yrkat belopp.
Lacris åberopade också att dödsboet i vart fall hade tillgodogjort sig C.L:s tjänst och därför var skyldigt att utge ersättning enligt principen om obehörig vinst.
Dödsboet bestred att ett avtal hade träffats eller på annat sätt uppkommit mellan dödsboet och C.L. Dödsboet bestred också att det hade tillgodogjort sig en tjänst och att principen om obehörig vinst var tillämplig. Dödsboet gjorde också gällande att den yrkade provisionen inte var avtalad och dessutom oskälig och under alla förhållanden skulle jämkas.
Under skriftväxlingen i hovrätten anförde dödsboet inte vid något tillfälle att grunderna för bestridandet återgetts på ett ofullständigt sätt i tingsrättens dom.
Hovrätten uppfattade emellertid dödsboets grunder som ofullständiga i det att det inte framgick vilka omständigheter som åberopades till stöd för yrkandet om jämkning av ersättningen.
Under huvudförhandlingen i hovrätten ställde hovrätten därför frågor till dödsboets ombud om detta. Svaren på frågorna har i hovrättens dom antecknats som en komplettering av dödsboets grunder. I hovrättens dom har vidare antecknats dödsboets rättsliga invändningar av innebörd att L.M:s eventuella passivitet gentemot B.R. inte kunde tillgodoräknas C.L.
Inte heller vid huvudförhandlingen framförde dödsboet att några andra grunder för bestridandet än de som antecknats i tingsrättens dom, med de kompletteringar som gjorts i hovrätten, gjordes gällande. Dödsboet har alltså, som hovrätten har uppfattat dödsboets talan, inte som grund för sitt bestridande åberopat något i fråga om krav på anvisning och orsakssamband.
Hovrätten har, och hade även vid tiden för huvudförhandlingen, klart för sig att det i dödsboets bevisuppgift angavs vissa bevisteman som tog sikte på att Lacris, oberoende av avtalsförhållandena, inte hade rätt till provision eftersom kraven på anvisning och orsakssamband inte var uppfyllda.
Hovrättens bedömning innebär att avtalsbundenhet uppstod för dödsboet genom att det förhöll sig passivt under lång tid och genom konkludent handlande bestående i undertecknande av ett Letter of Intent med köparen av fastigheten, ING, där C.L. angavs som dödsboets kontaktperson. Hovrätten har bedömt att dödsboet därigenom inte bara bekräftat C.L:s uppfattning om ett uppdrag utan också tillgodogjort sig det arbete som C.L. utfört. I denna bedömning ligger att dödsboet, genom en och samma åtgärd, dels fått en köpare anvisad, dels, i kombination med tidigare passivitet, kommit att bli bundet i förhållande till förmedlaren, C.L. Som framgår på s. 7 i hovrättens dom hade J.B. vittnat om att det var C.L:s utredning om fastigheten som gjorde ING intresserat. Det var alltså, enligt den bedömning som hovrätten gjorde, redan vid undertecknandet av Letter of Intent ett faktum att C.L. hade sammanfört säljare och köpare vid den tidpunkt då avtalsbundenhet för dödsboet uppstod. Frågan om orsakssamband mellan C.L:s åtgärder och ING:s förvärv av fastigheten har därmed inte uppkommit som en separat fråga skild från frågan om dödsboets avtalsbundenhet.
När avtalsbundenhet uppstår genom passivitet och konkludent handlande kan det, som i detta fall, finnas frågor som inte uttryckligen regleras mellan parterna.
I detta fall hade något avtal om provisionsnivå inte träffats. I denna del bestred dödsboet att den yrkade provisionsnivån skulle anses avtalad eller skälig och gjorde gällande att den i vart fall skulle jämkas.
Hovrätten har prövat dessa invändningar och funnit att den yrkade provisionsnivån inte var avtalad och inte heller skälig. Hovrätten har också, med analog tillämpning av köplagens regler, prövat vilken nivå som var skälig samt konstaterat att de omständigheter som dödsboet hade anfört som grund för jämkning inte ledde till att beloppet skulle sättas ned.
Hovrätten kan mot denna bakgrund inte se att den prövning som gjordes var ofullständig i förhållande till dödsboets talan.
Sammanfattning
Enligt vår bedömning har det inte förekommit något rättegångsfel under handläggningen av målet i hovrätten.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, referent, Kerstin Calissendorff, Martin Borgeke och Stefan Johansson) meddelade den 23 juni 2016 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
Svea hovrätt meddelade den 21 januari 2014 dom i ett mål mellan Lacris AB och dödsboet efter G.D.G. Tvisten gällde krav på ersättning för arbete med försäljning av dödsboets fastighet Vedgårdsholmen 15 i Kalmar. Lacris gjorde gällande att dess företrädare C.L. hade fått i uppdrag av dödsboet att hitta en köpare till fastigheten och att bolaget hade rätt till ersättning för det arbete som C.L. utfört i samband med att en försäljning kom till stånd. Dödsboet bestred att något uppdragsavtal hade träffats och att rätt till provision för försäljningen förelåg.
Hovrätten bedömde att dödsboet genom passivitet och realhandlande hade inträtt som part i ett uppdragsavtal med C.L. Vidare angavs i hovrättens dom att dödsboet inte hade ifrågasatt att Lacris hade rätt till mäklarprovision om avtal förelåg, men att dödsboet hade invänt att ersättningen i så fall skulle jämkas till noll. Hovrätten, som inte fann skäl att jämka ersättningen, förpliktade dödsboet att betala ersättning till Lacris med som skäliga ansedda 0,5 procent av köpeskillingen, dvs. drygt 2,5 miljoner kr. Vidare ålade hovrätten dödsboet att ersätta viss del av Lacris rättegångskostnader, vilka hovrätten angav att dödsboet hade vitsordat som skäliga i och för sig.
Dödsboet har som grund för sin klagan över domvilla anfört att grova rättegångsfel har förekommit i hovrätten, såväl när det gäller prövningen i sak som prövningen av rättegångskostnadsfrågan, och att det därför finns skäl att undanröja domen och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling.
I sakfrågan har dödsboet gjort gällande att hovrätten underlåtit att pröva ett antal led vid bedömningen av frågan huruvida rätt till mäklarprovision förelåg. De frågor hovrätten inte har gjort någon prövning av är dels vilket innehåll uppdragsavtalet hade, dels huruvida kraven på anvisning av köparen till uppdragsgivaren samt orsakssamband mellan C.L:s arbete och den överlåtelse som skedde var uppfyllda.
I rättegångskostnadsdelen har rättegångsfelet enligt dödsboet bestått i att hovrätten felaktigt angett att dödsboet vitsordat Lacris kostnadsyrkande som skäligt i och för sig. Därmed har hovrätten underlåtit att pröva skäligheten av yrkandet.
Lacris har angett som sin inställning att hovrätten inte har begått några rättegångsfel.
Hovrätten har yttrat sig. Enligt hovrättens bedömning har det inte förekommit något rättegångsfel under handläggningen av målet.
Bedömning i frågan om talan har prövats i dess helhet
En dom ska enligt 59 kap. 1 § första stycket 4 RB undanröjas på grund av domvilla om det i rättegången förekommit något annat grovt rättegångsfel än sådant som avses i bestämmelsens övriga punkter och felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Sådant rättegångsfel föreligger när någon för förfarandet normerande processföreskrift har blivit åsidosatt eller felaktigt tillämpad.
Det kan inledningsvis konstateras att en stor del av den bevisning som dödsboet åberopade i tingsrätten och hovrätten hade som angivet bevistema att kraven på anvisning och orsakssamband inte var uppfyllda. Tingsrättens redovisning av parternas talan och domskälen behandlar till övervägande del frågan huruvida avtalsbundenhet hade uppstått. Det kan dock antas hänga samman med tingsrättens bedömning att så inte var fallet. Tingsrätten saknade därmed anledning att närmare pröva om dödsboet inom ramen för påstått uppdrag var skyldigt att utge yrkad provision till C.L.
I dödsboets svarsskrivelse till hovrätten berörs frågorna om avtalsinnehåll, anvisning och orsakssamband endast mycket kort. Dödsboet anger dock att det är diskutabelt i vad mån C.L:s arbete haft relevans för köparens intresse av att förvärva fastigheten och att det, för det fall det anses att avtal ingåtts, är tvistigt vad avtalsinnehållet är (p. 18 och 21 i hovrättens aktbilaga 10). Dödsboet anger även att samma bevisning åberopas som i tingsrätten.
Av den ljudinspelning från dödsboets sakframställning i hovrätten som har getts in i HD framgår att tyngdpunkten i presentationen av dödsboets talan ligger på frågan om avtalsbundenhet. Ombudet säger dock i ett tidigt skede av sakframställningen att om man finner att avtalsbundenhet har uppstått får man gå vidare till att bedöma frågor om anvisning och orsakssamband. När ombudet ombeds sammanfatta grunderna för dödsboets bestridande nämns i detta avseende endast att det bestrids att dödsboet har tillgodogjort sig en tjänst så att betalningsskyldighet har uppstått.
Av hovrättens dom framgår att hovrätten, efter att domstolen funnit att bindande avtal hade uppkommit, inte uttryckligen berör frågorna om avtalsinnehåll, anvisning och orsakssamband, frågor som det hade ålegat Lacris att åberopa och bevisa. I stället anger hovrätten att dödsboet inte ifrågasatt att Lacris har rätt till mäklarprovision om avtalsbundenhet uppstått och går därefter över till att pröva storleken på den ersättning som ska utgå. Hovrätten har dock i sitt yttrande över domvilloklagan angett att det ligger i dess bedömning av avtalsbundenheten att kraven på anvisning och orsakssamband var uppfyllda.
Dödsboets sätt att utföra talan måste förstås så att dödsboet inte godtog Lacris ståndpunkter i frågorna om avtalsinnehåll, anvisning och orsakssamband. Dessa frågor är i sig skilda från frågan om avtalsbundenhet och de kan i konsekvens med det inte anses ha blivit prövade som en del av den frågan, särskilt som detta inte kommit till uttryck i hovrättens dom (jfr NJA 2015 s. 918). Hovrättens prövning har därmed inte omfattat alla de led som ett bifall till Lacris talan förutsatte och som var tvistiga mellan parterna. Denna underlåtenhet får antas ha inverkat på målets utgång i sak. Därmed finns förutsättningar att bifalla dödsboets yrkande i denna del.
Bedömning i rättegångskostnadsfrågan
När det gäller rättegångskostnadsfrågan framgår det av den utredning som lagts fram av dödsboet att Lacris begärde ersättning för arbete i hovrätten med knappa 570 000 kr medan dödsboets motsvarande krav uppgick till dryga 180 000 kr. På Lacris kostnadsräkning har det i marginalen antecknats ”överlåter” och på dödsboets ”vitsodar”. Av en mejlkorrespondens mellan parternas ombud samma dag som domen gavs framgår att båda ombuden var av uppfattningen att Lacris vid huvudförhandlingen vitsordade dödsboets kostnadsräkning medan dödsboet överlämnade skäligheten av Lacris yrkande till rättens bedömning.
Det står klart att en förväxling har skett i fråga om parternas inställning i kostnadsfrågan. Av hovrättens dom framgår att någon prövning av skäligheten av Lacris yrkande därmed inte har skett. Mot bakgrund av detta har grovt rättegångsfel förekommit som kan antas ha inverkat på målets utgång i frågan om rättegångskostnader. Denna fråga kommer emellertid under alla förhållanden att behöva bli föremål för ny prövning i hovrätten med hänsyn till HD:s ställningstagande att dödsboets talan inte har prövats i dess helhet (se p. 13).
Domslut
HD:s avgörande
HD undanröjer Svea hovrätts dom den 21 januari 2014 och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
HD:s beslut meddelat: den 23 juni 2016.
Mål nr: Ö 2703-14.
Lagrum: 59 kap. 1 § RB.
Rättsfall: NJA 2010 s. 643 och NJA 2015 s. 918.