NJA 2016 s. 922
En ansökan om särskild handräckning har ansetts inte kunna bifallas beträffande ett landstings begäran om att en läkare enligt 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning ska lämna upplysningar och visa upp patientjournaler samt övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient.
Gävleborgs läns landsting ansökte hos Kronofogdemyndigheten om särskild handräckning mot leg. läkaren J.E. Landstinget yrkade att J.E. skulle åläggas att för landstinget visa upp patientjournaler och övrigt material som förts i dator på hans klinik och som rörde undersökning, vård och behandling av patienter under perioden 1 november 2010-30 april 2013. Som stöd för sin ansökan hänvisade landstinget till 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL).
J.E. yrkade att landstingets ansökan skulle avvisas eller ogillas.
Kronofogdemyndigheten (juristen Leila Sandström) meddelade den 20 november 2013 utslag i enlighet med landstingets ansökan.
Gävle tingsrätt
J.E. överklagade i Gävle tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle ogilla landstingets ansökan.
Landstinget motsatte sig ändring av Kronofogdemyndighetens avgörande.
Tingsrätten (rådmannen Lars Holm) anförde i slutligt beslut den 11 februari 2015 bl.a. följande.
Skäl
Processformen särskild handräckning kan tillämpas
4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BfHL) erbjuder genom förfarandet särskild handräckning en möjlighet för en sökande att på ett enkelt sätt kunna återställa egendom med vilken en olovlig åtgärd vidtagits, till exempel att någon olovligen rubbat annans besittning. Bestämmelsen är dock inte endast tillämplig i de fall när sökandens besittning egenmäktigt rubbats, utan också när utövningen av sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras på annat sätt. I specialmotiveringen till 4 § BfHL (prop. 1989/90 s. 103) uttalas följande: ”Utövningen av rätt till viss egendom kan olovligen hindras också på annat sätt, t.ex. genom att någon vägrar att utlämna egendom som han fått i sin besittning på grund av avtal eller tjänst. Ett praktiskt fall är att den som har hyrt viss lös egendom, t.ex. en TV eller en bil, inte lämnar tillbaka den när hyrestiden har gått till ända. Under bestämmelsen faller vidare den situationen att tillträde vägras till fast egendom, t.ex. för utförande av arbete på fastigheten, för utövande av rätt enligt ett servitut eller för besiktning eller liknande, om ägaren eller annan innehavare enligt lag eller avtal är skyldig att tåla detta.” Särskild handräckning är således möjligt inte bara i de fall svaranden lovligen kommit i besittning av egendom och därefter inte återställer den till ägaren, utan även i de fall då sökandens anspråk består i en skyldighet för svaranden att tåla viss åtgärd beträffande egendom som svaranden äger och har i sin besittning.
Enligt 26 § andra stycket LOL ska en läkare på begäran av landstinget lämna upplysningar och visa upp patientjournal samt övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient och som behövs för kontroll av begärd läkarvårdsersättning. Enligt lag finns det således en skyldighet för läkare att på begäran från landstinget visa upp material i syfte att kunna kontrollera begärd läkarvårdsersättning, i de fall läkaren får läkarvårdsersättning från landstinget.
Bestämmelsen i LOL får enligt tingsrättens mening anses vara ett sådant fall som avses i specialmotiveringen till 4 § BfHL då en ägare eller innehavare enligt lag är skyldig att tåla intrång i sin besittning av annan. Det är därför möjligt för landstinget att genom särskild handräckning få tillgång till de efterfrågade patientjournalerna, vilka J.E. har i sin besittning.
J.E. har gjort en invändning i sak
Vid särskild handräckning ska Kronofogdemyndighetens prövning begränsas till frågan om rättelse av en olovlig besittningsrubbning eller annan olovlig åtgärd. Enligt 39 § BfHL ska sökanden styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. Sökandens framställning av omständigheter ska dock läggas till grund för prövningen, i den mån framställningen har lämnats utan invändning av svaranden och det inte är uppenbart att den är oriktig.
HD har i NJA 2008 s. 774 uttalat att i de fall då en ansökan inte grundar sig på en olovlig besittningsrubbning utan på att sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras genom att egendomen inte återställs, är det en förutsättning för bifall till ansökan att sökanden styrkt sin rätt till egendomen. Vidare uttalas att inom ramen för den prövning som ska göras i mål om särskild handräckning lär detta, i vart fall i allmänhet, inte kunna anses vara fallet om svaranden framfört en grund för sitt bestridande som, även efter att det att sökanden beretts tillfälle att bemöta den, framstår som ett motfaktum eller en sakinvändning av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende. Även om uttalandet avser den situationen att sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras genom att egendomen inte återställs är den situationen jämförbar med fallet att en ansökan grundar sig på att svaranden är skyldig att tåla intrång i sin besittning, varför samma sak får anses gälla även i dessa fall.
Läkarvårdsersättning lämnas, enligt 5 § första stycket LOL, endast till läkare som har samverkansavtal med landstinget rörande sin verksamhet. Enligt 5 § tredje stycket LOL får en läkare i privat verksamhet som ger vård enligt avtal med landstinget ta emot ersättning från landstinget på de villkor och enligt de grunder som landstinget och läkaren kommit överens om. Vårdavtalet gäller i de fallen då istället för bestämmelserna i LOL.
J.E. har som grund för sin talan bland annat anfört att det inte finns något samverkansavtal mellan honom och landstinget, något som landstinget inte har bestridit. Kontroll av patientjournaler får endast göras av landstinget i syfte att granska begärd läkarvårdsersättning. Läkarvårdsersättning lämnas enligt ovan nämnt lagrum endast då en privat läkare har ett samverkansavtal med landstinget. Övergångsbestämmelserna till LOL kan enligt tingsrätten inte anses ge lagstöd för att det även i andra fall då det inte finns ett samverkansavtal skulle finnas en rätt för landstinget att granska patientjournaler. J.E:s invändning om att det inte finns något samverkansavtal mellan honom och landstinget och att det därmed saknas lagstöd för landstinget att granska patientjournaler är en sådan sakinvändning av relevant slag som inte kan lämnas utan avseende. Landstinget kan därför inte anses ha styrkt sin rätt enligt 39 § BfHL. Landstingets ansökan om särskild handräckning ska således avslås.
Slut
Tingsrätten avslog Gävleborgs läns landstings ansökan om särskild handräckning.
Hovrätten för Nedre Norrland
Landstinget överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att hovrätten skulle fastställa Kronofogdemyndighetens utslag.
Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström, referent, och Per-Anders Svensson samt tf. hovrättsassessorn Anders Dahlin) anförde i slutligt beslut den 24 april 2015 följande.
Skäl för beslutet
Enligt 4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning får en ansökan om särskild handräckning avse åläggande för svaranden att (1) vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt rubbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras eller (2) vidta eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt föreskrift i lag.
Av förarbetena till det ovan nämnda lagrummet framgår att sökanden är skyldig att visa att de särskilda förutsättningarna för särskild handräckning finns och att det bör vila på Kronofogdemyndigheten att kontrollera att ansökningen är lagligen grundad. Vidare framhålls att de omständigheter som sökanden åberopar måste vara sådana att de uppfyller villkoren för särskild handräckning. Det sägs även att det är viktigt att Kronofogdemyndigheten noga prövar om processformen särskild handräckning är tillämplig på sökandens yrkande (se prop. 1989/90:85 s. 69, 102 och 111).
Landstingets ansökan är inte sådan att den avser återställande av egendom med vilken olovlig åtgärd har vidtagits. Däremot skulle den kunna avse situationen att landstingets rätt till viss egendom olovligen hindras. För att den bestämmelsen ska bli tillämplig krävs dock att sökanden tidigare haft egendomen i besittning eller på annat sätt haft rätt till egendomen. Det kan t.ex. avse situationer då någon hyrt viss lös egendom men inte lämnar tillbaka den till sökanden när hyrestiden gått till ända eller då någon placerat någonting på sökandens mark (se a. prop. s. 102). Även om regleringen enligt ordalydelsen möjligen ger utrymme för att ge särskild handräckning för patientjournalerna är det tydligt att processformen är avsedd att tillämpas på egendom i mer avgränsad betydelse, exempelvis för att sökanden ska få tillbaka egendomen, få tillträde till den, utöva tillsyn över den eller kunna avlägsna föremål från den. Avsikten har däremot knappast varit att särskild handräckning ska användas för att i en tvist mellan två parter få tillgång till viss information eller handlingar som innehåller information. Regleringen om särskild handräckning är därför inte tillämplig i detta fall.
Enligt 21 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning ska en ansökan avvisas om den avser en åtgärd som inte omfattas av aktuell lag eller om det finns något annat hinder mot att ansökningen tas upp.
I förarbetena till 21 § uttalas särskilt att en ansökan om särskild handräckning kan avvisas med stöd av denna bestämmelse, om det framgår att yrkandet avser en åtgärd som faller utanför tillämpningsområdet för särskild handräckning. Vidare sägs att om Kronofogdemyndigheten genast kan konstatera att ansökan kan handläggas som mål om vanlig handräckning bör den bereda sökanden tillfälle att ändra sig till att yrka sådan handräckning. Först om sökanden inte accepterar detta bör ansökan avvisas (se a. prop. s. 111 och 114).
Enligt vad som tidigare anförts anser hovrätten att processformen särskild handräckning inte är tillämplig på landstingets ansökan. Eftersom det inte står klart att ärendet kunde ha handlagts som ett ärende om vanlig handräckning har det inte funnits anledning för Kronofogdemyndigheten att förelägga landstinget med fråga därom. Kronofogdemyndigheten borde i stället direkt ha avvisat ansökan. Mot bakgrund av det anförda borde tingsrätten avvisat ansökan om särskild handräckning i stället för att göra en prövning i sak. Tingsrättens beslut bör därför ändras på så sätt att landstingets ansökan om särskild handräckning avvisas.
Beslut
Hovrätten ändrar tingsrättens beslut på så sätt att hovrätten avvisar Gävleborgs läns landstings ansökan om särskild handräckning.
Högsta domstolen
Landstinget överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle, med vissa mindre justeringar, fastställa Kronofogdemyndighetens utslag, i andra hand förklara att processformen särskild handräckning var tillämplig på landstingets yrkande och återförvisa målet till hovrättens för prövning i sak.
J.E motsatte sig hovrättens beslut.
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om landstingets begäran att J.E. skulle lämna upplysningar och visa upp patientjournaler m.m enligt 26 § andra stycket lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning kunde bli föremål för särskild handräckning. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Martin Prosell, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
1-4. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-4 i HD:s beslut.
Landstinget har i ärendet framställt ett yrkande om att J.E. ska förpliktas att genast visa upp patientjournaler samt övrigt material, som upprättats i samband med patientbesök för vilka han debiterat landstinget enligt LOL, förda i journalsystemet i J.E:s dator förvarad på hans klinik på viss angiven adress, som rör undersökning, vård och behandling av patienter, under perioden 1 november 2010 till och med den 30 april 2013. Företrädare för landstinget har för avsikt att ta del av materialet på läkarens mottagning om ansökan bifalls.
Kronofogdemyndigheten meddelade utslag i enlighet med landstingets ansökan efter att J.E. anfört att ansökan skulle avvisas eller ogillas. Efter att J.E. överklagade utslaget lämnade tingsrätten överklagandet utan bifall. Sedan J.E. överklagade tingsrättens beslut återförvisade hovrätten ärendet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Tingsrätten kom sedan att ändra Kronofogdemyndighetens utslag och avslog landstingets ansökan om särskild handräckning. Hovrätten ändrade därefter tingsrättens beslut på så sätt att hovrätten avvisade landstingets ansökan om särskild handräckning utan att pröva den i sak. Enligt hovrätten var regleringen om särskild handräckning inte tillämplig på en sådan begäran som landstinget nu framställt.
Sedan hovrättens beslut överklagats har HD meddelat prövningstillstånd i frågan om landstingets begäran att J.E. ska lämna upplysningar och visa upp patientjournaler m.m. enligt 26 § andra stycket LOL kan bli föremål för särskild handräckning.
Om särskild handräckning
Lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BFL) trädde i kraft den 1 januari 1992. I samband med lagändringen infördes de båda handräckningsformerna vanlig handräckning och särskild handräckning. En ansökan om vanlig handräckning kan, om förlikning om saken är tillåten, enligt 3 § 2 BFL bl.a. avse åläggande för svaranden att fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för fullgörelse inträtt. Enligt 4 § första stycket 1 BFL kan en ansökan om särskild handräckning bl.a. avse rättelse inte endast när sökandens besittning rubbats utan också när sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras även på annat sätt.
Särskild handräckning var tänkt att främst tillgodose kravet på att rubbad besittning skulle kunna återställas snabbt och utan att det bakomliggande rättsförhållandet behövde utredas. Vanlig handräckning skulle - precis som ett vanligt betalningsföreläggande - kunna leda till ett verkställbart avgörande, som kunde vinna rättskraft. I de fall då bägge processformerna är möjliga kan sökanden välja institut utifrån sina behov och sin bedömning av bevisläget. (Se prop. 1989/90:85 s. 34 ff.)
Förfarandet vid särskild handräckning kan sägas vara särskilt anpassat till fall där ansökan grundar sig på ett påstående om olovlig besittningsrubbning. Någon prövning av det bakomliggande rättsförhållandet ska i de fallen inte ske utan prövningen avser endast besittningsrubbningen som sådan. I de fall då en ansökan inte grundar sig på en olovlig besittningsrubbning utan på att sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras är det en förutsättning för bifall till ansökan att sökanden styrkt sin rätt till egendomen. (Se NJA 2008 s 774.)
Närmare om tillämpningsområdet
Enligt förarbetena till BFL avsåg den nya processformen särskild handräckning att täcka flertalet av de situationer i vilka den tidigare gällande 191 § utsökningslagen tillämpades (se prop. 1989/90:85 s. 101 f.). Enligt 191 § hade överexekutor rätt att efter gjord framställning förordna om återställande av besittningen eller annat förhållande, som rubbats, om någon egenmäktigt pantat något till sig, skilt annan från det han innehar eller eljest själv tagit sig rätt.
I praxis kom 191 § utsökningslagen att tillämpas utöver sin ordalydelse. I ett fall beviljades exempelvis en ansökan om handräckning för framdragande av elektrisk ledning över en jordägares mark (se NJA 1919 s. 28). Ett annat fall avsåg en begäran om att vissa medlemmar i en ekonomisk förening skulle utlämna en bankbok till föreningens styrelse (se NJA 1935 s. 89). Det framgår emellertid inte av tidigare praxis att handräckning har beviljats i den typ av fall som nu är för handen.
Syftet bakom den begärda åtgärden motsvaras inte heller av de huvudsakliga ändamålsskäl som föranledde den tidigare utvidgningen i praxis. Utvidgningen avsåg främst med besittningsrubbningar jämförbara fall då svaranden exempelvis fått sökandens sak i besittning lovligen i anledning av tjänst eller uppdrag men vägrat att återlämna den till sökanden. Sökanden ansågs då ha ett berättigat behov av att omedelbart få sin rätt. (Jfr Per Olof Ekelöf, Handräckning som säkerhetsåtgärd och förtida verkställighet, Festskrift tillägnad Thore Engströmer, 1943 s. 14 ff., Åke Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl., 1960 s. 407 och prop. 1989/90:85 s. 101 ff.)
Emellertid kvarstår frågan om lagstiftaren vid tillkomsten av LOL, eller annars vid införandet av 26 § andra stycket samma lag, haft en tydlig avsikt att processformen särskild handräckning skulle kunna användas inom ramen för landstingets kontroller.
I förarbetena till lagens tillkomst framhölls att det i princip var läkaren som hade att visa att det fanns grund för den ersättning som begärdes. Om en läkare hade fått läkarvårdsersättning med ett för högt belopp hade landstinget enligt 19 § andra stycket rätt att återkräva det yrkade beloppet. Om läkaren inte godtog landstingets ståndpunkt uttalades att tvisten fick avgöras i allmän domstol. I förarbetena hänvisades även till den möjlighet som finns i 19 § tredje stycket att sätta ned den samlade läkarvårdsersättningen till ett skäligt belopp om läkaren vid upprepade tillfällen eller annars i väsentlig utsträckning begär läkarvårdsersättning med för höga belopp eller på annat felaktigt sätt. Vid misstanke om bedrägeri eller annan brottslighet angavs att en polisanmälan borde göras. (Jfr prop. 1993/94:75 s. 89.)
Skyldigheten för en läkare enligt 26 § andra stycket att visa upp patientjournaler m.m. infördes den 1 april 2009. Bestämmelsen avsåg att komma tillrätta med landstingens bristande kontrollmöjligheter. Genom den nya bestämmelsen skulle landstingen kunna verifiera att läkarbesöken hade skett och att åtgärderna överensstämde med den ersättning som begärdes. Emellertid framgår inte i förarbetena hur det var tänkt att landstingen skulle agera om en läkare vägrade att efterkomma bestämmelsen. (Jfr prop. 2008/09:64 s. 59 ff.)
Inte heller i förarbetena finns således någon tydlig avsikt att processformen särskild handräckning var tänkt för ett fall som detta. I sammanhanget bör påpekas möjligheten att direkt i lag föreskriva att särskild handräckning får ske i visst fall (4 § 2 BFL).
Slutsatser
Den ställda frågan i det av HD meddelade prövningstillståndet ska besvaras på så sätt att landstingets begäran om att J.E. ska lämna upplysningar och visa upp patientjournaler m.m. enligt 26 § andra stycket i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning inte kan bli föremål för särskild handräckning.
Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens beslut står därmed fast.
Domslut
HD:s avgörande
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Johnny Herre, referent, Lars Edlund, Stefan Johansson och Mari Heidenborg) meddelade den 10 november 2016 följande slutliga beslut.
Skäl
Bakgrund
Lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL) innehåller bestämmelser om vissa ersättningar till läkare i privat verksamhet i primärvården och den öppna hälso- och sjukvården i övrigt och om patientavgifter i samband därmed (läkarvårdsersättning). Landstingen svarar för utbetalningen av den läkarvårdsersättning som inte täcks av patientavgiften.
Enligt 26 § första stycket LOL ska en läkare som begär läkarvårdsersättning medverka till att den egna verksamheten kan följas upp och utvärderas. Läkaren ska årligen till landstinget lämna en redovisning med uppgifter om mottagningens personal och medicintekniska utrustning samt om utförda vårdåtgärder och antalet patientbesök. Enligt andra stycket ska läkaren på begäran av landstinget lämna upplysningar och visa upp patientjournal samt övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient och som behövs för kontroll av begärd läkarvårdsersättning.
Landstinget genomförde en stickprovskontroll av J.E:s verksamhet med avseende på en viss tidsperiod. Vid den framkom att en för hög total ersättning hade utbetalats till honom. J.E. betalade tillbaka det överskjutande belopp som landstinget hade krävt återbetalning av.
Det som framkom vid stickprovskontrollen föranledde landstinget att begära att J.E. skulle visa upp patientjournaler och övrigt material för en period åren 2010-2013. J.E. motsatte sig landstingets krav. Landstinget begärde hos Kronofogdemyndigheten särskild handräckning.
Kronofogdemyndigheten meddelade utslag i enlighet med landstingets ansökan. Tingsrätten ändrade Kronofogdemyndighetens utslag och avslog ansökan. Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och avvisat ansökan utan att pröva den i sak. Enligt hovrätten är regleringen om särskild handräckning inte tillämplig på en sådan begäran som landstinget har framställt.
Frågan i målet
HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om landstingets begäran att J.E. ska lämna upplysningar och visa upp patientjournaler m.m. enligt 26 § andra stycket LOL kan bli föremål för särskild handräckning.
Om särskild handräckning
Genom lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BFL) infördes två olika former av handräckning som skulle svara mot huvudsakligen skilda behov, vanlig handräckning och särskild handräckning.
Vanlig handräckning ska, på samma sätt som betalningsföreläggande, kunna leda till ett verkställbart avgörande som kan vinna rättskraft. En ansökan om vanlig handräckning kan, om förlikning om saken är tillåten, enligt 3 § 2 BFL bl.a. avse åläggande för svaranden att fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för fullgörelse har inträtt.
Den andra formen, särskild handräckning, ska främst tillgodose kravet på att rubbad besittning ska kunna återställas snabbt och utan att det bakomliggande rättsförhållandet behöver utredas närmare för att fastställa vem av parterna som har den materiella rätten på sin sida. I de fall där det är möjligt att tillämpa bägge processformerna kan sökanden välja utifrån sina behov och sin bedömning av bevisläget. (Se prop. 1989/90:85 s. 34 ff. och NJA 2008 s. 774.)
Enligt 4 § första stycket BFL kan en ansökan om särskild handräckning avse åläggande för svaranden att 1. vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt rubbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras eller 2. vidta eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt föreskrift i lag.
Sådana föreskrifter som behandlas i 4 § första stycket 2 BFL finns exempelvis i 12 kap. 26 § JB och 7 kap. 13 § bostadsrättslagen (1991:614) om möjligheten att genom särskild handräckning få tillträde till lägenhet, 11 kap. 5 § begravningslagen (1990:1144) om handräckning för borttagande av gravanordning, 15 kap. 4 § minerallagen (1991:45) om handräckning för att ställa in undersökningsarbete eller återställa mark samt 26 kap. 17 § MB om handräckning för att åstadkomma rättelse vid bl.a. utsläpp av förorening.
Regleringen i 4 § första stycket 1 BFL omfattar principiellt två skilda situationer. Den första situationen omfattar dels fall där rättelse krävs eftersom sökandens besittning har egenmäktigt rubbats, dels fall där rättelse krävs på grund av att annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom. Här syftar bestämmelsen huvudsakligen till att skydda själva besittningen eller innehavet och reglerar fall där någon genom en positiv handling har rubbat sökandens besittning eller på annat sätt har vidtagit en olovlig åtgärd med egendomen. Någon prövning av det bakomliggande rättsförhållandet ska inte ske i dessa fall.
Den andra situationen är där rättelse krävs till följd av att utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras. I dessa fall har svaranden lagligen kommit i besittning av egendomen, men hindrar sökanden från att återfå besittningen (se p. 16) eller från att få tillgång till egendomen t.ex. för arbete eller inspektion (se p. 17).
Närmare om särskild handräckning när sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras
I 191 § i den tidigare gällande utsökningslagen (1877:31 s. 1) gavs överexekutor rätt att efter gjord framställning förordna om återställande av besittningen eller annat förhållande, som rubbats, om någon egenmäktigt pantat något till sig, skilt annan från det han innehar eller eljest själv tagit sig rätt. Regleringen kom i rättspraxis att tillämpas utan att det var fråga om återställande av en besittningsrubbning och därmed utöver paragrafens ordalydelse (se t.ex. NJA 1907 s. 467 om ett bolags rätt att få ut tillhörigheter som förvarades hos tidigare anställd kontorschef, NJA 1930 s. 671 om en ekonomisk förenings rätt att få ut räkenskaper som innehades av kassaförvaltaren och NJA 1935 s. 89 om en ekonomisk förenings rätt att av medlem få ut bankbok som avsåg tillgångar i föreningen). I lagrådsremissen till BFL föreslogs en lagreglering enbart av rättelse genom återställande av besittning och liknande. I motiven angavs dock att den föreslagna paragrafen också skulle omfatta andra fall där rätten till viss egendom olovligen hindrades. Enligt Lagrådet borde också dessa fall uttryckligen regleras i paragrafen (se prop. 1989/90:85 s. 175). Lagrådets förslag till ny lydelse godtogs av regeringen.
Enligt lagförarbetena träffar regleringen i 4 § första stycket 1 tredje ledet exempelvis situationer där någon vägrar att utlämna egendom som han eller hon har fått i sin besittning på grund av avtal eller tjänst. Det kan röra sig om att den som har hyrt viss lös egendom, t.ex. en TV eller en bil, inte lämnar tillbaka den när hyrestiden har gått till ända (se a. prop. s. 102).
Bestämmelsen är tillämplig beträffande egendom som har mottagits för reparation eller förvaring, enligt avtal om hyra eller lån eller som någon ursprungligen fått hand om på grund av uppdrag eller anställning (jfr de i p. 14 redovisade rättsfallen). Den ska också kunna användas beträffande egendom som svaranden har en skyldighet att återlämna till följd av en hävning av ett avtal och en därpå följande återgång av prestationerna, liksom egendom som svaranden innehar trots att den ska utges till sökanden som en följd av ett äktenskaps eller samboförhållandes upplösning (jfr John Boström m.fl., Betalningsföreläggande och handräckning. En kommentar, 8 uppl. 2015, s. 80).
Under bestämmelsen faller vidare enligt lagförarbetena den situationen att tillträde vägras till fast egendom, t.ex. för utförande av arbete på fastigheten, för utövande av rätt enligt ett servitut eller för besiktning eller liknande, om ägaren eller annan innehavare enligt lag eller avtal är skyldig att tåla detta (se a. prop. s. 102; jfr exempelvis NJA 1912 s. 410, NJA 1961 C 447, NJA 1962 s. 531 och NJA 1979 s. 769). I dessa fall har svaranden en rätt till den fasta egendomen som ägare, arrendator eller liknande samtidigt som det följer direkt av lag eller av avtal att sökanden ska få tillgång till egendomen för visst närmare angivet syfte.
Det finns inte anledning att ge institutet särskild handräckning en mera långtgående tillämpning utöver ordalydelsen. Ett skäl är att vanlig handräckning har fått ett relativt brett tillämpningsområde (jfr NJA 1994 s. 436). Ett annat skäl är att rättssäkerheten vid särskild handräckning blir något sämre än i ett tvistemål (jfr Lars Heuman, Specialprocess, 6 uppl. 2007, s. 76).
Bedömningen i detta fall
Landstinget har yrkat att J.E. ska förpliktas att visa upp patientjournaler samt övrigt material som upprättats i samband med patientbesök för vilka han debiterat landstinget enligt LOL, förda i journalsystemet i J.E:s dator förvarad på hans klinik på viss angiven adress. Företrädare för landstinget har, om ansökan bifalls, för avsikt att ta del av materialet på läkarens mottagning och då jämföra utbetald ersättning med de dokumenterade besök eller telefonkontakter som J.E. haft enligt journal och tidbok.
Enligt 26 § andra stycket LOL ska en läkare lämna upplysningar och visa upp patientjournal samt övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient och som behövs för kontroll av begärd läkarvårdsersättning. I lagförarbetena framhålls att det i princip är läkaren som ska visa att det finns grund för den ersättning som begärs. Om en läkare har fått läkarvårdsersättning med ett för högt belopp har landstinget rätt att återkräva det yrkade beloppet. Den samlade läkarvårdsersättningen får vidare sättas ned till ett skäligt belopp om läkaren vid upprepade tillfällen eller annars i väsentlig utsträckning begär läkarvårdsersättning med för höga belopp eller på annat felaktigt sätt. Om läkaren inte godtar landstingets ståndpunkt får tvisten avgöras i allmän domstol. (Se 19 § LOL och prop. 1993/94:75 s. 89.)
Lagen innehåller inte några bestämmelser om hur landstinget ska få upplysningar och tillgång till patientjournaler och övrigt material om en läkare inte frivilligt agerar i enlighet med de skyldigheter som ställs upp. Frågan berörs inte heller i lagförarbetena (se prop. 2008/09:64 s. 58 ff. och 77).
Patientjournaler och övrigt material som begäran avser är J.E:s egendom och har aldrig innehafts av landstinget. Någon besittningsrubbning föreligger därför inte. Inte heller har någon olovlig åtgärd beträffande egendomen vidtagits av J.E. Ansökan kan därför inte bifallas med tillämpning av något av de första två leden i 4 § första stycket 1 BFL.
Frågan är därför om ansökan om särskild handräckning kan bifallas på den grunden att landstingets rätt till viss egendom olovligen hindras.
Den rätt som landstinget enligt regleringen i 26 § LOL har att få upplysningar av en läkare eller att få patientjournaler samt övrigt material uppvisat för sig kan inte anses utgöra en rätt till viss egendom. Begäran kan därför inte anses falla in under regeln i 4 § första stycket 1 tredje ledet BFL. Tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar inte heller en rätt till inhämtande av information.
Frågan i prövningstillståndet ska därför besvaras på så sätt att landstingets begäran om att J.E. ska lämna upplysningar och visa upp patientjournaler m.m. enligt 26 § andra stycket LOL inte kan bli föremål för särskild handräckning.
Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens beslut står därmed fast.
Domslut
HD:s avgörande
HD förklarar att Gävleborgs läns landstings begäran att J.E. ska lämna upplysningar och visa upp patientjournaler m.m. enligt 26 § andra stycket lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning inte kan bli föremål för särskild handräckning.
HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens beslut står därmed fast.
HD:s beslut meddelat: den 10 november 2016.
Mål nr: Ö 2491-15.
Lagrum: 3 och 4 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning samt 19 och 26 §§ lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning.
Rättsfall: NJA 1907 s. 467, NJA 1912 s. 410, NJA 1930 s. 671, NJA 1935 s. 89, NJA 1961 C 447, NJA 1962 s. 531, NJA 1979 s. 769, NJA 1994 s. 436 och NJA 2008 s. 774.