NJA 2017 not 12

S.S. åtalades för våldtäkt bestående i att han natten mot den 23 mars 2014 med våld hade tvingat målsäganden till samlag genom att dra av henne kläderna på underkroppen, trycka ner henne med sin tyngd i en säng, ta struptag så att hon fick andnöd och smärta, bända isär hennes ben och genomföra ett vaginalt samlag med henne. Enligt åtalet fick målsäganden bl.a. sårskador i underlivet och blåmärken på benen. S.S. förnekade gärningen och gjorde gällande att samlaget hade varit frivilligt.

I tingsrätten hördes, utöver målsäganden och S.S., flera personer som befunnit sig i lägenheten vid tidpunkten för händelsen eller som träffat målsäganden kort därefter. Som skriftlig bevisning åberopades bl.a. rättsintyg, journalanteckningar och en utskrift av det polisförhör som hölls med målsäganden ett par timmar efter händelsen.

Tingsrätten menade att såväl målsäganden som S.S. hade lämnat detaljerade, sammanhängande, klara och övertygande berättelser. Tingsrätten konstaterade att målsäganden i direkt anslutning till de åtalade händelserna hade uppvisat skador som stämde väl överens med vad hon berättat. Det fanns dock inte någon utredning som gav stöd för att hon blivit utsatt för ett struptag och blåmärkena på benen hade uppmärksammats först vid ett andra läkarbesök, varför de kunde ha andra förklaringar. Tingsrätten ansåg vidare att det, mot bakgrund av att målsäganden inte hade kunnat höras ordentligt vid förhöret den 23 mars 2014, framstod som anmärkningsvärt att nästa ordentliga förhör med henne genomfördes först den 22 maj 2014.

Tingsrätten uttalade därefter att målsägandens berättelse framstod som trovärdig och den åberopade stödbevisningen som ganska robust, men att den inte var så övertygande att den, med beaktande av de påtalade bristerna som utredningen i övrigt led av, var tillräcklig för att det skulle vara ställt bortom rimligt tvivel att S.S. våldtagit målsäganden. Tingsrätten ogillade därför, i en dom som meddelades den 25 mars 2015, åtalet.

Både åklagaren och målsäganden överklagade till hovrätten. Åklagaren kompletterade bevisningen med tre nya vittnen – ytterligare en person som träffat målsäganden under natten samt polisens utredare och målsägandens kurator – och åberopade även en ljudinspelning av målsäganden som hade gjorts i anslutning till det första polisförhöret. S.S. lyfte fram att målsäganden i det förhör som hölls med henne den 23 mars 2014 hade lämnat uppgifter som i vissa avseenden avvek från hennes berättelse inför tingsrätten.

Hovrätten fann att målsägandens berättelse i alla avseenden var trovärdig och att hennes beteende efter händelsen var väl förenligt med att hon utsatts för något traumatiskt. Hovrätten konstaterade att det polisförhör som hölls med henne den 23 mars 2014 var ett konceptförhör som hon av allt att döma inte fått ta del av och att hon enligt samtliga närvarande var mycket ledsen, chockad och uppriven och inte kunde få fram vad som hänt. Hovrätten ansåg därför att det stod klart att det inte gick att använda uppgifterna i polisförhöret som referensmaterial i frågan om målsäganden hade ändrat sina uppgifter eller hållit fast vid dem under utredningens gång.

Hovrätten ansåg vidare att det inte kommit fram några omständigheter som gav domstolen anledning att ifrågasätta vittnenas uppgifter och att det genom polisens utredare lämnats en förklaring till varför det första mer utförliga förhöret med målsäganden hölls först två månader efter händelsen. Slutligen uttalade hovrätten att målsägandens uppgifter hade stöd i den skriftliga bevisningen. Hovrätten fann därför att åtalet var styrkt och dömde S.S. för våldtäkt till fängelse i två år och tre månader samt förpliktade honom att betala skadestånd till målsäganden. Domen meddelades den 1 april 2016.

S.S. verkställer fängelsestraffet sedan den 2 oktober 2016.

S.S. har anfört att målsäganden, efter det att hovrätten dömt honom, berättat för en behandlingsterapeut att hon ljugit om att S.S. våldtagit henne. Om terapeuten hade hörts i hovrätten hade han sannolikt blivit frikänd. I vart fall finns det med hänsyn till den nya bevisningen och övriga omständigheter synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat det brott som han dömts för. S.S. har under handläggningen i HD kompletterat sin ansökan med bl.a. uppgift om ett ytterligare vittne. Denna person, som har varit terapeutens klient, har uppgett att hon träffade målsäganden en gång tillsammans med terapeuten.

Riksåklagaren har återupptagit förundersökningen. Förhör hölls först med terapeuten och målsäganden. Därefter kompletterades förundersökningen genom nya förhör med terapeuten och målsäganden samt förhör med det ytterligare vittnet och därutöver med två personer som har anknytning till terapeutens tidigare arbetsplats.

Terapeuten, som arbetade på en annan ort än den där målsäganden bor, har berättat att en numera avliden klient kom till hennes tidigare arbetsplats i sällskap med målsäganden, att målsäganden fick en panikångestattack och att de talade med varandra vid ett antal tillfällen, varav ett par i telefon. Målsäganden berättade att hon hade ångest över att en före detta pojkvän hade dömts till några månaders fängelse för våldtäkt sedan hon ljugit i rättegången. Terapeuten hade sedan av en ren slump, i ett samtal med en annan klient som också hon numera är avliden, förstått att den person målsäganden pratade om var S.S. Terapeuten har uppgett att hon i nära anslutning till det samtalet tog kontakt med S.S., som hon inte kände sedan tidigare, och dennes ombud, advokaten B.H. Enligt vad som framgår av resningsansökningen kontaktade terapeuten B.H. den 30 september 2016.

I det första förhöret med terapeuten, som hölls i november 2016, har hon uppgett att hon träffade målsäganden i början av sommaren 2015, eller möjligen sommaren 2014. I ett andra förhör, som också hölls i november 2016, har hon – med hänvisning till att hon hade kontrollerat det med en annan person på arbetsplatsen – uppgett att sammanträffandena ägde rum år 2015. I det tredje förhöret, som hölls i juli 2017, har hon emellertid ändrat sig och förlagt sammanträffandena i anslutning till sommaren 2016.

Terapeutens tidigare chef på den aktuella arbetsplatsen har berättat att terapeuten slutade sin anställning där den 30 april 2016 och att terapeuten efter den tidpunkten inte utförde något arbete där. Däremot kan det vara så att hon har besökt arbetsplatsen. Terapeuten har å sin sida uppgett att hon inofficiellt arbetade kvar på arbetsplatsen i tio veckor.

Målsäganden har i förhör vidhållit de uppgifter som hon lämnade i rättegången. Hon har uppgett att hon aldrig har träffat och före resningsansökningen överhuvudtaget inte hade hört talas om terapeuten eller den klient som terapeuten påstår att hon kommit i sällskap med. Vidare har målsäganden förklarat att hon inte har någon kännedom om den arbetsplats terapeuten arbetade på och att hon under år 2016 endast vid ett tillfälle i december befunnit sig på den ort där arbetsplatsen är belägen.

Riksåklagaren har anfört sammanfattningsvis följande. Terapeutens uppgifter är väldigt osäkra och svävande. Vad gäller det ytterligare vittnet förtar det sena uppdykandet och bristen på detaljer och hållpunkter för tidsangivelsen trovärdigheten av uppgifterna. Något möte med målsäganden kan inte ha ägt rum i tjänsten under sommaren 2016, eftersom terapeutens förra chef berättat att terapeuten inte arbetade där efter den 30 april 2016. Enligt riksåklagaren har den nya bevisningen inte ett sådant bevisvärde att resning kan komma i fråga.

Målsäganden har anslutit sig till vad riksåklagaren har anfört.

Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft kan frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny prövning.

Enligt 58 kap. 2 § 4 1:a ledet RB får emellertid resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats (huvudregeln). Av det andra ledet i samma punkt (tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det, med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer i resningsärendet, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han eller hon dömts. Tilläggsregeln ska, med hänsyn till kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tillämpning. I fall av ny bevisning bör regeln tillämpas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld.

Betydelsen av det nya materialet ska ställas mot den i brottmålet framlagda utredningen. Den utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i brottmålsdomen. Relevansen av en i brottmålet åberopad omständighet ska således inte bli föremål för ny bedömning. Inte heller ska någon fristående omvärdering av den i brottmålet framlagda bevisningen göras. Det hindrar emellertid inte att ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans liksom ett redan prövat bevismedels bevisvärde. Att den tidigare framlagda bevisningen i princip inte ska omvärderas hindrar inte att styrkan av den bevisning som lagts till grund för den fällande domen kan vara av intresse. Den nya bevisningen måste bedömas med beaktande av den gamla bevisningens bevisvärde för att det ska kunna avgöras om den har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger. (Se bl.a. NJA 2010 s. 295 p. 14 och 15 samt NJA 2011 s. 254 p. 16.)

Den bevisning som lades fram under rättegången mot S.S. innefattade inte några direkta vittnesiakttagelser eller någon utslagsgivande teknisk bevisning. Vittnesmålen avsåg främst vilka uppgifter målsäganden lämnat om vad som förevarit samt deras iakttagelser av målsägandens beteende efter händelsen. Målsägandens sinnesstämning framgick också av den i hovrätten åberopade ljudinspelningen och av den skriftliga bevisningen.

Under rättegången riktades kritik mot hur förundersökningen hade bedrivits, framför allt vad gäller när och hur förhören med målsäganden hade genomförts. Därutöver anförde S.S. att målsäganden i det första förhör som hölls med henne i vissa avseenden hade lämnat avvikande uppgifter jämfört med vad hon berättade vid tingsrätten. Dessa omständigheter och uppgifter har alltså varit en del av processmaterialet och hovrätten har vid sin bedömning värderat dem.

Vad som är nytt i förhållande till den utredning som fanns i hovrätten är terapeutens uppgifter om att målsäganden efter hovrättens fällande dom för henne ska ha berättat att hon ljugit och att det inte var fråga om en våldtäkt. Till det kommer det ytterligare vittnets uppgifter att hon har träffat målsäganden tillsammans med terapeuten.

Terapeutens berättelse framstår visserligen i flera avseenden som konsekvent. Det finns emellertid också omständigheter som ger anledning att ifrågasätta den. Det gäller framför allt vad terapeuten har uppgett om när hon ska ha sammanträffat med målsäganden (se p. 13). Den förklaring som hon har lämnat till att hon numera kommer ihåg att sammanträffandena ägde rum år 2016 är att hon minns att en viss klient vid tillfället kom körande i bil och att den klienten inte började på hennes dåvarande arbetsplats förrän år 2016. Av förhöret med terapeutens tidigare chef framgår emellertid att klienten hade varit inskriven på arbetsplatsen sedan slutet av april 2015, dock med avbrott under mars 2016. Dessutom har chefen uppgett att terapeuten inte arbetade kvar efter det att hon slutat sin anställning den 30 april 2016.

Vad terapeuten har uppgett får visserligen visst stöd av det ytterligare vittnets uppgifter. Dessa uppgifter är emellertid knapphändiga och svårbedömbara och har lämnats först i ett sent skede av resningsförfarandet. Bevisvärdet av uppgifterna framstår som begränsat.

Målsäganden har vidhållit de uppgifter som hon lämnade i rättegången. Hon har också uppgett sig inte ha någon kännedom om den arbetsplats där terapeuten arbetade. Hon har vidare förklarat att hon aldrig har träffat eller, före resningsansökan, ens hört talas om terapeuten, den klient som terapeuten påstår att hon kommit i sällskap med samt det ytterligare vittnet. Det har inte kommit fram några konkreta omständigheter – utöver de uppgifter som terapeuten och det ytterligare vittnet har lämnat – som talar för att hennes uppgifter är oriktiga.

Vad som har redovisats i den återupptagna förundersökningen innebär att de uppgifter som terapeuten och det ytterligare vittnet lämnat har ett lågt bevisvärde. Vid en samlad bedömning kan det inte anses sannolikt att S.S. skulle ha frikänts eller att brottet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats om den nya bevisningen hade lagts fram i brottmålet. Inte heller är den nya bevisning som S.S. har åberopat i HD sådan att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har begått det brott som han dömts för.