NJA 2017 not 15

S.T. åtalades vid tingsrätten för försök till grovt rån. Målsäganden E.A. biträdde åtalet och begärde skadestånd av S.T. med, enligt vad som är angivet i tingsrättens dom, 102 062 kr och ränta, varav 72 062 kr skulle betalas solidariskt med medtilltalade R.O. Anspråket bestod av tre delar: 30 000 kr för kränkning, 11 120 kr för sveda och värk och 60 942 kr för inkomstförlust. Det var ersättningen för sveda och värk respektive inkomstförlust som utkrävdes solidariskt.

Hovrätten har dömt S.T. för försök till grovt rån och förpliktat honom att, solidariskt med R.O., betala skadestånd till E.A. med 72 062 kr samt viss ränta. Hovrätten har i sin redovisning av parternas inställning angett att E.A. har yrkat skadestånd i enlighet med sin i tingsrätten förda talan och att S.T., om han döms för försök till grovt rån, har medgett att betala skadestånd för kränkning till E.A. med 10 000 kr och med yrkade belopp för sveda och värk. I domskälen har hovrätten angett att S.T. till E.A. ska betala ersättning dels för kränkning med ett skäligt belopp om 30 000 kr, dels för sveda och värk med yrkat belopp samt att skadeståndet till ett belopp om 72 062 kr ska betalas solidariskt med R.O.

S.T. har gjort gällande att hovrätten inte har kunnat förplikta honom att betala det utdömda skadeståndet eftersom E.A. inte har framställt något sådant anspråk i hovrätten. Han anser att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. S.T. har vidare hävdat att E.A. redan vid tingsrätten frånföll det solidariska skadeståndsyrkandet och att anspråket på skadestånd där, som det slutligen framställdes, endast avsåg kränkningsersättning med 30 000 kr.

Enligt 17 kap. 3 § första meningen RB får dom inte ges över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat. Ett överklagande ska enligt 50 kap. 4 § 1 st. 2 innehålla uppgifter om i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. I 50 kap. 25 § 2 st. anges att en klagande inte får ändra sin talan att avse en annan del av tingsrättens dom än den som uppgetts vid överklagandet. Av bestämmelsen i 50 kap. 4 § 1 st. 2 följer att en part inte får utvidga sitt i överklagandet framställda yrkande även om utvidgningen ryms inom vad han yrkat i underrätten och inte hänför sig till annan del av underrättens dom (se NJA 1985 s. 618).

Det anspråk som E.A. framställde före överklagandetidens utgång avsåg endast ett belopp om 30 000 kr. Hovrätten har därför varit förhindrad att döma ut högre belopp. Genom att döma ut ett belopp om 72 062 kr har hovrätten begått ett grovt rättegångsfel.

Det är oklart vad det belopp som E.A. yrkade i hovrätten avser. Även om omständigheterna tyder på att beloppet avser ersättning för kränkning borde hovrätten ha sett till att saken klargjordes.

Hovrätten har ålagt S.T. att betala hela det utdömda beloppet solidariskt med R.O., trots att E.A:s yrkande om att S.T. ska betala kränkningsersättning till honom har varit riktat enbart mot denne. Även i detta avseende har det därför förekommit rättegångsfel i hovrätten. Det är dessutom oklart huruvida det av hovrätten utdömda beloppet, 72 062 kr, överensstämmer med vad som sägs i domskälen om att S.T. ska betala skadestånd till E.A. med 30 000 kr för kränkning och för sveda och värk med yrkade belopp.

Mot bakgrund av bl.a. de oklarheter som föreligger i fråga om vad E.A. har yrkat i hovrätten kan felen inte avhjälpas i HD. Hovrättens dom bör därför undanröjas i den del som den avser S.T:s skadeståndsskyldighet gentemot E.A. och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.