NJA 2017 not 16

Justitieministeriet i Republiken Serbien har begärt att den serbiske och kroatiske medborgaren Z.H. ska utlämnas till Serbien för brott som han har dömts för i fyra olika domar.

Riksåklagaren har förklarat att det inte finns något hinder mot utlämning, såvitt gäller det brott, ”grov stöld”, som avses i en av de aktuella domarna. Enligt riksåklagaren föreligger det i fråga om övriga brott hinder mot utlämning enligt 10 § utlämningslagen.

Z.H. har motsatt sig utlämning och har gjort gällande att det finns hinder mot utlämning, dels enligt 8–10 §§ utlämningslagen, dels till följd av artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

Z.H., som har varit frihetsberövad i utlämningsärendet sedan den 4 juli 2017, har begärt att HD beslutar att försätta honom på fri fot. Han har förklarat att han – om HD finner att det inte finns hinder mot utlämning – är beredd att underkasta sig reseförbud.

Den första av de i ärendet åberopade domarna meddelades av Domstolen i första instans i Sremska Mitrovica den 8 maj 2014. Genom den domen dömdes Z.H. för ”ringa misshandel” till fängelse i tre månader. Brottet ska ha bestått i att han den 29 maj 2011 slagit en annan man i huvudet med ett tillhygge så att målsäganden fått skador på mjukvävnaden vid ena tinningen.

Enligt den andra domen, meddelad av Högre domstolen i Sremska Mitrovica den 27 februari 2015, har Z.H. gjort sig skyldig till ”total förstörelse och skadegörelse på annans egendom” genom att han den 7 september 2012 orsakat skador i en arrestlokal. I domen dömdes Z.H. till fängelse i sex månader.

Genom den tredje domen, meddelad av Domstolen i första instans i Sremska Mitrovica den 21 april 2016, dömdes Z.H. för ”total förstörelse och skadegörelse på annans egendom” till fängelse i sex månader. Brottet ska ha bestått i att han den 20 juli 2013 sparkat på dörren till en polisstation så att skador uppkommit.

Genom den fjärde domen, meddelad av Domstolen i första instans i Sremska Mitrovica den 3 april 2017, dömdes Z.H. för ”grov stöld”. Enligt domen hade han någon gång den 30 eller 31 mars 2013 brutit sig in i en klubblokal och där stulit egendom till ett värde av knappt 5 900 dinarer. Påföljden bestämdes i domen till fängelse i ett år och tre månader. Av domen framgår att den hade föregåtts av en huvudförhandling vid vilken bl.a. Z.H:s försvarare var närvarande. Domen innehåller inga skriftliga domskäl. Detta beror, enligt vad som särskilt anges i domen, på att enligt serbisk lag behöver några domskäl inte lämnas om parter och försvarare har nöjdförklarat sig direkt efter domen.

Det framgår av utredningen i ärendet att Z.H. inte var närvarande vid någon av de rättegångar som föregick domarna. Det finns inga uppgifter om att han personligen fick del av anklagelserna innan rättegångarna hölls. Det åtal som föregick den tredje domen (jfr p. 7) ansågs delgivet honom efter kungörelse på domstolens anslagstavla. Övriga åtal ansågs delgivna honom genom försvararen.

Utlämningsframställningen innehåller en försäkran från det serbiska justitieministeriet om att brottmålsförfarandet mot Z.H., såvitt gäller bl.a. den fjärde domen, kommer att göras om ifall utlämning beviljas under det villkoret.

Z.H. har uppgett att han är oskyldig till de brott som han har dömts för och att han inte har hört talas om dem förrän han greps i Sverige i juli 2017. Han har vidare uppgett att han inte har delgetts några anklagelser, kallats till någon förhandling eller getts tillfälle att tala med försvararna.

Z.H. har gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen, eftersom en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Han har i den delen hänvisat till att en utlämning skulle slå sönder den tillvaro som han, hans fru och hans dotter sedan ett par år har byggt upp i Sverige. Han har vidare gjort gällande att en utlämning skulle strida mot 9 § utlämningslagen. Han har i den delen hävdat att domen den 3 april 2017 (jfr p. 8) under alla förhållanden inte kan läggas till grund för utlämning, eftersom den saknar domskäl. Han har vidare, under hänvisning till att såväl den domen som de andra tre domarna utgör utevarodomar, anfört att han inte har getts tillfälle att försvara sig vid de rättegångar som föregick domarna och att den försäkran som serbiska justitieministeriet har lämnat om ny rättegång inte är betryggande.

Vad gäller de tre första domarna (jfr p. 5–7) har Z.H., i likhet med riksåklagaren, gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämning enligt 10 § utlämningslagen, eftersom brotten är preskriberade enligt svensk rätt.

Enligt Z.H. är förhållandena i serbiska fängelser så dåliga att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen. Han har även gjort gällande att en utlämning skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen, varvid han framför allt har hänvisat till att det inte kan tas för givet att han efter en utlämning kommer att få en ny rättegång i Serbien.

De gärningar som Z.H. har dömts för genom domarna den 27 februari 2015 och den 21 april 2016 motsvarar enligt svensk rätt skadegörelse (jfr 12 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017), medan den gärning som han dömts för genom domen den 8 maj 2014 motsvarar misshandel av normalgraden (jfr 3 kap. 5 §). Åtalspreskription för dessa brott inträder enligt svensk rätt efter två respektive fem år (se 35 kap. 1 §). Utredningen ger inte stöd för att Z.H. personligen har fått del av åtalen före juli 2017. De brott som han har dömts för i de tre domarna är därmed preskriberade enligt svensk rätt. Det föreligger därför – i enlighet med 10 § utlämningslagen – hinder mot att lämna ut Z.H. med anledning av de gärningar som anges i dessa domar.

Enligt 9 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas annat än om domen stöds av utredningen. Utlämning får inte heller ske om domen på annat sätt föranleder allvarlig erinran. Genom överenskommelse med främmande stat får det emellertid bestämmas att en fällande dom ska godtas, om det inte i ett särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Eftersom både Sverige och Serbien har tillträtt 1957 års utlämningskonvention, föreligger det en sådan överenskommelse mellan Sverige och Serbien. Det har inte framkommit något som ger anledning att bedöma domslutet som uppenbart oriktigt. Det förhållandet att den skriftliga domen inte innehåller någon redovisning av domskälen innebär inte att domslutet är uppenbart oriktigt.

En dom som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid en förhandling i saken ska godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig ändå kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt en försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla en ny domstolsprövning som tillgodoser denna rättighet (9 § tredje stycket utlämningslagen).

Den rättegång som föregick domen genomfördes i Z.H:s frånvaro och utan att han personligen hade fått del av anklagelserna eller kallelsen till huvudförhandlingen. Det finns inte heller något som tyder på att han hade fått tillfälle att rådgöra med den försvarare som domstolen hade förordnat åt honom. Hans rättigheter att försvara sig kan därför inte anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedda.

Serbien har emellertid lämnat en försäkran om att Z.H. kommer att få en ny rättegång, om Sverige ställer det som villkor. Enligt HD – som utgår från att en utlämning av Z.H. förenas med ett sådant villkor – saknas det anledning att inte godta denna försäkran.

Bestämmelserna i 9 § utlämningslagen utgör därför inte hinder mot utlämning av Z.H.

Vad Z.H., under hänvisning till 8 § utlämningslagen, har uppgett om sin och sin familjs anknytning till Sverige utgör inte hinder mot utlämning. Inte heller i övrigt har det framkommit något hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen mot att lämna ut Z.H. för det brott som avses i domen den 3 april 2017.

För att en utlämning ska anses oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen krävs att det har kommit fram påtagliga grunder för att anta att den berörda personen, om han eller hon utlämnas, löper en verklig risk för att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (se t.ex. NJA 2007 s. 574 och NJA 2009 s. 280).

Även om det har framkommit uppgifter om vissa brister i förhållandena i serbiska fängelser ger utredningen inte stöd för att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen.

I ärendet har inte framkommit något som ger anledning att anta att en utlämning av Z.H. skulle vara oförenlig med artikel 6 i Europakonventionen.

Vad som nu har sagts innebär sammantaget att det inte finns hinder mot att utlämna Z.H. för det brott som avses i domen den 3 april 2017.

Det får anses föreligga en risk för att Z.H. undandrar sig utlämningen. Ett reseförbud framstår inte som tillräckligt. Häktningsbeslutet ska därför bestå.