NJA 2017 not 4
J.W. mot Riksåklagaren angående bokföringsbrott.
Den 21 :a. 4 . (B 461-16) J.W. mot Riksåklagaren angående bokföringsbrott.
J.W. dömdes den 22 december 2015 av Hovrätten för Övre Norrland för ringa bokföringsbrott till dagsböter.
J.W. yrkade att åtalet skulle ogillas.
Riksåklagaren motsatte sig inte att hovrättens dom ändrades.
HD, dom i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden: Domskäl.
Bakgrund
Tingsrätten dömde J.W., i enlighet med åtalet, för bokföringsbrott av normalgraden. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.
Hovrätten, som avgjorde målet utan huvudförhandling, har ändrat tingsrättens dom på så sätt att J.W. har dömts för bokföringsbrott som är att anse som ringa. Påföljden har bestämts till dagsböter.
Frågan i HD är om det har förekommit rättegångsfel i hovrätten genom att domstolen dömt J.W. för ringa bokföringsbrott, trots att den inte hade inhämtat åklagarens inställning i frågan huruvida åtal avseende sådant brott av särskilda skäl var påkallat från allmän synpunkt.
Rättslig reglering
Bokföringsbrott som är ringa får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt (se 11 kap. 8 § 2 st. BrB). Denna särskilda åtalsprövning ska göras av åklagaren, inte av domstolen. Om åklagarens inställning i frågan om åtalsprövning inte redovisas bör domstolen inom ramen för sin materiella processledning bereda åklagaren tillfälle att ange hur han ställer sig till åtalet (se NJA 1992 s. 150). Det finns inte något hinder mot att åklagaren gör åtalsprövningen först under processen, då frågan har blivit aktuell, eller i högre rätt. Om åklagaren förklarar att åtal inte är påkallat, bör åtalet ogillas utan någon prövning i sak (se NJA 2014 s. 854 p. 11).
Bedömningen i detta fall
Under hovrättens handläggning vidtogs inte några åtgärder beträffande åklagarens inställning i åtalsfrågan, för det fall bokföringsbrottet skulle anses som ringa. Hovrätten har i yttrande till HD anfört att hovrätten hade som utgångspunkt att åklagaren inför sitt åtalsbeslut hade företagit erforderlig åtalsprövning.
Vid tingsrätten hade åtalet emellertid endast avsett ansvar för bokföringsbrott av normalgraden. Vid åtal för sådant brott krävs inte någon särskild åtalsprövning. Det går därför inte att utifrån det åtalet dra slutsatsen att åklagaren ansett att åtal av särskilda skäl var påkallat från allmän synpunkt, för det fall bokföringsbrottet skulle anses som ringa (jfr NJA 1994 s. 555).
Eftersom det inte heller fanns något i handlingarna som visade att någon åtalsprövning hade företagits av åklagaren borde hovrätten, inom ramen för sin materiella processledning, ha inhämtat åklagarens inställning i frågan huruvida åtal av särskilda skäl var påkallat från allmän synpunkt.
Genom att hovrätten dömt J.W. för ringa bokföringsbrott utan att ha klarlagt att åklagaren hade gjort föreskriven åtalsprövning, har det förekommit ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Felet kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.
Det har inte i HD gjorts gällande att åtal är av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt. Det saknas därför förutsättningar att döma J.W. för ringa bokföringsbrott. Åtalet ska alltså ogillas.
Domslut
Domslut.
Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet och upphäver skyldigheten för J.W. att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond.
Den 24 :e. 5 . (Ö1692-16) F.Z. mot Justitiekanslern angående komplettering av dom.
F.Z. yrkade i HD att han skulle tillerkännas full ersättning för sitt arbete som rättshjälpsbiträde i Göta hovrätt.
Justitiekanslern anförde att målet borde återförvisas till hovrätten.
HD, beslut på förslag av föredraganden: Skäl.
F.Z. var förordnad som rättshjälpsbiträde i ett mål vid Örebro tingsrätt. I samband med att målet överklagades till hovrätten lämnade han in en kostnadsräkning som avsåg fem timmars arbete med överklagandet.
Hovrätten meddelade prövningstillstånd och efter att huvudförhandling hållits gav F.Z. in en ytterligare kostnadsräkning, enligt vilken han yrkade ersättning för bl.a. 12,25 timmars arbete. Han upplyste också om att den kostnadsräkningen ersatte den tidigare ingivna. Senare samma dag kontaktade han åter hovrätten och meddelade att det var summorna på båda kostnadsräkningarna som gällde.
Av de två kostnadsräkningarna som F.Z. gav in till hovrätten framgår att de avsåg olika tidsperioder. Den först ingivna räkningen tar upp arbete under tiden den 25 mars–den 24 april 2015. Den andra avser tiden den 12 maj–30 november 2015.
Hovrätten fastställde i dom den 23 december 2015 ersättning enligt rättshjälpslagen åt F.Z. Han tillerkändes ersättning för 12,25 timmars arbete. Samma dag begärde F.Z. rättelse av domen såvitt avsåg den fastställda ersättningen. Han gjorde gällande att han skulle tillerkännas ersättning för ytterligare fem timmars arbete enligt de kostnadsräkningar han gett in i målet.
Hovrätten har i det överklagade beslutet avslagit F.Z:s begäran om rättelse, men har såvitt framgår inte tagit ställning till om domen bör kompletteras.
I 17 kap. 15 § RB finns bestämmelser om rättelse och komplettering av en dom eller ett beslut i tvistemål. Första stycket behandlar möjligheten till rättelse. Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.
I bestämmelsens andra stycke ges rätten möjlighet att komplettera ett tidigare avgörande när rätten av förbiseende underlåtit att i samband med dom eller slutligt beslut fatta beslut rörande en särskild fråga.
HD har i rättsfallet NJA 2014 s. 29 funnit att möjligheten till komplettering bör omfatta en situation där rätten vid beslut om ersättning enligt rättshjälpslagen har förbisett att ta ställning till en ingiven kostnadsräkning avseende en annan tid än det ersättningsanspråk som har prövats.
Med hänsyn till det anförda bör det ankomma på hovrätten att pröva de närmare förutsättningarna för komplettering av hovrättens dom i enlighet med F.Z:s yrkande.
Hovrättens beslut bör därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.
Avgörande. HD undanröjer hovrättens beslut och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.