NJA 2017 not 7

HD meddelade den 14 mars 2016 dom i mål T 3313-14 (NJA 2016 s. 107). Genom domen förpliktades de parter som nu är sökande i resningsärendet (garanterna) att mot erhållande av aktier i Labs2 Group AB betala mellan ca 1,5 och 4 miljoner kr var till Trygghetsbolaget i Lund AB. Domen innebar att Trygghetsbolagets yrkande bifölls.

Garanterna hade ingått ett emissionsgarantiavtal inför en nyemission i Labs2. Emissionen hade inte blivit fulltecknad och krav om fullgörande av förpliktelserna enligt emissionsgarantiavtalen hade riktats mot dem. Garanterna hade trots kraven inte fullgjort sina åtaganden. Emissionen blev i stället fulltecknad genom att Trygghetsbolaget gjorde en fyllnadsteckning avseende återstående aktier i emissionen.

Enligt tingsrättens dom gjorde Trygghetsbolaget gällande att Labs2 hade överlåtit sina krav enligt garantiavtalen till Trygghetsbolaget. Bolaget hävdade att garantiavtalen skulle fullföljas och åberopade sig på den rätt som Labs2 hade mot garanterna före överlåtelsen, dvs. rätten att kräva att de tecknade sig för aktier och betalade teckningslikviden. Det var i domen antecknat att det inte var fråga om någon skadeståndstalan. Garanterna invände i första hand att deras garantiåtaganden hade upphört att gälla i och med att nyemissionen blev fulltecknad genom att Trygghetsbolaget tecknade sig för återstående aktier. I andra hand åberopade garanterna att emissionsgarantierna, på grund av formkraven i 13 kap. 13 § aktiebolagslagen, inte var rättsligt bindande för garanterna gentemot Labs2. I hovrätten förde parterna sin talan på samma sätt. Både tingsrätten och hovrätten ogillade Trygghetsbolagets talan.

HD angav i domen att Trygghetsbolagets talan gick ut på att var och en av garanterna skulle förpliktas att ta över de aktier som han eller hon enligt garantiavtalen skulle ha tecknat mot en betalning som svarade mot det tillskottsbelopp som belöpte på henne eller honom. Det kunde enligt HD också uttryckas på det sättet att Trygghetsbolaget begärde att garanterna skulle förpliktas att lösa bolaget från vad fyllnadsteckningen resulterat i. Labs2 hade enligt domstolen en rätt till skadestånd på grund av garanternas dröjsmål med att infria garantiavtalen. Genom att Trygghetsbolaget infriade garanternas förpliktelser till fyllnadsteckning hade Trygghetsbolaget enligt HD fått en på subrogation grundad regressrätt mot garanterna. Trygghetsbolaget hade på så sätt fått en rätt att bli utlöst av garanterna.

Garanterna klagade på domvilla avseende HD:s dom. Till grund för sin klagan gjorde de gällande att det hade förekommit flera grova rättegångsfel som vart och ett kunde antas ha inverkat på utgången i tvistemålet. Rättegångsfelen angavs bestå i att HD dels hade ändrat Trygghetsbolagets talan från en talan om fullgörelse av garantiavtalen till att avse skadestånd på grund av avtalsbrott, dels hade lagt egna spekulationer om Trygghetsbolagets avsikter m.m. till grund för domen utan att dessa hade varit föremål för utredning, behandling eller diskussion i processen. Härutöver hade domstolen i strid med den kontradiktoriska principen inte berett parterna tillfälle att yttra sig i skadeståndsfrågan.

Efter att ha inhämtat ett yttrande från den dömande sitsen avslog HD garanternas klagan över domvilla. I skälen anförde domstolen i huvudsak följande. HD:s prövning av tvistemålet har inte inneburit att HD i strid med bestämmelsen i 17 kap. 3 § RB grundat domen på andra omständigheter än de som åberopats av Trygghetsbolaget till grund för dess talan. Bestämmelsen hindrar nämligen inte domstolen från att tillämpa andra rättsregler än de som parterna har hänvisat till. Det förhållandet att HD inte beredde parterna tillfälle att framföra synpunkter rörande tillämpningen av andra rättsregler än de parterna hade hänfört sig till, innebär inte att det förekommit ett grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång (jfr NJA 1999 s. 629 med hänvisningar). Inte heller i övrigt har klagandena visat någon omständighet som utgör domvilla.

Garanterna har åberopat att HD:s rättstillämpning i beslutet att avslå klagan över domvilla uppenbart strider mot lag (58 kap. 1 § 1 st. 4 RB). I sak har garanterna anfört sammanfattningsvis följande. HD:s dom var baserad på skadeståndsansvar fastän Trygghetsbolaget uttryckligen och otvetydigt förklarat att bolaget hade avstått från att åberopa skadestånd och skada som grund för sitt käromål. Eftersom beslutet i domvilloärendet tar sin utgångspunkt i skadeståndsresonemanget i domen består bristerna. I den dömande avdelningens yttrande i domvilloärendet anges att saken inte rörde en skadeståndsfråga utan en på subrogation grundad regressrätt som gav Trygghetsbolaget samma rättsställning som Labs2 hade före fyllnadsteckningen. Det fanns emellertid ingenting från Trygghetsbolaget som ens antydde att talan skulle vara grundad på en subrogation eller på regressrätt med ursprung i ett skadestånd. Överlåtelsen av Labs2:s rättigheter mot garanterna skedde dessutom först efter att Trygghetsbolaget hade betalat för aktierna (när det inte fanns någon rättighet kvar att överlåta). Domen och därmed slutsatsen i beslutet i domvilloärendet är oförenliga med 17 kap. 3 § och 35 kap. 3 § RB.

Garanterna har vidare vänt sig mot att HD hänvisade till rättsfallet NJA 1999 s. 629 som stöd för sin slutsats att det inte var ett grovt rättegångsfel att parterna inte gavs tillfälle att yttra sig. I det fallet hade, till skillnad mot situationen i tvistemålet mellan Trygghetsbolaget och garanterna, de omständigheter som lades till grund för rättstillämpningen förekommit i målet, varför det saknas likhet mellan fallen. Frågan om kommunikation kunde underlåtas blev därmed obesvarad i domvilloärendet. Slutligen har garanterna anfört att HD:s dom och beslutet i domvilloärendet inte är förenliga med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Resning får enligt 58 kap. 1 § 1 st. 4 och 10 § RB beviljas om den rättstillämpning som ligger till grund för beslutet uppenbart strider mot lag. Rättstillämpningen ska alltså ha varit klart och oemotsägligt oriktig för att ärendet ska kunna resas.

Eftersom resningsansökan riktar sig mot beslutet i domvilloärendet kan prövningen inte avse andra omständigheter hänförliga till tvistemålet än de som anfördes redan i domvilloärendet (jfr 59 kap. 2 § 2 st. RB). Därmed blir det i ett första led fråga om att pröva samma omständigheter och argument som anfördes i domvilloärendet, och som ett andra led att bedöma huruvida HD:s rättstillämpning i domvilloärendet var klart och oemotsägligt oriktig. Även om prövningen skulle falla ut på så sätt att HD anses ha begått ett grovt rättegångsfel i tvistemålet kan resning inte beviljas om inte bedömningen i domvilloärendet får anses ha varit uppenbart i strid med lag.

Trygghetsbolaget hade i tingsrätten förklarat att det inte var fråga om en skadeståndstalan. De faktiska omständigheter som konstituerade garanternas avtalsbrott (och därigenom, enligt HD:s dom, även Labs2:s rätt till skadestånd) hade emellertid behandlats av parterna som en del i det händelseförlopp som ledde fram till Trygghetsbolagets fyllnadsteckning. Det får anses ha funnits utrymme för olika uppfattningar om faktiska omständigheter som ingick i händelseförloppet konstituerade rättsfakta som kunde leda till ett bifall av Trygghetsbolagets talan, och huruvida dessa omständigheter i så fall hade åberopats på det sätt som krävs.

HD:s bedömning i domvilloärendet har mot bakgrund av det nu sagda inte varit rättsstridig i fråga om påståendet att HD lagt omständigheter till grund för domen som inte var åberopade.

Frågan är då om HD:s handläggning stred mot den kontradiktoriska principen.

HD återgav Trygghetsbolagets talan så, att bolaget begärde att garanterna skulle lösa bolaget från vad fyllnadsteckningen resulterat i. Målet i HD kom då att gälla dels huruvida ett brutet teckningsåtagande grundade en rätt till skadestånd, dels huruvida Trygghetsbolagets infriande av garanternas förpliktelser innebar att Trygghetsbolaget hade rätt att bli utlöst av garanterna. Därigenom försköts prövningen i förhållande till hur Trygghetsbolaget hade formulerat sin talan och till vad garanterna hade anpassat sina invändningar efter. Prövningen avvek också från hur tvisten hade uppfattats av tingsrätten och hovrätten. Den rättsregel som HD tillämpade för att avgöra tvisten hade inte någon motsvarighet i parternas argumentation. Dessutom var den mindre närliggande ur deras perspektiv såtillvida att den inte gick att utläsa ur lag eller HD:s praxis.

Även om det är en domstols uppgift att uttolka rätten och – inte minst när det gäller HD som prejudikatinstans – också utveckla den, har det funnits anledning att låta parterna framföra sin uppfattning om hur HD ansåg att Trygghetsbolagets talan kunde uttryckas och över de följdfrågor som det kunde ge upphov till. Parterna hade då kunnat yttra sig över faktiska förhållanden i saken som kom att hamna i nytt ljus, fästa rättens uppmärksamhet på förhållanden som kunde ha medfört att rättsregeln inte skulle ha varit tillämplig och även i övrigt framföra argument för sin sak med utgångspunkt från HD:s syn på Trygghetsbolagets talan och de frågor som synsättet föranledde.

Den kontradiktoriska principen är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som innefattas i såväl Europakonventionens artikel 6.1 som regeringsformens krav på en rättvis rättegång (2 kap. 11 § 2 st.). Utmärkande för ett kontradiktoriskt förfarande är bl.a. att parterna har haft möjlighet att argumentera och föra bevisning för sin sak, vilket främjar en materiellt riktig utgång och tilltron till det rättsliga förfarandet. I den kontradiktoriska principen kan även anses ligga att parterna inte utan att ha fått tillfälle att anföra synpunkter bör överraskas av rättens uppfattning om vad tvisten har rört eller av att avgörandet bygger på omständigheter som inte har varit föremål för någon av parternas uppmärksamhet under processen (jfr bl.a. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015, s. 261 f.).

Att HD nu gör bedömningen att parterna borde ha beretts tillfälle att yttra sig i tvistemålet medför emellertid inte att det automatiskt finns skäl för resning i domvilloärendet. Vad HD har att pröva i detta ärende är om rättstillämpningen i domvilloärendet – som alltså gällde en lagakraftvunnen dom – har varit uppenbart rättsstridig, dvs. har varit klart och oemotsägligt oriktig.

Den närmare innebörden av den kontradiktoriska principen och hur långt den sträcker sig har diskuterats i den juridiska litteraturen (jfr bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång I, 9 uppl. 2016, s. 74 ff., Lars Heuman, Grundsatsen om kontradiktoriskt förfarande och principen om bevisomedelbarhet i Festskrift till Per Henrik Lindblom, 2004 s. 261 ff. och Bengt Lindell, Civilprocessen, 3 uppl. 2012, s. 298, m.fl. verk av författaren). Principen är generellt utformad och lämnar visst utrymme för lämplighetsöverväganden i det enskilda fallet. Med hänsyn härtill kan det inte sägas att HD:s rättstillämpning i domvilloärendet har varit klart och oemotsägligt oriktig.

HD:s rättstillämpning i domvilloärendet var inte uppenbart rättsstridig. Det saknas skäl för resning av HD:s beslut i domvilloärendet. Ansökan om resning ska därmed avslås.