NJA 2017 s. 300

Inom EU pågår ett omfattande arbete med att ersätta den traditionella formen av straffrättsligt samarbete med ett samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut. Principen innebär att medlemsstaterna ska erkänna och verkställa varandras rättsliga avgöranden och utan vidare prövning godta de bedömningar som de beslutande myndigheterna har gjort, trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och processuella reglering. Syftet är att uppnå ett enklare, snabbare och effektivare samarbete.

Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT 2008 L 327/27) är en del i detta arbete. Rambeslutet syftar till att förenkla och effektivisera överförandet av frihetsberövande påföljder mellan medlemsstaterna och att ge dömda bättre möjligheter att kunna avtjäna sådana straff i sina hemländer. Det övergripande syftet med rambeslutet är underlätta den dömdes sociala återanpassning genom att möjliggöra att straffet verkställs där den dömde är medborgare eller har sin hemvist.

Den verkställande staten ska erkänna en dom som har översänts i enlighet med rambeslutet och omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för verkställighet, om den behöriga myndigheten inte väljer att åberopa en vägransgrund. Om påföljdens längd eller art är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning får påföljden anpassas. Den anpassade påföljden får varken i förhållande till sin art eller till sin längd vara strängare än den påföljd som utdömts i den utfärdande staten (artikel 8.1-8.4). I artikel 17 anges att verkställigheten av en påföljd ska regleras enligt lagen i den verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten beslutar om hur verkställigheten ska ske och fastställer alla åtgärder i samband därmed, inklusive grunderna för förtida eller villkorlig frigivning (artikel 17.1). Vidare anges, i artikel 17.4, att medlemsstaterna får ta hänsyn till de bestämmelser i nationell lagstiftning som den utfärdande staten angivit enligt vilka den dömde är berättigad till villkorlig frigivning vid en viss tidpunkt.

Rambeslutet har genomförts i svensk rätt genom den europeiska verkställighetslagen samt förordning (2015:109) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetsförordningen). Lagen och förordningen trädde i kraft den 1 april 2015 (prop. 2014/15:29).

En dom på frihetsberövande påföljd får, enligt 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen, sändas över till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas om vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda samt om den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit och om det i övrigt är lämpligt.

Fråga i målet är om ett översändande av domen till Polen för erkännande och verkställighet är förenligt med A.S:s sociala återanpassning och om det i övrigt är lämpligt. I målet uppkommer också frågan när och hur utredning om detta ska inhämtas i målet och hur det ska beaktas.

Motsvarar i huvudsak punkterna 15 och 16 i HD:s beslut.

Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt kan bl.a. beaktas reglerna om villkorlig frigivning och anstaltsförhållandena i den verkställande staten samt om den verkställande staten avser att anpassa påföljden och på vilket sätt. (Se a. prop. s. 70 ff.)

Bestämmelser om villkorlig frigivning eller frigivning i förtid finns i de flesta medlemsstater inom EU, men skiljer sig i stor utsträckning åt. Medan vissa stater har bestämmelser om automatisk frigivning av intagna i förtid, gör andra en diskretionär prövning i varje enskilt fall. I vissa stater tillämpas en kombination av dessa. Hur lång tid som minst måste avtjänas av det utdömda straffet varierar.

I Sverige ska som huvudregel villkorlig frigivning ske när den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden (26 kap. 6 § BrB). Om det finns synnerliga skäl får Kriminalvården besluta att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med högst sex månader åt gången. Efter villkorlig frigivning gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år (26 kap. 10 § BrB). Fängelsestraffet anses pågå även under den prövotid som följer efter den villkorliga frigivningen. Om den frigivne inte iakttar sina åligganden under villkorliga frigivningen kan övervakningsnämnden, vid allvarligare överträdelser, förklara delar av den villkorligt medgivna friheten förverkad (26 kap. 18 och 19 §§ BrB).

I det svenska påföljdssystemet består alltså ett längre fängelsestraff av två delar, kriminalvård i anstalt och en därpå följande kriminalvård i frihet. Även om villkorlig frigivning som utgångspunkt således ska ske när två tredjedelar av strafftiden avtjänats, föreligger det inte någon automatisk rätt till villkorlig frigivning vid denna tidpunkt. Straffet är till fullo verkställt först vid prövotidens utgång (26 kap. 24 § BrB).

På grund av skillnader i medlemsstaternas regler om villkorlig frigivning kan, vid ett överförande av straffverkställighet, den dömde i ett enskilt fall komma att vara frihetsberövad i anstalt en kortare eller längre tid efter ett överförande än om verkställigheten i stället hade skett i domslandet. Vid överförande av straffverkställighet från Sverige till en annan stat inom EU kan det bli fråga om en förlängning av den faktiska tiden i anstalt med som mest 50 %, jämfört med den tid som den dömde skulle ha fått avtjäna i Sverige.

Regeringen uttalade i samband med rambeslutets genomförande att som huvudregel den verkställande statens verkställighetsregler ska tillämpas men att det inte kan uteslutas att väsentliga skillnader i fråga om villkorlig frigivning kan medföra att ett överförande kommer i strid med artikel 5 i Europakonventionen och att ett överförande därför inte är lämpligt. (Se a. prop. s. 73 f., 140 ff. och 174 ff.)

Europadomstolens tidigare avgöranden från 2005 och 2006 lämnar alltså ett visst utrymme för att olikheter mellan länderna i ett enskilt fall skulle kunna leda till att förenligheten med artikel 5 framstår som osäker. I Europadomstolens avgöranden från senare år har dock inte denna reservation upprepats. Istället tydliggör Europadomstolen att Europakonventionen inte innehåller någon bestämmelse som ger enskilda rätt till villkorlig frigivning utan detta, liksom generellt längden på utdömda straff, är en fråga som de fördragsslutande staterna disponerar över. Det finns mot bakgrund av det anförda inte skäl att tro att en förlängning av den faktiska tiden i anstalt skulle strida mot Europakonventionen, så länge avtjänandetiden ryms inom den totala påföljdslängd som utdömts.

Frågan är då om även andra faktorer än Europakonventionen bör beaktas vid bedömningen av om medlemsstaternas olika regler om villkorlig frigivning medför att ett överförande av straffverkställigheten är olämpligt. Regeringen anförde i förarbetena till europeiska verkställighetslagen att inte bara den faktiska förlängningen räknat i år och månader bör beaktas. Även andra faktorer, som t.ex. hur långt straff det rör sig om och hur lång tid som återstår att verkställa i Sverige vid tidpunkten för översändandet bör beaktas. Vidare kan t.ex. den omständigheten att det finns väsentliga skillnader i hur den frihetsberövande påföljden rent faktiskt kommer att verkställas, ha betydelse. (Se a. prop. s. 70 ff.)

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande (HFD 2013 ref. 42) prövat frågan om en tillämpning av de svenska reglerna om villkorlig frigivning, vid ett överförande av straffverkställighet från Finland till Sverige, kunde innebära att påföljden blev att anse som strängare än den påföljd som ådömts i Finland (jfr 25 § tredje stycket lagen [1972:260] om internationellt samarbete om verkställighet av brottmålsdom). I målet uppkom även frågan om en tillämpning av de svenska reglerna om villkorlig frigivning kunde strida mot Europakonventionen. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen kunde det ifrågasättas om en förlängning av verkställighetstiden med en tredjedel generellt kommer i konflikt med Europakonventionen. I det aktuella fallet hade den dömde emellertid vid tidpunkten för överförandet mindre än tre månader kvar till förväntad villkorlig frigivning i Finland. Vid sådana förhållanden fick enligt domstolen en förlängning med ytterligare ett år och två månader anses oproportionerlig. De svenska reglerna om villkorlig frigivning ansågs därför inte kunna tillämpas fullt ut.

I Högsta förvaltningsdomstolens avgörande var alltså Sverige verkställande stat och skiljer sig därför från nu aktuellt avgörande där Sverige är dömande stat. I 3 kap. 22 § europeiska verkställighetslagen finns numera även en bestämmelse om att Kriminalvården, vid ett beslut enligt 20 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., får fastställa en tidpunkt för villkorlig frigivning som inträffar tidigare än vad som föreskrivs i 26 kap. 6 § BrB om den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under en väsentligt längre tid i Sverige än om verkställighet hade skett i den andra staten.

Vid bedömningen av om ett överförande av straffverkställigheten från Sverige till en annan medlemsstat är lämpligt, med beaktande av skillnader i medlemsstaternas regler om villkorlig frigivning, måste alltså en helhetsbedömning göras. Vid denna bedömning kan det bli aktuellt att beakta även andra faktorer än Europakonventionen, t.ex. hur lång tid som återstår att avtjäna av straffverkställigheten. Så länge mer än sex månader återstår att avtjäna bör dock utgångspunkten vara att den tid som återstår att verkställa i Sverige vid tidpunkten för översändandet av domen inte är en omständighet som medför att ett överförande av straffverkställigheten är olämpligt (jfr 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen). Inte heller längden på det fängelsestraff som dömts ut i Sverige bör i denna situation ha någon större betydelse.

Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt kan även anstaltsförhållandena i den verkställande staten beaktas. Om anstaltsförhållandena i den verkställande staten är sådana att ett överförande skulle kunna strida mot förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 3 i Europakonventionen får ett överförande anses som olämpligt. Det torde dock vara ovanligt att anstaltsförhållandena inom EU är sådana att ett överförande av straffverkställigheten skulle komma i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Även här bör därför utgångspunkten vara att anstaltsförhållandena inte är en omständighet som medför att ett överförande av straffverkställigheten är olämpligt, såvida inte utredningen i målet klart kan påvisa att sådana brister i anstalterna förekommer att ett överförande av straffverkställigheten är oförenligt med Europakonventionen. (Se a. prop. s. 70 ff.; jfr även NJA 2007 s. 168.)

Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt bör slutligen också beaktas om den verkställande staten avser att anpassa påföljden. En anpassning av påföljden kan enligt rambeslutet ske när det gäller påföljdens längd eller art. Den anpassade påföljden får dock inte i förhållande till sin art eller längd vara strängare än den påföljd som utdömts i den utfärdande staten (artikel 8.2-4). Det finns därför inte heller här skäl att tro att en överföring av straffverkställigheten skulle strida mot Europakonventionen, så länge avtjänandetiden ryms inom den totala påföljdslängd som utdömts. Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt bör dock som tidigare påpekats en helhetsbedömning göras, varvid även faktorer som hur den frihetsberövande påföljden rent faktiskt kommer att verkställas kan ha betydelse.

Det är Kriminalvården som, enligt 2 kap. 4 § samma lag, ska pröva om de förutsättningar som gäller för överföring enligt lagen är uppfyllda. Vid denna prövning ska myndigheten samråda med den behöriga myndigheten i den andra staten. Samråd behövs dock inte när domen får sändas över utan den andra statens medgivande (2 kap. 3 § verkställighetsförordningen). Så är fallet bl.a. när den dömde är medborgare och bosatt i den andra medlemsstaten eller efter verkställigheten av påföljden kommer att utvisas till den andra medlemsstaten till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisning.

I övrigt är utgångspunkten att Kriminalvården ska använda möjligheterna till samråd när ett sådant samråd bedöms kunna ge ytterligare information som kan vara av betydelse vid myndighetens prövning av om domen ska sändas över till den andra staten. Kriminalvården får således avgöra från fall till fall om samråd ska ske. Samrådet kan bl.a. ge information om tillämpliga bestämmelser om förtida eller villkorlig frigivning. (Se a. prop. s. 75 ff.)

Först när samtliga förutsättningar är uppfyllda kan Kriminalvården besluta om att översända domen till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas. I det intyg som ska bifogas Kriminalvårdens beslut om överföring, enligt 2 kap. 8 § förordning (2015:109) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, framgår att Kriminalvården kan begära att få uppgifter om den verkställande statens regler om förtida eller villkorlig frigivning. Enligt 2 kap. 10 § samma förordning, ska dock domen och intyget sändas över först när Kriminalvårdens beslut att översända domen vunnit laga kraft.

Regleringen innebär alltså, i de fall samråd inte sker, att information om den verkställande statens regler om förtida eller villkorlig frigivning, och om den verkställande staten avser att anpassa påföljden, som regel kommer Kriminalvården tillhanda först efter beslutet om att översända domen för erkännande och verkställighet.

Kriminalvården kan enligt 2 kap. 8 § verkställighetslagen upphäva ett beslut om att sända över en dom till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet fram till dess verkställigheten av påföljden påbörjats i den verkställande staten. Fråga om upphävande torde bli aktuellt framförallt när Kriminalvården efter det att domen sänts över får ytterligare information från den andra statens myndigheter som innebär att de förutsättningar som anges i lagen för att få sända över en dom inte längre kan anses uppfyllda. Det kan exempelvis vara fråga om att den andra statens regler om villkorlig frigivning avviker på ett sätt som myndigheten inte kan acceptera (se a. prop. s. 85 f.).

Kriminalvårdens beslut att upphäva ett beslut om att sända över en dom till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet kan överklagas enligt 4 kap. 2 § verkställighetslagen. Det saknas dock uttryckliga bestämmelser som ger den dömde rätt att påkalla Kriminalvårdens prövning om att återkalla den översända domen och intyget liksom att överklaga ett beslut som innebär att en sådan begäran avslås, även om det framkommit ny information efter det att domen jämte intyg skickats till den verkställande staten.

När den dömde har motsatt sig att en dom översänds till en annan stat för erkännande och verkställighet bör det i de flesta fall finnas skäl för Kriminalvården att samråda med den behöriga myndigheten i den verkställande staten innan beslut om att översända domen fattas. Detta även i ärenden när domen får sändas över utan den andra statens medgivande. Något direkt lagstöd för en sådan tillämpning finns visserligen inte men inte heller något lagligt hinder mot att på detta sätt tillgodose att Kriminalvården får ytterligare information som har relevans för frågan om ett överförande av straffverkställigheten underlättar den dömdes sociala återanpassning och om överförandet i övrigt är lämpligt. Det kan t.ex. handla om information om huruvida den verkställande staten avser att anpassa påföljden och hur påföljden ska verkställas. Att samrådsreglerna tillämpas på detta sätt framstår som rimligt mot bakgrund av att lagens nuvarande utformning inte möjliggör för den dömde att i ett senare skede få beslutet prövat på nytt.

A.S. har dömts till fängelse i 5 år och 6 månader. Det återstår mer än 6 månader av straffet att avtjäna. Mot bakgrund av att A.S. är medborgare i Polen och efter verkställigheten av påföljden kommer att utvisas dit till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisning krävs inget medgivande från den behöriga myndigheten i Polen eller A.S. De allmänna förutsättningarna för ett överförande av domen till Polen är därmed uppfyllda.

Frågan är då om A.S:s sociala återanpassning underlättas av att domen överlämnas till Polen för erkännande och verkställighet och om det i övrigt är lämpligt.

A.S. har motsatt sig att domen överlämnas till Polen för erkännande och verkställighet. För bedömningen av om ett överförande av straffverkställigheten underlättar hans sociala återanpassning och i övrigt är lämpligt behöver därför information inhämtas genom samråd med behöriga myndigheter i Polen.

Det innebär att Kriminalvårdens beslut att översända Malmö tingsrätts dom och intyg inte kan stå fast. Med ändring av hovrättens och tingsrättens beslut undanröjs Kriminalvårdens beslut i denna del och målet återförvisas till Kriminalvården för fortsatt behandling.

HD vill avslutningsvis tillägga att goda skäl kan anföras för att den dömde borde ha möjlighet att påkalla Kriminalvårdens prövning om att återkalla den översända domen och intyget liksom att överklaga ett beslut som innebär att en sådan begäran avslås. Det ankommer dock på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan överklagandemöjlighet bör införas och hur den i så fall bör utformas.

A.S. dömdes den 15 september 2015 av Malmö tingsrätt för grov narkotikasmuggling till fängelse i 5 år och 6 månader. Det beslutades vidare att han skulle utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit före den 15 september 2025. Tidigaste dag för villkorlig frigivning är den 16 februari 2019 och straffet är till fullo verkställt den 17 december 2020.

Kriminalvården beslutade den 14 mars 2016 att Malmö tingsrätts dom, tillsammans med intyg, skulle översändas till Polen för erkännande och verkställighet i enlighet med lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen). Som skäl anfördes följande. A.S. är polsk medborgare och avtjänar fängelsestraff i Sverige. Han ska utvisas ur Sverige och det har inte framkommit något hinder mot att verkställa utvisningen till Polen. A.S:s sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten fortsättningsvis sker i Polen och överförandet bedöms i övrigt som lämpligt.

Tingsrätten och hovrätten har fastställt Kriminalvårdens beslut.

I europeiska verkställighetslagen finns regler om överförande av verkställighet av domar avseende fängelse och andra frihetsberövande påföljder inom EU.

Lagen bygger på rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (se 1 kap. 1 §). Rambeslutet syftar till att underlätta den dömdes sociala återanpassning.

För att en dom avseende en frihetsberövande påföljd ska få översändas till en annan medlemsstat förutsätts, enligt 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen, att de krav som följer av paragrafens första stycke är uppfyllda. Av stycket följer att det krävs att den dömde befinner sig i den andra medlemsstaten eller i Sverige (p. 1), att kraven på medgivande från den andra staten respektive samtycke från den dömde är uppfyllda eller att det föreligger undantag från dessa krav (p. 2 som hänvisar till 2 kap. 2 och 3 §§), att den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande (p. 3) och att det i övrigt är lämpligt att verkställigheten överförs till den andra medlemsstaten (p. 4). Det krävs också, enligt lagrummets andra stycke, att det återstår minst sex månader att avtjäna eller att särskilda skäl talar för att verkställigheten kommer att överföras till den andra medlemsstaten.

Frågan i HD är om förutsättningarna för översändande av domen är uppfyllda. Det står klart att de krav som följer av 2 kap. 1 § första stycket 1 och av 2 kap. 1 § andra stycket europeiska verkställighetslagen är uppfyllda. Vad HD har att ta ställning till är därför om förutsättningarna i övrigt är för handen.

Huvudregeln i europeiska verkställighetslagen är att översändande av en dom för erkännande och verkställighet förutsätter ett medgivande från den andra medlemsstaten och ett samtycke från den dömde (se 2 kap. 1 § första stycket 2 i förening med 2 kap. 2 § första stycket och 2 kap. 3 § första stycket).

I såväl 2 kap. 2 § som 2 kap. 3 § europeiska verkställighetslagen finns emellertid vissa undantag från kravet på medgivande respektive samtycke. Undantagen motsvarar det som brukar kallas för det tvingande samarbetsområdet (se t.ex. SOU 2013:21 s. 484), dvs. det område inom vilket en stat kan få ta emot en dom för erkännande och verkställighet utan att ha gett sitt medgivande.

Ett första undantag tar sikte på fall där den dömde är medborgare i den andra medlemsstaten och är bosatt där (se 2 kap. 2 § andra stycket 1 och 2 kap. 3 § andra stycket 1). Detta undantag är, såvitt gäller den dömdes samtycke, inte tillämpligt i förhållande till Polen på grund av en särreglering som framgår direkt av artikel 6.5 i rambeslutet. Undantaget kan däremot vara tillämpligt såvitt gäller medgivande från Polen.

Ett andra undantag avser det fall där den dömde är medborgare i den andra staten och efter verkställigheten av påföljden kommer att utvisas dit till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisning enligt 8 a kap. utlänningslagen, 2005:716 (se 2 kap. 2 § andra stycket 2 och 3 § andra stycket 2 europeiska verkställighetslagen).

När en domstol beslutar om utvisning enligt 8 a kap. utlänningslagen anges i beslutet inte till vilket land utvisning ska ske. Detta bestäms normalt mot slutet av verkställigheten med tillämpning av 12 kap. 4 §. I den paragrafen anges att utlänningen ska sändas till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige. Med hemland avses i första hand det land i vilket personen är medborgare (se Gerhard Wikrén och Håkan Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, 10 uppl. 2014, s. 593).

Om bestämmelserna i europeiska verkställighetslagen om undantag från samtycke och medgivande i dessa delar skulle tillämpas på så sätt att det måste vara bestämt till vilket land den dömde ska utvisas, skulle de i praktiken komma att sakna funktion. Detta kan inte ha varit avsett. Bestämmelserna bör därför kunna tillämpas när det föreligger en stark anknytning till medborgarskapslandet och det saknas särskilda skäl att tro att utvisning kommer att ske till en annan stat.

A.S. har en stark anknytning till Polen och det har inte framkommit något som talar för att utvisning inte kommer att ske dit. Förutsättningar har därför förelegat att besluta om översändande utan inhämtande av medgivande respektive samtycke. Vid denna bedömning saknas skäl att ta ställning till om 2 kap. 2 § första stycket 1 är tillämpligt beträffande medgivande från Polen.

Vid bedömningen av om ett överförande av straffverkställigheten underlättar den dömdes sociala återanpassning ska en helhetsbedömning göras av samtliga relevanta omständigheter avseende den dömdes anknytning till Sverige respektive den andra medlemsstaten. Faktorer som medborgarskap, bosättningstid i staterna samt nuvarande bostads-, familje- och arbetsförhållanden har särskild relevans. Om den dömde är medborgare i och ska utvisas till den andra medlemsstaten, finns en stark presumtion för att den sociala återanpassningen sker bäst i den staten. (Se prop. 2014/15:29 s. 68 f. och 174 ff.)

En annan omständighet av betydelse för bedömningen är den dömdes inställning. I de fall den dömde samtycker till att verkställigheten överförs utgör detta en stark indikation på att återanpassningen underlättas. I de fall den dömde motsätter sig att verkställigheten överförs, men en dom ändå kan sändas över med stöd av 2 kap. 3 § andra stycket europeiska verkställighetslagen, är utgångspunkten att ett överförande av verkställigheten ändå underlättar den dömdes sociala återanpassning med hänsyn till de specifika omständigheter som avses i bestämmelsen. (Se a. prop. s. 175.)

Kravet på underlättande av den sociala återanpassningen var, i det förslag till lagtext som presenterades av Utredningen om internationell straffverkställighet, utformat på så sätt att det skulle kunna antas att den sociala återanpassningen underlättades av ett överförande (se SOU 2013:21 s. 64). I propositionen slopades orden ”det kan antas att” men utredningens förslag angavs ändå överensstämma med regeringens (a. prop. s. 68 och 277). Även om det inte återspeglas i lagtexten är kravet på att den sociala återanpassningen underlättas av sådan karaktär att det måste bli fråga om en bedömning av situationen utifrån omständigheterna i det specifika fallet. Att denna bedömning alltid kommer att vara förknippad med en viss osäkerhet hindrar inte att det krav som uppställs kan vara uppfyllt. Denna slutsats är, vid en jämförelse mellan olika språkversioner, väl förenlig med rambeslutets utformning i denna del (se artikel 4.2).

A.S. är polsk medborgare och han är född och uppvuxen i Polen tillsammans med sina föräldrar och tre syskon. Det framgår av riksmottagningens utredning att han sedan han var tolv år gammal huvudsakligen har bott i Torun i mellersta Polen. Så sent som i april 2015 flyttade han hem till föräldrarna efter att han hade separerat från en kvinna som han levde med. A.S. saknar anknytning till Sverige och ska enligt domen utvisas härifrån.

Också med beaktande av att A.S. motsätter sig ett överförande till Polen måste utgångspunkten därför vara att hans sociala återanpassning underlättas vid ett överförande av verkställigheten från Sverige till Polen.

I målet har A.S. invänt att han efter avtjänat straff avser att bosätta sig i Nederländerna. Han har också uppgett att han har en fästmö där och att han sedan ett par år tillbaka också bor i Nederländerna. Detta aktualiserar frågan om hur uppgifter från den dömde, av innebörd att denne har kopplingar till en tredje stat, ska påverka bedömningen.

Som framgått i det föregående råder det, i fall där den dömde är medborgare i och ska utvisas till en viss medlemsstat, en stark presumtion för att den sociala återanpassningen sker bäst i denna stat. Det kan emellertid inte uteslutas att det i vissa fall förhåller sig så att den dömde har en så stark anknytning till en tredje stat att denna presumtion kan brytas. Någon gång kan omständigheterna rent av vara sådana att det kan antas att den sociala återanpassningen skulle försvåras av ett överförande av verkställigheten till medborgarskapsstaten. För att det ska finnas skäl att beakta anknytning till en tredje stat måste det emellertid finnas uppgifter som visar att den dömde har en stark och varaktig anknytning till den staten.

A.S. har lämnat uppgifter som avser delvis historiska förhållanden och delvis vad han har för avsikt att göra efter frigivning. De historiska uppgifterna är i centrala delar oförenliga med de uppgifter som finns i riksmottagningens utredning. De uppgifter som avser framtiden, bl.a. att han avser att bosätta sig i Nederländerna tillsammans med sin fästmö och att han har möjlighet att få arbete där, måste - inte minst med hänsyn till att en betydande del av straffet ännu återstår att avtjäna - anses vara alltför osäkra för att det ska finnas skäl att tillmäta dem betydelse i detta sammanhang.

A.S. har vidare invänt att de möjligheter till utbildning och arbete som finns vid en verkställighet i Sverige saknas vid en verkställighet i Polen. Detta skulle enligt honom, bl.a. eftersom frånvaron av arbete och utbildning har negativ psykisk påverkan och negativa ekonomiska konsekvenser, innebära att hans sociala återanpassning inte underlättas av ett överförande till Polen.

Det krav som i rambeslutet och i den svenska regleringen uppställs på att den sociala återanpassningen underlättas av ett överförande måste förstås så att det i första hand tar sikte på den dömdes anknytning till en viss stat och på var den dömde, med hänsyn till denna anknytning, kan antas komma att leva efter frigivning. Den omständigheten att anstaltsförhållandena i olika medlemsstater är av varierande kvalitet om de bedöms med utgångspunkt i intresset av social återanpassning, bör normalt inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen.

Sammantaget måste kravet på att ett överförande underlättar den dömdes sociala återanpassning anses vara uppfyllt.

För att en dom ska få översändas till en annan medlemsstat förutsätts, enligt 2 kap. 1 § första stycket 4 europeiska verkställighetslagen, att det också i övrigt är lämpligt. Vid den bedömningen kan beaktas bl.a. reglerna om villkorlig frigivning och anstaltsförhållandena i den andra medlemsstaten. Det kan också beaktas om den staten avser att anpassa påföljden och på vilket sätt det i så fall kommer att ske. (Se a. prop. s. 70 ff.)

Bestämmelser om villkorlig frigivning eller frigivning i förtid finns i de flesta stater, men reglerna skiljer sig i stor utsträckning åt. Medan vissa stater har bestämmelser om automatisk frigivning i förtid, gör andra en mer eller mindre diskretionär prövning i varje enskilt fall. I vissa stater tillämpas en kombination av dessa modeller. Hur lång tid som minst måste avtjänas av det utdömda straffet varierar.

I Sverige ska som huvudregel villkorlig frigivning ske när den dömde har avtjänat två tredjedelar av strafftiden (26 kap. 6 § BrB). Om det finns synnerliga skäl får Kriminalvården besluta att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med högst sex månader åt gången. Efter villkorlig frigivning gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år (26 kap. 10 § BrB).

A.S. har i överklagandet anfört att det finns en risk att han kommer att få avtjäna hela fängelsestraffet om straffverkställigheten överförs till Polen. I frånvaro av utredning som visar annat utgår HD från att så är fallet.

I förarbetena till den nu gällande lagstiftningen har angetts att mindre skillnader i verkställighetstid inte bör tillmätas någon betydelse. Vad gäller situationer där fråga är om tidigare frigivning till följd av att straffverkställigheten överförs, har som en riktlinje angetts att halvtidsfrigivning bör kunna godtas, medan tidigare frigivning än så kan ifrågasättas. I det omvända fallet har uttalats att ett överförande, om den faktiska tiden förlängs väsentligt, kan komma i strid med Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionens artikel 5 (se a. prop. s. 73 f.).

Vid bedömningen av om överförande kan anses vara lämpligt med hänsyn till skillnader i verkställighetsregler utgör de begränsningar som följer av Europakonventionen en yttersta gräns. Med hänsyn till att frihetsberövande är en för den enskilde synnerligen ingripande åtgärd måste det emellertid, också i fall där ett överförande inte kan anses stå i strid med Europakonventionen, anses finnas ett visst utrymme att bedöma ett överförande som olämpligt.

Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt bör beaktas såväl den relativa skillnaden i anstaltstid - dvs. den procentuella skillnaden - som skillnaden räknad i år och månader (jfr a. prop. s. 73 f.). För att skillnader i verkställighetstiden i sig ska innebära att det är olämpligt att översända domen bör krävas att skillnaderna är avsevärda.

Också den tid som vid beslutet om överförande återstår till villkorlig frigivning bör emellertid beaktas (jfr HFD 2013 ref. 42, som avsåg en situation där verkställigheten överfördes från Finland till Sverige i enlighet med de då gällande reglerna i 7 kap. lagen, 2003:1156, om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Skälet till det ska ses framför allt mot bakgrund av syftet med överförandereglerna, nämligen att främja den dömdes sociala återanpassning, ett syfte som vanligen bäst tillgodoses genom att verkställigheten sker i det land där frigivning ska ske. Om den återstående verkställighetstiden är så kort att detta syfte inte kan tillgodoses fullt ut, riskerar ett beslut om överförande, med beaktande av att verkställighetstiden kan komma att förlängas, att bli oproportionerligt.

Av artikel 5 i Europakonventionen framgår att var och en har rätt till personlig frihet och säkerhet, samt att ingen får berövas friheten utom i de fall som särskilt anges i artikeln och i den ordning som lagen föreskriver. Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat om ett överförande av straffverkställighet kan stå i strid med konventionen på grund av skillnader i regler om villkorlig frigivning (se bl.a. Veermäe v. Finland, dec., no. 38704/03, ECHR 2005-VII; Csoszánszki v. Sweden, dec., no. 22318/02, 27 June 2006; Szabó v. Sweden, no. 28578/03, ECHR 2006-VIII; Ciok v. Poland, dec., no 498/10, 23 October 2012; Giza v. Poland, dec., no. 1997/11, 23 October 2012).

Av Europadomstolens avgöranden följer att den dömande staten kan hållas ansvarig för en eventuell kränkning av artikel 5. Domstolen har understrukit att konventionen inte ger enskilda någon rätt till villkorlig frigivning och att de fördragsslutande staterna disponerar över denna fråga. Utgångspunkten är att domslandet inte ska ha något inflytande över den verkställande statens regler om villkorlig frigivning, eftersom det skulle motverka det internationella samarbetet på verkställighetsområdet. Domstolen har också betonat att detta samarbete på ett generellt plan ligger i de dömdas intresse (jfr t.ex. Ciok v. Poland, § 24). Det är endast om den förlängda verkställigheten är godtycklig (”arbi­trary”) som den kan anses strida mot artikel 5.1. Huvudregeln är att godtycke inte kan anses föreligga så länge den förlängda verkställighetstiden ryms inom det utdömda fängelsestraffet (se t.ex. Ciok v. Poland, § 25).

Europadomstolen har i några tidigare avgöranden uttalat att det inte kan uteslutas att ”a flagrantly longer de facto term of imprisonment in the administering State could give rise to an issue under Article 5”. Detta gäller under förutsättning att den längre faktiska fängelsetiden kunde förutses av domslandet vid tidpunkten för överförandet av verkställigheten (se Veermäe v. Finland s. 14, Szabó v. Sweden s. 9 och Cso­szánszki v. Sweden s. 9). I senare avgöranden (som hänvisar till Veermäe och Csoszánszki) upprepas dock inte uttalandet om att ”a flagrantly longer de facto term” skulle kunna strida mot artikel 5.1 utan det sägs i dessa avgöranden endast att ”the possibility of a longer period of imprisonment in the administering State does not in itself render the deprivation of liberty arbitrary as long as the sentence to be served does not exceed the sentence imposed in the criminal proceedings” (se Giza v. Poland, § 23 och Ciok v. Poland, § 25).

I detta fall kan verkställigheten i anstalt som mest komma att förlängas med ett år och tio månader. Detta motsvarar en förlängning med 50 procent om man utgår ifrån den tid som enligt huvudregeln skulle komma att verkställas i anstalt i Sverige. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis kan ett överförande av straffverkställigheten till Polen inte anses stå i strid med artikel 5 i Europakonventionen. Även om verkställighet i Polen i och för sig skulle kunna innebära en inte obetydlig förlängning av den tid som ska avtjänas i anstalt är omständigheterna inte sådana att ett överförande av straffverkställigheten är olämpligt. HD har då beaktat att beslutet om överförande fattades i början av straffverkställigheten och att det ännu återstår nästan två år till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning.

Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt ska även anstaltsförhållandena i den verkställande staten beaktas. Om dessa är sådana att ett överförande skulle strida mot förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 3 i Europakonventionen, är ett överförande uppenbarligen olämpligt. Inom ramen för samarbetet inom EU måste det vara en utgångspunkt att anstaltsförhållandena är sådana att ett överförande av straffverkställigheten inte kommer att stå i strid med artikel 3. Anstaltsförhållandena är därför inte en omständighet som medför att ett överförande av straffverkställigheten är olämpligt, såvida inte utredningen i det enskilda fallet påvisar att sådana brister i anstalterna förekommer att ett överförande av straffverkställigheten är oförenligt med Europakonventionen. (Se a. prop. s. 70 ff.; jfr även NJA 2007 s. 168.)

Det finns inte anledning att anta att ett överförande av straffverkställigheten på annan grund, t.ex. med anledning av en möjlig anpassning av påföljden, skulle vara olämpligt.

Kravet på att det också i övrigt är lämpligt att domen översänds till den andra medlemsstaten för erkännande och verkställighet är följaktligen uppfyllt.

Av vad som sagts följer att de förutsättningar som anges i 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen är uppfyllda. Överklagandet ska därför avslås.