SOU 2013:21

Internationell straffverkställighet

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att uppdra åt en särskild utredare att genomföra EU-rambeslut och att göra en översyn av internationella verkställighetslagen (dir. 2011:28).

Som särskild utredare förordnades hovrättsrådet, tillika vice ordförande på avdelning, Karin Kussak.

Den 15 april 2011 förordnades som experter i utredningen kammaråklagaren Ashraf Ahmed (Internationella åklagarkammaren i Stockholm), professorn Petter Asp (Stockholms universitet), juristen Linda Almqvist (Socialstyrelsen), kanslirådet Helene Bergström (Justitiedepartementet), advokaten Tobias Fälth (Försvarsadvokaterna Stockholm HB), chefsjuristen Elisabeth Lager (Kriminalvården) och rådmannen, tillika enhetschef, Annika Lowén (Förvaltningsrätten i Uppsala). Genom beslut den 15 november 2012 entledigades Helene Bergström från och med den 15 november 2012 och i hennes ställe förordnades från och med samma dag rättssakkunnige vid justitiedepartementet Johan Thorblad.

Hovrättsassessorn Therese Larsson Dozet har varit utredningens sekreterare från och med den 1 april 2011.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om internationell straffverkställighet.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Internationell

straffverkställighet (SOU 2013:21). Experterna har ställt sig bakom

utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i vi-form.

Utredningens uppdrag är därmed slutfört.

Stockholm i april 2013

Karin Kussak

/Therese Larsson Dozet

Förkortningar

a. anförd, anförda

a.a. anfört arbete

bet. betänkande

BIRS enhet för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbetet inom Justitiedepartementet

BMT Behöriga myndighetsteamet vid östra verkställighetsavdelningen inom Kronofogdemyndigheten

BRÅ Brottsförebyggande rådet

BVF bötesverkställighetsförordningen (1979:197)

BVL bötesverkställighetslagen (1979:189)

Ds promemoria i departementsserien

EU Europeiska unionen

f. följande sida

ff. följande sidor

FN Förenta Nationerna

HD Högsta domstolen

IskF förordningen (1979:163) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

IskL lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

IÖV intensivövervakning med elektronisk kontroll

KVFS Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd

IVF förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

IVL lagen (1972:260) om internationellt samarbetet rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen)

LRV lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

LSU lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

LVM lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

LVU lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

MIG Migrationsöverdomstolen

NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 1

NVF förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

NVL lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen)

prop. proposition

rskr. riksdagens skrivelse

SiS Statens institutionsstyrelse

SoL socialtjänstlagen (2001:453)

SOSFS Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

SOU Statens offentliga utredningar

SÖ Sveriges internationella överenskommelser

TF tryckfrihetsförordningen

YGL yttrandefrihetsgrundlagen

Sammanfattning

Bakgrund

Överförande av straffverkställighet mellan olika länder är sedan lång tid en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Samarbetet bygger på olika överenskommelser mellan stater såsom konventioner och bilaterala avtal. Sverige har för sin del ansett sig även kunna samarbeta på området utan avtal under vissa förutsättningar. Samarbetet inom Norden bygger i stället på lagharmonisering som byggt på frivillig anpassning och mellan medlemsstaterna inom EU har samarbetet utvecklats genom olika rambeslut. Det grundläggande syftet med samarbetet är att underlätta den dömdes sociala återanpassning genom att möjliggöra att påföljden verkställs där den dömde är medborgare eller har sin hemvist. För detta finns såväl kriminalpolitiska skäl som humanitära skäl. När det gäller böter och förverkande syftar samarbetet framför allt till att underlätta en effektiv brottsbekämpning.

Uppdraget i korthet

Inom EU har det beslutats om flera rambeslut på området och två av dessa ingår i utredningens uppdrag. Det handlar om rådets rambeslut (2008/909/RIF) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder och rådets rambeslut (2008/947/RIF) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder. Riksdagen har godkänt att Sverige har tillträtt dessa.1 Utredningens uppdrag består i att föreslå hur dessa rambeslut ska genomföras i svensk rätt. Vid genomförandet ska beaktas de ändringar som skett genom rådets rambeslut (2009/299/RIF) om verkställighet av utevarodomar. Rambesluten bygger på principen om ömsesidigt erkännande av

1Prop. 2007/08:84 och prop. 2008/09:19.

rättsliga avgöranden. Detta samarbete innebär ett åtagande att, i viss omfattning, som verkställande stat erkänna och verkställa andra medlemsstaters domar och skiljer sig på så sätt från det traditionella samarbetet.

I uppdraget ingår även att göra en översyn av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig reglering. IVL, som omfattar såväl frihetsberövande påföljder som böter och förverkande, tillkom ursprungligen för att möjliggöra ett tillträde till brottmålsdomskonventionen från år 1970. Lagen har därefter byggts ut och anpassats till olika nya internationella åtaganden och avtal som Sverige tillträtt. Detta har medfört strukturella brister, vilket innebär att lagen i dag är svåröverskådlig och svårtillämpad.

Tre nya lagar

Vi föreslår att de två rambesluten ska genomföras i varsin ny lag samt att IVL ska ersättas av en ny lag. Vi bedömer att en uppdelning i olika lagar är det mest ändamålsenliga mot bakgrund av de skillnader som föreligger mellan det traditionella samarbetet och samarbetet inom EU som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Vidare finns det betydande skillnader i rambesluten gällande bl.a. förfarandet vid överförande av frihetsberövande påföljder respektive frivårdspåföljder.

En utgångspunkt vid utformningen av lagarna har varit att så långt som möjligt hitta gemensamma lösningar för likartade frågeställningar och skapa ett enhetligt, samordnat och överskådligt regelverk. Detta gäller t.ex. beslutsordningarna i de olika lagarna. En annan utgångspunkt för den nya regleringen har varit att möjliggöra överförande av straffverkställighet från och till Sverige i så stor utsträckning som möjligt. Syftet är att uppnå ett effektivt, men samtidigt rättssäkert förfarande där den enskildes intressen beaktas. Vid utformningen av våra förslag har även beaktats intresset för Sverige som stat att inte verkställa domar och beslut som strider mot svenska grundläggande straffrättsliga principer. Sådana intressen kan emellertid i vissa enskilda fall behöva vägas mot humanitära skäl, dvs. intresset av att låta den dömde avtjäna sitt straff i Sverige.

En ny beslutsordning

Vi föreslår en gemensam beslutsordning som ska gälla vid samtliga ärenden om straffverkställighet som omfattas av uppdraget.

I dag har regeringen en stor roll i det internationella straffrättsliga samarbetet utom Norden. Vid verkställighet i Sverige av frihetsberövande påföljder är regeringen beslutande instans och vid verkställighet utomlands kan de svenska verkställande myndigheternas beslut överklagas till regeringen. En utveckling mot en decentralisering talar för att beslutsfattandet i stället ska förläggas på myndighets- och domstolsnivå. Detta anges även som en utgångspunkt i utredningens direktiv. Vår bedömning är att förfarandena kan bli mer effektiva och att överföranden kan ske i en större utsträckning än tidigare om regeringens roll minskar. Vi föreslår därför att beslutsordningen ska flyttas från regeringen till myndighets- och domstolsnivå vid verkställighet i Sverige av utländska domar.

Vår bedömning är att det är de verkställande myndigheterna som är bäst lämpade att vara beslutande instanser. Det handlar om Kriminalvården, vid frihetsberövande påföljder som kan antas verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård och vid frivårdspåföljder, Socialstyrelsen, vid frihetsberövande påföljder som kan antas verkställas som rättspsykiatrisk vård, och Kronofogdemyndigheten, vid böter och förverkande. Dessa myndigheter beslutar redan om verkställighet av svenska domar utomlands. Förslagen innebär en helhetslösning som kan leda till effektivitet och ett gott resursutnyttjande.

För att tillgodose kravet på ett rättssäkert förfarande ska de verkställande myndigheternas beslut kunna överklagas till domstol. Vid valet av överinstans är vårt förslag att överklagande ska ske till allmän domstol. Det är i första hand allmän domstol som hanterar frågor inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet. Överklagande av Kriminalvårdens och Socialstyrelsens beslut ska kunna ske till Stockholms tingsrätt. Kronofogdemyndighetens beslut ska kunna överklagas till tingsrätt enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken.

Förslaget om en ny lag om internationell straffverkställighet

En ny lag

Vårt förslag i denna del innebär att IVL ersätts med en ny lag om internationell straffverkställighet. Den nya lagen ska vara tillämplig i den utsträckning det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. En sådan konventionsneutral utformning innebär att lagen kan tillämpas även på internationella överenskommelser som ingås i framtiden. Lagen är i huvudsak tillämplig på Sveriges samarbete på området med stater utanför Norden och EU. Liksom tidigare ska lagen kunna tillämpas även utan avtal. Vi föreslår att detta ska kunna ske om det föreligger särskilda skäl, vilket i praktiken motsvarar den praxis som finns i dag. I lagen anges olika huvudregler, men skillnader kan förekomma om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Lagen föreslås omfatta, på motsvarande sätt som IVL, frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Till skillnad från IVL behandlas i den nya lagen frihetsberövande påföljder för sig samt böter och förverkande för sig. De svenska frihetsberövande påföljder som föreslås kunna verkställas i en annan stat är fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård.

Som angetts ovan föreslås en ny beslutsordning som innebär att Kriminalvården, Socialstyrelsen och Kronofogdemyndigheten är behöriga myndigheter såväl vid överförande av straffverkställighet från Sverige som till Sverige. Vi föreslår att den möjlighet som finns i dag för den behöriga myndigheten att överlämna ett ärende till regeringen för avgörande ska finnas kvar. Möjligheten föreslås gälla generellt och ska alltså även vara tillämplig vid överförande av straffverkställighet till Sverige. Möjligheten föreslås gälla endast i undantagsfall om det föreligger synnerliga skäl, t.ex. när det inte finns någon överenskommelse mellan staterna och det behöver tas särskild hänsyn till Sveriges relationer med den andra staten.

I brottmålsdomskonventionen ställs särskilda krav på förfarandet, bl.a. krävs det en åklagar- eller domstolsprövning och i fall där överförande ska ske ersätts den utländska domen med en svensk dom. Konventionen har i praktiken tillämpas mycket sällan. I den nya lagen finns därför särskilda bestämmelser om förfarandet vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen. Dessa bestämmelser överensstämmer i huvudsak med vad som gäller i dag enligt IVL.

Framställningar och andra handlingar enligt lagen ska alltjämt skickas via Justitiedepartementet. Direktkommunikation är tillåten om det följer av en den internationella överenskommelse som åberopas i det enskilda fallet.

Verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands

När det gäller frihetsberövande påföljder föreslår vi att det på ett tydligare sätt än i dag ska framgå av lagen när en svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat. Dessa förutsättningar tillämpas emellertid redan i dag i praxis. I vissa fall kan den internationella överenskommelse som tillämpas i det enskilda fallet innebära att andra förutsättningar gäller. Som huvudregel krävs att den dömde är medborgare eller bosatt i den andra staten och att det kan antas att hans eller hennes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit. Det krävs även normalt den andra statens medgivande samt den dömdes samtycke. Vidare krävs att domen har vunnit laga kraft, att den dömde befinner sig i Sverige eller i den andra staten och att det återstår minst sex månader av påföljden att avtjäna eller att särskilda skäl finns för att ändå överföra verkställigheten. Vidare krävs att det kan anses lämpligt att verkställigheten överförs till den andra staten. Härvid kan bl.a. beaktas anpassning av påföljden i den andra staten eller hur verkställigheten kommer se ut där. Ett överförande av verkställigheten får aldrig ske om förhållandena är sådana att det föreligger hinder enligt utlänningslagen (2005:719) att verkställa avvisning eller utvisning dit eller om det skulle strida mot svensk grundlag eller Europakonventionen.

När det gäller överförande av en svensk brottmålsdom om böter eller förverkande får en bedömning av förutsättningarna göras utifrån den aktuella överenskommelse som tillämpas. I samtliga fall ska dock domen ha vunnit lag kraft och ett överförande ska antas ge fördelar vid verkställigheten. En nyhet i den nya lagen är att Kronofogdemyndigheten ges möjlighet att skicka en framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom till flera stater samtidigt i den mån det är möjligt enligt den överenskommelse som tillämpas. Vidare får verkställigheten fortsätta i Sverige, även efter det att en framställning gjorts till en annan stat, om det är möjligt enligt den aktuella överenskommelsen. Kronofogdemyndigheten har att i dessa fall bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i domen.

Verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom

Även vid överförande av verkställighet till Sverige framgår det i den nya lagen på ett tydligare sätt vilka förutsättningar som ska gälla. Vid frihetsberövande påföljder gäller som huvudregel att den dömde ska vara svensk medborgare eller bosatt i Sverige och att det kan antas att den sociala återanpassningen underlättas av ett överförande hit. Den dömdes samtycke krävs även normalt. Vidare ska domen ha vunnit laga kraft och vara verkställbar, den dömde befinna sig i Sverige eller i domslandet och det ska återstå minst sex månader av påföljden att avtjäna eller föreligga särskilda skäl för att ändå överföra verkställigheten. I lagen anges under vilka omständigheter det råder hinder mot verkställighet i Sverige. Dessa överensstämmer i stort med vad som gäller i dag. En nyhet är att vägransgrunderna är utformade som tvingande, men att det finns möjlighet att ändå verkställa den utländska brottmålsdomen med hänsyn till den dömdes inställning och omständigheterna i övrigt. På så sätt ges möjlighet att beakta särskilda humanitära skäl i det enskilda fallet.

Om det krävs för att en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd ska kunna verkställas i Sverige får den behöriga myndigheten själv meddela föreskrifter eller överlämna åt åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos Stockholms tingsrätt om att ny påföljd ska bestämmas. Detta motsvarar de möjligheter till anpassning som regeringen har i dag. Som utgångspunkt ska, på samma sätt som i dag, någon anpassning av den utländska påföljden inte ske i normalfallet. Kriminalvården kan behöva meddela föreskrifter t.ex. när en påföljd som rör en ung lagöverträdare i Sverige ska verkställas som sluten ungdomsvård. I undantagsfall kan det även finnas anledning att justera längden av ett utländskt fängelsestraff. Det kan t.ex. handla om fall där skillnader i reglerna om villkorlig frigivning innebär att en verkställighet i Sverige skulle bli markant längre än i den utfärdande staten, vilket kan strida mot Europakonventionen. Även i andra undantagsfall kan omständigheterna i det enskilda fallet vara sådana att det skulle vara stötande att överföra verkställigheten utan en anpassning. Förfarandet med påföljdsomvandling ska på samma sätt som i dag användas när det är fråga om påföljdsformer för psykiskt störda lagöverträdare.

Enligt lagen ska beträffande en utländsk brottmålsdom om böter eller förverkande Kronofogdemyndigheten pröva och besluta om verkställighet kan ske här. Detta innebär en nyhet eftersom brottmålsdomskonventionens bestämmelser om förfarandet i dag gäller

även vid överförande enligt andra internationella överenskommelser. När det gäller förfarandet har bestämmelser om förfarandet i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen använts som förbild. Vissa skillnader har emellertid bedömts som nödvändiga.

Förslaget om en ny lag om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

En ny lag som genomför rambeslutet

I betänkandets andra del föreslår vi att rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder ska genomföras genom en ny lag om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Denna lag ska tillämpas i stället för lagen om internationell straffverkställighet vid överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder mellan Sverige och en annan medlemsstat.

Enligt rambeslutet finns det mellan medlemsstaterna ett tvingande samarbetsområde. Detta innebär att den verkställande staten är skyldig att erkänna och verkställa en utländsk dom när den dömde är medborgare och bosatt i den verkställande staten eller när den dömde är medborgare och utvisad till den verkställande staten, om inte en i rambeslutet angiven vägransgrund tillämpas. Rambeslutet innebär vidare en nyhet, gentemot tidigare överenskommelser, på så sätt att den dömdes samtycke inte krävs för ett överförande om han eller hon är medborgare och bosatt i den verkställande staten. Den föreslagna nya lagen är utformad i enlighet med detta och innebär därför i praktiken en större möjlighet att överföra verkställigheten av svenska domar till en annan medlemsstat och samtidigt en större skyldighet att ta emot verkställigheten av utländska domar.

Vi föreslår vidare att det tvingande samarbetsområdet ska utvidgas i ett fall. Detta gäller när den dömde är bosatt och har vistats lagligt utan avbrott under minst fem år i den verkställande staten. Denna utvidgning gäller i förhållande till andra medlemsstater som har anmält att medgivande inte krävs i motsvarande fall.

Rambeslutet innebär att de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna ska ha direktkommunikation med varandra. Någon kommunikationsväg via Justitiedepartementet behövs därför inte. Tillsammans med en dom som översänds för erkännande och verkställighet ska bifogas ett intyg enligt bilaga 1 till rambeslutet. Detta intyg ska innehålla i princip all den information som krävs för beslut i frågan. Intyget ska översättas till den verkställande statens språk eller ett språk som den staten förklarat att den godtar.

Erkännande och verkställighet av en svensk dom om frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Den föreslagna lagen innebär att Kriminalvården, avseende fängelse och sluten ungdomsvård, och Socialstyrelsen, avseende överlämnande till rättspsykiatrisk vård, får sända över en svensk dom till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet om det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit. I fall utanför det tvingande samarbetsområdet eller det utvidgade tvingande samarbetsområdet krävs den verkställande statens medgivande för ett sådant översändande. Vidare krävs den dömdes samtycke om inte han eller hon är medborgare och bosatt i den verkställande staten, är utvisad dit eller har flytt dit. Dessutom krävs att domen har vunnit laga kraft, att den dömde befinner sig i Sverige eller i den verkställande staten och att det återstår minst sex månader att avtjäna av påföljden eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs. Ett överförande ska slutligen bedömas som lämpligt. I denna bedömning ingår bl.a. att se på hur verkställigheten kommer att se ut i den andra staten.

När en svensk dom har sänts över till den verkställande staten får verkställigheten av den påföljd som avses med begäran påbörjas i Sverige endast om den dömde är häktad. Påföljden får dock verkställas i Sverige om den behöriga myndigheten har återkallat begäran om erkännande och verkställighet eller om den verkställande staten har meddelat att begäran avslagits eller att verkställighet inte kan äga rum där.

Om den dömde befinner sig i Sverige ska han eller hon överföras till den verkställande staten så snart som möjligt efter det att den verkställande statens beslut vunnit laga kraft eller senast inom trettio dagar. Överförandet får ske senare om det finns särskilda

skäl. Kriminalvården ska se till att den dömde transporteras till den verkställande staten.

I vissa fall ska verkställigheten av en svensk dom överföras till en annan medlemsstat som en konsekvens av en europeisk arresteringsorder. Lagens förutsättningar gäller inte i dessa fall, men däremot lagens övriga bestämmelser.

Erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frihetsberövande påföljd som har beslutats i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

En utländsk dom om frihetsberövande påföljd som sänds till Sverige för erkännande och verkställighet enligt rambeslutet ska tas emot och prövas av Kriminalvården, vid påföljd som kan antas verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård, och Socialstyrelsen, vid påföljd som kan antas verkställas som rättspsykiatrisk vård.

I fall där den dömde omfattas av det tvingande samarbetsområdet ska den utländska domen, om även övriga förutsättningar är uppfyllda, erkännas och verkställas i Sverige. I andra fall får den behöriga myndigheten pröva om den dömdes sociala återanpassning kan antas underlättas av ett överförande av verkställigheten hit. Ett överförande av verkställigheten förutsätter dessutom den dömdes samtycke om inte han eller hon är svensk medborgare och bosatt i Sverige, är utvisad hit eller har flytt hit. Ytterligare förutsättningar som ska vara uppfyllda är att den utländska domen ska ha vunnit laga kraft, att den dömde befinner sig i Sverige eller i den utfärdande staten samt att det återstår minst sex månader av påföljden att avtjäna eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs.

Av lagen framgår vidare nio punkter som utgör hinder mot erkännande och verkställighet. Dessa motsvaras av vägransgrunder som anges i artikel 9 i rambeslutet. Om det förekommer en sådan vägransgrund ska en begäran om erkännande och verkställighet avslås. I enlighet med rambeslutet får vägran även ske om verkställigheten av en utländsk dom skulle komma i konflikt med svensk grundlag eller med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen eller unionsrättens allmänna principer och stadgan om grundläggande rättigheter. Det kan i vissa fall finnas anledning att av humanitära skäl överföra verkställigheten av en utländsk dom till Sverige trots att det föreligger en vägransgrund. En undantagsregel finns

därför i lagen som gör det möjligt att erkänna och verkställa den utländska domen om det med hänsyn till den dömdes inställning och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att verkställigheten sker i Sverige. Lagen ger dessutom en möjlighet att, när den utländska domen avser två eller flera brott och hinder föreligger beträffande något av dessa, delvis erkänna och verkställa domen.

I fall där svensk domstol i ett ärende om en europeisk arresteringsorder beslutat att en utländsk dom ska verkställas i Sverige, ska den behöriga myndigheten inte pröva förutsättningarna enligt den nya lagen. Däremot ska lagens förfaranderegler gälla även i dessa ärenden.

Den behöriga myndigheten har att fatta slutligt beslut senast trettio dagar efter det att en dom och intyg kom in till myndigheten. Om det finns särskilda skäl får beslutet meddelas senare, t.ex. om det krävs komplettering. Om den behöriga myndigheten beslutar om att erkänna och verkställa den utländska domen ska detta ske genom en s.k. verkställbarhetsförklaring. I denna ska framgå om påföljden anpassas på något sätt eller om det ska ske en påföljdsomvandling vid domstol. Utgångspunkten är att den utländska påföljden inte ska anpassa. På motsvarande sätt som i lagen om internationell straffverkställighet kan den behöriga myndigheten om det krävs för att verkställighet ska kunna ske i Sverige meddela föreskrifter eller överlämna ärendet för påföljdsomvandling.

I fall där den dömde befinner sig i den utfärdande staten har Kriminalvården att se till att han eller hon förs till Sverige. Enligt rambeslutet är det den utfärdande staten som står för kostnaderna för transporten.

Verkställigheten i Sverige ska, om inte ny påföljd bestämts i Sverige, ske enligt vad som gäller vid motsvarande svensk påföljd. Verkställigheten kan komma att upphöra i vissa fall på grund av åtgärder av den utfärdande staten. Det handlar om att den utfärdande staten gör en återkallelse, meddelar den dömde nåd eller amnesti eller annat beslut som medför att påföljden inte längre får verkställas eller om den dömde avviker från verkställigheten och rätten att verkställa påföljden därför ska återgå till den utfärdande staten.

Förslaget om en ny lag om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

En ny lag som genomför rambeslutet

I betänkandes tredje del föreslår vi att rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder ska genomföras i en ny lag om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. I praktiken är ett samarbete kring överförande av frivårdspåföljder, utöver samarbetet mellan de nordiska länderna, nytt. Mot bakgrund härav har en utgångspunkt varit att inte till en början göra lagens tillämpningsområde alltför brett. Detta motiveras även av det pågående reformarbetet när det gäller det svenska påföljdssystemet som föreslagits av Påföljdsutredningen.

Den nya lagen ska tillämpas på svenska och utländska domar och beslut som innebär påföljd som utgör alternativ till frihetsberövande påföljder och inte är böter, eller fängelse sedan den dömde har villkorligt frigivits. De svenska påföljder som ska kunna överföras för verkställighet i en annan medlemsstat är villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomstjänst, och fängelse sedan den dömde har villkorligt frigivits. När det gäller frågan om vilka utländska påföljder som omfattas får detta avgöras utifrån de definitioner som finns i artikel 2.1. i rambeslutet.

Ett av rambeslutens syfte är att undvika situationer där utlänningar döms till fängelse bara därför att en frivårdspåföljd inte framstår som verkställbar. För att domstolen i ett enskilt fall ska kunna välja en frivårdspåföljd i stället för ett kortare fängelsestraff krävs det att Kriminalvården och den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten samråder redan under personutredningsstadiet.

På motsvarande sätt som rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder innebär detta rambeslut att det ska ske direktkommunikation mellan de behöriga myndigheterna och att ett intyg, med all relevant information, ska bifogas till en dom som översänds för erkännande och verkställighet.

Erkännande och verkställighet av en svensk dom om frivårdspåföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Kriminalvården får enligt lagen sända över en svensk dom till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet om domen har vunnit laga kraft, den dömde är bosatt i den verkställande staten och har återvänt eller vill återvända dit, det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit och ett överförande är lämpligt. Om den dömde inte är bosatt i den verkställande staten kan ett översändande ändå ske om den andra medlemsstaten lämnar sitt medgivande.

I samband med att den verkställande staten erkänner domen övergår behörigheten att verkställa påföljden samt att fatta följdbeslut med anledning av denna till den verkställande staten. Följdbeslut som fattas i den verkställande staten ska äga giltighet i Sverige. Den verkställande staten har emellertid en möjlighet att hänskjuta ett ärende om en åtgärd till Sverige. Denna möjlighet beror på vilka förklaringar den andra medlemsstaten lämnat. Sverige återfår i ett sådant fall behörigheten att fatta beslut med anledning av domen. Kriminalvården ska överlämna ett hänskjutet ärende till övervakningsnämnden.

I vissa fall kan det uppkomma en sådan situation som gör att Kriminalvården vill återföra behörigheten att verkställa påföljden och fatta följdbeslut till Sverige. En återkallelse kan göras fram till dess verkställigheten påbörjats i den andra staten. Därutöver kan en återkallelse ske om den dömde åtalas för annan brottslighet i Sverige. Efter en återkallelse ska verkställigheten fortsätta i Sverige och en svensk domstol har möjlighet att beakta domen vid bestämmande av påföljd i ett nytt brottmål. Verkställigheten ska även fortsätta om den verkställande staten återför behörigheten att verkställa påföljden till Sverige.

Erkännande och verkställighet i Sverige av en dom om frivårdspåföljd som beslutats i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

En utländsk dom om frivårdspåföljd som sänds till Sverige för erkännande och verkställighet ska tas emot och prövas av Kriminalvården. Erkännande och verkställighet ska ske om domen har vunnit laga kraft, den dömde är bosatt i Sverige och har eller vill återvända hit, och den övervakningsåtgärd som anges i domen omfattas av

artikel 4.1 i rambeslutet. Även om den dömde inte är bosatt i Sverige får en utländsk dom erkännas och verkställas om det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs hit.

Av lagen framgår vidare åtta punkter som utgör hinder mot erkännande och verkställighet. Dessa motsvaras av vägransgrunder som anges i artikel 11 i rambeslutet. Om det förekommer en sådan vägransgrund ska en begäran om erkännande och verkställighet avslås. I enlighet med rambeslutet får vägran även ske om verkställigheten av en utländsk dom skulle komma i konflikt med svensk grundlag eller med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen eller unionsrättens allmänna principer och stadgan om grundläggande rättigheter. I undantagsfall får verkställighet ske här trots förekomsten av en vägransgrund. I lagen finns även en fakultativ vägransgrund som innebär att begäran får avslås om påföljden har en kortare varaktighet än sex månader.

Kriminalvården har att fatta slutligt beslut senast sextio dagar efter det att begäran kom in till myndigheten. Om det finns särskilda skäl får beslut meddelas senare, t.ex. om det krävs komplettering. Ett beslut om att överta verkställigheten sker genom en s.k. verkställbarhetsförklaring.

Rambeslutet innebär att Sverige som verkställande staten är skyldig att ta emot och verkställa de övervakningsåtgärder som anges i artikel 4.1. i rambeslutet. Vilken övervakningsåtgärd det är fråga om och varaktigheten av denna ska framgå av intyget, vilka uppgifter ska fogas till verkställbarhetsförklaringen. Oavsett vilken övervakningsåtgärd det är fråga om ska den verkställas genom en tillämpning av bestämmelserna i 26 kap.1218 §§, 27 kap.4 och 5 §§ och 28 kap. 5 a §brottsbalken. Om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden eller åtalas för annan brottslighet ska Kriminalvården återföra behörigheten att verkställa påföljden till den utfärdande staten. Detta gäller även om den dömde avviker från Sverige eller inte längre är bosatt här. I dessa fall ska således verkställigheten upphöra i Sverige. Så är också fallet om den utfärdande staten gjort en återkallelse, eller meddelat ett beslut som innebär att påföljden inte längre får verkställas.

Övrigt

De tre nya lagarna och föreslagna ändringar i andra författningar föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

Rambesluten innebär ökade möjligheter att överföra straffverkställighet, vilket bl.a. hänger samman med de tvingande samarbetsområdena, direktkommunikation mellan de behöriga myndigheterna och tidsfrister för beslutsfattande. Antalet ärenden om överförande av straffverkställighet kan därför antas öka. Detta gäller särskilt vid överförande av verkställighet av svenska domar till en annan medlemsstat inom EU. Vi bedömer att förslagen sammantaget inte kommer innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Mycket talar i stället för att förslagen totalt sett på sikt kan innebära besparingar för Sverige.

Summary

Background

The transfer of enforcement of sentences between different countries has long been part of international penal law cooperation. This cooperation builds on various intergovernmental agreements such as conventions and bilateral agreements. Sweden has also decided to cooperate in this area without an agreement in place, under certain conditions. Cooperation in the Nordic region is based on legislative harmonisation built on discretionary adaptation, and between EU Member States cooperation has been developed through various framework decisions. The fundamental aim of cooperation is to facilitate the social rehabilitation of sentenced persons by enabling sentences to be enforced in the country where the sentenced person is a citizen or resident. There are both criminal policy grounds and humanitarian grounds for this. In the case of fines and forfeiture, cooperation primarily aims to facilitate effective law enforcement.

The remit in brief

Several framework decisions have been adopted in the EU in this area, and two of them are part of the inquiry’s remit. These are Council Framework Decision 2008/909/JHA, on recognition and enforcement of custodial sentences, and Council Framework Decision 2008/947/JHA, on recognition and enforcement of probation sentences. The Riksdag has approved Sweden’s accession to these decisions.1The inquiry’s remit is to propose how these Framework Decisions should be implemented in Swedish law. The amendments enacted through Council Framework Decision

1 Government bill 2007/08:84 and Government bill 2008/09:19.

2009/299/JHA on enforcement of judgments in absentia must be taken into account in the implementation. The Framework Decisions are based on the principle of mutual recognition of judicial decisions. This cooperation implies an undertaking as an executing State to recognise and enforce the judgments of other Member States within a specific scope, and therefore differs from traditional cooperation.

The remit also includes reviewing the Act on International Cooperation in the Enforcement of Criminal Judgments (1972:260) and proposing clearer and more effective regulation. The Act, which covers both custodial sentences and fines and forfeiture, was originally developed to enable accession to the 1970 Convention on the International Validity of Criminal Judgments. It has subsequently been expanded and adapted to the various new international undertakings and agreements entered into by Sweden. This has resulted in structural problems, making the Act difficult to navigate and apply at present.

Three new Acts

We propose that the two Framework Decisions each be implemented in a new Act, and that the Act on International Cooperation in the Enforcement of Criminal Judgments be replaced with a new Act. We consider that this division among different Acts is most effective in light of the differences between traditional cooperation and EU cooperation, which is based on the principle of mutual recognition. Furthermore, there are significant differences between the Framework Decisions concerning the procedures for the transfer of custodial and probation sentences.

One starting point in drafting the Acts has been to find, as far as possible, common solutions to similar issues and to create a uniform, coherent and clear regulatory framework. This applies for example to the decision-making processes in the different Acts. Another starting point for the new regulations has been enabling the enforcement of sentences to be transferred from and to Sweden to the greatest possible extent. The aim is to achieve a procedure that is efficient but also legally secure, and that takes account of the interests of the individual. In drafting our proposals, consideration was also given to Sweden’s interest as a State in avoiding enforcing judgements and decisions that contravene fundamental

Swedish penal law principles. However, in certain individual cases such interests may need to be weighed against humanitarian grounds, i.e. the interest of allowing the sentenced person to serve his or her sentence in Sweden.

A new decision-making process

We propose a common decision-making process to apply in all enforcement matters covered by the remit.

At present, the Government plays a major role in international penal law cooperation outside the Nordic region. When custodial sentences are enforced in Sweden, the Government is the decisionmaking instance, and when sentences are enforced abroad, Swedish enforcement authorities’ decisions can be appealed to the Government. The development towards decentralisation speaks in favour of shifting decision-making to the level of government agencies and courts. This was also an explicit starting point of the inquiry’s terms of reference. In our assessment, if the Government’s role is reduced, the procedures could be streamlined and enforcement could be transferred to a greater extent than previously. We therefore propose that the decision-making process for enforcement in Sweden of foreign judgments be shifted from the Government to government agency/court level.

In our opinion, the enforcing authorities are best placed to act as decision-making bodies. This concerns the Swedish Prison and Probation Service for custodial sentences that can be expected to be enforced by means of imprisonment or institutional youth care and for probation sentences, the National Board of Health and Welfare for sentences that can be expected to be enforced by means of forensic mental care, and the Enforcement Authority for fines and forfeiture. These agencies already take decisions on the enforcement of Swedish judgments abroad. The proposals offer a comprehensive solution that can result in streamlining and effective use of resources.

In order to fulfil the requirement of a legally secure procedure, it should be possible to appeal the enforcing authorities’ decisions to a court. For the choice of superior instance, we propose that appeals should be addressed to a general court. It is primarily the general courts that deal with matters of international penal law cooperation. It should be possible to appeal to Stockholm District

Court against decisions of the Swedish Prison and Probation Service and the National Board of Health and Welfare. It should be possible to appeal to a district court against decisions of the Enforcement Authority, in accordance with Chapter 18, Section 1 of the Debt Enforcement Code.

Proposal for a new Act on international enforcement of sentences

A new Act

Under our proposal, the Act on International Cooperation in the Enforcement of Criminal Judgments will be replaced with a new Act on international enforcement of sentences. The new Act will be applicable to the extent required by any international agreement that is binding on Sweden. This kind of convention-neutral formulation means that the Act can also be applied to international agreements entered into in the future. The Act is primarily applicable to Sweden’s cooperation in this area with States outside the Nordic region and the EU. As previously, it will be possible to apply the Act without an agreement. We propose that this should be possible where there are special grounds to do so, which effectively corresponds to the general practice already in place. The Act lays down a number of general rules, but deviations may occur if required by an international agreement that is binding on Sweden.

Like the Act on International Cooperation in the Enforcement of Criminal Judgments, it is proposed that the new Act cover custodial sentences, fines and forfeiture. Unlike the old Act, the new Act deals with custodial sentences separately from fines and forfeiture. The Swedish custodial sentences for which the option of enforcement in another State is proposed are imprisonment, committal to forensic mental care, and institutional youth care.

As mentioned above, a new decision-making procedure is proposed whereby the Swedish Prison and Probation Service, the National Board of Health and Welfare and the Enforcement Authority would be the competent authorities for the transfer of enforcement of sentences both to and from Sweden. We propose that the current option for the competent authority to submit a matter to the Government for a decision be retained. We propose that this possibility apply across the board, meaning that it may

also be applied to the transfer of enforcement to Sweden. It is proposed that this possibility only apply where there are special grounds, e.g. when there is no agreement between States and particular consideration should be afforded to Sweden’s relations with the other State.

The Convention on the International Validity of Criminal Judgments sets certain procedural requirements, e.g. a review by a prosecutor or court is required, and in cases to be transferred the foreign judgment must be replaced with a Swedish judgment. In practice, the Convention has very seldom been applied. The new Act therefore contains special provisions on the procedure for applying the Convention. These provisions largely correspond to those applicable today under the Act on International Cooperation in the Enforcement of Criminal Judgments.

Petitions and other documents under the Act should still be submitted via the Ministry of Justice. Direct communication is permitted if it is allowed under the international agreement adduced in the individual case.

Enforcement of a Swedish criminal judgment abroad

For custodial sentences, we propose that the Act make it clearer when a Swedish criminal judgment can be enforced in another State. These conditions are, however, already applied in practice. Sometimes, the international agreement applied in a given case may mean that other conditions apply. As a general rule, the sentenced person must be a citizen or resident of the other State and it must be possible to assume that his or her social rehabilitation will be facilitated by transferring enforcement to that State. The other State’s permission and the consent of the sentenced person are also usually required. Furthermore, the judgment must have become final and non-appealable, the sentenced person must be in Sweden or in the other State, and there must be at least six months of the sentence left to serve or special grounds for transferring enforcement there anyway. It is also a requirement that it can be considered appropriate to transfer enforcement to the other State. This can include considering any adaptation of the sentence in the other State or what form enforcement may take there. Enforcement may never be transferred if the conditions are such that there is an impediment under the Aliens Act (2005:719) to enforcing a refusal-of-entry or

expulsion order to the State in question, or if it would contravene the Swedish Constitution or the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms.

For transfers of Swedish criminal sentences of fines or forfeiture, the conditions may be assessed based on the agreements applied in a given case. In all cases, however, the judgment must have become final and non-appealable and the transfer of enforcement must be deemed to be advantageous. One new aspect in the new Act is that the Enforcement Authority is given the option of submitting an application for enforcement of Swedish criminal judgments to several States at the same time, in so far as this is possible under the applicable agreement. Moreover, enforcement may continue in Sweden even after an application has been made to another State, if this is possible under the relevant agreement. In such cases, the Enforcement Authority must monitor proceedings to ensure that the total value of the enforcement does not exceed the sum specified in the judgment.

Enforcement in Sweden of a foreign criminal judgment

The new Act also more clearly outlines the conditions that apply for transfers of enforcement to Sweden. For custodial sentences, the general rule is that the sentenced person must be a Swedish citizen or resident, and it must be possible to assume that social rehabilitation will be facilitated by a transfer to Sweden. The sentenced person’s consent is also usually required. Furthermore, the judgment must have become final and non-appealable and be enforceable, the sentenced person must be in Sweden or the sentencing State, and there must be at least six months of the sentence left to serve or special grounds for transferring enforcement anyway. The Act specifies the circumstances under which there are impediments to enforcement in Sweden. These largely correspond to those applicable today. One new aspect is that the grounds for refusal are formulated to be binding, but there is a possibility to enforce the foreign criminal judgment anyway, taking account of the attitude of the sentenced person and the circumstances in general. This provides the possibility to take account of special humanitarian grounds in individual cases.

If it is required in order for a foreign custodial sentence to be enforced in Sweden, the competent authority may itself issue regu-

lations or request that the Swedish Prosecution Authority apply to Stockholm District Court for a new sentence to be determined. This corresponds to the possibility for adaptation of the sentence currently enjoyed by the Government. As is currently the case, the basic premise is that the foreign sentence should not normally be adapted in any way. The Swedish Prison and Probation Service may need to issue regulations when, for example, a sentence concerning a young offender in Sweden is to be enforced through institutional youth care. In exceptional cases there may also be reasons for adjusting the length of a foreign prison sentence. This may be the case for example where differences in parole rules mean that enforcement in Sweden would make a sentence substantially longer than in the issuing State, which may contravene the European Convention on Human Rights. There may be other exceptions where circumstances in individual cases are such that it would be objectionable to transfer enforcement without adaptation. As at present, the procedure for conversion of sentences should be used when considering the forms of sentences for mentally disturbed offenders.

Under the terms of the Act, the Enforcement Authority is to examine foreign criminal sentences of fines or forfeiture and decide whether they can be enforced in Sweden. This is a new aspect, as the provisions of the Convention on the International Validity of Criminal Judgments currently also apply to transfers under other international agreements. Procedural provisions in the Act on recognition and enforcement of fines within the European Union (2009:1427) and the Act on recognition and enforcement of forfeiture within the European Union (2009:423) have been used as a model for this procedure. Certain deviations were nonetheless deemed necessary.

Proposal for a new Act on recognition and enforcement of custodial sentences in the European Union

A new Act that implements the Framework Decision

In the second section of the report, we propose that the Framework Decision on recognition and enforcement of custodial sentences be implemented by means of a new Act on recognition and enforcement of sentences involving deprivation of liberty in the European Union. This Act is to be applied instead of the Act on international

enforcement of sentences when transferring the enforcement of custodial sentences between Sweden and another Member State.

According to the Framework Decision, an obligatory cooperation area exists between the Member States. This means that the executing State is obligated to recognise and enforce a foreign judgment when the convicted person is a citizen and is residing in the executing State, or when the convicted person is a citizen and expelled to the executing State, unless a ground for refusal stated in the Framework Decision is applied. Furthermore, the Framework Decision entails another new aspect, compared with previous agreements, in that the consent of the sentenced person is not necessary for a transfer if he or she is a citizen and resident of the executing State. The proposed new Act is designed accordingly and therefore in practice offers greater opportunities for transferring the enforcement of Swedish judgments to another Member State and, at the same time, greater obligations to accept enforcement of foreign judgments.

We also propose that the obligatory cooperation area be expanded in one situation. This applies when the sentenced person is resident and has stayed legally for at least five years without interruption in the executing State. This expansion applies in relation to other Member States that have declared that permission is not necessary in equivalent situations.

The Framework Decision means that competent authorities in the various Member States are to communicate directly with one another. There is therefore no need for communications to go via the Ministry of Justice. In accordance with Annex 1 of the Framework Decision, a certificate is to be included with a judgment sent for recognition and enforcement. In principle, this certificate should contain all the information necessary to take a decision in the matter. The certificate is to be translated into the language of the executing State or into a language that State has declared acceptable.

Recognition and enforcement of a Swedish custodial sentence in another Member State of the European Union

The proposed Act means that the Swedish Prison and Probation Service, for imprisonment and institutional youth care, and the National Board of Health and Welfare, for committal to forensic

mental care, may forward a Swedish judgment to another Member State for recognition and enforcement if it can be assumed that transferring enforcement there would facilitate the sentenced person’s social rehabilitation. In cases outside the obligatory cooperation area or the expanded obligatory cooperation area, the executing State’s permission is required for forwarding of this kind. In addition, the consent of the sentenced person is required if he or she is not a citizen and resident of the executing State, has been expelled there or has fled there. Furthermore, the judgment must have become final and non-appealable, the sentenced person must be in Sweden or in the executing State, and there must be at least six months of the sentence left to serve, or there are special grounds favour for transferring enforcement there anyway. Finally, a transfer must be deemed appropriate. This assessment includes considering the form that enforcement will take in the other State.

When a Swedish judgment has been forwarded to the executing State, enforcement of the sentence referred to in the request may only begin in Sweden if the sentenced person is in detention. However, the sentence may be enforced in Sweden if the competent authority has withdrawn the request for recognition and enforcement, or if the executing State has announced that the request has been denied or that enforcement cannot take place there.

If the sentenced person is in Sweden, he or she is to be transferred to the executing State as soon as possible after the decision of the executing State has become final and non-appealable, or no later than within thirty days. The transfer may take place at a later date if there are special grounds. The Swedish Prison and Probation Service is to ensure that the sentenced person is transported to the executing State.

In certain cases, enforcement of a Swedish judgment is to be transferred to another Member State as a consequence of a European arrest warrant. The conditions of the Act do not apply in such cases; however, the other provisions of the Act do apply.

Recognition and enforcement in Sweden of a foreign custodial sentence that has been issued in another Member State of the European Union

A foreign custodial sentence that is sent to Sweden for recognition and enforcement under the Framework Decision is to be addressed to and examined by the Swedish Prison and Probation Service, for sentences that can be expected to be enforced by means of imprisonment or institutional youth care, and the National Board of Health and Welfare, for sentences that can be expected to be enforced by means of forensic mental care.

In cases where the sentenced person comes under the obligatory cooperation area, the foreign judgment is to be recognised and enforced in Sweden if other conditions are also fulfilled. In other cases, the competent authority may examine whether it can be assumed that transferring enforcement here would facilitate the sentenced person’s social rehabilitation. A transfer of enforcement also requires the consent of the sentenced person if he or she is not a Swedish citizen and resident in Sweden, has been expelled here or has fled here. The foreign judgment must also have become final and non-appealable, the sentenced person must be in Sweden or in the issuing State and there must be at least six months of the sentence left to serve or special grounds for transferring enforcement anyway.

The Act also presents nine points that constitute impediments to recognition and enforcement. These correspond to the grounds for refusal listed in Article 9 of the Framework Decision. If such a ground for refusal exists, a request for recognition and enforcement is to be denied. Under the Framework Decision, a refusal may also be made if the enforcement of a foreign judgment would contravene the Swedish Constitution or Sweden’s commitments under the European Convention on Human Rights, or the general principles of European Union law and the Charter of Fundamental Rights. In some cases there may be humanitarian grounds for transferring enforcement of a foreign judgment to Sweden even though a ground for refusal exists. The Act therefore contains an exemption that makes it possible to recognise and enforce the foreign judgment if, in view of the sentenced person’s opinion and general circumstances, there are special grounds for the enforcement to take place in Sweden. In cases where the foreign judgment refers to two or more offences and there are impediments concerning any of

these, the Act also provides an opportunity to partially recognise and enforce the judgment.

In cases where a Swedish court has decided, in a matter concerning a European arrest warrant, that a foreign judgment is to be enforced in Sweden, the competent authority is not to examine the conditions under the new Act. However, the Act’s procedural rules are also to apply in these matters.

The competent authority is to take its final decision no later than thirty days after having received a judgment and certificate. If special grounds exist, the decision may be announced later, i.e. if supplementary information is required. If the competent authority decides to recognise and enforce the foreign judgment, it is to be carried out through a declaration of enforceability. The declaration of enforceability is to make clear whether the sentence will be adjusted in any way or whether a court will examine whether to convert it. The basic premise is that no adjustment is to be made of the foreign sentence. In a similar manner as in the Act on international enforcement of sentences, the competent authority can, if necessary for the enforcement to take place in Sweden, issue regulations or refer the matter for conversion of the sentence.

In cases where the sentenced person is in the issuing State, the Swedish Prison and Probation Service is to ensure that he or she is transported to Sweden. Under the Framework Decision, the issuing State is to cover the costs for the transport.

Unless a new sentence is decided in Sweden, enforcement in Sweden is to take place in accordance with the applicable terms of an equivalent Swedish sentence. In certain cases, enforcement may be discontinued due to measures taken by the issuing State. It may be that the issuing State issues a withdrawal, grants the sentenced person a pardon or amnesty, or takes some other decision that means that the sentence may no longer be enforced, or that the sentenced person absconds from enforcement and the right to enforce the sentence should therefore revert to the issuing State.

Proposal for a new Act on recognition and enforcement of probation sentences in the European Union

A new Act that implements the Framework Decision

In the third section of the report, we propose that the Framework Decision on recognition and enforcement of probation sentences be implemented in a new Act on recognition and enforcement of sentences involving probation in the European Union. To all intents and purposes, cooperation on probation sentences is new, with the exception of the cooperation between the Nordic countries. In light of this, one starting point has been to limit the Act’s initial scope of application. This is also motivated by the ongoing reform efforts concerning the Swedish sentencing system proposed by the Sentencing Inquiry.

The new Act is to be applied to Swedish and foreign judgments and decisions involving sentences that are alternatives to custodial sentences and are not fines, or imprisonment after the sentenced person has been conditionally released. The Swedish sentences that could be transferred for enforcement in another Member State are conditional sentences, probation, youth service, and imprisonment after the sentenced person has been conditionally released. The foreign sentences to be included are to be determined on the basis of the definitions in Article 2.1 of the Framework Decision.

One aim of the Framework Decision is to avoid situations where foreigners are sentenced to imprisonment simply because a probation sentence does not appear to be enforceable. For a court, in an individual case, to have the option of choosing a probation sentence rather than a shorter term of imprisonment, the Swedish Prison and Probation Service and the competent authority in the other Member State must consult one another as early as at the individual examination stage.

In much the same way as the Framework Decision of recognition and enforcement of custodial sentences, this Framework Decision means that there is to be direct communication between the competent authorities, and that a certificate with all the relevant information is to be included with any judgment sent for recognition and enforcement.

Recognition and enforcement of a Swedish probation sentence in another Member State of the European Union

Under the Act, the Swedish Prison and Probation Service may forward a Swedish judgment to another Member State for recognition and enforcement if the judgment has become final and nonappealable, the sentenced person is resident in the executing State and has returned or will return there, it can be assumed that transferring enforcement there would facilitate the sentenced person’s social rehabilitation and a transfer is suitable. If the sentenced person is not resident in the executing State, forwarding can still take place if the other Member State gives its consent.

In connection with recognition of the judgment by the executing State, competency to enforce the sentence and take subsequent decisions related to it is transferred to the executing State. Subsequent decisions taken in the executing State are to apply in Sweden. However, the executing State has the option of referring a matter concerning a measure to Sweden. This option depends on the explanation provided by the other Member State. In such a case, Sweden regains competency to take decisions with respect to the judgment. The Swedish Prison and Probation Service is to transfer a referred matter to the parole board.

In certain cases, a situation may arise where the Swedish Prison and Probation Service wants to restore competency to enforce a sentence and take subsequent decisions to Sweden. A withdrawal is possible until enforcement begins in the other state. After that, a withdrawal is possible if the sentenced person is charged with other offences in Sweden. Following a withdrawal, enforcement is to continue in Sweden and a Swedish court has the opportunity to consider the judgment when determining the sentence in a new criminal case. Enforcement is also to continue if the executing State restores competency to enforce the sentence to Sweden.

Recognition and enforcement in Sweden of a probation sentence that has been issued in another Member State of the European Union

A foreign probation sentence that is forwarded to Sweden for recognition and enforcement is to be addressed to and examined by the Swedish Prison and Probation Service. Recognition and enforcement are to be carried out if the judgment has become final and

non-appealable, the sentenced person is resident in Sweden and has or wishes to return here, and the probation measure specified in the judgment is covered by Article 4.1 of the Framework Decision. Even if the sentenced person is not resident in Sweden, a foreign judgment may be recognised and enforced if it can be assumed that transferring enforcement here would facilitate the sentenced person’s social rehabilitation.

The Act also presents eight points that constitute impediments to recognition and enforcement. These correspond to the grounds for refusal listed in Article 11 of the Framework Decision. If such a ground for refusal exists, a request for recognition and enforcement is to be denied. Under the Framework Decision, a refusal may also be made if the enforcement of a foreign judgment would contravene the Swedish Constitution or Sweden’s commitments under the European Convention on Human Rights, or the general principles of European Union law and the Charter of Fundamental Rights. In exceptional cases, enforcement may take place in such cases despite the existence of a ground for refusal. The Act also contains an optional ground for refusal to the effect that the request may be denied if the sentence is less than six months in length.

The Swedish Prison and Probation Service is to take the final decision no later than sixty days after receiving the request. If special grounds exist, a decision may be announced later, i.e. if supplementary information is required. A decision to assume responsibility for enforcement is taken through a declaration of enforceability.

The Framework Decision means that in its capacity as executing State, Sweden is obliged to accept and enforce the probation measures listed in Article 4.1 of the Framework Decision. The applicable probation measure and its length is to be made clear in the certificate, and this information is to be attached to the declaration of enforceability. Regardless of the applicable probation measure, it is to be enforced by application of the provisions in Chapter 26, Sections 12–18, Chapter 27, Sections 4 and 5, and Chapter 28, Section 5 a of the Swedish Penal Code. If the sentenced person seriously neglects his or her obligations or is charged with other offences, the Swedish Prison and Probation Service is to restore competency to enforce the sentence to the issuing State. This applies even if the sentenced person absconds from Sweden or is no longer resident here. In such cases, enforcement in Sweden is consequently to cease. This is also the case if the issuing State has issued a withdrawal or a decision to the effect that the sentence may no longer be enforced.

Other matters

It is proposed that the three new Acts and proposed amendments to other legislation enter into force on 1 July 2014.

The Framework Decisions mean greater opportunities to transfer enforcement of sentences, which is linked to the obligatory cooperation areas, direct communication between competent authorities and time limits for taking decisions. It can therefore be expected that the number of cases concerning the transfer of sentences will increase. This particularly applies to the transfer of enforcement of Swedish judgments to another EU Member State. We estimate that, all in all, the proposals will not entail increased costs for public authorities. Instead, there is much to indicate that, as a whole, the proposals may mean savings for Sweden.

Författningsförslag

1. Förslag till lag (2014:000) om internationell straffverkställighet

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om internationellt samarbete om straffverkställighet. Bestämmelserna avser

- verkställighet av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd utomlands (2 kap.),

- verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd (3 kap.),

- verkställighet av en svensk brottmålsdom om böter och förverkande utomlands (4 kap.),

- verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om böter och förverkande (5 kap.),

- övriga bestämmelser (6 kap.), och - särskilda bestämmelser om förfarandet vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen (7 kap.).

2 § Denna lag är tillämplig i den utsträckning det följer av en internationell överenskommelse rörande straffverkställighet som är bindande för Sverige.

Om det finns särskilda skäl får den behöriga myndigheten besluta att lagen ska tillämpas för visst fall, utan att det föreligger en sådan överenskommelse.

3 § Denna lag gäller inte i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller genom lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall.

Definition av en svensk brottmålsdom

4 § Med en svensk brottmålsdom avses i denna lag en av svensk domstol meddelad dom eller beslut, som innebär

1. fängelse,

2. överlämnande till rättspsykiatrisk vård,

3. sluten ungdomsvård,

4. böter, eller

5. förverkande. Med en svensk brottmålsdom avses i denna lag även godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot.

Definition av en utländsk brottmålsdom

5 § Med en utländsk brottmålsdom avses i denna lag en dom eller ett beslut om frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som meddelats av domstol i en annan stat efter ett straffrättsligt förfarande. Vidare avses beslut om böter eller förverkande som meddelats av annan myndighet än domstol i en annan stat efter ett straffrättsligt förfarande eller efter ett förfarande som i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige likställs med ett straffrättsligt förfarande.

Definition av en utländsk utevarodom vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen

6 § Med en utländsk utevarodom avses i denna lag vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen ett avgörande enligt 5 § som meddelats utan att den dömde eller den mot vilken beslut om förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Behöriga myndigheter

7 § Följande behöriga myndigheter prövar om en svensk brottmålsdom ska verkställas utomlands och om en utländsk brottmålsdom ska verkställas i Sverige.

1. Kriminalvården, vid fängelse och sluten ungdomsvård eller när påföljden kan antas komma att verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård,

2. Socialstyrelsen, vid överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller när påföljden kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård, och

3. Kronofogdemyndigheten vid böter och förverkande.

Föreskrifter om verkställigheten av denna lag och tillkännagivanden

8 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om verkställigheten av denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som avses i denna lag.

2 kap. Verkställighet av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd utomlands

Allmänna förutsättningar

Anknytningskrav

1 § En svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat om

1. den dömde är medborgare eller är bosatt i den andra staten, och

2. det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit.

Annat anknytningskrav än vad som framgår enligt första stycket 1 gäller om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Den verkställande statens medgivande

2 § En svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat endast om behörig myndighet i den verkställande staten har lämnat sitt medgivande till att verkställigheten överförs dit.

Medgivande enligt första stycket krävs inte om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Den dömdes samtycke och inställning

3 § En svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat endast om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs dit.

Samtycke enligt första stycket krävs inte om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

4 § Den dömde ska tillfrågas om han eller hon samtycker till att verkställa påföljden i den andra staten och i övrigt om sin inställning till ett överförande. Den dömde ska upplysas om innebörden av att samtycke lämnas.

En återkallelse av ett samtycke enligt första stycket ska beaktas om den görs innan den behöriga myndighetens slutliga beslut i fråga om överförande har vunnit laga kraft.

Övriga förutsättningar

5 § En svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat endast om

1. domen har vunnit laga kraft,

2. den dömde befinner sig i Sverige eller i den andra staten, och

3. det återstår minst sex månader av påföljden att avtjäna eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs dit.

Lämplighetsbedömning

6 § En svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat endast om det kan anses lämpligt att verkställigheten överförs dit.

Hur förfarandet inleds

7 § En svensk framställning om att verkställigheten av en svensk brottmålsdom överförs till en annan stat får göras av den behöriga myndigheten.

En framställning från en annan stat om att verkställigheten av en svensk brottmålsdom överförs till den staten får göras av en utländsk behörig myndighet som framgår enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Begäran om tvångsmedel

8 § Om det framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige och den dömde befinner sig i den verkställande staten får den behöriga myndigheten begära att den andra staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium, i avvaktan på den andra statens beslut om överförande av verkställigheten.

Den behöriga myndighetens prövning och beslut

9 § Den behöriga myndigheten prövar om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och beslutar om en svensk brottmålsdom ska verkställas i en annan stat.

Återkallelse av en framställning

10 § Den behöriga myndigheten får återkalla en framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom i en annan stat fram till dess verkställigheten av påföljden påbörjats i den andra staten.

11 § Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål återkalla en framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom i en annan stat om påföljden som framställningen avser skulle bortfalla enligt svensk lag eller till följd av en svensk myndighets beslut.

Fortsatt verkställighet i Sverige

12 § När en framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom har sänts till en annan stat, får verkställigheten av den påföljd som avses med framställningen påbörjas i Sverige endast om den dömde är häktad.

Påföljden får verkställas i Sverige, om den behöriga myndigheten har återkallat framställningen. Detsamma gäller om den andra staten har meddelat att framställningen avslagits eller att verkställighet inte kan äga rum där.

Överförande av den dömde

13 § Om den dömde befinner sig i Sverige när beslutet om överförande av verkställighet av en svensk brottmålsdom till en annan stat vunnit laga kraft ska han eller hon så snart som möjligt överföras till den andra staten.

Specialitetsprincipen

14 § Om någon har överförts till den verkställande staten enligt denna lag och en behörig myndighet i den staten gör en framställning till

Sverige enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige om tillstånd att åtala, döma eller på annat sätt beröva honom eller henne friheten för något annat brott, än för det brott vilket personen överförts och som begicks före överförandet, ska regeringen pröva framställningen.

Tillstånd får endast ges om utlämning för brottet lagligen kunnat ske eller om hinder mot utlämning förelegat endast på grund av straffets längd.

Framgår det av handlingarna i ärendet att tillstånd inte lagligen kan lämnas, ska framställningen omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av Högsta domstolen, om inte den som avses med fram-

ställningen har samtyckt till denna. Finner Högsta domstolen att det föreligger hinder, får tillstånd inte lämnas av regeringen.

3 kap. Verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd

Allmänna förutsättningar

Anknytningskrav

1 § En utländsk brottmålsdom får verkställas i Sverige om

1. den dömde är svensk medborgare eller är bosatt i Sverige, och

2. det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande av verkställigheten hit.

Verkställighet enligt första stycket får även ske i andra fall om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Den dömdes samtycke

2 § En utländsk brottmålsdom får verkställas i Sverige endast om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs hit.

Samtycke enligt första stycket krävs inte om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Övriga förutsättningar

3 § En utländsk brottmålsdom får verkställas i Sverige endast om

1. domen har vunnit laga kraft,

2. påföljden får verkställas i den stat där domen har meddelats,

3. den dömde befinner sig i Sverige eller i den stat där domen har meddelats, och

4. den tid av påföljden som återstod att avtjäna när framställningen om verkställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.

Om svensk behörig myndighet hos annan stat har gjort en framställning om att verkställigheten ska ske i Sverige krävs även

att den andra staten har lämnat sitt medgivande till att verkställigheten överförs hit.

Hinder mot verkställighet

4 § En framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom ska avslås om

1. verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet,

2. gärningen som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag,

3. det för samma gärning som ligger till grund för domen har meddelats dom i Sverige eller här har utfärdats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har godkänts,

4. det för samma gärning som ligger till grund för domen har i en annan stat meddelats dom, som har vunnit laga kraft, och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd av denna dom skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

5. gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott,

6. den dömde vid tiden för brottet inte fyllt femton år,

7. en tillämpning av 35 kap.810 §§brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit, eller

8. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet.

Vid tillämpning av första stycket 7 ska i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd skjuts upp, ha samma verkan här i landet.

Även om det föreligger hinder mot verkställighet enligt första stycket får en utländsk brottmålsdom verkställas i Sverige om det med hänsyn till den dömdes inställning och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att verkställigheten sker här.

5 § En framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom får avslås om verkställighet i annat hänseende än som nämns i 4 § skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen.

Delvis verkställighet

6 § I fall där den utländska brottmålsdomen avser två eller flera brott och det enligt 4 eller 5 § föreligger hinder mot verkställighet avseende något eller några av brotten, får en framställning bifallas avseende övriga brott om det i domen eller framställningen framgår vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott.

Hur förfarandet inleds

7 § En framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom får göras av en utländsk behörig myndighet som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

En svensk framställning hos en annan stat om verkställighet här i landet görs av den behöriga myndigheten.

8 § Om en framställning till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om överförande av verkställigheten till Sverige, ska den svenska behöriga myndigheten ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom viss tid komma in med komplettering.

9 § En framställning om att verkställigheten av en utländsk brottmålsdom överförs till Sverige, får avslås om framställningen, trots att behörig myndighet i den andra staten enligt 8 § beretts tillfälle att komma in med komplettering, är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om överförande.

Tvångsmedel

10 § I fall där den dömde befinner sig i Sverige och det framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får, på begäran av en behörig myndighet i den andra staten, han eller hon häktas om det finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig verkställighet av påföljden. Beslut om häktning kan meddelas även efter det att framställningen om överförande av verkställighet har gjorts eller beviljats.

Beträffande häktning och anhållande gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Det som där sägs om offentlig försvarare ska tillämpas beträffande offentligt biträde i den mån annat inte följer av 6 kap. 1 §. Av bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken tillämpas endast 1 § tredje stycket, 4 § första och andra styckena, 5 § första stycket, 6 § första och tredje styckena, 7 § första stycket, 8 § andra och tredje styckena, 9–17 §§, 20 § första stycket 2, 21 a §, 22 § första stycket och 24 §.

En ny förhandling om häktning ska, om den dömde begär det, hållas senast två dagar efter det att en sådan begäran har kommit in till rätten. En förhandling behöver dock inte hållas tidigare än efter två veckor från det att beslut i häktningsfrågan senast meddelats.

11 § Om det finns skäl att anhålla eller häkta den dömde enligt 10 § men syftet därmed kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får sådant tvångsmedel beslutas. För det gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Vad som där sägs om offentlig försvarare ska tillämpas beträffande offentligt biträde i den mån annat inte följer av 6 kap. 1 §. Av bestämmelserna i 25 kap. rättegångsbalken tillämpas endast 1 § tredje stycket, 2–5 §§, 7 § första stycket 2 och andra stycket och 9 §.

12 § Beslut om tvångsmedel gäller till dess att ärendet om överförande av verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att påföljden har börjat verkställas i Sverige, om beslutet inte hävs dessförinnan.

Åklagaren eller rätten ska häva ett beslut om anhållande, häktning, reseförbud eller anmälningsskyldighet, om inte en framställning om överförande av verkställighet görs inom fyrtio dagar från det att den dömde anhölls eller häktades eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

Åklagaren eller rätten ska också häva ett beslut om anhållande eller häktning senast när det finns skäl att anta att den sammanlagda tid som den dömde har varit berövad friheten här i landet med stöd av 10 § och i den andra staten uppgår till den tid som den dömde skulle ha varit berövad friheten för det fall verkställighet av påföljden hade skett i den andra staten.

Beslut om verkställighet

13 § Den behöriga myndigheten prövar om en utländsk brottmålsdom ska verkställas i Sverige enligt denna lag.

Ett beslut om att överta verkställigheten av en utländsk brottmålsdom ska innehålla uppgift om

1. påföljdens art och längd,

2. föreskrifter som meddelas med stöd av 14 § 1,

3. beslut om överlämnande för påföljdsomvandling som meddelas med stöd av 14 § 2, och

4. den tid som den dömde i den andra staten och i Sverige redan varit frihetsberövad i anledning av de brott som låg till grund för domen.

Anpassning av den utländska påföljden

14 § Om det krävs för att en utländsk brottmålsdom ska kunna verkställas i Sverige, får den behöriga myndigheten

1. själv meddela de närmare föreskrifter som behövs, eller

2. överlämna åt åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos Stockholms tingsrätt om att ny påföljd ska bestämmas.

Föreskrifter som meddelas enligt första stycket 1 får inte innebära att påföljden blir strängare än vad som bestämts i den utländska domen.

15 § I fall som avses i 14 § 2 ska rätten bestämma en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt i fråga om dess art och längd. Vid bestämmandet av påföljdens längd ska även frihetsberövanden som föregått domen beaktas. Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden. Detta gäller även om den utdömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.

Rättens prövning ska inte omfatta frågan om den som döms begått gärningen och hur denna ska bedömas.

För rättens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte annat följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Verkställigheten i Sverige

16 § Ska verkställighet ske i Sverige, utan att ny påföljd har bestämts av domstol, får verkställigheten ske utan hinder av att påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

En utländsk brottmålsdom ska verkställas enligt vad som gäller vid verkställighet av en svensk påföljd av närmast motsvarande art, om inte annat följer av denna lag.

Vid verkställigheten ska från påföljden dras av den tid som den dömde i den andra staten och i Sverige redan varit frihetsberövad med anledning av de brott som låg till grund för domen.

17 § För verkställighet av påföljd som beslutats genom en svensk dom gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd i en svensk brottmålsdom som vunnit laga kraft, om inte annat följer av 18 §.

Upphörande av verkställigheten

18 § Verkställigheten ska upphöra om den andra staten meddelar att

1. den dömde beviljats nåd eller amnesti,

2. den staten tagit upp den utländska brottmålsdomen till ny prövning, eller

3. det i den staten meddelats ett beslut, som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas.

Specialitetsprincipen

19 § Om det framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får en person som överförts till Sverige enligt denna lag inte i Sverige åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts. Detta gäller dock inte om

1. den dömde under en sammanhängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna Sverige men inte gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit, eller

2. behörig myndighet i den dömande staten lämnat tillstånd till åtgärden.

Första stycket utgör inte hinder mot att åtgärder vidtas för att verkställa beslut om den dömdes avvisning eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription.

4 kap. Verkställighet av en svensk brottmålsdom om böter eller förverkande utomlands

Allmänna förutsättningar

1 § En svensk brottmålsdom får verkställas i en annan stat om

1. ett överförande är förenligt med den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen,

2. domen har vunnit laga kraft, och

3. ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

Framställning om verkställighet i en annan stat

2 § Kronofogdemyndigheten prövar om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och beslutar om en framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom ska göras till en annan stat.

Om det är möjligt enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får framställning sändas till flera stater samtidigt.

3 § När en framställning görs till en annan stat, får Kronofogdemyndigheten inte tillåta att

1. bötesstraffet förvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra staten, eller

2. verkställigheten i den staten av ett beslut om förverkande sker genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

Avser ett beslut om förverkande viss egendom, får Kronofogdemyndigheten inte heller tillåta att verkställigheten i stället sker genom betalning eller verkställighet avseende egendomens värde.

Återkallelse av en framställning

4 § Kronofogdemyndigheten ska utan dröjsmål återkalla en framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom i en annan stat om bötesstraffet eller förverkandet som framställningen avser skulle bortfalla enligt svensk lag eller till följd av en svensk myndighets beslut.

Fortsatt verkställighet i Sverige

5 § När en framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom har sänts till en annan stat, får fortsatt verkställighet i Sverige inte äga rum.

Verkställigheten får dock fortsätta i Sverige om det är möjligt enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

6 § Verkställigheten får återupptas i Sverige om Kronofogdemyndigheten har återkallat framställningen. Detsamma gäller om den andra staten har meddelat att framställningen avslagits eller att verkställighet inte kan äga rum där.

Verkställighet i flera stater

7 § Om framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom har sänts till flera stater eller om verkställighet av domen även sker i Sverige, ska Kronofogdemyndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i domen.

5 kap. Verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om böter och förverkande

Allmänna förutsättningar

1 § En utländsk brottmålsdom ska verkställas i Sverige om verkställighet här är förenligt med den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen och domen har vunnit laga kraft.

Hinder mot verkställighet

2 § En framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom ska avslås om

1. verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet,

2. gärningen som ligger till grund för bötesstraffet eller förverkandet inte motsvarar brott enligt svensk lag,

3. det för samma gärning som ligger till grund för domen har meddelats dom i Sverige eller här har utfärdats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har godkänts,

4. det för samma gärning som ligger till grund för domen i en annan stat har meddelats dom, som har vunnit laga kraft, och hinder mot lagföring för gärningen till följd av denna dom skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

5. gärningen som bötesstraffet eller förverkandet avser utgör ett politiskt eller militärt brott,

6. den dömde vid tiden för brottet inte fyllt femton år,

7. en tillämpning av 35 kap. 7 § eller 36 kap. 15 §brottsbalken skulle innebära att bötesstraffet eller förverkandet bortfallit, eller

8. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet.

Vid tillämpning av första stycket 7 ska i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av bötesstraff eller förverkande skjuts upp, ha samma verkan här i landet.

Första stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.

3 § En framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom får avslås om verkställighet i annat hänseende än som nämns i 2 § skulle strida mot den överenskommelse mellan

Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen.

Delvis verkställighet

4 § I fall där den utländska brottmålsdomen avser två eller flera brott och det enligt 2 eller 3 § föreligger hinder mot verkställighet avseende något eller några av brotten, får en framställning bifallas avseende övriga brott om det i domen eller framställningen framgår vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott.

Hur förfarandet inleds

5 § En framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom får göras av en utländsk behörig myndighet som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för

Sverige.

6 § Om en framställning till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om överförande av verkställigheten till Sverige, ska Kronofogdemyndigheten ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom viss tid komma in med komplettering.

7 § En framställning om att verkställigheten av en utländsk brottmålsdom överförs till Sverige, får avslås om framställningen trots att en behörig myndighet i den andra staten enligt 6 § beretts tillfälle att komma in med komplettering, är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om överförande.

Beslag

8 § Efter en framställning enligt 5 § gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tas i beslag, om beslag hade kunnat ske enligt svensk lag i en rättegång i Sverige. Beslut om beslag meddelas av åklagarmyndigheten eller rätten. I fråga om beslag enligt denna paragraf ska i övrigt bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas. Bestämmelser om beslag och kvarstad finns också i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Beslut om verkställighet

9 § Kronofogdemyndigheten prövar om en utländsk brottmålsdom ska verkställas i Sverige enligt denna lag.

Ett beslut om att överta verkställigheten av en utländsk brottmålsdom ska innehålla uppgift om

1. avseende bötesstraff, det belopp i svensk valuta som bötesstraffet avser,

2. avseende förverkande, det belopp i svensk valuta eller den egendom som verkställigheten ska avse, och

3. hur den dömde kan överklaga beslutet. Vid omräkning till svensk valuta ska den växelkurs tillämpas som gäller vid tiden för beslutet.

Ett beslut enligt andra stycket gäller omedelbart och ska delges den dömde. Beslutar Kronofogdemyndigheten med stöd av 11 § om uppskov med verkställigheten behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskov består.

10 § Ett beslut om att avslå en framställning om verkställighet i

Sverige av en utländsk brottmålsdom ska innehålla skälen för beslutet.

Uppskov

11 § Om det är förenligt med en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får Kronofogdemyndigheten besluta om uppskov på viss tid av ett beslut enligt 9 § andra stycket om verkställigheten skulle skada en pågående utredning om brott eller annat rättsligt förfarande i Sverige.

Verkställigheten i Sverige

12 § En utländsk brottmålsdom om böter ska verkställas enligt vad som är föreskrivet för verkställighet av ett svenskt bötesstraff, om inte annat följer av denna lag.

Utdömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat utdömas enligt svensk lag.

Ett utländskt bötesstraff får inte förvandlas till fängelse.

13 § En utländsk brottmålsdom om förverkande ska verkställas enligt de bestämmelser i lag eller annan författning som gäller för verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande får inte ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

14 § För verkställighet av bötesstraff eller förverkande som beslutats genom en svensk brottmålsdom i enlighet med förfarandet i 7 kap., gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av böter eller förverkande i en svensk brottmålsdom som vunnit laga kraft, om inte annat följer av denna lag.

Ett svensk bötesstraff som beslutats enligt denna lag får inte förvandlas till fängelse.

15 § Beslut om anstånd eller avbetalning, som meddelats av behörig myndighet i den andra staten innan framställningen gjordes, ska gälla vid verkställigheten.

Om det under verkställigheten framkommer att bötesbeloppet eller, när förverkande avser betalningsskyldighet, beloppet till viss del har betalats eller verkställts i en annan stat, ska Kronofogdemyndigheten sätta ned beloppet.

16 § För överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut i frågor som rör verkställighet gäller bestämmelserna i 18 kap. utsökningsbalken.

Upphörande av verkställigheten

17 § Verkställigheten ska upphöra om den andra staten meddelar att

1. den dömde har beviljats nåd eller amnesti,

2. den staten tagit upp den utländska brottmålsdomen till ny prövning, eller

3. det i den staten meddelats ett annat beslut, som enligt lagen i den staten medför att påföljden eller förverkandet inte längre får verkställas.

Influtna medel

18 § Värdet av det som drivits in med stöd av denna lag tillfaller staten. Regeringen får, efter överenskommelse med den andra staten, besluta om en annan fördelning.

6 kap. Övriga bestämmelser

Offentligt biträde

1 § Offentligt biträde ska i ett ärende enligt 2 kap. och 3 kap. förordnas för den dömde, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Kommunikationsvägar

2 § Framställning eller annan handling enligt denna lag som ska skickas till en annan stat, överlämnas till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den andra staten.

Framställning eller annan handling enligt denna lag från en annan stat ska ges in till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i Sverige.

Handlingar enligt första och andra styckena får skickas direkt till behörig myndighet som finns utomlands eller i Sverige om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Överlämnande till regeringen

3 § Den behöriga myndighet som handlägger ett ärende om överförande av verkställighet enligt 2–5 kap. får, om det föreligger synnerliga skäl, med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

Överklagande

Överklagande av Kriminalvårdens och Socialstyrelsens beslut

4 § Kriminalvårdens och Socialstyrelsens beslut enligt 2 kap. 9 och 10 §§ samt 3 kap. 13 § får överklagas till Stockholms tingsrätt.

5 § För rättens prövning gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av denna lag.

Överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut

6 § Kronofogdemyndighetens beslut enligt 5 kap. 9 § andra stycket får överklagas av den mot vilken beslutet gäller till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av

Kronofogdemyndighetens beslut. Överklagandet ska göras skriftligen och ges in till Kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då den mot vilken beslutet gäller fick del av beslutet.

Ett överklagande som inte har kommit in i rätt tid ska avvisas av Kronofogdemyndigheten. Om överklagandet har kommit in till tingsrätten inom tiden för överklagande, ska den omständigheten att överklagandet har kommit in till Kronofogdemyndigheten först därefter inte föranleda att det avvisas. Om överklagandet inte avvisas, ska myndigheten sända det och övriga handlingar i ärendet till tingsrätten.

7 § För rättens prövning gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av denna lag. Innan rätten avgör ett ärende ska Kronofogdemyndigheten ha getts tillfälle att yttra sig.

Åtalsförbud

8 § Ska en frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som utdömts i en annan stat verkställas i Sverige enligt denna lag, får åtal för gärning, som påföljden avser, inte i något fall väckas här i landet.

Transport av den dömde

9 § Om en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd ska verkställas utomlands, ska Kriminalvården se till att den dömde förs till den stat där påföljden ska verkställas.

Om en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige, ska Kriminalvården se till att den dömde förs hit.

Vid verkställighet enligt första och andra styckena får Kriminalvården begära hjälp av polismyndigheten.

Vid verkställighet enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den dömde, dock längst under fyrtioåtta timmar.

Tillstånd till transport genom Sverige

10 § Begärs tillstånd till transport genom Sverige av en dömd person som enligt bestämmelser i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska föras till en annan stat för verkställighet av påföljd för brott eller för förhandling med anledning av framställning om sådan verkställighet, ska Rikspolisstyrelsen, om det inte finns synnerliga skäl, bevilja sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överförs, dock längst under fyrtioåtta timmar.

För flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige krävs inte något tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överförs, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom sjuttiotvå timmar från landningen, ska personen omedelbart friges.

7 kap. Särskilda bestämmelser om förfarandet vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen

Förfarandet vid verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom

1 § När en framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom enligt 3 kap. eller 5 kap. grundar sig på brottmålsdomskonventionen, ska den behöriga myndigheten, efter en kontroll av att framställningen är fullständig, överlämna denna till åklagarmyndigheten för vidare handläggning.

2 § Behörig domstol i ärenden och mål enligt detta kapitel är

Stockholms tingsrätt.

3 § Åklagaren ansöker om rättens prövning av framställningen, om inte annat följer av 13–18 §§. För rättens handläggning ska i tillämpliga delar gälla rättegångsbalkens bestämmelser om rättegång i brottmål, om inte annat följer av denna lag.

Avser framställningen förverkande som angår någon annan än den dömde, ska särskild talan föras mot honom eller henne, om han eller hon inte hörts i den utländska rättegången. För sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter.

Rättens avgörande sker genom dom.

4 § Vid förhandling i mål om verkställighet av en utländsk brottmålsdom ska den dömde höras personligen om han eller hon begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandlingen äga rum i den dömdes frånvaro, även om han eller hon begärt att bli hörd personligen.

5 § Rätten prövar om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det inte finns hinder mot verkställighet här i landet, bestämmer rätten, med iakttagande av 6–9 §§, ny påföljd enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott.

Ny prövning av frågan om den dömde är skyldig till brottet får inte ske.

Har förhandling i saken enligt 4 § ägt rum i den dömdes frånvaro, får ny påföljd inte bestämmas förrän den dömde varit i tillfälle att bli personligen hörd i rätten.

6 §

Avser den utländska brottmålsdomen frihetsberövande påföljd får rätten inte bestämma strängare påföljd än i denna dom. Detta gäller även om den utdömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.

Avser den utländska brottmålsdomen böter, bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett bötesbelopp som i svenska kronor motsvarar beloppet av böterna. Är i svensk lag för motsvarande brott föreskrivet penningböter, får dock inte bestämmas ett högre bötesbelopp än fyratusen, eller om påföljden avser flera brott, tiotusen kronor. Är i svensk lag inte föreskrivet svårare straff än böter, får inte bestämmas ett högre bötesbelopp än etthundrafemtiotusen, eller om påföljden avser flera brott, tvåhundratusen kronor.

7 § Vid bestämmande av påföljd enligt 6 § ska, i den mån det kan ske, den dömde tillgodoräknas dels vad han eller hon kan ha utstått av den påföljd som utdömts genom den utländska domen för brott som omfattas av framställningen, dels tid som han eller hon med anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den andra staten eller i Sverige. Därvid får bestämmas lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller påföljd helt efterges.

8 § Har genom den utländska brottmålsdomen visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom förklarats förverkat, bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett motsvarande belopp i svenska kronor. Om förverkandebeloppet uppenbarligen överstiger det belopp som skulle ha förverkats enligt svensk lag om rättegången ägt rum i Sverige, får rätten sätta ned beloppet i motsvarande mån.

Har ett föremål förklarats förverkat, får rätten förklara föremålet förverkat endast om det kunnat förklaras förverkat enligt svensk lag i en rättegång i Sverige.

Angår förverkandet någon annan än den dömde, får rätten besluta om förverkande endast om förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag i en rättegång i Sverige.

9 § Vid tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser i mål som avses i 3 § bedöms frågan, vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag. Utgör den utdömda påföljden endast böter, ska dock inte i något fall svårare straff än böter anses kunna följa på brottet.

10 § Åklagarmyndigheten får, i stället för att ansöka hos rätten enligt 3 § första stycket, själv pröva en framställning som avser böter eller förverkande och utfärda strafföreläggande för det brott som påföljden avser.

I fråga om ett strafföreläggande som utfärdas med stöd av första stycket gäller 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 5 §, 6 § andra stycket och 7–9 §§ denna lag ska också tillämpas.

Godkänns inte strafföreläggande som utfärdats enligt första stycket, ansöker åklagarmyndigheten enligt 3 § första stycket.

Tvångsmedel

11 § Vid en framställning som grundar sig på brottmålsdomskonventionen, eller om den dömande staten meddelar att den avser att göra en sådan framställning, får åklagarmyndigheten anhålla den dömde, om det enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver för brott motsvarande den gärning påföljden avser och det finns risk för att den dömde ska avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han eller hon undanröjer bevis. På ansökan av åklagare kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han eller hon saknar hemvist i Sverige och det finns risk för att han eller hon genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

12 § I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt 11 § tillämpas 24 kap.424 §§ och 25 kap.29 §§rättegångsbalken, om inte annat framgår av denna lag. Ett beslut om anhållande eller häktning ska hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i den andra staten och här i

Sverige med anledning av det eller de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska brottmålsdomen. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, ska beslutet om anhållande eller

häktning hävas inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Förfarandet vid verkställighet i Sverige av en utländsk utevarodom

13 § Grundas en framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk utevarodom, som inte meddelats efter talan av den dömde, på brottmålsdomskonventionen, tillämpas 14–18 §§.

Vid förfarandet gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i tillämpliga delar, om inte annat framgår av denna lag.

14 § Efter att en framställning om verkställighet av en utländsk utevarodom överlämnats till åklagarmyndigheten enligt 1 §, ska den dömde personligen delges domen och underrättas om att han eller hon inom trettio dagar från delgivning hos åklagarmyndigheten kan framställa talan om omprövning av domen (opposition). Anför den dömde inte opposition inom föreskriven tid, tillämpas 3–10 §§.

15 § Anför den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran att hans eller hennes talan prövas av behörig domstol i den dömande staten, ska åklagarmyndigheten överlämna handlingarna i ärendet till Justitiedepartementet, som med översändande av handlingarna ska underrätta behörig myndighet i den andra staten.

Begär den dömde prövning vid svensk domstol eller anför han eller hon opposition utan att ange var talan ska prövas, ska åklagarmyndigheten hos rätten ansöka om förhandling för prövning av den dömdes talan.

16 § När ansökan som avses i 15 § andra stycket kommit in till rätten, kallar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten. Förhandling får inte utan den dömdes samtycke hållas förrän tjugoen dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kallelse.

Uteblir den dömde från förhandling som avses i första stycket eller finner rätten av annat skäl oppositionen inte kan tas upp till prövning, ska den dömdes talan avvisas. Sedan avvisningsbeslutet vunnit laga kraft tillämpas 3–10 §§.

17 § Fråga om ansvar för gärning som avses med framställning om verkställighet av en utländsk utevarodom får prövas, även om enligt 2 kap. brottsbalken åtal för gärningen inte kunnat väckas i Sverige eller kunnat väckas här endast efter särskilt förordnande, och utan hinder av bestämmelserna i 35 kap. 1–4 och 6 §§ samma balk.

Frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag ska bedömas som om motsvarande brott begåtts i Sverige. Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som skett i den andra staten enligt dess lag, ska tillerkännas verkan som om åtgärden skett här. Sådan åtgärd får dock inte tillerkännas annan verkan än den har enligt lagen i den andra staten.

18 § Tar domstol i den andra staten enligt 15 § första stycket upp anförd opposition till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet i Sverige. Avvisar den utländska domstolen oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tillämpas 3–10 §§.

Gemensam bestämmelse

19 § Ersättning till offentlig försvarare som betalats av allmänna medel ska stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att den dömde ska återbetala ersättningen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Genom lagen upphävs lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

3. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om överförande av internationell straffverkställighet enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om ärendet har inletts före ikraftträdandet.

2. Förslag till lag (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (rambeslutet),1ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.2Bestämmelserna avser

– erkännande och verkställighet av en svensk dom om frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen (2 kap.),

– erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frihetsberövande påföljd (3 kap.), och

– övriga bestämmelser (4 kap.).

2 § Bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsstraff mellan de nordiska staterna finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder mellan Sverige och en stat utanför Europeiska unionen finns i lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet.

1 EUT L 327, 5.12.2008 s. 27 (Celex 32008F0909). 2 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009 s. 24 (Celex 32009F0299).

Definition av en svensk dom om frihetsberövande påföljd

3 § Med en svensk dom om frihetsberövande påföljd avses i denna lag en av svensk domstol meddelad dom som innebär

1. fängelse,

2. överlämnande till rättspsykiatrisk vård, eller

3. sluten ungdomsvård.

Definition av en utländsk dom om frihetsberövande påföljd

4 § Med en utländsk dom om frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett beslut om frihetsberövande påföljd som har meddelats av domstol i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen efter ett straffrättsligt förfarande.

Definition av utfärdande stat och verkställande stat

5 § Med utfärdande stat avses den medlemsstat där domen meddelats.

Med verkställande stat avses den medlemsstat till vilken domen översänds för erkännande och verkställighet.

Behöriga myndigheter

6 § Följande behöriga myndigheter prövar om en svensk dom om frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för erkännande och verkställighet i den staten och om en utländsk dom om frihetsberövande påföljd ska erkännas och verkställas i Sverige.

1. Kriminalvården, vid fängelse och sluten ungdomsvård eller när påföljden kan antas komma att verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård, och

2. Socialstyrelsen, vid överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller när påföljden kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård.

Föreskrifter om verkställigheten av denna lag

7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

2 kap. Erkännande och verkställighet av en svensk dom om frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Allmänna förutsättningar

Anknytningskrav

1 § En svensk dom får sändas över till en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen för erkännande och verkställighet om det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit.

Den verkställande statens medgivande

2 § En svensk dom får sändas över till en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen för erkännande och verkställighet endast om den behöriga myndigheten i den verkställande staten har lämnat sitt medgivande till att domen översänds dit.

Medgivande enligt första stycket krävs inte om den dömde

1. är medborgare och bosatt i den verkställande staten,

2. är medborgare i den verkställande staten och kan komma att utvisas eller avvisas dit efter verkställigheten av påföljden till följd av domen, eller

3. är bosatt och har vistats lagligt utan avbrott under minst fem år i den verkställande staten och den staten har anmält att medgivande inte krävs i motsvarande fall.

Den dömdes samtycke och inställning

3 § En svensk dom får sändas över till en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen för erkännande och verkställighet endast om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs dit.

Samtycke enligt första stycket krävs inte om den dömde

1. är medborgare och bosatt i den verkställande staten,

2. kan komma att utvisas eller avvisas till den verkställande staten efter verkställigheten av påföljden till följd av domen, eller

3. har flytt till den verkställande staten på grund av ett straffrättsligt förfarande mot honom eller henne i Sverige eller efter en fällande dom här.

4 § Den dömde ska tillfrågas om han eller hon samtycker till att verkställa påföljden i den andra medlemsstaten och i övrigt om sin inställning till ett överförande. Den dömde ska upplysas om innebörden av att samtycke lämnas.

En återkallelse av ett samtycke enligt första stycket ska beaktas om den görs innan den behöriga myndighetens slutliga beslut i fråga om översändande har vunnit laga kraft.

Övriga förutsättningar

5 § En svensk dom får sändas över till en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen för erkännande och verkställighet endast om

1. domen har vunnit laga kraft,

2. den dömde befinner sig i Sverige eller i den verkställande staten, och

3. det återstår minst sex månader av påföljden att avtjäna eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs dit.

Lämplighetsbedömning

6 § En svensk dom får sändas över till en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen endast om det kan anses lämpligt att verkställigheten överförs dit.

Begäran om tvångsmedel

7 § I fall där den dömde befinner sig i den verkställande staten får den behöriga myndigheten begära att den verkställande staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium, i avvaktan på den verkställande statens beslut om erkännande och verkställighet.

Översändande av en svensk dom om frihetsberövande påföljd

8 § Den behöriga myndigheten prövar om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och beslutar om en svensk dom ska sändas över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet.

9 § Den behöriga myndigheten ska sända över den svenska domen till en behörig myndighet i den verkställande staten.

Den svenska domen får inte samtidigt sändas över för verkställighet till mer än en medlemsstat.

Återkallelse av en begäran om erkännande och verkställighet

10 § Den behöriga myndigheten får återkalla en begäran om erkännande och verkställighet av en svensk dom i en annan medlemsstat fram till dess verkställigheten av påföljden påbörjats i den verkställande staten.

11 § Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål återkalla en begäran om erkännande och verkställighet av en svensk dom i en annan medlemsstat om den frihetsberövande påföljd som domen innehåller skulle bortfalla enligt svensk lag eller till följd av en svensk myndighets beslut.

Fortsatt verkställighet i Sverige

12 § När en svensk dom har sänts över till den verkställande staten för erkännande och verkställighet, får verkställigheten av den påföljd som avses med begäran påbörjas här i landet endast om den dömde är häktad.

Påföljden får verkställas i Sverige, om den behöriga myndigheten har återkallat en begäran om erkännande och verkställighet. Detsamma gäller om den behöriga myndigheten i den verkställande staten har meddelat att en begäran avslagits eller att verkställighet inte kan äga rum där.

Överförande av den dömde

13 § Om den dömde befinner sig i Sverige när den verkställande statens beslut om att erkänna domen och verkställa påföljden vunnit laga kraft ska han eller hon överföras till den verkställande staten så snart som möjligt eller senast inom trettio dagar.

Överförandet får, om det finns särskilda skäl, ske vid en viss senare tidpunkt än vad som sägs i första stycket.

Specialitetsprincipen

14 § Om någon har överförts till den verkställande staten enligt denna lag och en behörig myndighet i den staten gör en framställning till Sverige om tillstånd att åtala, döma eller på annat sätt beröva honom eller henne friheten för något annat brott, än för det brott vilket personen överförts och som begicks före överförandet, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder tillämpas. Behörig tingsrätt är därvid Stockholms tingsrätt.

3 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frihetsberövande påföljd

Allmänna förutsättningar

Anknytningskrav

1 § En utländsk dom får erkännas och verkställas i Sverige om det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande av verkställigheten hit och inte annat följer av 3–5 §§.

Det tvingande samarbetsområdet

2 § En utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige om inte annat följer av 3–5 §§ och den dömde

1. är svensk medborgare och bosatt i Sverige,

2. är svensk medborgare och kan komma att utvisas eller avvisas hit efter verkställigheten av påföljden till följd av domen, eller

3. är bosatt och har vistats lagligt utan avbrott under minst fem år i Sverige och den utfärdande staten har anmält att medgivande inte krävs i motsvarande fall.

Den dömdes samtycke

3 § En utländsk dom får erkännas och verkställas i Sverige endast om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs hit.

Samtycke enligt första stycket krävs inte om den dömde

1. är svensk medborgare och bosatt i Sverige,

2. kan komma att utvisas eller avvisas till Sverige efter verkställigheten av påföljden till följd av domen, eller

3. har flytt till Sverige på grund av ett straffrättsligt förfarande mot honom eller henne i den utfärdande staten eller efter en fällande dom där.

Övriga förutsättningar

4 § En utländsk dom får erkännas och verkställas i Sverige endast om

1. domen har vunnit laga kraft,

2. den dömde befinner sig i Sverige eller i den utfärdande staten, och

3. den tid av påföljden som återstod att avtjäna när domen kom in till den behöriga myndigheten uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.

Hinder mot erkännande och verkställighet

5 § En begäran om erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom ska avslås om

1. gärningen som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om det inte är fråga om en sådan gärning som finns angiven i bilagan till denna lag och för vilken det enligt den utfärdande statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer,

2. det för samma gärning som ligger till grund för domen har meddelats dom i Sverige eller här har utfärdats strafföreläggande eller förläggande av ordningsbot som har godkänts,

3. det för samma gärning som ligger till grund för domen har i en annan stat meddelats en dom, som har vunnit laga kraft, och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd av denna dom skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

4. den dömde vid tiden för brottet inte fyllt femton år,

5. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

6. gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap.810 §§brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit,

7. påföljden omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas här,

8. domen har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 9.1 i) i rambeslutet är uppfyllt, eller

9. den utfärdande staten inte har lämnat tillstånd för att åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för något annat brott som begicks före överförandet i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.

Även om det föreligger hinder mot erkännande och verkställighet enligt första stycket får en utländsk dom erkännas och verkställas i Sverige om det med hänsyn till den dömdes inställning och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att verkställigheten sker här.

Delvis erkännande och verkställighet

6 § I fall där den utländska domen avser två eller flera brott och det enligt 5 § föreligger hinder mot verkställighet avseende något eller några av brotten, får en begäran om erkännande och verkställighet bifallas avseende övriga brott om det framgår vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott.

Hur förfarandet inleds

7 § En utländsk dom sänds över skriftligen till den behöriga myndigheten i Sverige för erkännande och verkställighet. Domen ska åtföljas av ett intyg som är upprättat i enlighet med formuläret i bilaga I till rambeslutet.

Intyget ska vara skrivet på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

8 § Om intyget saknas eller till form eller innehåll är så bristfälligt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om erkännande och verkställighet, ska den svenska behöriga myndigheten ge den behöriga myndigheten i den utfärdande staten möjlighet att inom viss tid komma in med komplettering. Detsamma gäller om den utländska domen saknas.

9 § En begäran om erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom, får avslås om intyget, trots att behörig myndighet i den utfärdande staten enligt 8 § beretts tillfälle att komma in med komplettering, är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om erkännande och verkställighet.

Tvångsmedel

10 § I fråga om tvångsmedel mot den dömde tillämpas bestämmelserna i 3 kap.1012 §§ lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet.

Beslut om erkännande och verkställighet

11 § Den behöriga myndigheten prövar om en utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige enligt denna lag. Ett beslut om att överta ansvaret för verkställigheten sker genom en verkställbarhetsförklaring.

Verkställbarhetsförklaringen ska innehålla uppgift om

1. påföljdens art och längd,

2. föreskrifter som meddelas med stöd av 13 § 1,

3. beslut om överlämnande till påföljdsomvandling som meddelas med stöd av 13 § 2, och

4. den tid som den dömde i den utfärdande staten och i Sverige varit frihetsberövad i anledning av de brott som låg till grund för domen.

12 § Den behöriga myndigheten ska meddela ett beslut enligt 11 § senast trettio dagar efter att en begäran om erkännande och verkställighet enligt 7 § kom in till den behöriga myndigheten.

Den behöriga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, meddela sitt beslut senare än vad som sägs i första stycket.

Anpassning av den utländska påföljden

13 § Om det krävs för att en utländsk dom ska kunna verkställas i

Sverige, får den behöriga myndigheten

1. själv meddela de närmare föreskrifter som behövs, eller

2. överlämna åt åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos Stockholms tingsrätt om att ny påföljd ska bestämmas.

Föreskrifter som meddelas enligt första stycket 1 får inte innebära att påföljden blir strängare än vad som bestämts i den utländska domen.

14 § I fall som avses i 13 § 2 ska rätten bestämma en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt i fråga om dess art och längd. Vid bestämmandet av påföljdens längd ska även frihetsberövanden som föregått domen beaktas. Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden. Detta gäller även om den utdömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.

Rättens prövning ska inte omfatta frågan om den som döms begått gärningen och hur denna ska bedömas.

För rättens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte annat följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Verkställigheten i Sverige

15 § Ska verkställighet ske i Sverige utan att ny påföljd har bestämts av domstol, får verkställigheten ske utan hinder av att påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

En utländsk dom ska verkställas enligt vad som gäller vid verkställighet av en svensk påföljd av närmast motsvarande art, om inte annat följer av denna lag.

Vid verkställigheten ska från påföljden dras av den tid som den dömde i den utfärdande staten och i Sverige varit frihetsberövad i anledning av de brott som låg till grund för domen.

16 § För verkställighet av påföljd som beslutats genom dom gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd i en svensk brottmålsdom som vunnit laga kraft, om inte annat följer av 17 §.

Upphörande av verkställigheten

17 § Verkställigheten i Sverige ska upphöra om

1. den utfärdande staten har återkallat begäran om erkännande och verkställighet,

2. den utfärdande staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti,

3. det i den utfärdande staten har meddelats ett beslut, som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas, eller

4. den dömde har avvikit från verkställigheten och rätten att verkställa påföljden ska återgå till den utfärdande staten.

Specialitetsprincipen

18 § En person som överförts till Sverige enligt denna lag får inte i

Sverige åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts. Detta gäller dock inte om

1. den dömde haft möjlighet att lämna Sverige inom fyrtiofem dagar efter sitt slutliga frigivande men inte gjort detta eller har återvänt hit efter att ha lämnat Sverige,

2. brottet inte kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd,

3. den dömde har samtyckt till överförandet,

4. den dömde har efter överförandet förklarat sig avstå från specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överförandet, eller

5. den utfärdande staten har lämnat tillstånd till åtgärden. Vid framställning om tillstånd från den utfärdande staten enligt första stycket 5 ska 17 § andra stycket förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder tillämpas.

4 kap. Övriga bestämmelser

Offentligt biträde

1 § Offentligt biträde ska i ett ärende enligt denna lag förordnas för den dömde, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Överklagande

2 § Den behöriga myndighetens beslut enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 3 kap. 11 § får överklagas till Stockholms tingsrätt.

3 § För rättens prövning gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av denna lag.

Åtalsförbud

4 § Ska en frihetsberövande påföljd som utdömts i en annan medlemsstat verkställas i Sverige enligt denna lag, får åtal för gärning, som påföljden avser, inte i något fall väckas här i landet.

Transport av den dömde

5 § Om en svensk dom ska verkställas i en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen, ska Kriminalvården se till att den dömde förs till den stat där påföljden ska verkställas.

Om en utländsk dom ska verkställas i Sverige, ska Kriminalvården se till att den dömde förs hit.

Vid verkställighet enligt första och andra styckena får Kriminalvården begära hjälp av polismyndigheten.

Vid verkställighet enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i försvar den dömde, dock längst under fyrtioåtta timmar.

Tillstånd till transport genom Sverige

6 § Begärs tillstånd till transport genom Sverige av en dömd person som enligt rambeslutet ska överföras till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, ska Rikspolisstyrelsen bevilja sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överförs, dock längst under fyrtioåtta timmar.

För flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige krävs inte något tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överförs, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom sjuttiotvå timmar från landningen, ska personen omedelbart friges.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om överförande av internationell straffverkställighet enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om ärendet har inletts före ikraftträdandet.

3. Lagen ska inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom Europeiska unionen som när ärendet inleds inte genomfört rådets rambeslut 2008/909/RIF om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder.

Bilaga

Gärningar som avses i 3 kap. 5 § första stycket 1 i lagen.

1. Deltagande i en kriminell organisation

2. Terrorism

3. Människohandel

4. Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

5. Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

6. Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

7. Korruption

8. Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen

9. Tvätt av vinning av brott 10. Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron 11. IT-brottslighet 12. Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter 13. Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse 14. Mord och grov misshandel 15. Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader 16. Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan 17. Rasism och främlingsfientlighet 18. Organiserad stöld eller väpnat rån 19. Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk 20. Svindleri 21. Beskyddarverksamhet och utpressning 22. Förfalskning och piratkopiering 23. Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar 24. Förfalskning av betalningsmedel 25. Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser 26. Olaglig handel med nukleära eller radioaktiva ämnen 27. Handel med stulna fordon 28. Våldtäkt 29. Mordbrand 30. Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet

31. Kapning av flygplan eller fartyg 32. Sabotage

3. Förslag till lag (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (rambeslutet),3ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.4 Bestämmelserna avser

– erkännande och verkställighet av en svensk dom om frivårdspåföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen (2 kap.),

– erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frivårdspåföljd (3 kap.), och

– övriga bestämmelser (4 kap.).

2 § Bestämmelser om överförande av övervakning av villkorligt dömda m.m. och av villkorligt frigivna m.m. mellan de nordiska staterna finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Bestämmelser om överförande av verkställighet av kriminalvård i frihet mellan Sverige och en stat utanför Europeiska unionen finns i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

3 EUT L 337, 16.12.2008 s. 102 (Celex 32008F0947). 4 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009 s. 24 (Celex 32009F0299).

Definition av en svensk dom om frivårdspåföljd

3 § Med en svensk dom om frivårdspåföljd avses i denna lag en av svensk domstol meddelad dom som innebär

1. villkorlig dom,

2. skyddstillsyn,

3. ungdomstjänst, eller

4. fängelse sedan den dömde har villkorligt frigivits. Med frivårdspåföljd avses i denna lag även en anvisning eller en föreskrift enligt brottsbalken som påförts den dömde med stöd av domen.

Definition av en utländsk dom om frivårdspåföljd

4 § Med en utländsk dom om frivårdspåföljd avses i denna lag en dom eller ett beslut om en sådan påföljd som anges i artikel 2.1 i rambeslutet, som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen efter ett straffrättsligt förfarande.

Med frivårdspåföljd avses i denna lag även beviljande av villkorlig frigivning eller krav och anvisningar som påförts den dömde med stöd av domen och som har meddelats av en behörig myndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.

Definition av utfärdande stat och verkställande stat

5 § Med utfärdande stat avses den medlemsstat där domen meddelats.

Med verkställande stat avses den medlemsstat till vilken domen översänds för erkännande och verkställighet.

Behörig myndighet

6 § Kriminalvården prövar om en svensk dom om frivårdspåföljd ska sändas över till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för erkännande och verkställighet i den staten och om en utländsk dom om frivårdspåföljd ska erkännas och verkställas i Sverige.

Föreskrifter om verkställigheten av denna lag

7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om verkställigheten av denna lag.

2 kap. Erkännande och verkställighet av en svensk dom om frivårdspåföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Allmänna förutsättningar

1 § En svensk dom får sändas över till en annan medlemsstat inom

Europeiska unionen för erkännande och verkställighet om

1. domen har vunnit laga kraft,

2. den dömde är bosatt i den verkställande staten och har återvänt eller vill återvända dit,

3. det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit, och

4. det kan anses lämpligt att verkställigheten överförs dit. Även om den dömde inte är bosatt i den verkställande staten får domen översändas dit om den behöriga myndigheten i den staten har lämnat sitt medgivande.

Översändande av en svensk dom om frivårdspåföljd

2 § Kriminalvården prövar om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och beslutar om en svensk dom ska sändas över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet.

3 § Kriminalvården ska sända över den svenska domen till en behörig myndighet i den verkställande staten.

Den svenska domen får inte samtidigt sändas över för verkställighet till mer än en medlemsstat.

Följdbeslut

4 § Beslut som meddelas i den verkställande staten angående en överförd frivårdspåföljd ska gälla i Sverige.

5 § Sedan en svensk dom erkänts i den verkställande staten beslutas åtgärder med anledning av den överförda påföljden i Sverige endast om den behöriga myndigheten i den verkställande staten hänskjuter ett ärende om sådan åtgärd hit.

Kriminalvården ska överlämna ett hänskjutet ärende från den verkställande staten till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervakningen bedrevs eller skulle ha bedrivits vid tiden för överförandet.

Återkallelse av en begäran om erkännande och verkställighet

6 § Kriminalvården får återkalla en begäran om erkännande och verkställighet av en svensk dom i en annan medlemsstat

1. om den dömde åtalas för annan brottslighet i Sverige, eller

2. av annan anledning fram till dess verkställigheten av påföljden påbörjats i den verkställande staten.

7 § Kriminalvården ska utan dröjsmål återkalla en begäran om erkännande och verkställighet av en svensk dom i en annan medlemsstat om frivårdspåföljden som domen innehåller skulle bortfalla enligt svensk lag eller till följd av en svensk myndighets beslut.

Fortsatt verkställighet i Sverige

8 § En svensk dom får verkställas i Sverige, trots att den erkänts i den verkställande staten, om Kriminalvården har återkallat en begäran om erkännande och verkställighet. Detsamma gäller om den verkställande staten har meddelat att behörigheten att verkställa påföljden har återförts till Sverige.

3 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frivårdspåföljd

Allmänna förutsättningar

1 § En utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige om

1. domen har vunnit laga kraft,

2. den dömde är bosatt i Sverige och har återvänt eller vill återvända hit, och

3. den övervakningsåtgärd som anges i domen omfattas av artikel 4.1 i rambeslutet.

Även om den dömde inte är bosatt i Sverige får domen erkännas och verkställas här om det kan antas att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs hit.

Hinder mot erkännande och verkställighet

2 § En begäran om erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom ska avslås om

1. gärningen som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om det inte är fråga om en sådan gärning som finns angiven i bilagan till denna lag och för vilken det enligt den utfärdande statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer,

2. det för samma gärning som ligger till grund för domen har meddelats dom i Sverige eller här har utfärdats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har godkänts,

3. det för samma gärning som ligger till grund för domen har i annan stat meddelats en dom, som har vunnit laga kraft, och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd av denna dom skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

4. den dömde vid tiden för brottet inte fyllt femton år,

5. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

6. gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap.89 och 11 §§brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.

7. påföljden omfattar en åtgärd som innebär medicinsk eller terapeutisk behandling som inte kan verkställas här, eller

8. domen har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 11.1 h) i rambeslutet är uppfyllt.

Även om det föreligger hinder mot verkställighet enligt första stycket får en utländsk dom erkännas och verkställas i Sverige om det med hänsyn till den dömdes inställning och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att verkställigheten sker här.

3 § En begäran om erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom får avslås om påföljden har en kortare varaktighet än sex månader.

Hur förfarandet inleds

4 § En utländsk dom sänds över skriftligen till Kriminalvården för erkännande och verkställighet. Domen ska åtföljas av ett intyg som är upprättat i enlighet med formuläret i bilaga I till rambeslutet.

Intyget ska vara skrivet på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

5 § Om intyget saknas eller till form eller innehåll är så bristfälligt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om erkännande och verkställighet, ska Kriminalvården ge den behöriga myndigheten i den utfärdande staten möjlighet att inom viss tid komma in med komplettering. Detsamma gäller om den utländska domen saknas.

6 § En begäran om erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom får avslås om intyget, trots att behörig myndighet i den utfärdande staten enligt 5 § beretts tillfälle att komma in med komplettering, är så bristfälligt att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om erkännande och verkställighet.

Beslut om erkännande och verkställighet

7 § Kriminalvården prövar om en utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige enligt denna lag. Ett beslut om att överta ansvaret för verkställigheten av den utländska domen sker genom en verkställbarhetsförklaring.

Verkställbarhetsförklaringen ska innehålla uppgift om föreskrifter som meddelas med stöd av 9 § och vilken övervakningsnämnd som är behörig att fatta följdbeslut enligt 10 §. De uppgifter om varaktigheten och typen av övervakningsåtgärder som finns i intyget från den utfärdande staten ska fogas till verkställbarhetsförklaringen.

8 § Kriminalvården ska meddela beslut enligt 7 § senast sextio dagar efter att en begäran om erkännande och verkställighet enligt 4 § kom in till myndigheten.

Kriminalvården får, om det finns särskilda skäl, meddela sitt beslut senare än vad som sägs i första stycket.

Anpassning

9 § Om det krävs för att den utländska domen ska kunna verkställas i Sverige, får Kriminalvården meddela de närmare föreskrifter som behövs. Sådana föreskrifter får inte innebära att påföljden blir strängare än vad som bestämts i den utländska domen.

Verkställigheten i Sverige

10 § Föreskrift om prövotid samt skyldigheter och anvisningar för den dömde som följer av den utländska domen gäller i Sverige.

Vid verkställigheten i Sverige tillämpas de åtgärder som anges i 26 kap.1218 §§, 27 kap.4 och 5 §§ och 28 kap. 5 a §brottsbalken, om inte annat följer av denna lag.

11 § Har den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att han eller hon inte kommer att låta rätta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, ska nämnden anmäla detta till Kriminalvården.

Kriminalvården ska återföra behörigheten att verkställa påföljden och fatta följdbeslut till den utfärdande staten om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden eller om den dömde åtalas för

annan brottslighet. Detta gäller även om den dömde avviker från Sverige eller inte längre är bosatt här.

Upphörande av verkställigheten

12 § Verkställigheten i Sverige ska upphöra om

1. den utfärdande staten har återkallat begäran om erkännande och verkställighet,

2. den utfärdande staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti,

3. det i den utfärdande staten har meddelats ett beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas, eller

4. behörigheten att verkställa påföljden har återgått till den utfärdande staten enligt 11 § andra stycket.

4 kap. Övriga bestämmelser

Offentligt biträde

1 § Offentligt biträde ska i ett ärende enligt denna lag förordnas för den dömde om han eller hon är i behov av biträde.

Överklagande

2 § Kriminalvårdens beslut enligt 2 kap. 2 § och 6 § 2 samt 3 kap. 7 § och 11 § andra stycket får överklagas till Stockholms tingsrätt.

3 § För rättens prövning gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av denna lag.

Åtalsförbud

4 § Ska en frivårdspåföljd som utdömts i en annan medlemsstat verkställas i Sverige enligt denna lag, får åtal för gärning som påföljden avser, inte i något fall väckas här i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Lagen ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom Europeiska unionen som när ärendet inleds inte genomfört rådets rambeslut 2008/947/RIF om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder.

Bilaga

Gärningar som avses i 3 kap. 2 § första stycket 1 i lagen.

1. Deltagande i en kriminell organisation

2. Terrorism

3. Människohandel

4. Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

5. Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

6. Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängmedel

7. Korruption

8. Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen

9. Tvätt av vinning av brott 10. Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron 11. IT-brottslighet 12. Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter 13. Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse 14. Mord och grov misshandel 15. Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader 16. Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan 17. Rasism och främlingsfientlighet 18. Organiserad stöld eller väpnat rån 19. Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk 20. Svindleri 21. Beskyddarverksamhet och utpressning 22. Förfalskning och piratkopiering 23. Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar 24. Förfalskning av betalningsmedel 25. Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser 26. Olaglig handel med nukleära eller radioaktiva ämnen 27. Handel med stulna fordon 28. Våldtäkt 29. Mordbrand 30. Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet

31. Kapning av flygplan eller fartyg 32. Sabotage

4. Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Härigenom föreskrivs att 34 kap. 18 § brottsbalken (1962:700) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 kap.

18 §5

Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten,

skall domstol, efter anmälan av

åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkommer att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlighet med lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen

(1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot verkställighet föreligger enligt den

främmande statens lagstiftning

Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den främmande statens lagstiftning inte ske för alla brotten,

ska domstol, efter anmälan av

åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrivs i första stycket ska även gälla, då fråga uppkommer att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott, ska verkställas utomlands i enlighet med lagen

(2014:000) om internationell straffverkställighet, lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (1978:801)

om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

5 Senaste lydelse 2003:1157.

såvitt avser något eller några av brotten.

och hinder mot verkställighet föreligger enligt den verkställ-

ande statens lagstiftning såvitt

avser något eller några av brotten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 och 10 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island till fangelsi eller vardhald och i Norge till fengsel eller hefte, på begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställigheten skall ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i riket, även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island till fangelsi eller vardhald och i Norge till fengsel eller hefte, får på begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställigheten ska ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han

eller hon sig här i riket, får även annars domen verkställas här, om

det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligt.

I lagen ( 2014:000 ) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av frihetsberövande påföljder i vissa fall.

10 §6

Övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge blivit villkorligt dömd

Övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge blivit villkorligt dömd

6 Senaste lydelse 1964:548.

med föreskrift om övervakning,

på begäran anordnas här i

riket.

med föreskrift om övervakning,

får på begäran anordnas här i

riket.

I lagen ( 2014:000 ) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av frivårdspåföljder i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Denna lag gäller inte i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller genom lagen

( 2014:000 ) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §7

Regeringen kan på tribunalens begäran besluta att en av tribunalen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Vid verkställigheten tillämpas

25 § lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Verkställigheten skall upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Vid verkställigheten tillämpas

3 kap. 16 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet.

Verkställigheten ska upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

7 Senaste lydelse 2002:330.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Uppgifter om den som avses med ett beslut om överflyttning

skall lämnas till den stat från

eller till vilken överflyttning har skett

Uppgifter om den som avses med ett beslut om överflyttning

ska lämnas till den stat från eller

till vilken överflyttning har skett

1. om verkställighet av annan påföljd än böter har förts hit från Danmark, Finland, Island eller Norge eller till någon av dessa stater härifrån,

2. i fråga om anteckning som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller 21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. och

3. om verkställighet av påföljd har förts hit från en annan stat eller till någon annan stat härifrån enligt lagen (1972:269)

om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978:801) om

internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

2. i fråga om anteckning som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller 21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

3. om verkställighet av påföljd har förts hit från en annan stat eller till någon annan stat härifrån enligt lagen (2014:000)

om internationell straffverkställighet eller lagen (1978:801)

om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

och

4. om verkställighet av påföljd har förts hit från en annan stat eller till någon annan stat härifrån enligt lagen ( 2014:000 ) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen

( 2014:000 ) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §8

En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

3. 25 c eller 25 d § lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

3. 3 kap. 10 eller 11 § lagen

( 2014:000 ) om internationell straffverkställighet,

4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,

6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 9. 3 kap. 10 § lagen (2014:000)

om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

8 Senaste lydelse 2011:1173.

En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 11 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

11 §

Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall överlämnas till en annan stat som under förundersökning eller rättegång har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har betydelse för utredningen om brottet.

I 36 § lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

finns bestämmelser om överlämnande till annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.

Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis ska överlämnas till en annan stat som under förundersökning eller rättegång har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har betydelse för utredningen om brottet.

I 5 kap. 18 § lagen (2014:000)

om internationell straffverkställighet finns bestämmelser om

överlämnande till annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

11. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

Vid verkställighet enligt 23

och 24 §§ tillämpas 25 § lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om inte annat framgår av denna lag.

Verkställighet får inte längre ske om Internationella brottmålsdomstolen har beviljat den dömde nåd eller strafflindring och det nedsatta straffet har fullt ut verkställts eller domstolen har meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Uppkommer, sedan en ansökan enligt 23 eller 24 § har bifallits, en fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt de regler som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Internationella brottmålsdomstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än

Vid verkställighet enligt 23 §

tillämpas 3 kap. 16 § lagen ( 2014:000 ) om internationell straffverkställighet och vid verkställighet enligt 24 § tillämpas 5 kap. 12 och 13 §§ lagen om internationell straffverkställighet.

Verkställighet får inte längre ske om Internationella brottmålsdomstolen har beviljat den dömde nåd eller strafflindring och det nedsatta straffet har fullt ut verkställts eller domstolen har meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Uppkommer, sedan en ansökan enligt 23 eller 24 § har bifallits, en fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, ska denna fråga prövas enligt de regler som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Internationella brottmålsdomstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än

som följer av brottsbalken. som följer av brottsbalken.

Beslut om förvandling av böter får inte meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

12. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 7 kap. 3–8 §§ ska upphöra att gälla

dels att 7 kap 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Har rätten med stöd av 2 kap. 6 § avslagit en begäran om överlämnande, skall den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det.

Den ansvariga myndigheten får besluta att den eftersökte skall tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på ett beslut som sägs i första stycket. Den eftersökte får tas i förvar om det behövs för att verkställigheten av påföljden skall kunna påbörjas i Sverige.

Har rätten med stöd av 2 kap. 6 § avslagit en begäran om överlämnande, ska den behöriga myndigheten i Sverige som fram-

går i 1 kap. 6 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen besluta om

överförande av verkställigheten av påföljden hit, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det.

Vid överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till Sverige enligt första stycket tillämpas lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, med undantag av 3 kap. 1–6 §§.

2 §

När någon som har överlämnats från Sverige skall återföras i enlighet med ett sådant villkor som avses i 3 kap. 2 §, skall den

När någon som har överlämnats från Sverige ska återföras i enlighet med ett sådant villkor som avses i 3 kap. 2 §, ska den

ansvariga myndigheten i Sverige

besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit.

Om återförandet sker innan den ansvariga myndigheten har fattat sitt beslut, får den myndigheten besluta att den som har återförts skall tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på beslutet. Den som har återförts får tas i förvar om det behövs för att verkställigheten av påföljden skall kunna påbörjas i Sverige.

behöriga myndigheten i Sverige som framgår i 1 kap. 6 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit.

Vid överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till Sverige enligt första stycket tillämpas lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, med undantag av 3 kap. 1–6 §§.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § och 3 kap. 19 § lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §9

I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen

(2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §.

I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen

(2014:000) om internationell straffverkställighet och i lagen

(2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §.

3 kap.

19 §10

En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete

En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete

9 Senaste lydelse 2011:424. 10 Senaste lydelse 2011:424.

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen

(2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende.

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen

(2014:000) om internationell straffverkställighet eller enligt

lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende.

En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska

1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen,

2. vidarebefordra ansökan till Kronofogdemyndigheten, om ansökan har gjorts av en myndighet i Danmark eller Finland enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och

3. vidarebefordra ansökan till

Justitiedepartementet, om ansökan

har gjorts enligt lagen (1972:260)

om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

3. vidarebefordra ansökan till

Kronofogdemyndigheten, om an-

sökan har gjorts enligt lagen

( 2014:000 ) om internationell straffverkställighet.

Om rätten i ett ärende enligt andra stycket 3 beslutar att egendom ska förklaras förverkad, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande vinner laga kraft.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

14. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Regeringen får på begäran av specialdomstolen besluta att en fängelsedom som meddelats av domstolen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Vid verkställigheten tillämpas

25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verk-

ställigheten skall upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Vid verkställigheten tillämpas

3 kap. 16 § lagen ( 0000:00 ) om internationell straffverkställighet.

Verkställigheten ska upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

15. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

3 §

Om den påföljd som ska verkställas i Sverige inte omfattas av 5 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska den ansvariga myndigheten tillämpa 7 kap. 3–6 §§ lagen

( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Om den påföljd som ska verkställas i Sverige inte omfattas av 5 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska den ansvariga myndigheten tillämpa 3 kap. 13–17 §§ och

4 kap. 4 § lagen ( 2014:000 ) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

16. Förslag till förordning (2014:000) om internationell straffverkställighet

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet.

2 § De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet.

2 kap. Verkställighet av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd utomlands

Upplysningsskyldighet

1 § Om verkställigheten av en svensk brottmålsdom kan komma att överföras till en annan stat enligt 2 kap. lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet, ska Kriminalvården, vid fängelse, och Statens institutionsstyrelse, vid sluten ungdomsvård, upplysa den dömde om detta och om innebörden av att verkställigheten överförs. Statens institutionsstyrelse ska underrätta Kriminalvården om den dömde begär att verkställigheten överförs till en annan stat eller om det annars finns förutsättningar för ett överförande. I fall där den dömde själv begär att verkställigheten av en svensk brottmålsdom om fängelse eller sluten ungdomsvård överförs, ska Kriminalvården underrätta behörig myndighet i den andra staten om detta.

Första stycket gäller även vid svensk brottmålsdom avseende överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Vad som där sägs om Kriminalvården ska dock i sådana fall istället gälla chefsöverläkaren vid den vårdinrättning där den dömde vårdas, verksamhetschefen eller annan tjänsteman som någon av dem har förordnat. Begär den dömde i ett sådant fall själv att verkställigheten överförs ska Socialstyrelsen underrättas. Socialstyrelsen ska svara för att behörig myndighet i den andra staten underrättas härom.

Den dömdes samtycke och inställning

2 § Den dömde ska lämna en förklaring rörande samtycke och inställning enligt 2 kap. 3 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet samt av återtagande av samtycke enligt 2 kap. 4 § andra stycket samma lag,

1. om påföljden avser fängelse, inför chefen för den kriminalvårdsanstalt eller det häkte där den dömde förvaras eller inför någon annan tjänsteman som förordnats att ta emot en sådan förklaring eller inför en polismyndighet,

2. om påföljden avser överlämnande till rättspsykiatrisk vård, inför chefsöverläkaren vid den vårdinrättning där den dömde vårdas, verksamhetschefen eller någon annan tjänsteman som förordnats att ta emot en sådan förklaring, eller

3. om påföljden avser sluten ungdomsvård, inför chefen för det ungdomshem eller det häkte där den dömde förvaras, eller inför någon annan tjänsteman som förordnats att ta emot en sådan förklaring eller inför en polismyndighet.

Den som tar emot en förklaring enligt första stycket ska förvissa sig om att den dömde har avgett denna med full vetskap om dess innebörd. Anteckning om förklaringen ska göras i protokoll eller dokumenteras på annat lämpligt sätt.

Framställning

3 § En framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom i en annan stat ska vara skriftlig och åtföljas av

1. de skäl som framställningen grundar sig på,

2. domen i original eller en bestyrkt kopia av domen och av den lag denna grundas på,

3. intyg om att avgörandet är verkställbart, om detta inte framgår av övriga handlingar i ärendet,

4. i förekommande fall, bevis om att den dömde eller laglig ställföreträdare för honom eller henne har samtyckt till att verkställigheten överförs till den andra staten eller uppgift om den dömdes inställning,

5. uppgift om påföljden som avses i framställningen till någon del har verkställts eller om den tidpunkt då verkställighet senast får ske,

6. i förekommande fall, en kopia av domen eller beslutet om utvisning eller avvisning, och

7. övriga handlingar som är av betydelse för frågans bedömning eller som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

4 § Begär myndighet i den andra staten ytterligare upplysningar med anledning av framställningen, ska dessa lämnas av den behöriga myndighet som har gjort framställningen. Myndigheten ska för sådant ändamål, om det behövs, begära in brottmålsakten och sända bestyrkt kopia av denna eller del därav till myndigheten i den andra staten.

Begäran om tvångsmedel

5 § En begäran om tvångsmedel enligt 2 kap. 8 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet ska innehålla uppgift om den dömdes födelsetid, födelseort och hemvist, brottets beskaffenhet samt påföljdens art och längd.

Samråd och underrättelser

6 § Den behöriga myndigheten får om det behövs ytterligare upplysningar om den dömde eller om förhållandena i en annan stat samråda med och vid behov inhämta yttrande från Migrationsverket.

7 § Socialstyrelsen ska underrätta Kriminalvården när en svensk brottmålsdom om överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska verkställas utomlands.

8 § Den behöriga myndigheten ska omedelbart underrätta den verkställande staten om ett beslut om återkallelse av framställningen enligt 2 kap. 10 eller 11 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet samt att den svenska brottmålsdomen inte längre får verkställas.

3 kap. Verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd

Framställningen

1 § En framställning från en annan stat om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom ska vara skriftlig och åtföljas av

1. domen i original eller en bestyrkt kopia av domen och av den lag denna grundas på,

2. intyg om att avgörandet är verkställbart, om detta inte framgår av övriga handlingar i ärendet,

3. i förekommande fall, ett bevis om att den dömde eller laglig ställföreträdare för honom eller henne har samtyckt till att verkställigheten överförs till Sverige, och

4. övriga handlingar som är av betydelse för frågans bedömning eller som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

I förekommande fall ska framställningen även åtföljas av en förklaring innehållande den dömdes yttrande om det begärda överförandet av honom eller henne och en kopia av domen eller beslutet om utvisning eller avvisning eller om någon annan åtgärd som har till följd att den dömde inte får vistas i den stat där domen meddelats efter det att han eller hon försatts på fri fot.

2 § Handlingar enligt 1 § ska vara skrivna på svenska, danska norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till svenska eller engelska. Annat språk ska tillåtas om det framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Begäran om tvångsmedel

3 § En begäran om tvångsmedel enligt 3 kap.10 och 11 §§ lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet ska åtföljas av uppgift om den dömdes födelsetid, födelseort och hemvist, brottets beskaffenhet samt påföljdens art och längd.

4 § Om en begäran enligt 3 § görs direkt till Justitiedepartementet eller den behöriga myndigheten ska den överlämnas till åklagarmyndigheten.

Samråd

5 § Om en utländsk brottmålsdom rör en gärning på tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska den behöriga myndigheten samråda med och vid behov inhämta yttrande från Justitiekanslern.

6 § Om den utländska frihetsberövande påföljden kan antas komma att verkställas i Sverige som sluten ungdomsvård, ska Kriminalvården samråda med Statens institutionsstyrelse.

Underrättelser

7 § Socialstyrelsen ska underrätta Kriminalvården när en utländsk brottmålsdom avseende överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska verkställas i Sverige.

8 § Den behöriga myndigheten i Sverige ska underrätta behörig myndighet i den andra staten när påföljden är till fullo verkställd.

Underrättelse ska också lämnas, om den dömde har avvikit från verkställigheten innan påföljden har verkställts till fullo.

9 § Om verkställighet av fängelsestraff sker i Sverige enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt eller enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, tillämpas i fråga om underrättelser 8 § i denna förordning. Underrättelse ska dock lämnas två månader innan påföljden till fullo är verkställd. Underrättelse ska också lämnas om den dömde har avlidit under verkställighetstiden.

4 kap. Verkställighet av en svensk brottmålsdom om böter eller förverkande utomlands

Framställningen

1 § En framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom i en annan stat ska vara skriftlig och innehålla

1. de skäl som framställningen grundas på,

2. intyg om att bötesstraff eller beslut om förverkande får verkställas här i landet,

3. uppgift om böter eller förverkande som avses i framställningen till någon del har verkställts,

4. uppgift om den tidpunkt då verkställighet senast får ske,

5. uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser,

6. uppgift om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen, och

7. övriga handlingar som är av betydelse för frågans bedömning eller som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Framställningen ska åtföljas av en bestyrkt kopia av domen, godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot.

2 § Begär myndighet i den andra staten ytterligare upplysningar med anledning av framställningen, ska dessa lämnas av Kronofogdemyndigheten. Myndigheten ska för sådant ändamål, om det behövs, begära in brottmålsakten och sända bestyrkt kopia av denna eller del därav till myndigheten i den andra staten.

Underrättelser m.m.

3 § Kronofogdemyndigheten ska genast underrätta behörig myndighet i den andra staten, om

1. den dömde, sedan framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom om böter gjorts i en annan stat, frivilligt betalar delar av bötesbeloppet,

2. beslutet om förverkande delvis har verkställts i Sverige samt vad som återstår att verkställa enligt beslutet,

3. det finns risk för att det sammanlagda värdet av det som verkställs kan komma att överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande, eller

4. den svenska brottmålsdomen inte längre får verkställas.

4 § Kronofogdemyndigheten får göra en framställning hos den verkställande staten om att få del av influtna medel, om den utländska brottmålsdomen avser ett betydande värde och det finns skäl för att göra en sådan framställning.

Innan en sådan framställning görs, ska Kronofogdemyndigheten upplysa Regeringskansliet (Justitiedepartementet) om det.

5 kap. Verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om böter eller förverkande

Framställningen

1 § En framställning från en annan stat om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom ska vara skriftlig och innehålla

1. domen i original eller en bestyrkt kopia av domen,

2. intyg om att avgörandet är verkställbart, om detta inte framgår av övriga handlingar i ärendet,

3. uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser,

4. upplysningar om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen, och

5. övriga handlingar som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

2 § Handlingar enligt 1 § ska vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till svenska eller engelska.

Samråd

3 § Om en framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom rör en gärning på tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska Kronofogdemyndigheten samråda med och vid behov inhämta ett yttrande från Justitiekanslern.

Underrättelser, m.m.

4 § Om ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut har sänts direkt till tingsrätten, ska rätten meddela Kronofogdemyndigheten det.

Om tingsrättens beslut överklagas ska Kronofogdemyndigheten underrättas om det. Detsamma gäller om hovrättens beslut överklagas.

5 § Kronofogdemyndigheten ska underrätta behörig myndighet i den andra staten om åtgärder som vidtagits på grund av framställningen samt när beslut enligt 5 kap. 9 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet vunnit laga kraft.

6 kap. Övriga bestämmelser

1 § Om en handling enligt 6 kap. 2 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet har sänts till en myndighet i Sverige som inte är behörig att ta emot och handlägga denna ska myndigheten vidarebefordra denna till Justitiedepartementet eller till den behöriga myndigheten.

2 § Den behöriga myndigheten ska se till att handlingar som sänds till en annan stat, i den mån det behövs, översätts till den andra statens språk eller till ett språk som den staten har förklarat att den godtar.

3 § I ärenden om överförande av verkställigheten av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd utomlands eller om överförande av verkställigheten av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd till Sverige får den behöriga myndigheten, om det behövs upplysningar om den dömdes barn i Sverige, inhämta yttrande från en socialnämnd.

En socialnämnd enligt första stycket ska lämna upplysningar om barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten varit och hur den skulle påverkas av att straffverkställigheten överförs till Sverige eller till en annan stat.

4 § Har en stat som tillträtt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ställt upp förbehåll för verkställighet av påföljd eller förverkande som avses i 1 kap. 5 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet ska motsvarande förbehåll tillämpas i förhållande till den staten.

7 kap. Särskilda bestämmelser om förfarandet vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen

1 § Åklagarmyndigheten ska underrätta myndigheten i den andra staten om åtgärd som har gjorts på grund av en framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom eller utländsk utevarodom som grundar sig på brottmålsdomskonventionen. Åklagaren ska också underrätta myndigheten när rättens avgörande i sådant mål har vunnit laga kraft.

2 § I fråga om strafföreläggande som utfärdas av åklagarmyndigheten med stöd av 7 kap. 10 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet gäller 5–12 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60) i tillämpliga delar.

3 § Vid delgivning av en utländsk utevarodom enligt 7 kap. 14 § lagen (2014:000) om internationell straffverkställighet ska den dömde underrättas om

1. att framställning om verkställighet av domen har gjorts i enlighet med nämnda lag,

2. att han eller hon kan väcka talan om omprövning av domen (opposition) antingen hos domstol i den stat som har meddelat domen eller hos svensk domstol,

3. vad han eller hon har att iaktta vid opposition, och

4. rättsverkningarna av att opposition inte anförs inom föreskriven tid.

Åklagarmyndigheten ska omedelbart skicka ett exemplar av underrättelse som anges i första stycket till behörig myndighet i den andra staten.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Genom förordningen upphävs förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

3. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande av straffverkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

17. Förslag till förordning (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

2 § De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

3 § All kommunikation och allt samråd för att underlätta verkställigheten av frihetsberövande påföljd i Sverige eller i en annan medlemsstat ska ske mellan Kriminalvården vid fängelse och sluten ungdomsvård och Socialstyrelsen vid överlämnande till rättspsykiatrisk vård, och den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten.

Kommunikationen och samrådet enligt första stycket får ske på det sätt som är lämpligast i det enskilda fallet.

2 kap. Verkställighet av svensk dom om frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Upplysningsskyldighet

1 § Om verkställigheten av en svensk dom kan komma att överföras till en annan medlemsstat enligt 2 kap. lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom

Europeiska unionen ska Kriminalvården, vid fängelse, och Statens institutionsstyrelse, vid sluten ungdomsvård, upplysa den dömde om detta och om innebörden av att verkställigheten överförs. Statens institutionsstyrelse ska underrätta Kriminalvården om den dömde

begär att verkställigheten överförs till en annan medlemsstat eller om det annars finns förutsättningar för ett överförande.

Första stycket gäller även vid en svensk dom om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Vad som där sägs om Kriminalvården ska dock i sådana fall istället gälla chefsöverläkaren vid den vårdinrättning den dömde vårdas, verksamhetschefen eller annan tjänsteman som någon av dem har förordnat. Begär den dömde i ett sådant fall själv att verkställigheten överförs eller det annars finns förutsättningar för överförande, ska Socialstyrelsen underrättas.

Samråd vid prövning av anknytningskrav

2 § Vid prövning av den dömdes anknytning enligt 2 kap. 1 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska samråd hållas med den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Samråd behöver dock inte hållas om den dömde omfattas av 2 kap. 2 § andra stycket 1–3 samma lag.

Den dömdes samtycke och inställning

3 § Den dömde ska lämna en förklaring rörande samtycke och inställning enligt 2 kap. 3 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen samt av återtagande av samtycke enligt 2 kap. 4 § andra stycket samma lag,

1. om påföljden avser fängelse, inför chefen för den kriminalvårdsanstalt eller det häkte där den dömde förvaras eller inför någon annan tjänsteman som förordnats att ta emot en sådan förklaring eller inför en polismyndighet,

2. om påföljden avser överlämnande till rättspsykiatrisk vård inför chefsöverläkaren vid den vårdinrättning där den dömde vårdas, verksamhetschefen eller någon annan tjänsteman som har förordnats att ta emot en sådan förklaring, eller

3. om påföljden avser sluten ungdomsvård inför chefen för det ungdomshem eller det häkte där den dömde förvaras, eller inför någon annan tjänsteman som förordnats att ta emot en sådan förklaring eller inför en polismyndighet.

Den som tar emot förklaringen enligt första stycket ska förvissa sig om att den dömde har lämnat förklaringen med full vetskap om dess innebörd. Anteckning om förklaringen ska göras i protokoll eller dokumenteras på annat lämpligt sätt.

Om den dömdes samtycke och inställning inte kan inhämtas på grund av hans eller hennes ålder eller fysiska eller psykiska tillstånd ska det offentliga biträdet ges tillfälle att yttra sig.

Översändande av en svensk dom om frihetsberövande påföljd

4 § En svensk dom som översänds till en annan medlemsstat enligt 2 kap 9 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska sändas över skriftligen och åtföljas av ett intyg som är upprättat i enlighet med bilaga I till rambeslutet.

Den behöriga myndigheten ska översätta intyget till den verkställande statens språk eller till ett annat språk som den staten har förklarat att den godtar.

Den behöriga myndigheten ska efter samråd med den behöriga myndigheten i den verkställande staten översätta delar av eller hela domen till den andra statens språk eller till ett språk som den staten har förklarat att den godtar.

Samråd och underrättelser m.m.

5 § Den behöriga myndigheten får om det behövs ytterligare upplysningar om den dömde eller om förhållandena i en annan medlemsstat samråda med och vid behov inhämta yttrande från Migrationsverket.

6 § Den behöriga myndigheten ska underrätta den dömde om ett beslut att sända över domen tillsammans med intyget till den verkställande staten. Underrättelsen ska upprättas i enlighet med bilaga II till rambeslutet.

Den behöriga myndigheten ska när det behövs översätta en underrättelse enligt första stycket till ett språk som den dömde förstår.

7 § Socialstyrelsen ska underrätta Kriminalvården när en svensk dom om överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska verkställas i en annan medlemsstat.

8 § Begär den behöriga myndigheten i den verkställande staten att samråd ska hållas eller att ytterligare upplysningar med anledning av begäran om erkännande och verkställighet ska lämnas, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga ytterligare upplysningar.

9 § Den behöriga myndigheten ska omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i den verkställande staten, om ett beslut om återkallelse enligt 2 kap. 10 eller 11 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

10 § Framställning enligt 2 kap. 14 lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen som ges in till den behöriga myndigheten ska vidarebefordras till åklagarmyndigheten.

3 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frihetsberövande påföljd

Den behöriga myndighetens medgivande

1 § Den behöriga myndigheten ska till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten lämna sitt medgivande till att en utländsk dom sänds över till Sverige för erkännande och verkställighet här om förutsättningarna enligt 3 kap.1, 3 och 4 §§ i lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom

Europeiska unionen är uppfyllda och hinder mot erkännande och verkställighet inte kan antas föreligga.

Den behöriga myndigheten ska underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om ett medgivande enligt första stycket lämnas eller inte.

Den dömdes samtycke och inställning

2 § Om den dömde befinner sig i Sverige och ska lämna förklaring rörande samtycke och inställning här gäller vad som föreskrivs i 2 kap. 3 §.

Mottagande av en utländsk dom

3 § Om en utländsk dom har sänts till en myndighet som inte är behörig att erkänna och verkställa domen enligt lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom

Europeiska unionen, ska den myndigheten vidarebefordra domen till den behöriga myndigheten. Den behöriga myndigheten ska i så fall underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta.

Detsamma gäller andra handlingar som tillhör ett ärende om erkännande och verkställighet.

Översättning av en utländsk dom

4 § Den behöriga myndigheten får begära att den utfärdande staten översätter hela eller delar av en utländsk dom som sänts till den behöriga myndigheten enligt 3 kap. 7 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, till svenska, danska, norska eller engelska om det behövs för att myndigheten ska kunna pröva frågan om erkännande och verkställighet.

Begäran om tvångsmedel

5 § Om en begäran om tvångsmedel enligt 3 kap. 10 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen görs direkt till den behöriga myndigheten ska den överlämnas till åklagarmyndigheten.

Den behöriga myndigheten ska hållas underrättad om de åtgärder som vidtas med anledning av begäran om tvångsmedel.

Avstående från specialitetsprincipen

6 § En person som har överförts till Sverige kan avstå från att använda specialitetsprincipen för annat brott som begåtts före överförandet. Sådant avstående lämnas till åklagare.

Avståendet ska antecknas på ett formulär som fastställs av riksåklagaren. Formuläret ska om möjligt vara skrivet på det språk som normalt används av den som har överförts. Om ett annat språk används, ska det antecknas på handlingen vilka åtgärder som har vidtagits för att kontrollera att den som har överförts har förstått innebörden av avståendet.

Samråd

7 § Om en utländsk dom rör en gärning på tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska den behöriga myndigheten samråda med och vid behov inhämta yttrande från

Justitiekanslern.

8 § Begär den behöriga myndigheten i den utfärdande staten att samråd ska hållas eller att upplysningar ska lämnas, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.

9 § Den behöriga myndigheten ska samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten innan beslut meddelas om att en utländsk dom inte ska erkännas och verkställas i Sverige.

Underrättelser

10 § Den behöriga myndigheten ska omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om ett beslut enligt 3 kap. 11 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen inte kan fattas inom nittio dagar efter det att begäran om erkännande och verkställighet i Sverige kom in till myndigheten. Den behöriga myndigheten ska ange skälen för förseningen och den tid som uppskattningsvis behövs för ett beslut.

11 § Den behöriga myndigheten ska underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, om

1. början och slutet på perioden med villkorlig frigivning, om detta efterfrågas i intyget av den utfärdande staten,

2. att den dömde inte kan påträffas på svenskt territorium,

3. ett beslut om att meddela verkställbarhetsförklaring samt datumet för beslutet,

4. ett beslut om att vägra erkännande och verkställighet,

5. verkställigheten i Sverige upphör,

6. att den dömde rymt från verkställigheten, och

7. att den frihetsberövande påföljden har verkställts.

4 kap. Övriga bestämmelser

1 § Den behöriga myndigheten får i ett ärende enligt lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, inhämta yttrande från en socialnämnd om det behövs upplysningar om den dömdes barn i Sverige.

En socialnämnd enligt första stycket ska lämna upplysningar om barnets behov av kontakt med den dömde, hur kontakten varit och hur den skulle påverkas av att straffverkställigheten överförs till Sverige eller till en annan medlemsstat.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Förordningen ska inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom Europeiska unionen som när ärendet inleds inte genomfört rådets rambeslut 2008/909/RIF om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder.

18. Förslag till förordning (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen.

De termer och uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen.

2 § All kommunikation och allt samråd för att underlätta verkställighet av frivårdspåföljd i Sverige eller i en annan medlemsstat ska ske mellan Kriminalvården och den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten.

Kommunikationen och samrådet enligt första stycket får ske på det sätt som är lämpligast i det enskilda fallet.

2 kap. Erkännande och verkställighet av en svensk dom om frivårdspåföljd i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Upplysningsskyldighet

1 § Om verkställighet av en svensk dom, kan komma att överföras till en annan medlemsstat enligt 2 kap. lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen, ska Kriminalvården upplysa den dömde eller frigivne om detta och om innebörden av att verkställigheten överförs. Avser påföljden ungdomstjänst ska socialnämnden i stället lämna sådan upplysning. Begär den dömde att verkställigheten överförs ska socialnämnden underrätta Kriminalvården.

Översändande av en svensk dom om frivårdspåföljd

2 § En svensk dom som översänds till en annan medlemsstat enligt 2 kap. 3 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen ska sändas över skriftligen och åtföljas av ett intyg som är upprättat i enlighet med bilaga

I till rambeslutet.

Kriminalvården ska översätta intyget till den verkställande statens språk eller till ett annat språk som den staten har förklarat att den godtar.

Entledigande av övervakare

3 § Om den verkställande staten bifaller en begäran om erkännande och verkställighet ska Kriminalvården, om övervakning anordnats i

Sverige, entlediga övervakaren för den dömde.

Samråd, m.m.

4 § Begär den behöriga myndigheten i den verkställande staten att samråd ska hållas eller att ytterligare upplysningar med anledning av begäran om erkännande och verkställighet ska lämnas, ska Kriminalvården utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga ytterligare upplysningar.

5 § Finner en övervakningsnämnd vid handläggningen av ett ärende, att förutsättningar finns för begäran om erkännande och verkställighet i en annan medlemsstat enligt 2 kap. lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen, ska det anmälas till Kriminalvården.

6 § Åklagarmyndigheten ska underrätta Kriminalvården om den dömde, efter att verkställigheten av en svensk dom överförts till den verkställande staten, åtalas för annan brottslighet i Sverige.

Kriminalvården ska i en sådan situation samråda med och vid behov inhämta yttrande från åklagarmyndigheten.

7 § Meddelar domstol eller övervakningsnämnd följdbeslut enligt 2 kap. 5 § andra stycket lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen, ska en avskrift av domen eller beslutet sändas till Kriminalvården.

Underrättelser

8 § Kriminalvården ska omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i den verkställande staten om

1. alla omständigheter eller förhållanden som skulle kunna föranleda följdbeslut,

2. följdbeslut enligt 2 kap. 5 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen, eller

3. ett beslut enligt 2 kap. 6 eller 7 § lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen att återkalla en begäran om erkännande och verkställighet.

3 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av en utländsk dom om frivårdspåföljd

Kriminalvårdens medgivande

1 § Kriminalvården ska till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten lämna sitt medgivande till att en utländsk dom sänds över till Sverige för erkännande och verkställighet här om förutsättningarna enligt 3 kap. 1 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen är uppfyllda och hinder mot erkännande och verkställighet inte kan antas föreligga.

Kriminalvården ska underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om ett medgivande enligt första stycket lämnas eller inte.

Mottagande av en utländsk dom om frivårdspåföljd

2 § Om en utländsk dom har sänts till en myndighet som inte är behörig att erkänna och verkställa domen enligt lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen, ska den myndigheten vidarebefordra domen till

Kriminalvården. Kriminalvården ska i så fall underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta.

Detsamma gäller andra handlingar som tillhör ett ärende om erkännande och verkställighet.

Samråd

3 § Om en utländsk dom rör en gärning på tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska Kriminalvården samråda med och vid behov inhämta yttrande från Justitiekanslern.

4 § Begär den behöriga myndigheten i den utfärdande staten att samråd ska hållas eller att upplysningar ska lämnas, ska Kriminalvården utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.

5 § Kriminalvården ska samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten innan beslut meddelas om att en utländsk dom inte ska erkännas och verkställas i Sverige.

6 § Är den dömde inte medborgare i Sverige, ska Kriminalvården före ärendets avgörande inhämta yttrande från Migrationsverket, om det inte är uppenbart obehövligt.

Underrättelser

7 § Kriminalvården ska omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om ett beslut enligt 3 kap. 7 § lagen (2014:000) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen inte kan fattas inom sextio dagar efter det att begäran om erkännande och verkställighet i Sverige kom in till myndigheten. Kriminalvården ska ange skälen för förseningen och den tid som uppskattningsvis behövs för ett beslut.

8 § Kriminalvården ska underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, om

1. att den dömde inte kan påträffas på svenskt territorium,

2. ett beslut om att meddela verkställbarhetsförklaring,

3. ett beslut om att vägra erkännande och verkställighet,

4. ett beslut att återföra behörigheten till den utfärdande staten,

5. att verkställigheten i Sverige har upphört,

6. ett beslut enligt 2–4 har överklagats. En underrättelse enligt första stycket 4 ska åtföljas av en anmälan som är upprättat i enlighet med bilaga II till rambeslutet.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Förordningen ska inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom Europeiska unionen som när ärendet inleds inte genomfört rådets rambeslut 2008/947/RIF om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder.

1. Uppdraget och dess genomförande

1.1. Utredningens uppdrag

Utredningens direktiv (2011:28), som fastställdes genom beslut vid regeringssammanträde den 24 mars 2011, finns i dess helhet fogade till betänkandet som bilaga 1.

Uppdraget har i huvudsak bestått av tre delar. Det har varit fråga om att

  • göra en översyn av lagen (1972:260) om internationellt samarbetet rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig reglering,
  • föreslå hur rådets rambeslut (2008/909/RIF) om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen ska genomföras i svensk rätt, och
  • föreslå hur rådets rambeslut (2008/947/RIF) om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder ska genomföras i svensk rätt.

Översynen av IVL har bestått i dels att göra en genomgripande genomgång av regelverket i sak, dels att se över lagstiftningens tekniska och språkliga utformning. Inom ramen för denna översyn har uppdraget närmare bestått i att bl.a.

  • göra en samlad bedömning av hur lagens tillämpningsområde bör utformas och då särskilt ta ställning till om det finns anledning att förändra kravet på ömsesidighet,
  • ta ställning till vilka svenska påföljder som ska kunna överföras för verkställighet i en annan stat i enlighet med lagen,
  • föreslå en mer ändamålsenlig beslutsordning,
  • bedöma om prövningen i vissa fall och under vissa förutsättningar fortfarande bör vara förbehållen regeringen,
  • föreslå vilka förutsättningar som ska gälla vid överförande av verkställighet från respektive till Sverige,
  • se över Sveriges förklaringar och reservationer och föreslå de förändringar som behövs.

Beträffande uppdraget att föreslå hur rambesluten ska genomföras i svensk rätt har detta bestått i att se över och lämna förslag i alla frågor som är relevanta för överförande av straffverkställighet, såväl från som till Sverige, i enlighet med rambesluten. Det har varit fråga om att bl.a.

  • föreslå vilken beslutsordning som gälla,
  • ta ställning till vilka svenska påföljder som ska kunna överföras för verkställighet i en annan medlemsstat inom EU,
  • föreslå vilka principer och föreskrifter som ska gälla i fråga om erkännande och verkställighet i Sverige,
  • ta ställning till vilka anknytningskriterier som ska gälla vid överförande av verkställighet från och till Sverige,
  • överväga i vilken utsträckning och hur möjligheterna att vägra erkännande och verkställighet bör genomföras i svensk rätt,
  • beträffande frivårdspåföljder att föreslå en reglering av ansvaret för följdbeslut,
  • ta ställning till vilka underrättelser och förklaringar som bör lämnas till rambesluten bl.a. gällande kravet på dubbel straffbarhet.

1.2. Uppdragets genomförande

Utredningens arbete inleddes i april 2011. Utredningens experter har varit kallade till tretton sammanträden, varav ett tvådagars sammanträde i internatform.

Utöver experternas medverkan har ytterligare information inhämtats och samråd hållits med Centralmyndigheten, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Kronofogdemyndigheten, Statens Institutionsstyrelse (SiS), Riksåklagarens kansli och Stockholms tingsrätt. En praxisgenomgång har gjorts av regeringens beslut enligt internationella verkställighetslagen under 2000-talet.

Sekreteraren har den 20 mars 2012 deltagit vid ett expertmöte i Bryssel om genomförandet av rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder och rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder. Utredningen har följt arbetet i andra medlemsstater med att genomföra rambesluten. Även annat relevant arbete inom EU när det gäller det straffrättsliga samarbetet har beaktats, bl.a. gällande kommissionens arbete med en grönbok om förhållanden i fängelse och häkte.

Utredningen har också följt arbetet inom Regeringskansliet med genomförandet av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar (Ds 2012:53), rambeslutet om en europeisk övervakningsorder, betänkandet om transport av frihetsberövade personer (SOU 2011:7) och antagandet av konventionen om en nordisk arresteringsorder, som genomförts genom lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

Utredningen har samrått med Påföljdsutredningen (Ju 2009:11), Utredningen om processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag (Ju 2012:F), Utlämningsutredningen (Ju 2009:16), Yttrandefrihetskommittén (Ju 2003:04), Psykiatrilagsutredningen (S 2008:09), Penningtvättsutredningen (Ju 2010:11) och Straffprocessutredningen (Ju 2010:10). Utredningen har även följt arbetet med Utredningen om översyn av de statliga verksamheterna inom vård- och omsorgssystemet (S 2011:01).

1.3. Disposition av betänkandet

Betänkandet består av sex delar. Del I innehåller en beskrivning av gällande rätt (avsnitten 2–7) samt av reformbehovet och utredningens utgångspunkter (avsnitt 8).

I Del II finns våra överväganden och förslag om en ny internationell verkställighetslag (avsnitten 9–14).

I Del III finns våra överväganden och förslag om genomförande av rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder (avsnitten 15–19).

I Del IV finns våra överväganden och förslag om genomförande av rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder (avsnitten 20–24).

I Del V behandlas vissa gemensamma frågor. Det handlar om behörig domstol (avsnitt 25), ikraftträdande och övergångsbestämmelser (avsnitt 26) och förslagens konsekvenser (avsnitt 27).

Del VI innehåller utredningens författningsförslag med kom-

mentarer. Samtliga författningsförslag redovisas inledningsvis i betänkandet.

Del I Gällande rätt

2. Nuvarande regler

Överförande av straffverkställighet är sedan lång tid en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Det grundläggande syftet är att underlätta den dömdes sociala återanpassning genom att möjliggöra att straffet verkställs där den dömde är medborgare eller har sin hemvist. För detta finns såväl kriminalpolitiska skäl som humanitära skäl. För böter och förverkande syftar samarbetet framför allt till att underlätta en effektiv brottsbekämpning. Samarbetet grundar sig på ett flertal internationella överenskommelser. Nedan följer en översiktlig redogörelse för de överenskommelser om överförande av straffverkställighet som Sverige har ingått och hur de har genomförts i svensk lagstiftning.

2.1. Internationella verkställighetslagen

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen, IVL) möjliggör överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från Sverige. Regeringen har behörighet att i förordning bestämma att frihetsberövande påföljder, böter och förverkande som dömts ut i en annan stat får verkställas i Sverige och att svenska frihetsberövande påföljder, böter eller förverkanden får verkställas utomlands i den mån det följer av en bilateral eller multilateral överenskommelse som Sverige ingått med en annan stat (1 § första stycket IVL). Detsamma gäller godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot. Beträffande frihetsberövande påföljder omfattas inte överlämnande till annan särskild vård än rättspsykiatrisk vård.

De grundläggande överenskommelserna som omfattas av lagen är Europarådets konvention från 1970 om brottmålsdoms internatio-

nella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen),1 Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (över-

förandekonventionen)2 med 1997 års tilläggsprotokoll3och artikel 67–

69 i Schengenkonventionen.4Av förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVF) framgår vilka överenskommelser som omfattas av lagen samt vilka stater som tillträtt dessa överenskommelser.

Huvudregeln är att det för ett överförande av straffverkställighet ska finnas en överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som möjliggör ett överförande mellan staterna. När synnerliga skäl föreligger kan regeringen under vissa förutsättningar besluta att verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överflyttas i ett visst konkret fall utan att en generell överenskommelse med den andra staten finns (3 § IVL). Det handlar om fall när starka humanitära, sociala eller andra liknande skäl talar för att svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i landet överflyttas hit för fortsatt verkställighet av ett långvarigt frihetsstraff eller när en i Sverige dömd person är medborgare eller har hemvist i den stat dit överflyttning kan ske.5

2.1.1. Brottmålsdomskonventionen

IVL tillkom år 1972 med anledning av Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen. För närvarande har 21 stater tillträtt konventionen som omfattar frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Konventionen tillämpas inte i någon större utsträckning, drygt två fall per år. Detta beror troligen på att förfarandet enligt konventionen är relativt komplicerat. Brottmålsdomskonventionen omfattar även förlust av rättighet, s.k. diskvalifikation, t.ex. återkallelse av körkort eller förlust av läkarlegitimation. Sverige har valt att inte låta lagens tillämpningsområde omfatta diskvalifikation.6

Krav på domstolsförfarande är en central punkt i brottmålsdomskonventionen. Konventionen förpliktar konventionsstaterna att låta verkställigheten föregås av ett särskilt prövningsförfarande, som i princip ska äga rum vid domstol. Vidare är konventionsstat, som inte

1 SÖ 1973:55 och SÖ 2000:45, prop. 1972:98. 2 SÖ 1985:1, prop. 1983/84:197. 3 SÖ 2000:53, prop. 1999/2000:45. 4 SÖ 1998:49, prop. 1999/2000:45. 5Prop. 1972:98 s. 86 och 107 f. 6Prop. 1972:98 s. 86.

lämnat förbehåll, skyldig att införa ett särskilt system för förfarandet vid prövning av utevarodom.7 Förfarandet och beslutsordningen beträffande frihetsberövande påföljder beskrivs närmare i avsnitt 3.1.1 och 3.2.2 och beträffande böter och förverkande i avsnitt 3.3.1.

Konventionen innebär att en stat i princip är förpliktigad att överta verkställigheten efter en framställning, om alla förutsättningar är uppfyllda. Samtycke från den dömde är inte något krav enligt konventionen. Konventionen tillåter en stat att vägra verkställighet om vissa i konventionen uppräknade förhållanden är aktuella. I lagen har därför tagits in vissa tvingande och fakultativa vägransgrunder (5 och 6 §§ IVL). Under vissa förutsättningar är det möjligt med partiell verkställighet av domen (7 § IVL). Förutsättningarna för överförande av straffverkställighet beskrivs närmare i avsnitt 4.2.1.

2.1.2. Överförandekonventionen jämte tilläggsprotokoll och Schengenkonventionen

Mot bakgrund av bl.a. att få stater ratificerat brottmålsdomskonventionen har Europarådet arbetat fram ytterligare en konvention, överförandekonventionen, vilken trädde i kraft den 1 juli 1985. Samtliga medlemsstater inom EU har tillträtt konventionen och 21 medlemsstater, inklusive Sverige, har tillträtt tilläggsprotokollet. Konventionen är öppen för tillträde av, förutom europarådsstater, USA och Kanada, som medverkat vid utarbetandet. Vidare kan även andra stater utanför Europarådet bjudas in att ansluta sig. Flertalet överföranden inom EU sker med stöd av denna konvention.

Förfarandet och beslutsordningen vid tillämpning av överförandekonventionen jämte tilläggsprotokoll och Schengenkonventionen beskrivs närmare i avsnitt 3.1.1 och 3.2.1.

I förhållande till brottmålsdomskonventionen skiljer sig regleringen i överförandekonvention huvudsakligen i följande avseenden.

  • Överförandekonventionen omfattar enbart frihetsberövande påföljder.
  • Det finns inte någon skyldighet för en stat att överföra eller överta straffverkställighet. Ett överförande förutsätter alltid både domslandet och den verkställande statens medgivande. Överförandekonventionen innehåller därför inte i samma utsträckning

7Prop. 1972:98 s. 72 och 81.

som brottmålsdomskonventionen en uppräkning av de grunder som får åberopas till stöd för att vägra verkställighet.

  • Överförande av straffverkställighet får begäras inte bara av domslandet utan även av den stat som önskar överta verkställigheten.
  • Den dömde måste samtycka till ett överförande enligt konventionen.
  • Förfarandet är enklare vilket gör den praktiska tillämpningen lättare.

Överförandekonventionens bestämmelser kompletteras av tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen.

Genom tilläggsprotokollet till överförandekonventionen har kravet på samtycke från den dömde modifierats i två fall. För det första krävs inte samtycke från den dömde vid verkställighet av utländsk påföljd i det land där denne är medborgare om han eller hon har flytt till den staten i syfte att undandra sig verkställigheten av en dom (flyktfallet). Överförande kan för det andra ske utan den dömdes samtycke när han eller hon utöver den frihetsberövande påföljden ska utvisas eller avvisas på grund av brottet genom beslut antingen i brottmålsdomen eller i anslutning till brottmålsdomen. Samma sak gäller när ett beslut får som konsekvens att den dömde inte längre får stanna kvar i domslandet när han eller hon friges (utvisningsfallet). Dessutom finns i tilläggsprotokollet kompletterande regler om tvångsmedel.

Sverige tillträdde Schengenkonventionen 2001 och regleringen är tillämplig i förhållande till de stater som anslutit sig till Schengensamarbetet. Schengenkonventionens bestämmelser i artiklarna 67–69, kompletterar överförandekonventionens bestämmelser. Schengenkonventionen innebär, för de anslutna staternas del, att ett överförande kan ske utan den dömdes samtycke vid flyktfallet.

2.1.3. Verkställighet enligt andra internationella överenskommelser

Sverige har även ingått andra överenskommelser som regleras genom IVL. Överenskommelserna framgår av 21–21 g §§ IVF och i bestämmelserna anges vilket förfarande för verkställighet till respektive från Sverige som ska tillämpas genom hänvisningar till bestämmelser såväl i IVL som i IVF. Vissa av föreskrifterna hänför sig till vad som

gäller enligt brottmålsdomskonventionen och andra till vad som gäller enligt överförandekonventionen. I 25 § IVL regleras överförande av verkställighet till Sverige i de fall regeringen i sitt förordnande varken hänfört sig till brottmålskonventionen eller överförandekonventionen. I bilagor till IVF framgår vilka länder som omfattas av de multilaterala konventionerna. De överenskommelser som gäller i dag är följande.

  • Överenskommelsen den 15 mars 2002 mellan Sverige och Kuba om verkställighet av straffrättsliga påföljder.8 Överenskommelsen avser frihetsberövande påföljder.
  • Överenskommelsen den 26 september 1989 mellan Sverige och

Thailand om verkställighet av straffrättsliga påföljder.9 Överenskommelsen avser frihetsberövande påföljder och vissa övervakningsåtgärder.

  • Överenskommelsen den 14 december 1989 mellan Sverige och

Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott.10 Överenskommelsen avser förverkande av utbyte av brott.

  • Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen).11 Konventionen omfattar förverkande av bl.a. vinning som härrör från brott enligt konventionen eller egendom som motsvarar värdet av sådan vinning samt narkotika m.m. (uppräkning i artikel 5, punkt 1).
  • Den europeiska konventionen den 8 november 1990 om förverkande m.m. (förverkandekonventionen).12 Konventionen omfattar förverkande på grund av brott.
  • Avtalet mellan Sverige och Australien den 18 december 1998 om inbördes rättshjälp i brottmål.13 Avtalet avser förverkande på grund av brott.

8 SÖ 2003:34. 9 SÖ 1990:35 och 2004:24. 10 SÖ 1992:5. 11 SÖ 1991:41. 12 SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36. En revidering av förverkandekonventionen har skett genom Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism, vilken trädde i kraft den 1 maj 2008. Sverige har undertecknat konventionen och Penningtvättsutredningen har i betänkandet SOU 2012:12 föreslagit att Sverige ska tillträda 2005 års förverkandekonvention. 13 SÖ 2001:47.

  • Avtalet mellan Sverige och Kanada den 15 februari 2000 om inbördes rättshjälp i brottmål.14 Avtalet avser förverkande på grund av brott.
  • Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen).15 Konventionen omfattar förverkande av vinning som härrör från brott enligt konventionen eller egendom som motsvarar värdet av sådan vinning samt egendom, utrustning och andra hjälpmedel (artikel 12, punkt 1).
  • Tilläggsprotokollet (till Palermokonventionen) den 15 november

2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn.16

  • Tilläggsprotokollet (till Palermokonventionen) den 15 november

2000 mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen.17

  • Förenta nationernas konvention den 31 oktober 2003 mot korruption (korruptionskonventionen).18
  • Avtalet mellan Europeiska unionen och Japan av den 15 december

2009 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Avtalet omfattar förverkande på grund av brott.

2.2. Lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Den enda konvention som reglerar frivårdspåföljder är Europarådets konvention av den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer (övervakningskonventionen). Konventionen har till syfte att göra det möjligt för medlemsstaterna att ge varandra ömsesidig hjälp vid verkställigheten av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Vissa övervakningsåtgärder omfattas vidare av avtalet mellan Sverige och Thailand.19

Konventionen har i svensk rätt genomförts genom lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i fri-

14 SÖ 2001:43. 15 SÖ 2004:21. 16 SÖ 2004:22. 17 SÖ 2007:26. 18 SÖ 2007:44. 19 Överenskommelsen den 26 september 1989 mellan Sverige och Thailand om samarbete rörande verkställighet av straffrättsliga påföljder, SÖ 1990:35.

het (IskL) och förordningen (1979:163) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet (IskF). Lagstiftningen har i praktiken tillämpats ytterst sällan. Förfarandet och beslutsordningen redovisas i avsnitt 3.4.1.

2.3. Överförande av straffverkställighet inom Norden

2.3.1. Nordiska verkställighetslagen

Inom Norden finns sedan länge ett långtgående samarbete rörande överförande av straffverkställighet. Samarbetet bygger på lagharmonisering och de nordiska staterna har i stort sett likalydande lagar gällande överförande av straffverkställighet. I Sverige finns bestämmelser i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen, NVL) och i den tillhörande förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVF).

De nordiska verkställighetslagarna möjliggör överförande mellan de nordiska länderna av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Därutöver kan även övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna överföras till en annan nordisk stat. Vidare omfattas verkställighet av rättegångskostnader. Även strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot omfattas av bestämmelserna. Däremot omfattas inte verkställighet av avgift till brottsofferfonden eller företagsbot. Den nordiska regleringen omfattar inte heller rättspsykiatrisk vård. Om det är fråga om att överföra verkställigheten av rättspsykiatrisk vård till eller från Sverige i förhållande till ett annat nordiskt land tillämpas därför i stället IVL. Det pågår för närvarande ett arbete med att utöka den nordiska regleringen till att även avse samhällstjänst.20

Den nordiska lagstiftningen bygger på direktkontakt mellan de behöriga myndigheterna i respektive stat och på att den rättsliga prövningen görs av de behöriga myndigheterna och inte av regeringarna eller i övrigt på politisk nivå. Samarbetet är uppbyggt på så sätt att varje lands myndigheter har att, obundna av tvingande regler, besluta såväl om en framställning om överförande ska göras som om en framställning ska bifallas. Det har ansetts vara en förutsätt-

20 Rapport om Utredning om överförande av straffverkställighet den 28 maj 2012 till Nordisk Ministerråd, Nils Erik Lie.

ning för att samarbetet ska kunna bedrivas utan stöd av någon internationell överenskommelse, att framställningar varken underlåts eller avslås i de fall på vilka lagreglerna tar sikte. Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställighet föreligger visserligen inte. Samarbetet bygger dock på att en framställning, som har gjorts i enlighet med lagstiftningen, regelmässigt ska bifallas, om inte särskilda hinder föreligger.

Vid fängelse eller motsvarande straff är det Kriminalvården som svarar både för att göra en framställning om överförande och för att slutligt pröva frågan om överförande till och från Sverige. Se närmare om förfarandet och beslutsordningen gällande frihetsstraff i avsnitt 3.1.2 och 3.2.4. En frihetsberövande påföljd som dömts ut i ett annat nordiskt land får verkställas i Sverige, om den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här eller, om personen redan befinner sig i Sverige, om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast (5 § NVL). Under motsvarande förutsättningar får ett svenskt fängelsestraff verkställas i ett annat nordiskt land (8 § NVL). Den dömdes samtycke är inte nödvändigt för överförande och det finns inte i lagen något krav på dubbel straffbarhet.

Kriminalvården är behörig myndighet vid överförande till Sverige av övervakning av villkorligt dömd m.m. eller övervakning av villkorligt frigiven m.m. Övervakningsnämnden är behörig när det gäller överförande av verkställighet från Sverige av skyddstillsyn och övervakning av villkorligt frigiven m.m. Se vidare avsnitt 3.4.2.

Vid överförande av verkställighet av böter, förverkande m.m. till respektive från Sverige är Kronofogdemyndigheten behörig myndighet. Förfarandet och beslutsordningen avseende bötesstraff och förverkande beskrivs i avsnitt 3.3.2.

2.3.2. Överförande av straffverkställighet i samband med en nordisk arresteringsorder

I syfte att förenkla och effektivisera utlämningsförfarandet mellan de nordiska staterna har dessa antagit en konvention om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder). Konventionen har genomförts i svensk rätt genom lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,21 förordningen (2012:565) om överlämnande från Sverige

21Prop. 2010/11:158, bet. 2011/12:JuU5, rskr. 2011/12:21.

enligt en nordisk arresteringsorder och förordningen (2012:566) om överlämnande till Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

I lagen finns bestämmelser om överförande av straffverkställighet efter att en nordisk arresteringsorder avseende straffverkställighet avslagits på den grunden att den frihetsberövande påföljden i stället ska verkställas i Sverige. Den myndighet som ansvarar för verkställigheten ska besluta om överförande hit, om inte den utfärdande staten motsätter sig det (6 kap. 1 § lagen om en nordisk arresteringsorder). Vid verkställighet av en fängelsepåföljd ska den svenska ansvariga myndigheten vid sin handläggning tillämpa de bestämmelser i den nordiska verkställighetslagen som gäller då en framställning om verkställighet av en sådan påföljd bifalls i Sverige. Vid överförande av annan påföljd än fängelse ska den ansvariga myndigheten tillämpa 7 kap. 3–6 §§ lagen om en europeisk arresteringsorder. Däremot har det inte i lagen om en nordisk arresteringsorder införts några bestämmelser om villkorat överlämnande. Bakgrunden till detta är att NVL redan ser till att svenska medborgare och personer med hemvist i Sverige ska få verkställa nordiska straff i Sverige.22

2.4. Överförande av straffverkställighet inom Europeiska unionen

Inom Europeiska unionen pågår ett omfattande arbete med att ersätta den traditionella formen av internationellt rättsligt samarbete med ett samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Europeiska rådet fastslog i Tammerfors 1999 att principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål som meddelas i någon medlemsstat ska utgöra en hörnsten i samarbetet inom Europeiska unionen. I både det s.k. Haagprogrammet från 2004 och det s.k. Stockholmsprogrammet från 2009 upprepades att medlemsstaterna skulle fullfölja sina åtaganden enligt de slutsatser som antagits i Tammerfors. Principen innebär att medlemsstaterna ska erkänna och verkställa varandras rättsliga avgöranden och utan vidare prövning godta de bedömningar som de beslutande myndigheterna har gjort. Prövningen av om den andra statens avgöranden ska erkännas och verkställas är begränsad till vissa s.k. vägransgrunder. Om den verkställande staten finner att

22Prop. 2010/11:158 s. 76 f.

det föreligger en sådan omständighet får den vägra att erkänna och verkställa avgörandet. I annat fall ska den verkställande staten överta verkställigheten av avgörandet. Syftet är att uppnå ett enklare, snabbare och effektivare förfarande.

2.4.1. Lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska union

Rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff antogs den 24 februari 2005. Innan utkastet till rambeslut antogs för Sveriges del godkändes det av riksdagen.23 Rambeslutet har genomförts genom lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen samt förordningen (2009:1428) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, vilka trädde i kraft den 1 januari 2010.24

Bestämmelserna avser svenska beslut om bötesstraff som sänds över till en annan medlemsstat för verkställighet där, och bötesstraff från en annan medlemsstat som ska verkställas i Sverige. Med bötesstraff avses i lagen bl.a. böter och företagsbot i brottsbalkens mening som meddelats av domstol eller genom ett föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken samt beslut om rättegångskostnader och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond (1 kap. 2 §). Med bötesstraff avses vidare utländska bötesstraff som meddelats av domstol eller annan i rambeslutet angiven behörig myndighet och som avser påföljd för brott avseende brottslig eller annan straffbar gärning, ersättning till brottsoffer i vissa fall, ersättning för rättegångskostnader och avgifter till fond eller organisation för brottsoffer (1 kap. 3 §). Se närmare om förfarandet i avsnitt 3.3.3.

2.4.2. Lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

Rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande antogs den 6 oktober 2006. Innan utkastet till rambeslut antogs för Sveriges del godkändes det av riksdagen.25Rambeslutet har genomförts genom

23Prop. 2003/04:92, bet. 2003/04:JuU28, rskr. 2003/04:279. 24Ds 2007:18, prop. 2008/09:218, bet. 2009/10:JuU3, rskr. 2009/10:33. 25Prop. 2004/05:55, bet. 2004/05:JuU25, rskr. 2005/05:184.

lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen samt förordningen (2011:578) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, vilka trädde i kraft den 1 juli 2011.26

Regleringen omfattar situationer såväl när svenska förverkandebeslut sänds över till en annan medlemsstat för verkställighet där, som när utländska förverkandebeslut sänds över till Sverige från en annan medlemsstat för verkställighet här. Med förverkande avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut som syftar till att förverka såväl hjälpmedel vid brott som utbyte av brott. Vidare avses beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 4 § brottsbalken (1 kap. 2 §). Med förverkande avses vidare utländskt beslut som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat efter rättegång på grund av brottslig handling och som innebär ett slutligt berövande av egendom när domstolen förklarat att egendomen utgjort vinning av brott eller hjälpmedel vid brott. Det kan även vara fråga om förverkande som baserar sig på bestämmelser om utökade möjligheter till förverkande (1 kap. 3 §).27Det har föreslagits att lagens tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta beslut om förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken och motsvarande utländska förverkandebeslut.28 Se vidare om förfarandet i avsnitt 3.3.4.

2.4.3. Överförande av straffverkställighet i samband med en europeisk arresteringsorder

Rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna antogs den 13 juni 2002 och har genomförts av samtliga medlemsstater.29Rambeslutet har i svensk rätt genomförts genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enlig en europeisk arresteringsorder (lagen om en europeisk arresteringsorder) samt förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (frånförordningen) och förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enlig en europeisk arresteringsorder (till-förordningen), vilka trädde i kraft den 1 januari 2004.30

26Prop. 2010/11:43, bet. 2010/11:JuU16, rskr. 2010/11:186. 27 Artikel 3.1 och 3.2 i rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. 28Ds 2012:51. 29Prop. 2001/02:118, bet. 2001/02:JuU29, rskr. 2001/02:256. 30Prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr. 2003/04:107.

Med en arresteringsorder avses ett rättsligt avgörande som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Ett ärende om en europeisk arresteringsorder kan därför få till följd att en påföljd ska överföras till eller från Sverige. Detta kan bli aktuellt i följande två olika situationer.

En svensk medborgare får som regel inte överlämnas till en annan medlemsstat för lagföring om han eller hon begär att straffverkställigheten ska ske i Sverige. För att överlämnande för lagföring ska ske i sådana fall krävs att det finns en garanti från den andra staten om att en eventuell frihetsberövande påföljd som döms ut i den andra staten ska få avtjänas i Sverige (3 kap. 2 § lagen om en europeisk arresteringsorder). När någon som har överlämnats från Sverige ska återföras på grund av villkor enligt 3 kap. 2 § lagen om en europeisk arresteringsorder, ska den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit (7 kap. 2 § samma lag). Om rätten avslår en begäran om överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd med hänvisning till att den dömde önskar avtjäna straffet i Sverige, ska den i Sverige ansvariga myndigheten besluta om överförande av verkställighet av påföljden till Sverige, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det (7 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder).

Vid överlämnande till Sverige på grund av en europeisk arresteringsorder kan det på motsvarande sätt bli fråga om att överföra verkställigheten av en svensk frihetsberövande påföljd till en annan medlemsstat. Det är fråga om fall där en person i Sverige dömts till en frihetsberövande påföljd och den andra medlemsstaten vägrar att överlämna den dömde till Sverige för verkställighet eller om en person överlämnats till Sverige för lagföring och det har ställts upp ett villkor om återförande med anledning av en eventuell frihetsberövande påföljd (14 och 15 §§ till-förordningen). Det närmare förfarandet vid överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd i dessa situationer beskrivs närmare i avsnitt 3.1.3 och 3.2.5.

2.4.4. Pågående reformarbeten

Rådets rambeslut 2009/829/RIF om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihets-

berövande antogs den 23 oktober 2009. Innan utkastet till rambeslut antogs för Sveriges del godkändes det av riksdagen.31Rambeslutet gör det möjligt att överföra verkställigheten av icke frihetsberövande straffprocessuella tvångsmedel mot brottsmisstänkta personer mellan medlemsstaterna i avvaktan på rättegång. I rambeslutet anges dessa tvångsmedel som övervakningsåtgärder. Om den misstänkte inte efterlever övervakningsåtgärderna kan han eller hon med tvång föras tillbaka till den stat där rättegången ska hållas. Rambeslutet tar endast sikte på övervakningsåtgärder under ett straffrättsligt förfarande fram till dess dom meddelats. Arbete med att genomföra rambeslutet pågår inom regeringskansliet.

Utlämningsutredningen har lämnat förslag om att det ska införas bestämmelser om överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige i en ny lag om utlämning. Vidare finns förslag på motsvarande bestämmelser i en ny förordning om utlämning när det gäller överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till en annan stat när det funnits ett sådant villkor för utlämningen. De föreslagna bestämmelserna, som avser stater utanför EU, motsvarar i stort de som finns i lagen om en europeisk arresteringsorder.32

2.5. Överförande av straff utdömda av internationella tribunaler och domstolar

Sverige samarbetar sedan mitten av nittiotalet med de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda, vilka inrättades av FN:s säkerhetsråd 1993 respektive 1994. Vidare har Sverige sedan 2006 möjlighet att samarbeta med Specialdomstolen för Sierra Leone, en domstol som inrättades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Sverige har ingått straffverkställighetsavtal som rör domar meddelade av de internationella tribunalerna.33Enligt 11 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt och 6 § lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, får regeringen besluta att fängelsedomar meddelade av dessa internationella domstolar får verkställs i Sverige.

31Prop. 2008/09:192. 32SOU 2011:71 s. 707 ff. 33 SÖ 1999:25, SÖ 2004:17 och SÖ 2006:10.

Sverige samarbetar sedan 2002 med Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som är en permanent domstol, inrättad genom Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen.34 Enligt 23 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen får regeringen besluta att en av domstolen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Vidare får enligt 24 § samma lag Kronofogdemyndigheten besluta om att en av domstolen meddelad bötesdom eller ett beslut om förverkade av egendom eller av värdet av viss egendom ska verkställas i Sverige.

Vid verkställighet enligt dessa lagar tillämpas 25 § IVL. Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen eller domstolen fått tillfälle att yttra sig. Dessa internationella domstolar kan när som helst begära att verkställigheten i Sverige ska upphöra och att den dömde återförs till domstolen.

34 SÖ 2002:59.

3. Förfarandet och beslutsordningen

3.1. Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder från Sverige

3.1.1. Internationella verkställighetslagen

Bestämmelser om förfarandet och beslutsordningen när brottmålsdomskonventionen tillämpas finns i 26–34 §§ internationella verkställighetslagen (IVL) och 18–20 §§ internationella verkställighetsförordningen (IVF) och när överförandekonventionen jämte tilläggsprotokoll eller Schengenkonventionen tillämpas i 34 a och b §§ IVL och 18–20 §§, 20 a §, 20 e § och 20 f–g §§ IVF med gemensamma bestämmelser i 35–42 §§ IVL. Förfarandet och beslutsordningen vid överförande av frihetsberövande påföljder från Sverige är i princip detsamma för brottmålsdomskonventionen som överförandekonventionen (se 34 a och b §§ IVL). Detta gäller även när verkställighet av ett svenskt fängelsestraff ska anförtros myndighet i Kuba eller Thailand i enlighet med överenskommelserna med dessa länder (21 § IVF). En gemensam beskrivning ges därför nedan.

Framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom i en annan stat

En framställning om att en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd ska verkställas i annan stat görs av Kriminalvården, eller när det gäller verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen (26 § och 34 a § IVL). Ett ärende initieras ofta genom att den dömde själv gör en ansökan om överförande till ett annat land eller genom anstalten där den dömde är placerad. Om det finns förutsättningar för ett överförande ska den dömde

genom Kriminalvårdens eller Socialstyrelsens försorg upplysas om detta och om innebörden av att verkställigheten överförs. Initiativ till ett överförande kan även tas av den andra staten. En sådan framställning ges in av den andra staten till Justitiedepartementet som ska vidarebefordra denna till Kriminalvården eller Socialstyrelsen (20 § IVF).

Kriminalvården och Socialstyrelsen får, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet till regeringen för avgörande (26 § första stycket och 34 a § tredje stycket IVL). Detta kan vara fallet om det inte är aktuellt att bifalla en annan stats framställning om överförande och det med hänsyn till Sveriges relationer med den främmande staten kan krävas överväganden som av principiella utrikespolitiska skäl bör göras av regeringen och inte av en förvaltningsmyndighet.1Om regeringen kommer fram till att ett överförande kan ske, ges Kriminalvården eller Socialstyrelsen i uppdrag att göra en framställning.

För att Kriminalvården och Socialstyrelsen ska få göra en framställning till en annan stat ska vissa förutsättningar vara uppfyllda. En framställning får exempelvis inte göras om det kan antas föreligga hinder mot verkställighet i den andra staten (26 § och 34 a § IVL). Vidare finns det krav på den dömda personens anknytning till den andra staten, i vissa fall krav på samtycke samt att det finns skäl att anta att ett överförande underlättar den dömdes sociala återanpassning. En närmare beskrivning av förutsättningarna för överförande finns i avsnitt 4.2.

För att kunna avgöra om ett överförande är lämpligt görs en social bakgrundsutredning av den dömde. När det är fråga om en egen ansökan ska den dömde förklara varför han eller hon vill överföra verkställigheten till den andra staten. En förklaring rörande samtycke ska avges inför chefen för den kriminalvårdsanstalt eller det häkte där den dömde förvaras eller inför någon annan tjänsteman som förordnats att motta en sådan förklaring eller inför en polismyndighet. När det är fråga om rättspsykiatrisk vård ska förklaringen avges inför chefsöverläkaren eller någon annan läkare vid den enhet där den dömde vårdas. Den som tar emot förklaringen ska förvissa sig om att den dömde har avgett förklaringen med full vetskap om dess innebörd. Anteckning om förklaringen ska göras i protokoll eller dokumenteras på annat lämpligt sätt (19 § IVF).

1 Jfr prop. 1992/93:4 s. 37.

En framställning om verkställighet i en annan stat överlämnas till Justitiedepartementet som där tas om hand av Centralmyndigheten, som är placerad vid enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete (BIRS). En framställning som grundas på brottmålsdomskonventionen ska innehålla de skäl som framställningen grundas på, intyg om att påföljd som avses i framställningen får verkställas här i landet, uppgift huruvida påföljden till någon del har verkställts och uppgift om den tidpunkt då verkställighet senast får ske. Till framställningen ska bifogas bestyrkt avskrift av domen. Vidare bör avskrift av tillgängliga handlingar rörande den dömdes personliga förhållanden bifogas (9 § IVF). En framställning som grundas på överförandekonventionen innehåller den dömdes idhandlingar, den sociala bakgrundsutredningen, i förekommande fall de skäl den dömde åberopar för att motsätta sig ett överförande, en bestyrkt kopia av domen, stämningsansökan, tillämplig lagstiftning avseende brotten och strafftidsbeslut. När påföljden avser rättspsykiatrisk vård bifogas även diagnosöversikt, rättspsykiatriskt utlåtande och socialutredning ur Rättsmedicinalverkets akt. Vidare anger myndigheten vad som bör översättas i domen. Justitiedepartementet ansvarar för själva översättningen (24 § IVF).

Offentligt biträde

Det har bedömts att den dömde i dessa ärenden i vissa fall kan ha behov av biträde för att han eller hon på ett tillfredsställande sätt ska kunna bevaka sin rätt.2Kriminalvården och Socialstyrelsen undersöker därför om den dömde önskar ett offentligt biträde. Ett offentligt biträde ska förordnas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Detta kan exempelvis vara fallet när den dömde inte motsätter sig ett överförande och det inte heller i övrigt finns något behov av ett offentligt biträde. I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet. Beslut om offentligt biträde eller om ersättning till biträdet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (27 § IVL).

2Prop. 1972:98 s. 91.

Tvångsmedel

I fall där överförandekonventionen tillämpas tillsammans med tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen i det s.k. flyktfallet och den i Sverige dömda personen har flytt till den andra staten kan Sverige begära att myndigheterna i det landet frihetsberövar den dömde eller på något annat sätt ser till att han eller hon blir kvar på den statens territorium till dess en framställning om överförande dit gjorts (artikel 2.2 i tilläggsprotokollet och artikel 68.2 i Schengenkonventionen).

En sådan begäran ska åtföljas av uppgift om den dömdes födelsetid, födelseort och hemvist, brottets beskaffenhet samt påföljdens art och längd (20 e § andra stycket IVF).

Centralmyndigheten vidarebefordrar framställningen till den verkställande staten

Centralmyndigheten skickar, efter översättning, framställningen till en behörig myndighet i den andra staten (28 § IVL). Därefter avvaktas ett beslut i ärendet av den verkställande staten. Det är inte ovanligt att det tar lång tid innan den verkställande staten återkommer med ett svar och det händer även att ett svar på framställningen helt uteblir. Det kan därför vara aktuellt att påminna den behöriga myndigheten i den verkställande staten om framställningen. I vissa länder, t.ex. Tyskland och Rumänien, avgörs frågan om ett överförande ska medges genom en domstolsprocess, vilket kan leda till längre handläggningstider.

Efter att en framställning vidarebefordrats får verkställighet av den påföljd som avses med framställningen inte påbörjas i Sverige. Detta gäller dock inte om den dömde är häktad. Verkställighet i Sverige ska dock ske om framställningen återkallas innan den andra staten tagit upp denna till slutlig prövning eller om den andra staten meddelar att framställningen avslagits, att den avstår från att verkställa påföljden eller att verkställighet inte kan äga rum i den andra staten (29 § IVL).

Den verkställande statens beslut

Efter att Centralmyndigheten tagit emot den verkställande statens beslut i ärendet skickas detta tillsammans med intyg om den dömdes medborgarskap och relevant lagtext avseende brottet till Kriminalvården för vidare handläggning. Den dömde ska skriftligen underrättas om beslutet (14 § IVF).

Slutligt beslut om överförande av straffverkställighet och överklagande

Kriminalvården eller Socialstyrelsen fattar, efter att ha tagit del av den dömdes inställning, ett slutligt beslut i ärendet. Ett beslut att inte överföra verkställigheten kan exempelvis grundas på att den andra staten inte samtyckt till ett överförande, att datum för villkorlig frigivning ligger nära i tiden eller utifrån information om verkställigheten i den staten, exempelvis omvandling av påföljden, som gör att ett överförande inte bedöms lämpligt.

Mot bakgrund av artikel 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG om unionmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, det s.k. rörlighetsdirektivet, måste vidare en särskild kontroll göras i vissa fall där den dömde ska utvisas och det förflutit mer än två år från beslutet om utvisning. I dessa fall ska kontrolleras om personen fortfarande utgör ett verkligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Om ett sådant hot inte längre föreligger ska utvisningsbeslutet upphävas.3 Enligt 12 kap. 17 § tredje stycket utlänningslagen (2005:716) ska polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet till regeringen för prövning. Ett praktiskt problem vid överförande av verkställigheten är att polismyndigheten inte är involverade i detta förfarande. I vissa fall har i stället enheten för allmän ordning och säkerhet, L 4, inom Justitiedepartementet gjort en kontroll av utvisningsbeslutet.

Kriminalvårdens eller Socialstyrelsens slutliga beslut kan av den dömde överklagas till regeringen (41 § IVL). Innan överklagandet

3Prop. 2005/06:77 s. 97 f.

skickas till regeringen kan Kriminalvården ompröva sitt slutliga beslut, vilket i så fall ska framgå av beslutet.

Överförande av den dömde

Om det slutliga beslutet innebär att ett överförande av verkställigheten ska ske till en annan stat ska beslutet översättas och tillsammans med besked om transport vidarebefordras till den verkställande staten av Centralmyndigheten.

När den dömde är berövad friheten i Sverige eller annars uppehåller sig här, ska han eller hon så snart den andra staten meddelat att framställningen bifalls, överföras till den andra staten (33 § IVL). Det är Kriminalvården som ska se till att den dömde förs till den stat där påföljden ska verkställas. Myndigheten får därvid, om det behövs, begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde vistas. I fråga om överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska Socialstyrelsen underrätta Kriminalvården om att påföljden ska verkställas utomlands (22 § IVF).

Det är Kriminalvårdens transporttjänst som utför de flesta transporter i samband med internationellt straffrättsligt samarbete. Hur transporten närmare ska planers och genomföras framgår av Kriminalvårdens föreskrifter (KVFS 2012:6) och allmänna råd om transportverksamhet. Ärenden som aktualiserar Socialstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse är mycket ovanliga. I den mån de förekommer löses transportfrågan i det enskilda fallet.

Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har föreslagit att det alltjämt ska vara Kriminalvården som ska ansvara för transporter från och till Sverige vid överförande av fängelsestraff med möjlighet att begära hjälp av polismyndighet. I förslaget ingår vidare en möjlighet att den som ska överföras omhändertas och tas i förvar av polismyndighet, dock längst under 48 timmar, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras. Detta ska enligt förslaget framgå av IVL. När påföljden avser överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska enligt förslaget Socialstyrelsen underrätta polismyndigheten om att påföljden ska verkställas utomlands. Det uttalas att det kan antas att polismyndigheten i flertalet fall kommer att överlämna verkställigheten av transporterna till Kriminalvården. Förslagen bereds för närvarande inom regeringskansliet.4

4SOU 2011:7 s. 348 ff.

När straffet är verkställt

Enligt artikel 15 i överförandekonventionen ska den verkställande staten informera Sverige om när verkställigheten utomlands har fullföljts. Centralmyndigheten ska underrätta Kriminalvården eller Socialstyrelsen om informationen från den verkställande staten.

Särskilt om utevarodom vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen

Vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen finns det särskilda bestämmelser om förfarandet när det gäller överförande av verkställighet av en i Sverige utdömd utevarodom (30–32 §§ IVL).

Om Kriminalvården eller Socialstyrelsen gjort en framställning om överförande av en utevarodom och den dömde anför opposition mot domen hos behörig myndighet i den andra staten och begär att hans eller hennes talan ska prövas vid svensk domstol, ska riksåklagaren ansöka hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. Sådan förhandling får hållas först efter att en viss tidsfrist löpt ut. Om rätten avvisar oppositionen ska underrättelse om detta sändas tillbaka till den andra staten via Justitiedepartementet. Om oppositionen inte avvisas ska rätten göra en ny prövning av frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Framställningen om överförande till den andra staten förfaller i och med detta. Vid en eventuell ny påföljd kan fråga om överförande åter aktualiseras. Dessa särskilda förfaranderegler har, såvitt känt för utredningen, aldrig tillämpats i praktiken.

Tillstånd till den verkställande staten enligt specialitetsbestämmelsen

Vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen finns det möjlighet för regeringen att, på begäran av behörig myndighet i en annan stat och efter prövning av Högsta domstolen, ge tillstånd att den dömde får åtalas, dömas eller berövas friheten i den andra staten för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts före överförandet till den andra staten och som inte omfattas av framställningen om verkställighet (34 § IVL). Denna bestämmelse tillämpas även när den dömde utvisats på grund av brottet och överförts från Sverige till en annan stat med tillämpning av överförande-

konventionen och tilläggsprotokollet i det s.k. utvisningsfallet (34 b § IVL).

Regeringen får lämna medgivande till en sådan åtgärd om överlämnande eller utlämning för brottet kunnat äga rum eller om överlämnande eller utlämning skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd. Bedömningen av om tillstånd ska lämnas ska alltså, beroende av om den andra staten är en del av ett överlämnandesamarbete, göras med beaktande av antingen reglerna om utlämning eller reglerna om överlämnande enligt en arresteringsorder.

Regeringen ska omedelbart avslå begäran om det av handlingarna framgår att medgivande inte lagligen kan lämnas. I annat fall ska frågan prövas av Högsta domstolen, om inte den som avses med framställningen har samtyckt till denna. Finner Högsta domstolen att hinder möter, får medgivande av regeringen inte lämnas. Även om överlämnande enligt en arresteringsorder fattas av allmän domstol och inte av regeringen, har lagstiftaren valt att behålla nuvarande ordning även för arresteringsorderfallen.5

Utlämningsutredningen har föreslagit att frågan om tillstånd ska prövas med tillämpning av de bestämmelser som gäller tillstånd för utvidgad utlämning respektive utvidgat överlämnande. I konsekvens med att utredningen föreslagit ett reformerat utlämningsförfarande där även prövning om utlämning ska göras i allmän domstol, föreslås att medgivande enligt 34 § IVL ska prövas av Stockholms tingsrätt.6

3.1.2. Nordiska verkställighetslagen

Förfarandet och beslutsordningen enligt nordiska verkställighetslagen (NVL) vid överförande från Sverige av fängelsestraff regleras i 8, 9, 25, 26 och 26 a–c §§ NVL samt 1–4 §§ NVF.

Framställning om verkställighet av en svensk dom om fängelse i en annan nordisk stat

En framställning med stöd av NVL om verkställighet av en svensk dom på fängelse i Danmark, Finland, Island eller Norge görs av Kriminalvården (25 § andra stycket NVL). Om den dömde befinner

5Prop. 2003/04:7 s. 215. 6SOU 2011:71 s. 803 f. och 898 f.

sig på fri fot initieras ärendet av placeringsgruppen, som är en del av huvudkontoret, eller frivården. Är personen häktad eller har verkställigheten påbörjats initieras ärendet av häktet eller anstalten. En framställning grundar sig ofta på en önskan från den dömda personen att få överföra verkställigheten till ett annat nordiskt land.

En framställning ska göras hos Justitiedepartementet i den stat där verkställigheten ska äga rum. Den kan i stället göras hos en underordnad myndighet, som tillagts behörighet att ta emot sådan framställning (1 § NVF). I praktiken sker all kontakt direkt med Kriminalvården i de andra nordiska länderna förutom i Danmark där kommunikationen sker på departementsnivå genom Klientkontoret.

En framställning ska innehålla skälen för framställningen, uppgift att den aktuella domen får verkställas i Sverige, om påföljden till någon del har verkställts, samt den tidpunkt då verkställighet senast får ske (2 § NVF). Till framställningen ska bifogas en kopia av domen, yttrande från Kriminalvården, läkarintyg enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m., eller utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning, alternativt kopia av tillgängliga handlingar om den dömdes personliga förhållanden, och, om möjligt, yttrande i ärendet av den dömde eller bevis att han eller hon har fått tillfälle att yttra sig (3 § NVF). Framställningen får inte göras innan domen vunnit laga kraft, om det inte finns särskilda skäl (4 §).

Offentligt biträde

I mål och ärenden angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Slutligt beslut om överförande av verkställigheten och överklagande

Efter att den verkställande staten svarat på framställningen och Kriminalvården tagit del av den dömdes inställning fattar myndigheten ett slutligt beslut. Beslutet får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Kriminalvårdens och domstolens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (26 § NVL).

Beslutet får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdkontor är

beläget där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Om beslutet gäller en person som inte är inskriven ska överklagandet ske till Förvaltningsrätten i Linköping (26 d § NVL och 7 d § förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.)

Innan överklagandet skickas till förvaltningsrätten ska beslutet omprövas av Kriminalvården om det begärs av den som beslutet angår och beslutet gått honom eller henne emot.7 Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning får beslutet inte ändras till den dömdes nackdel (26 a § NVL). En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den dömde fick del av beslutet. I begäran ska den dömde ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär (26 b § NVL). Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid (26 c § NVL).

Överförande av den dömde

Vid behov ska Kriminalvården ombesörja att den dömde överförs till den andra staten. Kriminalvården får därvid begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig (8 § andra stycket NVL). I praktiken är det dock nästan uteslutande den verkställande staten som hämtar den dömde som ska överföras vid t.ex. Arlanda.

Polismyndigheten får på begäran av en myndighet i den andra staten ombesörja att en i Sverige dömd person som har överförts till ett annat nordiskt land får återföras dit om denne påträffas här i landet före frigivningen. Bestämmelsen infördes eftersom det var tveksamt om Kriminalvården skulle ha rätt att föra över personer som återvänt till Sverige innan hela straffet hade verkställts.8

Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har beträffande transportfrågan även i NVL föreslagit att det tas in en bestämmelse som möjliggör att den dömde kan omhändertas och tas i förvar av polismyndighet, under längst 48 timmar, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras.9

7 Syftet med regler om omprövning är att förskjuta tyngdpunkten i processen nedåt i instansordningen, prop. 2004/05:176 s. 61 f. 8Prop. 1982/83:91 s. 33. 9SOU 2011:7 s. 42 och 461.

Tillstånd till den verkställande staten enligt specialitetsbestämmelsen

Enligt 9 § NVL ska vid överförande av verkställigheten av fängelse som villkor uppställas att den dömde dels inte får åtalas eller straffas för något annat brott som begåtts före överförandets, dels inte får vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Det gäller dock inte om den dömde har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.

Enligt 9 § andra stycket NVL kan på framställning av den mottagande nordiska staten avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet ska handläggningen enligt 5 kap. 7 § lagen om en nordisk arresteringsorder tillämpas. När framställningen avser en begäran om tillstånd att få vidareöverlämna den dömde till en medlemsstat i EU (utanför Norden) ska begäran prövas av domstol på sätt som föreskrivs i 6 kap. 8 § lagen om en europeisk arresteringsorder. Stockholms tingsrätt är då behörig domstol. En framställning om vidareutlämning prövas av regeringen enligt 24 § utlämningslagen.10Enligt Utlämningsutredningens förslag ska en sådan framställning i stället prövas av den tingsrätt som prövade frågan om utlämning.11

3.1.3. Överförande av straffverkställighet till följd av en europeisk arresteringsorder

I de fall överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder har skett med villkor om att den eftersökta personen ska återföras till den verkställande staten om han eller hon döms till en frihetsberövande påföljd och en sådan påföljd därefter döms ut i Sverige, ska åklagaren underrätta den ansvariga myndigheten när domen har vunnit laga kraft. Ansvariga myndigheter är Kriminalvården, om påföljden är fängelse, Socialstyrelsen, om påföljden är rättspsykiatrisk vård, och Statens institutionsstyrelse, om påföljden är sluten ungdomsvård. Därefter ansvarar myndigheten för att den verkställande staten underrättas och för att såväl verkställigheten av påföljden som den dömde överförs dit. Myndigheten får, om det behövs, begära hjälp av Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som Rikspolis-

10Prop. 2010/11:158 s. 156. 11SOU 2011:71 s. 718 f.

styrelsen bestämmer. Den andra staten ska i samband med överförandet informeras om när verkställigheten påbörjades och om frihetsberövanden som ägt rum i Sverige (14 § till-förordningen). I dessa fall gör alltså inte den ansvariga myndigheten någon egen bedömning av om ett överförande av verkställigheten av den svenska påföljden bör ske utan ser endast till att överförandet verkställs.

På motsvarande sätt ska den ansvariga myndigheten se till att verkställigheten överförs till den andra staten i de fall en svensk begäran om överlämnande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd har avslagits på den grunden att den andra medlemsstaten övertar verkställigheten av påföljden (15 § till-förordningen).

3.2. Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till Sverige

3.2.1. Överförandekonventionen jämte tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen

Bestämmelser om överförande av verkställighet en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd till Sverige finns vid tillämpning av överförandekonventionen jämte tilläggsprotokoll och Schengenkonventionen i 25 a–h §§ IVL samt 15–17 §§, 20 a–d §§ och 20 f och g §§ IVF.

Framställning om verkställighet av en utländsk brottmålsdom i Sverige

Initiativ till överförande av verkställighet av en i en annan stat utdömd frihetsberövande påföljd kan tas av domslandet eller av Sverige. Vidare kan den dömde själv initiera ett ärende. För frihetsberövade personer utomlands som önskar få straffverkställigheten överförd till Sverige finns ett särskilt informationsblad och en ansökan som kan undertecknas av den dömde. En framställning kan dock enbart göras av domslandet eller den verkställande staten.

En framställning från en annan stat om verkställighet i Sverige ska göras av en behörig myndighet i den andra staten och ges in till Justitiedepartementet (25 a § tredje stycket IVL). Flera stater har, liksom Sverige, tillträtt såväl överförandekonventionen som brottmålsdomskonventionen. Enligt artikel 22.4 överförandekonventio-

nen ska därför den ansökande staten ange vilken konvention framställningen grundar sig på.

Framställningen, som ska vara skriftlig, ska innehålla uppgift om den dömdes namn och personuppgifter, relevant lagstiftning om brotten och uppgift om hur stor del av påföljden som redan har verkställts. Till framställningen ska bifogas en bestyrkt kopia av domen och av den lag denna grundas på, ett bevis om att den dömde eller laglig ställföreträdare har samtyckt till ett överförande till Sverige samt övriga handlingar av betydelse för frågans avgörande. Är handlingarna avfattade på annat språk än danska, engelska, norska eller svenska, ska de åtföljas av en översättning till svenska eller engelska (15 § IVF). Vid framställning med tillämpning av tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen behöver inte bevis om att den dömde eller laglig ställföreträdare har samtyckt till att verkställigheten överförs till Sverige bifogas (20 b § första stycket och 20 g § IVL). Vid utvisningsfallet ska framställningen även åtföljas av en förklaring innehållande den dömdes yttrande om det begärda överförandet av honom eller henne och en kopia av domen eller beslutet om utvisning eller avvisning eller om någon annan åtgärd som har till följd att den dömde inte får visats i den stat där domen meddelats efter det att han försatts på fri fot (20 b § andra stycket IVL).

Regeringen kan också, om den dömde samtycker till överförande, besluta att göra en framställning till en annan stat om tillstånd att få verkställa en utländsk påföljd i Sverige. En sådan framställning från Sverige ska göras av Justitiedepartementet hos behörig myndighet i den andra staten (16 § IVF).

Framställningen från en annan stat granskas av Centralmyndigheten som förbereder underlag för regeringsbeslut. I underlaget ingår bl.a. en anknytningsutredning. Uppgifter för att fastställa anknytningen till Sverige kan inhämtas via svenska ambassaden. Vidare kontrolleras att övriga förutsättningar för ett överförande är uppfyllda enligt 25 a § IVL, dvs. att den dömde har samtyckt till att verkställigheten sker i Sverige, om inte undantag från samtyckeskravet är tillämpligt enligt tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen, att det föreligger dubbel straffbarhet och att den tid som återstod av påföljden när framställningen inkom uppgick till minst sex månader. Vidare ska den dömde ha informerats om att verkställigheten av straffet sker enligt svenska verkställighetsregler. Förutsättningar för överförande beskrivs närmare i avsnitt 4.2.2.

Framställningen prövas av regeringen (25 a § tredje stycket IVL). Som tidigare nämnts kräver ett överförande samtycke från såväl doms-

landet som Sverige. Någon skyldighet att bifalla framställningen finns inte i överförandekonventionen. Det finns därför utöver de ovan beskrivna grundförutsättningarna inte några angivna vägransgrunder. De vägransgrunder som uppställs vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen kan emellertid vara vägledande för regeringen vid prövningen av framställningen.12

Tvångsmedel

Om tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen tillämpas i det s.k. flyktfallet är det möjligt att använda tvångsmedel i form av anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet för att säkerställa verkställighet av påföljden i Sverige (25 c–e §§ IVL). Tvångsmedlen kan alltså inte användas i andra ärenden än de där flykt åberopas (artikel 2.2 i tilläggsprotokollet och artikel 6.8 i Schengenkonventionen).

Om den dömde genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis undandra sig verkställighet av påföljden och denna dömts ut genom en dom som vunnit laga kraft i den andra staten och detta kan föranleda en framställning om överförande av verkställighet, får den dömde, på begäran av behörig myndighet i den andra staten, anhållas och häktas om det finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig verkställigheten av påföljden. Det är möjligt att anhålla och häkta även efter att framställningen gjorts eller beviljats.

Frihetsberövandet syftar till att säkerställa att den dömde finns kvar i landet till dess regeringen har fattat sitt beslut om att verkställigheten kan överföras, eller till dess påföljden bör verkställas. Häktningsgrunderna kollusions- och recidivfara blir därför inte aktuella.13

För häktning och anhållande gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Hänvisningen till rättegångsbalken medför att de allmänna bestämmelserna om forum och överklagande blir tillämpliga. Vad som i rättegångsbalken föreskrivs om offentliga försvarare ska i stället tillämpas beträffande offentligt biträde i den mån annat inte följer av 25 f § IVL. I 25 c § tredje stycket anges vidare i vilken utsträckning 24 kap. rättegångsbalken är tillämpligt. Dessa bestämmelser kan inte i alla delar tillämpas ordagrant. Exem-

12Prop. 1983/84:197 s. 53 f. 13Prop. 1999/2000:45 s. 39.

pelvis ska vad som sägs om misstänkt istället avse den dömde.14Enligt 25 c § fjärde stycket IVL kan den häktade begära en omprövning av häktningsfrågan. En häktningsförhandling ska hållas inom två dagar efter det att den häktades begäran kommit in till rätten. En sådan förhandling behöver dock hållas tidigast efter två veckor från det att beslut i häktningsfrågan senast meddelats.

Om det finns skäl att anhålla eller häkta den dömde men syftet med åtgärderna kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får dessa tvångsmedel användas i stället (25 d § IVL). Även för dessa tvångsmedel gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. I bestämmelsen anges i vilken utsträckning 25 kap. rättegångsbalken är tillämpligt.

En begäran om tvångsåtgärd ska åtföljas av uppgift om den dömdes födelsetid, födelseort och hemvist, brottets beskaffenhet samt påföljdens art och längd (20 c § IVF). Enligt tilläggsprotokollet behöver däremot inte domen ges in. Åklagare borde enligt förarbetena emellertid kunna få tillgång till utdrag ur domen som kan redovisas för rätten.15

Om en begäran om tvångsåtgärd görs direkt till Justitiedepartementet, ska den överlämnas till Riksåklagaren. Justitiedepartementet ska hållas underrättat om vidtagna tvångsåtgärder (20 d § IVF).

Ett beslut om tvångsmedel gäller till dess ärendet om överförande av verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att påföljden har börjat verkställas i Sverige (25 e § första stycket IVL). Åklagare eller rätten ska häva ett beslut om anhållande eller häktning om inte en framställning om överförande inkommer inom fyrtio dagar eller om den sammanlagda tiden som den dömde varit frihetsberövad uppgår till den tid som den dömde skulle ha varit berövad friheten för det fall påföljden hade verkställts i den andra staten (25 e § andra och tredje styckena IVL). Även regeringen eller chefen för Justitiedepartementet får i vissa fall häva ett sådant beslut (25 e § fjärde stycket IVL).

Offentligt biträde

I fall där den dömde har flytt till Sverige i enlighet med 25 b § 1 IVL ska offentligt biträde förordnas för den dömde, om det inte måste antas att behov av biträde saknas (25 f § IVL). Det har i förarbetena

14Prop. 1999/2000:45 s. 40. 15Prop. 1999/2000:45 s. 31.

bedömts att en dömd person i flyktfallen kan ha behov av biträde. I de fall den dömde utsätts för tvångsåtgärder, får det antas att han eller hon i de allra flesta fall har behov av offentligt biträde.16

I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet (25 § andra stycket IVL). Innan en framställning getts in till regeringen får frågan om förordnande av offentligt biträde handhas av domstol om det finns ett ärende i domstolen, enligt bestämmelserna i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. Domstolen får pröva frågan i samband med att den tar ställning till användning av tvångsmedel. Beslut om ersättning för arbete m.m. som lagts ned i förfarandet hos domstolen får också beslutas av domstolen enligt nämnda lag. Ersättning för arbete m.m. i ärendet hos regeringen beslutas dock av den tjänsteman som regeringen utsett.17

Beslut om offentligt biträde eller om ersättning till denne överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (25 f § tredje stycket IVL).

Regeringens beslut

Om en framställning om verkställighet av en utländsk brottmålsdom i Sverige beviljas kan regeringen besluta om fortsatt verkställighet och om det behövs antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten i Sverige eller överlämna åt riksåklagaren att hos Stockholms tingsrätt ansöka om att ny påföljd ska bestämmas enligt vad som i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande gärning (s.k. påföljdsomvandling) (25 g § IVL).

I fall där verkställighet ska ske i Sverige utan att ny påföljd har bestämts här, får verkställigheten äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brotten. Svenska bestämmelser gäller om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art (25 g § tredje stycket med hänvisning till 25 § andra stycket IVL). Verkställigheten får inte ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som bestämts i den dömande staten. Avräkning ska ske av tid som den dömde varit frihetsberövad av anledning av brott som avses med påföljden (26 g § tredje stycket med hänvisning till 25 § tredje stycket IVL).

Om regeringen beslutar om påföljdsomvandling överlämnas ärendet till riksåklagare som ansöker hos rätten om ny påföljd. Riks-

16Prop. 1999/2000:45 s. 32. 17Prop. 1999/2000:45 s. 41.

åklagaren kan uppdra åt en allmän åklagare att ansöka och utföra talan i domstol (23 § IVF). Handläggningen i domstol sker enligt rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål (25 g § fjärde stycket med hänvisning till 9 §, 10 § andra stycket och 11– 13 §§ IVL). Den utländska påföljden ersätts med en svensk påföljd meddelad i en dom. Den dömde ska höras personligen om han eller hon begär det. Någon ny prövning i skuldfrågan ska inte göras i målet. Den nya påföljden ska bestämmas enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott. Påföljden får inte bestämmas till enbart böter. Påföljden får inte vara strängare än i den utländska domen. Detta gäller även om den utdömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet. Vid påföljdsbestämningen ska den dömde, i den mån det kan ske, räknas tillgodo tid som han eller hon varit frihetsberövad med anledning av brott som omfattas av framställningen. Till skillnad från förfarandet enligt brottmålskonventionen ska rätten inte pröva själva framställningen, vilket regeringen redan gjort, se avsnitt 3.2.2.18

I det allra flesta ärenden beslutar regeringen om fortsatt straffverkställighet av den utländska påföljden. I den mån det krävs en anpassningen av påföljden meddelar regeringen de närmare föreskrifter som behövs för verkställighet i Sverige. Detta är ovanligt och har exempelvis skett i fall där den utländska frihetsberövande påföljden ska verkställas som sluten ungdomsvård i Sverige. Det är mycket ovanligt att regeringen överlämnar ärendet för påföljdsomvandling. Detta har i praktiken nästan uteslutande skett när en omvandling av den utländska påföljden ska ske till överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Efter det att regeringen beslutat att verkställigheten ska överföras till Sverige ska beslutet översättas och tillsammans med intyg om medborgarskap och relevant lagtext skickas till behörig myndighet i den andra staten. Efter att domslandet och, när det krävs, den dömde lämnat sitt slutliga samtycke till ett överförande till Sverige, kan beslutet verkställas.

Överförande av den dömde

Centralmyndigheten skickar kopia av regeringsbeslutet, domen samt övriga relevanta handlingar till Kriminalvården för fortsatt handläggning av ärendet.

18Prop. 1983/84:197 s. 54.

Kriminalvården ska se till att den dömde förs hit (22 § tredje stycket IVF). Kriminalvården kontaktar Interpol som tillsammans med Kriminalvårdens transporttjänst ombesörjer transporten från utlandet. För det fallet att transporten av den dömde kräver mellanlandning i tredje land ska transisteringstillstånd inhämtas.

Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har föreslagit att denna bestämmelse flyttas till IVL samt att Kriminalvården även vid transport till Sverige ska kunna begära hjälp av polismyndigheten.19

Verkställighet

Den överförda påföljden verkställs i enlighet med vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som dömts ut genom svensk lagakraftvunnen dom. Verkställigheten ska upphöra om den dömande staten meddelar att den beviljat den dömde nåd eller amnesti eller upptagit den utländska brottmålsdomen till ny prövning eller att i den staten meddelats annat beslut, som enligt lagen i den staten medför att den ådöma påföljden inte längre får verkställas (25 g § andra stycket jämförd med 24 § första och andra styckena IVL).

Kriminalvården ska underrätta behörig myndighet i den andra staten när påföljden är till fullo verkställd. Underrättelse ska också lämnas om den dömde har avvikit från kriminalvårdsanstalt innan påföljden har verkställts till fullo (17 § IVF). Underrättelsen till den utländska myndigheten sker via Centralmyndigheten.

Specialitetsprincipen

I de fall den dömde överförs till Sverige med stöd av 25 b § 2 IVL, dvs. utvisningsfallet, gäller enligt vissa förutsättningar skydd mot lagföring och tvångsmedel på grund av brott som hänför sig till tiden före överförandet (25 h § med hänvisning till 23 § IVL), se närmare i avsnitt 3.2.2 under Specialitetsprincipen.

19SOU 2011:7 s. 45 och 464.

3.2.2. Brottmålsdomskonventionen

Bestämmelser om överförande av verkställighet av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd till Sverige finns vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen i 5–24 §§ IVL och 4–8 §§ IVF.

Framställning om överförande av verkställighet av utländsk brottmålsdom

Verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen får endast ske efter framställning av behörig myndighet i den dömande staten (5 § första stycket IVL).20

Framställningen ges in till Justitiedepartementet (8 § IVL). Framställningen ska vara åtföljd av avgörandet i original eller bestyrkt avskrift samt intyg om att avgörandet är verkställbart, om detta inte framgår av övriga handlingar i ärendet. Framställningen och bilagor ska vara avfattade på danska, norska eller svenska eller vara översatta till svenska eller engelska (4 § IVF).

Framställningen granskas av Centralmyndigheten som förbereder underlag för regeringen. Till skillnad från överförandekonventionen, där båda stater ska samtycka för att ett överförande ska komma till stånd, är brottmålsdomskonventionen tvingande för den verkställande staten. I konventionen har dock uppställts ett antal vägransgrunder som innebär att den verkställande staten kan avslå en ansökan i vissa fall. Tvingande vägransgrunder tas upp i 5 § IVL och fakultativa vägransgrunder i 6 § IVL. Vägransgrunderna berörs närmare i avsnitt 4.

Regeringens prövning

Regeringen gör en första prövning om det finns skäl att avslå framställningen. Regeringen ska omedelbart avslå framställningen om det är uppenbart att framställningen inte gäller en dom som omfattas av konventionen eller om det finns hinder mot verkställighet enligt 5 § andra stycket 1–7 IVL. Dessa hinder avser att domen inte vunnit laga kraft eller att påföljden inte får verkställas i den andra staten, att det inte föreligger dubbel straffbarhet eller gärningsmannen inte i Sverige hade kunnat ådömas påföljd för brottet, att anknyt-

20Prop. 1972:98 s. 109.

ningen till Sverige inte är tillräckligt stark, att verkställighet skulle strida mot svenska grundläggande rättsprinciper, att verkställighet skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden eller att det föreligger hinder på grund av principen om ne bis in idem. I fråga om utevarodom får framställningen dock inte avslås enbart på den grund att domen ännu inte vunnit laga kraft (8 § första stycket IVL). Regeringen prövar vidare som framställningen ska avslås på grund att verkställighet skulle strida mot brottmålsdomskonventionen, om gärningen som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott, om gärningen inte begåtts i den stat där påföljden bestämts, om påföljden inte kan verkställas här i landet eller om det kan antas att påföljden kan verkställas i den främmande staten. Dessa grunder prövas exklusivt av regeringen. Regeringen kan också avslå en framställning om det är uppenbart att det föreligger någon annan vägransgrund (8 § andra stycket IVL).

Om regeringen inte avslår ansökan direkt ska framställningen överlämnas till riksåklagaren för vidare handläggning (8 § tredje stycket IVL).

Riksåklagarens prövning

Om riksåklagaren finner att det finns hinder mot verkställighet, ska åklagaren omedelbart hänskjuta ärendet till regeringen med ett eget yttrande (5 § IVF). Detta avser framför allt fall där det inträffar någon omständighet, efter det att riksåklagaren fått ärendet, som om den hade förelegat vid tiden för regerings prövning skulle ha föranlett avslag.21 Detta är en fråga som riksåklagaren inte får delegera till annan åklagare. Huvudregeln är dock att riksåklagaren eller förordnad allmän åklagare enligt 23 § IVF hos Stockholms tingsrätt ansöker om rättens prövning av framställningen och att, om framställningen bifalls, ny påföljd bestäms (9 och 35 §§ IVL).

Riksåklagaren ska underrätta myndigheten i den andra staten om åtgärd som han vidtagit på grund av framställningen. Han ska också underrätta myndigheten när rättens avgörande i mål enligt 9 § IVL har vunnit laga kraft (6 § IVF).

21Prop. 1972:98 s. 115.

Domstolens prövning

Handläggningen sker enligt reglerna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål. Rättens avgörande av saken sker genom dom (9 § första stycket IVL). Hänvisningen till rättegångsbalkens bestämmelser gäller både de allmänna reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i olika instanser. Tingsrättens avgörande i målet kan alltså överklagas på vanligt sätt.22

Vid förhandlingen ska den dömde höras personligen, om han eller hon begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandlingen äga rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen (9 § andra stycket IVL). Avsikten med undantaget är att den dömde inte ska överföras till Sverige förrän domstolen har godkänt framställningen.23

Rätten ska göra ytterligare en prövning av om det föreligger något hinder mot överförande av verkställigheten. De vägransgrunder som prövas exklusivt av regeringen, dvs. hinder enligt 5 § andra stycket 8 och 6 § första stycket 1, 4, 5 eller 6 ska dock rätten inte pröva (10 § första stycket IVL). Domstolen är beträffande övriga grunder inte bunden av regeringens bedömning, som i princip inte innebär annat än ett konstaterande att det inte finns hinder mot att framställningen underkastas domstolsprövning.24

Om rätten kommer fram till att framställningen ska bifallas, ska den ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som enligt svensk lag skulle ha ådömts för samma brott i Sverige. Domstolen är därvid bunden av den andra statens bedömning av skuldfrågan (10 § andra stycket och 11 § första stycket IVL). Om förhandling i saken har ägt rum i den dömdes frånvaro, får dock ny påföljd inte bestämmas förrän den dömde varit i tillfälle att bli personligen hörd i rätten (11 § andra stycket IVL).

Den nya påföljden kan vara av annat slag eller annan varaktighet än den ursprungliga domen.25Vid bestämmande av ny påföljd gäller endast den begränsningen att påföljden inte får bli strängare än påföljden i den utländska domen. Detta gäller även om den ådömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brotten (12 § IVL). Den nya påföljden, ska med hänsyn till samtliga omständigheter som har betydelse för verkställigheten, bestämmas så att den dömdes situation vid verkställigheten

22Prop. 1972:98 s. 115. 23Prop. 1972:98 s. 116. 24Prop. 1972:98 s. 116. 25Prop. 1972:98 s. 117.

här i landet inte blir sämre än den skulle ha varit om domen verkställts i domslandet.26Vid bestämmande av påföljden ska rätten, i den mån det kan ske, beakta och räkna den dömde till godo dels vad den dömde kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen, dels den tid som han eller hon varit anhållen eller häktad i den andra staten eller här i landet. Rätten får därvid bestämma lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen eller helt efterge påföljden (13 § IVL). Den nya påföljden blir likställd med en dom i vanligt brottmål.

Bestämmelsen i 15 § IVL om att svensk lag ska tillämpas vid bedömning av vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, har bedömts nödvändig för att domstolen inte ska behöva tveka om vilket lands strafflag som ska vara avgörande i processuellt hänseende.27

Särskilt förfarande vid utevarodom

I 19–22 §§ IVL finns särskilda bestämmelser om förfarandet vid utevarodom. Med utevarodom förstås enligt 4 § andra stycket IVL dom eller annat avgörande, vars verkställighet ska prövas enligt brottmålsdomskonventionen, som meddelats här i landet eller i främmande stat av domstol eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilket beslut om förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Det särskilda förfarandet tillämpas enbart om utevarodomen meddelats på talan av annan än den dömde (19 § IVL). Undantag görs alltså för en dom som har meddelats efter talan av den dömde. I första hand avses fall då en utevarodom har meddelats av en högre instans. I vissa stater kan samma instans ompröva ett tidigare avgörande. Undantaget omfattar även den situationen att det efter omprövning på den dömdes begäran domen fastställs eller ny dom meddelas i den dömdes frånvaro.28

När en framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 § IVL överlämnats till riksåklagaren, ska den dömde personligen delges domen och underrättas om att han eller hon inom trettio dagar från delfåendet kan begära omprövning av domen (opposition). Begär den dömde inte opposition inom föreskriven tid, tillämpas förfa-

26Prop. 1972:98 s. 117 f. 27Prop. 1972:98 s. 120. 28Prop. 1972:98 s. 124.

randet enligt 9–16 §§ (20 § första stycket IVL). Vid delgivningen av utevarodomen ska den dömde samtidigt underrättas om att framställning om verkställighet av domen har gjorts enligt IVL, att han kan anhängiggöra talan om omprövning (opposition) antingen hos domstol i den stat som har meddelat domen eller hos svensk domstol, vad han har att iakttaga vid opposition, och rättsverkningarna av att oppositionen inte görs inom föreskriven tid (8 § IVF). Ett exemplar av underrättelsen ska vidare sändas till myndigheten i den andra staten. Underrättelsen ska av riksåklagaren skickas till Justitiedepartementet som vidarebefordrar den till den andra staten. Eventuell översättning ombesörjs av Justitiedepartementet (8 § och 24 § IVF).

Om den dömde anför opposition inom föreskriven tid med begäran att talan prövas av behörig domstol i den andra staten, ska riksåklagaren överlämna handlingarna i ärendet till Justitiedepartementet, som sänder över handlingarna till behörig myndighet i den andra staten (20 § andra stycket IVL). Om den utländska domstolen tar upp opposition till saklig prövning förfaller framställningen om verkställighet av påföljden. Avvisar den utländska domen oppositionen och domen vinner laga kraft, tillämpas förfarandet enligt 9– 16 §§ IVL (22 § IVL).

Om den dömde vid oppositionen begär prövning vid svensk domstol eller inte anger var prövningen ska ske, ska riksåklagaren vid Stockholms tingsrätt ansöka om förhandling för prövning av den dömdes talan (20 § andra stycket och 35 § IVL).

Rätten kallar därefter till förhandling. Förhandlingen får inte, utan den dömdes samtycke, hållas förrän 21 dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kallelsen. Om den dömde uteblir från förhandlingen eller om rätten av annat skäl finner att oppositionen inte kan tas upp till prövning, ska den dömdes talan avvisas. Exempel på annat skäl är om den dömde återkallar sin talan eller då närmare utredning visar att den aktuella domen inte kan betecknas som en utevarodom.29 När avvisningsbeslutet vunnit laga kraft tillämpas förfarandet enligt 9–16 §§ IVL (21 § första och andra stycket IVL).

Om rätten ska ompröva utevarodomen ska rätten göra en ny prövning i sak av målet i dess helhet enligt svensk lag (21 § tredje stycket IVL).30Detta är alltså ett undantag från huvudprincipen om att en ny prövning av skuldfrågan inte får göras. Av 21 § IVL fram-

29Prop. 1972:98 s. 126. 30Prop. 1972:98 s. 126.

går vad rätten har att beakta vid sin prövning bl.a. att bestämmelser om jurisdiktion, åtal och åtalspreskription inte utgör hinder mot omprövning av målet. Den svenska domstolen är oförhindrad att döma till strängare påföljd än vad som ålagts av den främmande statens domstol.31

En sådan omprövning i domstol är i praktiken mycket ovanlig. När det har förekommit har det dock varit problematiskt på grund exempelvis av att målsäganden och vittnen befinner sig i den andra staten samt att det gått lång tid sedan det åtalade brottet.

Tvångsmedel

Om en stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen har meddelat Justitiedepartementet att den har för avsikt att göra en framställning, eller om en sådan framställning gjorts, så kan riksåklagaren under vissa förutsättningar anhålla den dömde. Dessa bestämmelser syftar till att säkerställa den dömdes närvaro vid den förhandling som ska ske inför domstol för att bl.a. omvandla påföljden. Förutsättningarna är att det enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det finns risk för att den dömde ska avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av åklagaren kan rätten, under motsvarande förutsättningar besluta om häktning, reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas även om det svåraste straff som följer av svensk lag för motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det finns risk för att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd (17 § första stycket IVL).

I 17 § andra stycket IVL finns hänvisning till vilka delar av 24 och 25 kap. rättegångsbalken som är tillämpliga. Vid tillämpningen av 24 och 25 kap. rättegångsbalken bör vad som där föreskrivs om tid för åtals väckande gälla tid för ansökan enligt 9 § IVL.32

31Prop. 1972:98 s. 127. 32Prop. 1972:98 s. 123 f.

Verkställighet

Verkställighet regleras på samma sätt som när överförandekonventionen tillämpas, se avsnitt 3.2.1 under rubriken verkställighet.

Specialitetsprincipen

Bestämmelsen i 23 § första stycket IVL innebär skydd för den dömde mot rättsliga åtgärder i form av åtal och andra frihetsberövanden på grund av tidigare brottslighet då verkställighet av påföljd överförs till Sverige och den dömde är berövad friheten i den andra staten. Förbudet mot rättsliga åtgärder avser i princip varje inskränkning av den personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott. Bestämmelsen utgör emellertid inte hinder mot omhändertagande som innebär frihetsberövande, t.ex. psykiatrisk tvångsvård, när helt andra omständigheter än de dömdes föregående brottslighet motiverar sådan åtgärd.33

Undantag från specialitetsprincipen gäller om den behöriga myndigheten i den andra staten lämnat tillstånd till åtgärden eller den dömde under en sammanhängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men inte gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit. Vidare utgör principen inte hinder mot att åtgärder vidtas för att verkställa beslut om den dömdes avvisning eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription (23 § första och andra styckena IVL).

3.2.3. Andra överenskommelser och förordnande för visst fall

De andra överenskommelser som avser verkställighet av frihetsberövande påföljder är överenskommelsen den 15 mars 2002 mellan Sverige och Kuba och överenskommelsen den 26 september 1989 mellan Sverige och Thailand. Fängelsestraff får enligt dessa verkställas i Sverige om påföljden har dömts ut eller beslutats i den andra staten (21 § första stycket IVF). Förfarandet enligt överförandekonventionen ska i dessa fall tillämpas (21 § tredje stycket IVF).

Även om det inte finns någon överenskommelse med viss stat om överförande av straffverkställighet, kan det finnas starka skäl, exempelvis humanitära, sociala eller liknande, att i ett konkret fall

33Prop. 1972:98 s. 128.

kunna föra över verkställighet av en utländsk påföljd till Sverige. Regeringen kan förordna om ett sådant överförande om synnerliga skäl föreligger (3 § IVL). Ett sådant förordnande kan i och för sig avse flera än ett fall men måste avse konkreta och i förordnandet angivna fall. Förordnandet får alltså inte vara av generell natur.34

Ett sådant ärende initieras ofta genom den dömde via den svenska ambassaden. När det gäller själva förfarandet meddelar regeringen i sitt förordnande bestämmelser om prövningen av frågan om verkställighet. Detta knyter normalt an till brottmålsdomskonventionen eller överförandekonventionen.

3.2.4. Nordiska verkställighetslagen

Förfarandet för överförande av verkställighet av frihetsstraff utdömt i Danmark, Finland, Island eller Norge till Sverige är betydligt enklare än vad som gäller i IVL. Bestämmelser om förfarandet och beslutsordningen finns i 5–7, 24–26, 26 a–d och 28–31 §§ NVL och 5, 5 a, 5 b, och 9 §§ NVF.

Framställning om verkställighet av en nordisk dom om frihetsstraff i Sverige

Överförande av verkställighet av frihetsstraff förutsätter alltid att en framställning om detta görs av myndigheten i domslandet till myndigheten i den verkställande staten.

En framställning om överförande av frihetsstraff från en annan nordisk stat prövas av Kriminalvården (25 § NVL). Handläggningen av framställningen sker genom direktkontakt med Kriminalvården i de andra nordiska staterna och i Danmark genom Klientkontoret.

Om framställningen inte innehåller tillräckliga uppgifter för att bedöma ärendet, ska sådana begäras hos den myndighet som gjort framställningen (5 § NVF).

34Prop. 1972:98 s. 108.

Tvångsmedel

Användningen av tvångsmedel regleras i 5 a–5 c §§ NVL och 5 a och 5 b §§ NVF. Bestämmelserna motsvarar i stort de som finns i 25 c–25 e §§ IVL avseende överförandekonventionen.

Om en dömd person som genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis undandra sig verkställighet av ett frihetsstraff och fallet kan föranleda framställning om överförande av verkställighet, får den dömde, på begäran av den andra staten, anhållas och häktas om det finns risk för att vederbörande avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet av påföljden. Ett sådant beslut får även meddelas efter det att framställningen om överförande av verkställighet gjorts eller beviljats (5 a § första stycket NVL). Om syftet kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet kan i stället ett beslut om sådant tvångsmedel meddelas (5 b § NVL).

En begäran om tvångsmedel ges in av domslandet till Kriminalvården som i sin tur överlämnar begäran till Riksåklagaren eller, om den dömdes vistelseort är känd, till den åklagare inom vars område den dömde har sin hemvist (5 a § NVF). Kriminalvården ska hållas underrättad om de åtgärder som vidtas till följd av begäran. Kriminalvården har att underrätta domslandet om vilka åtgärder som vidtagits och att beslutade tvångsåtgärder hävs om inte en framställning om överförande av verkställighet görs inom fyrtio dagar från beslutet om tvångsmedel (5 b § NVF).

Beträffande tvångsåtgärderna gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Det är dock endast en begränsad del av bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken som tillämpas (5 a § andra stycket och 5 b § NVL). Enligt 36 § NVL kan offentligt biträde förordnas i ärenden där 5 a och b §§ tillämpas. Vad som i rättegångsbalken föreskrivs om offentlig försvarare ska tillämpas beträffande offentligt biträde. Vid frihetsberövande torde det, utom i rena undantagsfall, finnas behov av biträde.35

Tvångsåtgärderna gäller till dess ärendet om överförande av verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att påföljden har börjat verkställas i Sverige om beslutet inte hävts dessförinnan (5 c § första stycket NVL). Om beslut om tvångsmedel fattas före en framställning gjorts, ska åklagaren eller rätten häva beslutet om inte en framställning om överförande av verkställighet görs inom fyrtio dagar (5 c § andra stycket NVL). Den tid som

35Prop. 1999/2000:45 s. 39.

den dömde varit häktad eller anhållen ska avräknas från det straff som ska verkställas (5 c § tredje stycket NVL).

Kriminalvårdens beslut och överklagande

Om framställningen bifalls omvandlas straffet till fängelse på lika lång tid (6 § NVL).

Kriminalvårdens beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beträffande överklagande och omprövning se avsnitt 3.1.2 under rubriken slutligt beslut om överförande av straffverkställighet och överklagande.

Överförande av den dömde

Det finns inte någon reglering i NVL om vem som bär ansvaret för att hämta personer som ska verkställa frihetsstraff i Sverige. Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har föreslagit att det i NVL tas in en bestämmelse som innebär att om en frihetsberövande påföljd enligt 5 § ska verkställas i Sverige, ska polismyndigheten se till att den dömde förs hit.36

Verkställighet

Straffet verkställs som om det hade ådömts genom en svensk lagakraftvunnen dom. Om straffet har börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, ska strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten (7 § NVL).

Uppkommer sedan framställningen bifallits fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, ska denna fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats. Bestämmelser i svensk lag om nåd i brottmål ska såvitt avser verkställighet här, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk och norsk dom. Beslutar den stat som meddelat domen ett beslut om nåd ska detta gälla här (31 § NVL).

36SOU 2011:7 s. 461.

3.2.5. Överförande av verkställigheten till följd av en europeisk arresteringsorder

Som redogjorts för i avsnitt 2.4.3 kan det i två situationer vid begäran om överlämnande enligt en arresteringsorder bli aktuellt att överföra verkställigheten av en utländsk dom om frihetsberövande påföljd till Sverige (2 kap. 6 § och 3 kap. 2 § lagen om en europeisk arresteringsorder). Vid lagstiftningsarbetet fann regeringen det olämpligt att införliva regler om överförande av straffverkställighet i IVL utan valde att införa bestämmelser härom i bl.a. 7 kap. lagen om en europeisk arresteringsorder.37

Beslut om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd

Har rätten med stöd av 2 kap. 6 § avslagit en begäran om överlämnande, ska den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten hit, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det (7 kap. 1 § första stycket). Vidare ska när någon som har överlämnats från Sverige ska återföras i enlighet med ett sådant villkor som avses i 3 kap. 2 §, den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit (7 kap. 2 § första stycket).

De ansvariga myndigheterna är Kriminalvården, vid fängelse, Socialstyrelsen, vid rättspsykiatrisk vård, och Statens institutionsstyrelse, vid sluten ungdomsvård (23 § från-förordningen). Dessa myndigheter har att fatta beslut som går ut på att få in den dömda personen i det svenska verkställighetssystemet. De ska inte pröva om det finns förutsättningar för att verkställigheten ska ske i Sverige. Det grundläggande beslutet – att avslå en begäran om överlämnande för att verkställigheten ska ske här eller att ställa villkor om att personen ska få avtjäna påföljden i Sverige – har redan fattats av domstol.

Om den ansvariga myndigheten behöver ytterligare information för att kunna fatta beslutet om överförande av verkställigheten till Sverige, kan den kontakta behöriga myndigheter i domslandet eller via åklagaren begära den kompletterande informationen.

Om det krävs för att verkställigheten ska kunna ske i Sverige, får den ansvariga myndigheten, när den beslutar om överförande av verkställigheten av påföljden i Sverige, antingen själv meddela de

37Prop. 2003/04:7 s. 144 f.

närmare föreskrifter som behövs eller överlämna åt åklagaren att göra en framställning hos rätten om att ny påföljd ska bestämmas (7 kap. 3 § ). Bestämmelsen har sin förebild i 25 g § IVL.

Enligt förarbetena torde verkställigheten i flertalet fall kunna överföras till Sverige utan att det meddelas närmare föreskrifter eller att det sker påföljdsomvandling. Närmare föreskrifter kan dock behöva meddelas, om det till den utländska påföljden finns en motsvarighet i svensk lag, men där den utländska påföljden inte direkt låter sig verkställas i någon av de verkställighetsformer som förekommer enligt svensk lag, exempelvis sluten ungdomsvård. Om den utländska påföljden saknar motsvarighet i svensk lag kan påföljdsomvandling bli nödvändig, exempelvis vid påföljdsformer för psykiskt störda lagöverträdare.38

Vid påföljdsomvandling ska rätten i en ny dom bestämma en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt i fråga om dess art och längd. Med påföljdens längd avses främst frågan om hur lång verkställighetstid det utländska straffet innebär med beaktande av när villkorlig frigivning kan antas ske. Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden. Frihetsberövanden som föregått domen ska tillgodoräknas vid bestämmande av längden på den nya påföljden. Prövningen ska inte omfatta frågan om personen har begått gärningen och hur gärningen ska bedömas. Det saknar vid bedömningen betydelse om gärningen inte är straffbar i Sverige eller att gärningen inte framstår som straffvärd eller särskilt allvarlig. För rättens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens regler, t.ex. i fråga om möjligheten att överklaga domen. Däremot ska inte rättegångsbalkens bestämmelser om anhållande och häktning tillämpas.

Förvar

I avvaktan på beslutet om överförande av verkställigheten, får den ansvariga myndigheten besluta att den eftersökte eller den som återförts till Sverige, tas i förvar av polismyndighet. Detta om det behövs för att verkställigheten av påföljden ska kunna påbörjas i Sverige.

Förvaret upphör så snart myndigheten har beslutat om verkställighet i Sverige. Då ska enligt 7 kap. 4 § påföljden normalt befordras till verkställighet omedelbart, om inte myndigheten har beslutat

38Prop. 2003/04:7 s. 204 f.

något annat.39Förvar ska anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt (7 kap. 5 § första stycket).

Offentligt biträde ska förordnas för den som tas i förvar i ett ärende om överförande eller under den tid påföljdsomvandling pågår, om det inte måste antas att behov av biträde saknas (7 kap. 7 §). Ett sådant fall kan enligt förarbetena vara att förvaret förväntas bli kortvarigt, t.ex. över en helg, eller om den försvarstagne avstår från ett biträde och förvaret inte kan antas komma att dra ut på tiden.40

Verkställighet

I 7 kap. 5 § finns hänvisningar till IVL i fråga om verkställighet i Sverige av en påföljd som överförts hit. Dessa innebär att beslut om bl.a. nåd eller amnesti som fattas i domslandet innebär att verkställigheten i Sverige ska upphöra (jfr 24 § andra stycket IVL). Vidare ska domen i huvudsak verkställas som om den var en svensk brottmålsdom (jfr 25 § första stycket IVL). Den dömde får inte åtalas på nytt för en gärning som omfattas av den överförda påföljden (jfr 38 § IVL).

Överklagande

Själva beslutet om överförande av verkställigheten kan inte överklagas. Detta har prövats i tingsrättens beslut om överlämnande. Tingsrättens beslut om överlämnande med villkor om att eventuell frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige kan överklagas enligt reglerna om överklagande av domstols beslut i brottmål. Ett beslut att inte bevilja överlämnande när den eftersökte är svensk medborgare och begär att påföljden ska verkställas i Sverige får dock inte överklagas (se 5 kap. 2 och 9 §§ lagen om en europeisk arresteringsorder).

Beslut av den ansvariga myndigheten att meddela närmare föreskrifter, beslut om när verkställigheten ska påbörjas och beslut om förvar överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut av en förvaltningsdomstol gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

39Prop. 2003/04:7 s. 203. 40Prop. 2003/04:7 s. 207.

Om den ansvariga myndigheten har överlämnat åt åklagare att göra en framställning hos tingsrätten om att ny påföljd ska bestämmas är det rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål som ska tillämpas (7 kap. 3 § andra stycket), dvs. överklagandet regleras genom rättegångsbalken.

3.3. Överförande av verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande

3.3.1. Brottmålsdomskonventionen och förverkandekonventioner

Det är endast brottmålsdomskonventionen som möjliggör överförande av verkställighet av bötesstraff till och från Sverige. Överförande av beslut om förverkande möjliggörs däremot genom en rad olika internationella överenskommelser, se avsnitt 2.1.3. Dessa omfattar delvis olika fordringar och exekutionstitlar. Samtliga innehåller bestämmelser som tillåter tillämpning av andra överenskommelser. Vid sammanfallande tillämpningsområden kan därför Kronofogdemyndigheten i regel välja vilken förverkandekonvention som ska tillämpas.

Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom om bötesstraff eller beslut om förverkande

Svensk dom eller beslut om böter eller förverkande kan verkställas utomlands. Brottmålsdomskonventionen omfattar även godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot (1 § andra stycket IVL).

Beslut om att sända en framställning om verkställighet av böter eller förverkande till en annan stat fattas av Kronofogdemyndigheten (26 § första stycket IVL och 12 § IVF). Inom Kronofogdemyndigheten är det Behöriga myndighetsteamet vid östra verkställighetsavdelningen (BMT) som efter initiativ från utlandsteamet prövar och beslutar om verkställighet ska begäras i en annan stat. Kronofogdemyndighetens beslut får överklagas till regeringen.

En framställning om verkställighet av böter eller förverkande får inte göras om det kan antas det råder någon tvingande vägransgrund i den andra staten (26 § första stycket IVL). I övrigt anges inte i

lagen förutsättningar för ett beslut om överförande. I förarbetena anges att överflyttning av verkställighet av böter eller förverkande bör avgöras endast utifrån effektivitetssynpunkter.41

Förfarandet är detsamma som beskrivs i avsnitt 3.1.1 om överförande av frihetsberövande påföljder utomlands enligt brottmålsdomskonventionen. Vissa bestämmelser hänför sig dock endast till frihetsberövande påföljder.

I korthet innebär detta att framställning om verkställighet, exekutionstitel samt övriga handlingar i ärendet överlämnas till Justitiedepartementet som vidarebefordrar framställningen till den verkställande staten (28 § IVL). Justitiedepartementet ombesörjer att handlingarna översätts till den andra statens språk (24 § IVF). Sedan framställningen vidarebefordrats får verkställighet inte påbörjas i Sverige (29 § första stycket IVL). Avsikten med denna bestämmelse är att eliminera risken för dubbelförverkande.

Huvudregeln är att intäkter av böter och förverkande tillfaller den verkställande staten.

Verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom om bötesstraff eller beslut om förverkande

En annan stat kan ansöka om verkställighet av förverkande med åberopande av någon av förverkandekonventionerna. Verkställighet av böter är endast möjligt enligt brottmålsdomskonventionen.

Förfarandet vid överförande av verkställighet till Sverige är detsamma som beskrivs i avsnitt 3.2.2 om överförande till Sverige av frihetsberövande påföljder enligt brottmålsdomskonventionen.

Framställning från annan stat om verkställighet i Sverige görs hos Justitiedepartementet (8 § IVL). Regeringen kan avslå framställningen på grundval av vissa vägransgrunder.

Om avslag inte sker ska framställningen överlämnas till riksåklagaren för vidare handläggning. Denna ansöker hos Stockholms tingsrätt om prövningen av framställningen. Finner riksåklagaren att hinder föreligger mot verkställighet i Sverige ska ärendet omedelbart hänskjutas till regeringen (5 § IVF).

Domstolens handläggning sker enligt tillämpliga regler om brottmål i rättegångsbalken. Om det inte finns några hinder mot verkställighet ska tingsrätten bestämma ny påföljd enligt vad som i den svenska lagen är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott. Vid

41Prop. 1972:98 s. 134.

utländska bötesstraff ska bötesbeloppet direkt omvandlas till svenska kronor med iakttagande av att vissa maximibelopp inte överskrids (12 § IVL). Avser framställningen verkställighet av förverkande av visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom ska förverkandebeloppet omräknas till svenska kronor med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet (14 § IVL). Avgörandet likställs med dom i brottmål.

I stället för att ansöka hos tingsrätten kan riksåklagaren själv pröva framställningen och besluta om ett strafföreläggande för det brott som påföljden avser. Bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar. Om strafföreläggandet inte godkänns gör riksåklagaren ansökan till rätten om prövning av framställningen om verkställighet (16 § IVL).

Riksåklagaren ska underrätta myndigheten i den andra staten om vidtagna åtgärder samt när rättens avgörande vunnit laga kraft eller när utfärdat strafföreläggande godkänts.

För verkställighet av förverkandet eller bötesstraffet gäller samma regler som för motsvarande påföljder som ådömts i Sverige. Verkställigheten ska upphöra om påföljden inte längre får verkställas i domslandet på grund av t.ex. nåd. Verkställighet för böter får inte äga rum för bötesbelopp som den dömde betalat till behörig myndighet i den främmande staten innan framställningen om verkställighet delgavs honom. Anstånd eller avbetalning som meddelats av behörig myndighet i domslandet ska respekteras vid verkställigheten i Sverige (24 § IVL).

Egendom eller dess värde som förverkats med stöd av IVL tillfaller staten. Regeringen får dock på begäran av den främmande staten besluta att helt eller delvis överlämna egendomen eller dess värde. Böter som bestäms enligt IVL får inte förvandlas till fängelse (36 § IVL).

3.3.2. Nordiska verkställighetslagen

Verkställighet i annan nordisk stat av en svensk dom om bötesstraff och beslut om förverkande

Svensk dom eller beslut om böter, förverkande m.m. får överlämnas att verkställas i en annan nordisk stat (3 § NVL). En sådan begäran görs av Kronofogdemyndigheten (33 § NVL och 4 a § NVF). Inom Kronofogdemyndigheten är det Behöriga myndighetsteamet

vid östra verkställighetsavdelningen (BMT) som tar emot ansökningar från utlandsteamen och vidaresänder dessa till de nordiska staterna.

Kronofogdemyndighetens framställning ska bl.a. innehålla de skäl som ansökan grundas på, uppgift att domen eller beslutet får verkställas här i riket, uppgift om påföljden till någon del har verkställts och uppgift om den tidpunkt, då verkställighet senast får ske. I stället för att bifoga kopia av dom eller beslut kan vissa uppgifter om gärningen m.m. lämnas (3 § NVF).

Efter att framställningen sänts över till den andra staten sker alla fortsatta kontakter, korrespondens och redovisning av medel m.m. direkt mellan berört utlandsteam i Sverige och myndighet i den andra staten.

Förvandling av utländska bötesstraff får inte ske i den verkställande staten (2 § NVL). Det innebär att svenska böter inte får omvandlas till fängelse vid verkställighet i de andra nordiska staterna.

Såväl domslandet som verkställighetslandet kan meddela beslut om nåd eller eftergift. Gällande fråga om preskription gäller reglerna i domslandet (31 § NVL). Utlandsteamen ska återkalla ansökan om verkställighet när preskription inträtt.

Kronofogdemyndighetens beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (26 § NVL jfr med 4 a § NVF).

Verkställighet i Sverige av bötesstraff eller beslut om förverkande som meddelats i en annan nordisk stat

Dom eller beslut avseende böter, förverkande m.m. som meddelats i en annan nordisk stat får enligt 1 § NVL på begäran verkställas i Sverige. Det är Kronofogdemyndigheten som tar emot framställningar om verkställighet i Sverige (33 § NVL och 4 a § NVF). Inom Kronofogdemyndigheten är det BMT som tar emot ansökan.

Om domen inte är verkställbar i den stat där den har meddelats får en framställning om verkställighet här inte bifallas (24 § andra stycket NVL). Detta innebär i praktiken att domen ska ha vunnit laga kraft. Normalt ska en framställning om verkställighet bifallas, om det inte finns särskilda hinder. Någon omprövning av skuldfrågan eller av straffmätningen ska inte äga rum. Belopp i utländsk valuta ska räknas om till svenska kronor efter köpkursen dagen före den dag då framställningen bifalls i Sverige (6 § NVF).

Kronofogdemyndighetens beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (26 § NVL jfr med 4 a § NVF).

Om Kronofogdemyndigheten bifaller en ansökan om verkställighet här i landet överlämnas målet för verkställighet till den enhet inom myndigheten som har ansvar för den ort där den betalningsskyldige eller dennes egendom finns. Verkställigheten i Sverige sker enligt svensk lag och på samma sätt som om det vore en svensk dom. I första hand avses lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, men även lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. kan tillämpas. Verkställighet hos Kronofogdemyndigheten sker enlig utsökningsbalken. Preskriptionsfrågor prövas däremot enligt domslandets lagstiftning (31 § första stycket NVL). Både domslandet och verkställighetslandet har rätt att bevilja nåd (31 § andra stycket NVL).

I övriga nordiska länder kan ett förvandlingsstraff och böter utdömas samtidigt. Begäran om verkställighet kan därför ibland i första hand avse indrivning av bötesbeloppet och i andra hand en begäran om att förvandlingsstraffet ska verkställas (jfr 5 § NVL). Om Kronofogdemyndigheten inte kan verkställa fordringen överlämnas ärendet till Kriminalvården för vidare prövning (7 § andra stycket NVF).

Redovisning av influtna medel sker direkt från verkställighetsteamet till den sökande nordiska myndigheten. Kostnader som inte täcks genom vidtagna verkställighetsåtgärder ska stanna på statsverket (35 § NVL).

3.3.3. Erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

Verkställighet inom Europeiska unionen av ett svenskt bötesstraff

Det är Kronofogdemyndigheten som är behörig att ansöka om verkställighet av en svensk dom om böter i annan stat inom EU, 2 kap. 1 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. Inom Kronofogdemyndigheten sköts den behöriga myndighetsfunktionen av BMT. Förutsättningarna för en framställning är bl.a. att tillgångar finns i en annan medlemsstat och att det kan antas finnas fördelar med en indrivning i den staten. Ett beslut om böter får endast skickas till en stat åt gången (2 kap. 2 § andra stycket).

Kronofogdemyndigheten ska till den andra medlemsstaten sända över ett intyg som är upprättat enligt bilagan till rambeslutet. Intyget ska översättas till den andra statens språk eller till ett språk som den staten har förklarat att den godtar, 2 kap. 1 § förordningen (2009:1428) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. Bötesstraffet och intyget ska sändas över skriftligen genom post eller bud. Efter överenskommelse kan översändandet ske per elektronisk post.

Ett översändande av ett bötesstraff till en annan medlemsstat innebär att Sverige inte längre får driva in fordringsanspråket (2 kap. 4 § första stycket lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen). I vissa fall kan dock rätten att verkställa återgå till Sverige som utfärdande stat, exempelvis efter återkallelse eller efter meddelande från den andra medlemsstaten att bötesstraffet inte kommer verkställas. Gäldenären är dock oförhindrad att betala hela eller del av beloppet i Sverige. Den verkställande staten ska då underrättas om detta.

Verkställigheten sker enligt den verkställande statens lagstiftning. Detta innebär att myndigheterna i den verkställande staten har en exklusiv rätt att besluta om vilka verkställighetsåtgärder som ska vidtas, inklusive grunderna för att avbryta verkställigheten. Ett svenskt bötesstraff får dock inte förvandlas till fängelse i den andra medlemsstaten, vilket ska framgå av intyget (2 kap. 3 §).

Endast Sverige som utfärdande stat har rätt att ompröva bötesstraffet. Både utfärdande och verkställande stat har rätt att efterge betalningsskyldigheten genom beslut om nåd eller amnesti.

De belopp som drivs in tillfaller den verkställande staten om inte Sverige och den andra staten kommer överens om annat. Justitiedepartementet ska informeras innan en sådan framställning om fördelning görs till annan stat (2 kap. 5 § förordningen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen).

Erkännande och verkställighet i Sverige av beslut om bötesstraff meddelat av annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Kronofogdemyndigheten prövar om ett utländskt bötesstraff ska erkännas och verkställas i Sverige (3 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen). Handläggningen sker genom BMT. Kronofogdemyndigheten svarar också

för den praktiska verkställigheten som ska ske i enlighet med vad som är föreskrivet för verkställighet av ett svenskt bötesstraff.

Ett beslut om bötesstraff som sänds över ska åtföljas av intyget enligt bilagan till rambeslutet. De språk som godtas är svenska, danska, norska eller engelska (3 kap. 5 § andra stycket). Om bötesstraffet är verkställbart ska Kronofogdemyndigheten besluta att sådan verkställighet kan ske (verkställbarhetsförklaring). Beslutet ska innehålla uppgift om det belopp i svensk valuta som bötesstraffet avser och hur beslutet kan överklagas. Verkställbarhetsförklaringen ska delges den dömde.

I lagen finns ett antal vägransgrunder som innebär hinder mot erkännande och verkställighet i Sverige. Vägransgrunderna är obligatoriska, dvs. det finns inte utrymme för tillämpande myndigheter att göra en diskretionär prövning om en vägransgrund ska tillämpas eller inte (3 kap. 10 och 11 §§).

Kronofogdemyndighetens verkställbarhetsförklaring får av den dömde överklagas, inom tre veckor från delgivning, till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut (3 kap. 12 §). Ett överklagande som inte har kommit in i rätt tid ska avvisas av Kronofogdemyndigheten. Vid domstolens handläggning gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Under vissa omständigheter kan verkställbarhetsförklaringen upphävas. Detta beslutas av Kronofogdemyndigheten eller av domstol, om förklaringen efter överklagande handläggs där (3 kap 14 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen).

Ett utländskt bötesstraff som erkänns i Sverige ska i princip verkställas enligt vad som gäller för verkställighet av motsvarande svenska bötesstraff. En skillnad jämfört med svenska böter är att utländska bötesstraff ska verkställas skyndsamt efter det att en verkställbarhetsförklaring har meddelats (3 kap. 4 § förordningen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen). En annan skillnad är att utländska bötesstraff inte får förvandlas till fängelse (3 kap. 2 § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen). För överklagande av beslut i frågor som rör verkställighet gäller bestämmelserna i 18 kap. utsökningsbalken (3 kap. 15 §).

3.3.4. Erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

Verkställighet inom Europeiska unionen av ett svenskt beslut om förverkande

Kronofogdemyndigheten är behörig att ansöka om verkställighet av svenska förverkandebeslut utomlands, 2 kap. 1 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Inom Kronofogdemyndigheten sköts den behöriga myndighetsfunktionen av BMT. Ett beslut om förverkande får sändas över när det finns fördelar med att verkställigheten sker i en annan medlemsstat, exempelvis då tillgångar eller särskilda föremål som förverkandet avser finns i den staten. Enligt förarbetena finns det inget krav på att möjligheterna till indrivning har utnyttjas fullt ut innan en ansökan görs till en annan stat.42

På motsvarande sätt som gäller vid översändande av beslut om bötesstraff ska förverkandebeslutet skickas tillsammans med ett intyg enligt bilaga till rambeslutet.

Verkställigheten sker i enlighet med de regler som gäller i den verkställande staten och dess myndigheter har exklusiv behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena och alla åtgärder i samband härmed. Det belopp som drivs in vid verkställigheten tillfaller den verkställande staten om beloppet understiger 10 000 euro eller motsvarande belopp. Om högre belopp drivs in ska beloppet delas mellan den utfärdande och den verkställande staten. Regeringen får, efter överenskommelse med den andra staten, besluta om en annan fördelning av medlen.

Verkställighet får – till skillnad från vad som gäller enligt IVL – ske i flera medlemsstater samtidigt om detta krävs. Ett översändande begränsar inte heller den utfärdande statens rätt att själv verkställa beslutet.

Bestämmelser om omprövning och återkallelse överensstämmer med de som finns i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU.

42Prop. 2010/11:43 s. 59.

Erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande meddelat av annan medlemsstat inom Europeiska unionen

Kronofogdemyndigheten har även enligt lagen att pröva om det finns förutsättningar att erkänna och verkställa ett utländskt beslut om förverkande i Sverige (3 kap. 4 §). Myndigheten svarar också för den praktiska verkställigheten som ska ske i enlighet med vad som är föreskrivet för verkställighet i Sverige.

Förfarandet inleds med att ett beslut om verkställighet sänds över till Kronofogdemyndigheten tillsammans med ett intyg enligt bilaga till rambeslutet. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska, danska, norska eller engelska (3 kap. 5 §). Om ett beslut om förverkande är verkställbart i Sverige, ska Kronofogdemyndigheten besluta att verkställighet får ske (verkställbarhetsförklaring) (3 kap. 8 §). Beslutet ska delges den mot vilken den gäller.

Ett beslut att inte meddela en verkställbarhetsförklaring, att upphäva en sådan eller ett beslut om uppskov med verkställigheten ska innehålla skälen för beslutet (3 kap. 9 §).

I lagen finns ett antal vägransgrunder som innebär hinder mot erkännande och verkställighet. Vägransgrunderna är obligatoriska (3 kap. 10 och 11 §§).

Kronofogdemyndighetens verkställbarhetsförklaring får, inom tre veckor från delgivning, överklagas av den mot vilken förklaringen gäller till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut (3 kap. 14 §). Vid domstolens handläggning gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

En verkställbarhetsförklaring kan upphävas under vissa omständigheter (3 kap. 15 §).

Ett utländskt beslut om förverkande som erkänns i Sverige ska i princip verkställas enligt vad som gäller för verkställighet av motsvarande svenska förverkande. Detta ska ske skyndsamt. Verkställigheten får ske i flera medlemsstater samtidigt om det krävs. Vid överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut i frågor som rör verkställighet gäller bestämmelserna i 18 kap. utsökningsbalken (3 kap. 16 § andra stycket).

3.4. Överförande av verkställighet av frivårdspåföljder

3.4.1. Lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Överförande av verkställighet av en svensk dom till en annan stat

Fråga om verkställighet i annan stat av en svensk dom enligt lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet (IskL) tas upp av Kriminalvården (21–26 §§ IskL). Svenska utdömda påföljder som kan verkställas i annan stat är skyddstillsyn samt domar på fängelse, i de fall den dömde har villkorligt frigivits (2 § första stycket 2 IskL). En framställning får enbart göras om den dömde har eller tar hemvist i den främmande staten och det kan antas att hinder mot verkställighet i den staten inte föreligger.

Vid s.k. begränsad verkställighet utomlands gäller beslut om att ändra en föreskrift som tas där även i Sverige, under förutsättning att motsvarande beslut skulle kunnat meddelas enligt svensk lag. Om verkställigheten överflyttats till annan stat får åtgärd beslutas i Sverige endast om den dömde övertygas om annat brott i Sverige eller om den behöriga myndigheten i den andra staten hänskjuter ett ärende om sådan åtgärd. Ett hänskjutet ärende handläggs av övervakningsnämnden. Om den dömde inte längre har hemvist i den andra staten kan Kriminalvården förordna att verkställighet i den staten inte längre ska äga rum. Verkställigheten ska då återupptas i Sverige om inte en ny framställning om verkställighet i annan stat görs.

Vid s.k. fullständig verkställighet utomlands förklarar Kriminalvården verkställigheten överflyttad till den andra staten. Sedan sådan förklaring meddelats får påföljden inte längre verkställas i Sverige. Frånträder den andra staten sitt åtagande får dock Kriminalvården förordna om verkställighetens återupptagande i Sverige.

Kriminalvårdens beslut enligt lagen överklagas till regeringen (26 § första stycket IskL). Kriminalvårdens beslut enligt tillämpliga regler i 26 kap. brottsbalken överklagas dock till övervakningsnämnden. Om den dömde, i fall då begränsad verkställighet anordnats i Sverige, inte är nöjd med övervakningsnämnds beslut i vissa frågor, får beslutet överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden är belägen (26 § andra stycket IskL).

Överförande av verkställighet av en utländsk brottmålsdom till Sverige

Verkställighet i Sverige av utländska brottmålsdomar kan ske när den dömde beviljats villkorligt anstånd med ådömandet av eller verkställigheten av ett frihetsstraff, eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Detsamma gäller utländska frihetsberövande påföljder, i de fall den dömde beviljats villkorlig frigivning eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt (2 § första stycket 1 IskL). Den stat som har meddelat domen överlämnar åt den andra staten att antingen anordna kriminalvård i frihet enligt domen (begränsad verkställighet) eller helt överta verkställigheten av denna (fullständig verkställighet) (3 § IskL). Vid fullständig verkställighet förutsätts att en omvandling sker i verkställighetsstaten i överensstämmelse med den statens lagstiftning.

I de fall det är fråga om en framställning om begränsad verkställighet i Sverige är det, om regeringen inte avslår framställningen, Kriminalvården som handlägger ärendet (8–14 §§ IskL). Föreskrift i domen om den dömdes åligganden under prövotiden gäller i Sverige om motsvarande föreskrift skulle kunnat meddelas eller gälla här. I annat fall kan övervakningsnämnden jämka föreskriften. I övrigt gäller de regler i brottsbalken som gäller för den som villkorligt frigivits. Övervakningsnämnden beslutar, liksom vid villkorlig frigivning, om övervakningstiden ska upphöra eller om den dömde på nytt ska ställas under övervakning. Om den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden enligt domen på så sätt att en åtgärd är påkallad ska Kriminalvården underrätta den andra staten om detta.

Fullständig verkställighet i Sverige förutsätter riksåklagarens, eller annan förordnad åklagares, medverkan (15–19 §§ IskL). Riksåklagaren ska, efter att regeringen prövat den utländska framställningen, ansöka vid Stockholms tingsrätt om att rätten ska bestämma ny påföljd (i första hand villkorlig dom eller skyddstillsyn) enligt svensk lag för brott som avses i framställningen. Enbart böter eller frihetsberövande påföljd får dock inte dömas ut. Målet handläggs som ett brottmål och avgörs genom dom.

3.4.2. Nordiska verkställighetslagen

Det är Kriminalvården som svarar för övervakning av en utländsk dom i Sverige och förordnar övervakare (11 § NVL). Föreskrifter som ålagts den dömde i anslutning till domen ska tillämpas om inte övervakningsnämnden förordnar annat. Även när det gäller övervakning av den som villkorligt frigivits i annan stat ansvarar Kriminalvården för övervakningen i Sverige. I vissa fall kan ett ärende om åtgärder som behöver vidtas beträffande den dömde hänskjutas till behörig myndighet i den utdömande staten.

Framställning om överflyttning av övervakning av den som i Sverige dömts till skyddstillsyn eller övervakning av den som villkorligt frigivits i Sverige görs av övervakningsnämnden (25 § andra stycket NVL).

Kriminalvårdens beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, dock först efter att Kriminalvården har gjort en omprövning av sitt beslut (26–26 d §§ NVL).

Övervakningsnämndens beslut enligt lagen överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden är belägen (27 § NVL).

4. Förutsättningar för överförande av straffverkställighet

4.1. Inledning

Vilka förutsättningar som gäller för ett överförande av straffverkställighet mellan Sverige och en annan stat beror på vilken överenskommelse som tillämpas i det enskilda fallet. I samtliga överenskommelser som omfattas av internationella verkställighetslagen (IVL) finns vissa grundläggande förutsättningar såsom exempelvis den dömdes anknytning till den verkställande staten samt, vid frihetsberövande påföljder, att den dömdes sociala återanpassning kan antas ske bäst i den verkställande staten eller, vid böter och förverkande, att vissa effektivitetshänsyn är uppfyllda. Det finns vidare olika förutsättningar som, om de inte är uppfyllda, kan föranleda den verkställande staten att avslå en framställning, s.k. vägransgrunder. Dessa kan vara obligatoriska eller fakultativa. I avsnitt 4.2 redogörs för de förutsättningar som gäller enligt IVL vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen samt i korthet de skillnader som kan gälla enligt andra överenskommelser. I avsnitten 4.3–4.7 beskrivs vissa av förutsättningarna närmare och då, i vissa fall, även utifrån hur dessa behandlas i annan reglering inom det internationella straffrättsliga området.

I rättstillämpningen kan det även uppkomma fall där det kan komma i fråga att bedöma om ett överförande kan strida mot de svenska grundlagarna eller Europakonventionen. Dessa frågor behandlas i avsnitt 5.

4.2. Internationella verkställighetslagen

4.2.1. Brottmålsdomskonventionen

Eftersom brottmålsdomskonventionen är tvingande mellan konventionsstaterna, på så sätt att en framställning ska bifallas om förutsättningarna enligt konventionen är uppfyllda, finns det detaljerade bestämmelser om när en framställning kan vägras av den verkställande staten. Bestämmelserna i IVL som avser tillämpligheten av brottmålsdomskonventionen vid överförande av verkställighet till Sverige är därför relativt detaljerade.

Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter och förverkande till Sverige

Förutsättningar för överförande av verkställighet till Sverige regleras i 5 och 6 §§ IVL. I 5 § IVL anges de förutsättningar som är obligatoriska för att ett överförande ska bli aktuellt. I 6 § IVL finns en uppräkning av de fall i vilka framställning om verkställighet i Sverige kan – men inte nödvändigtvis ska – avslås. Genom att låta vissa grunder vara fakultativa möjliggörs att, trots förekomsten av omständigheter som utgör en vägransgrund, i särskilt ömmande fall låta personer med hemvist i Sverige få avtjäna sitt straff här i landet.

Nedan görs en översiktlig genomgång av de olika förutsättningarna enligt 5 och 6 §§ IVL.

Domen ska ha vunnit laga kraft och påföljden vara verkställbar i den dömande staten

En utländsk dom får enligt 5 § andra stycket 1 IVL inte verkställas i Sverige om domen inte har vunnit laga kraft eller om påföljden inte får verkställas i den dömande staten. Denna bestämmelse grundar sig på artikel 1 a) där europeisk brottmålsdom definieras som slutligt avgörande meddelat i konventionsstat av domstol efter förhandling i brottmål. Tolkningen av begreppet slutligt avgörande är en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft. Vidare krävs enligt artikel 3.1 att en påföljd som begärs verkställd ska vara verkställbar i den dömande staten.

Krav på dubbel straffbarhet

Enligt 5 § andra stycket 2 IVL får verkställighet inte ske om gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 6 § första stycket 7 inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet.

Bestämmelsen grundar sig på artikel 4.1 om krav på dubbel straffbarhet. Undantag har gjorts för det fall gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat fällas till ansvar i Sverige. Detta regleras i stället som ett fakultativt hinder i 6 § IVL.

Av förarbetena framgår att för att kravet på dubbel straffbarhet ska vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Vidare framgår att vid prövning av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige ska de s.k. allmänna straffrihetsgrunderna t.ex. nöd, nödvärn och samtycke beaktas, men inte reglerna om preskription. Hinder mot verkställighet föreligger endast i fall då gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid dess begående överhuvudtaget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet.1

Krav på dubbel straffbarhet berörs närmare i avsnitt 4.6.

Anknytningskriterier

Den dömande statens möjligheter att begära att en annan stat ska verkställa påföljden är begränsat till fall där den dömde har sådan anknytning som anges i artikel 5 i brottmålsdomskonventionen. Av 5 § andra stycket 3 IVL framgår att en utländsk dom inte får verkställas i Sverige om den dömde inte har hemvist i Sverige, såvida inte verkställighet här kan antas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som ska verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland.

Huvudregeln är alltså ett krav på att den dömde har hemvist i Sverige, men med vissa undantag. Med den dömdes ursprungliga hemland avses att den dömde är svensk medborgare, men även att han eller hon har tillbringat större delen av sitt liv här i landet.

Krav på anknytningskriterier behandlas närmare i avsnitt 4.3.

1Prop. 1972:98 s. 110.

Det får inte råda oförenlighet med svenska grundläggande principer för rättsordningen

Enligt 5 § andra stycket 4 IVL får verkställighet i Sverige inte ske om sådan skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet. Bestämmelsen motsvarar konventionens artikel 6 a) om ”ordre public”. Som exempel har i förarbetena angetts att domen har föranletts av otillbörlig hänsyn till den dömdes kön eller sociala grupptillhörighet.2

Det får inte råda oförenlighet med Sveriges internationella förpliktelser

Verkställighet får inte ske enligt 5 § andra stycket 5 IVL om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Denna bestämmelse motsvarar artikel 6 d) i konventionen.

Verkställighet får inte strida mot principen om ne bis in idem

En framställning får enligt konventionen inte efterkommas om verkställighet skulle strida mot de principer om ne bis in idem som uttrycks i artiklarna 53–55. Detta framgår av 5 § andra stycket 6 IVL genom att verkställighet inte får ske om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts. Av samma paragraf punkten 7 kan verkställighet inte heller ske om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas eller har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts. Punkten 6 avser alltså verkan av dom meddelad i Sverige och punkten 7 verkan av dom meddelad i annan stat.

Principen om ne bis in idem utvecklas närmare i avsnitt 4.7.

2Prop. 1972:98 s. 111.

Verkställighet i Sverige får inte i övrigt strida mot brottmålsdomskonventionen

Enligt 5 § andra stycket 8 IVL får verkställighet i Sverige inte ske om denna i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen. Avsikten med denna bestämmelse är att möjliggöra avslag där verkställigheten står i strid med konventionen utan att förhållande finns som anges under punkterna 1–7. Det kan exempelvis vara fråga om att påföljden har ålagts av administrativ myndighet, vars avgörande inte kan överklagas till domstol.3

I lagstiftningsarbetet kritiserades punkten eftersom bestämmelsen motverkar syftet med att konventionen transformeras till svenska lagbestämmelser, eftersom en korrekt tillämpning av bestämmelsen förutsätter en ingående kännedom om och analys av konventionens samtliga bestämmelser. Det ansågs dock vara omöjligt att göra en uttömmande lista på alla de tänkbara fall då verkställighet ska vägras. För att inte lägga hinder i vägen för en fullt konventionsenlig tillämpning av verkställighetsreglerna i varje enskilt fall ansågs det nödvändigt med en generalklausul. För att motverka nackdelarna med en generalklausul har lagstiftaren valt att låta regeringen exklusivt pröva denna grund.4

Gärningen som påföljden avser får inte utgöra politiskt eller militärt brott

Enligt 6 § första stycket 1 IVL kan framställning avslås om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott. Denna punkt motsvarar artikel 6 b) i konventionen.

Det får inte vara fråga om att hänsyn tagits till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt

Avslagsgrund föreligger enligt 6 § första stycket 2 IVL om det finns grundad anledning anta att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Punkten motsvarar artikel 6 c) i konventionen.

3Prop. 1972:98 s. 112. 4Prop. 1972:98 s. 88.

Det får inte pågå förundersökning i Sverige avseende den gärning som påföljden avser

Om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas, kan framställningen avslås enligt 6 § första stycket 3 IVL.

Punkten motsvarar artiklarna 6 e) och f) i konventionen. Enligt dessa bestämmelser är det möjligt att vägra verkställighet, inte bara när lagföring faktiskt pågår i den anmodade staten vid tiden för mottagande av framställning om verkställighet utan också när denna stat har inlett lagföring just med anledning av den mottagna framställningen om verkställighet.5

Gärningen som påföljden avser ska ha begåtts i den andra staten

En framställning kan enligt 6 § första stycket 4 IVL avslås om gärning som påföljden avser inte har begåtts i den stat där påföljden bestämts. Denna bestämmelse bygger på artikel 6 g) i konventionen om att framställning får vägras om gärningen har begåtts utanför den dömande statens område. Det avser alltså fall där den dömande staten har grundat sin jurisdiktionsrätt på andra regler än sådana som ger uttryck för territorialitetsprincipen.

Påföljden ska kunna verkställas i Sverige

Enligt 6 § första stycket 5 IVL kan avslag meddelas om påföljden inte kan verkställas här i landet. Bestämmelsen motsvarar artikel 6 h) om att den verkställande staten är ur stånd att verkställa påföljden. Enligt förarbetena avses härmed faktisk omöjlighet att genomföra verkställighet, dvs. främst det fallet att den dömde inte finns här i landet.6

Verkställighet kan inte antas vara möjligt i den andra staten

Enligt 6 § första stycket 6 IVL kan avslag meddelas om det kan antas att påföljden kan verkställas i den dömande staten. Bestämmelsen grundar sig på artikel 6 j) om att den verkställande staten anser

5Prop. 1972:98 s.113. 6Prop. 1972:98 s. 113.

att den dömande staten själv är i stånd att verkställa påföljden. Genom bestämmelsen ges Sverige möjlighet att ifrågasätta den dömande statens bedömning av frågan om verkställighet är möjlig i den staten. Bestämmelsen syftar till att uppmuntra berörda stater att samarbeta effektivt för att uppnå den lösning som med hänsyn till den dömdes återanpassning är den lämpligaste. Den torde främst komma till användning när situationen har förändrats efter det att framställningen gjordes.7

Den dömde ska vid tiden för brottet fyllt femton år

Avslag kan enligt 6 § första stycket 7 IVL meddelas om den dömde vid tiden för brottet inte fyllt femton år. Bestämmelsen grundar sig på artikel 6 k) i konventionen enligt vilken verkställighet kan vägras om den dömdes ålder vid tidpunkten för brottet var sådan att han inte skulle ha kunnat åtalas i den verkställande staten.

I förarbetena anförs att principen om att den som har begått brott innan han har fyllt 15 år inte kan dömas till påföljd, visserligen är en grundläggande princip i svensk straffrätt som kan tala för att det ska vara fråga om ett ovillkorligt hinder. Det har dock bedömts angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna överta verkställighet av utländsk dom avseende en svensk som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år. Vid det särskilda verkställighetsförfarande som ska äga rum vid svensk domstol före verkställighet här i landet kan påföljden i ett sådant fall bestämmas med tillbörlig hänsyn till den unges ålder.8

Påföljden ska inte ha bortfallit på grund av svenska preskriptionsregler

Om en tillämpning av 35 kap.79 §§ eller 36 kap. 15 §brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit, får en framställning enligt 6 § första stycket 8 IVL avslås. Enligt artikel 6 l) i konventionen får verkställighet vägras om påföljden redan är preskriberad enligt den verkställande statens lag.

Detta innebär att verkställighet kan vägras om den påföljd eller det förverkande som har ålagts eller beslutats genom den utländska domen är preskriberad enligt svenska preskriptionsregler. Framställning om verkställighet kan däremot inte avslås på grund av att

7Prop. 1972:98 s. 113. 8Prop. 1972:98 s. 114.

brottet skulle ha varit preskriberat enligt våra regler om åtalspreskription. Sverige har vid genomförandet av brottmålsdomskonventionen inte använt sig av möjligheten att meddela förbehåll utan godtar den dömande statens regler om åtalspreskription.9

Enligt 6 § andra stycket IVL ska preskriptionsavbrytande åtgärd som har gjorts i den dömande staten ha samma verkan här i landet som i den andra staten. Denna bestämmelse motsvarar artikel 8 i konventionen.

Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter och förverkande från Sverige

Förutsättningar för överförande av straffverkställighet från Sverige regleras i 26 § IVL. I första stycket ges en generell bestämmelse om att en framställning om verkställighet inte får göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1–8, hinder mot verkställighet i andra staten kan antas föreligga. Det är alltså fråga om de obligatoriska krav som gäller vid överförande av verkställighet till Sverige, bl.a. kraven på den dömdes anknytning till den verkställande staten. Om det kan antas att det föreligger någon sådan grund till vägran som kan åberopas av den andra staten finns det alltså inte skäl att lämna en framställning till den staten. Enligt andra stycket får en framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd inte göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, ska Migrationsverket höras, om inte den dömde samtycker till åtgärden.

När det gäller överförande av straffverkställighet från Sverige har det inte ansetts lämpligt eller ens möjligt att ange mer detaljerade riktlinjer för i vilka fall verkställighet av påföljd bör flyttas från Sverige till en annan stat. Det har dock i förarbetena angetts några allmänt vägledande synpunkter. Det handlar framför allt om, beträffande frihetsberövande påföljder, bedömningen om var den sociala återanpassningen kan antas ske bäst, se närmare härom i avsnitt 4.5. Även om det inte enligt brottmålsdomskonventionen ställs något krav på samtycke från den dömde anges att den dömdes inställning i frågan ska tillmätas stor betydelse. Vidare anges att frågan om överflyttning bör tas upp på ett så tidigt stadium som

9Prop. 1972:98 s. 114.

möjligt och komma till stånd endast om det vid tiden för överflyttningen återstår en betydande del av påföljdstiden eller i varje fall så lång verkställighetstid att en överflyttning framstår som meningsfull från kriminalpolitiska synpunkter.10

För frågor om överflyttning av verkställighet av böter och förverkande till en annan stat uttalas att detta bör avgöras endast utifrån effektivitetssynpunkter. I förarbetena uttalas följande härom.

Om försök att verkställa påföljden i Sverige har misslyckats eller det finns grundad anledning antaga att ett sådant försök inte skulle vara framgångsrikt och om det samtidigt kan antas att verkställighet kan ske i främmande stat där den dömde uppehåller sig eller har tillgångar, bör framställning om verkställighet i den staten göras. Ett villkor är självfallet att förutsättningar för sådan verkställighet föreligger enligt en ingången överenskommelse med den staten. Såvitt gäller stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen innebär detta i praktiken att framställning kan göras endast om antingen den dömde har hemvist i den staten eller denna stat är hans ursprungliga hemland och staten går med på att svara för verkställigheten. Detsamma torde komma att gälla enligt de särskilda verkställighetsöverenskommelser som Sverige kan komma att ingå med icke-konventionsstater.

4.2.2. Överförandekonventionen

Överförandekonventionen innehåller inte såsom brottmålsdomskonventionen mer utförliga regler om på vilka grunder en ansökan kan avslås av den verkställande staten. Ett överförande kräver samtycke av såväl domslandet som verkställighetslandet och någon skyldighet att bifalla en framställning uppställs därför inte i konventionen. Det har därför inte ansetts nödvändigt att, utöver vissa grundförutsättningar, ställa upp några obligatoriska eller fakultativa hinder mot överförande. De grunder för vägran som gäller vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen kan dock vara till ledning vid prövning av en framställning enligt överförandekonventionen.11

10Prop. 1972:98 s. 133 f. 11Prop. 1983/84:197 s. 53 f.

Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd till Sverige

För att en utländsk frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige krävs, förutom samtycke av den dömde, att den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här, att det föreligger dubbel straffbarhet och att den tid för frihetsberövande som återstår när framställningen kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige (25 a § första stycket IVL). Enligt förarbetena ska vid bedömningen av om särskilda skäl ska anses föreligga de humanitära aspekterna komma i förgrunden.12

I de fall tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen kan tillämpas kan verkställighet ske även om den dömde inte samtycker till ett överförande. Detta är fallet om den dömde genom att fly till Sverige försöker helt eller delvis undandra sig verkställighet av påföljden, om denna har dömts ut genom en dom som vunnit laga kraft i den andra staten (flyktfallet), eller om domen angående påföljden, eller ett administrativt beslut till följd av denna dom, innehåller ett förordnande att den dömde ska utvisas från den stat där domen meddelats eller annars inte får vistas i den staten efter det att han försatts på fri fot (utvisningsfallet) (25 a § andra stycket och 25 b § IVL).

De frågor som alltid behandlas i ärenden om överförande till Sverige handlar om den dömdes anknytning till Sverige samt huruvida den dömdes sociala återanpassning kan antas ske bäst här. Frågor om t.ex. dubbel straffbarhet eller om annan grund som finns i brottmålsdomskonventionen förekommer mycket sällan.

Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd från Sverige

Vid prövning av om överförande av verkställighet av en svensk frihetsberövande påföljd bör ske till en annan stat, ska motsvarande förutsättningar vara uppfyllda som vid överförande till Sverige (34 a § första stycket IVL). Detta innebär att dömde ska vara medborgare i den andra staten eller ha sin hemvist där. Vidare ska han eller hon samtyckt till att verkställigheten äger rum i den andra staten. Sådant samtycke är dock inte en förutsättning om tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen kan tillämpas. Den gärning som påföljden avser måste kunna antas motsvara ett brott även

12Prop. 1983/84:197 s. 53.

enligt den andra statens lagstiftning. Om mindre än sex månader återstår av tiden för kriminalvård i anstalt måste särskilda skäl föreligga för att ta upp frågan om verkställighetens överförande.

I praxis är det framför allt frågor kring den dömdes anknytning till den andra staten och huruvida den sociala återanpassningen kan antas ske bäst där som har avgörande betydelse. Det görs även en bedömning av om det i övrigt är lämpligt att överföra straffverkställigheten. Här kan en eventuell anpassning av påföljden samt utformningen av verkställigheten i den andra staten få betydelse. I praxis har överförande av verkställigheten inte ansetts lämpligt när straffet efter en omvandling, av längd eller art, väsentligen avviker från det straff som dömts ut i Sverige. I vissa fall, och då framför allt med länder där det inte finns någon överenskommelse, har det inte ansetts lämpligt med ett överförande mot bakgrund av förhållandena i det aktuella landet. Det kan exempelvis handla om utbredd korruption eller svåra fängelseförhållanden.

4.2.3. Andra överenskommelser

När det gäller överförande av verkställighet enligt andra överenskommelser framgår av 21 § och 21 a–i §§ IVF hur den aktuella överenskommelsen ska tillämpas. Detta avser framför allt hur förfarandet ska gå till. I ett enskilt fall får det kontrolleras om det finns andra förutsättningar som ska vara uppfyllda i den konkreta överenskommelsen eller, vid överförande till Sverige, andra avslagsgrunder som kan tillämpas.

Exempelvis skiljer sig avtalet med Thailand om överförande av frihetsberövande påföljd från överförandekonventionen. Enligt avtalet är det endast svenska och thailändska medborgare som kan överföras, däremot inte utländska medborgare med hemvist i Sverige. Dessutom kan ett överförande till Sverige inte ske förrän den dömde har verkställt en viss minimitid av fängelsepåföljden enligt den thailändska lagstiftningen, minst fyra år eller en tredjedel av den totala strafftiden.

4.3. Närmare om anknytningskrav

4.3.1. Anknytningskrav i olika regleringar

För att det ska bli aktuellt att överföra straffverkställighet till ett annat land måste den dömda personen ha viss anknytning till den andra staten eller vid överförande till Sverige, anknytning hit. Vid framställning om överförande till Sverige har lagstiftaren haft att utifrån exempelvis brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen närmare bestämma vilken anknytning som ska krävas för bifall. Även vid överförande från Sverige kan vissa krav på anknytningen ställas upp i svensk rätt. I dessa fall är det dock avgörande vilka krav på anknytning som den andra staten ställt upp. I en del stater är exempelvis medborgarskap i den staten en förutsättning för att det överhuvudtaget ska kunna bli fråga om ett överförande.

Krav på anknytning hos den dömda personen till den verkställande staten gäller framför allt frihetsberövande påföljder. Anknytningskraven enligt brottmålsdomskonventionen gäller emellertid även verkställighet av böter och förverkande.

Nordiska verkställighetslagen

Nordiska verkställighetslagen (NVL) omfattar avseende frihetsstraff överförande av dömda personer som är medborgare eller har hemvist i den verkställande staten, eller om personen redan befinner sig i den verkställande staten, om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast (5 och 8 §§ NVL). Tillämpningsområdet har i den nordiska regleringen ansetts böra gälla, i viss utsträckning, även utlänningar som uppehåller sig i Sverige utan att äga hemvist här. Enbart det faktum att vederbörande befinner sig i Sverige utgör dock inte tillräcklig anledning att bifalla en framställning om överflyttning av verkställighet. Tillfällig vistelse bör endast undantagsvis kunna åberopas som skäl till verkställighet här av en utländsk dom. Som exempel anges i förarbetena att en brottsling utan särskild anknytning till något nordiskt land döms i ett land men grips och ska avtjäna straff för annat brott här.13

13Prop. 1962:203 s. 29 f.

Internationella verkställighetslagen

Vid åberopande av brottmålsdomskonventionen vid överförande till Sverige krävs att den dömda ska ha hemvist i Sverige. Även om den dömde saknar hemvist här får verkställighet ske om det kan antas förbättra möjligheterna till den dömdes återanpassning eller om verkställighet kan ske i samband med verkställighet av annan sådan påföljd som ska verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland (5 § andra stycket 3 IVL). Med det sistnämnda begreppet avses såväl den med svenskt medborgarskap som den utan som har tillbringat större delen av sitt liv här.14

Vid överförande från Sverige med åberopande av brottmålsdomskonventionen torde det i allmänhet inte bli aktuellt att överföra verkställigheten till ett annat land än den dömdes hemland, dvs. stat där han eller hon är medborgare eller där han eller hon sedan längre tid har stadigvarande hemvist.

För verkställighet i Sverige under åberopande av överförande-

konventionen krävs att den dömde är svensk medborgare eller har

hemvist i Sverige (25 a § första stycket 1 IVL). Enligt konventionen gäller som huvudregel att den dömde ska vara medborgare i den verkställande staten. Det finns dock möjlighet att enligt artikel 3.4 lämna en förklaring om hur staten för sin del vid tillämpning av konventionen tolkar begreppet ”national”. Detta går ut på att staterna ska ange om konventionens bestämmelser ska göras tillämpliga endast på dem som är medborgare i verkställighetslandet eller också på andra som har hemvist i detta land. För svensk del anges i förarbetena att det är till fördel om konventionen i detta hänseende kan tillämpas i huvudsak på samma sätt som brottmålsdomskonventionen så till vida att en påföljd som i en annan stat har ådömts en person med hemvist i Sverige kan verkställas här och att en dom i Sverige mot någon som har hemvist i en konventionsstat kan verkställas i den staten oavsett medborgarskap.15Överförande av verkställighet av en svensk dom i dessa fall förutsätter dock att den andra staten tillämpar motsvarande betraktelsesätt avseende begreppet. I praktiken är det relativt få konventionsstater som har utvidgat medborgarskapsbegreppet till att även omfatta personer med hemvist i den verkställande staten.

Det anses inte tillräckligt enligt överförandekonventionen att som anknytningsfaktum åberopa – på sätt som gäller enligt brott-

14Prop. 1972:98 s. 111. 15Prop. 1983/84:197 s. 13.

målsdomskonventionen – att verkställigheten kan antas förbättra möjligheterna till anpassning av den dömde eller att frihetsberövandet kan verkställas i samband med annan påföljd. Detta beror på att man velat göra tillämpningen av konventionen så enkel som möjligt utan regler som kan bli svåra att tolka i den praktiska tillämpningen.16

Enligt överförandekonventionen ska båda staterna samtycka för att ett överförande ska bli aktuellt. Detta innebär att även om anknytningskriterierna vid överförande till Sverige är medborgarskap eller hemvist så gör regeringen i varje enskilt fall en helhetsbedömning av den dömdes anknytning till Sverige. En slutsats av denna helhetsbedömning ska vara att det kan antas att den sociala återanpassningen sker bäst i Sverige, se avsnitt 4.5. I praxis är exempelvis inte ett svenskt medborgarskap i sig tillräckligt för ett överförande till Sverige. En varaktig hemvist i Sverige är däremot ofta tillräckligt för att ett överförande ska få ske hit.

4.3.2. Hemvistbegreppet

Begreppet hemvist finns inom flera olika rättsområden och kan bl.a. ha betydelse för att avgöra när en person anses ha sådan anknytning till Sverige att han eller hon kan åtnjuta vissa förmåner eller skyldigheter här. Det kan exempelvis vara fråga om när en person kan folkbokföras i Sverige, när viss skattskyldighet föreligger eller rätt till bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. När det gäller folkbokföring ska enligt folkbokföringslagen (1991:481) den som planerar att vara bosatt i Sverige i ett år eller mer normalt folkbokföras i landet, vilket ska anmälas till Skatteverket. Den som planerar att bo utomlands under ett år eller mer ska anmäla flyttningen till Skatteverket. Hemvisten kan också ha betydelse inom utlänningslagens (2005:716) tillämpningsområde eller när det gäller möjlighet att få svenskt medborgarskap enligt lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap.

Begreppet hemvist finns i 2 kap. 2 § 1 brottsbalken där det framgår att svensk straffrättslig jurisdiktion kan utsträckas till vissa brott som begåtts utomlands om brottet begåtts av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. För att hemvist ska anses föreligga, krävs att bosättningen har viss stadigvarande karaktär.17

16Prop. 1983/84:197 s. 14. 17Prop. 1972:98 s. 29.

Inom den internationella privat- och processrätten anses den som är bosatt i en viss stat ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.18Inom dessa områden har det överlämnats åt rättstillämpningen att närmare bestämma om en person ska anses ha hemvist i Sverige eller inte. Även om det inom den internationella privat- och processrättsliga lagstiftningen i princip används ett enhetligt hemvistbegrepp så behöver begreppet inte i alla sammanhang ges exakt samma innebörd. Tolkningen av begreppet påverkas av ändamålet med den lagstiftning där begreppet används.19

Av rättspraxis framgår att det för att hemvist i Sverige ska anses föreligga inte är tillräckligt att en person för en kortare eller längre tid uppehåller sig i Sverige. Inte ens att en person anses bosatt här och blir folkbokförd här ska i sig medföra att personen anses ha hemvist här.20Uppgifter i svensk folkbokföring eller i motsvarande utländska befolkningsregister är relevanta, men varken nödvändiga eller tillräckliga faktorer vid fastställande av en persons hemvist. Vid prövningen om vistelsen i Sverige är av stadigvarande art, bör avseende i första hand fästas vid vistelsens varaktighet. Men också andra omständigheter är av betydelse, särskilt vistelsens syfte. Om en utlänning slår sig ned i Sverige i syfte att kvarstanna här för framtiden, kan han eller hon anses ha tagit hemvist här även om han eller hon inte har vistats här någon längre tid.21Å andra sidan är ett längre uppehåll inte tillräckligt om förhållandena tyder på avsikt att lämna landet. Den omständigheten att en utlänning har fått ett permanent uppehållstillstånd är inte i sig avgörande för frågan om hemvist, men utgör naturligtvis en omständighet av vikt vid bedömningen.22

Särskilda svårigheter att fastställa en persons hemvist kan uppkomma i samband med att personen flyttar från ett land till ett annat. Inom den internationella privat- och processrätten talar man om två rekvisit som ska vara uppfyllda för att hemvistet ska anses ändrat. För det första ska personen ha ändrat sin vanliga vistelseort så att han eller hon i fortsättningen normalt vistas i det nya landet (objektiva rekvisitet). För det andra ska personen ha för avsikt att stanna kvar i det andra landet, om inte för alltid eller tills vidare så i

18 Se t.ex. NJA 1995 s. 238. 19 Örtenhed, Kristina, Hemvistbegreppet (1991), s. 43. 20NJA 1944 s. 81. 21NJA 1978 s. 468. 22 Holmqvist, m.fl., Brottsbalken, En kommentar, Kap. 1–12, s. 2:20.

vart fall för en mycket lång tid (subjektiva rekvisitet).23Vid flytt från Sverige torde en sådan omständighet som att ett permanent uppehållstillstånd återkallats på grund av upphörd bosättning kunna ha betydelse, om än inte avgörande, vid bedömningen om hemvistet upphört här. Migrationsverket har att återkalla ett permanent uppehållstillstånd för en utlänning som inte längre är bosatt i Sverige. Detta görs efter en bedömning i det enskilda fallet. Ett förhållande där en person har avregistrerats från folkbokföringen är en omständighet som då väger tungt. En sådan omständighet kan dock inte ensamt ligga till grund för en återkallelse. Omständigheter som kan tyda på att bosättningen inte har upphört trots avregistrering eller lång tids vistelse utomlands kan vara att migranten har varit bosatt i Sverige under mycket lång tid, har familj eller bostad kvar, samtidigt som avsikten att återvända till Sverige är mycket klart uttalad. Enstaka längre vistelser utomlands för besök, arbete eller andra uppdrag kan göras utan att bosättningen anses upphöra.24

Det förekommer ibland att en person är växelvis bosatt i Sverige och i en annan stat. I sådana fall fastställs hemvistet genom att väga de olika personliga anknytningarnas styrka mot varandra och därigenom finna personens huvudsakliga bosättning.25

När det gäller begreppet hemvist i IVL har detta inte definierats närmare i förarbetena. Det har dock anförts att ett överförande till Sverige av verkställigheten beträffande utlänning med hemvist i Sverige inte formellt ska vara beroende av en prövning i frågan om uppehålls- eller arbetstillstånd, även om man naturligtvis normalt har anledning att lägga sådana aspekter på frågan.26 I praxis gör regeringen vid överförande till Sverige en helhetsbedömning av den dömde personens anknytning till respektive stat där exempelvis den dömdes historik och familjeförhållanden vägs in. Inför denna bedömning inhämtas information från bl.a. folkbokföringen och Migrationsverket.

23 Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 7:e uppl. s. 151 ff. 24MIG 2009:12, MIG 2007:34, UN349-98. 25 a.a. s. 155. 26Prop. 1983/84:197 s. 14.

4.4. Krav på den dömdes samtycke vid överförande av frihetsberövande påföljd

I NVL finns det inte uppställt något krav på samtycke vid överförande av frihetsstraff. Som framgår ovan finns det inte heller något sådant krav vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen. Vid bedömning av var den sociala återanpassningen kan antas ske bäst har emellertid den dömda personens inställning en stor betydelse.

I överförandekonventionen finns det ett obligatoriskt krav på samtycke från den dömde som en förutsättning för att verkställigheten ska överföras. Det främsta argumentet för detta är att ett överförande utan den dömdes samtycke skulle få en motsatt effekt när det gäller den dömdes återanpassning till ett laglydigt liv. Ett av överförandekonventionens syften är alltså att återanpassa den dömde till ett normalt liv utan kriminalitet, och en förutsättning för detta anses vara att den dömde samtycker till överförandet av verkställigheten.27 Vid tillämpningen har det dock visat sig att det inte är rimligt att uppställa krav på samtycke av den dömda personen i alla situationer. Mot bakgrund härav och för att underlätta tillämpningen av överförandekonventionen gjordes ett tilläggsprotokoll innehållande två undantag från samtyckeskravet, det s.k. flyktfallet och utvisningsfallet. I det första fallet har den dömde, innan verkställigheten fullgjorts, flytt till sitt hemland. Skälet för att inte kräva samtycke i dessa fall är att den dömde annars kan slippa undan ett straff som han eller hon ska avtjäna, eftersom de flesta stater inte utlämnar sina egna medborgare. Det andra fallet reglerar den situationen där den dömde i samband med domen utvisas eller motsvarande åtgärd beslutas på grund av brottet. I dessa fall har ett borttagande av samtyckeskravet motiverats av att den dömdes sociala återanpassning torde ske bäst i det land där han eller hon ska vistas efter villkorlig frigivning. Enligt förarbetena torde det i fall där den dömde utvisas bli svårare för kriminalvårdsmyndigheterna att rehabilitera den dömde, eftersom personen i fråga inte kommer att vistas där efter frigivningen. En återanpassning torde i stället bli bättre och mer effektiv, om den dömde överförs till sitt hemland så tidigt som möjligt för att där bli föremål för olika åtgärder i syfte att anpassa vederbörande till ett laglydigt liv i det land där han eller hon kommer att vistas. Den dömdes återanpass-

27Prop. 1999/2000:45 s. 26 ff.

ning kan till och med försvåras om personen i fråga efter ett långt fängelsestraff och utan några anpassningsåtgärder utvisas.28

Överförandekonventionen kompletteras vidare av artiklarna 67– 69 i Schengenkonventionen som tar upp flyktfallet. Även om kravet på samtycke tagits bort i dessa fall ska den dömdes uppfattning alltid beaktas i den helhetsbedömning som görs när regeringen beslutar i ett ärende om överförande till Sverige eller när en framställning görs av Kriminalvården eller Socialstyrelsen vid överförande från Sverige.

I handläggningen av ärenden om överförande av verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård till en annan stat uppstår det ibland problem på grund av att den dömda personen ändrar sin inställning under ärendets gång.

I rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder, se del III, har man gått ett steg längre och tagit bort ett krav på samtycke även i de fall den dömde är medborgare och är bosatt i den verkställande staten. En sådan anknytning till den verkställande staten anses typiskt sett innebära att den sociala återanpassningen sker bäst där.

4.5. Närmare om kravet på social återanpassning

Ett syfte med det internationella samarbetet kring överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder är att underlätta den dömdes sociala återanpassning.

Denna faktor utgör en viktig del i den helhetsbedömning som görs av om en person dömd i en annan stat ska få överföra sin verkställighet till Sverige och är en förutsättning för att ett ärende om överförande från Sverige över huvud taget ska initieras. Hänsyn tas vid denna bedömning till de personliga förhållandena som exempelvis medborgarskap, hemvisttid i olika stater, eventuellt uppehållstillstånd samt familje- och arbetsförhållanden.

Det har inte ansetts vare sig lämpligt eller ens möjligt att i författningstext ange mer detaljerade riktlinjer för i vilka fall verkställighet av påföljden bör flyttas från Sverige till en annan stat, utan lagstiftaren har i stället valt att i förarbetena ge allmänt vägledande synpunkter. I förarbetena till IVL uttalas följande beträffande denna bedömning.29

28Prop. 1999/2000:45 s. 28. 29Prop. 1972:98 s. 132 f.

Frågor om överflyttande av frihetsberövande påföljd bör avgöras med utgångspunkt i kriminalpolitiska avgöranden av individualpreventiv karaktär. Överflyttning bör ifrågakomma endast om det kan antas att verkställighet i främmande stat erbjuder bättre möjligheter till den dömdes återanpassning. Så torde bara i sällsynta undantagsfall vara fallet när den dömde sedan längre tid har hemvist i Sverige. Inte sällan kan denna förutsättning däremot antas föreligga i fråga om utländsk medborgare med hemvist i främmande stat. Språksvårigheter kan i sådana fall ofta utgöra allvarliga hinder mot en konstruktiv behandling av den dömde inom den svenska kriminalvårdens ram. Anpassningssvårigheter kan också ha sin grund i skillnader i fråga om levnadsvillkoren i Sverige och i den dömdes hemland, t.ex. i fråga om klimat, arbetsmiljö, religionstillhörighet etc. Sådana förhållanden får givetvis särskild betydelse när den dömde är hemmahörande i ett avlägset land med ett kulturmönster som påtagligt avviker från det svenska. Av stor betydelse är självfallet den dömdes konkreta sociala situation vid tiden för prövningen av frågan om överflyttning av verkställighet, dvs. vilken anknytning han har till Sverige respektive till den främmande stat som kan vara aktuell. Hans familje-, bostads- och arbetsförhållanden måste härvid tillmätas stor betydelse. Viktigt är också att det sker en bedömning av hur den sociala situationen kommer att te sig här i landet vid en framtida frigivning. Denna situation påverkas givetvis starkt av huruvida det föreligger ett beslut om den dömdes avlägsnande ur riket och detta kan antagas vara verkställbart. De synpunkter som vid ett övervägande av förhållanden av nu nämnd art kan tala mot att påföljden verkställs i Sverige måste vägas mot synpunkter som i enskilda fall kan anföras mot att verkställigheten överflyttas till den främmande staten. Hur stor vikt som ska tillmätas sådana mothänsyn – vilka kan vara betingade t.ex. av särskilda förhållanden inom kriminalvården i det främmande landet – blir bl.a. beroende av hur stor anknytning den dömde har till Sverige respektive det andra landet. Men också omständigheterna kring det brott för vilket han dömts kan vara av betydelse. I allmänhet torde det inte bli aktuellt att överflytta verkställighet till annat land än den dömdes hemland, dvs. stat där han är medborgare eller där han sedan längre tid har stadigvarande hemvist. I undantagsfall kan det dock tänkas att verkställighet bör ske i annan stat, t.ex. om den dömde av politiska skäl inte kan överföras till hemlandet men har starkare anknytning till en tredje stat än till Sverige och denna stat är beredd att ta emot honom för verkställighet. Oavsett vilken konvention som är tillämplig måste den dömdes egen inställning i frågan tillmätas stor betydelse. Om han är utlänning och själv har begärt överflyttning av verkställigheten till sitt hemland, synes framställningen regelmässigt böra göras, under förutsättning att framställningen bifalles. Detsamma gäller i princip i fall då initiativet visserligen inte har tagits av den dömde men denne samtycker. I ett sådant fall måste dock särskilt noggrant klarläggas att den dömde rätt uppfattat innebörden av att verkställigheten överflyttas.

Om påföljden avser rättspsykiatrisk vård är det härutöver, för bedömningen av lämpligheten av ett överförande, även av stor betydelse hur vården kommer att utformas i den andra staten.30

4.6. Närmare om kravet på dubbel straffbarhet

Kravet på dubbel straffbarhet är ett utflöde av legalitetsprincipen som innebär att ingen ska straffas för brott utan stöd i lag. Kravet kan ha olika funktioner och innehåll enligt olika lagar beroende av syftet med lagen.

Enligt IVL ska en utländsk brottmålsdom inte kunna verkställas i Sverige om den gärning som omfattas av domen inte motsvarar brott enligt svensk lag. Detta är ett tvingande krav enligt IVL och någon möjlighet till hänsynstagande till humanitära skäl finns inte. Enligt förarbetena fordras inte för att kravet ska vara uppfyllt att brottsbeteckningarna i Sverige och den andra staten är identiska.31Det är alltså tillräckligt att gärningen som sådan är kriminaliserad. Det är oklart hur stor skillnad det får vara mellan gärningarna för att den utländska gärningen ändå ska anses motsvara brott enligt svensk lag. När det gäller överförande av straffverkställighet torde det vara möjligt att göra mer generösa bedömningar än i andra sammanhang. Detta kan exempelvis vara fallet när det gäller olika typer av skattebrott.

Kravet på dubbel straffbarhet går längre enligt brottmålsdomskonventionen eftersom verkställighet inte heller får ske, om gärningsmannen, för det fall gärningen hade begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat utdömas påföljd för gärningen i Sverige. Vid prövningen av gärningens straffbarhet i Sverige ska alltså, vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen, även beaktas de s.k. allmänna straffrihetsgrunderna, t.ex. nöd, nödvärn och samtycke. Däremot ska reglerna om preskription inte beaktas.32

I praxis är det ovanligt att en framställning om överförande av verkställighet till Sverige enligt IVL avslås under åberopande av att det inte föreligger dubbel straffbarhet. I praxis har kravet på dubbel straffbarhet inte ansetts uppfyllt t.ex. avseende gärning innebärande resa i syfte att köpa sexuella tjänster av en minderårig person och

30Prop. 1990/91:58 s. 543. 31Prop. 1972:98 s. 110. 32Prop. 1972:98 s. 110.

gärning innebärande underlåtenhet att betala familjerättsligt underhåll.

Något krav på dubbel straffbarhet ställs inte upp i NVL och inte heller i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ställs ett sådant krav.

Kravet på dubbel straffbarhet har särskilt diskuterats inom det straffrättsliga samarbetet inom EU som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Vissa stater vill helst helt avskaffa kravet på dubbel straffbarhet, medan andra vill behålla det fullt ut. Kärnan i principen om ömsesidigt erkännande är att medlemsstaternas olikheter vad gäller straff- och processrättslig reglering i stor utsträckning ska accepteras. Skillnaden i kriminalisering kan många gånger förklaras av att olika länder har olika behov, beroende t.ex. av att en viss typ av brottslighet är vanlig i det landet. Skillnaden kan också vara närmast lagteknisk till sin natur, t.ex. att ansvaret för försök och förberedelse till ett visst brott har olika utformning i olika medlemsstater. En kompromiss har därför varit att staterna ska acceptera sådana gärningar som förs upp på en s.k. lista. EU-domstolen har konstaterat att avskaffandet av den kontroll av kravet på dubbel straffbarhet som räknas upp i en lista enligt rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen (dom den 3 maj 2007 i målet Advocaten voor de Wereld mot Leden van Ministerraad, C 303/05).

I rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, rambeslutet om erkännande och verkställighet av bötesstraff och rambeslutet om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande har det varit upp till medlemsstaterna att bestämma om och i vilken omfattning krav på dubbel straffbarhet ska ställas utanför listan. Vid genomförandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder valde lagstiftaren i Sverige att ställa krav på dubbel straffbarhet för gärningar som faller utanför listan. Det konstaterades att rambeslutet innebär ett förhållandevis stort steg i fråga om avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet och att det mot den bakgrunden framstod som lämpligt, åtminstone inledningsvis, att begränsa det område inom vilket något sådant krav inte ställs upp till listan.33

Däremot har lagstiftaren när det gäller rambesluten om erkännande och verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande valt att inte ställa upp något generellt krav på dubbel straffbarhet. Sådant krav ställs endast om den aktuella gärningen begåtts helt

33Prop. 2003/04:7 s. 77 f.

eller delvis i Sverige. Detta har motiverats med principen om ömsesidigt erkännande och att utvecklingen inom EU är att i största möjliga utsträckning avskaffa kravet på dubbel straffbarhet. Det har inte ansetts rimligt att verkställighet av böter och förverkande inte ska kunna ske i Sverige enbart på den grunden att vi valt att inte kriminalisera samma gärning. Sverige bistår redan andra stater utan att vi ställer krav på dubbel straffbarhet, t.ex. vid verkställighet enligt NVL och vid ett flertal åtgärder enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Vidare betonas att ett samarbete mellan stater bygger på ömsesidighet. Ju färre hinder vi sätter upp för att bistå en annan stat desto större möjligheter har vi att få hjälp i den staten. En annan viktig del är de grundläggande friheterna, bl.a. den fria rörligheten av personer utan inre gränser mellan medlemsstaterna, som ställer särskilda krav på samarbetet. En person som fritt rör sig inom unionens gränser och begår ett brott i en stat, ska som utgångspunkt inte vara skyddad från vare sig lagföring eller verkställighet av ett straff på grund av att personen har sitt hemvist eller påträffas i en annan stat.

Det faktum att kravet på dubbel straffbarhet avskaffats till viss del innebär inte att varje gärning utan vidare ska godtas. Rambesluten hindrar inte en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Detta innebär för svensk del att t.ex. gärningar som en utfärdande rättslig myndighet betecknar som deltagande i en kriminell organisation eller rasism eller främlingsfientlighet inte kan medföra överförande om gärningen är sådan att den skyddas av grundlagen och därför är straffri enligt svensk rätt.34Se närmare om förhållandet mellan överförande av verkställighet och de svenska grundlagarna i avsnitt 5.1.

4.7. Närmare om principen om ne bis in idem

Att en person inte får bli lagförd och straffad två gånger för samma gärning (ne bis in idem) är en grundläggande straffrättslig princip. Principen är av sådan vikt att den räknas upp bland de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna bl.a. i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Den återfinns också i artikel 4.1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, som är gällande i svensk rätt. Där sägas att ingen får lagföras eller

34Prop. 2001/02:118 s. 17 f.

straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligen frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den staten. I dessa överenskommelser regleras principen endast i förhållande till beslut som fattas inom en och samma stat.

I Schengenkonventionen, artiklarna 54–58, finns bestämmelser om att principen även ska efterlevas mellan medlemsstaterna, dvs. en dom i en stat ska ha en hindrande effekt för övriga stater rörande ny lagföring. Enligt artikel 54 utgör en dom avseende samma gärning hinder mot ny lagföring i en annan medlemsstat om domen verkställts, verkställigheten pågår eller inte längre kan verkställas. EU-domstolen har slagit fast att principen även omfattar ett slutligt beslut fattat av en myndighet, om beslutet i något avseende innebär ett ställningstagande avseende ansvarsfrågan, om beslutet är bindande för övriga myndigheter i den staten samt om beslutet hindrar senare lagföring (se exempelvis mål C-491/07 Brottmål mot Vladimir Turanský, REG 2008 I-11039).

I svensk rätt finns bestämmelser om brottmålsdoms rättskraft i 30 kap. 9 § rättegångsbalken, innebärande att om en dom i brottmål har vunnit laga kraft kan frågan om ansvar för gärningen inte prövas på nytt. En brottmålsdoms rättskraft omfattar även beslut om förverkande på grund av brott (NJA 1990 s. 401). I de fall talan om förverkande riktar sig mot en annan person utgör en tidigare brottmålsdom inte något hinder eftersom bestämmelsen syftar på en och samma person. EU-domstolen har också konstaterat att artikel 54 i Schengenkonventionen enbart skyddar en och samma person (mål C-467/04 Brottmål mot Giuseppe Francesco Gasparini m.fl., REG 2006 I-09199).

Utländska brottmålsdomars rättskraft regleras i 2 kap. 5 a § brottsbalken. Denna bestämmelse anger att, när fråga om ansvar för gärning har prövats genom lagakraftägande dom i främmande stat, lagföring under vissa förutsättningar inte får ske här i riket för samma gärning. Bestämmelsen tillkom vid genomförandet av artiklarna 53 och 54 i brottmålsdomskonventionen.

En förutsättning för överförande av straffverkställighet är alltså att detta inte strider mot principen om ne bis in idem. Brottmålsdomskonventionens krav i artikel 7 på iakttagande av principen om ne bis in idem innebär, att den stat som mottar framställning om verkställighet inte får bifalla denna, om den dömde genom dom avseende samma gärning meddelad i den verkställande staten eller i annan konventionsstat har frikänts från ansvar eller har dömts till

påföljd som har verkställts eller håller på att verkställas. Vidare får framställningen inte bifallas, om påföljden enligt en sådan dom har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription eller om den dömde genom domen har förklarats skyldig utan att ådömas påföljd. Principerna i konventionen har tolkats så att den verkställande staten är berättigad att föreskriva att när meddelad dom utgör hinder mot bifall till framställning om verkställighet av annan europeisk brottmålsdom för samma gärning, även om den förstnämnda domen inte har börjat verkställas.35En svensk dom om ansvar för gärning som påföljden avser går alltså alltid före den utländska domen. Avslagsgrunderna grundade på principen finns i 5 § andra stycket 6 och 7 IVL. Om påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i en annan stat, enligt IVL ska verkställas i Sverige, får åtal för gärning, som påföljden avser, inte i något fall väckas i Sverige (38 § IVL).

I olika genomförda rambeslut som reglerar det straffrättsliga samarbetet inom EU och som bygger på principen om ömsesidigt erkännande finns bestämmelser om principen om ne bis in idem. Principen anges på skilda sätt i de olika rambesluten, vilket har medfört att principen även uttrycks på olika sätt i den svenska lagstiftningen. EU-domstolen har emellertid slagit fast att principen ska ges en unionsrättslig tolkning och även att rättsfall om tillämpningen av artikel 54 i Schengenkonventionen ska vara vägledande (mål C-261/09, Brottmål mot Gaetano Mantello).

I rambeslutet om den europeiska arresteringsordern hänvisas uttryckligen till en dom (artiklarna 3.2 och 4.5) eller ett särskilt beslut att inte åtala eller beslut som hindrar senare lagföring (artikel 4.3). I lagen om en europeisk arresteringsorder finns bestämmelser om att ett överlämnande ska vägras om det för samma gärning har meddelats dom i Sverige eller utomlands samt ett svenskt beslut om åtalsunderlåtelse (2 kap. 5 § 2 och 3). Överlämnande får inte heller beviljas om gärningen har prövats genom dom som vunnit laga kraft i en annan stat, utanför EU, och om detta enligt utlämningslagen hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte (2 kap. 5 § 4). Bestämmelserna i utlämningslagen korresponderar med möjligheten att med stöd av 2 kap. 5 a § brottsbalken åtala någon för gärning, utan hinder av att det i en annan stat redan har meddelats en dom för samma gärning mot samma person.36

I rambeslutet om erkännande och verkställighet av bötesstraff hänvisas det till att personen dömts i en annan stat (artikel 7.2. a). I

35Prop. 1972:98 s. 111 f. 36Prop. 2003/04:7 s. 87 f och 178.

lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU är ett beslut om åtalsunderlåtelse avseende samma gärning inte skäl för avslag, men däremot en dom (3 kap. 11 § 1). Detta gäller dom eller beslut som meddelats i Sverige eller i en annan stat. Dom eller beslut i en annan stat ska, vid fällande avgörande, ha verkställts.37

I rambeslutet om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande anges att verkställande av ett förverkandebeslut får vägras om det skulle så i strid mot principen om ne bis in idem. I förarbetena konstateras att det i EU-rätten inte finns någon definition av principen när det gäller samarbetet som baserar sig på principen om ömsesidigt erkännande. Vidare anges att det inte finns någon rättspraxis från EU-domstolen vad gäller tolkningen av ne bis in idem i de rambeslut som antagits, även om viss vägledning kan hämtas från samma domstols praxis angående artikel 54 i Schengenkonventionen. Lagstiftaren valde därför att införa en bestämmelse i huvudsak utifrån den innebörd som principen getts i svensk rätt. Enligt lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom EU ska verkställighet vägras om det finns en dom eller ett beslut i Sverige eller annan stat avseende samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande (3 kap. 11 § 1) eller om det enligt svensk rätt meddelats beslut om åtalsunderlåtelse (3 kap. 11 § 2). När det är fråga om en utländsk dom eller beslut ska detta, vid ett fällande avgörande, ha verkställts. I förarbetena till båda dessa lagar uttalas att bestämmelserna även avser sådana domar och beslut genom vilken den som domen eller beslutet riktar sig mot har friats från ansvar. Detta gäller såväl svenska som utländska domar och beslut.38

37Prop. 2008/09:218 s. 53 f och 84 f. 38Prop. 2010/11:43 s. 76 ff.

5. Internationell straffverkställighet och dess förenlighet med Europakonventionen m.m.

5.1. Internationell straffverkställighet och de svenska grundlagarna

De svenska grundlagarna innehåller bestämmelser som kan utgöra hinder mot överförande av verkställigheten av en utländsk brottmålsdom till Sverige. Enligt brottmålsdomskonventionen kan en framställning avslås om verkställighet skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande statens rättsordning. Överförandekonventionen innehåller däremot inte något uttryckligt ordre publicförbehåll, men å andra sidan ska båda stater alltid ge sitt samtycke för att ett överförande ska kunna ske. I rambeslutet om erkännande och verkställighet frihetsberövande påföljder och rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder anges att rambesluten inte bör hindra en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet, yttrandefrihet i andra medier (skäl 14 respektive skäl 6).

Bestämmelser om skydd för föreningsfriheten finns i 2 kap. regeringsformen. Föreningsfriheten får enligt dessa bestämmelser begränsas endast i den utsträckning och enligt det förfarande som föreskrivs i regeringsformen. Bestämmelser om tryckfrihet finns i tryckfrihetsförordningen (TF) och om yttrandefrihet i andra medier i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Enligt grundlagarna får det allmänna inte ingripa mot innehållet i de skyddade medierna i annat fall och i annan ordning än vad som föreskrivs i de båda grundlagarna. Det är endast Justitiekanslern som får inleda förundersökning för brott som avses i TF och YGL och Justitiekanslern får ensam besluta om tvångsmedel med anledning av misstanke om sådant brott.

Om rättegången i mål som rör brott som avses i TF och YGL finns dessutom särskilda bestämmelser.

Regeringen har i tidigare lagstiftningssammanhang rörande det internationella rättsliga samarbetet uttryckt att de gärningar som omfattas och skyddas av TF och YGL endast kan lagföras och bestraffas i den ordning och omfattning som föreskrivs i dessa grundlagar.1Om verkställighet av en utländsk påföljd kommer i konflikt med dessa grundlagsbestämmelser kan verkställighet vägras. En motsatt ordning skulle innebära en urholkning av det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga skyddet som inte varit åsyftad.

Regeringen har i ett antal fall avslagit utländska myndigheters framställningar om rättslig hjälp i brottmål med motiveringen att TF och YGL hindrar att rättslig hjälp lämnas. I fallet NJA 1998 s. 817 – angående verkställighet av en norsk dom på skadestånd för ärekränkande uttalanden – uttalade Högsta domstolen att principen om meddelarfrihet är grundläggande i den svenska konstitutionen och att det därför får anses att hänsyn till svensk ordre public hindrar verkställighet i Sverige av en utländsk dom på straff eller skadestånd när ansvarsutkrävande i det landet framstår som ett kringgående av det svenska grundlagsskyddet för den som medverkar vid tillkomsten av en framställning i något av de grundlagsskyddade medierna. I fallet ansågs omständigheterna dock inte vara sådana att det skulle strida mot svensk ordre public att i Sverige verkställa den norska domen. Motsvarande frågeställningar kan uppkomma vid en framställning om att en utländsk brottmålsdom enligt IVL ska verkställas i Sverige när domen avser gärning som omfattas av TF eller YGL. Något sådant ärende har såvitt är känt för utredningen aldrig förekommit.

Den svenska hållningen i frågan har inte alltid möts med förståelse från andra länder. Mot bakgrund bl.a. härav har Yttrandefrihetskommittén (Ju 2003:04) haft i uppdrag att bl.a. överväga om möjligheterna att ge internationell rättslig hjälp och liknande internationellt rättsligt bistånd, som t.ex. utlämning och verkställighet av utländska domar, inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området ska utökas.2 Kommittén anger i ett delbetänkande som exempel på fall där sådant bistånd borde vara rimligt när det begärs verkställighet i Sverige av ett frihetsberövande straff enligt en utländsk dom där TF eller YGL är tillämplig på brottet, men den dömde önskar verkställighet i Sverige. Eftersom konsekvensen av en vägran från svensk

1 Se exempelvis prop. 1999/2000:61 s. 73 och prop. 2003/04:7 s. 70 ff. 2 Dir. 2003:58 och dir. 2008:42.

sida skulle bli att den dömde skulle få avtjäna straffet i det andra landet under sämre förhållanden än i Sverige borde man enligt kommittén på grund av den dömdes inställning kunna acceptera att verkställighet sker i Sverige. För att IVL:s krav på dubbel straffbarhet ska anses uppfyllt måste dock krävas att brottet motsvarar ett svenskt tryck- eller yttrandefrihetsbrott och att ansvar ådömts den som enligt TF eller YGL utpekas som ansvarig.3Kommittén har i sitt slutbetänkande föreslagit att möjligheterna för internationellt rättsligt bistånd ska utökas. Förslaget innebär att internationellt rättsligt bistånd ska kunna lämnas avseende åtgärder som är tillåtna enligt grundlagarna. Om en ansökan rörande rättsligt bistånd gäller brott eller skadestånd med anledning av brott ska ett krav på dubbel straffbarhet tillämpas. Om ansökan grundar sig på en gärning som motsvarar ett brott som i dag förutsätter regeringens medgivande för åtal enligt TF och YGL, krävs enligt förslaget regeringens medgivande för lämnande av internationellt rättsligt bistånd.4

Det har i tidigare lagstiftningssammanhang, vid genomförande av rambeslut inom EU-samarbetet som bygger på principen om ömsesidigt erkännande, diskuterats om det, för att uppmärksamma tillämparen på grundlagarna, bör göras en uttrycklig hänvisning till att dessa gäller. Det har då ansetts att det som regel inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med en erinran om vad som gäller enligt grundlagarna.5Någon sådan uttrycklig hänvisning har därför inte tagits in i lagstiftningen. Däremot har förordnats om att samråd ska hållas med Justitiekanslern när det uppkommer en fråga om huruvida verkställigheten avser en gärning som omfattas av TF eller YGL (se t.ex. 3 kap. 2 § förordningen (2009:1428) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen).

5.2. Internationell straffverkställighet och Europakonventionen m.m.

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har sedan 1995 ställning som svensk lag.6Alla Europarådets medlemsstater är anslutna till Europakonven-

3SOU 2004:114 s. 139. 4SOU 2012:55 s. 506 f. 5Prop. 2003/04:7 s. 72, prop. 2004/05:115 s. 49, prop. 2008/09:218 s. 58 ff. och prop. 2010/11:43 s. 83 f. 6 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

tionen, men alla är däremot inte anslutna till de tilläggsprotokoll som senare har utarbetats och som tar upp ytterligare rättigheter. Staternas skyldighet att leva upp till sina åtaganden enligt konventionen kan prövas av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen).

Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om förbud mot tortyr och mot omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3), rätt till personlig frihet (artikel 5), rätt till domstolsprövning och en rättvis rättegång (artikel 6), skydd för privat- och familjeliv (artikel 8), tankefrihet, samvets- och religionsfrihet (artikel 9) samt yttrandefrihet (artikel 10). Europakonventionen har kompletterats med 14 tilläggsprotokoll. I sjätte och trettonde protokollen finns förbud mot dödsstraff. Till Europakonventionens bestämmelser finns en omfattande rättspraxis från Europadomstolen. Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.

Verkställighet av en utländsk brottmålsdom i Sverige kan i ett enskilt fall komma i konflikt med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Det kan exempelvis vara fråga om att den dömde inte bedöms ha fått en rättvis rättegång i den andra staten. Det finns inte i IVL någon uttrycklig vägransgrund kopplad till Europakonventionen. Däremot kan en framställning vägras med hänvisning till att verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen har i landet eller om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser (se 5 § andra stycket 4 och 5 IVL).

Även i ärenden om överförande av verkställigheten av en svensk brottmålsdom kan frågor kring förenligheten med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen bli aktuella. En sådan framställning bör inte göras i ett fall där verkställigheten i det andra landet, med starka skäl, kan antas komma att på något sätt strida mot Europakonventionen. I det enskilda fallet kan en sådan prövning vara mycket svår och variera beroende av om den andra staten ingår i det europeiska samarbetet, är en konventionsstat utanför EU eller är en stat med vilken Sverige inte har någon överenskommelse.

5.2.1. Rätt till domstolsprövning och en rättssäker process

Det är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti att anklagelser för brott ska kunna prövas av domstol. För att fylla sitt syfte måste dessutom domstolsprövningen vara utformad så att den inrymmer tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier. Bestämmelser härom finns i artikel 6 i Europakonventionen. De krav som ställs enligt dessa bestämmelser går ut på att domstolen ska vara oberoende och opartisk, att domstolen ska ha inrättats enligt lag, att förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde, att förfarandet som huvudregel ska vara muntligt och offentligt, att domstolsprövningen ska ske inom skälig tid och att domen ska avkunnas offentligt. En bestämmelse om rättegång inom skälig tid finns även i artikel 5.3 där det föreskrivs att den som är anhållen eller häktad ska ha rätt till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i väntan på rättegång. Vidare ska den som åtalats för brott ha rätt att bli underrättad om anklagelsen, få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar, försvara sig personligen eller genom ombud, förhöra vittnen och vid behov kostnadsfritt få biträde av tolk. Vidare finns det en allmän princip om att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Det finns en omfattande praxis från Europadomstolen som tolkar dessa bestämmelser.

Den tilltalades rätt att vara personligen närvarande vid förhandlingen är en grundläggande rättighet enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Europakonventionen innehåller visserligen inte någon uttrycklig bestämmelse om denna rättighet, men den praxis som utvecklats av Europadomstolen visar att utevarodomar är tillåtna, men bara under förutsättning att särskilda garantier uppfylls. Enligt Europadomstolens tolkning ingår den tilltalades rätt att personligen närvara vid förhandlingen i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Kravet är inte uppfyllt om den som har dömts i sin utevaro inte haft kännedom om rättegången. Detsamma gäller om den tilltalade har känt till men inte haft reell möjlighet att närvara vid förhandlingen, exempelvis på grund av frihetsberövande i ett annat land. Domstolen har också förklarat att den tilltalade personens rätt att personligen närvara vid förhandlingen inte är absolut och att den tilltalade under vissa förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underförstått men otvetydigt, kan avsäga sig rätten att vara närvarande. Om den tilltalade vid förhandlingen företrätts av en offentlig försvarare kan kravet på en rättvis

rättegång vara uppfyllt under förutsättning att detta bistånd varit reellt och effektivt och inte endast formellt. Om den dömde har möjlighet att få en ny prövning har domstolen ansett den första domen vara förenlig med artikel 6.7 De principer som utvecklats av Europadomstolen har påverkat Högsta domstolens praxis i mål om utlämning. I exempelvis NJA 2000 s. 243 fann HD att en slovakisk utevarodom, som meddelats utan att den tilltalade delgivits misstanke om brott, åtal eller kallelse till förhandling, stred mot artikel 6 och att det därför fanns hinder mot utlämning (se även NJA 2003

s. 318 och NJA 2003 s. 520).

Det har ifrågasatts om en stat kan anses bryta mot artikel 6 genom att verkställa en dom som meddelats i en annan stat och som bryter mot bestämmelserna i artikeln. Enligt Europadomstolens praxis kan det i ett verkställighetsförfarande inte vara en stats skyldighet att se till att rättegången i domslandet fullt ut respekterat de principer som följer av artikel 6. En kontroll av detta är också av praktiska skäl svår att genomföra. Däremot kan det tänkas strida mot artikel 6 om en dom verkställs som grundar sig på flagranta brott mot principerna för en rättvis rättegång. En viss summarisk kontroll kan därför förväntas av den verkställande staten, som framför allt har anledning att lyssna på och ta ställning till invändningar från en part som motsätter sig att verkställighet sker under hänvisning till brister i den bakomliggande rättegången.8

I fallet NJA 2007 s. 168 prövades invändningar om att ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder för lagföring till Polen skulle strida mot bl.a. artikel 6.1 i Europakonventionen. I fallet uttalas att utgångspunkten i samarbetet inom EU som bygger på principen om ömsesidigt erkännande är att den utfärdande staten respekterar den eftersöktes rättigheter enligt Europakonventionen. För att ett överlämnande ska kunna vägras med hänvisning till Europakonventionen bör det enligt Högsta domstolen, med hänvisning till förarbeten till lagen om en europeisk arresteringsorder, krävas att det i målet framkommer påtagliga omständigheter som gör att det i det aktuella fallet finns skäl att tro att ett överlämnande skulle strida mot konventionens bestämmelser.9Vidare uttalades att det i regel är svårt att på grundval av den begränsade utredning som finns i målet på ett objektivt sätt bedöma om den eftersökte riskerar att i den

7Prop. 2008/09:20 s. 8. 8 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 3:e uppl., 2007, s. 136. 9Prop. 2003/04:7 s. 175.

utfärdande staten lagföras i ett förfarande som inte respekterar rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid. Att kännedom normalt saknas om den utländska brottsutredningen och att den utfärdande staten inte bereds tillfälle att yttra sig över vad den eftersökte anför i målet medför att bedömningen riskerar att bli ensidig. HD anför därför att utrymmet för att vägra överlämnande för lagföring med motiveringen att förfarandet i den utfärdande staten inte uppfyller kraven enligt artikel 6.1 Europakonventionen får anses vara begränsat.

5.2.2. Fängelseförhållandena i den andra staten

En förekommande invändning vid fråga om överförande av verkställighet av en svensk dom om frihetsberövande påföljd till en annan stat är att fängelseförhållandena i den andra staten är sådana att ett överförande inte bör ske. En allmän utgångspunkt är att bra förhållanden vid frihetsberövandet är en förutsättning för att den dömde ska kunna återanpassas. Detta kan få betydelse vid den helhetsbedömning som ska göras av var den dömde kan antas återanpassas bäst. I ett enskilt ärende kan fråga även uppkomma om det förekommer sådana allvarliga brister i förhållandena att ett överförande inte bör ske. Regeringen har i vissa fall när det gäller begäran om överförande av verkställigheten av en svensk fängelsedom till en icke-konventionsstat avslagit denna under åberopande av, enligt 3 § IVL, att det inte förelegat synnerliga skäl med hänvisning bl.a. till fängelseförhållandena i den staten.

Europadomstolen har funnit att oacceptabla förhållanden vid frihetsberövande kan innebära en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen om förbud mot tortyr och mot omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. När det gäller de allmänna förhållandena i fängelser och andra anstalter finns det många avgöranden av Europadomstolen i vilka det konstateras att en fängslad person genom kraftig överbeläggning i fängelset, oacceptabla sanitära förhållanden, avsaknad av ljus eller möjligheter till motion eller en kombination av sådana förhållanden utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling. Vidare kan det vara fråga om placering av en fånge tillsammans med våldsbenägna personer eller att en fånge som är sjuk eller på annat sätt i behov av hjälp lämnas utan tillsyn eller inte får medicinsk vård.10 Europadomstolen har i t.ex. fallet Torreggiani

10 Danelius, a,a s 72 f.

and Others v. Italy den 8 januari 2013 riktat kritik mot överbeläggning i italienska fängelser.

I flera mål vid Europadomstolen har det ifrågasatts om utvisning eller utlämning till ett land där personen i fråga löper risk att utsättas för grym behandling kan utgöra ett brott mot artikel 3. Så har bedömts vara fallet även om en åtgärd som ännu inte vidtagits – överförande av en person till ett annat land – skulle, om den kom till utförande, utgöra brott mot konventionen och även om grund för klagomålet är att en annan stat än den mot vilken klagomålet riktas kan komma att utsätta klaganden för tortyr eller annan grym behandling efter utvisningen eller utlämningen. Den handling som utgör ett brott mot konventionen utmärks sålunda i dessa fall av att klaganden utsätts för en risk för sådan behandling som en annan stat – vanligen en icke konventionsstat – bär ansvaret för. Att Europadomstolen anser sig kunna pröva klagomål av sådant slag sammanhänger med principen att konventionen har till syfte att ge ett effektivt och inte bara ett formellt skydd och att en prövning först efter det att en person överlämnats till en annan stat och där utsatts för grym behandling inte skulle ge honom eller henne effektivt skydd mot kränkningar av konventionen. Det är inte förhållandena i allmänhet i landet som ska vara avgörande utan enligt Europadomstolen är i stället den bedömning som kan göras av den individuella risken för den person som ska utvisas eller utlämnas avgörande.11 Även i svensk rättspraxis gällande utlämning har det ansetts att det inte räcker att det förekommer tortyr och förföljelse av politiska motståndare i mottagarlandet utan att det krävs en påvisad risk i det konkreta fallet. I

NJA 2002 s. 624 fann Högsta domstolen att det enligt tillgänglig

utredning förekom tortyr i polisarrester i Moldavien och att förhållandena i häktena där var otillfredsställande, men att det ändå inte förelåg hinder mot utlämning enligt artikel 3 i det konkreta fallet.

Även i andra internationella dokument behandlas rättigheter för frihetsberövade personer som kompletterar artikel 3 i Europakonventionen. Exempelvis har artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan) samma ordalydelse som artikel 3 i Europakonventionen och de båda bestämmelserna har samma tillämpningsområde och betydelse.

Förenta nationerna (FN) antog år 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De rättigheter som räknas upp i förklaringen har därefter vidareutvecklats i FN:s konvention om med-

11 Danelius a.a. s. 78 f.

borgerliga och politiska rättigheter från år 1966 och FN:s konvention mot tortyr från år 1984. Exempelvis innehåller artikel 7 i FNkonventionen om medborgerliga och mänskliga rättigheter en regel som motsvarar förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning enligt artikel 3 i Europakonventionen. I ett tilläggsprotokoll till FN:s tortyrkonvention från år 2006 finns bestämmelser om ett besöks- och inspektionssystem. En särskild kommitté har med stöd av protokollet rätt att göra besök i häkten, fängelser och andra platser där personer hålls i förvar i de länder där tilläggsprotokollet trätt i kraft. Vidare kan nämnas FN:s regler om miniminormer för behandling av fångar från år 1995.

Europarådet antog år 1987 den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Tortyrkonventionen). Konventionen innehåller administrativa regler för en särskilt inrättad kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, den s.k. tortyrkommittén. Kommittén ska bl.a. ha rätt till fullständig information om platser där det finns frihetsberövade personer, obegränsat tillträde till dessa platser samt möjlighet till enskilda samtal med personer som berövats friheten. Efter varje besök ska kommittén offentliggöra en rapport om vad som framkommit vid besöket. Kommittén ger årligen ut en allmän rapport om vilka brister som uppmärksammats vid de olika besöken.

Europarådet antog år 2006 de s.k. europeiska fängelsereglerna, som är en uppdaterad version av reglerna från år 1987. Avsikten är att åstadkomma en europeisk minimistandard för behandlingen av intagna i fängelser och häkten. I dessa finns en övergripande vägledning om förvaltningen av fängelser och behandlingen av fångar. De europeiska fängelsereglerna är inte bindande, men Europadomstolen har använt dem som grund för bedömning av klagomål om fängelseförhållanden och de har på så sätt fått en viktig betydelse.

I det s.k. Stockholmsprogrammet12efterlyses utveckling av ett EU-område för straffskipning, bl.a. genom miniminormer för förhållandena i fängelser och häkten och gemensamma rättigheter för fångar inom EU. Det pågår för närvarande ett arbete med att ta fram ett sådant regelverk.

12 Europaparlamentets resolution av den 25 november 2009 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst – Stockholmsprogrammet.

5.2.3. Skillnader i regler om villkorlig frigivning

Vid överförande av verkställighet av ett frihetsstraff tillämpas som regel verkställighetsreglerna i den verkställande staten. Både enligt artikel 10.1 i brottmålsdomskonventionen och artikel 9.3 i överförandekonventionen ska verkställigheten regleras av lagen i den verkställande staten och endast den staten vara behörig att meddela beslut härom, t.ex. beslut om villkorlig frigivning (se 24 § och 25 g § andra stycket IVL).

Genom att det är den verkställande statens verkställighetsregler som ska tillämpas kan den dömde i praktiken komma att vara frihetsberövad en kortare eller längre tid efter ett överförande än om verkställigheten skett i domslandet. Bestämmelser om villkorlig frigivning eller frigivning i förtid finns i de flesta stater, men sådana bestämmelser skiljer sig i stor utsträckning åt. Vissa stater har bestämmelser om automatisk frigivning av fångar i förtid, medan andra gör en diskretionär prövning i varje enskilt fall. Många stater har en kombination av dessa. Hur lång tid som minst måste avtjänas av det utdömda straffet varierar mellan allt från en tredjedel till fyra femtedelar. Vidare finns det skillnader i regelsystemen gällande de intagnas möjlighet att få straffeftergift till följd av arbete som utförts på anstalten samt hur övervakningen ser ut efter en frigivning i förtid. Det finns vidare skillnader på vilket sätt frihetsstraff kan avtjänas. I vissa stater kan exempelvis avtjänande av ett frihetsstraff ske under helgerna eller kvällar och i andra fall under dagtid. De flesta stater använder sig inte alls av dessa typer av verkställande utan använder sig i stället av fängelsestraff i dess mer traditionella betydelse.13

Mot bakgrund av den variation av bestämmelser om förtida frigivning som finns mellan olika stater är det helt rimligt att man i de olika konventionerna valt att låta den verkställande statens bestämmelser vara gällande. Skillnaderna i regelverken kan däremot få betydelse vid bedömning om verkställigheten av ett fängelsestraff överhuvudtaget bör överföras. I svensk praxis har regeringen i vissa fall bedömt att verkställighetstiden vid ett överförande av ett svenskt fängelsestraff till en annan stat skulle bli så kort att ett överförande inte bedömts möjligt. Det kan också ifrågasättas om den omständigheten att överförda personer kan komma att få avtjäna ett längre fängelsestraff i den stat till vilken de överförs än det skulle ha gjort

13 Cross-border execution of judgements involving deprivation of liberty in the EU, IRCPseries Volume 40, Principal European Commission, DG Justice, s. 240 ff., och Stärkande av det ömsesidiga förtroendet inom det europeiska rättsliga området – en grönbok om tillämpningen av EU:s straffrättsliga lagstiftning på frågor som rör frihetsberövande, s. 6.

i den stat där de dömdes, kan utgöra brott mot Europakonventionen. Denna fråga har behandlats av Europadomstolen. I fallet Verrmäe

mot Finland den 15 mars 2005, som gällde överförande av straff-

verkställighet från Finland till Estland, var reglerna för frigivning i förtid mindre generösa i Estland än Finland. Detta ansågs inte medföra att straffverkställigheten i Estland kom att strida mot konventionen. Europadomstolen gjorde dock en reservation genom att framhålla att det kunde tänkas andra fall där olikheter mellan länderna ledde till att förenligheten med artikel 5.1 a) framstod som osäker.

Europadomstolen har vidare i fallen Szabó mot Sverige och

Csozánski mot Sverige den 27 juni 2006 uttalat att det förhållandet

att fängelsestraffet i praktiken blir längre vid ett överförande på grund av verkställighetslandets regler om villkorlig frigivning i sig inte utgör ett olagligt frihetsberövande enligt artikel 5 om rätt till personlig frihet, så länge avtjänandetiden ryms inom den totala påföljdslängd som utdömts. Samtidigt menade domstolen att det inte kan uteslutas att ett faktiskt längre fängelsestraff som är markant längre i den verkställande staten skulle kunna strida mot artikel 5. I målen behandlades ett överförande av verkställigheten av ett svenskt fängelsestraff på tio år till Ungern. Ungersk rätt innebär att den dömde skulle kunna friges i förtid efter att ha avtjänat fyra femtedelar av straffet, vilket innebär en längre verkställighetstid om ett år och fyra månader än i Sverige. Domstolen konstaterade att även om skillnaden i verkställighetstid om ett år och fyra månader inte kunde anses vara obetydlig så rymdes den gott och väl inom den totala påföljdslängden. Vidare påtalades att den ytterligare tiden i anstalt i Ungern motsvarade tjugo procent av den tid de kunde förväntas avtjäna i anstalt i Sverige. Vid dessa förhållanden ansågs skillnaden i faktisk verkställighetstid inte vara så oproportionerlig att det utgjorde ett brott mot artikel 5 att överföra personerna till Ungern. Domstolen betonade också att domslandet endast kan hållas ansvarig för konsekvenser som kan förutses vid tiden för beslutet om överförande.

Enligt överförandekonventionen ges den verkställande staten möjlighet att tillämpa fortsatt verkställighet eller verkställighet efter påföljdsomvandling. I förarbetena uttrycks gällande överförande till Sverige att domslandets regler om villkorlig frigivning bör studeras innan man från svensk sida vid tillämpning av konventionen väljer procedur.14 Vad som närmare menas med detta framgår inte. När

14Prop. 1983/84:197 s. 57.

det gäller överförande av verkställighet av utländska brottmålsdomar avseende fängelse till Sverige används i dag i praktiken alltid fortsatt verkställighet, även om regeringen i vissa fall meddelar närmare föreskrifter enligt 25 g § första stycket 1 IVL. Verkställighet sker därefter enligt svenska verkställighetsregler som innebär en möjlighet till villkorlig frigivning efter att straffet har verkställts till två tredjedelar.

5.2.4. Uttrycklig hänvisning till Europakonventionen

Som nämnts inledningsvis har Europakonventionen införts som svensk lag. Innehållet i konventionen och den praxis som finns ska alltid beaktas vid frågor kring överförande av straffverkställighet. I olika lagstiftningssammanhang har frågan ställts om det, trots att konventionen alltid ska beaktas, i den specifika lagstiftningen bör finnas en uttrycklig bestämmelse om Europakonventionens tillämplighet.

Det finns inte i IVL någon sådan uttrycklig hänvisning. I regleringen av brottmålsdomskonventionen framgår dock att verkställighet i Sverige kan vägras om denna skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet, om verkställigheten skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser (5 § andra stycket 4 och 5 IVL) eller om det finns grundad anledning att anta att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt (6 § första stycket 2 IVL). Utformningen motsvarar innehållet i brottmålsdomskonventionen.

Vid genomförande av olika rambeslut som grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande har det övervägts om det bör finnas en uttrycklig vägransgrund som hänvisar till Europakonventionen. En generell utgångspunkt har här varit att det vid genomförande av olika internationella överenskommelser inte ska behöva ske en hänvisning till grundlag eller andra grundläggande regler eftersom dessa ska tillämpas oavsett vad som anges i lag. Det har ansetts leda för långt att i varje författning som genomför rättsakter som baserar sig på principen om ömsesidigt erkännande hänvisa till grundlagarna och Europakonventionen. Behovet av en sådan hänvisning får i stället prövas i varje enskilt fall. Vid genomförande av rambesluten om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut, bötesstraff och beslut om förverkande har regeringen bedömt att huvudregeln ska gälla, dvs. att någon hänvisning inte bör ske i

lagen.15Däremot valde regeringen vid genomförandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder att införa en uttrycklig hänvisning. Detta berodde på att det bedömdes finnas anledning att i den typen av ärenden hos tillämparen inskärpa vikten av att vid prövningen beakta Europakonventionens bestämmelser.16Här kan nämnas att Utlämningsutredningen i en ny utlämningslag föreslagit att det ska tas in en sådan uttrycklig hänvisning till Europakonventionen. Detta beror framför allt på att det finns en sådan hänvisning i lagen om en europeisk arresteringsorder och även i lagen om en nordisk arresteringsorder, och att det därför skulle framstå som inkonsekvent att inte ha med en sådan i utlämningslagen.17

Beträffande konventioner om mänskliga rättigheter som inte inkorporerats till svensk lag kan nämnas att Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige föreslagit att det i flera befintliga lagar, t.ex. häkteslagen, fängelselagen och lagen om verkställighet av särskild ungdomsvård, ska införas bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna. Syftet med förslaget är att tydliggöra och erinra om vad som i och för sig redan gäller i dag, nämligen att konventionerna om mänskliga rättigheter ska användas som tolkningsmaterial vid tillämpning av nationell lagstiftning.18

5.3. Internationell straffverkställighet och regler om immunitet

I svensk rätt förekommer olika slags regler om immunitet, såväl i grundlagarna som i vissa andra lagar. Sådana regler tar normalt sikte på personer som genom sin ställning har immunitet. Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall innehåller bestämmelser som genomför Sveriges internationella åtaganden i konventioner och andra överenskommelser. Lagen är tillämplig på bl.a. utländska diplomater, företrädare för vissa internationella organ samt andra personer som anges antingen direkt i lagen eller i bilagan till lagen. Även svenska medborgare kan i viss utsträckning omfattas av straffrättslig eller straffprocessuell immunitet. Till dessa, som regleras i regeringsformen, hör statschefen, riksdagsledamöter och riksdagens

15Prop. 2004/05:115 s. 137, prop. 2008/09:218 s. 59 f och prop. 2010/11:43 s. 85. 16Prop. 2003/04:7 s. 73 ff. 17SOU 2011:71 s. 495 ff. 18SOU 2010:70 s. 326 ff.

talman samt statsråden. Vidare har främmande statsöverhuvuden immunitet enligt folkrättsliga grunder.

Det följer bl.a. av Sveriges internationella åtaganden att straffrättslig immunitet ska respekteras även på verkställighetsstadiet. Detta innebär att det kan föreligga hinder mot att överföra verkställigheten av en dom som meddelats i en annan stat i strid mot regler om immunitet. Någon sådan uttrycklig vägransgrund finns inte i IVL varken avseende brottmålsdomskonventionen eller överförandekonventionen, men torde omfattas av att verkställighet inte ska ske som denna skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet eller strida mot Sveriges internationella förpliktelser (5 § andra stycket 4 och 5 IVL). Bestämmelser som tar sikte på en möjlighet att vägra att erkänna och verkställa ett beslut eller en dom om det enligt den verkställande statens bestämmelser föreligger immunitet som skulle hindra en verkställighet av ett nationellt beslut eller en dom finns i samtliga rambeslut om straffrättsligt samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Sådana vägransgrunder har också införts i de svenska lagarna, t.ex. lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

5.4. Internationell straffverkställighet och barnkonventionen

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ratificerades av Sverige 1990. Barnkonventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet, och de materiella artiklarna handlar om barnets rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda. Med barn avses människor under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet. Barnkonventionen innehåller fyra grundläggande principer som ska vara styrande för tolkningen av konventionens övriga artiklar: Förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) och rätten att få komma till tals (artikel 12).

En av barnkonventionens grundpelare är principen om barnets bästa (artikel 3). Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Någon mer preciserad definition vad

som avses med barnets bästa finns inte. Detta beror på att vad som är barnets bästa varierar från ett samhälle med dess specifika kultur, sociala och ekonomiska struktur, till ett annat.

Överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljd kan beröra barn dels i fall då någon av barnets föräldrar är dömda till en frihetsberövad påföljd, dels i fall då barnet självt är föremål för en frihetsberövande påföljd. En härvid relevant princip i barnkonventionen är den om barnets behov av och rätt till båda sina föräldrar (artikel 9). Staterna ska säkerställa att ett barn inte mot sin vilja skiljs från sina föräldrar, om det inte kan anses vara nödvändigt utifrån barnets bästa. En situation när det kan vara nödvändigt att barnet skiljs från en eller båda föräldrarna är när någon av dessa eller barnet är frihetsberövat på grund av brott. Även barn vars ena eller båda föräldrar sitter i fängelse eller när barnet självt är frihetsberövat har enligt konventionen rätt till en regelbunden och personlig kontakt med sina föräldrar.

Ett frihetsberövande av ett barn som en reaktion på brottslighet innebär att andra intressen har satts före principen om barnets bästa. Hänsynen till samhällsskyddet och till att samhället med kraft reagerar mot grov brottslighet gör sig här gällande med sådan styrka att fängelse inte kan undvikas. I artiklarna 37 och 40 i barnkonventionen finns bestämmelser som reglerar frågor rörande barn som har begått brott. Ett barn får enligt artikel 37 i barnkonventionen inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse får utdömas för brott som begåtts av personer under 18 års ålder. Inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Ett frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna som har frihetsberövats, om det inte anses till barnets bästa att inte göra detta. Barnet ska ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök. Varje frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp och få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken. I artikel 40 i barnkonventionen finns bestämmelser om behandling av barn under det att brott utreds och om barnets behandling när det avtjänar straff.

Vissa av dessa bestämmelser finns även i andra internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som omfattar alla människor utan avgränsning till barn, exempelvis Europakonventionen, se ovan i avsnitt 5.2.2. Här kan exempelvis nämnas att Europadomstolen tagit ställning till om det är förenligt med artikel 3 i Europakonventionen att beröva barn med mycket låg straffmyndighetsålder friheten. I fallen T och V, båda mot Förenande Konungariket ansågs ett tidsobestämt frihetsstraff som utdömts två pojkar, som vid tio års ålder, dödat ett mindre barn, och som pågått i sex år, inte strida mot artikel 3.

I ärenden om överförande av straffverkställighet av en frihetsberövande påföljd från Sverige till en annan stat är det vanligt att den dömde även har ett utvisningsbeslut. I utvisningsärenden på grund av brott ska barnets bästa beaktas. En lagändring gjordes år 2004 för att tydligt markera barnperspektivet när det gäller utvisning på grund av brott. Ett överförande av straffverkställighet till ett annat land kan påverka barn i Sverige på motsvarande sätt. En jämförelse med utlänningslagstiftningens bestämmelser om hänsyn till barnets bästa är därför relevant. Vid prövning av om en utlänning ska utvisas ska särskilt beaktas om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas (8 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716). Enligt förarbetena täcker begreppet kontakt in alla former av relationer mellan en förälder och ett barn. Häri ingår den kontakt som en vårdnadshavare normalt har med sitt barn liksom den kontakt som en icke-vårdnadshavande förälder kan ha med barnet i samband med att barnet umgås eller bor hos denna förälder. Hit räknas också den kontakt som i övrigt kan finnas mellan ett barn och en särlevande förälder, till exempel genom brev eller telefonsamtal. Bestämmelsen avser enligt motiven i första hand barn som är bosatta i Sverige, men även barn som mer tillfälligt uppehåller i landet kan komma att beröras. Det påpekas dock att detta kan bli aktuellt endast undantagsvis, i synnerhet när det gäller barn utan uppehållstillstånd.19Principen om barnets bästa när utlänningslagen tillämpas i fall som rör barn har berörts i bl.a. NJA

2005 s. 283, NJA 2006 s. 388 och NJA 2007 s. 425. I dessa fall be-

tonas att barnets bästa inte alltid kan vara utslagsgivande när andra intressen kolliderar med barnets intressen, men barnets bästa ska alltid beaktas, utredas och redovisas.20

19Prop. 2003/04:113 s. 19. 20Prop. 2003/04:113 s. 8 och prop. 1989/90 s. 107 s. 31 f.

6. Omfattningen av överförande av straffverkställighet

6.1. Inledning

Vi har när det gäller omfattningen av överförande av straffverkställighet undersökt dels antalet ärenden, dels i hur många fall ett överförande av verkställigheten från eller till Sverige i praktiken kommit till stånd. Detta avser framför allt frihetsberövande påföljder. Vi har även undersökt, avseende frihetsberövande påföljder, hur många personer som ungefärligen skulle kunna tänkas omfattas av regelverket för överförande, dvs. dels dömda i Sverige, dels utomlands. Det har i alla delar varit svårt att få fram några exakta uppgifter. Detta beror bl.a. på hur registreringen av olika ärenden går till och om det är möjligt med statistikuttag. Systemen skiftar dessutom mellan de olika ansvariga myndigheterna. De siffror som redovisas i detta avsnitt är därför i många fall ungefärliga. Det kan dessutom påpekas att bl.a. antalet ärenden om straffverkställighet samt vilka länder som avses varierar över tiden.

Redan här kan noteras att ärenden avseende överförande av övervakning av skyddstillsyn eller övervakning efter villkorligt medgiven frihet enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet i praktiken inte förekommer alls.

6.2. Överförande av verkställigheten av frihetsberövande påföljder från Sverige

Internationella verkställighetslagen (IVL)

Ärenden om överförande av verkställigheten av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd till en annan stat enligt IVL handläggs hos Kriminalvården och Socialstyrelsen. Dessa ärenden kan

även handläggas hos Centralmyndigheten, som är placerad på Justitiedepartementet som en del av departementets enhet för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbetet (BIRS), efter överklagande till regeringen eller efter ett överlämnande av ärendet för avgörande av regeringen.

Socialstyrelsen handlägger normalt ett till två ärenden per år om överförande av verkställigheten av en svensk brottmålsdom som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård till en annan stat.

Antalet ärenden per år hos Kriminalvården där fråga väcks om överförande av verkställighet av en svensk brottmålsdom om fängelse till en annan stat varierar väsentligt. I genomsnitt rör det sig om cirka 100 till 150 ärenden per år. Det är vanligt att handläggningen av ett ärende sträcker sig över flera år. Under exempelvis 2011 väcktes fråga om överförande för 150 dömda personer. Kriminalvården gör en framställning till den andra staten om det finns förutsättningar för ett överförande. I vissa ärenden väljer Kriminalvården att inte göra en framställning. Det kan exempelvis bero på att återstående tid för avtjänande av påföljden är för kort, att den dömde själv ansökt om överförande trots att formella förutsättningar saknas eller att den andra staten lämnat förhandsbesked om att samtycke inte kommer att lämnas. Även antalet fall per år där ett överförande i praktiken sker varierar. Nedan framgår antalet fall under åren 2009–2012 där ett överförande skett med tillämpning av överförandekonventionen tillsammans med tilläggsprotokollet samt till vilket land det varit fråga om. Detta avser alltså fall där det inte finns krav på den dömdes samtycke. Ytterligare fall, där den dömde gått med ett överförande, kan alltså finnas härutöver.

Tabell 1 Antalet dömda som överförts till utomnordiska länder enligt överförandekonventionen tillsammans med tilläggsprotokollet, åren 2009–2012.

1

Land

2012 2011 2010 2009

Albanien

1

Belgien

1

Bosnien-Hercegovina

3

Bulgarien

1 1 3

Estland

1 4 1

Frankrike

3

1

Kroatien

1

Litauen

6 18 19 11

Moldavien

2

Montenegro

3 2 2

Nederländerna

12 14 15 11

Polen

5 5 12 2

Portugal

2

Rumänien

1 1

2

Slovenien

1

Spanien

2 3 1 1

Storbritannien

1

2 2

Tjeckien

1

1 2

Tyskland

3 6 2 4

Totalt

32 60 64 42

Av antalet intagna i svenska fängelser är cirka 29 procent utländska medborgare som kommer från cirka 160 olika länder. Under 2010 intogs i anstalt 9 679 personer som dömts till fängelse. Av dessa vara 2 809 personer utländska medborgare, dvs. 29 procent. 553 av de dömda hade även ett utvisningsbeslut i domen. Hur många som har en sådan anknytning till sitt hemland att ett överförande kan bli aktuellt är osäkert. Avgörande för om det kan vara aktuellt med ett överförande är vidare strafftidens längd. Det kan konstateras att under 2010 var strafftiden för drygt 62 procent av de utländska medborgare som dömts till fängelse under sex månader.2

1 Kriminalvårdens årsredovisning 2011 och 2012. 2 Källa: Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Nordiska verkställighetslagen (NVL)

Kriminalvården handlägger även ärenden om överförande av en svensk brottmålsdom om fängelse till en annan nordisk stat. Under 2011 fanns i Sverige 405 dömda som avtjänade fängelse och som var medborgare i ett annat nordiskt land. Hur många som i praktiken kan vara aktuella för ett överförande beror dock bl.a. på var den dömde har sin hemvist.

Under 2011 väcktes frågan om överförande av verkställigheten till ett annat nordiskt land i 242 fall. Kriminalvården gjorde dock inte en framställning i samtliga ärenden. Nedan framgår antalet beslut om överförande till ett annat nordiskt land under åren 2009– 2012.

Tabell 2 Beslut om överförande av verkställighet av en svensk dom om fängelse till ett annat nordiskt land, åren 2009–2012.

3

Land 2012 2011 2010 2009

Danmark 23 41 42 67 Finland 44 37 52 62 Island 2 1 Norge 55 59 68 93

Totalt 124 137 162 223

6.3. Överförande av verkställigheten av frihetsberövande påföljder till Sverige

Antalet ärenden om överförande av verkställigheten av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd till Sverige är i grunden avhängigt av hur många personer, med tillräcklig anknytning till Sverige, som dömts till en frihetsberövande påföljd i en annan stat. Antalet svenska medborgare eller utländska medborgare med permanent uppehållstillstånd i Sverige som är frihetsberövade utomlands, utanför Norden, brukar över tiden ligga på ungefär 200 personer. Då ingår både personer som är frihetsberövande i avvaktan på rättegång och personer som avtjänar en frihetsberövande påföljd. Samtliga av dessa har dock inte en sådan stark anknytning till Sverige att ett överförande är aktuellt.

3 Kriminalvårdens årsredovisning för 2011 och 2012.

Såvitt känt för Utrikesdepartementet var 193 personer, med svenskt medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd i Sverige, per den 12 december 2012 frihetsberövade i ett land utanför Norden. Detta avser frihetsberövanden som på något sätt har rapporterats till Utrikesdepartementet. Ytterligare fall kan alltså förekomma. Det kan därutöver finnas personer, på fri fot, som avvaktar på att ställas inför rätta i en annan stat.

Av de frihetsberövade personerna var 180 män och 13 kvinnor. De länder som då var aktuella och antalet fall (i parantes) var: Albanien (1), Algeriet (1), Armenien (1), Australien (1), Bahrain (1), Belgien (1), Brasilien (3), Colombia (1), Cypern (1), Egypten (4), Eritrea (2), Estland (1), Etiopen (2), Filippinerna (4), Frankrike (4), Gambia (1), Grekland (10), Indonesien (1), Iran (1), Irak (6), Irland (1), Italien (6), Japan (2), Kambodja (4), Kina (6), Kosovo (6), Kroatien (1), Libanon (2), Luxemburg (2), Malaysia (1), Maldiverna (1), Mexico (1), Nederländerna (3), Nya Zeeland (1), Oman (1), Panama (1), Polen (11), Rumänien (1), Serbien (1), Spanien (9), Storbritannien (13), Syrien (1), Thailand (11), Togo (1), Tunisien (2), Turkiet (5), Tyskland (18), Ungern (2), Uruguay (2), USA (26), Venezuela (3), Vitryssland (1).

Det kan konstateras att det avseende många av de frihetsberövade är osäkert om deras anknytning är så stark till Sverige att ett överförande hit skulle vara aktuellt om önskemål finns.

Internationella verkställighetslagen (IVL)

Ärenden om överförande av verkställighet av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd enligt IVL handläggs av regeringen. Antalet ärenden per år varierar, men uppgår uppskattningsvis mellan trettio till femtio ärenden. En del ärenden läggs av olika anledningar ner under handläggningen och det är därför endast ett mindre antal som leder till beslut av regeringen.

När det gäller ärenden som handläggs enligt brottmålsdomskonventionen och som överlämnas till riksåklagaren för vidare handläggning förekommer dessa i begränsad omfattning. Under 2000-talet har det rört sig om sammanlagt drygt ett tjugotal ärenden.

Nedan framgår antalet överförda personer till Sverige från ett annat utomnordiskt land under åren 2009–2012.

Tabell 3 Antal personer som överförts till Sverige från ett utomnordiskt land för verkställighet av en utländsk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd, åren 2009–2012.

4

Land

2012 2011 2010 2009

Belgien

1

Bosnien-Hercegovina

1

Bulgarien

1

Colombia

1

Costa Rica

1

Ecuador

1

Estland

1

Frankrike

1

1

Kina

1

Kroatien

1

Nederländerna

1

Polen

1

1

Spanien

1

1

Tyskland

1 2 1

Ungern

1

USA

2

Totalt

6 4 6 7

Nordiska verkställighetslagen (NVL)

Ärenden om överförande av verkställighet till Sverige av en dom om frihetsberövande påföljd som dömts ut i ett annat nordiskt land handläggs av Kriminalvården. Nedan framgår antalet beslut om överförande till Sverige från ett annat nordiskt land under åren 2009–2012.

4 Kriminalvårdens årsredovisning 2011 och 2012.

Tabell 4 Antal beslut om överförande av verkställighet till Sverige av en frihetsberövande påföljd som dömts ut i ett annat nordiskt land, åren 2009–2012.

5

Land

2012 2011 2010 2009

Danmark 31 44 17 22 Finland 27 32 40 41 Island 1 Norge 163 199 195 171

Totalt 221 275 253 234

6.4. Överförande av verkställigheten av böter och förverkande

Ärenden som avser överförande av verkställighet av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande till en annan stat handläggs, oavsett geografiskt samarbetsområde, av Kronofogdemyndigheten. Ärenden som handläggs enligt IVL kan även prövas av regeringen efter överklagande eller överlämnande. Antalet ärenden vid överförande från Sverige enligt IVL uppgår normalt till ett eller två ärenden per år. Dessa avser uteslutande överförande av beslut om förverkande. Ärenden enligt IVL om överförande av verkställighet av bötesstraff eller beslut om förverkande som dömts ut eller beslutats i en annan stat handläggs enligt förfarandet i brottmålsdomskonventionen. Detta innebär att regeringen, efter en inledande prövning, överlämnar ärendet för vidare handläggning hos åklagare och domstol. Vad vi kunnat se förekommer denna typ av ärenden i praktiken inte alls.

Det största antalet ärenden om överförande av verkställighet av en svensk dom om böter eller förverkande avser överförande till en annan nordisk stat enligt NVL. Antalet ärenden uppgår till drygt 2 000 per år. Även när det gäller ärenden om överförande till Sverige från en annan stat sker de allra flesta från en annan nordisk stat. Antalet ärenden uppgår till mellan 2 500 till 3 000 per år.

Samarbetet på området mellan Sverige och en annan medlemsstat inom EU har ökat väsentligt sedan lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU trädde i kraft den 1 januari 2010 och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom EU trädde i kraft den 1 juli 2011. Det kan konstateras att

5 Kriminalvårdens årsredovisning 2011 och 2012.

antalet ärenden om överförande av verkställighet från Sverige är betydligt större än antalet ärenden om överförande av verkställighet till Sverige. När det gäller böter avser ett stort antal ärenden samarbetet med Nederländerna.

7. Påföljder enligt svensk rätt

7.1. Inledning

I internationella verkställighetslagen (IVL) finns bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder samt böter och förverkande mellan olika stater. Rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder uppställer regler för hur domar avseende frihetsberövande påföljder kan överföras mellan medlemsstaterna och rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder uppställer regler för hur domar och beslut avseende vissa icke frihetsberövande påföljder och övervakningsåtgärder kan överföras mellan medlemsstaterna. Vid vår översyn av IVL samt vid genomförandet av rambesluten har vi att ta ställning till vilka svenska påföljder och andra åtgärder som bör kunna verkställas i en annan stat. Vi har också att ta ställning till hur utländska påföljder och åtgärder som omfattas av konventioner, överenskommelser och rambesluten ska verkställas i Sverige. Inför analyserna avseende dessa frågeställningar i de olika delarna i betänkandet finns i detta avsnitt en genomgång av påföljderna enligt svensk rätt. Mot bakgrund av att vårt uppdrag omfattar både en översyn av IVL och genomförande av de två rambesluten behövs en heltäckande genomgång av de svenska påföljderna och verkställigheten av dessa.

När det gäller rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder är det mot bakgrund av dess tillämpningsområde även av intresse att beskriva reglerna om villkorlig frigivning samt vissa straffsanktionerade förbud. Rambeslutet uppställer även regler kring vad som ska gälla för det fall den dömde begår ny brottslighet innan påföljden till fullo verkställts eller upphört. I avsnittet finns därför även en kort genomgång av bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken om sammanträffande av brott och förändring av påföljd.

7.2. Frihetsberövande påföljder

7.2.1. Fängelse

Allmänt om fängelsestraff

Bestämmelser om fängelsestraff finns i 26 kap. brottsbalken. Fängelse innebär frihetsberövande på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid kan dömas ut i minst 14 dagar och högst 18 år (26 kap. 1– 3 §§). För brott som begåtts före 21 års ålder är det svåraste straffet fängelse i fjorton år (29 kap. 7 § brottsbalken). Fängelse på livstid kan på ansökan av den dömde omvandlas till fängelse i minst 18 år enligt de bestämmelser som följer av lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.

Fängelse kan förekomma i förening med annan påföljd. En skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader (28 kap. 3 § brottsbalken). Vidare kan böter som inte betalas i vissa fall förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader (25 kap. 8 andra stycket brottsbalken).

Verkställighet av fängelsestraff

Det är Kriminalvården som ansvarar för verkställighet av fängelse. Fängelsestraff verkställs i kriminalvårdsanstalt eller, om straffet uppgår till högst sex månader och vissa andra förutsättningar är uppfyllda, i bostaden genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff finns främst i lagen (1974:203) om beräkning av strafftid m.m. samt fängelselagen (2010:610) och fängelseförordningen (2010:2010) samt kompletteras av de föreskrifter och allmänna råd som Kriminalvården utfärdar.

I fängelselagen, som gäller verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt, finns bestämmelser om placering, sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder och hälso- och sjukvård. Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövande motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det upprättas en indivi-

duellt utformad verkställighetsplan (1 kap. 5 § fängelselagen). Vidare finns bestämmelser om särskilda utslussningsåtgärder. En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom utslussningsåtgärderna frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång. Samtliga utslussningsåtgärder förutsätter att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.

Efter ansökan av den dömde kan Kriminalvården besluta att den som ska avtjäna ett fängelsestraff om högst sex månader ska verkställa straffet utanför anstalt genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV). Förutsättningarna och formerna för IÖV framgår av lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Verkställighet genom IÖV kan avse flera fängelsedomar samtidigt och även omfatta förverkande av villkorligt medgiven frihet. Ett fängelsestraff som har dömts ut med stöd av 28 kap. 3 § brottsbalken kan inte avtjänas utanför anstalt. Om den dömde även har ett utvisningsbeslut i domen finns det inte förutsättningar att få verkställa straffet genom IÖV.

Verkställighetsformen innebär att den dömde förbjuds att vistas utanför sin bostad annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål som exempelvis arbete, utbildning, vård och nödvändiga inköp. Kontroll av den dömde sker genom att han eller hon förses med en sändare som fästs vid fotleden. Kriminalvården meddelar vissa obligatoriska föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under verkställigheten.

Villkorlig frigivning

I 26 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning från tidsbestämda fängelsestraff. Den villkorliga frigivningen syftar till att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Genom villkorlig frigivning ges möjlighet att ställa krav på den frigivne och tillgripa sanktioner om inte kraven uppfylls.

Bestämmelserna om villkorlig frigivning gäller oavsett om den dömde verkställer fängelse i anstalt eller genom IÖV. Däremot får villkorlig frigivning inte ske från fängelse som har dömts ut enligt

28 kap. 3 § brottsbalken eller från ett förvandlingsstraff från böter (26 kap. 6 §).

Villkorlig frigivning ska som huvudregel ske när den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst en månad (26 kap. 6 §). Om det finns synnerliga skäl får den villkorliga frigivningen skjutas upp med högst sex månader åt gången. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Det är Kriminalvården som beslutar om uppskjuten villkorlig frigivning. I beslutet ska anges en ny tidpunkt när den dömde ska friges villkorligt. Vid den tidpunkten ska villkorlig frigivning ske, om det inte även då finns sådana synnerliga skäl som innebär att frigivningen ska skjutas upp ytterligare.

Efter villkorlig frigivning gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år (26 kap. 10 §). Under prövotiden ska den frigivne vara skötsam, efter förmåga försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom eller henne (26 kap. 14 §). Den frigivne är skyldig att på kallelse inställa sig hos Kriminalvården.

Övervakningsnämnden har en möjlighet att meddela föreskrift, för viss tid eller tills vidare, om det finns skäl anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd samt att senare ändra eller upphäva en föreskrift, alternativt att meddela en ny föreskrift (26 kap. 15–16 §§). Kriminalvården kan anmäla till nämnden att det finns ett sådant behov (5 kap. 7 § förordning (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder). En särskild föreskrift får avse vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning samt läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utanför sjukhus eller annan liknande inrättning. Om den frigivne ska undergå vård eller behandling, får det föreskrivas att han eller hon ska vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandnings-, saliv-, svett eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Har den frigivne ålagts skadeståndsskyldighet får föreskrifter också meddelas om tid och sätt för fullgörandet av denna skyldighet (26 kap. 15 § tredje stycket). Sådana föreskrifter får meddelas i den utsträckning det inte, men hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter, kan antas motverka dennes anpassning i samhället.

Om det bedöms som påkallat får Kriminalvården besluta att den som är villkorligt frigiven ska stå under övervakning, vilket innebär

en skyldighet att hålla kontakt med en särskilt förordnad övervakare i enlighet med övervakarens anvisningar (26 kap. 11 §). Under övervakningstiden ska Kriminalvården genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp verka för att den dömde inte återfaller i brott och för att hans eller hennes återanpassning i samhället även i övrigt främjas. Övervakningen upphör som regel sedan ett år av prövotiden har förflutit.

Övervakningsnämnden får avseende en frigiven som står under övervakning, utöver de föreskrifter som kan meddelas i anslutning till en pågående prövotid, meddela särskilda föreskrifter om vad som ska gälla för övervakningen (26 kap. 15 § fjärde stycket). En sådan föreskrift får innehålla uppgifter om på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården. Vidare får det föreskrivas skyldighet för den frigivne att underrätta övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon har uteblivit från arbetsplats, skola eller annan verksamhet eller inrättning. Kriminalvården kan till övervakningsnämnden meddela att en sådan föreskrift bör meddelas. Övervakningsnämnden kan ändra eller upphäva meddelade föreskrifter eller meddela nya föreskrifter, om den dömdes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleder det (26 kap. 16 §). Övervakningen ska utan särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden förflutit, om inte annat beslutas (26 kap. 11 § ). Om övervakningen dessförinnan inte bedöms längre vara påkallad får övervakningsnämnden besluta att övervakningen ska upphöra.

Om den frigivne inte iakttar sina åligganden under den villkorliga frigivningen, får övervakningsnämnden besluta om varning eller om övervakning under viss tid efter det att ett år av prövotiden förflutit. Vid allvarligare överträdelser kan nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid av högst 15 dagar varje gång (26 kap. 18–19 §§).

Om den dömde återfaller i brott inom prövotiden för den villkorliga frigivningen ska den domstol som bestämmer påföljd för den nya brottsligheten förklara den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förverkad om inte särskilda skäl talar mot det (34 kap. 4 § första stycket brottsbalken), se även avsnitt 7.6.1.

Kan villkorligt medgiven frihet inte längre förklaras förverkad ska straffet, vid prövotidens utgång, anses vara till fullo verkställt (26 kap. 24 §).

7.2.2. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård

Allmänt om överlämnande till rättspsykiatrisk vård

Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse (30 kap. 6 § brottsbalken). Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska beaktas om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på annat liknande sätt, samt omständigheterna i övrigt. Om den tilltalade till följd av den psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, får rätten döma till fängelse endast om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd. Rätten får överlämna den som har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och som vid tillfället för domen lider av en allvarlig psykisk störning till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 § brottsbalken). En sådan påföljd kräver dock att det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) ska äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att gärningsmannen återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Särskild utskrivningsprövning innebär att det är förvaltningsrätt som beslutar om när den dömde ska ha s.k. frigång och permission samt när vården ska upphöra. Om det med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet eller av andra skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.

Verkställighet av rättspsykiatrisk vård

Bestämmelser om verkställigheten av rättspsykiatrisk vård finns i LRV, förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna

råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (SOSFS 2008:18).

Rättspsykiatrisk vård som domstol beslutat om som påföljd för brott får ges som sluten eller öppen rättspsykiatrisk vård. Vården måste inledas som sluten rättspsykiatrisk vård, dvs. på sjukvårdsinrättning. Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting (6 § LRV). Vården kan ges på en regionvårdsklinik, en rättspsykiatrisk länsklinik eller en allmänpsykiatrisk klinik. Det är chefsöverläkaren vid hemortskliniken som avgör var en domstolsöverlämnad patient ska placeras. Bedömningen görs bl.a. utifrån behovet av behandling och kravet på säkerhet. Socialstyrelsen har ett tillsynsansvar över enheter där vård ges enligt LRV.

För den som dömts till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning får vården pågå under högst fyra månader (12 § LRV). På ansökan av chefsöverläkaren får förvaltningsrätten medge att den rättspsykiatriska vården ska övergå i öppen eller sluten form eller fortsätta utöver fyramånadersfristen (12 a § LRV). Chefsöverläkaren ska genast besluta att vården av en patient som ges rättspsykiatrisk vård utan beslut om särskild utskrivningsprövning ska upphöra om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning, eller det inte längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande eller annat tvång, eller ges öppen rättspsykiatrisk vård (13 § LRV).

I fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska vården upphöra när det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag, och det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, eller ges öppen rättspsykiatrisk vård (16 § LRV). Frågan om vårdens upphörande prövas av förvaltningsrätt efter anmälan av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Chefsöverläkaren ska genast anmäla en fråga om särskild utskrivningsprövning när han eller hon anser att den rättspsykiatriska vården kan upphöra eller att vården bör övergå till öppen eller sluten rättspsykiatrisk vård (16 a § LRV).

Om någon som dömts till rättspsykiatrisk vård ska utvisas får beslutet om utvisning verkställas utan hinder av den rättspsykiatriska

vården. Verkställighet av utvisningsbeslutet förutsätter att detta begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Om det är fråga om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska chefsöverläkaren därutöver göra en bedömning av om det till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.

Om beslut har meddelats att verkställighet av en påföljd som innebär överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård ska föras över till en annan stat, upphör den rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet. (17 § LRV). Vid överförande krävs att Socialstyrelsen har förvissat sig om att fortsatt vård kommer ges i hemlandet.

Förslag från Psykiatrilagsutredningen

Psykiatrilagsutredningen har i betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd, SOU 2012:17, lämnat förslag på att överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som självständig påföljd och att normala bestämmelser om påföljdsbestämning ska gälla även för psykiskt störda lagöverträdare som fälls till ansvar. Enligt förslaget ska en pågående behandling av en psykisk störning som kan ha samband med brottsligheten kunna beaktas som ett särskilt skäl för val av skyddstillsyn som påföljd i stället för fängelse. Vidare ska som särskilda skäl för skyddstillsyn i förening med s.k. kontraktsvård kunna beaktas om en psykisk störning som kräver vård eller behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts.

Enligt förslaget ska den som döms till fängelse och som genomgår psykiatrisk tvångsvård fortsätta denna. Den dömde ska alltså inte få tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet så länge den psykiatriska tvångsvården pågår. Vidare föreslås att det ska införas en ny form av verkställighet av fängelse, sluten stödenhet, för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning. Enligt förslaget ska Kriminalvården ansvara för verkställigheten av fängelse i sluten stödenhet.

Utredningen har vidare föreslagit att tillräknelighet åter ska vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott. Detta innebär att en

gärning inte ska utgöra brott om den begås av någon som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Inte heller ska en gärning utgöra brott om gärningsmannen hade en sådan förmåga men till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter den. Förslaget innebär att det för att en gärning inte ska utgöra brott på grund av otillräknelighet ska krävas att det inte är gärningsmannen själv som i anslutning till gärningen har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på annat sätt.

Utredningens förslag går vidare ut på att det ska införas en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder gentemot dels gärningsmän som har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt, dels gärningsmän som ska friges efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på viss tid eller sluten ungdomsvård efter att ha dömts för ett brott som han eller hon har begått under påverkan av en allvarlig psykisk störning m.m. Beslut om särskilda skyddsåtgärder ska enligt förslaget fattas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagare.

7.2.3. Överlämnande till särskild vård för missbrukare

Allmänt om överlämnande till särskild vård för missbrukare

Om den som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får rätten överlämna åt socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt den som förestår hemmet att föranstalta om behövlig vård (31 kap. 2 § brottsbalken). Om straffskalan för brottet överstiger fängelse i ett år krävs särskilda skäl för ett sådant överlämnande. Ett särskilt skäl kan vara att gärningsmannen redan undergår vård och att den pågående vården fungerar väl. Bestämmelsen innebär alltså att rätten i stället för att döma till påföljd på vanligt vis får överlämna åt socialnämnden eller åt den som förestår ett vårdhem att som en reaktion på brottet se till att den tilltalade får vård enligt LVM. Överlämnande kan ske både för bötesbrottslighet och allvarligare brottslighet.

Det är förvaltningsrätten som beslutar om tvångsvård enligt LVM. Detta sker på en ansökan av socialtjänsten. Tvångsvård enligt LVM ska beslutas om någon till följd av ett fortgående missbruk är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt. En förutsättning för vård enligt LVM är också att missbrukaren utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. För det fall förvaltningsrätten skulle ha en annan uppfattning rörande förutsättningarna för tvångsvård enligt LVM än socialnämnden och brottmålsdomstolen, och någon vård inte kommer till stånd, finns det en möjlighet för åklagaren att ansöka hos domstolen om att en annan påföljd ska bestämmas för brottsligheten (38 kap. 2 § brottsbalken).

Verkställighet av överlämnande till tvångsvård enligt LVM

Tvångsvård lämnas vid hem som är särskilt avsedda att lämna sådan vård, s.k. LVM-hem (22 § LVM). Det är Statens institutionsstyrelse (SiS) som, efter anmälan från socialnämnden, anvisar plats i ett LVMhem. SiS beslutar om intagning i och om utskrivning från ett LVMhem (25 § LVM). SiS ska vidare fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av vikt (26 § LVM). Syftet med tvångsvården är att motivera den intagne till frivillig vård. Så snart det är möjligt ska den intagne få vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form (27 § LVM). Tvångsvården ska upphöra så snart syftet med vården är uppnått och får högst pågå i sex månader(20 § LVM).

Dömda till vård enligt LVM

Möjligheten att överlämna till vård enligt LVM i stället för att utdöma en sedvanlig påföljd används i ringa utsträckning. Under 2000-talet har antalet överlämnande uppgått till i genomsnitt 14 per år.

Förslag från Påföljdsutredningen

Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag om att överlämnande till vård enligt LVM inte längre ska utgöra en särskild påföljd för brott. Förslaget har motiverats med att påföljden i dag används i mycket liten omfattning. Vidare anges att påföljden är förenad med påtagliga nackdelar såsom exempelvis att domstolen vid påföljdsbestämningen inte alltid vet om vård enligt LVM kommer att komma till stånd och inte heller vad vården i sådana fall kommer att innebära eller hur länge den kommer att pågå. Vidare kan det i vissa fall där domstolen i brottmålsprocessen bedömer att det finns förutsättningar för vård enligt LVM hända att socialnämnden eller förvaltningsrätten gör en annan bedömning och att påföljden därför inte får något innehåll alls.

7.2.4. Sluten ungdomsvård

Allmänt om sluten ungdomsvård

Den som begått brott innan han eller hon fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § brottsbalken). Under sådana förhållanden ska påföljden som huvudregel i stället bestämmas till sluten ungdomsvård i lägst 14 dagar och högst fyra år (32 kap. 5 § brottsbalken). Någon villkorlig frigivning sker inte vid sluten ungdomsvård. Regleringen om sluten ungdomsvård utgår alltså från att unga lagöverträdare så långt möjligt ska hanteras utanför Kriminalvården.

Verkställighet av sluten ungdomsvård

Bestämmelser om verkställighet av sluten ungdomsvård finns i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) och i förordning (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Målsättningen är att främja den unges anpassning i samhället och att motverka de skadliga effekterna av ett frihetsberövande (2 § LSU).

Det är Statens institutionsstyrelse (SiS) som ansvarar för verkställigheten, som äger rum i särskilda ungdomshem. Även om SiS ansvarar för själva verkställigheten sker planläggningen och genomförandet i nära samarbete med socialnämnden i den dömdes hemort. Den 1 augusti 2011 trädde ändringar i lagen kraft om bl.a. ett mer

strukturerat utslussningsarbete innebärande exempelvis att den dömde under den senare delen av verkställigheten genom konkreta åtgärder ska förberedas för ett liv i frihet. Vidare har SiS ansvar för verkställigheten tydliggjorts.1

En individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för den dömde (3 § LSU). Den dömde kommer först till en låst avdelning. Där kartlägger psykolog, pedagog och behandlare behovet av vård och behandling. En behandlingsplan avseende bl.a. vistelsen vid och utslussningen från ungdomshemmet upprättas i samråd mellan SiS och socialnämnden. Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. Socialtjänstens delaktighet är särskilt viktig under utslussning och i slutet av verkställigheten för att de åtgärder som inletts under verkställigheten ska kunna fortsätta efter frigivningen.

7.3. Böter

Allmänt om böter

Bestämmelser om böter finns i 25 kap. brottsbalken. Böter döms ut i dagsböter, penningböter eller normerade böter (25 kap. 1 §). Dagsböter och penningböter kan dömas ut som påföljd för såväl brott enligt brottsbalken som brott inom specialstraffrätten. Dagsböter anses vara en strängare påföljd än penningböter. Normerade böter förekommer undantagsvis i specialstraffrätten.

Dagsböter kan förekomma som enda påföljd för mindre allvarlig brottslighet eller tillsammans med vissa andra påföljder: villkorlig dom (27 kap. 2 § brottsbalken), skyddstillsyn (28 kap. 2 § brottsbalken), rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 § brottsbalken) och ungdomsvård (32 kap. 3 § brottsbalken). Antalet dagsböter bestäms till minst 30 och högst 150 (25 kap. 2 §). Varje dagsbot fastställs till ett visst belopp, lägst 50 och högst 1 000 kr. Om det finns särskilda skäl får dagsbotens belopp jämkas. Minsta bötesbelopp som får dömas ut vid jämkning är 750 kr. Om dagsböter används som gemensamt straff för flera brott på vilka böter kan följa, är det högsta tillåtna antalet dagsböter 200 (25 kap. 6 § första stycket).

Penningböter bestäms till lägst 200 kr och högst 4 000 kr (25 kap. 3 §). I undantagsfall kan ett lägre maximibelopp vara föreskrivet direkt i den enskilda straffbestämmelsen. Om penningböter utgör

1Ds 2009:9 och prop. 2010/11:107.

gemensamt straff för flera brott är det högsta beloppet 10 000 kr (25 kap. 6 § andra stycket).

Normerade böter är böter som bestäms efter en särskild beräkningsgrund som anges i den enskilda straffbestämmelsen.

Böter tillfaller staten (25 kap. 7 §). Utdömda böter bortfaller som huvudregel fem år efter att domen vunnit laga kraft (35 kap. 7 § brottsbalken).

I stället för att väcka åtal för ett brott, där böter ingår i straffskalan, kan åklagaren utfärda ett skriftligt föreläggande som innehåller ett bötesstraff, som den misstänkte får godkänna. Vidare kan föreläggande av ordningsbot utfärdas beträffande brott för vilket det inte är föreskrivet annat straff än penningböter och ordningsbot har bestämts i särskild ordning. Bestämmelser om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns i 48 kap. rättegångsbalken.

Verkställighet av böter

De grundläggande bestämmelserna om uppbörd och indrivning av böter finns i bötesverkställighetslagen (1979:189) (BVL) och i bötesverkställighetsförordningen (1979:197) (BVF). Böter verkställs genom uppbörd eller indrivning. Detsamma gäller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, t.ex. företagsbot och avgift till brottsofferfond.

Uppbörd sker genom att den dömde frivilligt betalar in bötesbeloppet till Rikspolisstyrelsen eller genom att medel som har betalats i förskott på böter tas i anspråk. Om inte betalning sker frivilligt lämnas böterna till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivningen gäller huvuddelen av utsökningsbalkens regler om förfarandet vid verkställigheten, bl.a. reglerna om vilken egendom som kan tas i anspråk till täckande av skulden och om möjligheterna att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut.

Böter som inte kan drivas in kan på talan av åklagare förvandlas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader (15 § BVL). Bötesförvandling förutsätter antingen att det är uppenbart att den bötfällde av tredska har underlåtit att betala böterna eller att förvandling annars av särskilda skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Förslag från påföljdsutredningen

Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag om ändring gällande dagbotsbeloppet. Förslaget innebär att dagsböter ska bestämmas till 4 000 kr och det antal dagsböter som följer med anledning av brottsligheten, minst 30 och högst 150, eller 200 när böter används som gemensamt straff för flera brott. Varje dagsbot ska fastställas till ett visst belopp från och med 30 till och med 1 000 kr. Vidare föreslås när det gäller verkställighet av dagbotsstraff en möjlighet till uppskov och längre betalningsfrist. Vidare föreslås att kravet på uppenbarhet ska tas bort i de s.k. tredskofallen i 15 § BVL.

7.4. Förverkande

Allmänt om förverkande

Förverkande är enligt svensk rätt en särskild rättsverkan av brott, vilket innebär en författningsreglerad följd av ett brott som varken är en straffrättslig påföljd eller en skyldighet att betala skadestånd. Ett beslut om förverkande innebär att egendomen i fråga antingen förstörs eller tillfaller staten.

Förverkande delas upp i sakförverkande och värdeförverkande. Sakförverkande innebär att viss, specifik egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen. Värdeförverkande innebär att förverkandeförklaringen avser värdet av viss egendom eller vissa förtjänster. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den enskilde att betala ett angivet belopp. I vissa fall är värdeförverkande subsidiärt till sakförverkande, t.ex. om egendomen inte är tillgänglig för förverkande.

De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och mot vem talan om förverkande kan föras. Enligt 1 § ska utbyte av brott förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Som utbyte av brott räknas enligt 1 c § även egendom som trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte. Vidare kan det som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med brott förverkas, om mottagandet utgör ett brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förverkas. Enligt 2 § får egendom som har använts

som hjälpmedel vid brott enligt balken förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott kan också förverkas – även om den inte faktiskt kommit till sådan användning – om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Vidare kan egendom som har frambragts genom brott förverkas. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. I andra författningar finns det regler om förverkande som kompletterar eller helt eller delvis ersätter reglerna i brottsbalken. Inom specialstraffrätten finns det bl.a. regler om förverkande som innebär att förverkande kan beslutas på annan grund eller mot annan person än vad som gäller enligt brottsbalken.

En förverkandeförklaring kan meddelas av domstol i samband med åtal för brott för det brott som förverkandet grundar sig på. Förverkande kan även beslutas genom föreläggande av strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Det är endast domstol som kan besluta om s.k. utvidgat förverkande. Detta innebär en möjlighet att förverka egendom från personer som dömts för allvarlig brottslighet trots att egendomen inte kan härledas till något konkret brott som personen dömts för.

I lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., finns bestämmelser om fall där förverkandefrågan rör någon som inte är tilltalad för brott. Huvudregeln i dessa fall är att förverkandefrågan prövas av allmän domstol efter särskild talan.

Verkställighet av beslut om förverkande

För att det ska vara möjligt att verkställa ett lagakraftvunnet beslut om förverkande är det ofta nödvändigt att i ett tidigare skede säkra egendomen så att innehavaren eller ägaren inte längre fritt kan förfoga över den. I svensk rätt beslutas sådana åtgärder under pågående förundersökning, bl.a. genom beslag och kvarstad. I det internationella samarbetet finns också förutsättningar att efter ansökan säkra verkställighet av ett framtida beslut om förverkande.

Bestämmelser om verkställighet av värdeförverkande finns i bötesverkställighetslagen (1979:189) och i bötesverkställighetsförordningen (1979:197). Förverkande som innefattar betalningsskyldighet kan verkställas antingen genom uppbörd eller genom indrivning. Detta sker på motsvarande sätt som gäller för böter, se ovan i av-

snitt 7.4. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om bötesstraff är det inte möjligt att förvandla beslut om värdeförverkande till fängelse eller annan påföljd om indrivningen misslyckas.

När det gäller egendom som blir föremål för sakförverkande har denna normalt tagits i beslag. Beslutet om förverkande av egendomen är då verkställt i och med att beslutet vinner laga kraft. I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. finns det regler om det fortsatta förfarandet. Detta innebär att det sällan blir aktuellt att anlita Kronofogdemyndigheten för verkställighet av sakförverkande. I andra fall ska verkställighet av förverkandet ske enligt 16 kap. utsökningsbalken.

7.5. Frivårdspåföljder

7.5.1. Villkorlig dom

Allmänt om villkorlig dom

Bestämmelser om villkorlig dom finns i 27 kap. brottsbalken. Villkorlig dom innebär att den dömde under en prövotid om två år ska visa skötsamhet samt efter förmåga försöka försörja sig och betala eventuellt skadestånd av brottet (27 kap. 3 och 4 §§).

Den villkorliga domen får förenas med dagsböter, högst 200 stycken (27 § 2 §). Villkorlig dom kan även, om den dömde samtycker till det, förenas med en föreskrift om samhällstjänst, se nedan.

Vid val av påföljd ska rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas anledning befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30 kap. 7 § brottsbalken). Som särskilda skäl för att välja villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En förutsättning är att en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Rätten kan föreskriva att den dömde under prövotiden ska försöka fullgöra skadeståndsskyldighet som har dömts ut med anledning av brottet eller att han eller hon ska biträda den som åsamkats skada genom brottet med arbete som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars framstår som lämpligt med hänsyn till brottet och skadan (27 kap. 5 §).

Villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst

Samhällstjänst innebär en skyldighet för den dömde att utföra oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 240 timmar (27 kap. 2 a §). När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst ska den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Samhällstjänsten utgör inte någon egen påföljd, utan är en del av den villkorliga domen.

För fullgörande av samhällstjänsten ska Kriminalvården upprätta en arbetsplan som den dömde ska följa. En föreskrift om samhällstjänst får, om det finns skäl till det, ändras eller upphävas på talan av åklagare.

Åtgärder vid misskötsamhet

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom eller henne enligt den villkorliga domen får domstolen på talan av åklagare vidta vissa åtgärder (27 kap. 6 §). Ett sådant beslut, som måste meddelas före prövotidens utgång, kan innebära att domstolen

1. beslutar att varning ska meddelas den dömde,

2. meddelar föreskrift om skadeståndsskyldighet eller biträde åt den

skadelidande med arbetet eller ändrar en sådan tidigare meddelad föreskrift, eller

3. undanröjer den villkorliga domen och bestämmer annan påföljd

för brottet.

Undanröjs den villkorliga domen ska skälig hänsyn tas till böter som dömts ut samt till vad den dömde undergått till följd av en föreskrift om samhällstjänst när den nya påföljden bestäms. Domstolen får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. En uppgift i den ursprungliga villkorliga domen om hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd ska beaktas när straffets längd bestäms.

Den som begår nya brott under prövotiden åsidosätter det till den villkorliga domen kopplade kravet på skötsamhet. Ovanstående bestämmelse är därmed formellt tillämplig även vid återfall i brott. I praktiken tillämpas den dock inte då utan normalt åtalas den dömde i stället för den nya brottsligheten. Detta innebär att de särskilda

bestämmelserna om sammanträffande av brott i 34 kap. brottsbalken blir tillämpliga, se avsnitt 7.6.2.

7.5.2. Skyddstillsyn

Allmänt om skyddstillsyn

Bestämmelser om skyddstillsyn finns i 28 kap. brottsbalken. Skyddstillsyn innebär kriminalvård i frihet. Påföljden pågår under en prövotid som löper i tre år från den dag då domen börjar verkställas. Skyddstillsynen ska vara förenad med övervakning från dagen för domen, vilket innebär att prövotiden normalt börjar löpa vid samma tid. Rätten får dock förordna att övervakningen ska anstå till dess domen vunnit laga kraft och om domen överklagas kan högre rätt förordna att vidare verkställighet inte får äga rum. Rätten ska, om inte särskilda skäl talar mot det, i domen förordna övervakare. Övervakningen ska utan särskilt förordnande upphöra när ett år av prövotiden har förflutit, om inte rätten eller övervakningsnämnden förordnat annat.

Rätten får förena en dom på skyddstillsyn med särskilda föreskrifter motsvarande de som övervakningsnämnd kan besluta om under prövotiden efter villkorlig frigivning från ett fängelsestraff, se avsnitt 7.2.1. Sådana föreskrifter får enligt 26 kap. 15 § brottsbalken avse vistelseort eller bostad, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning samt läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utanför sjukhus eller liknande inrättning. Om den dömde ska underkasta sig vård eller behandling får det vidare föreskrivas att han eller hon därvid ska vara skyldig att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av beroendeframkallande medel. På samma sätt som vid villkorlig dom kan vidare rätten föreskriva att den dömde under prövotiden ska försöka fullgöra skadeståndsskyldighet som har dömts ut med anledning av brottet samt om att den dömde ska biträda den skadelidande med visst arbete till avhjälpande av skadan.

Skyddstillsyn får förenas med högst 200 dagsböter, oavsett om böter ingår i straffskalan för brottet eller inte och med fängelse lägst 14 dagar och högst tre månader (28 kap. 2 och 3 §§). Skyddstillsyn kan även förenas, om den dömde samtycker till det, med en föreskrift om samhällstjänst.

Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst

Innehållet i en skyddstillsyn kan skärpas genom att den förenas med en föreskrift om samhällstjänst (28 kap. 2 a §). Samhällstjänsten utgör inte någon egen påföljd, utan är en del av skyddstillsynen.

Samhällstjänst innebär skyldighet att utöva oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 240 timmar. På samma sätt som vid villkorlig dom ska rätten, när den meddelar en föreskrift om samhällstjänst, ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd.

Det är Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten av en föreskrift om samhällstjänst. Kriminalvården ska, liksom vid villkorlig dom, upprätta en arbetsplan för samhällstjänstens fullgörande. Om det behövs för att den dömde ska stå under övervakning till dess samhällstjänsten fullgjorts får övervakningsnämnden besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit. Övervakningen får dock inte löpa längre än till prövotidens utgång. En föreskrift om samhällstjänst får även i dessa fall, om det finns skäl för det, ändras eller upphävas. Vid skyddstillsyn är det dock övervakningsnämnden som fattar beslut därom.

Skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård

En skyddstillsyn kan förenas med en föreskrift om skyldighet att genomgå behandling för missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård och behandling enligt en för den dömde uppgjord plan, s.k. kontraktsvård (30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken). En sådan föreskrift förutsätter att missbruket eller det andra förhållandet som kräver behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts, att den tilltalade förklarar sig villig att genomgå behandling enligt planen och att behandlingen kan anordnas i samband med verkställigheten av skyddstillsynen.

Om skyddstillsynen förenats med en behandlingsplan får rätten, på samma sätt som vid föreskrifter om samhällstjänst, i domen förordna om längre övervakningstid. Tiden får dock inte sättas längre än vad som behövs för att behandlingen ska kunna slutföras och får inte överstiga prövotiden. Om det förhållandet att den dömde accepterat behandling enligt en särskild upprättad behandlingsplan, är av avgörande betydelse för att skyddstillsyn väljs i stället för fängelse

ska rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd (28 kap. 6 a §). I sådana fall ska i domen också meddelas en föreskrift om att den dömde ska följa den upprättade behandlingsplanen. Vårdgivaren får vidare åläggas anmälningsskyldighet till Kriminalvården och åklagaren för det fall den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Verkställighet av skyddstillsyn

Kriminalvården ansvarar för övervakningen av den som dömts till skyddstillsyn. En särskild övervakare utses åt den dömde, antingen i domen eller av Kriminalvården sedan verkställigheten inletts. Under övervakningstiden gäller samma bestämmelser som vid övervakning efter villkorlig frigivning från ett fängelsestraff. Det innebär att den dömde ska hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden som är av betydelse för övervakningen. Den dömde ska inställa sig hos övervakaren när han eller hon blir kallad dit och även i övrigt hålla kontakt med övervakaren på det sätt som övervakaren anvisar.

Övervakningsnämnden kan meddela särskilda föreskrifter om vad som ska gälla för övervakningen och får också, om det finns behov av det, ändra eller upphäva sådana föreskrifter som rätten har meddelat.

Närmare bestämmelser om verkställigheten finns i förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder. Dessa kompletteras av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av frivårdspåföljder (KVFS 2011:5).

Åtgärder vid misskötsamhet

Om den dömde inte följer vad som åligger honom eller henne med anledning av domen på skyddstillsyn får övervakningsnämnden vidta vissa åtgärder (28 kap. 7 §). Nämnden kan på samma sätt som domstolen meddela en föreskrift om bostad, anställning, behandling m.m. i enlighet med 26 kap. 15 § brottsbalken. Vidare kan nämnden besluta om varning eller om att övervakning ska pågå under viss tid efter det att ett år av prövotiden förflutit, dock längst till prövo-

tidens utgång. Är en förlängd övervakningstid inte längre påkallad får övervakningsnämnden besluta att den ska upphöra.

Om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden och det kan antas att de åtgärder som övervakningsnämnden kan vidta blir utan verkan, ska nämnden vända sig till åklagare och begära att denne ska föra talan vid domstol om att skyddstillsynen ska undanröjas (28 kap. 8 §). Om skyddstillsynen har förenats med kontraktsvård har åklagaren möjlighet att väcka talan om undanröjande även utan sådan begäran från övervakningsnämnden.

Om skyddstillsynen undanröjs, ska rätten bestämma annan påföljd för brottet (28 kap. 9 §). När den nya påföljden bestäms ska rätten ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som dömts ut i samband därmed. Om påföljden bestäms till fängelse och det i domen har angetts ett alternativt fängelsestraff ska rätten beakta detta när fängelsestraffets längd bestäms. Om det inte finns tillräckliga skäl att undanröja skyddstillsynen får rätten i stället besluta om sådana åtgärder som övervakningsnämnden i enlighet med 28 kap. 7 § kan vidta.

Den som begår brott under prövotiden åsidosätter det till skyddstillsynen kopplade skötsamhetskravet. De ovan beskrivna åtgärderna vid misskötsamhet är därmed tillämpliga. I praktiken tillämpas, om den dömde återfaller i brott under prövotiden och dömds för den brottsligheten, i stället de särskilda bestämmelserna om sammanträffande av brott i 34 kap. brottsbalken, se avsnitt 7.6.3.

7.5.3. Överlämnande till särskild vård för unga och ungdomstjänst

Allmänt om ungdomsvård och ungdomstjänst

I 32 kap. brottsbalken finns bestämmelser om överlämnande till särskild vård för unga. Den som är under 21 år och har begått brott får dömas till ungdomsvård om personen har ett särskilt behov av vård, eller annan åtgärd, enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vården eller åtgärden ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Ungdomsvård får endast dömas ut om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till

brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

Ska ungdomsvård genomföras med stöd av SoL ska rätten meddela en föreskrift om att den unge ska följa ett av socialnämnden upprättat ungdomskontrakt. Innehållet i kontraktet ska framgå av domen. Är det LVU om ska tillämpas ska i stället en av socialnämnden upprättad vårdplan fogas till domen.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet får rätten, i samband med att den dömer till ungdomsvård, föreskriva att den unge på tid och sätt som anges i domen ska biträda den skadelidande med visst arbete. Arbetet ska vara ägnat att avhjälpa eller begränsa skadan eller i övrigt framstå som lämpligt, i belysning av brottets och skadans art. Arbetet ska också vara ägnat att främja den unges anpassning i samhället. Föreskriften förutsätter den skadelidandes samtycke.

Den som är under 21 år och har begått brott får även dömas till ungdomstjänst, under förutsättning att den unge samtycker till det och att påföljden är lämplig med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter. Den som är över 18 år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. Rätten får döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl för att döma till ungdomsvård. I valet mellan ungdomstjänst och böter ska ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande (32 kap. 2 §). Ungdomstjänst kan dömas ut i förening med ungdomsvård som en förstärkningspåföljd (32 kap. 3 §) eller som en självständig påföljd (32 kap. 2 §). Ungdomstjänst innebär en skyldighet att utföra oavlönat arbete, och delta i annan särskilt anordnad verksamhet, i lägst 20 och högst 150 timmar.

Åtgärder vid misskötsamhet

Ungdomsvård och ungdomstjänst tas om hand av socialtjänsten som huvudman. Vid misskötsamhet ska socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten härom (12 kap. 8 § SoL).

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst får rätten, på talan av åklagare, undanröja påföljden och bestämma ny påföljd för brottet (32 kap. 4 § brottsbalken).

Utdömda böter får dock inte undanröjas. I stället för att undanröja påföljden kan rätten meddela en varning, under förutsättning att det är en tillräcklig åtgärd. Även om det finns ett annat skäl till att den planerade vården eller åtgärderna inte kommer till stånd får rätten undanröja påföljden och bestämma ny påföljd. Detsamma gäller om vården eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som planeras i kontraktet eller vårdplanen eller om en dom på ungdomstjänst eller väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid. Om rätten beslutar om undanröjande ska, vid bestämmande av ny påföljd, skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av den undanröjda påföljden, liksom till utdömda böter.

Ungdomsvård och ungdomstjänst omfattas inte av bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken om sammanträffande av brott och förändring av påföljd. Däremot föreskrivs i 34 kap. 8 § brottsbalken att domstolen ska ta hänsyn till tidigare utdömd ungdomstjänst om brottet som därefter är föremål för lagföring – och som även det föranleder ungdomstjänst – begåtts innan den påföljden börjat verkställas.

7.5.4. Förslag från påföljdsutredningen

Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag om ett nytt påföljdssystem med villkorligt fängelse. Förslaget innebär att villkorlig dom och skyddstillsyn avskaffas som påföljder. Förslaget innebär för vuxna lagöverträdare att påföljdssystemet i stället består av två påföljder, böter och fängelse, där det under vissa förutsättningar kan beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Enligt förslaget ska ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt innebära att den dömde inte behöver verkställa straffet i anstalt, om han eller hon uppfyller vissa villkor. Villkoren för det villkorliga fängelsestraffet ska vara att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör den eller de tilläggssanktioner som det villkorliga fängelsestraffet förenas med. Enligt förslaget ska det finnas en presumtion för att fängelsestraff som är kortare än ett år ska dömas ut villkorligt. Även fängelsestraff som uppgår till ett år eller mer ska kunna dömas ut villkorligt, om det kan förenas med en tillräckligt ingripande kontraktsvård eller om verkställighet av ett ovillkorligt fängelsestraff på grund av den

tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl framstår som uppenbart oskäligt.

De tilläggssanktioner som föreslås kunna förenas med det villkorliga fängelsestraffet är dagsböter, samhällstjänst, en övervaknings- och kontrollsanktion, hemarrest, en vård- eller påverkanssanktion eller kontraktsvård. Här kan särskilt noteras att förslaget innebär att dagens intensivövervakning med elektronisk kontroll som verkställighetsform för korta fängelsestraff ska övergå till att vara en tilläggssanktion till villkorligt fängelse, s.k. hemarrest. Valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska göras med utgångspunkt i fängelsestraffets längd. Det innebär att ett längre villkorligt fängelsestraff ska förenas med en mer ingripande tilläggssanktion än ett kortare sådant straff och att lika långa villkorliga fängelsestraff ska förenas med tilläggssanktioner som framstår som i huvudsak lika ingripande.

Enligt förslaget ska det finnas möjlighet att döma någon till villkorligt fängelse flera gånger. Återfall i brott under prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff ska inte automatiskt leda till att fängelsestraffet måste verkställas i kriminalvårdsanstalt. I stället ska återfallet i första hand beaktas genom att det döms ut en strängare påföljd för den nya brottsligheten, antingen villkorligt fängelse med en mer ingripande tilläggssanktion än vad straffvärdet motiverar eller – om det inte är tillräckligt – ett ovillkorligt fängelsestraff. Om återfallet inte kan anses tillräckligt beaktat genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, ska rätten kunna besluta att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i anstalt.

Enligt förslaget ska Kriminalvården ha ansvaret för verkställigheten av villkorligt fängelse och se till att den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet förenats med verkställs. Vid bristande verkställighet ska Kriminalvården kunna ta till olika åtgärder som kan trappas upp successivt. I första hand ska det vara fråga om informella påpekanden och justeringar som ryms inom ramen för den utdömda sanktionen, t.ex. att en mindre del av samhällstjänstarbete ersätts av programverksamhet. Därefter ska Kriminalvården kunna meddela särskilda föreskrifter om t.ex. nykterhet och drogfrihet eller kontakt med en övervakare, eller meddela en varning. Övervakningsnämnden ska under vissa förutsättningar ha möjlighet att förlänga prövotiden till som längst fyra år eller byta ut tilläggssanktionen mot en annan sanktion som i första hand är lika ingripande och i andra hand mer ingripande. I sista hand ska bristande verkställighet leda till beslut om att fängelsestraffet ska verkställas i kriminalvårdsanstalt.

Enligt förslaget ska ett sådant beslut meddelas av allmän domstol efter talan av Kriminalvården.

När det gäller påföljder för unga lagöverträdare föreslår Påföljdsutredningen att dagens påföljdssystem ska finnas kvar, med vissa mindre förändringar. Vidare föreslås tre nya påföljder; varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning. Kontaktsskyldighet för unga föreslås så långt som möjligt fyllas med vad som i dag kan ingå i åtgärden särskilt kvalificerad kontaktperson enligt socialtjänstlagen. Socialnämnden i den unges hemort föreslås vara huvudman för påföljden. När det gäller ungdomsövervakning avses tydliga inskränkningar i den unges rörelsefrihet med ett behandlingsinriktat innehåll, utan att det innebär institutionsvistelse. Statens institutionsstyrelse föreslås vara huvudman för påföljden.

Påföljdsutredningens förslag föreslås trädda i kraft den 1 juli 2015.

7.6. Sammanträffande av brott och förändring av påföljd

I 34 kap. brottsbalken finns bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd. Om den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård begår nytt brott efter domen, men innan påföljden till fullo verkställts eller annars upphört, har rätten i påföljdshänseende tre alternativ. Detsamma gäller om det upptäcks att den dömde begått fler brott före domen. Beroende på omständigheterna får rätten förordna att den tidigare utdömda påföljden ska avse även det andra brottet eller döma särskilt för detta brott, dvs. låta den tidigare påföljden vara oförändrad. Slutligen får rätten undanröja den utdöma påföljden och döma till gemensam påföljd för brotten. Rätten ska iaktta vad som är särskilt föreskrivet för respektive påföljd.

7.6.1. Villkorlig frigivning från fängelse

Om någon som villkorligt frigivits från fängelse begår nytt brott under prövotiden ska den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad (34 kap. 4 §). Ett förverkande får bara besluts om frågan uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Förverkande ska

inte ske om den tidigare utdömda påföljden undanröjs och en ny gemensam påföljd bestäms.

Beslutas inte om förverkande av villkorligt medgiven frihet får rätten beträffande den villkorligt frigivne vidta samma åtgärder som övervakningsnämnden enligt 26 kap. 18 § brottsbalken kan vidta om den frigivne inte iakttar vad som åligger honom. Rätten kan alltså meddela en särskild föreskrift om vad den frigivne ska iaktta under prövotiden, fatta beslut om övervakning och övervakare eller biträde till övervakaren samt besluta att varning ska meddelas eller att den frigivne ska stå under övervakning under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit. Därutöver kan rätten, beträffande en frigiven som begått nytt brott under prövotiden, förlänga prövotiden med högst ett år. Åtgärderna måste dock beslutas före prövotidens utgång.

7.6.2. Den tidigare påföljden är villkorlig dom

Om den tidigare påföljden är villkorlig dom, får den tidigare domen omfatta det nya brottet endast om det nya brottet har begåtts före det att prövotiden för den villkorliga domen börjat löpa. I sådana fall får rätten under vissa förutsättningar även döma till högst 200 dagsböter, förena den villkorliga domen med samhällstjänst, besluta om varning, meddela eller ändra föreskrift om fullgörande av skadeståndsskyldighet, meddela eller ändra föreskrift om att den dömde ska bistå den skadelidande med arbete eller förlänga prövotiden till tre år (34 kap. 5 § första–fjärde styckena).

Även i fall där rätten dömer ut en särskild påföljd för den nya brottsligheten får rätten även besluta om varning, meddela eller ändra föreskrift om fullgörande av skadeståndsskyldighet, meddela eller ändra föreskrift om att den dömde ska bistå den skadelidande med arbete och förlänga prövotiden till tre år (34 kap. 5 § fjärde stycket).

En villkorlig dom får undanröjas endast om fråga uppkommer i mål där den dömde häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Om en villkorlig dom undanröjs ska rätten när den bestämmer ny påföljd ta skälig hänsyn till utdömda böter och till vad den dömde har undergått till följd av en föreskrift om samhällstjänst. Det får då dömas till ett kortare fängelsestraff än vad som är föreskrivet för brottet (34 kap. 5 § femte stycket).

7.6.3. Den tidigare påföljden är skyddstillsyn

Om rätten beslutar att en tidigare utdömd skyddstillsyn ska omfatta även det nya brottet får rätten, under vissa förutsättningar, samtidigt även döma till högst 200 dagsböter, förena skyddstillsynen med samhällstjänst, förena skyddstillsynen med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, besluta om varning, besluta om övervakning under viss tid efter det att prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång, besluta om föreskrifter enligt 26 kap. 15 § brottsbalken om bl.a. bostad, anställning eller behandling, förlänga prövotiden till fem år, eller förena skyddstillsynen med kontraktsvård (34 kap. 6 § första–fjärde styckena).

Om rätten dömer ut en särskild påföljd för den nya brottsligheten får rätten samtidigt besluta om varning, besluta om övervakning under viss tid, besluta om föreskrifter enligt 26 kap. 15 § brottsbalken, förlänga prövotiden till högst fem år eller förena skyddstillsynen med kontraktsvård (34 kap. 6 § fjärde stycket).

Om skyddstillsynen undanröjs och den tilltalade i stället döms till fängelse ska skälig hänsyn tas till vad han eller hon undergått till följd av domen på skyddstillsyn och vad han eller hon verkställt av böter eller fängelse som utdömts i samband med skyddstillsynen (34 kap. 6 § femte stycket). Fängelse får därvid dömas ut på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har en uppgift om hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd lämnats i domen ska detta beaktas när straffets längd bestäms.

7.7. Vissa straffsanktionerade förbud

7.7.1. Kontaktförbud

I lagen (1988:688) om kontaktförbud finns bestämmelser om förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en person eller att följa efter denna person. Den 1 oktober 2011 ersattes uttrycket besöksförbud med kontaktförbud.2

Ett kontaktförbud får enligt lagen meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen

2Prop. 2010/11:45.

om det finns en sådan risk ska det särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot någons liv, hälsa, frihet eller frid. Ett kontaktförbud får meddelas endast om skälen för ett sådant förbud uppväger det intrång eller men i övrigt som förbudet innebär för den mot vilken förbudet avses gälla. Ett kontaktförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade (1 §).

Om det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid får kontaktförbudet också avse förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med annan, s.k. kontaktförbud avseende gemensam bostad. Ett sådant förbud får endast meddelas om det finns starka skäl för det (1 a §).

Ett kontaktförbud kan utvidgas om det kan antas att ett vanligt förbud inte är tillräckligt. Ett utvidgat kontaktförbud får avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas. Den som har överträtt ett utvidgat kontaktförbud får meddelas förbud att uppehålla sig inom ett större område, s.k. särskilt utvidgat kontaktförbud. Förbudet får omfatta ett eller flera områden i anslutning till sådana platser där den andra personen har sin bostad eller arbetsplats eller annars brukar vistas. Ett beslut om särskilt utvidgat kontaktförbud ska förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte finns särskilda skäl mot det. Särskilt utvidgat kontaktförbud får meddelas endast om skälen för ett sådant förbud väger väsentligt tyngre än den inskränkning i rörelsefriheten som förbudet innebär för den mot vilken förbudet avses gälla (2 §).

Ett kontaktförbud meddelas för viss tid, högst ett år, och får förlängas med högst ett år i taget. Kontaktförbud avseende gemensam bostad får meddelas för högst två månader och får förlängas endast om det finns särskilda skäl och då med högst två veckor i taget. Särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning får meddelas för högst sex månader och får förlängas med högst tre månader i taget (4 §).

Frågor om kontaktförbud prövas av allmän åklagaren och tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det (7 §). Offentligt biträde ska som huvudregel förordnas när det är fråga om kontaktförbud avseende gemensam bostad eller särskilt utvidgat kontaktförbud (7 a §). Om den som

ålagts ett kontaktförbud eller den som förbudet avses skydda begär det, ska åklagarens beslut prövas av tingsrätten (14 §).

Den som bryter mot ett kontaktförbud döms för överträdelse av kontaktsförbud till böter eller fängelse i höst ett år. I ringa fall ska dock inte dömas till ansvar (24 §). Den som har meddelats ett särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå döms för hindrande av elektronisk övervakning till böter eller fängelse i högst ett år (25 §).

7.7.2. Tillträdesförbud

I lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang finns bestämmelser om att en person får förbjudas att få tillträde till och vistas på inhägnad plats huvudsakligen avsedd för idrottsutövning när idrottsarrangemang anordnas på platsen av en idrottsorganisation (tillträdesförbud). Tillträdesförbud får inte avse den som är under femton år (1 §).

En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under idrottsarrangemang. Vid bedömningen om det finns en sådan risk ska det särskilt beaktas om personen tidigare har begått ett sådant brott eller annars i samband med idrottsarrangemang. Om syftet med tillträdesförbud kan tillgodoses genom en mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas. Förbud får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den enskilde (2 §).

Ett tillträdesförbud ska gälla för en viss tid, högst ett år, och får förlängas med högst ett år i taget (3 §).

Frågor om tillträdesförbud enligt lagen prövas av allmän åklagare. Frågan tas upp på ansökan av den idrottsorganisation som anordnar idrottsarrangemang som förbudet avses skydda eller av specialidrottsförbundet för den aktuella idrottsverksamheten inom Sveriges Riksidrottsförbund. En fråga om tillträdesförbud tas också upp på anmälan av polismyndighet (6 §). Om ett beslut i fråga om tillträdesförbud går en part emot ska tingsrätten på begäran av parten pröva åklagarens beslut (13 §).

Den som bryter mot ett tillträdesförbud döms för överträdelse av tillträdesförbud till böter eller fängelse i högst sex månader (22 §).

8. Reformbehov och utgångspunkter

8.1. Reformbehov

8.1.1. Traditionellt samarbete

Den svenska lagstiftningen avseende internationell straffverkställighet har tillkommit successivt. Internationella verkställighetslagen (IVL) utformades för att möjliggöra ett tillträde till brottmålsdomskonventionen från år 1970. Lagen har därefter byggts ut och anpassats till olika nya internationella åtaganden och avtal som Sverige tillträtt. Detta har medfört strukturella brister. Lagen är svåröverskådlig och svårtillämpad, vilket skapat problem för de tillämpande myndigheterna. Behovet av en omarbetning av lagen påpekades redan i samband med att överförandekonventionen inarbetades i lagen år 1985. Ett sådant arbete bedömdes dock lämpligt först efter att erfarenhet av tillämpningen av de olika konventionerna uppnåtts.1Det har visat sig att det i praktiken framför allt är bestämmelserna som bygger på överförandekonventionen, som endast avser frihetsberövande påföljder, som tillämpas och då i störst utsträckning avseende fängelsestraff. Övriga delar i lagstiftningen tillämpas förhållandevis begränsat. Det är nu dags att göra den översyn och modernisering av lagen som behövs.

Handläggningstiderna vid ärendehantering enligt IVL är i dag långa. Regler som innebär en enklare hantering av överförandeärenden är därför behövlig. Exempelvis finns det ett behov för de svenska myndigheterna att kunna kommunicera direkt med motsvarande utländska myndigheter. Detta kan i dagsläget försvåras genom antalet beslutsnivåer och att vissa beslut fattas på regeringsnivå.

Ett grundläggande syfte för samarbetet kring överförande av straffverkställighet gällande frihetsberövande påföljder är att bidra

1Prop. 1983/84:197 s. 15 f. och 22.

till den dömdes sociala återanpassning genom att möjliggöra att verkställigheten sker där den dömde är medborgare eller har sin hemvist. I dagsläget är det inte alltid ett överförande kommer till stånd trots att den dömdes återanpassning skulle underlättas därav. Ett behov av att skapa en mer väl fungerande ordning för överförande av straffverkställighet föreligger därför. En mer fungerande ordning kan förutom att bidra till att fler dömda kan avtjäna straffet där återanpassningen sker bäst, även leda till ett gott resursutnyttjande inom framför allt Kriminalvården. För de tillämpande myndigheterna kan det även vara en fördel om förfarandena enligt de olika systemen, som hänför sig till olika geografiska områden, är så likartade som möjligt. Detta kan leda till effektivitet och kortare handläggningstider.

När det gäller överförande av beslut om förverkande är syftet framför allt att motverka den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. Genom att skapa en enklare ordning för att verkställa förverkandebeslut kan behovet av en mer effektiv brottsbekämpning tillgodoses.

8.1.2. Ömsesidigt erkännande

Inom EU pågår ett arbete med att ersätta det traditionella samarbetet med en ordning som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden, se avsnitt 2.4. På det straffrättsliga området syftar detta bl.a. till att skapa ett enklare och effektivare förfarande mellan länderna inom EU när det gäller att verkställa straffrättsliga påföljder.

Rambesluten om erkännande och verkställighet av frihetsberövande- respektive frivårdspåföljder introducerar ett nytt sätt att samarbeta vid överförande av sådana påföljder. Samarbetet innebär ett åtagande att, i viss omfattning, som verkställande stat på begäran erkänna och verkställa andra medlemsstaters domar om frihetsberövande respektive frivårdspåföljder. Prövningen av om den andra statens dom ska erkännas och påföljden verkställas är enligt rambesluten begränsad till ett antal vägransgrunder. Om den verkställande staten finner att det finns en sådan omständighet, får den vägra erkännande och verkställighet. I annat fall ska den verkställande staten överta verkställigheten av påföljden. Genomförandet av rambesluten kräver ny lagstiftning.2Det ingår i utredningens uppdrag att lämna förslag på sådan reglering.

2Prop. 2007/08:84 s.20. och prop. 2008/09:19 s. 33 ff.

8.2. Utredningens utgångspunkter

I uppdraget ingår både en översyn och modernisering av IVL och genomförande av rambesluten om erkännande och verkställighet av frihetsberövande respektive frivårdspåföljder. Frågornas gemensamma beredning bör enligt direktiven ske för att motverka en splittring av regleringen. Härigenom skapas förutsättningar för ett enhetligt, samordnat och överskådligt regelverk. En utgångspunkt för utredningen är därför att så långt som möjligt hitta gemensamma lösningar för olika frågeställningar. En skillnad mellan det traditionella samarbetet och samarbetet inom EU är dock att medlemsstaterna inom EU har åtagit sig att, i viss omfattning, erkänna varandras domar på de aktuella områdena. Det konventionsbaserade samarbetet överlåter i stället, som regel, åt den verkställande staten att avgöra om ett överförande ska ske eller inte. Detta innebär att regleringen för olika samarbetsområden i vissa delar måste utformas på olika sätt.

Ökad rörlighet för personer och även den ökade gränsöverskridande brottsligheten har medfört att det blir allt vanligare att personer begår brott i ett annat land än det land de är bosatta i. Frågor kring överförande av straffverkställighet aktualiseras därför i dag i en ökad utsträckning. Vid organiserad brottslighet är det också vanligt att flera länder har jurisdiktion och att brottsligheten riktar sig mot intressen i flera stater. Vilket land som i praktiken blir den dömande staten kan bero på tillfälligheter.

Ett grundläggande syfte med det internationella straffrättsliga samarbetet avseende frihetsberövande påföljder och frivårdspåföljder är att bidra till att straffet verkställs där förutsättningarna är bäst för den dömdes sociala återanpassning. Detta bör vara en utgångspunkt i den nya regleringen. Var den dömde bör avtjäna sitt straff bör alltså som utgångspunkt avgörs av var dennes behov av stöd och hjälp för att avstå från att återfalla i brott tillgodoses bäst.

I allmänhet anses förutsättningarna för en god återanpassning öka om den dömde får avtjäna straffet i det land till vilket han eller hon har sin starkaste anknytning genom bl.a. medborgarskap och hemvist. Synen på vilken anknytning som krävs skiljer sig åt mellan olika länder. I vissa länder är medborgarskapet av avgörande betydelse, medan det i andra – som i Sverige – har större betydelse var den faktiska anknytningen är störst när frågan om överförande av verkställighet uppkommer. Nuvarande svensk praxis innebär exempelvis att den som är bosatt i Sverige och har haft en längre hemvisttid här som regel anses ha en sådan anknytning att verkställighet av

en utomlands ådömd frihetsberövande påföljd kan ske här. Även om ett svenskt medborgarskap är en stark anknytningsfaktor är det för den som varit bosatt utomlands under lång tid enligt praxis inte givet att verkställigheten bör ske här. Nuvarande lagstiftning och praxis bygger på att en helhetsbedömning av samtliga omständigheter ska göras i varje enskilt fall för att bedöma var den sociala återanpassningen kan antas ske bäst. Ur både ett individperspektiv och ett statsperspektiv är det värdefullt om dömda personer verkställer straffet och återanpassas där de kan antas komma att befinna sig efter verkställigheten. Ur ett statsperspektiv kan det även finnas ekonomiska intressen häri.

För den enskilda individen kan det dock i vissa fall vara andra skäl än anknytningen som gör att han eller hon önskar avtjäna straffet i ett särskilt land. Det kan exempelvis bero på hur fängelseförhållandena ser ut, reglerna om villkorlig frigivning eller en önskan om att bygga upp sin framtida tillvaro i ett nytt land. Statens syn på var verkställigheten bör ske kan i sådana fall strida mot individens intresse. Som skydd för den enskilde krävs därför som regel att denne samtycker till ett överförande. När det gäller frihetsberövande påföljder finns dock undantag från samtyckeskravet. Det är fråga om sådana situationer där den dömda personen typiskt sett kan antas främjas av att verkställa påföljden i det andra landet och inte i domslandet. Rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder innebär dessutom en ökad möjlighet för medlemsstaterna att överföra straffverkställighet av frihetsberövande påföljder utan den dömdes samtycke. Även i framtiden bör, såväl vid överförande till länder inom som utom EU, statens intresse av att personer med starkare anknytning i ett annat land avtjänar straffet där vägas mot individens inställning i det enskilda fallet. En utgångspunkt för den nya regleringen bör vara att i största möjliga mån möjliggöra överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till och från Sverige, men alltjämt se till att individens intressen tillgodoses. Detta gör sig särskilt gällande när det är fråga om långa straff. Om den dömdes samtycke inte krävs enligt lagstiftningen bör dock en presumtion råda för verkställighet i hemlandet och en invändning exempelvis om att standarden i de svenska fängelserna är högre än i hemlandet bör inte hindra överföring till ett land där fängelsestandarden är tillfredsställande.

För Sverige som verkställande stat innebär det att svenska myndigheter verkställer en annan stats brottmålsdom och att Sverige därmed ställer sitt system för verkställighet till andra länders för-

fogande. För att detta ska vara möjligt måste det krävas att rättsäkerheten för den enskilde har tillgodosetts i det utländska förfarandet. Vid bedömning av om en dom ska erkännas är det därför naturligt att det ställs vissa krav på exempelvis förfarandet i det andra landet eller på vilka straffrättsliga bedömningar som görs i det landet. Exempelvis bör det, för verkställighet i Sverige av en utländsk utevarodom, som regel krävas att det rättsliga förfarandet i den andra staten motsvarar de krav som uppställs i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Andra exempel på grundläggande principer som bör iakttas vid verkställighet av utländska straff är att gärningen ska motsvara ett brott i Sverige och principen att ett brott inte ska dömas eller påföljd inte ska verkställas två gånger (principen om ne bis in

idem). Ur ett statsperspektiv är det naturligt att det skapas förut-

sättningar att i lagstiftningen kunna tillförsäkra att personer inte är frihetsberövade i Sverige eller verkställer en påföljd på grundval av domar och beslut som inte uppfyller grundläggande principer i Sverige.

Även om staten önskar värna dessa grundläggande principer kan det i vissa situationer av humanitära skäl vara angeläget att kunna överföra verkställigheten även om detta i vissa fall kan strida mot grunderna i svensk straffrätt. Vid internationell straffverkställighet är det fråga om personer som redan är dömda i en annan stat och som, oavsett ett överförande sker eller inte, har att verkställa påföljden. Den dömda personen kan ha starka skäl för att vilja verkställa påföljden i Sverige. Det kan exempelvis vara fråga om unga lagöverträdare som dömts till påföljd för brott begånget före 15 års ålder. Dessa motstående intressen ställer särskilda krav på hur bestämmelser om vägransgrunder bör utformas när Sverige är verkställande stat. En utgångspunkt bör därför vara att det möjliggörs att hänsyn tas till humanitära skäl.

Del II

Överväganden och förslag om

en ny lag om internationell

straffverkställighet

9. En ny lag om internationell straffverkställighet och dess tillämpningsområde

9.1. En ny lag om internationell straffverkställighet

Förslag: Det ska införas en ny lag om internationell straff-

verkställighet. Lagen ska innehålla bestämmelser om verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands och verkställighet av en utländsk brottmålsdom i Sverige. Utgångspunkten är att den nya lagen ska vara konventionsneutral.

Internationella verkställighetslagen (IVL) är som närmare beskrivs i avsnitt 8.1.1 i behov av en översyn och modernisering. Eftersom IVL i grunden är utformad efter brottmålsdomskonventionen, som i praktiken sällan tillämpas, behövs en större omarbetning av lagen. Enligt direktiven bör, om en lösning väljs att utforma lagen efter de olika konventionerna, regelverket utgå från den konvention som huvudsakligen tillämpas. Det står dock utredaren fritt att i stället föreslå en mer konventionsneutral reglering, i syfte att underlätta genomförandet av framtida internationella överenskommelser.

För majoriteten av ärenden som hanteras enligt lagen tillämpas överförandekonventionen. Denna omfattar endast frihetsberövande påföljder. Böter regleras enbart genom brottmålsdomskonventionen, medan förverkande tas upp i brottmålsdomskonventionen samt i ett antal andra överenskommelser. För att uppnå ett enklare och mer lättöverskådligt regelverk anser vi att regleringen, som i och för sig ska bygga på nu gällande överenskommelser, i sin utformning som utgångspunkt bör vara konventionsneutral. Detta medför även att regeringen inte, som i dag, behöver förordna för

vilka överenskommelser och vilka stater som lagen ska tillämpas. Detta kan i stället framgå genom tillämpningsföreskrifter.

Vi bedömer att det i lagen bör framgå vad som gäller som huvudregel avseende en viss fråga, t.ex. om den dömdes anknytning, men att annat kan gälla om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. De överenskommelser som avses och de närmare artiklarna däri kan framgå av ett tillkännagivande. Vidare bör tillkännagivandet (2010:1028) av andra staters anslutning till vissa konventioner om straffrättslig samarbete ersättas av ett nytt tillkännagivande där det framgår vilka stater som är anslutna till de konventioner som omfattas av den nya lagen. På detta sätt kan en överskådlig och enkel reglering uppnås för huvuddelen av antalet ärenden. För de ärenden som hanteras enligt en överenskommelse som tillämpas mer sällan kan en kontroll av den aktuella överenskommelsen vara aktuell.

Lagen ska, liksom i dag, vara uppdelad när det gäller bestämmelser om verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands och verkställighet av en utländsk brottmålsdom i Sverige. För att göra regelverket ytterligare överskådligt bör bestämmelserna även vara uppdelade efter de olika påföljder som ska tillämpas genom lagen. I brottmålsdomskonventionen finns särskilda förfaranderegler som väsentligen skiljer sig från sådana regler i andra överenskommelser. Dessa tillämpas mycket sällan. För att göra lagen mer översiktlig bedömer vi att dessa särskilda förfaranderegler bör tas in ett särskilt kapitel i lagen.

Eftersom strukturen i regleringen med våra förslag blir helt ny och då regelverket även i sak kommer att förändras i vissa delar, gällande exempelvis beslutsordningen, bör bestämmelserna föras in i en ny lag. Den nya lagen bör benämnas lagen om internationell straffverkställighet. Verkställighetsföreskrifter, t.ex. bestämmelser om formkrav, samråd och underrättelser, kan ges i förordningsform eller som myndighetsföreskrifter. Vidare ska det som nämns ovan tillkännages vilka internationella överenskommelser som omfattas av lagen och vilka stater som tillträtt dessa.

9.2. Lagens geografiska tillämpningsområde

Förslag: Lagen ska inte gälla i fråga om verkställighet eller annan

åtgärd som regleras genom lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller genom lagen (2014:00) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

På motsvarande sätt som i IVL ska det i den nya lagen upplysas om att det i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall och att det i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall.

IVL gäller inte i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom den nordiska verkställighetslagen (NVL) (se 42 § IVL). Den nya lagens tillämpningsområde ska begränsas på motsvarande sätt. Detta innebär att verkställighet i ett annat nordiskt land av böter, förverkande eller fängelse eller verkställighet i Sverige av motsvarande straff som dömts ut i de nordiska länderna även i fortsättningen kommer att regleras genom NVL.

Rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ersätter, när det gäller förbindelserna mellan medlemsstaterna, brottmålsdomskonventionen, överförandekonventionen jämte tilläggsprotokollet och Schengenavtalet. Detta innebär att verkställighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen av en frihetsberövande påföljd eller verkställighet i Sverige av en frihetsberövande påföljd som dömts ut i en annan medlemsstat, i fortsättningen i stället ska regleras genom den lagstiftning som genomför rambeslutet, se del III. Detta ska, på motsvarande sätt som gäller NVL, framgå i den nya lagen om internationell straffverkställighet.

Här kan noteras att det nordiska samarbetet endast omfattar fängelse. I fråga om verkställighet av t.ex. överlämnande till rättspsykiatrisk i en annan nordisk stat får därför den nya lagen om internationell straffverkställighet tillämplighet i förhållande till Norge och Island och den nya lagen som genomför rambeslutet tillämplighet i förhållande till Danmark och Finland.

Rambesluten om erkännande och verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande har i svensk rätt genomförts genom lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. IVL gäller vid sidan av dessa lagar i den mån lagen kan anses tillåta ett förenklat förfarande jämfört med rambesluten. Upplysning om dessa lagar finns därför i 1 § tredje och fjärde stycket IVL.1 En motsvarande upplysning bör föras in i den nya lagen.

9.3. Krav på ömsesidighet

Förslag: Lagen ska vara tillämplig i den utsträckning det följer

av en internationell överenskommelse rörande straffverkställighet som är bindande för Sverige. Lagen ska även kunna tillämpas i ett enskilt fall, där kravet på ömsesidighet inte är uppfyllt, om det finns särskilda skäl.

Enligt gällande rätt krävs för tillämplighet av IVL som huvudregel ömsesidighet genom att Sverige ingått en överenskommelse, genom en konvention eller ett avtal, med den andra staten. Det har dock bedömts att det i vissa fall kan finnas skäl att utan krav på ömsesidighet kunna överföra straffverkställighet till och från Sverige. Förutsättningarna för detta är att det föreligger synnerliga skäl för ett överförande, att den dömde är medborgare eller har hemvist i den stat dit överflyttningen ska ske och att det är fråga om en frihetsberövande påföljd. Regeringen kan i sådana fall ge ett förordnande om överförande (se 3 § IVL). Synnerliga skäl enligt bestämmelsen kan föreligga vid fall där det finns starka humanitära, sociala eller liknande skäl. Enligt förarbetena ska vid prövningen av om synnerliga skäl föreligger inte bara den dömdes personliga förhållanden beaktas utan även hänsyn tas till påföljdens svårhetsgrad och totala längd liksom till längden av den verkställighetstid som återstår. En annan omständighet som kan utgöra synnerliga skäl vid överförande från Sverige till annan stat, är om den staten tidigare, i samband med att verkställighet har flyttats från den staten till Sverige, har gjort förbehåll om ömsesidighet.2

1Prop. 2008/09:218 s. 88 och prop. 2010/11:43 s. 146. 2Prop. 1972:98 s. 108.

Regeringen gör i ärenden där det inte finns någon överenskommelse en diskretionär prövning, med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet, av om ett överförande till eller från Sverige bör ske. Faktorer som i denna bedömning kan ha betydelse är; den dömdes medborgarskap, uppehållstillstånd, hur lång tid den dömde vistats i domslandet, den andra staten samt eventuellt i ett tredje land, om den dömde har minderåriga barn eller andra familjemedlemmar i något av länderna, om den dömde har arbete i något av länderna, om den dömde förkommer i belastningsregistret och om den dömde har ett utvisningsbeslut. I stort är det samma bedömningsgrunder som har betydelse vid avgörande av var den dömdes sociala återanpassning kan antas ske bäst.

Vi bedömer att utgångspunkten även för den nya lagens tillämplighet bör vara att det finns en internationell överenskommelse rörande verkställighet av brottmålsdom som är bindande för Sverige. Detta ska framgå av lagen.

Eftersom det normalt brukar förekomma några ärenden per år där fråga uppkommer om att kunna överföra verkställigheten av en frihetsberövande påföljd i förhållande till en stat med vilken Sverige inte har någon överenskommelse, finns det skäl att även fortsättningsvis mot bakgrund av humanitära skäl kunna göra undantag från kravet på ömsesidighet. För svensk del ska det alltså finnas ett utrymme att tillämpa lagen även när det inte föreligger någon överenskommelse. En förutsättning för ett beslut om ett överförande i ett sådant fall är naturligtvis att även den andra staten godtar ett överförande.

Fråga är då om det finns skäl att på något sätt ändra dagens undantagsbestämmelse. I dag krävs synnerliga skäl för ett förordnande. Av den regeringspraxis som finns kan konstateras att kraven i praktiken i många fall inte är så högt ställda som rekvisitet förutsätter. Vi anser därför att kravet på synnerliga skäl kan ändras till särskilda skäl. Detta rekvisit stämmer bättre överens med den praxis som utarbetats och som innebär en sammantagen bedömning av den dömda personens anknytning till respektive stat. Ett grundläggande krav är i dag att den dömde är medborgare eller har hemvist i den verkställande staten. Ett sådant minimikrav bör alltjämt gälla. Detta behöver emellertid inte framgå i lagen utan vara en anknytningsfaktor som tas med i helhetsbedömningen. Därutöver kan vägas in hur länge den dömde haft hemvist i respektive land eller i tredje land, om den dömde har uppehållstillstånd i den verkställande staten och om så är fallet vilken form av tillstånd, den dömdes familjeförhållanden och då särskilt om det finns minderåriga barn i någon av stater-

na, den dömdes arbetsförhållanden, om det föreligger något utvisningsbeslut samt om den dömde förekommer i belastningsregister. Vidare ska faktorer som påföljdens svårhetsgrad och längd samt hur mycket av verkställighetstiden som återstår när frågan väcks alltjämt ha betydelse.

Möjligheten att besluta om ett överförande trots att det inte finns någon överenskommelse gäller i dag endast frihetsberövande påföljder. Enligt vår bedömning bör bestämmelsen göras generell och omfatta böter och förverkande. Härigenom ges ökade möjligheter till brottsbekämpningen även i förhållande till länder med vilka Sverige inte har någon överenskommelse. Vid en bedömning av om det finns särskilda skäl bör i detta sammanhang hänsyn tas till om ett överförande av verkställigheten kan bidra till en mer effektiv brottsbekämpning.

9.4. Lagens tillämpningsområde

9.4.1. Gällande rätt

Nuvarande bestämmelser om vilka utländska respektive svenska brottmålsdomar som omfattas av IVL:s tillämpningsområde finns i 1 § första och andra stycket IVL.

Beträffande utländska brottmålsdomar som får verkställas i Sverige omfattar lagen frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den andra staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol.

I bilaga II till brottmålsdomskonventionen finns en förteckning över lagöverträdelser som inte omfattas av strafflag, men som likställs med brott mot strafflag. Enligt artikel 1 b) omfattas dessa lagöverträdelser av konventionen under förutsättning att i fall då påföljd åläggs av administrativ myndighet, avgörandet kan överklagas vid domstol. Detta har inte föranlett någon särskild definition i 1 § IVL utan i stället finns i 5 § andra stycket 8 IVL en allmän bestämmelse om att påföljd som har ålagts i annan konventionsstat inte får verkställas i Sverige om verkställighet här skulle strida mot konventionen.3

Beträffande svenska brottmålsdomar som får verkställas i annan stat omfattas frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som

3Prop. 1972:98 s. 105.

ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Enligt förarbetena torde uttrycket frihetsberövande påföljd formellt omfatta även den anstaltsbehandling som enligt 28 kap. 3 § brottsbalken kan förenas med skyddstillsyn, men att det i praktiken inte torde bli aktuellt att låta verkställa en sådan påföljd i en främmande stat.4I praktiken har lagen tillämpats på påföljderna fängelse och överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Lagen verkar inte ha tillämpats för överförande av verkställighet av sluten ungdomsvård till en annan stat.

När det gäller förverkande är detta inte en påföljd utan en särskild rättsverkan av brott. I 4 § tredje stycket IVL anges att vad som i lagen sägs om påföljd även gäller förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs.

9.4.2. Definition av en svensk brottmålsdom

Förslag: Lagen ska tillämpas på en av svensk domstol meddelad

dom eller beslut som innebär fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård, böter eller förverkande. Med en svensk brottmålsdom likställs ett godkänt strafföreläggande eller ett godkänt föreläggande av ordningsbot.

Bedömning: Lagen ska inte omfatta överlämnande till vård enligt

lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

De internationella överenskommelser som för närvarande omfattas av IVL framgår i avsnitt 2.1. Dessa överenskommelser, som behandlar frihetsberövande påföljder, böter och förverkande ska omfattas av den nya lagen.

De överenskommelser som omfattas av IVL innebär inte någon förpliktelse för Sverige att låta frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande verkställas i en annan konventionsstat. Det bör av lagen framgå vilka svenska påföljder som omfattas av lagens tillämpningsområde och vars verkställighet därmed är möjlig att överföra till en

4Prop. 1972:98 s. 106.

annan stat. På motsvarande sätt som i dag ska den nya lagen omfatta dom eller beslut av domstol samt beslut som meddelats av annan myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot.

Frihetsberövande påföljder

En genomgång av frihetsberövande påföljder i svensk rätt finns i avsnitt 7.2. Det är i dag möjligt att enligt IVL överföra fängelse och överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Överlämnande till annan vård omfattas inte.5

Det finns inget som tyder på att de av praktiska eller principiella skäl finns anledning att avseende fängelse och överlämnande till rättspsykiatrisk vård begränsa tillämpningsområdet. Praxis visar att det finns ett behov av att kunna överföra fängelsestraff och överlämnande till rättspsykiatrisk vård som utdöms i Sverige till den dömdes hemland. Även den nya lagen bör därför omfatta dessa påföljder.

Såvitt är känt överförs inte verkställigheten av sluten ungdomsvård till den dömdes hemland med tillämpning av IVL. Sluten ungdomsvård kan överföras till följd av en europeisk arresteringsorder eller en nordisk arresteringsorder. Antalet fall där det kan antas finnas skäl att överföra verkställigheten till den dömdes hemland är förmodligen få. Det kan dock inte uteslutas att det i framtiden kan förekomma enskilda fall där det kan finnas skäl att genomföra ett sådant överförande. Det bör därför av den nya lagen framgå att även sluten ungdomsvård omfattas av tillämpningsområdet.

En annan frihetsberövande påföljd enligt svensk rätt är överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, se avsnitt 7.2.3. Möjligheten att överlämna till sådan vård i stället för sedvanlig påföljd används i liten utsträckning. Påföljdsutredningen har dessutom lämnat förslag om att påföljden ska avskaffas.6 Verkställighet av en sådan påföljd kan enligt nuvarande lagstiftning inte anförtros åt annan stat. Det har tidigare inte bedömts lämpligt att låta IVL omfatta annan vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Det har inte framkommit något som gör att det nu skulle finnas skäl för en förändring i denna del. Någon utökning av tillämpningsområdet bör alltså inte ske i detta avseende.

5Prop. 1983/84:197 s. 49. 6SOU 2012:34, band 2, s. 640 ff.

Böter

En beskrivning av böter finns i avsnitt 7.3.

Utanför det nordiska och det europeiska samarbetet är det endast brottmålsdomskonventionen som möjliggör verkställighet av böter i en annan stat. Beslut om företagsbot, återbetalning av rättegångskostnad eller avgift till brottsofferfond omfattas inte av lagen.7Lagen omfattar således böter enligt 25 kap. brottsbalken. Det har inte framkommit något som gör att det finns anledning att avseende tillämpligheten på bötesstraff göra någon annan bedömning. I och för sig tillämpas lagen i praktiken inte för överförande av svenska böter till en annan konventionsstat. Detta har troligen att göra med det krångliga förfarandet enligt konventionen samt att så få stater tillträtt denna. Dessutom finns det ju nu en särskild ordning för överförande av bötesstraff mellan medlemsstater inom EU. Det kan emellertid inte uteslutas att konventionen kan komma att tillämpas i en större omfattning i framtiden eller att andra överenskommelser avseende böter ingås som kan omfattas av lagen. Böter ska därför även fortsättningsvis omfattas av lagens tillämpningsområde.

Förverkande

En beskrivning av förverkande finns i avsnitt 7.4.

En effektiv brottsbekämpning förutsätter ett utvecklat och väl fungerande internationellt samarbete. En rad konventioner har antagits i syfte att främja och förstärka åtgärder för att förebygga och bekämpa brottslighet. En avgörande förutsättning för att med framgång kunna bekämpa allvarlig brottslighet är att det finns effektiva möjligheter att beröva gärningsmännen vinster från den brottsliga verksamheten. IVL gäller såväl sak- som värdeförverkande. De olika förverkandekonventionerna som enligt 21 a–h IVF omfattas av lagens tillämpningsområde omfattar delvis olika fordringar och exekutionstitlar.

IVL tillämpas sällan för överförande av svenska beslut om förverkande. Sedan 1999 har lagen tillämpats vid cirka tio tillfällen. Det finns dock inte någon anledning att ändra på lagens tillämpningsområde avseende förverkande. Det blir alltjämt de olika konventionerna som styr vilka typer av förverkande som omfattas.

7Prop. 2003/04:92 s. 23.

9.4.3. Definition av en utländsk brottmålsdom

Förslag: Lagen ska tillämpas på en dom eller ett beslut om fri-

hetsberövande påföljd, böter eller förverkande som meddelats av domstol i en annan stat efter ett straffrättsligt förfarande. Detta gäller även beslut om böter eller förverkande som meddelats av annan myndighet än domstol i en annan stat i ett straffrättsligt förfarande eller i ett förfarande som i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige likställs med ett straffrättsligt förfarande.

De konventioner som regleras av IVL och som även ska regleras genom den nya lagen omfattar frihetsberövande påföljd, böter och förverkande.

Det ska även av den nya lagen framgå vilka utländska brottmålsdomar och beslut som omfattas av lagens tillämplighet. Den nya lagen ska tillämpas på motsvarande utländska brottmålsdomar som omfattas av gällande rätt. Den definition avseende utländsk brottmålsdom som finns i 1 § första stycket IVL kan därför användas som förebild. Vi bedömer dock att några språkliga justeringar av definitionen är nödvändig, även om det inte är fråga om någon ändring i sak.

Med utländsk brottmålsdom ska avses en dom eller ett beslut om frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som meddelats av domstol i en annan stat efter ett straffrättsligt förfarande. Även beslut om böter och förverkande som meddelats av annan myndighet än domstol i en annan stat ska omfattas om detta skett efter ett straffrättsligt förfarande eller efter ett förfarande som i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige har likställts med ett straffrättsligt förfarande. Detta innebär att beslut efter ett administrativt förfarande som huvudregel inte ska omfattas av lagen. Som nämnts ovan finns det dock i bilaga II till brottmålsdomskonventionen en uppräkning av sådana förfaranden som kan omfattas av konventionen under förutsättning att myndighetens beslut kan överklagas till domstol. Att även sådana beslut omfattas av tillämpningsområdet bör framgå av den nya lagen.

9.4.4. Definition av en utländsk utevarodom vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen

Förslag: Vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen avses

med en utländsk utevarodom ett utländskt avgörande som omfattas av lagen och som har meddelats utan att den dömde eller den mot vilken beslut om förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Med europeisk brottmålsdom förstås enligt IVL dom eller annat avgörande, vars verkställighet ska prövas enligt brottmålsdomskonventionen. Med utevarodom förstås ett sådant angivet avgörande som meddelats här i landet eller i främmande stat av domstol eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut om förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol (4 § första och andra stycket IVL). Denna särskilda definition hänger ihop med det särskilda förfarande som vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen ska användas vid utevarodomar. Uttrycket omfattar inte bara dom som har meddelats av domstol efter förhandling vid vilken den tilltalade inte varit personligen närvarande utan också sådant av annan myndighet träffat avgörande som i brottmålsdomskonventionen har betecknats som ”ordonnance pénale”, för svenskt vidkommande strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.8

De särskilda förfaranderegler som gäller för en utländsk utevarodom vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen ska även finnas i den nya lagen, se avsnitt 14.5.1. För att kunna avgränsa i vilka fall detta särskilda förfarande ska användas bör definitionen av utevarodom föras in i den nya lagen. Däremot föreslår vi att det inte i den nya lagen ska tas in särskilda bestämmelser för förfarandet vid en svensk utevarodom vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen, se avsnitt 14.5.2. Definitionen kan därför begränsas till en utländsk utevarodom.

8 Jfr prop. 1972:98 s. 109.

9.4.5. Frivårdspåföljder

Bedömning: Lagen ska inte omfatta frivårdspåföljder.

Den enda konvention som reglerar internationell straffverkställighet av frivårdspåföljder är den s.k. övervakningskonventionen. Den har i svensk rätt genomförts genom lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet (IskL), se avsnitt 2.2. En möjlighet för att uppnå en mer sammanhållen reglering av internationell straffverkställighet, utanför det nordiska och europeiska samarbetet, är att även låta de frivårdspåföljder som omfattas av IskL ingå i den nya lagen. Det som talar mot detta är att förfarandereglerna skiljer sig väsentligt från vad som gäller enligt regleringen i IVL. Den enkelhet och överskådlighet som vi eftersträvar kan därför försvåras. Detta tillsammans med att övervakningskonventionen i praktiken inte tillämpas gör att vi bedömer att detta regelverk inte bör, i vart fall för närvarande, inarbetas i den nya lagen. För det fall övervakningskonventionen skulle börja tillämpas i en större utsträckning eller om Sverige skulle ansluta sig till andra överenskommelser som rör frivårdspåföljder, är det möjligt att låta den nya lagen omfatta även sådana påföljder.

10. En ny beslutsordning

10.1. Inledning

Enligt internationella verkställighetslagen (IVL) är det regeringen som fattar beslut vid verkställighet i Sverige av frihetsberövande påföljd, böter och förverkande som dömts ut i en annan stat. Vissa beslut kan fattas av åklagare och domstol och vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen ska ett domstolsförfarande användas. Beslutande myndigheter vid överförande från Sverige av verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter och förverkande är Kriminalvården, avseende fängelsestraff, Socialstyrelsen, avseende överlämnande till rättspsykiatrisk vård och Kronofogdemyndigheten avseende böter och förverkande. I dessa fall sköts kommunikationen med den andra staten av Justitiedepartementet genom Centralmyndigheten. Myndigheternas beslut kan överklagas till regeringen och de har dessutom en möjlighet att vid särskilda skäl överlämna ett ärende för avgörande till regeringen. I fall där överenskommelse saknas mellan Sverige och den andra staten är det regeringen som beslutar om verkställighet kan överföras.

Regeringen har alltså i dag en stor roll vid förfarandet enligt IVL. Detta har motiverats med att det möjliggör en diskretionär prövning och ger utrymme till hänsynstagande till de allmänna överväganden som ligger till grund för de internationella överenskommelserna. Ärenden om överförande av straffverkställighet kan i vissa fall ha en utrikespolitisk betydelse som motiverar regeringen som beslutande instans. Sådana inslag saknas dock i de allra flesta ärenden och det kan därför ifrågasättas om ärendena regelmässigt ska prövas av regeringen. Enligt direktiven ska utredaren därför överväga och föreslå en mer ändamålsenlig beslutsordning. En ordning som bygger på myndighets- och domstolsprövning överensstämmer med vad rambesluten föreskriver för samarbetet mellan staterna inom EU. Eftersom en sådan ordning också främjar snabbhet och rättssäkerhet bör

den enligt direktiven väljas i första hand. De särskilda frågeställningar och det behov av diskretionära inslag i prövningen som kan uppstå måste dock beaktas. Det ingår därför i uppdraget att bedöma om prövningen i vissa fall och under vissa förutsättningar bör vara förbehållen regeringen.

I annan reglering gällande överförande av straffverkställighet har lagstiftaren valt att lägga beslutsfattandet på myndighetsnivå. Enligt nordiska verkställighetslagen (NVL) är det Kriminalvården som fattar beslut om överförande av frihetsstraff till och från Sverige och Kronofogdemyndigheten fattar beslut om överförande av bötesstraff och beslut om förverkande till och från Sverige. Enligt lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen är Kronofogdemyndigheten behörig myndighet både vid överförande till och från Sverige. Vidare kan i anslutning till ärenden om en europeisk arresteringsorder eller en nordisk arresteringsorder Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse i vissa fall besluta om överförande av straffverkställighet av frihetsberövande påföljd till och från Sverige.

Överförande av straffverkställighet kan för den enskilde vara ingripande och då särskilt när det gäller frihetsberövande påföljder i de fall den dömdes samtycke inte krävs. En naturlig utgångspunkt är därför att den nya beslutsordningen ska innebära ett rättssäkert förfarande, jfr avsnitt 8.2.

Det kan konstateras att det enligt 2 kap. 9 § regeringsformen är medgivet att till Sverige överflytta verkställighet av frihetsberövande påföljd från en annan stat utan mellankommande beslut av svensk domstol. Det ställs inte i de överenskommelser som omfattas av IVL upp något krav på att beslut om överförande måste fattas på en politisk nivå. Däremot ställs i brottmålsdomskonventionen krav på beslut av domstol när en utländsk påföljd ska verkställas här. Annan myndighet får dock meddela beslut avseende böter och förverkande om beslutet kan överklagas till domstol (artikel 37). I övriga överenskommelser finns det inte något krav på domstolsprövning. För de överenskommelser som omfattar förverkande används samma förfarande som vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen, dvs. åklagar- eller domstolsprövning, se 21 a–i §§ förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, IVF.

10.2. Beslutsordningen vid verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands

10.2.1. Behöriga myndigheter

Förslag: Kriminalvården, avseende fängelse och sluten ungdoms-

vård, Socialstyrelsen, avseende överlämnande till rättspsykiatrisk vård, och Kronofogdemyndigheten, avseende böter och förverkande, ska vara behöriga myndigheter att pröva och besluta om en svensk brottmålsdom ska verkställas utomlands.

Enligt IVL är Kriminalvården, avseende fängelse, Socialstyrelsen, avseende överlämnande till rättspsykiatrisk vård och Kronofogdemyndigheten, avseende böter och förverkande behöriga myndigheter vid överförande av straffverkställighet från Sverige. Myndigheterna har i dag att pröva om det finns förutsättningar för att överföra en svensk påföljd eller förverkande till ett annat land. Regeringen har som framgår ovan vid dessa ärenden en mer begränsad roll.

Det största antalet ärenden om överförande av straffverkställighet från Sverige avser fängelse. Kriminalvården har en fungerande organisation för att hantera dessa ärenden. Det har inte framkommit något som talar för att ansvaret i denna del bör ändras. Kriminalvården ska därför även fortsättningsvis ha ansvar för att pröva om det finns förutsättningar att överföra verkställigheten av ett svenskt fängelsestraff till ett annat land enligt lagen.

Antalet ärenden där Socialstyrelsen prövar om verkställigheten av överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska överföras till en annan stat är få, drygt ett till två fall per år. Socialstyrelsen prövar i dessa fall om den vård som vid ett överförande kommer ges i den andra staten kan anses lämplig och tillräckligt ingripande. Socialstyrelsen har i och för sig rutiner och den kompetens som krävs för att hantera dessa ärenden. Det kan dock mot bakgrund av att antalet ärenden är begränsat ifrågasättas om det finns en bättre lösning i denna del. Vidare upplever Socialstyrelsen att uppgifterna är verksamhetsfrämmande eftersom dess uppdrag i övrigt när det gäller rättspsykiatrisk vård endast avser tillsynsuppgifter. Vi bedömer inte att det finns skäl att lägga ansvaret på en annan nivå än myndighet, jfr avsnitt 10.3.2. En lösning på myndighetsnivå kan vara att låta Kriminalvården även hantera dessa ärenden. En sådan lösning skulle vara naturlig om överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd och

Kriminalvården får ett ansvar att verkställa straff även för psykiskt störda lagöverträdare. Som det ser ut i dag har dock Kriminalvården inte de förutsättningar som krävs för att kunna bedöma om verkställigheten av en rättspsykiatrisk vård lämpligen kan verkställas i en annan stat. Det är Socialstyrelsen som bäst kan bedöma verkställigheten i dessa fall i ett annat land och Socialstyrelsen bör därför, i vart fall för närvarande, kvarstå som behörig myndighet när påföljden innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

En nyhet enligt våra förslag är att det uttryckligen ska framgå att lagen ska tillämpas på överförande av verkställighet av sluten ungdomsvård. Frågan om överförande kommer att aktualiseras främst under verkställighetsstadiet, dvs. under handläggningen hos Statens

institutionsstyrelse. Detta förhållande samt att myndigheten utsetts

som ansvarig myndighet för överförande av verkställighet av sluten ungdomsvård till följd av ett ärende om en europeisk eller nordisk arresteringsorder, talar för att Statens institutionsstyrelse bör utses som behörig myndighet enligt lagen. Frågan om överförande av straffverkställighet har emellertid endast uppkommit vid myndigheten vid några enstaka tillfällen och antalet ärenden kan även i framtiden beräknas bli mycket få. Det begränsade antalet ärenden talar för att uppgifterna i stället läggs på Kriminalvården, jfr avsnitt 10.3.3 där vi föreslår att Kriminalvården ska vara behörig myndighet vid överförande av påföljder som kan antas komma att verkställas som sluten ungdomsvård i Sverige. Det kan förenkla för utländska myndigheter att initiera ett ärende om det är samma behöriga myndighet såväl vid överförande av verkställighet till som från Sverige. Även kommunikationsvägarna kan underlättas om samma kanaler användas i båda fallen. Vi anser därför att Kriminalvården bör vara behörig myndighet även för sluten ungdomsvård. Vid överförande från Sverige är det den verkställande myndigheten som bäst kan bedöma i vilka fall ett överförande kan vara aktuellt samt att bedöma en eventuell verkställighet i en annan stat. Det är Statens institutionsstyrelse som i dessa fall har kännedom om förhållandena kring den enskilda individen och bäst kan bedöma om verkställighet i hemlandet kan antas förbättra den sociala återanpassningen. Det kan dels vara fråga om fall där den dömde själv önskar avtjäna straffet i sitt hemland, dels när Statens institutionsstyrelse bedömer att ett överförande skulle underlätta den dömdes återanpassning. Vi bedömer därför att Statens institutionsstyrelse ska kunna initiera ett ärende hos Kriminalvården och att ett nära samråd ska ske mellan myndigheterna. Detta kan framgå av förordning.

Det finns inget som talar för att ändra den ordning som i dag gäller för böter och förverkande där Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet. Vi föreslår därför inte någon förändring i denna del.

Sammanfattningsvis ska Kriminalvården, vid fängelse och sluten ungdomsvård, Socialstyrelsen, vid överlämnande till rättspsykiatrisk vård, och Kronofogdemyndigheten, vid böter och förverkande, vara behöriga myndigheter att pröva om en svensk brottmålsdom ska verkställas utomlands. Detta ska framgå av den nya lagen. Som framgår i avsnitt 10.6 kan det i vissa undantagsfall finnas skäl att i stället låta regeringen pröva ett ärende.

10.2.2. Överklagande

Förslag: Kriminalvårdens och Socialstyrelsens slutliga beslut ska

även i fortsättningen vara överklagbara. Överklagande ska ske till domstol. Däremot ska det inte längre vara möjligt att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut.

Enligt gällande rätt är det regeringen som är överinstans vid överklagande av myndigheternas beslut (41 § IVL och 12 § IVF). Mot bakgrund av strävan att flytta handläggningen från regeringsnivå till myndighets- och domstolsnivå, finns det inte längre skäl att låta regeringen vara överinstans. Myndigheternas beslut bör, i den mån de ska vara överklagbara, i stället kunna överklagas till domstol.

När det gäller beslut om överförande av verkställigheten av svenska frihetsberövande påföljder till en annan stat, bör dessa även fortsättningsvis kunna överklagas. Detta innebär att Kriminalvårdens och Socialstyrelsens slutliga beslut i ärenden om överförande av straffverkställighet utomlands ska kunna överklagas till domstol, se vidare avsnitt 14.2.1. När det däremot gäller Kronofogdemyndighetens beslut om överförande av verkställigheten av bötesstraff och beslut om förverkande gör vi en annan bedömning. Beslutet tar här sikte på att verkställigheten av en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft ska ske någon annan stans än i Sverige eftersom det kan antas att det finns egendom där. Beslutet är inte ingripande på samma sätt som vid frihetsberövande påföljder där den dömde ska överföras till en annan stat. Det finns inte heller andra skäl som gör att just denna verkställighetsfråga bör kunna överklagas särskilt. Dessutom får Kronofogdemyndighetens beslut om att sända över ett bötes-

straff eller beslut om förverkande för erkännande och verkställighet i en annan medlemsstat inom EU enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU och lagen om erkännande och verkställighet av förverkande inom EU, inte överklagas. Det är angeläget att uppnå en enhetlig reglering oavsett vilket geografiskt område det är fråga om. Vi bedömer därför att det i den nya lagen inte ska införas någon möjlighet att klaga på Kronofogdemyndighetens beslut vid överförande av straffverkställighet av en svensk brottmålsdom om böter eller förverkande till en annan stat. Detta är alltså en ändring i förhållande till gällande rätt.

Fråga är då om allmän förvaltningsdomstol eller allmän domstol ska vara överinstans vid överklagande av Kriminalvårdens och Socialstyrelsens beslut. Denna fråga behandlas nedan i avsnitt 10.4.

10.3. Beslutsordningen vid verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom

10.3.1. En ny beslutsordning vid verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom

Förslag: Beslutsordningen vid verkställighet i Sverige av en ut-

ländsk brottmålsdom flyttas från regeringsnivå till myndighets- och domstolsnivå.

Senare års utveckling på området för straffrättsligt samarbete inom EU har gått mot en decentralisering av beslutsfattande och beslut som tidigare fattades av regeringar och ministerier fattas nu i allt större utsträckning av domstolar och myndigheter. Den svenska regeringens roll i olika internationella straffrättsliga förfaranden har minskat efterhand och detta även i förhållande till stater utanför EU. Det finns en strävan att i största möjliga mån minska antalet förvaltningsärenden som i dag hanteras inom Regeringskansliet. Det har exempelvis lämnats förslag på att beslutanderätten vid frågor om utlämning ska överföras från regeringen till allmän domstol.1

I dag tar många ärenden som handläggs enligt IVL lång tid, vilket delvis har att göra med antalet beslutsnivåer. Det finns därför skäl att även inom detta område flytta beslutanderätten till myndigheter och domstol för att effektivisera förfarandet. Detta kan även skapa

1SOU 2011:71 s. 620 ff.

större förutsättningar för direkt kommunikation mellan de beslutande instanserna i de olika staterna.

Erfarenheterna från det nordiska samarbetet och från samarbetet inom EU, som tidigare har genomförts i svensk rätt, och där olika myndigheter är beslutande instanser är positiva. Dessa förfaranden är mer effektiva och överföranden sker i en större utsträckning än tidigare. Detta talar för att förfarandena enligt IVL kan effektiviseras om regeringens roll i hanteringen minskar. Huvuddelen av de ärenden som i dag handläggs är av sådan karaktär att de skulle kunna hanteras av myndighet och domstol. Det är mycket ovanligt med ärenden där det förekommer omständigheter som har utrikespolitisk betydelse. Mot bakgrund av detta anser vi att beslutsordningen ska flyttas från regeringsnivå till myndighets- och domstolsnivå. Som framgår i avsnitt 10.6 finns det dock skäl att låta prövningen i vissa undantagsfall vara förbehållen regeringen.

10.3.2. Alternativa beslutande instanser

Bedömning: I ett val mellan domstol, åklagare och verkställande

myndigheter ska de verkställande myndigheterna vara beslutande instanser.

Även om regeringen är beslutande instans i de allra flesta ärenden finns det i förfarandet en uppdelning mellan regeringen, åklagare och domstol för bedömning av olika frågor. Dessutom krävs vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen en åklagare- eller domstolsprövning. En första fråga är vilken myndighet/domstol som är bäst lämpad att ta över regeringens roll som behörig myndighet i förfarandet vid överförande av straffverkställighet till Sverige.

I den behöriga myndighetens uppgifter ingår att kontrollera och pröva en framställning från ett annat land eller, i vissa fall, att själv göra en framställning till en annan stat om överförande till Sverige. Prövningen i ett ärende innebär bl.a. att ta ställning till om den dömde har den anknytning som krävs för ett överförande hit, om den utländska påföljden bör anpassas och att ta ställning till eventuella vägransgrunder som aktualiseras. Prövningen är i det största antalet ärenden av enklare karaktär och frågorna av mer praktisk än juridisk natur. I vissa ärenden kan det dock krävas straffrättsliga bedömningar som förutsätter juridisk kompetens.

De instanser som är tänkbara att överta uppgiften att pröva ärenden om överförande av straffverkställighet till Sverige enligt den nya lagen är domstol, åklagare eller den myndighet som verkställer aktuell påföljd.

En fördel med att lägga uppgiften på domstol är att ett domstolsförfarande garanterar en rättssäker prövning. Domstolarna har dessutom viss erfarenhet redan i dag eftersom prövningen av en framställning enligt brottmålsdomskonventionen om en utländsk frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande ska verkställas i Sverige görs av domstol. Prövningen görs i dessa fall av Stockholms tingsrätt. Antalet ärenden som prövas i domstol är emellertid mycket få. En nackdel med att lägga prövningen på domstol är att flera frågor kring internationell straffverkställighet redan ligger på myndighetsnivå och prövningen i många ärenden därför skulle läggas på en högre nivå än vad som är sakligt sett motiverat. Domstolar har inte heller samma praktiska möjlighet att samarbeta direkt med behöriga myndigheter i andra länder. Vidare är det inte självklart om prövningen skulle ligga i allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Allmän domstol hanterar i allmänhet inte verkställighetsfrågor och allmän förvaltningsdomstol, som i och för sig hanterar vissa verkställighetsfrågor, gör normalt inte några straffrättsliga bedömningar.

Det som talar för att lägga uppgiften på åklagare är att viss prövning redan sker där enligt nuvarande reglering. Detta gäller särskilt när det är fråga om böter och förverkande. Vidare är det lätt att kombinera åklagarprövningen med en prövning i domstol när så krävs. Åklagare har erfarenhet av internationellt rättsligt samarbete och är vana att ha kontakter med myndigheter i andra stater. Verkställighetsfrågor är emellertid inte normalt en uppgift för åklagare. Det finns dessutom inte någon större erfarenhet kring exempelvis prövning av, vid frihetsberövande påföljder, anknytning och var den sociala återanpassningen kan antas ske bäst.

Det tredje alternativet är de verkställande myndigheterna. Det är i första hand fråga om Kriminalvården avseende fängelse, Statens institutionsstyrelse avseende sluten ungdomsvård och Kronofogdemyndigheten avseende böter och förverkande. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård verkställs på en vårdinrättning över vilken Socialstyrelsen har tillsynsansvar. Vid överförande av straffverkställighet till Sverige tillämpas svenska verkställighetsregler. Det kan vara till fördel om de myndigheter som i praktiken ska verkställa påföljderna även tar hand om och prövar ett ärende om verkställighet här. En annan omständighet som talar för detta är att myndigheterna redan

i dag utför motsvarande uppgifter enligt den nordiska regleringen samt vid tillämpning av den reglering som hittills genomförts med anledning av samarbetet inom EU.

För att åstadkomma en så likartad ordning som möjligt oavsett vilket geografiskt område ärendet avser anser vi att det ligger närmast till hands att låta de verkställande myndigheterna överta den roll som regeringen har i dag som behörig myndighet. Detta kan leda till effektivitet och ett gott resursutnyttjande. Även om myndigheterna inte i dagsläget hanterar samtliga frågor bör deras verksamhet och kompetens kunna utvecklas till att hantera även dessa frågor. Genom att vi föreslår att myndigheternas slutliga beslut kan överklagas till domstol tillgodoses krav på en hög rättssäkerhet i förfarandet.

10.3.3. De behöriga myndigheterna

Förslag: Kriminalvården, vid påföljd som kan antas komma att

verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård, Socialstyrelsen, vid påföljd som kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård, och Kronofogdemyndigheten, vid böter och förverkande, ska vara behöriga myndigheter i ärenden om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom.

Som redovisats i avsnitt 10.3.2 är det olika myndigheter som har ansvaret för verkställigheten av respektive påföljd. Även om slutsatsen är att regeringens roll i beslutsordningen i huvudsak ska flyttas till myndighetsnivå, kan det diskuteras vilka av de verkställande myndigheterna som lämpligen bör överta denna roll. En lösning som ligger nära till hands är att låta respektive verkställande myndighet vara beslutande instans. För att ärendemängden ska vara tillräckligt omfattande och därigenom myndighetens kompetens ska kunna utvecklas inom det internationella området bör det emellertid övervägas om det är möjligt med en viss samordning t.ex. så att en beslutande myndighet även tar emot en utländsk påföljd som i ett senare skede ska verkställas av en annan myndighet. På så sätt skulle det även bli en mer samordnad prövning av t.ex. anknytningskriterier och de vägransgrunder som ska tillämpas på myndighetsnivå.

De allra flesta ärenden enligt IVL om överförande av straffverkställighet till Sverige avser fängelse, där Kriminalvården är verkställande myndighet. Kriminalvården är redan i dag behörig myndighet

vid överförande av verkställighet till Sverige av fängelse, eller när påföljden kan antas komma att verkställas som fängelse, enligt NVL samt efter ett förfarande enligt en europeisk arresteringsorder eller en nordisk arresteringsorder. Kriminalvården handlägger och beslutar vidare i ärenden om överförande av verkställighet av fängelsestraff från Sverige. Inom Kriminalvården finns det en fungerande organisation och nödvändig juridisk kompetens för att hantera frågor inom internationell straffverkställighet. I den mån uppgiften som behörig myndighet enligt den nya lagen innebär nya arbetsuppgifter bör verksamheten och kompetensen kunna utvecklas till att även kunna hantera dessa. Som framgår i avsnitt 16.4 föreslår vi att Kriminalvården ska vara behörig myndighet i förfarandet som genomför rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU. En sådan helhetssyn på Kriminalvårdens ansvar när det gäller överförande av fängelse till Sverige bör leda till effektivitet och en ökad kompetens inom myndigheten.

En annan frihetsberövande påföljd som enligt vårt förslag ska omfattas av den nya lagen är sluten ungdomsvård, för vilken Statens

institutionsstyrelse är verkställande myndighet. I de fall där en person

under arton år döms till en frihetsberövande påföljd i en annan stat och verkställigheten av denna ska överföras till Sverige, torde denna i de allra flesta fall komma att verkställas som sluten ungdomsvård. I en del länder finns det särskilda påföljder för unga lagöverträdare och i många länder tas särskild hänsyn till gärningsmannens ålder vid verkställigheten av straffet. En del länder har exempelvis särskilda ungdomsfängelser. Det finns få fall där verkställigheten av en frihetsberövande påföljd mot en lagöverträdare under arton år överförts till Sverige. Regeringen har då valt att meddela föreskrifter om att påföljden ska verkställas som sluten ungdomsvård. När det gäller frihetsberövande påföljder gentemot personer under arton år är en möjlighet att utse Statens institutionsstyrelse som behörig myndighet. Det som talar för detta är att myndigheten i de flesta fall även är verkställande myndighet. En nackdel är att Statens institutionsstyrelse för närvarande endast handlägger ärenden om internationell straffverkställighet i den mån en sådan uppkommer enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder. Sådana ärenden är mycket ovanliga. Det finns därför inte i dag någon egentlig organisation eller beredskap för att handlägga dessa ärenden. Det kan också ifrågasättas om antalet fall i framtiden kommer bli så omfattande att myndigheten har underlag att bygga upp en organisation som kan hantera ärendena. En annan svårighet är att det inte alltid är helt givet om exempelvis en

utländsk påföljd om ungdomsfängelse ska verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård i Sverige. Det kan t.ex. bero på den dömdes ålder vid gärningen samt den dömdes ålder när själva frågan om överförande aktualiseras. Vi bedömer därför att det är mest lämpligt att Kriminalvården även tar emot och prövar framställningar om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder avseende unga lagöverträdare. Om påföljden ska verkställas som sluten ungdomsvård ska Kriminalvården samråda med Statens institutionsstyrelse beträffande verkställigheten här.

En frihetsberövande påföljd enligt lagen kan även avse en påföljd som kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård. Verkställighet i Sverige av överlämnande till rättspsykiatrisk vård sker på sjukvårdsinrättning som drivs av landstingen. Socialstyrelsen har tillsynsansvar över dessa enheter. Socialstyrelsen har i dag beslutsansvar när det gäller överförande från Sverige av rättspsykiatrisk vård till en annan stat enligt IVL. Socialstyrelsen är vidare ansvarig myndighet vid överförande av straffverkställighet till och från Sverige till följd av ett ärende om en europeisk eller nordisk arresteringsorder. Socialstyrelsen har alltså i dag rutiner och kompetens för att handlägga dessa ärenden. Denna kompetens bör kunna vidareutvecklas till att även avse utländska frihetsberövande vårdpåföljder som överförs till Sverige och som kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård. En nackdel med att lägga uppgiften på Socialstyrelsen är att antalet ärenden kan antas bli mycket begränsat. Det kan i och med detta vara svårt att uppnå den grad av specialisering och effektivitet som krävs. En möjlighet är att låta Kriminalvården vara behörig myndighet även avseende denna typ av frihetsberövande påföljder. I dag överlämnas dessa ärenden av regeringen alltid vidare för påföljdsomvandling, vilket även bör gälla fortsättningsvis. Det handlar därför i dessa fall framför allt om att bedöma grundläggande förutsättningar och eventuella vägransgrunder. Att välja Kriminalvården skulle vidare vara en naturlig lösning om Psykiatrilagsutredningens förslag om att avskaffa rättspsykiatrisk vård som påföljd genomförs och Kriminalvården blir ansvarig även för denna målgrupp, se avsnitt 7.2.2. Under nuvarande förhållanden är det emellertid Socialstyrelsen som är bäst lämpad att bedöma utländska vårdpåföljder samt att hålla samråd med utländska myndigheter. Detta gör sig särskilt gällande i den nya ordningen för överförande av frihetsberövande påföljder mellan stater inom EU där det förutsätts direkt kommunikation mellan de behöriga myndigheterna i de olika staterna, se avsnitt 16.4. För att uppnå en enhetlig lösning för

olika samarbetsområden anser vi att Socialstyrelsen ska vara behörig myndighet enligt den nya lagen när det gäller påföljder som kan antas komma att verkställas som överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Den nya lagen ska, liksom nuvarande IVL, tillämpas på böter och förverkande. Överförande av verkställighet av utländska bötesstraff eller utländska beslut om förverkande till Sverige är i dag mycket ovanligt. När det gäller böter tillämpas lagen i praktiken inte alls. När det nu finns en särskild ordning för överförande av böter och förverkande mellan medlemsstater inom EU kan det antas att dessa ärenden blir ännu färre. För förverkande finns det i och för sig ett stort antal olika överenskommelser som kan komma att tillämpas i en större utsträckning. Det kan inte heller uteslutas att det i framtiden kommer träffas ytterligare överenskommelser om överförande av verkställighet av böter och förverkande mellan stater utanför Norden och EU. Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid överförande av verkställighet av böter och förverkande till och från Sverige enligt NVL samt enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom EU. Kronofogdemyndigheten har en organisation och den kompetens som krävs för att handlägga dessa internationella ärenden. Vi bedömer därför att Kronofogdemyndigheten är bäst lämpad att vara behörig myndighet för ärenden om överförande av verkställighet av utländska bötesstraff och utländska beslut om förverkande till Sverige. Vid ärenden enligt brottmålsdomskonventionen ska ärendet alltid överlämnas till åklagare för beslut av åklagare eller domstol. I dessa ärenden blir det därför framför allt fråga om att ta emot en framställning och kontrollera att den är fullständig, se avsnitt 14.5.1. När det gäller beslut om förverkande enligt andra överenskommelser följer dessa i dag förfarandet enligt brottmålsdomskonventionen, dvs. det krävs åklagar- eller domstolsbeslut. Som framgår nedan i avsnitt 10.3.4 anser vi dock att det finns skäl att ändra beslutsordningen i denna del och låta Kronofogdemyndigheten beslut om verkställighet av det utländska beslutet om förverkande. I dessa ärenden kan det därför bli fråga om att helt pröva framställningen och fatta beslut om att det utländska beslutet om förverkande ska verkställas i Sverige.

Sammanfattningsvis ska Kriminalvården vid fängelse och sluten ungdomsvård, eller påföljd som kan antas komma att verkställas som fängelse eller sluten ungdomsvård, Socialstyrelsen vid överlämnande till rättspsykiatrisk vård, eller påföljd som kan antas komma att verkställas som överlämnande till rättspsykiatrisk vård, samt Krono-

fogdemyndigheten vid böter och förverkande, vara behöriga myndigheter att pröva om en utländsk brottmålsdom ska verkställas i Sverige. Detta ska framgå av den nya lagen.

10.3.4. Särskilt om beslutsordning vid förverkande

Förslag: Kronofogdemyndigheten ska, i den mån det är möjligt

enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, besluta om verkställighet av en utländsk brottmålsdom om böter eller förverkande.

En framställning om verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande prövas i dag enligt förfarandet enligt brottmålsdomskonventionen, se 21 a–i §§ IVF, vilket innebär att framställningen prövas och beslut fattas av domstol. I de fall framställningen bifalls ersätts den utländska domen med en svensk dom. Enligt 16 § IVL får riksåklagaren när framställningen avser endast böter eller förverkande, i stället för att ansöka hos rätten, själv pröva framställningen och utfärda strafföreläggande för det brott som påföljden avser.

I flera av de överenskommelser som avser förverkande finns det en möjlighet för den stat som tagit emot en framställning om förverkande att antingen verkställa ett sådant beslut som omfattas av överenskommelsen eller överlämna framställningen till sina behöriga myndigheter för att utverka ett nationellt beslut om förverkande och, om ett sådant beslut meddelas, verkställa det.

Den möjlighet som ges enligt dessa överenskommelser att direkt verkställa det utländska förverkandebeslutet används alltså inte i dag. En sådan begränsning kan inte anses stå i överensstämmelse med syftet att skapa förutsättningar för en effektiv brottsbekämpning över gränserna. Vi anser därför att beslutsordningen ska ändras i dessa fall genom att Kronofogdemyndigheten själv prövar framställningen och beslutar om det utländska beslutet om förverkande ska verkställas i Sverige, se vidare avsnitt 13.3.7. Som regel torde dessa ärenden därmed inte längre behöva lämnas till åklagare för beslut, vilket kan leda till ett mer effektivt förfarande.

10.3.5. Domstols och åklagares roll vid ärenden om verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige

Förslag: Allmän domstol ska på motsvarande sätt som i dag pröva

frågor kring tvångsåtgärder och fatta beslut om påföljdsomvandling på talan av åklagare.

Domstol eller, beträffande böter och förverkande, åklagare ska pröva en framställning och besluta om ny påföljd eller förverkande i de fall brottmålsdomskonventionen tillämpas.

Som framgår ovan ska det alltid ske en domstolsprövning vid en framställning enligt brottmålsdomskonventionen. Den behöriga myndigheten har att vid dessa ärenden överlämna framställningen till riksåklagaren för att utverka ett svensk beslut eller en svensk dom som ska verkställas i Sverige. Detta kan ske genom att talan väcks vid domstol eller, avseende böter och förverkande, genom att åklagare beslutar om strafföreläggande. Det ska i den nya lagen införas särskilda förfaranderegler vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen, se avsnitt 14.5.

Vid tillämpning av de övriga överenskommelser som är bindande för Sverige krävs inte att det utländska avgörandet ersätts med en svensk dom eller beslut. I dessa fall föreslår vi att den behöriga myndigheten beslutar om förutsättningarna i lagen är uppfyllda och om den utländska brottmålsdomen ska verkställas i Sverige. Liksom i dag ska åklagare och allmän domstol hantera frågor kring tvångsåtgärder, se avsnitt 12.5 och 13.3.6. Åklagare och allmän domstol ska även, liksom i dag, hantera ärenden där det blir aktuellt med påföljdsomvandling, se avsnitt 12.7.3. Ärenden där frågor kring tvångsmedel eller påföljdsomvandling aktualiseras torde bli mycket ovanliga.

I syfte att uppnå ett rättssäkert förfarande ska de behöriga myndigheternas beslut i ett ärende om överförande av straffverkställighet till Sverige kunna överklagas, se närmare avsnitt 14.2. Se nedan om val av överinstans. Vi bedömer inte att det i övrigt finns skäl att i den nya lagen lägga ytterligare uppgifter på åklagare eller domstol.

Enligt gällande rätt anges riksåklagaren som behörig åklagare för uppgifter enligt IVL. Riksåklagaren får i den omfattning regeringen bestämmer förordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt lagen ankommer på Riksåklagaren (37 § IVL och 23 § IVF). Vi bedömer att det är mer ändamålsenligt att i den nya lagen i stället ange åklagarmyndigheten som ansvarig för olika uppgifter enligt lagen och där-

med låta myndigheten själv avgöra var ansvaret ska ligga inom myndigheten.

10.4. Val av överinstans

Förslag: Allmän domstol ska vara överinstans vid överklagande

av de behöriga myndigheternas beslut.

Som framgår ovan föreslår vi att Kriminalvårdens och Socialstyrelsens beslut både vi överförande av straffverkställighet från och till Sverige ska kunna överklagas till domstol. Detsamma gäller Kronofogdemyndighetens beslut vid överförande av straffverkställighet till Sverige. Fråga är då om allmän förvaltningsdomstol eller allmän domstol ska vara överinstans.

I dag handläggs vissa frågor om internationell straffverkställighet i allmän domstol och andra i allmän förvaltningsdomstol. Vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen sker både prövningen av själva framställningen och en omvandling av påföljden av Stockholms tingsrätt. Handläggningen sker enligt reglerna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål, vilket innebär att tingsrättens avgörande kan överklagas på vanligt sätt. I de fall regeringen överlämnar ett ärende för påföljdsomvandling handläggs detta i Stockholms tingsrätt enligt reglerna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål.

Kriminalvårdens beslut enligt NVL överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Kronofogdemyndighetens beslut om verkställbarhetsförklaring enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom EU överklagas till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. När det gäller överförande av en frihetsberövande påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder kan den behöriga myndighetens beslut härom inte överklagas eftersom det finns ett bakomliggande domstolsbeslut i allmän domstol. Det underliggande beslutet har fattats av allmän domstol som kan överklagas till hovrätt. Ett beslut som innebär att den behöriga myndigheten meddelar närmare föreskrifter får dock överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Om den behöriga myndigheten i ett sådant ärende i stället överlämnar åt åklagare att göra en fram-

ställning hos tingsrätten om att ny påföljd ska bestämmas gäller rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål.

I syfte att uppnå ett enhetligt och tydligt system bör samma överinstans väljas oavsett om ett beslut avser överförande av straffverkställighet från eller till Sverige och oavsett vilken behörig myndighet som fattat beslutet. På så sätt skapas förutsättning för en enhetlig rättstillämpning av de olika krav och andra förutsättningar som finns i lagen. Det kan t.ex. handla om anknytningsbedömning eller bedömning av olika vägransgrunder.

Kriminalvårdens och Socialstyrelsens beslut överklagas normalt till allmän förvaltningsdomstol vilket kan tala för att låta allmän förvaltningsdomstol vara överinstans. Dessa domstolar hanterar nationella verkställighetsfrågor, vilket normalt inte allmän domstol gör. Däremot överklagas Kronofogdemyndighetens beslut normalt till allmän domstol.

Det internationella straffrättsliga samarbetet har under de senaste åren utvecklats och förbättrats, framför allt inom ramen för EUsamarbetet, men också inom andra internationella fora som Europarådet. Samarbetet har i första hand hanterats av allmän domstol. Även om den nu föreslagna regleringen rör verkställighet aktualiseras samma straffrättsliga frågeställningar som i annan lagstiftning t.ex. rörande dubbel straffbarhet och principen om ne bis in idem. Detta talar med styrka för att även beslut enligt denna lag ska prövas av allmän domstol. Även andra frågor som ska avgöras av de behöriga myndigheterna är av annan karaktär än rena verkställighetsfrågor. Det handlar exempelvis om att göra anknytningsbedömningar, ta ställning om en utländsk påföljd ska anpassas och att ta ställning till olika vägransgrunder. Eftersom allmän domstol alltid har att pröva en framställning enligt brottmålsdomskonventionen samt efter överlämnande för påföljdsomvandling är det också naturligt att samma domstolsslag även prövar motsvarande straffrättsliga frågor som kan aktualiseras efter ett överklagande. En sådan lösning stämmer också väl överens med det förfarande som finns i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom EU. Vi anser alltså att den bästa lösningen är att allmän domstol får vara överinstans vid både ärenden om verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands och om verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige. Se närmare i avsnitt 25 om behörig domstol.

10.5. Ärenden där det inte föreligger någon ömsesidighet

Förslag: Den behöriga myndigheten har att, i ärenden där det inte

föreligger ömsesidighet, pröva om det föreligger särskilda skäl för att lagen ändå ska tillämpas.

Den nya lagens tillämplighet föreslås inte kräva ömsesidighet om det föreligger särskilda skäl, se avsnitt 9.3. Som där framgår kan det finnas skäl som motiverar att Sverige samarbetar med ett annat land i ett enskilt fall även utan överenskommelse. Vid tillämpning av den nuvarande regleringen i 3 § IVL gör regeringen en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda ärendet, varvid den dömdes anknytning till Sverige respektive den andra staten har stor betydelse. Ärenden där det förkommer utrikespolitiska hänsyn är sällsynta.

En möjlighet är att låta regeringen även fortsättningsvis hantera samtliga ärenden utan ömsesidighet. På så sätt kan eventuella politiska hänsyn tas om hand. Om regeringen kommer fram till att lagen ska vara tillämplig kan ärendet överlämnas till den behöriga myndigheten för fortsatt handläggning. Mot en sådan ordning talar emellertid den renodling som eftersträvas i beslutsprocessen.

En annan möjlighet är att låta de behöriga myndigheterna även pröva ärenden, där det inte finns någon överenskommelse, vilka kan uppkomma både när det gäller överförande till Sverige och från Sverige. Eftersom de omständigheter som bedöms i de flesta av dessa ärenden är likartade de omständigheter som bedöms i ett ärende med ömsesidighet, kan prövningen med fördel göras av den behöriga myndigheten. Själva förfarandet kan i dessa fall följa huvudreglerna enligt lagen. Om det i undantagsfall skulle förekomma ärenden där det krävs utrikespolitiska hänsyn kan, som framgår i avsnitt 10.6, ärendet överlämnas av den behöriga myndigheten till regeringen. Sammantaget anser vi att det är mest fördelaktigt om de behöriga myndigheterna har att bedöma om det föreligger särskilda skäl att tillämpa lagen när det inte föreligger ömsesidighet. Detta ska framgå av den nya lagen.

10.6. Regeringens roll i den nya beslutsordningen

Förslag: Den behöriga myndigheten får, om det föreligger syn-

nerliga skäl, överlämna ett ärende enligt lagen till regeringen för avgörande.

Enligt gällande rätt har, som framgår ovan, regeringen en stor roll vid ärenden om verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige. Vid verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands ligger däremot prövningen på myndighetsnivå, med möjlighet att överklaga till regeringen. Det finns dessutom möjlighet för Kriminalvården, Socialstyrelsen och Kronofogdemyndigheten, om det föreligger särskilda skäl, att med eget yttrande överlämna ett ärende till regeringen för avgörande (26 § första stycket och 34 a § tredje stycket IVL).

Som framgår ovan föreslår vi att regeringens nuvarande roll vid verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige ska övertas av Kriminalvården, Socialstyrelsen och Kronofogdemyndigheten. Ärenden om verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands ska inte längre överklagas till regeringen utan, i förekommande fall, till allmän domstol. De behöriga myndigheterna ska även ansvara för ärenden där det inte finns någon överenskommelse mellan Sverige och den andra staten, se avsnitt 10.5. Detta innebär att regeringen inte längre kommer ha någon roll i den nya föreslagna beslutsordningen. I utredningens uppdrag ingår emellertid att bedöma om prövningen även enligt den nya beslutsordningen i vissa fall och under vissa förutsättningar bör vara förbehållen regeringen.

Genom förslaget tas steget att gå från en regeringsprövning till en myndighets- och domstolsprövning. Det som talar starkt mot att ändå tillåta en regeringsprövning i vissa undantagsfall är att detta kan skapa en osäkerhet i beslutsordningen. En regeringsprövning i vissa fall får inte heller innebära att någon inskränkning sker i domstolens eller förvaltningsmyndighetens självständighet (11 kap. 3 § och 12 kap. 2 §regeringsformen). Vi har här att bedöma om det ändå finns sådana särskilda behov som gör det motiverat med en möjlighet till regeringsprövning i vissa undantagsfall och i så fall hur en sådan bestämmelse ska utformas.

En inledande fråga är då i vilka fall det skulle kunna vara motiverat med en regeringsprövning. En situation som kan nämnas är när det inte finns någon överenskommelse mellan Sverige och den andra staten, men staterna förhandlar om en överenskommelse för

det enskilda fallet eller att i framtiden gälla generellt. Som framgår i avsnitt 10.5 anser vi att även sådana ärenden normalt bör kunna prövas av den behöriga myndigheten. Det kan emellertid tänkas att de mellanstatliga relationerna är sådana att ett överförande av verkställigheten bör komma till stånd trots att det råder tveksamhet om lagens förutsättningar är helt uppfyllda och att överväganden behöver tas som rör förhållandet till den andra staten. Det kan i dessa ärenden behövas en diskretionär prövning av utrikes- eller säkerhetspolitiska skäl som lämpligen bör göras av regeringen.

En prövning av regeringen kan även vara motiverad när ett ärende rör vissa brottstyper. Vid verkställighet av en utländsk brottmålsdom kan t.ex. påföljden avse ett politiskt eller militärt brott. Avslag med hänvisning till att gärningen som påföljden avser utgör ett sådant brott får i dag endast göras av regeringen. Vid verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands kan särskilda överväganden vara relevanta när det är fråga om påföljd för gärning som avser brott mot rikets säkerhet eller brott som riktats mot en person som innehar ett offentligt uppdrag. Det kan här vara relevant att ta hänsyn till allmänna intressen av att verkställigheten inte överförs till en annan stat, trots att förutsättningarna i lagen i och för sig är uppfyllda. Särskilda lämplighetsöverväganden kan alltså vara relevanta.

Som framgår ovan finns det redan en ventilbestämmelse till regeringen i dag vid överförande av straffverkställighet från Sverige. Denna har enligt förarbetena motiverats med följande.2

För egen del vill jag framhålla att internationella verkställighetslagen ingår bland de lagar som reglerar vårt internationella samarbete på brottmålsområdet. Detta samarbete täcker en rad olika situationer varav en del ter sig tämligen rutinartade medan andra kan vara viktiga från principiell synpunkt eller med hänsyn till enskilda personer eller Sveriges förhållande till annan stat. Särskilt i det senare fallet kan det vara angeläget att regeringen, som är det organ som i första hand svarar för våra internationella relationer (se 10 kap. regeringsformen), kan få tillfälle att ta ställning i ärendena. Visserligen finns i 10 kap. 8 § regeringsformen en regel om att utrikesministern ska hållas underrättad när det hos en annan myndighet kommer upp en fråga som är av betydelse för Sveriges mellanfolkliga förbindelser. Härigenom finns en möjlighet för att regeringens utrikespolitiska överväganden kan få inverkan på ett ärende hos en förvaltningsmyndighet. I vissa fall torde dock denna möjlighet inte vara tillräcklig utan själva beslutanderätten bör ligga hos regeringen. Så är också fallet i åtskilliga ärendetyper i lagregleringen om internationellt brottmålssamarbete. En typ av ärenden där en sådan möjlighet inte finns för regeringen är ärenden enligt överförandekonven-

2Prop. 1992/93:4 s 36 f.

tionen om verkställighet av en svensk brottmålsdom i en främmande stat. Även denna typ av ärenden kan, särskilt om det kan vara aktuellt att inte bifalla en annan stats framställning om sådan överflyttning, kräva överväganden som av principiella skäl bör göras av regeringen och inte av en förvaltningsmyndighet. Jag anser därför att de berörda myndigheterna i de åsyftade fallen efter sin utredning bör ha möjlighet att hänskjuta ärendet till regeringen.

Vi anser att dessa ställningstagande om behovet av en regeringsprövning i vissa undantagsfall fortfarande är relevanta. Sammanfattningsvis ser vi att det kan finnas ett behov av att regeringen får avgöra vissa ärenden i undantagsfall. Det kan alltså vara fråga om fall när det av utrikes- eller säkerhetspolitiska skäl, med hänsyn till mellanstatliga relationer eller mot bakgrund av brottets karaktär finns skäl att göra en diskretionär prövning som lämpligen görs av regeringen och inte av en förvaltningsmyndighet. Kravet enligt 10 kap. 13 § regeringsformen om att chefen för utrikesdepartementet ska hållas underrättad, när fråga som har betydelse för förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos en statlig myndighet, kan inte anses tillräckligt för att tillgodose dessa behov. Vi föreslår därför att det i lagen införs en s.k. ventilbestämmelse till regeringen.

Fråga är då hur denna bestämmelse ska utformas. Det finns även i annan lagstiftning bestämmelser om att regeringen i undantagsfall ska pröva vissa ärenden som annars prövas av myndighet eller domstol. Ett exempel inom det internationella straffrättsliga området är 2 kap. 15 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Där ges regeringen exklusiv rätt att avslå en ansökan på vissa avslagsgrunder och åklagare och domstol kan även överlämna ärenden för eventuellt avslag i andra fall. Mot bakgrund av att det i vårt fall är svårt att förutse de situationer som kan uppkomma i framtiden och som kan motivera en prövning av regeringen är en sådan lösning inte lämplig. Vidare kan det i de situationer som nämns ovan vara fråga om såväl avslagsbeslut som bifallande beslut. Bestämmelsen i den nya lagen bör därför i stället ha en generell utformning. Detta motsvarar vad som gäller i dag med den skillnaden att bestämmelsen ska kunna tillämpas såväl vid överförande av verkställighet från Sverige som till Sverige. Den bestämmelse som finns i dag om överlämnande till regeringen bör därför användas som förebild. Möjligheten att överlämna ett ärende till regeringen bör emellertid inskränkas mot vad som gäller i dag. I stället för särskilda skäl bör det krävas synnerliga skäl. Härigenom betonas att möjligheten att över-

lämna ett ärende ska tillämpas ytterst restriktivt och endast då ärendet har sådana inslag som nämns ovan. Det torde framför allt bli fråga om att överlämna ett ärende som rör en icke konventionsstat, men det kan inte uteslutas att det även i andra ärenden kan uppkomma omständigheter som rör mellanstatliga relationer. Ett ärende ska däremot inte överlämnas t.ex. endast mot bakgrund av att omständigheterna är sådana att ärendet är mer svårbedömt.

Fråga är vidare när under handläggningen ett överlämnande till regeringen bör kunna ske. De omständigheter som kan tala för ett överlämnande till regeringen torde normalt framkomma under den behöriga myndighetens handläggning. Särskilt i avtalslösa ärenden torde regeringskansliet haft de inledande diskussionerna med den andra staten. Samråd mellan regeringskansliet och den behöriga myndigheten bör då naturligen ske. Detta talar för att det är tillräckligt att möjligheten till överlämnande endast gäller under den behöriga myndighetens handläggning. En sådan lösning får anses minimera osäkerheten i beslutsordningen. En bestämmelse som innebär att en domstol överlämnar ett ärende till regeringen får i och för sig anses möjlig, jfr lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. För en sådan lösning kan tala att även senare uppkomna omständigheter i t.ex. relationen mellan Sverige och den andra staten kan tas om hand. Behovet av att utsträcka bestämmelsens tillämpningsområde till att även omfatta domstol torde dock vara minimalt. Utrymmet för överlämnande till regeringen bör inte göras större än vad som absolut är motiverat. I syfte att uppnå en så klar och tydlig beslutsordning som möjligt bedömer vi därför att det är tillräckligt att det är den behöriga myndigheten som får överlämna ett ärende till regeringen. Detta innebär att när den behöriga myndigheten väl har fattat ett slutligt beslut i ärendet ska det inte längre vara möjligt med ett överlämnande. En eventuell överprövning får i stället i ett sådant fall ske i domstolen.

Bestämmelsen ska således utformas på så sätt att den behöriga myndigheten vid synnerliga skäl får överlämna ett ärende till regeringen för avgörande. Detta innebär att myndigheten ges utrymme att överlämna ett ärende och att det inte är fråga om en skyldighet. Det normala torde vara att ett överlämnade till regeringen påbörjas genom ett samråd mellan den behöriga myndigheten och regeringen. Den behöriga myndigheten bör, på motsvarande sätt som i dag, överlämna ärendet tillsammans med ett eget yttrande i ärendet. Regeringen har att efter ett överlämnande pröva ärendet enligt lagen och besluta om ett överförande av straffverkställighet ska ske från eller

till Sverige. Det kan handla om att besluta om en framställning ska göras till en annan stat om överförande av straffverkställighet eller om en framställning från en annan stat ska bifallas eller avslås. När det gäller överförande av verkställighet från Sverige möjliggör lagens utformning, med bl.a. en lämplighetsbedömning, den diskretionära prövning som kan vara befogad för regeringens del, se avsnitt 11.2.6. Även vid överförande av verkställighet till Sverige ger lagens utformning möjlighet för regeringen att inom lagens ramar göra en diskretionär bedömning. När det exempelvis gäller hinder mot verkställighet i Sverige finns en möjlighet att ända överföra vid särskilda skäl, se avsnitt 12.3.1.

I den mån regeringens beslut innebär att en framställning ska göras till en annan stat om överförande av en svensk brottmålsdom till den staten eller en framställning till en annan stat om överförande av en utländsk brottmålsdom till Sverige, ska den behöriga myndigheten ges i uppdrag att göra en sådan framställning. Därefter samt i ärenden där regeringen beslutat att ett överförande av straffverkställigheten ska ske, ska den behöriga myndigheten ha att vidta de åtgärder som krävs. Det handlar t.ex. om att se till att den dömde överförs till den andra staten eller till Sverige samt att fatta de beslut som kan krävas under verkställigheten.

10.7. Kommunikationsvägar och översättning

10.7.1. Kommunikationsvägar

Förslag: Justitiedepartementet ska även i fortsättningen ta emot

och sända framställningar. I den mån en internationell överenskommelse möjliggör kommunikation direkt mellan behöriga myndigheter ska det tillåtas.

Enligt de olika konventioner och protokoll som har utarbetas för det straffrättsliga samarbetet ska staterna utse en centralmyndighet för att ta emot och sända framställningar. Denna centralmyndighetsfunktion är för svenskt vidkommande sedan den 1 oktober 2000 placerad på Justitiedepartementet som en del av departementets enhet för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbetet (BIRS).3Tidigare låg centralmyndighetsfunktionen hos Utrikesdepartemen-

3 Det pågår en översyn av centralmyndighetsfunktionen och dess placering (Ju 2011:A).

tet. Justitiedepartementet kan ta del av Utrikesdepartementets särskilda kompetens när det gäller utrikespolitiska frågor genom att samråda med Utrikesdepartementet i sådana ärenden.4

Inom det nordiska samarbetet gäller sedan länge att myndigheterna får kommunicera direkt med varandra. Även inom samarbetet mellan länderna inom EU är avsikten att de behöriga myndigheterna ska kunna kommunicera direkt med varandra utan anlitande av någon centralmyndighet.

I en del av de överenskommelser som omfattas av IVL har staternas justitieministerier utsetts till centralmyndigheter direkt i konventionen eller i protokollet. Så är fallet exempelvis enligt brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen. I andra konventioner utser de tillträdande staterna själva sina centralmyndigheter. Så är fallet i exempelvis förverkandekonventionen och narkotikabrottskonventionen, där Sverige utsett Justitiedepartementet som centralmyndighet. I vissa fall kan mottagarlandet göra en förklaring om att annan ordning ska tillämpas för lämnande av meddelande, exempelvis att en framställning ska göras på diplomatisk väg. Enligt avtalet med Thailand ska framställning och svar lämnas på diplomatisk väg.

Det kan i en överenskommelse finnas en möjlighet för staterna att tillåta direktkommunikation mellan myndigheterna. Enligt artikel 15.1 i brottmålsdomskonventionen kan framställning och meddelande, som är nödvändigt för tillämpning av konventionen, efter överenskommelse mellan berörda fördragsslutande stater, översändas direkt av myndighet i den anmodande staten till myndighet i den anmodade staten.

Huvudregeln, som ska framgå av den nya lagen, enligt det ovan beskrivna är således att en framställning eller annan handling enligt lagen som ska skickas till en annan stat, ska överlämnas av den behöriga myndigheten till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den andra staten. På motsvarande sätt ska en framställning eller annan handling enligt lagen från en annan stat ges in till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar denna till behörig myndighet i Sverige. Om den aktuella överenskommelse som tillämpas i det enskilda fallet tillåter direktkommunikation bör detta tillåtas. En sådan undantagsregel bör därför tas in i lagen. Kommunikationsvägarna kommer således motsvara vad som gäller i dag.

4Prop. 1999/2000:61 s. 91.

Om en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige eller en framställning om verkställighet av svensk brottmålsdom i en annan stat skickas till en svensk myndighet som inte är behörig att ta emot och handlägga denna, är det rimligt att det åläggs denna myndighet att vidarebefordra framställningen till Justitiedepartementet eller till den behöriga myndigheten. Det kan exempelvis inträffa att en framställning om verkställighet av en utländsk brottmålsdom avseende en frihetsberövande vårdpåföljd felaktigt sänds till Kriminalvården. Bestämmelse härom kan tas in i förordning. I fall där det är tveksamt om en framställning ska handläggas av Kriminalvården eller Socialstyrelsen bör myndigheterna samråda och ett överlämnande av framställningen kunna ske till den andra myndigheten om det är lämpligt.

10.7.2. Översättning av handlingar

Förslag: Den behöriga myndigheten ska se till att handlingar som

sänds till en annan stat, i den mån det behövs, översätts till den andra statens språk eller till ett språk som den staten har förklarat att den godtar.

Enligt gällande rätt är det Justitiedepartementet som ombesörjer översättning av handlingar i den mån det behövs (24 § IVF). Detta gäller alltså både vid ärenden om överförande av straffverkställighet till Sverige och från Sverige. Översättningskostnaderna varierar väsentligt mellan olika ärenden. Kostnaden vid ett normalärende vid överförande av straffverkställighet från Sverige är mellan 20 000 kr till 40 000 kr, men kan i vissa fall bli ännu mer.

Eftersom Justitiedepartementet i den nya beslutsordningen endast kommer att agera som kommunikationsväg bedömer vi att det i stället bör vara de behöriga myndigheterna som ser till att relevanta handlingar översätts. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom EU och lagen om erkännande och verkställighet beslut om förverkande inom EU och den lagstiftning vi föreslår för genomförande av rambesluten.

11. Verkställighet av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd utomlands

11.1. Inledning

Som framgår i avsnitt 10.2 föreslår vi att Kriminalvården och Socialstyrelsen även fortsättningsvis ska vara behöriga myndigheter vid överförande av verkställighet av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd till en annan stat. Kriminalvården föreslås vara behörig myndighet vid överförande av verkställighet av fängelse och sluten ungdomsvård samt Socialstyrelsen vid överförande av verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, se avsnitt 10.2.1. Statens institutionsstyrelse ska hos Kriminalvården kunna initiera ett ärende gällande sluten ungdomsvård, se avsnitt 11.3. Myndigheternas beslut ska kunna överklagas till allmän domstol, se avsnitt 10.2.2 och 10.4.

Enligt internationella verkställighetslagen (IVL) är förfarandet i stort detsamma oavsett vilken överenskommelse som tillämpas, se avsnitt 3.1.1. Vi har utgått från dessa bestämmelser vid utformningen av den nya lagen. Vissa ändringar har dock bedömts nödvändiga för att möjliggöra en myndighets- och domstolsprövning.

11.2. Allmänna förutsättningar

11.2.1. Inledning

En grundläggande förutsättning för att kunna överföra verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till en annan stat är att det finns en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten eller att det finns särskilda skäl att ändå tillämpa lagen, se avsnitt 9.3.

Vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen får enligt gällande rätt en framställning om överförande inte göras om det kan antas att, med motsvarande tillämpning av 5 andra stycket 1–8, hinder mot verkställighet i den främmande staten kan föreligga (26 § IVL), se avsnitt 4.2.1. Vid tillämpning av överförandekonventionen ska motsvarande förutsättningar som gäller vid överförande till Sverige vara uppfyllda (34 a § IVL), se avsnitt 4.2.2. Detta innebär att den dömde ska vara medborgare eller ha hemvist i den andra staten, att den dömde samtyckt till överförandet om det krävs, att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt och att minst sex månader återstår av verkställigheten eller att särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs till Sverige. Några mer detaljerade föreskrifter om när ett överförande bör ske finns inte i IVL. I förarbetena vid genomförandet av brottmålsdomskonventionen har det lämnats vissa riktlinjer för när ett överförande lämpligen bör ske, se avsnitt 4.5. Där framgår även att ett överförande vid förhållanden som skulle ha utgjort hinder mot utvisning aldrig kan komma i fråga. Därutöver har viss praxis utformats på området. Det har exempelvis inte ansetts lämpligt att överföra verkställigheten av en frihetsberövande påföljd om denna efter en omvandling, av längd eller art, väsentligen avviker från påföljden som dömts ut i Sverige. I vissa fall, och då framför allt med länder där det inte finns någon överenskommelse, har det inte ansetts lämpligt med ett överförande mot bakgrund av förhållandena i det aktuella landet. Det kan exempelvis handla om svåra fängelseförhållanden eller utbredd korruption som kan medföra risk för att utdömt fängelsestraff inte kommer verkställas alls eller väsentligen ändras avseende längd eller innehåll. Ett överförande får inte heller ske i strid med internationella åtaganden som exempelvis Europakonventionen.

<