NJA 2007 s. 168

Fråga om tillämpning av Europakonventionen och FN:s barnkonvention vid överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder.

Örebro tingsrätt

Örebro tingsrätt (tingsfiskalen Tobias Bergkvist) anförde i slutligt beslut den 23 november 2006:

Bakgrund

Domstol i Polen har den 29 augusti 2006 utfärdat en europeisk arresteringsorder avseende polske medborgaren M.B., misstänkt för bedrägeri i Polen under tiden den 9 oktober till den 27 november 1991. Enligt arresteringsordern har regionaldomstolen i Lublin, Polen, den 23 maj 2006 utfärdat en häktningsorder avseende M.B.

I enlighet med begäran därom greps M.B. av svensk polis den 11 november 2006 kl. 07.25 och anhölls samma dag kl. 11.10. Han frigavs kl. 15.00 samma dag och ålades genom beslut från åklagaren förbud att lämna Örebro samt anmälningsskyldighet hos Polismyndigheten i Örebro varje måndag, onsdag och fredag före kl. 13.00.

Yrkanden m.m.

Åklagaren har begärt rättens prövning av om M.B. skall överlämnas till Polen samt hemställt att rätten prövar reseförbudet.

M.B. har i första hand yrkat att begäran om överlämnande skall avvisas eftersom det till arresteringsordern inte har fogats något beslut om häktning varvid det är osäkert huruvida misstankarna mot honom prövats i Polen, om det förevarit en regelrätt häktningsförhandling och om han fått ett ombud. I andra hand har han bestritt att ett överlämnande sker på grund av att hinder däremot föreligger enligt 2 kap. 4 § andra punkten lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eftersom ett överlämnande skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen.

Tingsrätten har hållit muntlig förhandling i målet.

Åklagaren har utvecklat grunden för sin begäran och anfört i huvudsak följande. Arresteringsordern är formellt korrekt. De bedrägerier som M.B. gjort sig skyldig till i Polen omfattar 462 836 zloty (1991), vilket av polsk myndighet ansetts vara ett mycket högt värde. Brottsmisstanken omfattar sammanlagt 28 tillfällen. Brotten preskriberas den 27 november 2016 och maxstraffet för aktuellt brott är 10 års fängelse. Brottet ingår bland de brott för vilka det enligt Europeiska unionens råds rambeslut inte krävs dubbel straffbarhet. I och med införandet av en europeisk arresteringsorder har Sverige accepterat de bestämmelser om preskription som gäller i Polen. Tingsrätten kan inte pröva bevisstyrkan i en arresteringsorder. M.B:s personliga omständigheter är inte sådana att de utgör hinder mot ett överlämnande. Anledningen till att M.B. frigavs med reseförbud var hans anknytning till Sverige och de omständigheter som finns kring hans arbete här och hur han lever samt att de ifrågavarande misstankarna avsåg brott som ligger en bit tillbaka i tiden. Det finns alltjämt risk att M.B. avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Det är emellertid tillräckligt med ett reseförbud och därmed förbunden anmälningsskyldighet.

M.B. har till stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak följande. Det har gått 15 år sedan de påstådda brotten skulle ha begåtts. Han var då 23 år gammal. Ett överlämnande skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen eftersom han inte har fått tillgång till en rättvis rättegång inom skälig tid. En brottsutredning som skulle starta nu kan inte bli rättvis; de misstankar om bedrägeri som finns har rört fler personer och dessa har haft 15 år på sig att fabricera bevis. Han har levt helt öppet i Sverige och även vistats i Polen under en stor del av 1993. Det har funnits möjlighet för polska myndigheter att utreda de aktuella brotten och ta kontakt med honom i Sverige. Om utredningen hade utförts skulle han redan ha hunnit avtjäna ett eventuellt straff. Vid ett överlämnande riskerar han att sitta häktad under flera år innan rättegång, vilket bl.a. rapporter från UD och Freedom House visar. Polen har vid åtskilliga tillfällen fällts av den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. I Polen tillämpas mycket högre straffskalor än i övriga Europa. Han har sin framtid i Sverige; han har bott här i 15 år, han är gift, har två barn, 13 och 15 år gamla. Det finns ett behov av att familjen håller ihop och barnen riskerar att inte få se sin far på lång tid framöver om ett överlämnande sker. Barnkonventionen bör beaktas. Han har ett bra arbete i Sverige och företaget där han arbetar skulle lida ekonomiska förluster om han slutade. Det vore en social och mänsklig katastrof för familjen om han överlämnades vilket inte står i rimlig proportion till de brott han står anklagad för. Ett överlämnande strider mot humanitetens krav. Det är även fråga om retroaktiv lagstiftning; innan konventionen kom till hade han inte kunnat överlämnas eftersom brotten är preskriberade i Sverige.

M.B. har hörts och berättat bl.a. följande. Han förstår vad brottsmisstankarna avser men känner sig oskyldig, det måste ha skett något bakom hans rygg. Han bestrider påståendet om att de i arresteringsordern uppräknade företagen skulle ha lämnat ut varor till hans företag utan att ha fått betalt. Det företag i vars namn de påstådda bedrägerierna skett var hans under den aktuella tidsperioden. Han misstänkte att det inte gått riktigt rätt till. Han trodde dock inte att det varit fråga om oegentligheter i så stor omfattning som det påstås. Han hade två personer anställda. Han startade företaget sommaren 1991 och lämnade det i början av december 1991 när han åkte till Sverige. Han minns inte riktigt hur överlämnande skedde; det kan vara så att han ”bara åkte”. Han minns inte vad som sades mellan honom och de övriga anställda när han lämnade Polen. I det skedet kände han på sig att han var tvungen att lämna landet eftersom det fanns indicier, på gränsen till verbala hot från kompanjonerna. Det var detta som gjorde att han lämnade Polen. Han har inte haft kontakt med kompanjonerna därefter och vet inte vad som hände med företaget. När han var tillbaka i Polen kände han inte att han hade någon grund att höra av sig till myndigheterna eftersom han trodde att saken var ordnad. Som det såg ut i Polen 1991 hade han inte vågat söka rättsväsendets hjälp. Han tänkte att om det förekommit oegentligheter så skulle han bli kontaktad vid behov. De anställda kan ha gömt undan saker. Han själv har inte haft något med företaget att göra sedan november 1991. Om en representant för polska myndigheter kom hit skulle han kunna tänka sig att samarbeta. Han arbetar idag med daglig drift och säkerhetsfrågor på ett dataföretag. Enligt en advokat han har varit i kontakt med finns det tvivel kring preskriptionstiden.

Skäl

I målet har inte framkommit något som hindrar att tingsrätten prövar den begäran om överlämnande som framställts varför yrkandet om avvisning skall avslås. Tingsrätten beaktar emellertid de omständigheter M.B. anfört till stöd för avvisning vid prövningen av begäran, varvid följande gäller. Enligt 4 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder skall en arresteringsorder vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning till något av dessa språk, samt i övrigt till form och innehåll vara sådan som anges i 1 kap. 4 §. I sistnämnda lagrum fastslås bl.a. att en arresteringsorder skall innehålla uppgift om en verkställbar dom, ett häktningsbeslut eller ett motsvarande verkställbart beslut. I förarbetena till lagen (prop. 2003/04:7) konstateras sålunda att Europeiska unionens råds rambeslut inte förutsätter att den dom eller beslut som ligger till grund för begäran om överlämnande bifogas ansökan. Mot denna bakgrund kan M.B:s förstahandsinvändning inte utgöra hinder mot ett överlämnande. Då arresteringsordern även i övrigt är formellt korrekt kan den i och för sig läggas till grund för ett beslut om överlämnande. Grundläggande för samarbetet om en europeisk arresteringsorder är principen om ömsesidigt erkännande. Därmed har Sverige accepterat bl.a. andra preskriptionstider än de som gäller här. En invändning mot den preskriptionstid som gäller i Polen för nu aktuellt brott kan därför inte beaktas. Vad gäller M.B:s invändning om att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen gör tingsrätten följande överväganden. Eftersom Polen undertecknat och ratificerat Europakonventionen har tingsrätten att utgå ifrån att Polen uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. De skrivelser som M.B. åberopat tyder på att det i vissa fall kan bli fråga om långa häktningstider i Polen. Någonting som talar för att det skulle finnas en sådan risk i nu aktuellt fall har emellertid inte framkommit. Att det förflutit lång tid sedan brotten begicks kan mot bakgrund av vad M.B. själv uppgett inte läggas polska myndigheter till last. Med hänsyn till det anförda kan ett överlämnande inte anses strida mot artikel 6 i Europakonventionen. Eftersom det inte föreligger något annat hinder mot överlämnande skall M.B. överlämnas till Polen i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

Det finns alltjämt risk att M.B. avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Det är tillräckligt med ett reseförbud och därmed förbunden anmälningsskyldighet i enlighet med vad åklagaren tidigare beslutat.

Tingsrättens beslut

1.

Tingsrätten avslår M.B:s yrkande om avvisning.

2.

Tingsrätten beslutar att M.B. skall överlämnas till Polen för lagföring i enlighet med den europeiska arresteringsordern. Tingsrätten erinrar om att beslutet om överlämnande skall verkställas inom tio dagar från det att beslutet vunnit laga kraft.

3.

Tingsrätten förordnar att M.B. fram till dess överlämnandet verkställs är förbjuden att lämna Örebro och skall anmäla sig hos Polismyndigheten i Örebro - - - varje måndag, onsdag och fredag före klockan 13.00, med början fredagen den 24 november 2006.

Göta hovrätt

M.B. överklagade i Göta hovrätt och yrkade i första hand att begäran om överlämnande skulle avvisas då det polska avgörande som legat till grund för begäran om överlämnande inte varit bilagt arresteringsordern och det var oklart huruvida han i samband med häktningsbeslut i Polen den 23 maj 2006 företrätts av försvarare. Han yrkade i andra hand att hovrätten skulle lämna begäran utan bifall då ett överlämnande skulle strida mot Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) eftersom Polen har mycket långa häktningstider och strängare påföljder än andra länder i Västeuropa samt rätten till en rättvis rättegång och offentlig förhandling inom skälig tid skulle kränkas och då de gärningar som låg till grund för häktningsbeslutet enligt svensk rätt var preskriberade. Han anförde även att ett överlämnande skulle stå i strid med FN:s barnkonvention eftersom han vid ett överlämnande skulle komma att skiljas från sina två barn, 13 och 15 år gamla. M.B. begärde att hovrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet.

Åklagaren bestred ändring och motsatte sig att hovrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet.

Parterna åberopade i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick och hovrättsrådet Lena Bång) anförde i beslut den 22 december 2006:

Hovrätten, som inte finner skäl att hålla muntlig förhandling i målet, avslår begäran därom.

Vad M.B. anfört i fråga om avvisning föranleder ingen annan bedömning än den tingsrätten redovisat.

När det i övrigt gäller framställningens förenlighet med Europakonventionen gör hovrätten följande bedömning.

M.B. är i Polen misstänkt för bedrägerier under tiden den 9 oktober till den 27 november 1991 och det har således förflutit mer än femton år sedan de påstådda gärningarna begicks. Artikel 6 i Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång tillförsäkrar var och en som är anklagad för brott bl.a. en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Med begreppet rättegång avses även förundersökning. Utredningen i målet visar inte annat än att M.B. har levt öppet i Sverige i närmare femton år och att han även efter den påstådda brottsligheten besökt Polen. Inget tyder på att han skulle ha undandragit sig att medverka vid en förundersökning i anledning av den påstådda brottsligheten. Polska myndigheter har således haft lång tid till sitt förfogande att inleda och bedriva förundersökning och ta ställning till ett eventuellt åtal mot honom. Det kan mot bakgrund härav ifrågasättas om en prövning av saken kommer att ske inom skälig tid i Europakonventionens mening.

Enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, det regelverk enligt vilket utlämning i förhållande till Polen kunde ske innan Polens anslutning till den Europeiska unionen, kan utlämning inte ske om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. För det fall de gärningar M.B. misstänks för i Polen skulle rubriceras som grova bedrägerier skulle gärningarna ha preskriberats i Sverige tio år efter brotten, dvs. i november 2001. Polen hade således från denna tidpunkt fram till dess Polen blev medlem i unionen och det därmed blev möjligt att framställa en begäran enligt en europeisk arresteringsorder inte kunnat få M.B. utlämnad från Sverige. Det får antas att M.B. inrättat sig efter det förhållandet. Att nu bevilja ett överlämnande måste i praktiken anses innebära en kränkning av artikel 7 i Europakonventionen med dess förbud mot retroaktiv strafflagstiftning och krav på förutsebarhet (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. s. 258 och där anmärkt rättsfall, Coëme m.fl. mot Belgien).

Med stöd av 2 kap. 4 § 2 p. lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder finner hovrätten vid en samlad bedömning att ett överlämnande skulle stå i strid med Europakonventionen. Begäran skall därför lämnas utan bifall och tingsrättens beslut om reseförbud med anmälningsskyldighet omedelbart hävas.

Med ändring av tingsrättens beslut lämnar hovrätten begäran om att M.B. skall överlämnas till Polen utan bifall.

Hovrätten häver med omedelbar verkan tingsrättens beslut om reseförbud med anmälningsskyldighet.

Referenten, hovrättsrådet Ulf Johansson, som delade majoritetens uppfattning att det saknades skäl att hålla muntlig förhandling i målet samt att det inte förelåg skäl till annan bedömning i fråga om avvisning än den tingsrätten gjort, anmälde skiljaktig mening och anförde:

Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder syftar till att genomföra rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2003. Rambeslutet vilar på principen om ömsesidigt erkännande och är tillämplig i förhållande till Polen. Artikel 32 i rambeslutet innehåller en övergångsbestämmelse som ger medlemsstaterna möjlighet att göra ett uttalande, där de förklarar att de som verkställande medlemsstat kommer att fortsätta att behandla framställningar, som gäller gärningar som har begåtts före en tidpunkt som de skall fastställa, i enlighet med det utlämningssystem som gällde före den 1 januari 2004. Sverige har inte gjort något sådant uttalande som tar sikte på förhållandet till Polen.

Genom en lagändring år 2001 i samband med Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention ändrades 10 § utlämningslagen så att preskription inte längre utgör ett hinder mot utlämning till andra medlemsstater i EU (prop. 2000/01:83). Ett undantag görs för svenska medborgare, som inte får utlämnas om åtal eller straff för brottet är preskriberat. Regeringen anförde i den allmänna motiveringen till den propositionen att det från allmän utgångspunkt är rimligt att det är preskriptionstiden i den stat där brottet är förövat som skall vara avgörande för möjligheten att bevilja utlämning. Vad den anmodade medlemsstatens lagstiftning innebär i detta avseende ansågs ha mindre betydelse (a. prop. s. 39 f.). Den nya regeln skulle enligt förarbetena tillämpas även på brott som har begåtts dessförinnan, varför ingen övergångsbestämmelse ansågs behövlig (se a. prop. s. 49).

Erkännande av andra medlemsstaters domar och beslut är en central utgångspunkt i rambeslutet. Och i prop. 2003/04:7 s. 89 anges att som utgångspunkt är det naturligt att det är preskriptionsbestämmelserna i den utfärdande medlemsstaten som skall tillmätas betydelse vid prövning av frågan om överlämnande bör beviljas.

Brottet är uppenbarligen inte preskriberat i Polen. Det saknas anledning att ifrågasätta det underlag som ligger till grund för begäran om överlämnande, och enligt den svenska implementeringslagstiftningen - som haft som målsättning att inte inskränka möjligheterna att överlämna i förhållande till vad som tidigare varit möjligt vid utlämning - föreligger således inte hinder mot överlämnande på den grund att brottet här är preskriberat. En ytterligare förutsättning är dock att ett överlämnade inte står i strid med Europakonventionen eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i landet (se 4 § 2 p. i implementeringslagstiftningen). En erinran om Europakonventionens bestämmelser finns i artikel 1.3 i rambeslutet. Där anges att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen (FEU). Artikel 6 i FEU anger i sin tur att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna (artikel 6.1). Vidare skall unionen, som allmänna principer för gemenskapsrätten, respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner (artikel 6.2).

I lagstiftningsärendet anförde Lagrådet att det är oklart hur långt rätten sträcker sig att vägra överlämna med hänvisning till artikel 6 i FEU och till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Regeringen framhöll att rambeslut inte har direkt effekt (artikel 34.2 (b) i FEU) och att det följaktligen ankommer på medlemsstaterna att genomföra rambeslutet på ett sådant sätt att den nationella lagstiftningen står i överensstämmelse med respekten för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i FEU. En annan utgångspunkt har varit att den nya lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med grundlagarna och de grundläggande principerna i svensk straff- och processrätt. Samtidigt eftersträvar den nya regleringen att anknyta till tidigare erkända och väl fungerande regler och förfaranden som gäller vid utlämning. Det har då - som framgått ovan - varit en målsättning att inte inskränka möjligheterna att överlämna i förhållande till vad som i dag är möjligt vid utlämning (jfr prop. 2003/04:7).

Polen har tillträtt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och har följaktligen förbundit sig att iaktta de rättigheter som upptas däri samt har också accepterat Europadomstolens domsrätt. Enligt min mening saknas det - trots tidigare domar i Europadomstolen där Polen uppträtt som part - skäl att anta att en rättegång där skulle kränka artikel 6 i Europakonventionen och att landet inte skulle iaktta de rättssäkerhetsgarantier som upptas däri och som bl.a. aktualiseras till följd av den tid som förflutit sedan den påstådda brottsligheten begicks. Enbart det förhållandet att den polska preskriptionstiden framstår som ovanligt lång utgör enligt min bedömning inte ett brott mot Europakonventionen. Den gärning med stöd av vilken överlämnande begärts utgjorde vid den tidpunkt då den begicks brott enligt polsk lag. Det föreligger därmed inget hinder mot överlämnande enligt artikel 7 i Europakonventionen. Ej heller utgör M.B:s personliga eller sociala förhållanden skäl att med hänvisning till barnkonventionen avstå från överlämnande. Jag lämnar med hänvisning till det sålunda anförda överklagandet utan bifall.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle förordna att M.B. skulle överlämnas till Polen för lagföring i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

M.B. bestred yrkandet.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Håkan Lundquist, föreslog i betänkande följande beslut:

Domskäl

Skäl

Arresteringsordern avser överlämnande av M.B., som är polsk medborgare, till Polen för lagföring avseende bedrägeri, bestående i att han vid ett antal tillfällen under perioden den 9 oktober till den 27 november 1991 vilselett ett flertal målsägande att till honom lämna ut varor till ett värde som motsvarar drygt en miljon svenska kronor.

Frågan är om det finns något hinder mot att överlämna M.B. till Polen för lagföring enligt arresteringsordern.

M.B. har i första hand gjort gällande att ett överlämnande skulle strida mot artikel 6.1 Europakonventionen, eftersom han inte kommer att få en rättvis rättegång inom skälig tid i Polen. Till stöd för detta har han sammanfattningsvis åberopat att det påstådda brottet begicks för mer än 15 år sedan, att tidsutdräkten inte orsakats av hans eget agerande utan av de polska myndigheterna, att det finns skäl att befara att den fortsatta brottsutredningen kommer att pågå i ytterligare många år och att han omöjligen kan få en rättvis rättegång med hänsyn till att det förflutit så lång tid sedan brottet begicks.

M.B. har åberopat ett dokument från Utrikesdepartementet angående respekten för mänskliga rättigheter i Polen och ett dokument från Freedom House rörande demokrati och rättsskipning i Polen.

Enligt 2 kap. 1 § första meningen arresteringsorderlagen skall, om inte annat sägs i lagen eller följer av någon annan lag, den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffas i Sverige överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. I 4 § 2 samma kapitel anges att överlämnande inte får beviljas om det skulle strida mot Europakonventionen eller dess tilläggsprotokoll, som gäller som lag här i landet.

Med arresteringsorderlagen har rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna genomförts i svensk rätt. Rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater. I beslutets tionde beaktandesats anges att systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Detta bör - så länge det inte inom EU beslutats att tillämpningen av rambeslutet skall avbrytas i förhållande till den utfärdande staten - medföra att utgångspunkten är att den utfärdande staten respekterar den eftersöktes rättigheter enligt Europakonventionen. Att den utfärdande staten inte var medlem i EU då rambeslutet antogs och att statens rättsväsende vid ett flertal tillfällen visat sig inte alltid kunna leva upp till konventionens krav kan inte föranleda något annat (jfr prop. 2003/04:7 s. 65 och bet. 2003/04:JuU8 s. 20 f.). För att överlämnande skall kunna vägras med hänvisning till Europakonventionen bör det därför - som anges i arresteringsorderlagens förarbeten - krävas att det i målet framkommer påtagliga omständigheter som gör att det i det aktuella fallet finns skäl att tro att ett överlämnande skulle strida mot konventionens bestämmelser (prop. 2003/04:7 s. 175, jfr rambeslutets tolfte beaktandesats).

Vid en prövning av om ett överlämnande för lagföring strider mot artikel 6.1 Europakonventionen bör även beaktas att det i regel är svårt att på grundval av den begränsade utredning som finns i målet på ett objektivt sätt bedöma om den eftersökte riskerar att i den utfärdande staten lagföras i ett förfarande som inte respekterar rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid. Att kännedom normalt saknas om den utländska brottsutredningen och att den utfärdande staten inte bereds tillfälle att yttra sig över vad den eftersökte anför i målet medför att bedömningen riskerar att bli ensidig. Utrymmet för att vägra överlämnande för lagföring med motiveringen att förfarandet i den utfärdande staten inte uppfyller kraven enligt artikel 6.1 Europakonventionen får därför anses vara begränsat.

I detta mål gäller det att göra en uppskattning av om rättegången i Polen kommer att vara både rättvis och avslutad inom skälig tid i Europakonventionens mening. Varken tiden som förflutit från att det påstådda brottet begicks eller några andra omständigheter i målet ger skäl att befara att rättegången inte kommer att bli rättvis. Utgångspunkten för bedömningen av skälig tid är den tidpunkt då M.B. anklagades för det aktuella bedrägeriet. Av utredningen framgår inte annat än att han blev anklagad för brottet först då han greps av svensk polis i Örebro den 6 november 2006. Vid sådant förhållande är det klart att det inte nu går att säga något om huruvida rättegången kommer att vara avslutad inom skälig tid. Det kan därför inte anses föreligga något hinder enligt artikel 6.1 Europakonventionen mot ett överlämnande enligt arresteringsordern.

M.B. har även gjort gällande att ett överlämnande strider mot artikel 7.1 Europakonventionen, eftersom det skulle innebära en kränkning av förbudet mot retroaktiv lagstiftning och kravet på förutsebarhet.

Ett beslut om överlämnande av en person för lagföring faller i sig utanför ramen för artikel 7.1 Europakonventionen, eftersom beslutet varken innebär att den eftersökte fälls till ansvar för brott eller döms till straff i artikelns mening. För att hinder mot överlämnande skall föreligga med hänsyn till denna artikel måste det därför finnas skäl att tro att den eftersökte i den utfärdande staten kommer att fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt, eller att han eller hon kommer att dömas till ett strängare straff än som var tillämpligt vid den tidpunkten. I detta mål har det inte framkommit någon omständighet som talar för att så kommer att bli fallet för M.B. Det kan tilläggas att det förhållandet att han före arresteringsorderlagens ikraftträdande inte hade kunnat utlämnas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott sedan brottet skulle ha varit preskriberat enligt svensk rätt saknar betydelse för frågan om det nu föreligger hinder mot överlämnande. Det finns mot den bakgrunden inte heller något hinder mot överlämnande med hänsyn till artikel 7.1 Europakonventionen.

M.B. har slutligen hävdat att det finns hinder mot överlämnande eftersom ett beslut om överlämnande skulle strida mot artikel 9 i FN:s barnkonvention. Till stöd för detta har han sammanfattningsvis åberopat att ett överlämnande skulle innebära att hans två barn kommer att få vara åtskilda från honom under lång tid, att han kommer att sakna förmåga att försörja sig och sin familj och att det skulle innebära en personlig och ekonomisk katastrof för honom och hela hans familj om han överlämnades enligt arresteringsordern.

Av 2 kap. 1 § första meningen arresteringsorderlagen följer att överlämnande inte kan vägras i andra fall än då det finns laglig grund för det. Sverige är visserligen part i FN:s barnkonvention men konventionen gäller inte som lag här i landet på samma sätt som Europakonventionen. I arresteringsorderlagen finns inte heller någon särskild bestämmelse om att överlämnande inte får beviljas om det skulle strida mot barnkonventionen. Det saknas därför anledning att i ett mål om överlämnande pröva hur ett överlämnande förhåller sig till den konventionen.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta M.B:s uppgifter om att ett överlämnande enligt arresteringsordern blir betungande för honom och hans familj. Att anse att hans familjesituation och personliga förhållanden i övrigt utgör hinder mot överlämnande skulle emellertid innebära att man fäste alltför stor vikt vid dessa förhållanden på bekostnad av intresset av att bekämpa brott och upprätthålla det europeiska samarbetet på det straffrättsliga området. Hans personliga förhållanden kan därför inte utgöra hinder mot överlämnande (jfr artikel 8 Europakonventionen).

Sammantaget finner HD att det i målet inte framkommit några påtagliga omständigheter som ger skäl att tro att ett överlämnande av M.B. för lagföring enligt arresteringsordern strider mot Europakonventionen. Då det inte heller i övrigt finns något hinder mot överlämnande skall Riksåklagarens överklagande bifallas och överlämnande beviljas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut beviljar HD överlämnande av M.B. till Polen för lagföring i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

Domskäl

HD (justitieråden Bo Svensson, Göran Regner, Torgny Håstad, referent, Per Virdesten och Anna Skarhed) meddelade den 21 mars 2007 följande beslut:

Skäl

Arresteringsordern avser överlämnande av M.B. till Polen för lagföring avseende bedrägeribrott, bestående i att han under perioden den 9 oktober till den 27 november 1991 vilselett ett flertal målsägande att till honom på kredit lämna varor och tjänster värda sammanlagt 462 836 zloty.

M.B. har i första hand gjort gällande att ett överlämnande skulle strida mot artikel 6.1 Europakonventionen, eftersom han inte kommer att få en rättvis rättegång inom skälig tid i Polen. Till stöd för detta har han sammanfattningsvis åberopat att det påstådda brottet begicks för mer än 15 år sedan, att tidsutdräkten inte orsakats av hans eget agerande utan av de polska myndigheterna, att det finns skäl att befara att den fortsatta brottsutredningen kommer att pågå i ytterligare många år och att han inte kan få en rättvis rättegång med hänsyn till att det förflutit så lång tid sedan brottet begicks.

Enligt 2 kap. 1 § första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder skall, om inte annat sägs i den lagen eller följer av någon annan lag, den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffas i Sverige överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. I 4 § 2 samma kapitel anges att överlämnande inte får beviljas om det skulle strida mot Europakonventionen eller dess tilläggsprotokoll. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol.

Med lagen om arresteringsorder har rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna genomförts i svensk rätt. Rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater (sjätte beaktandesatsen). I rambeslutets tionde beaktandesats anges att systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna och att tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs enligt artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 6 anges bl.a. att unionen bygger på principerna om respekt för de mänskliga rättigheterna och att unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen.

Utrymmet får anses vara mycket begränsat för en medlemsstat att vägra överlämnande enligt bestämmelserna om europeisk arresteringsorder därför att den stat som begär överlämnande i vissa fall tidigare har åsidosatt artikel 6 i Europakonventionen eller därför att det finns en viss, oklar risk för att så sker i det aktuella fallet. Överlämnande kan därför inte vägras på den grund som M.B. åberopat i första hand.

Enligt M.B. har anklagelserna mot honom framförts först under år 2006, dvs. 15 år efter de påstådda bedrägeribrotten. Detta förhållande utgör emellertid inte skäl att vägra överlämnande.

Vad M.B. anfört angående 6.1 Europakonventionen utgör således inte hinder mot ett överlämnande enligt arresteringsordern.

M.B. har även gjort gällande att ett överlämnande skulle strida mot artikel 7.1 Europakonventionen, eftersom ett överlämnande skulle innebära en kränkning av förbudet mot retroaktiv lagstiftning och kravet på förutsebarhet. Härmed åsyftar M.B. det förhållandet att han år 2001-2004 inte kunnat utlämnas från Sverige, eftersom det bedrägeribrott han begärs utlämnad för preskriberats år 2001 enligt svensk lag och den lagreglering som då gällde därmed hindrade ett utlämnande.

Ett beslut om överlämnande av en person för lagföring faller utom ramen för artikel 7.1 Europakonventionen, eftersom ett överlämnande varken innebär att den eftersökte fälls till ansvar för brott eller döms till straff i artikelns mening. Enligt artikel 4.4 i rambeslutet rörande arresteringsordern får visserligen ett överlämnande vägras om åtal eller verkställighet av straff preskriberats enligt den verkställande statens lagstiftning. Sverige har emellertid inte enligt artikel 32 i rambeslutet avgett sådan förklaring till rådet som skulle ha medfört att äldre svenska bestämmelser om utlämnande kunnat fortsätta att tillämpas på gärningar som begåtts före den 1 januari 2004. Någon regel av denna innebörd finns följaktligen inte heller i lagen om arresteringsorder (jfr 2 kap. 5 § 6).

M.B. har slutligen hävdat att det finns hinder mot överlämnande, eftersom ett beslut om överlämnande skulle strida mot artikel 9 i FN:s barnkonvention. Denna föreskriver att, vid alla åtgärder som rör barn, barnets bästa skall komma i främsta rummet.

Av 2 kap. 1 § första meningen lagen om arresteringsorder följer att överlämnande inte kan vägras i andra fall än då det finns laglig grund för det. Sverige är visserligen part i FN:s barnkonvention, men konventionen gäller inte som lag här i landet. I lagen om arresteringsorder finns inte heller någon särskild bestämmelse om att överlämnande inte får beviljas om överlämnandet skulle strida mot barnkonventionen. Det saknas därför anledning att i ett mål om överlämnande pröva hur ett överlämnande förhåller sig till barnkonventionen, vid sidan av den prövning som görs enligt Europakonventionen, här närmast dess artikel 8 om rätt till familjeliv.

Den tolfte beaktandesatsen i rambeslutet om europeisk arresteringsorder hänvisar till de principer som erkänns i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen. Enligt artikel 24.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna finns en bestämmelse som motsvarar den nyss redovisade i FN:s barnkonvention. Stadgan är emellertid inte rättsligt bindande inom EU och därmed inte heller i Sverige.

Vad M.B. åberopat beträffande hänsyn till barnen utgör inte hinder mot ett överlämnande.

Sammanfattningsvis finner HD att det i målet inte framkommit några omständigheter som medför att M.B. inte skall överlämnas till Polen.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut beviljar HD överlämnande av M.B. till Polen för lagföring i enlighet med den europeiska arresteringsorder som utfärdats den 29 augusti 2006 av regionaldomstolen i Lublin, Polen.

HD:s beslut meddelat: den 21 mars 2007.

Mål nr: Ö 430-07.

Lagrum: 2 kap.1, 4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, artiklarna 6, 7 och 8 Europakonventionen, artikel 6 Fördraget om EU, artikel 24 EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt artikel 9 FN:s barnkonvention.