NJA 2017 s. 362
Återkallelse av testamente. Testamentstagaren har bevisbördan för sådana omständigheter som har betydelse för att en sönderriven testamentshandling inte ska anses utgöra en återkallelse. Det är dock tillräckligt att testamentstagaren kan göra detta övervägande sannolikt.
Kalmar tingsrätt
B.H. avled den 24 maj 2014 och efterlämnade som legala arvingar syskonen A.H. och C.H.E. B.H. ägde en gård som han hade fått i gåva av sin far och som tidigare under lång tid hade varit i släktens ägo.
B.H. hade den 11 oktober 2005 upprättat ett testamente till förmån för G.-M.H-n.
A.H. och C.H.E. väckte vid Kalmar tingsrätt talan mot G.-M.H-n och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att testamentet till förmån för henne hade förlorat sin verkan. Som grund för sin talan anförde de att testamentet hade förstörts av B.H. och att B.H. dessutom otvetydigt hade gett till känna att förordnandet inte längre var uttryck för hans yttersta vilja.
G.-M.H-n motsatte sig A.H:s och C.H.E:s yrkande. Hon gjorde gällande att B.H. inte hade återkallat testamentet genom att riva sönder det och att han inte heller på annat sätt hade gett till känna att testamentet inte längre skulle gälla.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Henrik Elfving och Per Christensen samt tingsnotarien Sanna Skarbro) anförde i dom den 4 april 2016 bl.a. följande.
Domskäl
Den aktuella bestämmelsen
I 10 kap. 5 § ÄB finns en bestämmelse som har betydelse för tingsrättens prövning i det här fallet. Av bestämmelsen följer att ett testamente inte gäller om testator (den som testamenterar bort något) har förstört handlingen med testamentet eller på något annat sätt har gett uttryck för att testamentet inte länge visar hans eller hennes yttersta vilja.
Frågor som tingsrätten ska pröva
B.H. skrev alltså 2005 ett testamente till förmån för G.-M.H-n. Som har nämnts inledningsvis ska tingsrätten pröva frågan om B.H. har återkallat testamentet. Den första frågan är således om B.H. har återkallat testamentet genom att förstöra det (riva sönder det). Om svaret på den frågan är ja ska tingsrätten besluta att testamentet är utan verkan. - - -.
Bevisbörda och beviskrav
Parterna är överens om att det är G.-M.H-n som ska bevisa att det inte var B.H. som rev sönder testamentet, eller att B.H. inte på annat sätt har uttryckt att testamentet inte längre visar hans yttersta vilja. Tingsrätten har ingen annan uppfattning än parterna i denna fråga, jfr exempelvis rättsfallet NJA 1959 s. 658 och Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken del 1 (1 december 2015, Zeteo) kommentaren till 10 kap. 5 §. Det kan således konstateras att bevisbördan ligger på G.-M.H-n. En annan fråga är hur stark bevisning som G.-M.H-n måste lägga fram. A.H. och C.H.E. har hänvisat till bl.a. det nyss nämnda rättsfallet och sagt att beviskravet är högt (”styrkt”). G.-M.H-n menar att beviskravet ska vara lägre. Tingsrätten återkommer nedan till denna fråga.
Har G.-M.H-n bevisat att det inte var B.H. som rev sönder testamentet?
Utgångspunkter
Till en början kan det konstateras att B.H. förvarade handlingen med testamentet i hemmet. Tingsrätten utgår vidare från följande. I mitten av maj 2014 blev B.H. inlagd på sjukhus. C.H.E. och hennes make I.E. reste till Oskarshamn den 24 maj för att besöka B.H. på sjukhuset. De skulle övernatta i B.H:s bostad och åkte därför först till gården. I samband med det hittade C.H.E. i B.H:s bostad en mapp märkt LRF och som innehöll handlingen med testamentet (originaltestamentet) och en kopia med samma text som dock inte var underskriven. C.H.E. och I.E. har under sanningsförsäkran respektive vittnesed klart och tydligt sagt att handlingen med testamentet (originaltestamentet) var rivet i fyra delar när de hittade det. Tingsrätten har vid huvudförhandling fått se den sönderrivna handlingen.
Betydelsen av B.H:s relation till familjen H-n m.m.
G.-M.H-n har pekat på att B.H. under många år hade en mycket god och nära kontakt med henne och hennes familj. G.-M.H-n och B.H. hade således känt varandra sedan tidigt 1990-tal, och hon hade sedan dess hjälpt honom med bl.a. städning och matlagning. Hennes söner, framför allt A.H-n, hjälpte också B.H. med sysslor på gården. Hela familjen stöttade B.H. under hans sjukdom.
Tingsrätten konstaterar att förhören med G.-M.H-n och A.H-n ger stöd för att B.H. hade en sådan nära relation till familjen H-n som G.-M.H-n har berättat om. Ett annat bevis på att relationen var mycket god är att B.H. skrev testamentet till förmån för G.-M.H-n och hennes familj.
G.-M.H-n har alltså fört bevisning om sin och hennes familjs relation till B.H., för att på så sätt visa att B.H. inte skulle ha haft anledning att förstöra testamentet. Tingsrätten menar dock att omständigheter av det här slaget närmast får ses som spekulationer om den avlidnes tankar och avsikter. Även om B.H. hade en god relation till familjen H-n, kan det exempelvis inte uteslutas att han hade ändrat uppfattning och att han ville att gården skulle stanna kvar i familjen. Till detta kommer att tingsrätten också tror på C.H.E:s beskrivning av att hon hade en god relation till B.H.; hon hade kvar sitt rum på gården och tillgång till en nyckel så att hon alltid skulle kunna komma in. Till följd av det nu anförda har uppgifterna om B.H:s relation till parterna ett lågt bevisvärde vid bedömningen av frågan om det var B.H. som förstörde testamentet.
- - -
Efter att ha behandlat ett par andra av G.-M.H-n åberopade omständigheter anförde tingsrätten vidare följande.
Tingsrätten menar att G.-M.H-n inte har bevisat sin sak
G.-M.H-ns bevisning ger en bild av att B.H. vid sin bortgång fortfarande hade förtroende för henne och hennes familj. Som har framgått är dock hennes bevisning för att han inte rivit sönder testamentet inte särskilt stark, och bygger i stor utsträckning på antagandet att B.H. inte hade ändrat uppfattning i frågan om vem som skulle ärva honom. Mot hennes bevisning ska också ställas C.H.E:s och I.E:s tydliga och klara uppgifter om att de hittade testamentet sönderrivet. De två talar visserligen i egen sak och deras uppgifter bör således bedömas med försiktighet. Även med beaktande av det sistnämnda kan tingsrätten inte bortse från det som C.H.E. och I.E. har sagt under sanningsförsäkran och vittnesed.
Eftersom G.-M.H-n ska bevisa något som inte har inträffat, framstår det för tingsrätten som naturligt att beviskravet ska sättas lägre än ”styrkt”. Även om det bara skulle krävas att G.-M.H-n har gjort sin sak ”övervägande sannolik”, har hon ändå inte bevisat att det inte var B.H. som rev sönder testamentet.
Sammanfattning
Tingsrätten har alltså besvarat den första frågan med ja. Det gör att tingsrätten inte behöver gå vidare i prövningen. Slutsatsen blir således att C.H.E:s och A.H:s talan ska vinna, och testamentet ska anses ha förlorat sin verkan.
Domslut
Domslut
Tingsrätten förklarar att det av B.H. den 11 oktober 2005 upprättade testamentet är utan verkan.
Göta hovrätt
G.-M.H-n överklagade i Göta hovrätt.
Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt samt hovrättsråden Martina Rifve, referent, och Ingrid Brunmarker) gav i beslut den 23 maj 2016 inte prövningstillstånd, vilket innebar att tingsrättens dom stod fast.
Högsta domstolen
G.-M.H-n överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
A.H. och C.H.E. motsatte sig att yrkandet bifölls.
HD meddelade prövningstillstånd i enlighet med vad som framgår av punkten 5 i HD:s beslut.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabeth Ståhl, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
1-4. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-4 i HD:s beslut.
Frågan i HD
Motsvarar punkten 5 i HD:s beslut.
Återkallelse av testamente
Ett testamente kan enligt 10 kap. 5 § ÄB återkallas i den ordning som gäller för upprättande av testamente, genom att testator förstör testamentshandlingen eller genom att testator annars otvetydigt tillkännager att förordnandet inte längre är uttryck för hans yttersta vilja. Att testamentshandlingen har förstörts innebär i sig inte att testamentstagarens ställning påverkas, utan så är fallet endast när förstörelsen måste anses vara uttryck för testators vilja att återkalla testamentet (se NJA II 1958 s. 130 f. läst tillsammans med NJA II 1930 s. 212).
Några utgångspunkter för bevisbördans placering m.m.
Utgångspunkten vid tvist om återkallelse av testamente är att den som gör gällande att återkallelse har skett har bevisbördan för omständigheter av den innebörden. (Se t.ex. Nils Beckman m.fl., Svensk familjerättspraxis, suppl. 35, augusti 2016, s. C III:12 f.)
I samband med tillkomsten av lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente (testamentslagen) diskuterades bevisbördans placering när testamentshandlingen har förstörts. Lagberedningen uttalade att eftersom testator i regel behåller testamentshandlingen i sitt förvar, eller i vart fall håller möjligheten att förfoga över densamma öppen, måste en makulering i allmänhet antas ha skett på hans initiativ. Bevisskyldigheten för att så undantagsvis inte har varit fallet skulle enligt lagberedningen principiellt åvila den, som vill åberopa testamentet. (Se NJA II 1930 s. 212.)
Bestämmelserna om återkallelse av testamente överfördes oförändrade från testamentslagen till ärvdabalken, utan att de därvid kommenterades närmare (se NJA II 1958 s. 130 f.). De uttalanden som lagberedningen gjorde vid testamentslagens tillkomst får därför fortfarande anses ge ledning i frågan om bevisbördans placering när testamentshandlingen är förstörd. Denna syn på bevisbördans placering har även stöd i den juridiska litteraturen (se t.ex. Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken - En kommentar, Del I [1-17 kap.] Arv och testamente, 7 uppl. 2016, s. 294).
Tanken att bevisbördan när ett testamente inte kan företes i oförstört original åvilar den som vill åberopa testamentet har kommit till uttryck även i ett par rättsfall från HD. I vart fall när det står klart att testator själv har förstört handlingen vilar bevisbördan för att förstörelsen har skett av våda och inte med avsikt på testamentstagaren, som då har att styrka den omständigheten (se NJA 1959 s. 658). Även när ett testamente endast kan företes i kopia, och det alltså är oklart om testamentshandlingen har förstörts eller inte, synes testamentstagaren ha bevisbördan för att testamentet inte har återkallats. I dessa fall synes det dock vara tillräckligt att testamentstagaren gör det övervägande sannolikt att återkallelse inte har skett. (Se Gösta Walin och Göran Lind, a.a., s. 296. Jfr bl.a. NJA 1960 s. 227 och NJA 1977 s. 168.)
Bedömningen i detta fall
I förevarande fall har inte annat framkommit än att testamentshandlingen har hittats i B.H:s hem av en av hans legala arvingar. Handlingen är förstörd. Omständigheterna är sådana att både arvingarna och B.H. har haft möjlighet att förstöra testamentshandlingen.
I dylika situationer kan det i allmänhet inte anses mer sannolikt att testamentshandlingen har förstörts på testators initiativ än att motsatsen är fallet. Frågan är då om bevisbördan i denna typ av fall ändå bör placeras med ledning av lagberedningens uttalanden, d.v.s. på testamentstagaren.
Förstörelse av testamentshandlingen utgör en av de två former för återkallelse som lagstiftaren särskilt har rekommenderat genom att ange dem i lagtexten (jfr NJA II 1930 s. 209). Den andra formen är återkallelse i den ordning som gäller för upprättande av testamente. Lagtextens lydelse medför att den som har förstört sitt testamente har en berättigad förväntan på att detta i sig ska vara tillräckligt för att testamentet inte längre ska gälla, utan hinder av att återkallelsen inte har skett i närvaro av vittnen eller dokumenterats skriftligen. Det bör därför fordras starka skäl för att frångå principen att den som vill åberopa en förstörd testamentshandling har bevisbördan för omständigheter av innebörden att testamentet inte har återkallats. Även fördelarna med en enhetlig syn på bevisbördan talar för återhållsamhet med att kasta om densamma (jfr NJA 2009 s. 249), liksom det orimliga i att testamentstagaren skulle komma i en bättre situation i bevishänseende när testamentshandlingen är förstörd än när den är försvunnen.
Enbart det faktum att det finns andra än testator som har haft intresse av och möjlighet att förstöra testamentshandlingen kan inte anses utgöra tillräckliga skäl för att kasta om bevisbördan. Frågan om det är mest sannolikt att testator eller annan har förstört handlingen i en sådan situation kan nämligen inte besvaras generellt. I stället är svaret beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, däribland de berördas inbördes relationer samt kvarlåtenskapens karaktär och värde. Inte heller bevissäkringshänsyn kan med någon större tyngd anses tala för en omkastad bevisbörda så länge testator själv har haft möjlighet att förstöra testamentshandlingen. Några andra skäl som med styrka talar för att kasta om bevisbördan synes inte heller föreligga.
En annan sak är att det kan finnas anledning att sänka beviskravet i dylika situationer. Som ovan anförts kan det på ett generellt plan inte anses mer sannolikt att testamentshandlingen har förstörts av testator än av annan i dessa fall. Med hänsyn till den centrala ställning som testators vilja intar inom testamentsrätten kan det därför finnas anledning att sänka beviskravet för att öka sannolikheten för att testators vilja får genomslag. Detta gäller inte minst med beaktande av de bevissvårigheter som normalt kan antas föreligga i denna typ av mål.
Det nu sagda innebär att bevisbördan för att testamentshandlingen inte har förstörts av B.H. bör åvila G.-M.H-n. Det får dock anses tillräckligt i bevishänseende att hon gör det övervägande sannolikt att B.H. inte har förstört testamentshandlingen.
A.H. och C.H.E. har vid tingsrätten alternativt gjort gällande att B.H. muntligen på ett otvetydigt sätt gett tillkänna att förordnandet inte längre var uttryck för hans yttersta vilja. Bevisbördan för det påståendet bör åvila A.H. och C.H.E. (jfr bl.a. NJA 1974 s. 646).
Prövningstillstånd m.m.
Tingsrätten har, i likhet med HD, bedömt att G.-M.H-n har bevisbördan för att testamentet inte har förstörts av B.H. och har även prövat om hon har fullgjort sin bevisskyldighet med beaktande av ett sänkt beviskrav. Vad HD nu har uttalat medför alltså inte att det finns anledning att ändra tingsrättens dom. Det har inte heller i övrigt framkommit anledning att meddela prövningstillstånd i hovrätten.
Domslut
HD:s avgörande
HD förklarar att bevisbördan för att testamentshandlingen inte har förstörts av B.H. åvilar G.-M.H-n. Det är dock tillräckligt att hon gör det övervägande sannolikt att det inte är B.H. som har förstört handlingen.
HD förklarar vidare, med avseende på den alternativa grunden för käromålet, att bevisbördan för att B.H. muntligen på ett otvetydigt sätt har gett tillkänna att testamentet inte längre var uttryck för hans yttersta vilja åvilar A.H. och C.H.E.
HD meddelar inte tillstånd till målets prövning i hovrätten. Tingsrättens dom står därmed fast.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Lars Edlund, referent, och Anders Eka) meddelade den 19 april 2017 följande slutliga beslut.
Skäl
Bakgrund
B.H. avled 2014 och efterlämnade som legala arvingar sina två syskon, A.H. och C.H.E. B.H. hade 2005 upprättat ett testamente till förmån för sin granne G.-M.H-n. Originaltestamentet är sönderrivet.
A.H. och C.H.E. väckte talan mot G.-M.H-n och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att testamentet hade förlorat sin verkan. Som grund för sin talan anförde de att B.H. återkallat testamentet genom att förstöra testamentshandlingen. De gjorde vidare gällande att B.H. muntligen på ett otvetydigt sätt gett tillkänna att förordnandet inte längre var uttryck för hans yttersta vilja.
Tingsrätten biföll käromålet. Tingsrätten bedömde att G.-M.H-n hade bevisbördan för att testamentshandlingen inte hade förstörts av B.H. Testamentet ansågs återkallat, eftersom hon inte hade gjort det ens övervägande sannolikt att handlingen inte förstörts av honom.
G.-M.H-n överklagade tingsrättens dom. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd.
Prejudikatfrågan
HD har beviljat prövningstillstånd i frågan om parternas bevisbörda för sådana omständigheter som har betydelse för om testamentet har återkallats eller inte. Frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten har förklarats vilande i avvaktan på denna prövning. (Se 54 kap. 12 a § RB.)
Återkallelse av testamente
Återkallelse av testamente kan ske i den ordning som gäller för upprättande av testamente eller genom att testator förstör testamentshandlingen eller annars otvetydigt tillkännager att förordnandet inte längre är uttryck för hans eller hennes yttersta vilja. (Se 10 kap. 5 § ÄB.)
Bestämmelsen har sitt ursprung i 1930 års lag om testamente. Vid ärvdabalkens tillkomst fördes bestämmelsen över i oförändrad lydelse och utan att det kommenterades närmare i förarbetena till balken (se NJA II 1958 s. 130 f.). Förarbetena till testamentslagen får därför fortfarande anses ge vägledning vid tolkning av bestämmelsen.
Bevisbördeprinciper vid återkallelse av testamente
Utgångspunkten vid tvist om återkallelse av testamente är att den som gör gällande en återkallelse har bevisbördan för omständigheter av den innebörden. Om testamentet finns i behåll så åligger det den som hävdar att testamentet inte längre är uttryck för testators yttersta vilja att bevisa det (se NJA 1974 s. 646).
Särskilda överväganden gör sig gällande när det är klarlagt att ett testamente har upprättats men detta senare har förstörts. I förarbetena till testamentslagen diskuterades bevisbördans placering i sådana fall. Att testamentshandlingen har förstörts innebär i sig inte att testamentstagarens ställning påverkas, utan så är fallet endast när detta måste anses vara ett uttryck för testators vilja att återkalla testamentet. Lagberedningen uttalade att eftersom testator i regel behåller testamentshandlingen i sitt förvar, eller i vart fall håller möjligheten att förfoga över densamma öppen, måste en makulering i allmänhet antas ha skett på testators initiativ. Bevisskyldigheten för att så undantagsvis inte har varit fallet skulle enligt lagberedningen principiellt åvila den som vill åberopa testamentet. (Se NJA II 1930 s. 212.)
I rättspraxis har i linje med dessa uttalanden testamentstagaren ansetts behöva styrka att förstörelsen har skett av våda och inte med avsikt när det stått klart att testator själv har förstört handlingen (se NJA 1959 s. 658).
Vidare har, när ett testamente endast har kunnat företes i kopia, och det alltså är oklart om testamentshandlingen har förstörts eller inte, det lagts fast att testamentstagaren har bevisbördan för att testamentet inte har återkallats. Beträffande beviskravet i ett sådant fall har det dock ansetts vara tillräckligt att testamentstagaren gör det övervägande sannolikt att återkallelse inte har skett (se NJA 1960 s. 227 och NJA 1977 s. 168; jfr bl.a. Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken - En kommentar, Del I [1-17 kap.] Arv och testamente, 7 uppl. 2016, s. 296).
Bedömningen av prejudikatfrågan
Testamentshandlingen hittades i B.H:s hem av en av hans legala arvingar. Omständigheterna är sådana att inte bara B.H. utan även andra personer har haft möjlighet att förstöra testamentshandlingen. Frågan är då om bevisbördan i denna typ av fall bör placeras med ledning av lagberedningens uttalanden, d.v.s. på testamentstagaren (se p. 9).
Förstörelse av testamentshandlingen utgör en av de två former för återkallelse som enligt lagstiftaren är särskilt tillrådliga med hänsyn till de bevissvårigheter som annars kan uppstå (se NJA II 1930 s. 209). Den andra formen är återkallelse i den ordning som gäller för upprättande av testamente. Lagtextens lydelse medför att den som har förstört sitt testamente har en berättigad förväntan på att detta i sig ska vara tillräckligt för att testamentet inte längre ska gälla, även om återkallelsen inte har skett i närvaro av vittnen eller dokumenterats skriftligen. Detta är ett starkt argument för att hålla fast vid principen att den som vill åberopa en förstörd testamentshandling har bevisbördan för omständigheter av innebörden att testamentet inte har återkallats. Även fördelarna med en enhetlig syn på bevisbördans placering utgör skäl för att inte kasta om bevisbördan på grund av särskilda förhållanden i det enskilda fallet (jfr NJA 2009 s. 249).
Mot nu angiven bakgrund måste slutsatsen bli att det inte finns skäl att frångå de uttalanden som gjordes vid tillkomsten av den aktuella bestämmelsen. Den som vill åberopa ett förstört testamente har alltså bevisbördan för att testamentet inte är återkallat av testator.
En annan sak är att det kan finnas anledning att sänka beviskravet i situationer av nu angivet slag. En testamentstagare kan möta betydande svårigheter att bevisa att någon annan än testator förstört testamentshandlingen. Detta talar för att beviskravet för att den förstörda handlingen ändå ska anses återge testators yttersta vilja inte bör sättas högre än att detta ska framstå som övervägande sannolikt (jfr p. 11).
Bedömningen i detta fall
Det nu sagda innebär att G.-M.H-n har bevisbördan för sådana omständigheter som har betydelse för att den sönderrivna testamentshandlingen inte utgör en återkallelse. Det är dock tillräckligt att hon kan göra det övervägande sannolikt att B.H. inte har förstört testamentshandlingen i syfte att återkalla testamentet.
Tingsrätten har, i likhet med HD, bedömt att G.-M.H-n har bevisbördan för att testamentet inte har förstörts av B.H. Tingsrätten har prövat om hon har fullgjort sin bevisskyldighet med tillämpning av det sänkta beviskravet övervägande sannolikt. Vad HD nu har uttalat medför alltså inte att det finns anledning att ändra tingsrättens dom. Det finns inte heller anledning av annat skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Domslut
HD:s avgörande
HD förklarar att G.-M.H-n har bevisbördan för sådana omständigheter som har betydelse för att den sönderrivna testamentshandlingen inte utgör en återkallelse. Det är dock tillräckligt att hon kan göra det övervägande sannolikt att B.H. inte har förstört testamentshandlingen i syfte att återkalla testamentet.
HD meddelar inte tillstånd till målets prövning i hovrätten. Tingsrättens dom står därmed fast.
HD:s beslut meddelat: den 19 april 2017.
Mål nr: Ö 2985-16.
Lagrum: 10 kap. 5 § ÄB.
Rättsfall: NJA 1959 s. 658, NJA 1960 s. 227, NJA 1974 s. 646, NJA 1977 s. 168 och NJA 2009 s. 249.