NJA 2017 s. 474

HD ska pröva om det finns anledning att tillåta S.C:s yrkande om avvisning. HD ska även pröva om det finns skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Om sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § första stycket 4 p. RB förekommit vid tingsrätten kan HD i ett mål som det nu aktuella beakta detta endast som skäl för att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten (jfr t.ex. NJA 2010 s. 342 [II]). Även förekomsten av ett sådant rättegångshinder som högre rätt självmant ska beakta vid överklagande bör vanligen hanteras inom ramen för tillståndsfrågan. I nu aktuellt mål saknas skäl för en annan hantering.

Av betydelse är också att käranden med åberopande av att målet har tagits upp trots tvingande rättegångshinder kan angripa avgörandet genom att klaga över domvilla (se 59 kap. 1 § första stycket 1 p. RB). Det saknas då anledning att inte ge käranden samma möjlighet inom ramen för det ordinära förfarandet. Även rättens skyldighet att självmant bevaka att tvingande rättegångshinder inte föreligger talar för att det saknas skäl att inte tillåta yrkandet. (Jfr 34 kap. 1 § RB. Jfr även 50 kap. 26 §, 51 kap. 26 § och 55 kap. 15 § RB.)

Av det nu sagda följer att käranden bör tillåtas överklaga med yrkande om avvisning av sin talan i vart fall när underinstansen har lämnat käromålet utan bifall och käranden till stöd för avvisningsyrkandet åberopar sådana brister i processförutsättningarna som är möjliga att avhjälpa.

S.C. har yrkat att hovrätten ska avvisa hennes talan sedan tingsrätten har lämnat käromålet utan bifall. Som grund för yrkandet har hon anfört att utredningen om svarandens identitet har varit så bristfällig att detta har utgjort rättegångshinder. Ett sådant hinder kan avhjälpas om ytterligare information om svarandens identitet framkommer. Eftersom yrkandet har grundats på ett rättegångshinder som inte utesluter att en ny talan om samma sak kan tas upp till prövning får yrkandet anses ha varit till S.C:s fördel. Det har därmed inte funnits förutsättningar för hovrätten att avvisa yrkandet på den angivna grunden. Hovrättens beslut om att avvisa S.C:s avvisningsyrkande bör därför undanröjas.

En talan måste alltid riktas mot en viss fysisk eller juridisk person. När svaranden i ett faderskapsmål inte är tillfredsställande identifierad utgör det ett sådant rättegångshinder som högre rätt självmant ska beakta vid överklagande. Kravet på att svaranden ska vara tillfredsställande identifierad bör förstås som att det, om dom meddelas, med erforderlig säkerhet ska kunna fastställas vem domen avser. (Se NJA 1983 s. 639.)

S.C. har identifierat svaranden huvudsakligen med angivande av namn, ursprung, medborgarskap, arbetsplats 2008 och adress. Hon har även gjort en grov uppskattning av svarandens ålder.

Såvitt framkommit har samtliga uppgifter om svarandens identitet utom adressen grundats på upplysningar från S.C:s moder. Moderns upplysningar har huvudsakligen baserats på vad den utpekade fadern ska ha uppgett till henne och hon har inte sett hans identitetshandlingar. Även om det inte har framkommit något som direkt tyder på att den utpekade fadern skulle ha lämnat oriktiga uppgifter, eller att det skulle finnas någon särskild anledning att ifrågasätta moderns trovärdighet, måste uppgifterna därför behandlas med viss försiktighet.

Den adress som har angetts för svaranden ska enligt S.C. ha tagits fram av den svenska ambassaden i Haag efter en registersökning på svarandens namn. Det är dock okänt om den man modern beskrivit har bott i Nederländerna efter 2009. Varken tingsrätten eller den gode mannen har kunnat nå svaranden på adressen. Den gode mannen har i stället fått ett telefonnummer till en man i Asien, som inte har velat uppge några identitetsuppgifter. Det får anses högst tveksamt om svaranden i nuläget bor på den angivna adressen. Det kan även ifrågasättas om den man modern har identifierat någonsin har bott där, även om det finns vissa omständigheter som tyder på det.

Vad som i nuläget har framkommit om svarandens identitet är inte tillräckligt för att det med erforderlig säkerhet ska kunna sägas vilken faktisk fysisk person som är instämd i målet. Det finns därför synnerliga skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

S.C. väckte talan mot A.N. och yrkade att tingsrätten skulle förklara att A.N. är hennes far. A.N. har inte kunnat delges stämning personligen utan har företrätts av en god man.

Tingsrätten ogillade S.C:s talan med motiveringen att det inte med tillräcklig grad av säkerhet var utrett att den instämde mannen var den man som S.C:s mor hade haft samlag med under konceptionstiden.

S.C. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle avvisa hennes talan alternativt undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten. Som grund för avvisningsyrkandet anfördes att tingsrätten hade prövat målet trots att det förelåg ett tvingande rättegångshinder bestående i att svarandens identitet inte var tillräckligt utredd.

Hovrätten har avvisat S.C:s yrkande om avvisning. Som skäl för beslutet har angetts att yrkandet objektivt sett inte kan anses vara till S.C:s fördel. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd för överklagandet i övrigt.

Den första frågan rör när en part ska anses ha ett klagointresse. Därutöver aktualiseras frågan om svarandens identitet har varit tillräckligt utredd.

För att en part ska ha rätt att överklaga ett avgörande krävs att parten har ett rättsligt intresse av att avgörandet ändras. Det innebär bl.a. att klagandens yrkande på objektiva grunder måste vara till hans eller hennes fördel, dvs. att yrkandet ska syfta till att uppnå en utgång som i förhållande till det överklagade avgörandet är mer fördelaktig. (Se NJA 1974 s. 16, jfr Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 5 uppl. 2016, s. 31 och 33.)

Ett yrkande om avvisning får i regel anses vara till kärandens nackdel, eftersom det innebär att han eller hon inte får sin talan prövad. Bedömningen kan dock bli en annan när underinstansen har ogillat käromålet och käranden i högre instans yrkar att talan ska avvisas på grund av ett rättegångshinder som domstolen har att självmant ta hänsyn till. Syftet kan då vara att käranden vill få tingsrättens dom undanröjd för att undvika ett rättskraftigt avgörande som har gått henne eller honom emot. På så sätt skulle käranden kunna få möjlighet att väcka en ny talan om samma sak. Ett avvisningsbeslut kan därmed vara till kärandens fördel, i vart fall om grunden för avvisningsbeslutet inte utesluter en ny talan om samma sak. (Jfr NJA 1994 s. 628.)

Yrkandet kan då inte avvisas därför att det framställs av käranden. Frågan om det finns ett rättegångshinder får behandlas av hovrätten, i första hand vid bedömningen av om det ska meddelas prövningstillstånd.

Huruvida avvisningsyrkandet kan prövas eller inte får praktisk betydelse då käranden överklagar enbart på den grunden att käromålet borde ha avvisats. Skulle tingsrättens dom överklagas också på någon annan grund, innebär partens yrkande om avvisning närmast att hovrätten görs uppmärksam på att det kan finnas ett rättegångshinder som domstolen ska beakta.

En talan måste alltid riktas mot en viss fysisk eller juridisk person. När svaranden i ett faderskapsmål inte är tillfredsställande identifierad utgör det ett sådant rättegångshinder som högre rätt självmant ska beakta vid ett överklagande. Kravet på att svaranden ska vara tillräckligt identifierad bör ses mot bakgrund av att det annars inte med säkerhet kan fastställas vem domen avser. (Se NJA 1983 s. 639.)

Det är i mål om faderskap inte ovanligt att det föreligger svårigheter att få fram tillräckliga uppgifter om mannens identitet. Det finns då anledning för domstolen att skilja mellan å ena sidan den processuella frågan om mannen är identifierad i sådan utsträckning att käromålet kan prövas och avgöras rättskraftigt i förhållande till den instämde mannen och å andra sidan den materiella frågan om det är visat att mannen är far till barnet. Prövningen av den första frågan kan leda till en avvisning medan den sistnämnda frågan ska utmynna i ett bifall till eller ogillande av käromålet. I många fall kan prövningen även av den processuella frågan ske i ett så sent skede som efter en huvudförhandling.

Utfallet av prövningen av identitetsfrågan är av betydelse för båda parter. Avvisas käromålet på grund av att mannens identitet inte är tillräckligt utredd innebär det visserligen att barnet inte får sin talan prövad i det aktuella målet, men i gengäld har barnet möjlighet att återkomma med en ny talan. Om mannens identitet är tillräckligt klarlagd, har han för sin del ett intresse i att vara fredad mot att på nytt bli instämd.

Det rättegångshinder som S.C:s avvisningsyrkande grundades på är sådant som högre rätt ska ta hänsyn till självmant och hindret ska därför i första hand beaktas inom ramen för tillståndsprövningen.

Tingsrätten har i sina domskäl angett att det inte med tillräcklig grad av säkerhet är utrett att den instämde mannen också är den man som S.C:s mor träffade och hade samlag med under konceptionstiden år 2009. Det kan uppfattas som en materiell prövning. Domskälen kan emellertid också läsas på det sättet att tingsrätten dragit slutsatsen att identiteten på den instämde mannen inte är tillräckligt klarlagd, något som skulle ha inneburit ett rättegångshinder.

Det föreligger således en oklarhet i frågan om tingsrätten har prövat målet trots förekomsten av ett tvingande rättegångshinder. I syfte att kunna bedöma riktigheten av tingsrättens avgörande bör tillstånd till målets prövning i hovrätten beviljas.