NJA 2017 s. 482
Vid fördelningen av regressansvar ska beloppsbegränsad proprieborgen och tredjemanspant i regel behandlas lika.
Värmlands tingsrätt
F.M. förde vid Värmlands tingsrätt den talan mot R.W. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Maria Albinsson) anförde i dom den 12 september 2013 bl.a. följande.
Bakgrund
F.M., R.W. och F.L. har tecknat generell borgen såsom för egen skuld för Ekner Design AB:s (nedan Bolaget) skuld till Swedbank AB. Borgensåtagandet uppgick såvitt avser F.M. till 200 000 kr och lämnades den 1 mars 2010. Samma dag ställde F.M. också generell säkerhet för Bolagets skulder genom att överlämna ett pantbrev om 300 000 kr i den honom tillhöriga fastigheten Hammarö Gunnarskär 1:116. R.W:s borgensåtagande uppgick till 150 000 kr och lämnades den 11 november 2012. Även F.L:s borgensåtagande uppgick till 150 000 kr. Borgensmännen träffade ingen särskild överenskommelse om fördelningen av ansvaret mellan dem.
Bolaget försattes i konkurs den 13 augusti 2012. Till täckande av Bolagets skulder till banken betalade F.M. den 12 juli 2012 386 945 kr och F.L. 154 000 kr. F.M. har nu framställt regresskrav mot R.W.
Tingsrätten meddelade den 30 januari 2013 deldom enligt vilken R.W. förpliktades att till F.M. betala 101 427 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 11 november 2012 (dagen för delgivning av stämning) till dess betalning sker.
Yrkanden m.m.
F.M. har yrkat att tingsrätten ska förplikta R.W. att till honom betala 50 748 kr jämte ränta på 152 175 kr enligt 2 § och 3 § andra stycket räntelagen från den 12 juli 2012 till dagen för delgivning av stämning den 10 november 2012, samt på 50 748 kr enligt 6 § räntelagen från den 11 november 2012 till dess betalning sker.
R.W. har bestritt yrkandet. Han har vitsordat att ränta enligt 6 § räntelagen utgår på 50 748 kr från den 11 november 2012.
F.M. har såsom grund för och till utveckling av sin talan anfört följande. F.M. har infriat sitt borgensåtagande och övertagit bankens rätt mot R.W. Han har därför på grund av regressansvar en fordran på R.W. som numera uppgår till det yrkade beloppet. Pantsättningen av fastigheten är inte att jämställa med ett borgensåtagande.
R.W. har såsom grund för och till utveckling av sin talan anfört följande. Det sammanlagda borgensåtagandet uppgick till 800 000 kr, varav F.M. svarade för 500 000 kr och R.W. 150 000 kr. Med hänsyn därtill uppgår R.W:s andel av det totala lösenbeloppet till 18,75 procent, dvs. 101 427 kr. Pantsättningen är vid fördelningen av regressansvaret att jämställa med ett borgensåtagande. Då R.W. inte tagit del av kravet före dagen för delgivning av stämningsansökan ska ränta räknas endast från den dagen.
Domskäl
Fordran
F.M. har såsom skriftlig bevisning åberopat borgensförbindelser och skuldebrev.
R.W. har såsom skriftlig bevisning åberopat intyg utfärdat av Swedbank, borgensförbindelser och pantförskrivning.
F.M. och R.W. har tillsammans med F.L. tecknat generell borgen för Bolagets skuld till Swedbank AB. F.M. har också ställt en honom tillhörig fastighet i pant för Bolagets skulder. F.M. och F.L. har infriat sitt borgensansvar och tillsammans betalat skulden. Frågan i målet är om F.M. har regressrätt mot R.W. överstigande det belopp som fastställdes i den tidigare deldomen.
För att regressrätt ska komma i fråga krävs att F.M. enligt parternas interna rättsförhållande betalat mer än vad som ankommer på honom. Det är ostridigt i målet att parterna inte träffade någon särskild överenskommelse om vad som skulle gälla i fråga om regressrätt dem emellan.
Huvudregeln är att regressansvaret ska delas upp på borgensmännen i proportion till deras ansvar. F.M. har tecknat borgen för 200 000 kr medan R.W. och F.L. har tecknat borgen för vardera 150 000 kr. Med utgångspunkt enbart i dessa förhållanden har R.W. att svara för en andel om 15/50 av skulden.
I detta mål tillkommer dock den omständigheten att F.M. även ställt säkerhet för Bolagets skulder i form av pant. Frågan om ansvaret i förhållandet mellan en borgensman och en tredjeman som ställt pant har diskuterats av bl.a. Walin (Borgen och tredjemanspant, 4 uppl., s. 321 ff.). I avsaknad av en uttrycklig reglering mellan dem synes det finnas skäl att hävda såväl att den som ställt panten får ta risken framför borgensmannen, som att de ska betraktas som likställda. I detta fall skulle båda dessa lösningar medföra att F.M. inte har något ytterligare anspråk på R.W. Man kan visserligen tänka sig att F.M. haft för avsikt att ställa panten som säkerhet endast för sitt eget borgensansvar mot banken. Hans inställning i målet är emellertid att han lämnade pantbrevet i fastigheten som säkerhet för Bolagets krediter hos Swedbank.
R.W. har genom den av tingsrätten tidigare meddelade deldomen förpliktats att till F.M. betala 101 427 kr. Detta belopp motsvarar en andel om 15/80 av det av borgensmännen till banken totalt erlagda beloppet. Med den bedömning tingsrätten gjort ovan har R.W. inte att svara för ytterligare del av skulden. Käromålet ska därför ogillas.
Ränta
F.M. har, utöver ränta på den tvistiga delen av yrkandet, även yrkat ytterligare ränta på den delen av det yrkade beloppet som fastställdes i deldomen den 30 januari 2013. Han har, såsom han slutligen bestämt sin talan, för perioden från det att han själv infriade sitt borgensansvar till dagen för delgivning av stämning den 11 november 2012, beträffande rätten till ränta uttryckligen hänvisat till 2 § och 3 § andra stycket räntelagen.
Bestämmelsen i 2 § reglerar rätten till ränta på fordringar som avser återgång av betalning då avtal hävs till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund medan 3 § andra stycket reglerar rätten till ränta på fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man. Ingen av de situationerna är för handen här och F.M. har inte gjort gällande att rätt till ränta föreligger på någon annan grund. Någon ytterligare ränta ska därför inte utgå.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Hovrätten för Västra Sverige
F.M. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade bifall till sin talan i målet.
Hovrätten beslutade den 6 mars 2014 att inte meddela prövningstillstånd. Sedan F.M. överklagat hovrättens avgörande, meddelade HD den 21 oktober 2014 beslut om tillstånd till målets prövning i hovrätten. Som skäl angav HD att det saknades vägledande rättspraxis rörande frågan om en tredjemanspantsättare i ett fall som det aktuella kan framställa regresskrav mot en borgensman och hur ansvaret mellan dem i så fall ska fördelas.
F.M. begärde att hovrätten skulle inhämta yttrande från Swedbank och Svenska Bankföreningen med följande frågor.
1) Om ställd säkerhet, borgen för bolags skulder, påverkar fördelningen av borgensmännens ansvar i proportion till deras åtaganden när en av borgensmännen tillsammans med en tredje man ställer gemensam pant i fast egendom.
2) Om generell borgen medför att olika säkerheter ska summeras vid fördelning av borgensmännens regressansvar.
R.W. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades och att begärda yttranden inhämtades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ingrid Björck och Henrik Fernqvist samt f.d. hovrättsrådet Marianne Stenberg) anförde i dom den 19 oktober 2015 bl.a. följande.
Hovrättens domskäl
Begäran om inhämtande av yttrande
De yttranden som F.M. har begärt att hovrätten ska inhämta har karaktären av rättsutlåtanden. Eftersom det främst är i HD som denna typ av yttranden förekommer, saknas skäl för hovrätten att inhämta sådana. (Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009 s. 306 f.) Begäran ska därför lämnas utan bifall.
- - -
Regressrätt
Av åberopade handlingar framgår att F.M. den 1 mars 2010 ställde generell säkerhet för Ekner Design AB:s skulder genom att till Swedbank AB överlämna ett pantbrev om 300 000 kr, att han samma dag tecknade en generell borgen med ett borgensåtagande om 200 000 kr samt att R.W. den 11 november 2011 lämnade ett borgensåtagande om 150 000 kr.
Frågan hovrätten har att besvara är om F.M. som tredjemanspantsättare kan framställa regresskrav mot R.W. som borgensman och hur ansvaret mellan dem i så fall ska fördelas.
HD har i rättsfallet NJA 2000 s. 667, som rörde regressansvar mellan två tredjemanspantsättare, uttalat att denna typ av pantsättning i väsentliga hänseenden fungerar på samma sätt som ett beloppsbegränsat borgensansvar. HD har vidare anfört att skälen för principen att regressrätt gäller mellan borgensmän även utan avtal därom, gör sig gällande även tredjemanspantsättare emellan, om annat inte följer av deras inbördes rättsförhållande.
Av nämnda rättsfall framgår således att tredjemanspantsättare inbördes har regressrätt på samma sätt som borgensmän på samma plan. Rättsfallet ger dock inte svar på frågan om en tredjemanspantsättare i ett fall som det aktuella kan framställa regresskrav mot en borgensman. Det har i praxis antagits att vissa skillnader föreligger mellan borgen och tredjemanspant, och att det mot bakgrund av dessa skillnader inte framstår som givet att en borgensman och en tredjemanspantsättare in dubio ska i det inbördes förhållandet svara på samma plan (se Lindskog, Betalning - Om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, uppl. 1:2, 2014, s. 384). I doktrin har uttalats att tredjemanspant i allt väsentligt bör bedömas som ett beloppsbegränsat borgensåtagande och att det inte vore allt för djärvt att erkänna regressrätt även mellan tredjemanspantsättare och borgensmän; starka symmetriskäl talar för att så ska vara fallet när dessa parter befinner sig på samma plan (se Walin & Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 4 uppl., 2013, s. 317 ff. och särskilt not 17 in fine på s. 318). Sistnämnda uppfattning delas av Lindskog som uttalat att enligt hans mening bör i allt fall en proprieborgensman och en tredjemanspantsättare internt svara på lika fot. Ansvaret för en enkel borgen bör enligt hans uppfattning dock vara subsidiärt i förhållande till ansvaret på grund av tredjemanspant. Det följer om inte annat av det förhållandet att ansvaret på grund av enkel borgen inte kan göras gällande förrän borgenären har uttömt möjligheterna till betalning ur en ställd tredjemanspant. (Se Lindskog, a.a., s. 384 f.).
Hovrätten ansluter sig till den ovan angivna uppfattningen och anser således att i ett fall som det förutvarande bör tredjemanspantsättaren och borgensmannen likställas. Detta innebär att en tredjemanspantsättare kan framställa regresskrav mot en proprieborgensman.
Vad F.M. anfört beträffande Swedbanks allmänna villkor saknar betydelse, eftersom villkoren ifråga reglerar förhållandet mellan den enskilda borgensmannen och banken.
När det gäller frågan om hur ansvaret parterna emellan ska fördelas, har det inte framförts några omständigheter som talar emot att i detta fall tillämpa huvudregeln om ansvar i proportion till ingångna åtaganden. Den omständigheten att F.M. både ställt säkerhet i form av tredjemanspant och generell borgen bör således beaktas vid fördelningen av ansvaret. Det anförda leder till slutsatsen att R.W. inte ska förpliktas betala mer än vad som följer av den mot honom tidigare meddelade deldomen. F.M:s talan i hovrätten ska alltså ogillas och tingsrättens domslut fastställas.
Ränta
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning när det gäller F.M:s yrkande om ränta på det genom deldomen utdömda beloppet.
Hovrättens domslut
Hovrätten avslår F.M:s begäran om inhämtande av yttranden från Swedbank och Bankföreningen.
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
F.M. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle förplikta R.W. att till honom betala 50 748 kr jämte ränta, på 152 175 kr enligt 2 och 3 §§räntelagen från den 12 juli 2012 till dagen för delgivning av stämningsansökan och därefter på 50 748 kr enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker.
F.M. begärde även att HD skulle inhämta yttrande från Swedbank AB alternativt Svenska Bankföreningen.
R.W. motsatte sig att hovrättens dom ändrades samt att yttrande inhämtades från Swedbank AB eller Svenska Bankföreningen.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Frida Barrstrand, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
1-4. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-5 i HD:s dom.
Frågan i målet
5. Frågan i målet gäller främst om tredjemanspantsättare kan framställa re-
gresskrav mot borgensman och hur ansvaret mellan dem i så fall ska fördelas.
Regressrätt borgensmän respektive tredjemanspantsättare emellan
Överensstämmer med punkt 7 i HD:s dom.
Regressrätt mellan borgensman och tredjemanspantsättare
Det föreligger betydande likheter mellan tredjemanspant och borgen, särskilt borgen med begränsat ansvar, och det har därför ofta tett sig naturligt att i frågeställningar rörande tredjemanspant, vid sidan av panträttsliga principer, söka ledning i vad som gäller beträffande borgen. Vid skuldsanering anses t.ex. undantaget för fordran förenad med panträtt inte innefatta fordran för vilken säkerhet har ställts i form av tredjemanspant. Sådan fordran omfattas tvärtom, i likhet med fordran förenad med borgen, enligt huvudregeln av ett skuldsaneringsbeslut (jfr NJA 2016 s. 73).
Det föreligger dock skillnader i sakrättsligt hänseende mellan tredjemanspant och borgen som kan motivera avsteg från principen att tredjemanspant är att likställa med borgen. Vid preskription har sålunda det panträttsliga inslaget ansetts väga tyngre och tredjemanspant får enligt huvudregeln, till skillnad från vad som gäller borgen, tas i anspråk trots att den säkrade fordran har preskriberats (jfr NJA 1996 s. 560).
Detta skulle kunna tas till intäkt för att hävda att en tredjemanspantsättare bör svara framför en borgensman utifrån att denne har ett mer långtgående ansvar. Samtidigt framstår det som tveksamt att låta sakrättsliga aspekter få en avgörande betydelse i förhållandet mellan säkerhetsställare. (Jfr Stefan Lindskog, Betalning, 2014, s. 384.)
När det gäller frågan om regress finns det anledning att i stället låta den, i förhållande till gäldenären, mycket likartade relationen som föreligger mellan borgensman och tredjemanspantsättare få genomslag framför panträttsliga grundsatser.
Principen om regressrätt sinsemellan borgensmän respektive tredjemanspantsättare grundas bl.a. på att borgenären inte genom att utnyttja sin rätt att välja betalningsväg godtyckligt ska kunna slutligt belasta den ene eller andre säkerhetsställaren (jfr NJA 2000 s. 667). Detta skäl gör sig lika starkt gällande i situationer då säkerheterna inte är av samma slag, utan det i stället är fråga om både tredjemanspant och proprieborgen. Tunga symmetriskäl talar således för att, som huvudregel, erkänna regressrätt mellan tredjemanspantsättare och proprieborgensmän inbördes. (Jfr Gösta Walin och Torbjörn Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 4 uppl. 2013, s. 318, not 17, samt Lindskog, a. a. a. s.; jfr även för norsk del Carsten Smith, Garantikrav og garantivern, Garantirett III, 2 uppl. 1981, s. 104 samt för dansk del Hans Helge Beck Thomsen och Claus Rohde, Kaution og tredjemandspant samt andre solidariske skyldforhold, 4 uppl. 2017, s. 265; jfr dock för finsk del 30 och 41 §§ lagen om borgen och tredjemanspant, varigenom regressrätten mellan borgensmän respektive tredjemanspantsättare begränsats.) Det kan dock finnas avtal eller särskilda omständigheter som gör att en säkerhet ska svara framför en annan säkerhet.
Den inbördes fördelningen vid regressen
Vid borgen som ställts på samma plan gäller som huvudregel, i likhet med vad som är fallet vid samgäld, att borgensmännen svarar efter huvudtalet. Är borgensåtagandena begränsade bör det inbördes ansvaret fördelas i förhållande till det belopp för vilket var och en tecknat borgen (jfr bl.a. NJA 1937 s. 395 samt Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 627).
Med hänsyn till rådande likheter, och i linje med de skäl som anförts till stöd för att tillerkänna regress dem emellan, bör vid tredjemanspant fördelningen ske med utgångspunkt i panternas värde efter samma principer som gäller mellan flera borgensmän när borgensåtaganden har beloppsbegränsats (jfr Lindskog, a.a., s. 384, not 1403; jfr även Viggo Hagstrøm, Obligationsrett, 2 uppl. 2011, s. 721).
Bedömningen i detta fall
R.W. har ingått beloppsbegränsad proprieborgen och F.M. har ingått såväl beloppsbegränsad proprieborgen som ställt tredjemanspant för ett bolag som de hade gemensamt intresse i. Parterna har inte slutit något inbördes avtal. De är ense om att omständigheterna inte är sådana att tredjemanspanten ska svara framför borgensåtagandena. Varken det förhållandet att det möjligen initialt funnits ett särskilt syfte med tredjemanspanten eller någon annan omständighet ger anledning att betrakta panten som regressvis efterställd borgensåtagandena. Säkerhetsställarna har sålunda ömsesidig regressrätt och fördelningen ska ske på grundval av beloppsbegränsningarna i borgensåtagandena respektive pantens värde.
F.M. har infriat ett större belopp än vad som belöper på honom i rättsförhållandet mellan säkerhetsställarna. Han kan således i och med sin betalning göra regressrätt gällande mot R.W. De åberopade villkoren som ställts upp vid borgensåtagandet kan inte inverka på förhållandet mellan parterna. Regressrätten ska reduceras med vad F.M. själv har att svara för i relationen mellan honom och de andra säkerhetsställarna. Hans regressrätt gentemot R.W. överstiger då inte det medgivna och, genom deldom, utdömda beloppet. Hovrättens domslut ska således fastställas i denna del.
Ränta på medgivet belopp
En säkerhetsställare kan i och för sig, under vissa förutsättningar, ha rätt till dröjsmålsränta på regresskrav mot annan säkerhetsställare redan från dagen då han infriar skulden (jfr SOU 1974:28 och prop. 1975:102, s. 118). F.M. har emellertid inte visat att omständigheterna är sådana att han har rätt till ränta från tiden för infriandet. Hovrättens domslut ska således fastställas även i denna del.
Domslut
Domslut
HD, som inte finner att det föreligger skäl att inhämta yttrande från Swedbank AB och Svenska Bankföreningen, avslår F.M:s begäran därom.
HD fastställer hovrättens domslut.
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ella Nyström, Johnny Herre, Agneta
Bäcklund och Lars Edlund, referent) meddelade den 14 juni 2017
följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
F.M. tecknade den 1 mars 2010 borgen såsom för egen skuld intill ett belopp om 200 000 kr för fullgörande av Ekner Design AB:s förpliktelser gentemot Swedbank AB. Samma dag lämnade han och hans hustru, till säkerhet för bolagets förpliktelser, en generell pant i form av pantbrev om 300 000 kr i en fastighet. Senare ställde även R.W. och F.L. borgen såsom för egen skuld för bolaget. Deras respektive borgensförbindelser beloppsbegränsades till 150 000 kr. Summan av säkerheterna uppgick sålunda till 800 000 kr. Det finns inget uttryckligt inbördes avtal mellan säkerhetsställarna.
Sedan Ekner Design AB fått ekonomiska problem betalade F.M. och F.L., i enlighet med av bolaget utställt skuldebrev, till banken 386 945 kr respektive 154 000 kr (dvs. totalt 540 945 kr). På skuldebrevet tecknade banken en överlåtelseförklaring för utövande av regressrätt.
F.M. väckte talan mot R.W. och yrkade att tingsrätten skulle förplikta honom att betala 152 175 kr (vilket med visst avdrag svarar mot 150 000/500 000 av 540 945 kr) jämte ränta. Som grund för talan åberopade F.M. att han infriat sitt borgensåtagande och övertagit bankens rätt mot R.W. och därför på grund av regressrätt hade en fordran mot denne. Enligt F.M. skulle fastighetspanten inte beaktas vid fördelningen av regressansvaret mellan borgensmännen, eftersom det i bankens kreditvillkor anges att borgensman i förhållande till banken inte på grund av sin borgen har någon rätt till annan säkerhet.
R.W. gjorde gällande att pantsättningen vid fördelningen av regressansvaret var att jämställa med ett borgensåtagande och att fördelningen därför skulle baseras på ett säkerhetsbelopp om 800 000 kr. Han medgav att betala 101 427 kr (dvs. 150 000/800 000 av 540 945 kr) jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, men bestred yrkandet i övrigt.
Sedan tingsrätten genom deldom förpliktat R.W. att utge det medgivna beloppet och räntan, ogillade tingsrätten yrkandet i övrigt. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.
Frågan i målet
Frågan i målet är om beloppsbegränsad proprieborgen och tredjemanspant ska behandlas lika vid fördelning av regressansvar.
Regressrätt borgensmän respektive tredjemanspantsättare emellan
Frågan om regressrätt för borgensmän och tredjemanspantsättare är inte lagreglerad. Det är emellertid en vedertagen rättsgrundsats att när två personer har åtagit sig borgen för samma skuld och en av dem betalat mer än som belöper på honom enligt rättsförhållandet mellan borgensmännen, han normalt har regressrätt gentemot den andre även utan avtal om det (jfr 2 § andra stycket skuldebrevslagen). Motsvarande regressrätt gäller tredjemanspantsättare emellan, om inte annat följer av deras inbördes rättsförhållande (se NJA 2000 s. 667).
Regressrätt mellan borgensman och tredjemanspantsättare
Tredjemanspant innefattar in dubio ett primärt ansvar gentemot borgenären (se NJA 1987 s. 80). Det föreligger i säkerhetshänseende betydande likheter mellan tredjemanspant och borgen, särskilt proprieborgen med beloppsbegränsat ansvar.
Principen om regressrätt borgensmän emellan respektive tredjemanspantsättare emellan grundas bl.a. på att borgenären inte genom att utnyttja sin rätt att välja betalningsväg godtyckligt ska kunna slutligt belasta den ene eller den andre säkerhetsställaren. Detta skäl gör sig lika starkt gällande i situationer då säkerheterna inte är av samma slag, utan det i stället är fråga om både beloppsbegränsad proprieborgen och tredjemanspant. Även intresset av förutsebarhet och likabehandling talar för att dessa typer av säkerheter bör jämställas. Härigenom uppnås också symmetri i det regressrättsliga systemet. (Jfr Gertrud Lennander, Kredit och säkerhet, 11 uppl. 2015, s. 65, Stefan Lindskog, Betalning, 2014, s. 384 samt Gösta Walin och Torbjörn Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 4 uppl. 2013, s. 317 f.)
Om inte särskilda omständigheter i det enskilda fallet föranleder en annan bedömning, bör därför gälla att beloppsbegränsad proprieborgen och tredjemanspant ska behandlas lika. Detta innebär att det finns en ömsesidig regressrätt mellan borgensmän och tredjemanspantsättare i sådana situationer. Fördelningen bör ske efter samma principer som gäller mellan flera borgensmän med beloppsbegränsade åtaganden. Det betyder att fördelningen sker i förhållande till borgens belopp respektive pantens värde.
Bedömningen i detta fall
R.W. har ingått beloppsbegränsad proprieborgen, och F.M. har såväl ingått beloppsbegränsad proprieborgen som ställt tredjemanspant. Det har i målet inte framkommit någon omständighet som ger anledning att avvika från principen om ömsesidig regressrätt. Fördelningen ska därför ske på grundval av beloppsbegränsningarna i samtliga borgensåtaganden (jfr p. 1) respektive pantens värde.
F.M. har infriat ett större belopp än vad som belöper på honom i rättsförhållandet mellan säkerhetsställarna. Han kan i och med sin betalning göra regressrätt gällande mot R.W. Att skuldebrevet överlåtits från banken medför inte att bankens kreditvillkor påverkar regressförhållandet mellan säkerhetsställarna (jfr NJA 2000 s. 667). F.M:s regressrätt ska alltså reduceras med vad han själv har att svara för i relationen mellan honom och de andra säkerhetsställarna. Hans regressfordran gentemot R.W. överstiger då inte det medgivna och genom deldom utdömda beloppet. Hovrättens domslut ska således fastställas i denna del.
F.M. har inte visat att omständigheterna är sådana att han har rätt till ränta från tiden för infriandet. Hovrättens domslut ska därför fastställas även i denna del.
Domslut
Domslut
HD, som inte finner skäl att inhämta yttrande från Swedbank AB eller Svenska Bankföreningen, fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 14 juni 2017.
Mål nr: T 5582-15.
Lagrum: 10 kap. 11 § HB.
Rättsfall: NJA 1987 s. 80 och NJA 2000 s. 667.