NJA 2000 s. 667

Sedan A och B var för sig ställt pantsäkerhet för C:s lån i en bank, har banken gjort sig fullt betald ur den av B ställda panten och återlämnat A:s pant till denne. Fråga om regressrätt för B. Tillika fråga om avtal mellan A och B, enligt vilket B skulle avstå från regressrätt, kan göras gällande mot B:s konkursbo.

Göteborgs TR

Vestanborg Fastigheter Aktiebolags konkursbo förde efter stämning å S.H. vid Göteborgs TR den talan som framgår av TR:ns dom. Beträffande bakgrunden till tvisten angavs i TR:ns dom följande. Stenloket AB ägde samtliga aktier i ett holländskt bolag, HollGot BV. Under sommaren 1990 förde Byggnads AB Westerdahl & Herbertsson (WH) med dotterbolag (WH- koncernen) å ena sidan och Stenloket AB och Svenska HollGot AB å den andra förhandlingar om gemensamma förvärv av fastigheter i Holland. WH- koncernen företräddes av U.N.. Stenloket och Svenska HollGot företräddes av S.H. respektive M.G.. Enligt överenskommelse mellan de förhandlande parterna överlät Stenloket 50 procent av aktierna till WH och kvarvarande 50 procent till Svenska HollGot. Därvid blev också S.H. ägare till hälften av Svenska HollGot. Investeringarna skedde sedan genom HollGot BV. HollGot BV var moderbolag för ett antal underliggande förvaltningsbolag och fastighetsägande bolag (HollGot-bolagen).

För att finansiera fastighetsförvärven i Holland upprättades låneavtal mellan Nordbanken och respektive fastighetsägande HollGot-bolag. Som säkerhet för lånen tecknade Vestanborg Fastigheter AB (Vestanborg), som ingick i WH-koncernen, och Svenska HollGot borgensåtaganden, för envar av borgensmännen begränsade till 50 procent av respektive HollGot-bolags förpliktelser. Dessutom pantförskrev S.H. d 26 sept 1990 två pantbrev i den av honom ägda fastigheten Göteborg Olivedal 8:3 om totalt 4 524 000 kr. WH lämnade som handpant ett belopp om 4 524 000 kr, som d 4 okt 1990 insattes på ett spärrat konto i Nordbanken. Under hösten 1990 genomfördes rekonstruktionsåtgärder i WH-koncernen. Med anledning härav kom Vestanborg, då under firma Stima Bygg AB, att överta WH-koncernens investeringar i Holland. Därvid överfördes även de pantsatta bankmedlen till ett nytt spärrat konto i Nordbanken med Vestanborg som inlåningsborgenär.

Tre fastigheter i Holland inköptes. En av dessa försåldes under 1993. Därefter försattes Vestanborg i konkurs d 5 okt 1993. De två kvarvarande fastigheterna i Holland såldes senare under Svenska HollGots och konkursförvaltningens medverkan, varvid underskott uppstod. För täckande av underskotten har Nordbanken tagit 4 382 924 kr av de av Vestanborg pantsatta medlen i anspråk. I målet gör Vestanborgs konkursbo (konkursboet) gällande rätt till ersättning motsvarande halva det sålunda ianspråktagna beloppet.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Ogvall samt rådmännen Wikmark och Lönqvist) anförde i dom d 11 april 1997: Yrkanden. Konkursboet har yrkat att S.H. skall förpliktas att till konkursboet utge 2 191 462 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 15 nov 1995 till dess full betalning sker.

I andra hand har konkursboet yrkat att TR:n dels skall fastställa att konkursboet har rätt att göra gällande nyssnämnda belopp i fastigheten Göteborg Olivedal 8:3 med den rätt som följer av pantbreven nr 88828 av d 15 dec 1989 och nr 73398 av d 26 nov 1990, dels förpliktar S.H. att till konkursboet utlämna dessa pantbrev.

S.H. har bestritt yrkandena. Han har vitsordat kapitalbelopp och ränta som skäliga i och för sig.

Parternas utveckling av talan.

Konkursboet: Affärsuppgörelsen om fastighetsförvärv i Holland skedde på 50/50-basis, dvs både vinst och eventuella förluster skulle delas lika mellan WH och Svenska HollGot. Med anledning av HollGot bolagens lån i Nordbanken genomfördes en rad säkerhetsarrangemang. De till låneavtalen för respektive HollGot-bolag fogade borgensåtagandena från Svenska HollGot och Vestanborg var likalydande. Som ytterligare säkerheter pantförskrev S.H. två pantbrev i sin fastighet Göteborg Olivedal 8:3. Avsikten var att även WH skulle lämna pantbrev som säkerhet. Då detta visade sig inte vara möjligt satte WH i stället in drygt 4,5 miljoner kr på ett spärrat konto, som pantförskrevs hos Nordbanken. I samband med rekonstruktionsåtgärderna inom WH-koncernen blev i stället Vestanborg pantsättare. I enlighet med den tänkta riskfördelningen mellan parterna hade det pantsatta beloppet samma värde som de pantbrev S.H. lämnat som säkerhet. - Efterhand som fastighetsmarknaden sviktade kunde HollGot- bolagen inte fullfölja sina åtaganden till Nordbanken. Diskussioner fördes då mellan Vestanborg och M.G., som företrädare för Svenska HollGot, om försäljning av fastigheterna. En fastighet kunde säljas utan förlust. Därefter försattes Vestanborg i konkurs. M.G. har sedan agerat i samråd med konkursboet för att få till stånd försäljning av HollGot- bolagens övriga två fastigheter. Köpeskillingarna som influtit från försäljningarna har använts till att lösa lånen i Nordbanken, varvid dock underskott uppstått. Nordbanken har då valt att ta i anspråk den av Vestanborg ställda panten. Till följd härav har regressrätt gentemot S.H. uppstått för Vestanborgs konkursbo och konkursboet har subrogerat i Nordbankens rätt till den av S.H. ställda panten. - Nordbankens panträtt upphörde i och med att Nordbanken d 25 april 1995 fick full betalning. Konkursboets subrogationsrätt inträdde efterhand som Vestanborgs pant ianspråktogs, men den kunde inte göras gällande av konkursboet förrän Nordbanken fått full betalning.

S.H.: S.H. är byggnadsingenjör och drev fram till 1970 verksamhet med byggnation och fastighetsförvaltning. År 1970 drabbades han av sjukdomen manodepressivitet. --- De faktiska omständigheterna i konkursboets framställning kan vitsordas i huvudsak. S.H. var emellertid enbart passiv ägare i HollGot-bolagen. Hans andel i Svenska HollGot var 50 procent. Alltså ägde han endast 25 procent av HollGot-bolagen. Något avtal om riskfördelning på hälftenbasis har inte slutits med Vestanborg. S.H. har inte känt till den interna omorganisationen i WH-koncernen. - Eventuell rätt att regressvis kräva S.H. har avtalats bort genom en i pantförskrivningshandlingarna intagen klausul med följande innehåll. "I förhållande till banken ger pantförskrivningen inte pantsättaren någon rätt till annan säkerhet som har ställts eller som kan komma att ställas för förpliktelser som omfattas av pantförskrivningen. Beträffande sådan säkerhet får banken sålunda medge ändringar eller friställande." - Parterna hade planerat att inneha fastigheterna under i vart fall en femårsperiod. De hade kalkylerat med underskott den första tiden. En försäljning i förtid skulle med all sannolikhet resultera i förluster. Orsaken till diskussionen om en förtida försäljning var att Vestanborg fick ekonomiska problem och behövde frigöra det pantsatta kapitalet. S.H. och M.G. var inte intresserade av att sälja ut fastigheterna i förtid. Efter diskussioner gick de dock med på försäljning under vissa förutsättningar - att köpeskillingarna skulle täcka alla utestående förpliktelser, att Vestanborg skulle stå för eventuella förluster och att S.H. och M.G. skulle gå skadeslösa ur affären. Eventuella förluster skulle täckas ur Vestanborgs pant. Diskussionerna resulterade vid ett möte d 3 maj 1992 i en protokollförd överenskommelse. När Vestanborg försatts i konkurs fortsatte avvecklingen av fastighetsinnehavet med konkursboet som pådrivande. Överenskommelsen av d 3 maj 1992 gäller också mot konkursboet och de fastigheter som har försålts efter konkursutbrottet har försålts med beaktande av överenskommelsen. Konkursboet har dessutom godkänt att Nordbanken tillgodogjort sig den av Vestanborg ställda panten. De pantbrev S.H. lämnat som säkerhet återlämnades av Nordbanken någon gång i april 1995. S.H:s pantförskrivning i förhållande till banken upphörde då pantbreven återlämnades till honom. Något avtalsförhållande mellan konkursboet och S.H. föreligger överhuvudtaget inte.

Parternas grunder.

Konkursboet. Vestanborg och S.H. har båda i samförstånd ställt varsin tredjemanspant som säkerhet för HollGot-bolagens förpliktelser gentemot Nordbanken. Tredjemanspant företer stora likheter med borgen varför samma rättsliga principer bör gälla. Då Nordbanken valt att utnyttja endast den av Vestanborg ställda panten har konkursboet fått regressrätt mot S.H.. Konkursboet har p g a regressrätten subrogerat i Nordbankens rätt mot S.H.. Panterna har i allt väsentligt haft samma värde och parterna bör därför slutligen svara för lika stora belopp. - I första hand görs gällande att S.H. sedan banken återlämnat pantbreven till honom har varit skyldig att utge dem till konkursboet. Så länge S.H. behåller pantbreven föreligger ett kontraktsbrottsliknande förhållande mellan honom och konkursboet som medför att S.H. måste anses personligen skyldig att svara för yrkat belopp. I andra hand görs gällande att konkursboet, som ovan anförts, subrogerat i Nordbankens panträtt i fastigheten och att regressfordringen således skall fastställas att utgå ur fastigheten enligt de ifrågavarande pantbreven.

S.H.. Det bestrids att det enligt svensk rätt föreligger regressrätt tredjemanspantsättare emellan såvida detta inte särskilt avtalats och sådant avtal har inte träffats. Om regressrätt skulle anses föreligga har konkursboet inte subrogerat i Nordbankens rätt. Vestanborg har med Nordbanken avtalat bort eventuell subrogationsrätt. I vart fall har panträtten upphört i och med att Nordbanken lämnade ut pantbreven till honom, varför det därefter inte funnits någon rätt att subrogera i. Om regressrätt och subrogation ändå skulle anses föreligga har dessa rättigheter avtalats bort genom en överenskommelse mellan pantsättarna i maj 1992.

S.H. var vid pantförskrivningarna hösten 1990 under sådan inverkan av psykisk sjukdom att dessa enligt 1924 års lag är ogiltiga. Till följd härav faller även eventuell regress- och subrogationsrätt.

S.H. har aldrig iklätt sig personlig betalningsskyldighet mot Nordbanken. Eventuellt ansvar kan därför bara göras gällande i panten. Att vägra lämna ut pantbreven är ingen grund för skadeståndsskyldighet eller personligt betalningsansvar.

Konkursboet. Det bestrids att Vestanborg och Nordbanken avtalat bort subrogationsrätten. Den åberopade klausulen är enbart en friskrivningsklausul från bankens sida. Att Nordbanken lämnat ut pantbreven till S.H. påverkar inte regressrätten. Det vitsordas inte att någon överenskommelse träffats i maj 1992. I vart fall tog en sådan överenskommelse inte sikte på regressrätten i målet.

Det vitsordas att S.H. lider av påstådd sjukdom men det bestrids att pantsättningarna haft sådant samband med sjukdomen att obundenhet följer ---. Utredningen i målet. På S.H:s begäran har han själv hörts under sanningsförsäkran och hans dotter som vittne.

På S.H:s begäran har vidare vittnesförhör hållits med den tidigare ställföreträdaren för Vestanborg, U.N., och med M.G..

S.H. har som skriftlig bevisning åberopat två brev från M.G. till WH Bygg AB respektive U.N., två protokoll från möten hållna på WH Byggs kontor och ett brev från Nordbanken till Ackordscentralen i Göteborg.

Domskäl. Målet gäller frågan om regress två s k tredjemanspantsättare emellan. Lagregler eller vägledande domstolsavgöranden saknas, såvitt känt, i frågan om hur sådant regressansvar skall bedömas.

Tredjemanspantsättning företer stora likheter med borgen, närmast då borgen med begränsat ansvar. Det förhåller sig t ex så att tredjemanspant liksom borgen svarar primärt och att om två eller flera tredjemän ställer pant för samma gäld så svarar de in dubio solidariskt. Även om det också föreligger vissa skillnader mellan borgen och tredjemanspant är dock likheterna så stora att frågan om det inbördes ansvaret mellan pantsättarna bör behandlas på samma sätt som ansvaret mellan två eller flera borgensmän. Borgensmän har om inte annat avtalats i princip en ömsesidig regressrätt och ansvaret dem emellan fördelas slutligt i proportion till deras åtaganden. Enligt TR:ns mening bör samma sak gälla två tredjemanspantsättare emellan. Pantägare vars pant tagits i anspråk har således, om inte annat avtalats, regressrätt mot den eller de övriga tredjemän som ställt pant för samma gäld.

I det här fallet har Vestanborgs pant tagits i anspråk för den gäld för vilken även S.H. ställt pant. Vestanborg har då, i enlighet med det nyss sagda, in dubio regressrätt mot S.H.. Regressrätten innebär i princip att Vestanborg genom subrogation inträder i den rätt till den av S.H. ställda panten som banken hade. Den innefattar dock inte, som vid borgen, personlig betalningsskyldighet. Inte heller kan de förhållandena att S.H. behållit pantbreven och vägrat att lämna ut dem till konkursboet medföra att S.H. skall anses personligt ansvarig för yrkad gäld. Konkursboets förstahandsyrkande skall således lämnas utan bifall.

S.H. har gjort gällande att subrogationsrätten avtalats bort genom den ovan redovisade klausulen i pantsättningsavtalen. Klausulen är enligt sin utformning - "i förhållande till banken" - en friskrivningsklausul, som enbart i Nordbankens intresse i viss mån avskär Vestanborgs rättigheter mot banken. Den reglerar således inte något förhållande de båda pantsättarna emellan och får därför inte den betydelse S.H. påstått.

S.H. har vidare gjort gällande att bankens panträtt i hans egendom upphört i och med att banken lämnade tillbaka pantbreven till honom och att subrogation därefter inte är möjlig. Enligt TR:ns mening är subrogationen fullbordad i och med att banken fått full betalning och inte längre har någon rätt i panten, varvid konkursboet inträtt i den rätt banken kunde ha till den av S.H. ställda panten. Denna genom subrogation erhållna rätt påverkas inte av att banken, efter det att subrogationen väl inträtt, överlämnat pantbreven till S.H..

S.H. har vid denna bedömning gjort den invändningen att regressrätten avtalats bort genom ett avtal pantsättarna emellan som skulle ha träffats i maj 1992.

U.N. och M.G. har båda om detta avtal uppgett att M.G. och S.H. såsom företrädare för Svenska HollGot inte ville avveckla fastighetsbeståndet i Holland i förtid men att de så småningom gick med på att fastigheterna där såldes sedan de i maj 1992 kommit överens med Vestanborg om att Vestanborg ensamt skulle stå för eventuella förluster och att S.H. och M.G. skulle gå skadeslösa ur affären. Dessa uppgifter stöds av innehållet i den skriftliga bevisning som åberopats och då särskilt av det protokoll som fördes vid mötet d 3 maj 1992. Ett avtal har således träffats i maj 1992 av innebörd att en förtida försäljning skulle få ske om Vestanborg ensamt svarade för eventuella förluster. Avtalet får anses innebära att Vestanborg avstått från att göra sin regressrätt gällande mot S.H. såvitt gäller förluster som kunde uppkomma når parterna skulle försälja sina gemensamt ägda fastigheter i Holland. Frågan blir då vilken betydelse denna överenskommelse har för boets regresskrav mot S.H..

Av utredningen framgår att anledningen till överenskommelsen i maj 1992 var att Vestanborg fått ekonomiska problem och behövde få tillgång till likvida medel, något som bolaget trodde att man skulle kunna få genom försäljning av fastigheterna i Holland. Parterna i majöverenskommelsen lyckades emellertid före konkursen endast sälja en fastighet i Holland. Övriga fastigheter såldes först efter konkursen och ledde till de förluster som nu ligger bakom konkursboets regresskrav i målet. Dessa senare försäljningar kan sålunda inte sägas vara ett led i fullföljandet av överenskommelsen i maj, som syftade till att hjälpa Vestanborg i en ekonomiskt trängd situation, utan var snarare en följd av att Vestanborg försatts i konkurs och ett led i avvecklingen av konkursbolaget. Det har inte påståtts att konkursboet känt till överenskommelsen i maj eller att Svenska HollGot vid försäljningarna efter konkursen gentemot konkursboet gjort förbehåll om att försäljningar endast fick ske om eventuella förluster skulle stanna på konkursboet. Övervägande skäl talar därför för den slutsatsen att överenskommelsen i maj 1992 inte hindrar konkursboet att nu utöva sin regressrätt.

Av utredningen framgår att S.H. sedan en följd av år lider av manodepressiv sjukdom. I målet kan inte anses visat att hans sjukdom, i vart fall på något avgörande sätt, medverkat till att han undertecknade de aktuella pantförskrivningarna under hösten 1990. Dessa skall därför inte på grund av sjukdomen anses ogiltiga.

Med hänsyn till vad som nu sagts, och då någon tvist i övrigt inte föreligger mellan parterna, skall konkursboets i andra hand framställda yrkande vinna bifall.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar att konkursboet har rätt att göra ett belopp om 2 191 462 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 15 nov 1995 till dess full betalning sker gällande i fastigheten Göteborg Olivedal 8:3 med den rätt som följer av pantbreven nr 88828 av d 15 dec 1989 och nr 73398 av d 26 nov 1990.

TR:n förpliktar S.H. att till konkursboet utge de angivna pantbreven.

HovR:n för Västra Sverige

S.H. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla konkursboets talan vid TR:n.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Frennered, hovrättsrådet von Reis, hovrättsassessorn Björn Larsson, referent, och tf hovrättsassessorn Jansson) anförde i dom d 22 okt 1998: Domskäl. Föremål för HovR:ns prövning är endast konkursboets vid TR:n i andra hand framförda yrkande.

I HovR:n har parterna förklarat att de är ense om de faktiska omständigheterna i målet så som de har antecknats i TR:ns dom. Ingen av parterna har åberopat någon bevisning i HovR:n.

I likhet med TR:n finner HovR:n att det inte är visat att S.H. vid tillkomsten av de aktuella pantförskrivningarna har handlat under sådan påverkan som avses i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning.

HovR:n har samma uppfattning som TR:n att den rättsliga frågan huruvida regressrätt kan göras gällande tredjemanspantsättare emellan bör besvaras på samma sätt som när det gäller regressrätt mellan borgensmän. HovR:n anser således att en pantägare vars pant har tagits i anspråk av borgenären får anses ha regressrätt mot andra tredjemän som har ställt pant för samma gäld, om inte annat har avtalats. Vid detta ställningstagande har HovR:n beaktat att enligt 3 kap 47 § sjölagen (1994:1009) en sådan regressrätt uttryckligen finns i fråga om sjöpanträtt. Denna bestämmelse infördes i den tidigare gällande 1891 års sjölag (1891:35 s 1) genom lagstiftning år 1973 och det kan noteras att det i den proposition som låg till grund för det lagstiftningsärendet (prop 1973:42) uttalades (s 342) att den dåvarande frånvaron av regler om ansvarsfördelningen när flera panter häftar för samma fordran medförde den nackdelen att gällande rätts ståndpunkt framstod som oviss och att det låg nära till hands att på de sjörättsliga förhållandena analogivis tillämpa vad som enligt jordabalken (6 kap 10 §) gäller då flera fastigheter häftar för samma inteckningsskuld. Vidare nämndes i propositionen att uttalanden i denna riktning hade gjorts i doktrinen och att gällande svensk rätt fick anses ha sådan innebörd (se också sjölagskommitténs betänkande SOU 1970:74 s 152). HovR:n har också fäst avseende vid att det i den rättsvetenskapliga litteraturen finns uttalanden av innebörd att det i fråga om regressrätt bör gälla samma regler för tredjemanspantsättare som för borgensmän (se t ex Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 13 f, och Walin, Borgen och tredjemanspant, 2 uppl 1996, s 315).

När det gäller S.H:s invändning att regressrätten har avtalats bort i och med den överenskommelse som träffades pantsättarna emellan i maj 1992 anser HovR:n att konkursboet i och för sig är bundet av överenskommelsen, oavsett om konkursboet kände till överenskommelsen eller inte. Emellertid hindrar överenskommelsen inte konkursboet att utöva sin regressrätt, eftersom HovR:n - i likhet med TR:n - finner att överenskommelsen väl avsåg förluster på grund av förtida försäljningar av fastigheterna i syfte att Vestanborg skulle få tillgång till likvida medel men inte sådana förluster som har uppkommit till följd av försäljningar under konkursen och som nu ligger bakom konkursboets regresskrav. Också i övrigt delar HovR:n TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

HD

S.H. (ombud advokaten Jon Mannheimer) överklagade och yrkade att konkursboets talan skulle ogillas.

Konkursboet (ombud advokaten Stefan Lindskog) bestred ändring.

Svenska Bankföreningen avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes:

Svenska Bankföreningen har beretts tillfälle att avge yttrande i rubricerade mål och får med anledning härav anföra följande. Bankföreningen begränsar sitt yttrande till att avse innebörden av det i målet omdiskuterade villkoret i pantförskrivningen.

För Vestanborgs (Byggnads AB Stima) pantförskrivning användes ett formulär som utformats i enlighet med ett standardavtal, "Generell pantförskrivning", som utarbetats inom Bankföreningen. I målet har uppkommit fråga om tolkningen av följande villkor i formuläret: "I förhållande till banken ger pantförskrivningen inte pantsättaren någon rätt till annan säkerhet som har ställts eller kan komma att ställas för förpliktelse som omfattas av pantförskrivningen. Beträffande sådan säkerhet får banken sålunda medge ändringar eller friställande." S.H. har gjort gällande att Vestanborg därmed avtalat bort sin subrogationsrätt. En annan fråga som uppkommit är om det förhållandet att banken återlämnat pantbreven gjort att Vestanborgs eventuella subrogationsrätt upphört.

Bankföreningen vill framhålla att det nämnda villkoret reglerar förhållandet endast mellan banken och den enskilde pantsättaren. Villkoret innebär att dessa parter överenskommit att pantsättaren i förhållande till banken inte har rätt till någon annan säkerhet för förpliktelse som omfattas av pantförskrivningen. Syftet med villkoret är att banken skall kunna friställa eller ändra villkoren för en sådan annan säkerhet utan att inhämta pantsättarens medgivande. Denna handlingsfrihet är särskilt viktig i samband med hanteringen av oreglerade krediter. Villkoret ger också banken en möjlighet att självständigt bedöma vilken säkerhet som skall tas i anspråk för en fordran. Villkoret syftar alltså inte till att reglera rättsförhållandet mellan de olika tredjemanspantsättare som kan ha undertecknat generella pantförskrivningar till stöd för en viss kredittagare.

Villkoret bör, enligt föreningens mening, tolkas så att en pantsättares möjlighet att inträda i bankens rätt gentemot en annan pantsättare avtalas bort. Innebörden blir därmed att någon subrogationsrätt mellan olika pantsättare inte uppkommer. Parterna har utnyttjat den avtalsfrihet som måste anses finnas i detta avseende.

Banken har i det aktuella fallet återlämnat pantbreven till pantägaren i samband med att den förpliktelse för vilken dessa var pantförskrivna hade fullgjorts. Banken har därvid handlat i enlighet med avtalet och fast etablerad bankpraxis, som bl a innebär att bankerna lämnar ut pantbrev utan undersökning av om någon annan part kan ha en rätt i pantbreven. Av villkoret framgår uttryckligen att banken i fråga om sådan annan säkerhet, i detta fall pantbreven, får medge friställande. Pantsättaren måste genom pantförskrivningens utformning anses ha varit medveten om denna begränsning i sin rätt.

Noteras kan att banken är skyldig att iaktta eventuella denuntiationer om att pantbrev pantförskrivits i andra hand för en annan skuld. I sådant fall skall pantbreven överlämnas till andrahandspanthavaren när den skuld för vilken panten utgjort säkerhet lösts.

S.H. har i sitt överklagande av TR:ns dom beskrivit ett antal situationer där det kan uppkomma konkurrens om den aktuella panten. Bankföreningen anser att de nämnda exemplen i huvudsak är realistiska och menar att konkurrens mellan intressena kan undvikas om villkoret ges den tolkning som Bankföreningen anser är den korrekta, nämligen att någon subrogationsrätt inte kan uppstå.

Enligt Bankföreningens uppfattning har det av banken använda villkoret således betydelse för subrogationsrätten. Villkoret avser däremot inte att reglera den inbördes direkta relationen mellan olika pantsättare och därmed inte heller den regressrätt som kan finnas mellan dem enligt andra grunder, t ex enligt lag, rättspraxis eller avtal mellan pantsättarna.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. (efter ett inledande stycke med angivande av omständigheterna i målet). Målet rör frågan huruvida konkursboet har rätt att regressvis i S.H:s fastighet göra gällande ett belopp som, varom parterna är ense, motsvarar hälften av de ianspråktagna medlen, med den rätt som följer av pantbreven enligt lag. En förutsättning härför är att konkursboet kan anses ha rätt till den panträtt som Nordbanken hade i fastigheten. Ett bifall till konkursboets talan innebär även ett åläggande för S.H. att lämna ut pantbreven till boet.

Som domstolarna har anfört, är frågan om regressrätt mellan tredjemanspantsättare i ett fall som det förevarande inte reglerad i lag. Ostridigt är att det inte föreligger något avtal om regressrätt på vilket konkursboet kan stödja sitt anspråk.

Pant lämnad av tredje man fungerar i väsentliga hänseenden på samma sätt som borgen, vilket framstår än tydligare när borgensåtagandet är begränsat till beloppet (jfr Walin, Panträtt, 2 uppl 1998, s 22 och Borgen och tredjemanspant, 2 uppl 1996, s 308 f, Bergström-Lennander, Kredit och säkerhet, 7 uppl 1997, s 80, Smith, Garantikrav og garantistvern, 2 uppl 1981, s 99, NJA 1987 s 80 och 1996 s 560, Nordisk Domssamling 1988 s 38 samt 5 kap 9 § KL och Walin, a a s 267). En betydelsefull likhet mellan tredjemanspant och borgen är sålunda att åtagandet att ställa säkerhet kan vara benefikt till skillnad från när gäldenären själv lämnar pant. Såväl borgensmannen som tredjemanspantsättaren har normalt regressrätt mot gäldenären (se Walin a a s 194 och Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 138 f). När två eller flera har åtagit sig borgen, svarar de solidariskt för sin förbindelse, om inte annat är överenskommet (10 kap 11 § HB). Även två eller flera tredjemän som samtidigt ställt skilda pantsäkerheter torde in dubio ha ett solidariskt ansvar (se Walin, a a s 315 och Panträtt, a uppl s 247 f samt NJA 1984 s 185; jfr § 1-2 (1) och § 1-12 första stycket norska loven om pant 8. feb nr 2. 1980). En presumtion gäller för att en tredjeman svarar primärt med lämnad pant för gäldenärens förpliktelser (se NJA 1987 s 80). Detta överensstämmer inte med vad som gäller in dubio för borgensmannens ansvar (jfr 10 kap 8 § och 9 § HB), men i realiteten är betydelsen av denna skillnad liten, eftersom det alldeles övervägande antalet borgensförbindelser torde ingås som för egen skuld. En väsentlig skillnad mellan pant och borgen är däremot att pantsättaren svarar endast med den pantsatta egendomen och att ansvaret inte är personligt, under det att borgensmannens ansvar är personligt och avser hela hans förmögenhet. En annan olikhet är att panträttsinstitutet hänförs till sakrätten och att sakrättsliga anspråk sedan gammalt anses inte kunna preskriberas, även om undantag härifrån förekommer (jfr 11 § preskriptionslagen (1981:130) och NJA 1996 s 560), medan ansvaret vid borgen bortfaller om huvudfordringen preskriberas (se 8 § 2 st preskriptionslagen).

Borgensmän anses normalt in dubio ha inbördes regressrätt när de står på samma plan (se Walin, Borgen och tredjemanspant, a uppl s 209 ff). Åtminstone när säkerhet har ställts inom ramen för ett ekonomiskt samarbete torde i tvivelsmål ömsesidig regressrätt föreligga även mellan borgensman och tredjemanspantsättare (se Walin, a a s 317 ff; jfr NJA 1981 s 1104, propositionen till panteloven Ot prp nr 39 (1977-78) s 97, Ussing, Kaution, 1928, s 420-422, Gomard i Festskrift till Arnholm, 1969, s 397 ff och Ugeskrift for Retsväsen 1961 s 424).

Ovan nämnda regel i 5 kap 9 § KL - vilken kan sägas innebära att en tredjemanspantsättare i gäldenärens konkurs är likställd med en borgensman med ett till beloppet begränsat ansvar - infördes år 1975 i 1921 års konkurslag. Regeln synes därvid ha varit uttryck för redan gällande rätt (jfr SOU 1970:75 s 207). Även bestämmelsen om regressrätt vid sjöpanträtt i flera panter antogs vid införandet år 1973 utgöra gällande rätt (jfr prop 1973:42 s 342 och SOU 1970:74 s 152). Inom fastighetspanträttens område gäller för den situationen att inteckning har beviljats i flera fastigheter sedan gammalt en motsvarande bestämmelse (se 6 kap 10 § JB och 32 § förordningen (1875:42 s 12) angående inteckning i fast egendom, vilken förordning upphävdes genom jordabalkens ikraftträdande).

I fråga om regressrätt mellan tredjemanspantsättare i andra fall än de nu berörda har Walin uttalat att sådan rätt torde in dubio föreligga generellt (Borgen och tredjemanspant a uppl s 315; jfr Ussing, a a s 420 och Arnholm a a s 397). I Norge är regressrätt mellan tredjemanspantsättare lagfäst (se § 1-12 andra stycket panteloven; jfr § 1-2 (1) samma lag). Även före införandet av panteloven synes i Norge ha ansetts att regressrätt mellan tredjemanspantsättare kunde föreligga i tvivelsmål (jfr Norsk retstidende 1938 s 849 och a norsk prop s 97). Den nyligen införda finländska lagen inom området, lagen om borgen och tredjemanspant 19.3.1999/361, innehåller däremot inte någon regel som in dubio medger tredjemanspantsättare inbördes regressrätt. Av propositionen till lagen framgår emellertid inte att lagstiftaren har övervägt frågan särskilt (jfr RP 189/1998 s 24 f och 77 ff).

Det solidariska ansvar som alltså får antas gälla när två eller flera tredjemän samtidigt lämnat pant innebär att borgenären kan välja vilken eller vilka av pantsättarna som skall drabbas, när gäldenären inte fullgör vad som åligger honom. Borgenären får därvid tillfälle att betinga sig ersättning av gynnad pantsättare. Möjlighet till ett sådant förfarande kan inte anses önskvärd av rättsordningen och kan förekommas genom att det som huvudregel uppställs att tredjemanspantsättare har inbördes regressrätt. En regel av motsatt innehåll kan däremot befaras få till följd en minskad beredvillighet att i situationer som den som målet rör lämna tredjemanspant i form av kontanter eller egendom som lätt kan realiseras. En sådan regel kan därför antas ha en negativ inverkan på kreditlivet.

I betraktande av det anförda kan inte anses att det förekommer något skäl att i fråga om tredjemanspantsättare behandla spörsmålet om inbördes regressrätt annorlunda än när t ex två eller flera har åtagit sig borgen. När som i förevarande fall pantsättningarna i praktiken skett i ett sammanhang, får anses att regressrätt mellan pantsättarna föreligger fastän detta inte är avtalat.

De aktuella fastigheterna ägdes av HollGot BV och dotterbolag till det bolaget. Konkursboet har inte påstått att försäljningarna av fastigheterna var nödvändiga för avvecklingen av boet eller att de ägde rum inom ramen för konkursförvaltningen. Vid sådant förhållande får anses att försäljningarna skedde enligt överenskommelsen om en förtida avveckling av fastighetsinnehavet, vilken syftade till att Vestanborg skulle få tillgång till de pantsatta medlen och att S.H. skulle hållas skadeslös om försäljningarna ledde till förlust. Det har inte framkommit någon omständighet som medför att överenskommelsen, som sålunda innebär att Vestanborg avstod från sin regressrätt mot S.H., inte skall ha verkan mot konkursboet.

På grund av det nu anförda skall konkursboets talan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD Vestanborg Fastigheter Aktiebolags konkursbos talan.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. S.H. och Vestanborg Fastigheter Aktiebolag har var för sig ställt säkerhet för de nederländska HollGot-bolagens lån hos Nordbanken, S.H. genom att överlämna pantbrev i sin fastighet på tillhopa 4 524 000 kr och Vestanborg genom att sätta in samma belopp på ett spärrat konto. I pantförskrivnings-handlingarna angavs bl a att pantförskrivningen inte i förhållande till banken gav pantsättaren någon rätt till annan säkerhet som ställts eller kunde komma att ställas för förpliktelser som omfattades av pantförskrivningen och att banken beträffande sådan säkerhet sålunda fick medge ändringar eller friställande. Sedan banken gjort sig fullt betald med 4 382 324 kr ur de av Vestanborg pantförskrivna medlen, har banken återlämnat pantbreven till S.H..

Den talan som Vestanborgs konkursbo numera för mot S.H. går ut på att boet skall äga rätt att göra hälften av sistnämnda belopp gällande i den av S.H. intecknade fastigheten med den rätt som följer av pantbreven samt att S.H. skall förpliktas att utge pantbreven till boet. Det har ej gjorts gällande annat än att S.H. fortfarande äger fastigheten och förfogar över pantbreven.

S.H. har gentemot konkursboets yrkande i första hand gjort gällande att det enligt svensk rätt inte föreligger regressrätt tredjemanspantsättare emellan med mindre än att detta särskilt avtalats.

Tredjemanspantsättning fungerar i väsentliga hänseenden på samma sätt som ett beloppsbegränsat borgensåtagande. Det är en vedertagen rättsgrundsats att, när två personer har åtagit sig borgen för samma fordran och en av dem nödgats betala mer än som belöper på honom enligt rättsförhållandet mellan borgensmännen, denne normalt har regressrätt gentemot den andre även utan avtal därom (jfr 2 § 2 st skuldebrevslagen). De skäl som talar för denna princip - däribland att borgenären inte genom att utnyttja sin rätt att välja betalningsväg godtyckligt skall kunna slutligt belasta den ene eller andre av dem som har ställt säkerhet - gör sig gällande även vid tredjemanspantsättning. Det måste antas att en motsvarande regressrätt gäller även tredjemanspantsättare emellan, om annat inte följer av deras inbördes rättsförhållande (se bl a Walin, Borgen och tredjemanspant, 2 uppl 1996, s 315).

En väsentlig skillnad mellan tredjemanspant och borgen är emellertid att pantsättaren gentemot borgenären har åtagit sig att svara endast med den pantsatta egendomen, under det att borgensmannens ansvar är personligt och kan göras gällande i hela hans förmögenhet. Det är därför naturligt att en tredjemanspantsättare normalt är hänvisad till att göra sin regressrätt mot en annan tredjemanspantsättare gällande genom att han inträder - subrogerar - i borgenärens rätt till den pant som den andre har ställt. Detta förutsätts också i de av HovR:n åberopade bestämmelserna i 3 kap 47 § sjölagen (1994:1009; jfr NJA II 1891 s 143 ff).

Om som i förevarande fall borgenären, efter att ha gjort sig fullt betald ur den ena tredjemanspanten, återlämnar den andra bör detta principiellt sett inte inverka på förhållandet pantsättarna emellan. Den drabbade pantsättaren bör således, om ej annat föranleds av pantsättarnas inbördes förhållande, fortfarande kunna göra gällande sin regressrätt genom att påfordra att den andre för sådant ändamål ställer den tidigare pantsatta egendomen till förfogande. Finns den pantsatta egendomen inte i behåll, bör den drabbade pantsättaren i vissa fall kunna vända sig mot den andre med en motsvarande fordran.

I målet har inte gjorts gällande att omständigheterna vid pantsättningarnas tillkomst eller dessas syfte - att säkerställa finansieringen för en investering i vilken båda pantsättarna var intressenter- skulle utesluta en regressrätt för Vestanborg i den nu uppkomna situationen. Det får också anses klart att Vestanborg inte har eftergett sin rätt till regress genom den i det föregående redovisade föreskriften i pantförskrivningshandlingen, som enligt sin lydelse påverkade endast förhållandet till banken och därmed inte kan ha inverkat på förhållandet mellan S.H. och Vestanborg.

S.H. har emellertid ytterligare åberopat att rätten till regress avtalats bort genom den överenskommelse mellan pantsättarna som träffades i maj 1992 och som hade sin bakgrund i att de nederländska HollGot-bolagens kredit hos Nordbanken avsåg finansiering av bolagens förvärv av tre fastigheter i Nederländerna. I målet får i den delen anses utrett att Vestanborg, som på grund av aktieinnehav i moderbolag var intressent i fastighetsprojektet, önskade avveckla sitt engagemang och mot övriga intressenters önskan ville att fastigheterna skulle säljas. TR:n har funnit att den överenskommelse som Vestanborg mot denna bakgrund ingick i maj 1992 innebar att Vestanborg ensamt skulle svara för eventuella förluster på grund av försäljningen och därför avstod från att göra regressrätt gällande mot S.H. såvitt gällde sådana förluster, och HovR:ns dom får anses ha samma utgångspunkt i denna del. Anledning saknas att tillägga överenskommelsen annan innebörd än den som domstolarna i enlighet härmed har utgått från.

Det är ostridigt i målet att en av de aktuella fastigheterna såldes före Vestanborgs konkurs, att de båda övriga sålts under konkursen och att Vestanborgs pant behövde tas i anspråk av Nordbanken till följd av de förluster som uppkom på grund av de två sistnämnda fastigheternas försäljning. Ett konkursbo har inte någon på konkurslagen grundad befogenhet att påfordra försäljning av tillgångar som inte ingår i boet utan i ett aktiebolag i vilket konkursgäldenären har aktier. Såvitt framkommit skulle Vestanborgs konkursbo inte heller med stöd av den associationsrättsliga befogenhet som boet övertagit från bolaget ha kunnat på sätt som skett genomdriva försäljningen av de aktuella fastigheterna utan övriga intressenters medverkan. Det förhållandet att denna försäljning ur konkursboets synvinkel får förutsättas ha ingått som ett led i dess avveckling kan då inte innebära att boet ej skulle vara bundet av majöverenskommelsen med avseende på förluster hänförliga till försäljningen av dessa fastigheter. Inte heller i övrigt har förebragts någon omständighet till följd varav konkursboet i detta hänseende skulle ha annan rätt gentemot S.H. än den som tillkom Vestanborg före konkursutbrottet.

Det anförda innebär att konkursboet inte har rätt till regress på grund av att Vestanborgs pant tagits i anspråk för Nordbankens fordran.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken ogillar HD Vestanborg Fastigheter Aktiebolags konkursbos talan.

JustR:n Nyström och Danelius var skiljaktiga i fråga om motiveringen och anförde: I detta mål uppkommer frågan vilka rättsprinciper som skall tillämpas i förhållandet mellan två personer som ställt pant för en och samma skuld, varefter borgenären tagit den ena panten i anspråk och återlämnat den andra panten till den som ställt denna pant.

Genom att panten har återlämnats, har det sakrättsliga skydd som grundas på panten upphört, men detta hindrar inte att den pantsättare vars pant tagits i anspråk kan ha ett obligationsrättsligt regressanspråk gentemot den andre pantsättaren. Så är givetvis fallet, om det finns ett avtal mellan pantsättarna om att de slutligt skall dela på förlusten. Även utan ett sådant avtal kan förhållandet mellan pantsättarna och de omständigheter under vilka säkerheterna ställts ofta vara sådana att en regressrätt får anses ha uppkommit. Så kan vara fallet särskilt om pantsättarna gemensamt bidragit till finansieringen av ett visst projekt eller eljest handlat inom ramen för en sammanhållen ekonomisk transaktion. En sådan situation är däremot normalt inte för handen när panterna ställts fristående från varandra och kanske också vid olika tillfällen. När det föreligger en regressrätt, bör denna i princip vara begränsad till att gälla en proportionell andel i den återlämnade panten eller, om den inte finns i behåll, i dennas värde.

I förevarande fall har något avtal om regressrätt inte slutits mellan pantsättarna. Med hänsyn till S.H:s och Vestanborgs gemensamma ekonomiska intressen skulle det däremot kunna ses som en naturlig följd av deras samtidiga pantsättningar att den av dem, vars pant tagits i anspråk, skulle kunna göra gällande en regressrätt gentemot den andre. Den i maj 1992 träffade överenskommelsen leder emellertid, som majoriteten funnit, till att någon regressrätt inte uppkommit för Vestanborg eller för dess konkursbo.

JustR Håstad tillade till utveckling av sin mening: Utöver det i domen anförda skälet för att olika tredje män, som ställt pant för samma skuld, normalt bör ha regressrätt mot varandra, oavsett om något bolagsliknande förhållande råder mellan dem, kan anföras att borgenären annars rentav skulle kunna betinga sig en extra betalning från den tredjemanspantsättare, som han skonar, motsvarande pantens värde minus en krona. De flesta tredjemanspantsättare, som inte har en särskild relation till borgenären, skulle - om de tänkte på problemet - anse det vara bäst förenligt med deras intressen att sinsemellan överenskomma om regressrätt i proportion till panternas värden för att förekomma ett rättsmissbruk från borgenärens sida. Lösningen bör därför utgöra utfyllande rätt.

Eftersom den tredjemanspantsättare, vars egendom tas i anspråk, har rätt att söka täckning ur den pant som ställts av den andre tredje mannen, har han en panträtt i denna egendom (se definitionen av panträtt i Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s 51 f, 353 och 358 f, Lennander, Panthavares skyldigheter, 1977, s 4 ff, Håstad, Sakrätt, 6 uppl 1996, s 285 och Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 129 och 384 ff). Panträtten gäller i första hand mellan parterna, dvs är obligationsrättslig. I målet aktualiseras inte frågan huruvida regressrätten i panten har sakrättsligt skydd.

Eftersom grunden för regressrätten är att tredjemanspanterna häftade solidariskt för samma skuld och borgenären i båda panterna hade företräde framför pantägarens borgenärer, bör den regressande tredjemanspantsättaren också åtnjuta sådan prioritet (se t ex 3 kap 47 § sjölagen och 3 § förmånsrättslagen). Han inträder helt enkelt i borgenärens frigjorda rätt. Borgenärsskyddet förutsätter i fråga om lösöre m m i princip att han får panten i sin besittning. Om borgenären, efter att ha tagit betalt ur den ena tredjemanspanten, återlämnar den andra panten till ägaren utan den drabbade tredjemanspantsättarens samtycke, bör denne ändock åtnjuta borgenärsskydd om han utan dröjsmål från det han fått kännedom om besittningsförändringen vidtar effektiva åtgärder för att få panten i sin besittning eller betalt ur panten (jfr NJA 1958 s 422 och 1983 s 103). Huruvida borgenären återställde panten till ägaren av misstag eller av likgiltighet eller kollusivt bör vara irrelevant, eftersom regressrättens ändamål är att borgenären inte skall kunna påverka utfallet mellan tredjemanspantsättarna, sedan det solidariska ansvaret uppkommit.

Skulle den skonade tredjemanspantsättaren, sedan han återfått panten från borgenären eller innan han ens överlämnat den till borgenären, ha överlåtit eller pantsatt den till en fjärde man, bör den drabbade tredjemanspantsättaren ha bättre rätt till panten för sin regressrätt ifall fjärde mannen var i ond tro om regressrätten (se NJA 1924 s 329, 1925 s 80 och 1940 s 297 samt 7 § lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre). S k relativt sakrättsligt skydd föreligger således oavsett besittning.

Den tredje man, vars pant skonats av borgenären, bör naturligtvis i princip inte kunna undgå sitt regressansvar genom att förfoga över panten. Skulle han överlåta denna till fjärde man - som kanske är i god tro och därmed blir ägare - bör den drabbade tredjemanspantsättaren ha samma rätt till ett klart urskiljbart surrogat, t ex utestående köpeskillingsfordran (jfr NJA 1941 s 711, 1959 s 128 och 1974 s 463), eller i vart fall en obligationsrätt till ersättning för pantens värde ur pantägarens övriga förmögenhet. Om pantägaren i god tro om den andra tredjemanspantsättarens regressrätt förfogat över sin pant utan att han haft någon nytta av åtgärden, torde ansvaret dock bortfalla (jfr 9 kap 7 § föräldrabalken, Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, 1982, s 25 ff samt SOU 2000:56 s 129 f). Möjligen leder återfående av panten i god tro om den andres regressrätt till en ännu längre gående ansvarsbefrielse (jfr nyare praxis om condictio indebiti, NJA 1994 s 177). Skulle panten ha förstörts av våda, bör pantägaren normalt inte längre ha något regressansvar även om han kände till regressrätten, eftersom han då i regel hade varit befriad om panten innehafts av borgenären.

HD:s dom meddelades d 18 dec 2000 (mål nr T 4689-98).