NJA 2017 s. 842

Tjänstefel. Domare har ansetts skyldig att, när den s.k. 96-timmarsfristen överskridits, initiera att anhållningsbeslut hävs. Något felaktigt frihetsberövande har dock inte ansetts föreligga sedan häktningsförhandling hållits och beslut om häktning meddelats.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Allmän åklagare väckte åtal i Hovrätten över Skåne och Blekinge mot rådmannen M.A. samt en kammaråklagare och två domstolshandläggare för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB. Beträffande M.A. hade gärningspåståendet följande lydelse.

Rådmannen M.A. vid Malmö tingsrätt har den 6 september 2015 i Malmö av oaktsamhet vid myndighetsutövning vid handläggningen av tingsrättens mål B 7329-15 åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att hålla två häktningsförhandlingar avseende två anhållna personer med början kl. 12.40 alternativt 15.05 respektive kl. 13.05 alternativt 14.30 och därvid underlåta att häva anhållandena trots att fyra dygn då förflutit från det att personerna gripits och genom att i samband med förhandlingarna meddela beslut om att häkta personerna, som därefter varit häktade fram till den 7 september 2015 omkring kl. 16.20. Laga förutsättningar har inte förelegat för frihetsberövandena under nämnda tid.

Gärningarna är inte ringa.

M.A. förnekade brott. Hon vidgick de faktiska omständigheterna, men bestred att hon skulle ha gjort sig skyldig till någon oaktsamhet vid myndighetsutövning. Gärningen var under alla omständigheter att bedöma som ringa.

Även de övriga tilltalade förnekade brott.

Hovrätten (hovrättspresidenten Ralf G. Larsson samt hovrättsråden Britta Ekström och Christina Fleur, referent) anförde följande i dom den 8 mars 2017.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Bakgrund

Två personer A och M greps den 2 september 2015 kl. 09.30 misstänkta för människosmuggling. De anhölls samma dag kl. 14.57 (M) respektive 14.59 (A). Häktningsframställningarna inkom till tingsrätten fredagen den 4 september, efter ordinarie arbetstid, och togs därför inte om hand förrän på lördagen. Ansvariga för jouren den aktuella helgen 5 och 6 september var en rådman och domstolshandläggaren E.G. Det var E.G. som satte ut häktningsförhandlingarna till söndagen den 6 september kl. 12.00 (A) respektive 12.30 (M). Rådmannen M.A. – som från början inte hade jouren den helgen – åtog sig att ta hand om jouren på söndagen eftersom den tidigare jourdomaren hade fått förhinder. Domstolshandläggaren T.E. hade inte heller jouren men kallades in som protokollförare den dagen, eftersom det var en mycket arbetstyngd helg med sju utsatta häktningsförhandlingar under lördagen och lika många under söndagen. Jouråklagare under söndagen var kammaråklagaren J.N. Häktningsförhandlingarna hölls i Rättscentrums lokaler. När målen ropades på kl. 12.40 respektive 13.05 visade det sig att de misstänkta hade behov av tolk. Tingsrätten tog därför paus i förhandlingarna till dess att tolk hade inställt sig. Förhandlingarna återupptogs därefter i omvänd ordning kl. 14.30 (M) respektive 15.05 (A). De misstänkta häktades efter det att respektive förhandling hade avslutats kl. 14.55 (M) respektive 15.35 (A).

När M.A. justerade protokollen från häktningsförhandlingarna under måndagen den 7 september uppmärksammade hon att den s.k. 96-timmarsfristen hade gått ut på söndagen kl. 09.30. Tingsrätten kontaktade J.N. som hävde häktningsbesluten samma dag omkring kl. 16.20.

Åklagaren har gjort gällande att A och M varit frihetsberövade utan laga stöd från den 6 september 2015 kl. 09.30 till den 7 september 2015 omkring kl. 16.20.

Straffbestämmelsen om tjänstefel

Enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel. I samma stycke sägs att om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

I förarbetena till bestämmelsen uttalas bl.a. att inte varje grad av oaktsamhet leder till straffrättsligt ansvar. Gärningar som är ringa ska inte omfattas av straffansvar. Bedömningen av om gärningen är ringa ska ske med beaktande av samtliga omständigheter, varvid både allmänna och enskilda intressen ska beaktas. Vid bedömningen är det av stor betydelse om någon skada eller annan olägenhet kan påvisas i det enskilda fallet eller om det förelegat en påtaglig risk för skada. Av stor vikt är också verksamhetens art. Inom områden där kraven på en korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. Det gäller t.ex. inom rättsväsendet. Vid bedömningen är också av betydelse vilken ställning gärningsmannen intagit i förhållande till myndighetsutövningen. Ju mer självständiga befogenheter den felande har, desto större anledning att se mera allvarligt på gärningen. Gäller det däremot en person som vid myndighetsutövningen intagit en underordnad ställning eller som biträtt endast med en begränsad uppgift, bör ett fel ofta kunna bedömas som ringa. (Se prop. 1988/89:113 s. 24 f.)

Vad som gällde för uppgiften

Åklagaren har påstått att E.G., M.A., J.N. och T.E. åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att på olika sätt medverka till att bestämmelsen i 24 kap. 13 § andra stycket RB inte följts. Enligt den bestämmelsen får en häktningsförhandling aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes, 96-timmarsfristen.

Beträffande M.A. och J.N. har åklagaren även gjort gällande att de har underlåtit att häva anhållningsbesluten trots att mer än fyra dygn förflutit från det att personerna greps.

Hovrättens bedömning

HD har i flera rättsfall uttalat att det av hänsyn till rättssäkerheten måste ställas särskilt höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet. Vikten av att regelverket tillämpas korrekt när fråga är om en frihetsberövad person innebär att aktsamhetskravet får anses vara ytterligare förhöjt. (Se om detta t.ex. rättsfallen NJA 2002 s. 336 med hänvisningar och NJA 2016 s. 453.)

Hovrätten prövade först åtalen mot E.G. och T.E. och fann att åtalen skulle ogillas.

Hovrätten övergick till att redovisa sin bedömning av åtalet mot M.A. och anförde följande.

Som tidigare har framgått gick 96-timmarsfristen ut kl. 09.30 på söndagen den 6 september 2015. Det innebär i praktiken att de två häktningsförhandlingarna normalt sett skulle ha hållits under lördagen eftersom jourhäktningar brukar starta kl. 11.00. Aktuell dag påbörjades dock förhandlingarna kl. 10.30. M.A. kan inte anses ha något ansvar för vad som förevarit under lördagen. När hon kom till Rättscentrum höll hon förhandlingarna enligt uppropslistan och kan heller inte avkrävas något ansvar för att hon inte uppmärksammade att fristerna hade gått ut förrän hon påbörjade de aktuella förhandlingarna kl. 12.40 respektive 13.05. Detta har åklagaren inte heller påstått.

Uppgiften att hålla kontroll över frihetsberövanden är av sådan vikt att det måste krävas av en domare att han eller hon ägnar den särskild uppmärksamhet. Det ålåg därför M.A. att kontrollera tidsuppgifterna i häktningsframställningarna när hon påbörjade respektive förhandling kl. 12.40 respektive 13.05. Genom att inte kontrollera att 96-timmarsfristen hölls har M.A. åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

I enlighet med de bevisvärderingsregler som i korthet nyss redovisats ska M.A:s uppgift om att hon frågade T.E. om häktningsfristen godtas. Att förlita sig enbart på andrahandsuppgifter innebär dock ett risktagande och utesluter inte att M.A. förfarit oaktsamt (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 838).

M.A:s underlåtenhet att kontrollera tidsfristerna och häva anhållningsbesluten måste anses ha varit oaktsamt och har varit av sådant slag att den kan föranleda straffansvar.

Åklagaren har även lagt M.A. till last att hon i samband med förhandlingarna meddelade beslut om att häkta A och M. Det kan i den delen konstateras att J.N. framställde yrkanden om häktning samt att M.A. därefter fann att A och M var på sannolika skäl misstänkta för människosmuggling och att det förelåg kollusionsfara och att hon därför fattade beslut att A och M skulle häktas. Något felaktigt frihetsberövande efter tingsrättens beslut i häktningsfrågan kan därmed inte anses föreligga. Åtalet i denna del är alltså inte styrkt.

Det sagda innebär att M.A. ska göras ansvarig för att A har varit frihetsberövad utan laga stöd kl. 12.40–15.35 den 6 september 2015 och att M har varit frihetsberövad utan laga stöd samma dag kl. 13.05–14.55.

Frågan blir då om omständigheterna är sådana att gärningen ska bedömas som ringa. Av praxis framgår att det vid en felaktig hantering av frågor om frihetsberövanden endast under speciella förhållanden bör komma i fråga att bedöma ett tjänstefel som ringa (se t.ex. rättsfallet NJA 2016 s. 453).

Även för M.A. var det fråga om en hög arbetsbelastning den aktuella dagen. De frihetsberövanden utan laga stöd som hon av oaktsamhet har gjort sig skyldig till har varit kortvariga. Hovrätten anser att omständigheterna är så speciella att det som M.A. har gjort sig skyldig till är att anse som ringa. Eftersom ringa gärningar är undantagna från straffansvar ska åtalet ogillas.

Slutligen redovisade hovrätten sin bedömning av åtalet mot J.N. Även det åtalet skulle ogillas.

Sammanfattningsvis skulle åtalet mot samtliga tilltalade ogillas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ogillar åtalet.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD, med ändring av hovrättens dom, skulle döma M.A. för tjänstefel och bestämma påföljden till dagsböter.

M.A. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Ahlstrand Oxhamre, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Rådmannen M.A. åtalades i hovrätten för tjänstefel. Enligt gärningsbeskrivningen hade M.A. vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften då hon avseende två anhållna personer underlåtit att häva anhållandena, hålla häktningsförhandlingar och besluta om häktning trots att fyra dygn hade förflutit sedan personerna greps. Hon ansvarade för att det inte funnits laga förutsättningar för frihetberövandena från det att häktningsförhandlingarna påbörjades den 6 september 2015 kl. 12.40 alternativt kl. 15.05 respektive kl. 13.05 alternativt kl. 14.30 till det att personerna släpptes den 7 september 2015 omkring kl. 16.20. Gärningen kunde inte bedömas som ringa.

2. Hovrätten ogillade åtalet. Hovrätten fann att M.A. var ansvarig för att personerna hade varit frihetberövade utan laga grund fr.o.m. kl. 12.40 respektive kl. 13.05 den 6 september 2015. Enligt hovrätten hade de oriktiga frihetsberövandena upphört i och med att häktningsbesluten avkunnades kl. 15.35 respektive kl. 14.55. Med beaktande av att de oriktiga frihetsberövandena hade varit kortvariga och att arbetsbelastningen på domstolen varit hög, bedömdes tjänstefelet som ringa. Åtalet mot M.A. ogillades därför.

Vad målet gäller

3. Målet gäller om de gärningar som M.A. har gjort sig skyldig till ska bedömas som ringa tjänstefel. Det aktualiserar bl.a. frågan om det finns lagliga förutsättningar att häkta någon sedan tiden för anhållande har gått ut och vilken betydelse längden av ett oriktigt frihetsberövande har för gärningens allvar.

Händelsen m.m.

4. M.A. har arbetat som rådman vid Malmö tingsrätt sedan 1993. Hon avgick med pension i maj 2016. Söndagen den 6 september 2015 var hon ansvarig rådman för tingsrättens beredskap för prövning av häktningsfrågor.

5. Den 2 september 2015 kl. 09.30 hade två personer A och M gripits misstänkta för människosmuggling. De anhölls samma dag kl. 14.57 och kl. 14.59. Häktningsframställningar avseende de båda kom in till tingsrätten efter arbetsdagens slut fredagen den 4 september 2015.

6. Den domstolshandläggare som ansvarade för utsättningen under lördagen beslutade att häktningsförhandlingarna för A och M skulle hållas kl. 12 och kl. 12.30 söndagen den 6 september 2015. Vid utsättningen utgick hon felaktigt från att det var tiden för anhållandet och inte tiden för gripandet som var avgörande för beräkning av den s.k. 96-timmarsfristen.

7. Arbetsbelastningen under helgen var hög och häktningsförhandlingarna påbörjades inte förrän kl. 12.40 och 13.05. Det visade sig att A och M var i behov av tolk. Förhandlingarna fortsatte med tolk närvarande kl. 14.30 och kl. 15.05. M häktades kl. 14.55 och A kl. 15.35.

8. När M.A. måndagen den 7 september 2015 justerade protokollen från häktningsförhandlingarna uppmärksammade hon att tiden för anhållande hade gått ut söndagen den 6 september 2015 kl. 09.30. Efter att tingsrätten kontaktat ansvarig åklagare hävde han häktningsbesluten samma dag omkring kl. 16.20.

Straffbestämmelsen om tjänstefel

9. Enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

10. Straffbestämmelsen om tjänstefel är till sin natur allmänt hållen. Den straffbelägger en handling eller underlåtenhet som i det enskilda fallet har stått i strid med ”vad som gäller för uppgiften”. Det har, mot bakgrund av den offentliga verksamhetens omfattning, inte ansetts möjligt eller önskvärt att närmare reglera vad som ska gälla för uppgiften i varje enskild situation. Det straffbara området omfattar därför inte bara åsidosättande av konkreta regler som gäller för myndighetsutövningen (t.ex. lagar och förordningar) utan även felaktigt handlande i förhållande till handlingsmönster som är självklara och naturliga i den verksamhet det är fråga om. (Prop. 1988/89:113 s. 15 och 24.)

11. Det straffbara området avgränsas vidare av att det för ansvar krävs att gärningsmannens handlande täcks av uppsåt eller, såvitt nu är av intresse, av oaktsamhet. Gärningsmannen måste ha insett eller bort ha insett att handlandet inte var godtagbart utifrån de normer som gällde för verksamheten. De handlingsmönster som påstås ha åsidosatts måste därför ha varit allmänt vedertagna eller uttalade i verksamheten för att ansvar ska inträda.

12. Gärningar som vid en helhetsbedömning bedöms som ringa ska inte leda till ansvar för tjänstefel. Syftet är att undanta gärningar som inte är så klandervärda att de bör föranleda straffrättsligt ansvar. Bedömningen ska ske främst mot bakgrund av gärningens betydelse för myndighetsutövningen och gärningsmannens ansvar i förhållande till den. Omständigheter av intresse är i vad mån någon har drabbats av skada eller om det förelegat någon mera påtaglig risk för skada eller olägenhet av annat slag. En annan viktig omständighet är vilket mått av självständiga befogenheter som gärningsmannen har haft i förhållande till myndighetsutövningen. Också graden av oaktsamhet ska beaktas som en faktor bland flera vid bedömningen. (HD:s dom den 14 juni 2017, mål B 1727-16, punkt 15 med hänvisningar1.)

Lagregleringen kring anhållande och häktning i rättegångsbalken

13. I 24 kap. RB finns bestämmelser om frihetsberövande av den som är misstänkt för brott.

14. Av 6 § framgår att den som det finns skäl att häkta får anhållas av åklagare i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Åklagaren måste, enligt 12 §, underställa häktningsfrågan rättens prövning genom att ge in en häktningsframställan utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Om häktningsframställan inte ges in i rätt tid har åklagaren försuttit möjligheten att få häktningsfrågan prövad med den misstänkte berövad friheten. Åklagaren ska då omedelbart häva anhållandet.

15. Har en häktningsframställan gjorts ska rätten, enligt 13 § första stycket, hålla förhandling i häktesfrågan utan dröjsmål. En häktningsförhandling får dock, enligt andra stycket, aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes (den s.k. 96-timmarsfristen). Det är rätten som ska se till att fristen för häktningsförhandling inte överskrids.

16. Enligt 18 § ska rätten när den beslutar om häktning sätta ut en tid inom vilken åtal ska väckas. Det framgår av 20 § att rätten omedelbart ska häva ett häktningsbeslut om åtal inte har väckts inom den föreskrivna tiden eller om det inte längre finns skäl för beslutet. Innan åtal har väckts får häktningsbeslutet även hävas av åklagare.

Skyddet mot frihetsberövanden i regeringsformen och i Europakonventionen

17. Enligt 2 kap. 8 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Skyddet får inskränkas men bara genom lag och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 20 § första stycket 3 RF). Den som berövats friheten i anledning av misstanke om brott ska få frihetberövandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål (2 kap. 9 § första stycket RF).

18. Skyddet mot frihetsberövande är centralt också i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR. Enligt artikel 5.1 får ingen berövas friheten utom genom bestämmelser i lag och för vissa i artikeln angivna ändamål, bl.a. misstanke om brott (punkt 1 c). Den som på sådant sätt berövats friheten ska utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman för domstols-prövning (artikel 5.3).

I detta fall har vad som gäller för uppgiften åsidosatts

19. Det följer av regeringsformen och EKMR att det för tillåtligheten av all tvångsmedelsanvändning gäller ett strikt laglighetskrav. Detta innebär att all användning av tvångsmedel förutsätter en bestämmelse i lag som medger intrång i den enskildes rättssfär.

20. Reglerna i regeringsformen och EKMR om rätt till en snabb domstols-prövning av ett frihetsberövande föreskrivs i den enskildes intresse. Denna rättighet, tillsammans med laglighetskravet, utgör ett skydd för den enskilde mot missbruk av de maktmedel som polis och åklagare förfogar över i samband med frihetsberövanden.

21. I 24 kap. RB regleras under vilka förutsättningar den som är misstänkt för brott får frihetsberövas. De fristregler som där före-kommer måste ses i sitt sammanhang och som en del av det system som är till för att garantera att den enskildes rättigheter upprätthålls vid ett frihetsberövande.

22. Det framgår av 24 kap. 13 § andra stycket RB att en häktningsförhandling aldrig får hållas senare än fyra dygn efter att den misstänkte greps. Detta är en absolut frist som inte får överskridas. Den som är fortsatt anhållen efter det att fristen har gått ut hålls frihetsberövad utan laglig grund och således i strid med dennes grundläggande rättigheter i regeringsformen och EKMR. För det fall fristen har gått ut, men den misstänkte fortfarande är anhållen, saknas lagstöd för att fatta ett beslut om häktning. Även ett sådant beslut är alltså lagstridigt. När en domare upptäcker att någon hålls frihetsberövad utan laglig grund åligger det honom eller henne att genast häva det felaktiga anhållnings- eller häktningsbeslutet.

23. M.A:s underlåtenhet att häva anhållandena, hålla häktningsförhandlingar och häkta de misstänkta personerna innebär att hon har åsidosatt laglighetskravet som gäller för all tvångsmedelsanvändning. Hon har därmed åsidosatt vad som gäller för uppgiften. De oriktiga frihetsberövandena har, såvitt avser ansvarspåståendet i detta mål, pågått från och med att häktningsförhandlingarna ropades på kl. 12.40 respektive kl. 13.05 den 6 september 2015 till dess att de misstänkta försattes på fri fot omkring kl. 16.20 den 7 september 2015.

Åsidosättandet har skett av oaktsamhet

24. HD har i flera avgöranden uttalat att det av rättssäkerhetsskäl ställs höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet och att aktsamhetskravet är ytterligare förhöjt när det gäller hantering av frihetsberövanden (se t.ex. NJA 2016 s. 453 p. 12 med hänvisning).

25. M.A. var vid tidpunkten ordinarie domare med lång erfarenhet av att arbeta i domstol. Den aktuella dagen arbetade hon under hård tidspress i syfte att lojalt genomföra det stora antal häktningsförhandlingar som hade planerats ut. Hon visade förtroende för sina medarbetare och förlitade sig på deras uppgifter om att tiden för anhållande inte hade överskridits.

26. I detta fall har M.A:s uppgift varit att tillämpa regler som är frekvent förekommande i den dömande verksamheten och som in-nebär ingripande verkningar för enskilda. Hon var väl medveten om vikten av att tidsfristen upprätthölls. Den kontroll som hon borde ha gjort är enkel och inte heller tidskrävande. Genom att förlita sig på andrahandsuppgifter utan att själv göra någon kontroll av fristen har hon varit oaktsam.

Gärningen kan inte bedömas som ringa

27. Vid en felaktig hantering av frågor om frihetsberövanden bör det endast under speciella förhållanden komma i fråga att bedöma ett tjänstefel som ringa (se t.ex. NJA 2016 s. 453 punkt 14 med hänvisning).

28. Ett frihetsberövande som sker utan lagstöd innebär ett intrång i den enskildes rättigheter såsom de garanteras i regeringsformen och EKMR. Vid en sådan kränkning uppstår i princip alltid en skada för den enskilde även om det oriktiga frihetsberövandet varit kortvarigt.

29. Tjänstefelet kan mot den bakgrunden inte anses som ringa.

Påföljd

30. Straffvärdet för gärningarna ligger på bötesnivå. Det finns anledning att vid straffmätningen i förmildrande riktning ta hänsyn till att M.A. så snart hon upptäckte felen vidtog åtgärder för att felen skulle uppmärksammas och rättas till (jfr 29 kap. 5 § första stycket 4 och 5 BrB). HD bestämmer antal dagsböter till 30.

–  –  –

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom i ansvarsdelen och dömer M.A. för tjänstefel till 30 dagsböter på 470 kr.

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Sten Andersson och Mari Heidenborg) meddelade den 17 november 2017 följande dom.

DOMSKÄL

Vad målet gäller

1. Den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, vid myndighetsutövning åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogen-heter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar. (Se 20 kap. 1 § första stycket BrB.)

2. Enligt 24 kap. 13 § RB ska en fråga om häktning prövas vid en häktningsförhandling. Förhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes (96-timmarsfristen).

3. Målet får anses gälla om det kan bedömas vara tjänstefel av en domare att efter 96-timmarsfristens utgång dels underlåta att se till att ett anhållningsbeslut hävs, dels hålla en häktningsförhandling och därvid besluta om häktning. I målet aktualiseras också frågan om rättsverkan av ett efter fristens utgång fattat häktningsbeslut.

De faktiska omständigheterna

4. Den 2 september 2015 kl. 09.30 greps två personer, A och M, misstänkta för människosmuggling. De anhölls samma dag kl. 14.57 respektive kl. 14.59. Häktningsframställningar avseende båda kom in till tingsrätten efter arbetsdagens slut fredagen den 4 september 2015.

5. Den domstolshandläggare som under lördagen ansvarade för utsättningen beslutade att häktningsförhandlingarna för A och M skulle hållas på söndagen den 6 september 2015 kl. 12.00 respektive kl. 12.30. Vid utsättningen utgick handläggaren felaktigt från att det var tiden för anhållandet, och inte tiden för gripandet, som utgjorde utgångspunkten för beräkningen av 96-timmarsfristen.

6. Rådmannen M.A. trädde i tjänst som ansvarig häktningsdomare under söndagen.

7. Det var sju häktningsförhandlingar utsatta under söndagen och på grund av förseningar påbörjades de nu aktuella häktningsförhandlingarna inte förrän kl. 12.40 respektive kl. 13.05. Det visade sig att såväl A som M var i behov av tolk. Det gjordes därför avbrott i förhandlingarna för att skaffa fram tolk. Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30 respektive kl. 15.05. M häktades kl. 14.55 och A kl. 15.35. M.A. uppmärksammade inte att 96-timmarsfristen hade överskridits.

8. När M.A. måndagen den 7 september 2015 justerade protokollen från häktningsförhandlingarna upptäckte hon att 96-timmarsfristen hade gått ut redan kl. 09.30 under söndagen. Efter att tingsrätten kontaktat ansvarig åklagare hävde denne häktningsbesluten på måndagen omkring kl. 16.20.

Åtalet

9. M.A. åtalades i hovrätten för tjänstefel. Enligt gärningsbeskrivningen hade hon den 6 september 2015 vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att hålla två häktningsförhandlingar avseende två anhållna personer med början kl. 12.40 alternativt kl. 15.05 respektive kl. 13.05 alternativt kl. 14.30 och därvid underlåta att häva anhållandena, trots att fyra dygn då hade förflutit från det att personerna gripits, och genom att i samband med förhandlingarna meddela beslut om att häkta personerna, som därefter var häktade fram till den 7 september 2015 omkring kl. 16.20. Enligt åtalet hade det inte förelegat laga förutsättningar för frihetsberövandena under angiven tid.

Hovrättens bedömning och riksåklagarens överklagande

10. Hovrätten har funnit att M.A., genom sin underlåtenhet att kontrollera 96-timmarsfristen och häva anhållningsbesluten, av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Hovrätten har emellertid ansett att det inte förelåg något felaktigt frihetsberövande efter det att M.A. beslutat att häkta A och M och att hon följaktligen endast kan göras ansvarig för att A och M varit frihetsberövade utan laga stöd den 6 september 2015 under tiden kl. 12.40–15.35 respektive under tiden kl. 13.05–14.55.

11. Hovrätten har bedömt att gärningen, på grund av att tiden för de olaga frihetsberövandena hade varit kort och att M.A. hade haft en hög arbetsbelastning, var att anse som ringa och har ogillat åtalet.

12. Riksåklagaren har i HD anfört att de oriktiga frihetsberövandena har bestått även efter tingsrättens häktningsbe-slut och alltså uppgått till drygt 27 timmar. Enligt riksåklagaren kan därför, med utgångspunkt i nuvarande rättsläge, tjänstefelet inte bedömas som ringa.

Grundläggande krav för frihetsberövande

13. Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden (skyddet för rörelsefrihet) och den som har berövats friheten i anledning av misstanke om brott ska få frihetsberövandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål (2 kap. 8 och 9 §§). Rörelsefriheten får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den (2 kap. 20 § första stycket 3 och 21 §).

14. Europakonventionen anger att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i vissa särskilt angivna fall, bl.a. vid misstanke om brott, och då i den ordning som lagen föreskriver (artikel 5.1 c). Den som har berövats friheten ska utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman för domstolsprövning (artikel 5.3).

Rättegångsbalkens bestämmelser om anhållande och häktning

15. I 24 kap. RB regleras under vilka förutsättningar den som är misstänkt för brott får frihetsberövas. I 1–4 §§ anges de materiella förutsättningarna för att häktning ska få ske. Bestämmelserna återspeglar lagstiftarens avvägning mellan, å ena sidan, intresset av effektivitet i brottsbekämpningen och, å andra sidan, den misstänktes intresse av att inte utan starka skäl bli berövad friheten. Syftet med bestämmelserna är att skydda den enskilde mot oriktiga frihetsberövanden. Av 20 § följer att ett häktningsbeslut omedelbart ska hävas om det inte längre finns skäl för beslutet.

16. Om det finns skäl att häkta någon, får han eller hon anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan (6 §). När någon har anhållits ska åklagaren utan dröjsmål och senast kl. 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet göra en häktningsframställning. Görs inte framställningen inom föreskriven tid, ska åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet (12 §). Syftet med dessa bestämmelser är att garantera att den som är berövad friheten får sin sak prövad av domstol inom viss kortare tid (jfr prop. 1986/87:112 s. 34 ff.).

17. Om häktningsframställningen har gjorts i rätt tid ska tingsrätten hålla en häktningsförhandling. En sådan förhandling ska enligt 13 § hållas utan dröjsmål och får aldrig hållas senare än fyra dygn efter att den misstänkte greps (96-timmarsfristen).

18. Om häktningsförhandling inte kan hållas inom 96-timmarsfristen, åligger det åklagaren att häva anhållningsbeslutet. Domstolen får anses skyldig att initiera en sådan åtgärd. Detta gäller oavsett om överskridandet av fristen uppmärksammas innan förhandlingen påbörjas eller först under förhandlingen.

19. En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även självmant ta upp frågan (17 §).

Rättsverkan av ett efter 96-timmarsfristens utgång fattat häktningsbeslut

20. Det förhållandet att det, sedan 96-timmarsfristen har gått ut, ankommer på åklagare och domstol att se till att den misstänkte försätts på fri fot utesluter i sig inte att det hålls en häktningsförhandling. Bestämmelsen i 24 kap. 13 § RB om att häktningsförhandlingen aldrig får hållas senare än fyra dygn efter att den misstänkte greps kan inte anses innebära annat än en yttersta gräns för hur länge en person kan hållas frihetsberövad utan domstolsprövning och förhindrar alltså inte en efterföljande prövning av häktningsfrågan.

21. För att domstolen ska kunna pröva en fråga om häktning krävs i och för sig att det finns ett av åklagaren framställt häktningsyrkande. Det förhållandet att 96-timmarsfristen överskridits innebär inte att häktningsyrkandet fallit och åklagaren kan alltså vidhålla sitt yrkande. Från den misstänktes perspektiv innebär detta ingen rättssäkerhetsförlust, eftersom åklagaren under alla förhållanden är oförhindrad att muntligen framställa ett nytt yrkande om häktning med stöd av 17 §, som reglerar frågan om häktning av den som inte är anhållen. För det fall den misstänkte, sedan anhållningsbeslutet hävts, har valt att lämna platsen finns det, under de förutsättningar som anges i paragrafens andra stycke, möjlighet att pröva häktningsfrågan i hans eller hennes utevaro.

22. Vad som nu har sagts innebär att det är möjligt att hålla häktningsförhandling även efter 96-timmarsfristens utgång men att den misstänkte då inte längre kan hållas frihetsberövad med stöd av det tidigare anhållningsbeslutet. Det väcker frågan vilken betydelse det får för ett vid en sådan förhandling fattat häktningsbeslut att den misstänkte – på grund av rättens förbiseende – vid förhandlingen fortfarande, i strid med regelverket, är frihetsberövad.

23. Syftet med 96-timmarsfristen är att tillförsäkra den misstänkte en rätt till en snabb domstolsprövning av ett fortsatt frihetsberövande. Det förhållandet att den misstänkte, visserligen felaktigt, har förblivit frihetsberövad under häktningsförhandlingen motverkar inte detta syfte och är inte heller ägnat att påverka domstolens möjligheter att komma till ett riktigt resultat i häktningsfrågan.

24. Mot den bakgrunden skulle det föra för långt att frånkänna ett materiellt riktigt beslut om häktning rättsverkan endast av det skälet att förhandlingen har hållits efter 96-timmarsfristens utgång med den misstänkte berövad friheten.

M.A. har av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften

25. M.A. har, senast då häktningsförhandlingarna inleddes, varit ansvarig för att kontrollera att 96-timmarsfristen upprätthölls. Genom att inte göra det och genom att underlåta att hos åklagare initiera att anhållningsbesluten hävdes har hon av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

Gärningen är att anse som ringa

26. Samtliga omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om gärningen är att anse som ringa. Det innebär att inte endast objektiva faktorer som uppgiftens art och gärningens effekter är av betydelse utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen har visat.

27. Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på korrekt handläggning inom rättsväsendet. Vikten av att regelverket tillämpas korrekt när fråga är om en frihetsberövad person innebär att aktsamhetskravet får anses vara ytterligare förhöjt. Generellt sett är därför möjligheten att, i sådana situationer, bedöma ett tjänstefel som ringa mycket begränsad. (Se t.ex. NJA 1996 s. 307, NJA 2004 s. 164 och NJA 2016 s. 453 p. 12.)

28. De oriktiga frihetsberövanden som A och M drabbades av på grund av M.A:s åsidosättanden varade endast några timmar, under tiden kl. 12.40–15.35 respektive kl. 13.05–14.55. M.A. hade dessutom en mycket pressad arbetssituation den aktuella dagen.

29. Med hänsyn till vad som nu har anförts är gärningen att anse som ringa och ska därför inte medföra straffansvar. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Stefan Johansson, med vilken justitierådet Kerstin Calissendorff instämde, var ense med majoriteten om att hovrättens domslut skulle fastställas, men ansåg att domskälen fr.o.m. punkten 13 skulle ha följande lydelse.

Grundläggande krav för frihetsberövande

13. Att frihetsberöva en person utgör den mest ingripande av statens maktbefogenheter mot sina medborgare. Detta gäller särskilt när någon frihetsberövas såsom misstänkt för brott. Såväl regeringsformen som Europakonventionen ställer därför upp ett antal krav för när och under vilka förutsättningar frihetsberövande får ske. Gemensamt för dessa krav är att de har ställts upp i den enskildes intresse för att garantera en opartisk prövning och förebygga att staten missbrukar sina maktbefogenheter.

14. Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden och den som har berövats friheten i anledning av misstanke om brott ska få frihetsberövandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål (2 kap. 8 och 9 §§). Rörelsefriheten får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den (2 kap. 20 § första stycket 3 och 21 §).

15. Europakonventionen anger att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i vissa särskilt angivna fall, bl.a. misstanke om brott, och då i den ordning som lagen föreskriver (artikel 5.1 c). Den som har berövats friheten ska utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman för domstolsprövning (artikel 5.3).

16. All begränsning av rörelsefriheten förutsätter således uttryckligt lagstöd och att lagen följs. Vidare ska sådana lagbestämmelser, liksom andra undantag från grundlagsskyddade rättigheter, tolkas restriktivt och i enlighet med sin ordalydelse. Det är alltså inte tillåtet att göra ingrepp i en grundlagsskyddad rättighet med stöd av en extensiv tolkning. Handlingsmönstren bör därför regleras i detalj i lagen och reglernas elasticitet reduceras till ett minimum. Detta är en nödvändig förutsättning för att tillämpningen av reglerna ska bli enhetlig och likformig och för att det på förhand ska vara möjligt att förutse vilka vägar praxis kommer att slå in på. (Jfr bl.a. NJA 1996 s. 577 samt Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur de får användas, 3 uppl., s. 20 ff. och Per-Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättegång tredje häftet, 7 uppl., s. 47.)

Rättegångsbalkens bestämmelser om anhållande och häktning

17. De fristregler som finns i 24 kap. RB måste ses i sitt sammanhang och som en del av det system som är till för att garantera att den enskildes rättigheter upprätthålls vid ett frihetsberövade. När de svenska fristreglerna ändrades 1988 framhöll Lagrådet, att ändringarna utgjorde en anpassning till de normer som kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonventionen och var en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening och inte i första hand en anpassning till ett formellt system (se prop. 1986/87:112 s. 84).

18. När någon har anhållits ska åklagaren utan dröjsmål och senast kl. 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet göra en häktningsframställning. Görs inte framställningen inom föreskriven tid, ska åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet. (Se 24 kap. 21 §.) Regleringen är ovillkorlig och ger inte åklagaren någon möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (jfr Gunnel Lindberg, a.a. s. 297 f.).

19. Om häktningsframställningen har lämnats in i rätt tid ska tingsrätten hålla en häktningsförhandling. En sådan förhandling ska hållas utan dröjsmål och får aldrig hållas senare än fyra dygn efter att den misstänkte greps. (Se 24 kap. 13 §.) Även denna regel är ovillkorlig. Det ges alltså inget utrymme att överskrida fristen.

20. Den som är fortsatt anhållen efter det att 96-timmarsfristen har löpt ut får anses vara frihetsberövad utan laglig grund. För att regleringen av den rättssäkerhet som fristreglerna garanterar ska få ett reellt innehåll måste härtill åklagarens häktningsyrkande anses ha förfallit när 96-timmarsfristen har löpt ut. Det finns efter fristens utgång inte något lagstöd, utan tvärtom ett i lag uttryckligt stadgat förbud mot att ändå hålla en häktningsförhandling med anledning av häktningsframställningen. Vad nu sagts innebär att det inte finns någon laglig möjlighet för domstolen att fatta ett beslut om häktning med anledning av yrkandet i det fall att förhandlingen trots allt hålls.

21. När en domare upptäcker att någon hålls frihetsberövad utan laglig grund åligger det honom eller henne att genast vidta åt-gärder så att det felaktiga anhållnings- eller häktningsbeslutet hävs. Att det med stöd av andra bestämmelser i 24 kap. RB kan finnas möjligheter för åklagaren att omgående yrka på häktning av den som inte längre är frihetsberövad eller att åklagaren, efter det att ett häktningsbeslut har hävts, kan ha möjlighet att fatta nya tvångsmedelsbeslut, föranleder inte någon annan bedömning.

Slutsats beträffande de i målet aktuella frihetsberövandena

22. De oriktiga frihetsberövandena av A och M har, såvitt avser ansvarspåståendet gentemot M.A., pågått från och med det att häkt-ningsförhandlingarna ropades på kl. 12.40 respektive kl. 13.05 den 6 september 2015 till dess att A och M försattes på fri fot omkring kl. 16.20 den 7 september 2015.

M.A. har av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften

23. M.A. har då häktningsförhandlingarna inleddes varit ansvarig för att kontrollera att 96-timmarsfristen upprätthölls. Genom att inte göra det och därmed i strid med 24 kap. 13 § andra stycket RB hålla häktningsförhandlingarna samt dels underlåta att se till att anhållningsbesluten hävdes, dels meddela beslut om att häkta A och M, har hon av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. De misstänkta A och M kom därmed att vara frihetsberövade i mer än ett dygn utan laglig grund.

Gärningen är att bedöma som ringa

24. Samtliga omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som ringa. Det innebär att inte endast objektiva faktorer som uppgiftens art och gärningens effekter är av betydelse utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen har visat.

25. Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på korrekt handläggning inom rättsväsendet. Vikten av att regelverket tillämpas korrekt när fråga är om en frihetsberövad person innebär att aktsamhetskravet får anses vara ytterligare förhöjt. Generellt sett är därför möjligheten att, i sådana situationer, bedöma ett tjänstefel som ringa mycket begränsad. (Se t.ex. NJA 1996 s. 307, NJA 2004 s. 164 och NJA 2016 s. 453 p. 12.)

26. M.A. har befunnit sig i en mycket pressad arbetssituation med brådskande arbetsuppgifter. Hon hade ansvar för sju häktningsförhandlingar under söndagen. Under den aktuella helgen hölls 14 häktningsförhandlingar, vilket var fem fler än som hade hållits vid tingsrätten någon annan helg på åtminstone ett år. När de i målet aktuella häktningsförhandlingarna ropades på var man redan drygt 40 minuter försenade. Det visade sig då att såväl A som M inte behärskade svenska språket tillräckligt väl, varför det blev nödvändigt att på stående fot ordna fram tolk. Vidare framgår det av förhöret med M.A. att det under förhandlingsdagen var problem med it-stödet Vera, vilket medförde att vissa av häktningsframställningarna inte kunde skrivas ut i tid.

27. Det var M.A. själv som uppmärksammade att 96-timmarsfristen inte hade iakttagits. Hon vidtog då omedelbart de åtgärder som krävdes för att häktningsbesluten skulle hävas och de misstänkta försättas på fri fot. Detta vittnar om att de fel som hon hade begått inte berodde på nonchalans eller likgiltighet för uppgiften.

28. Med hänsyn till vad som nu har anförts är gärningen att bedöma som ringa. Den ska därför inte medföra straffansvar, vilket innebär att hovrättens domslut ska fastställas.