NJA 2018 s. 215

1 och 2. Motsvarar punkterna 1 och 2 i HD:s beslut.

Frågan i HD är om P.H:s uttalanden i överklagandeskriften till hovrätten är att anse som otillbörliga enligt 9 kap. 5 § RB och om han där-med ska dömas för rättegångsförseelse.

Av 9 kap. 5 § första stycket RB följer att den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt döms till penningböter.

I paragrafens ursprungliga lydelse angavs att den som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet straffas med böter. År 1973 togs passusen om kränkande av domstolens värdighet bort ur lagtexten eftersom uttrycket ansågs vara otidsenligt. Det betonades dock att någon ändring i sak inte var avsedd (se prop. 1973:30 s. 77).

I förarbetena till rättegångsbalken anges att ett sådant otillbörligt uppträdande som omfattas av paragrafen i mer allvarliga fall kan vara att bedöma som brott enligt allmänna straffrättsliga bestämmelser och att reglerna i paragrafen bör tillämpas på det som framstår mera som ordningsförseelser (se NJA II 1943 s. 91).

Vad som i en viss situation är att anse som ett otillbörligt uttalande måste bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör exempelvis beaktas i vilket sammanhang yttrandena har framförts, vem eller vilka de har riktats mot och vad syftet har varit. Högre krav gällande omdömesgillt uppträdande och lämpligt språkbruk kan i allmänhet ställas på en advokat i jämförelse med en enskild part. Viss skillnad bör också göras mellan muntliga uttalanden, som ofta sker i stridens hetta och med kort betänketid, och uttalanden i skrift, där det i större utsträckning finns tid för överväganden.

När det gäller uttalanden av advokater bör det beaktas att dessa, i rollen som ombud och offentliga försvarare, har till uppgift att ta tillvara klientens intressen. Inom ramen för det arbetet måste en advokat kunna gå relativt långt i sin kritik mot exempelvis domstolens beslut eller motpartens processföring. Uttalanden som framstår som otillbörliga kan under sådana förhållanden ibland vara att anse som befogade. Samtidigt får den som uppträder som juridiskt ombud inför domstol anses ha en skyldighet att iaktta måttfullhet i sina uttalanden om rätten och andra i processen inblandade personer. Kritik som har karaktären av personliga påhopp och förolämpningar kan normalt inte anses acceptabla. En avvägning måste göras mellan å ena sidan advokatens skyldighet att ta tillvara klientens intressen och dennes rättighet att framföra kritik och å andra sidan enskilda personers intresse av att inte utsättas för kränkande uttalanden.

När det gäller tillåtligheten av otillbörliga uttalanden måste även rätten till yttrandefrihet i artikel 10 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) beaktas. En åtgärd som innebär ett ingrepp i yttrandefriheten måste, enligt artikel 10.2 EKMR, ha stöd i lag och syfta till att tillgodose något av de ändamål som anges i bestämmelsen, t.ex. skyddandet av annans goda namn och rykte eller rättigheter. Ingreppet ska också vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de angivna ändamålen. Det sistnämnda innebär att ingreppet ska vara proportionerligt i förhållande till sitt syfte (se t.ex. Nikula v. Finland, no. 31611/96, § 44, ECHR 2002-II).

P.H. har i en rättegångsskrift ställd till hovrätten riktat kritik mot tingsrättens dom och påstått att denna har grundats på ren, medveten el-ler omedveten, rasism från de enskilda domstolsledamöternas sida. Genom uttalandena har han beskyllt domstolens ledamöter för att vara rasistiska och för att i brottmålet ha lagt sådana åsikter till grund för bedömningen. Han har påstått att det är den enda anledningen till att hans klient har blivit dömd. Att döma någon till ansvar för brott enbart på grund av att personen ifråga har ett visst ursprung är ett högst klandervärt beteende och att beskylla domstolens ledamöter för ett sådant handlande måste anses som otillbörligt.

Det måste dock beaktas att P.H. har framfört de aktuella påståendena i sin roll som ombud och offentlig försvarare och inom ramen för en rättsprocess där han har företrätt en klient åtalad för brott. Vid sådana förhållanden skulle P.H:s uttalanden, med beaktande av vad som ålegat honom för att tillvarata sin klients intressen, under vissa förutsättningar ha kunnat vara att anse som befogade. I förevarande fall har dock P.H. inte grundat sina uttalanden på något som rättens ledamöter har uttalat eller skrivit, utan endast på det förhållandet att de har funnit åtalet styrkt. Det har vidare varit fullt möjligt att angripa domstolens bevisvärdering på ett annat sätt och i andra ordalag. Uttalandena kan därför inte anses ha varit nödvändiga för att tillvarata klientens intressen i målet. Mot den bakgrunden har omständigheterna inte varit sådana att ut-talandena är att anse som befogade. Uttalandena har därmed varit otillbörliga på sätt som avses i 9 kap. 5 § RB.

Med hänsyn till de ovan angivna omständigheterna, och då påföljden endast uppgår till penningböter, får det ingrepp i yttrandefriheten som ett beslut om rättegångsförseelse i det här fallet innebär, anses proportionerligt i förhållande till syftet. Överklagandet ska därför avslås.