NJA 2018 s. 323

1. Hovrätten avslår J.O:s yrkande om att hovrättens avgörande ska skjutas upp.

2. Hovrätten förklarar att den i Norge den 13 januari 2017 meddelade skiljedomen i tvist mellan Smart Board Production AB och J.O. får verkställas i Sverige som en svensk domstols lagakraftägande dom.

Målet gäller verkställighet av en norsk skiljedom. Enligt 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande ska en utländsk skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal som huvudregel erkännas och verkställas i Sverige. Från denna huvudregel föreskrivs det i 54 och 55 §§ vissa undantag. Frågan i målet är om den norska skiljedomen är verkställbar eller om något undantag gäller i detta fall.

J.O. har tidigare i Sverige tillverkat s.k. MDF-paneler åt Smart Board Production AB. Enligt ett villkor om konkurrensbegränsning i parternas avtal fick J.O. under två år efter avtalets upphörande inte bjuda ut motsvarande produkter till andra, vid påföljd att han annars kunde bli ersättningsskyldig.

Sedan avtalet hade upphört den 31 december 2015 hyrde J.O. ut produktionslinjen till ett annat bolag som tillverkar pro-dukter i MDF-material. Smart Board påkallade då skiljeförfarande med stöd av en skiljeklausul i parternas avtal.

Den 13 januari 2017 meddelades skiljedom i Norge. Med hänvisning till villkoret om konkurrensbegränsning förbjöds J.O. bl.a. att, intill den 31 december 2017, låta producera MDF-produkter som konkurrerar med de produkter som Smart Board tidigare hade producerat hos honom (förbudsförordnandet; punkten 1 i skiljedomens domslut). Han förpliktades också att betala skadestånd med fyra miljoner NOK för att han enligt vad skiljenämnden funnit inte hade efterlevt villkoret om konkurrensbe-gränsning (skadeståndet; punkten 2 i skiljedomens domslut). Slutligen förpliktades J.O. att ersätta Smart Board för förfarandekostnader med drygt 260 000 NOK (punkten 3 i skiljedomens domslut).

Sedan Smart Board ansökt om verkställighetsförklaring i Svea hovrätt har J.O. invänt att verkställighet av skiljedomen skulle strida mot 2 kap. 1 § konkurrenslagen (2008:579). Han har även gjort gällande att skiljenämnden har överskridit sitt uppdrag och att skiljedomen innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet.

Hovrätten har förklarat att skiljedomen får verkställas i Sverige som en svensk domstols lagakraftägande dom.

Frågan om parternas avtal var förenligt med konkurrensrätten prövades inte i skiljeförfarandet.

J.O:s invändningar om att skiljenämnden har överskridit sitt uppdrag respektive att skiljedomen innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet knyter an till 54 § 3 skiljeförfarandelagen. HD gör i detta hänseende ingen annan bedömning än hovrätten. Något verkställighetshinder av detta slag föreligger således inte.

Såväl förbudsförordnandet som skadeståndet grundas på villkoret om konkurrensbegränsning. Skiljenämndens prövning i denna del tar sikte på J.O:s verksamhet i Sverige. Frågan om J.O:s bundenhet av villkoret är därmed underkastad tvingande svensk konkurrensrätt (innefattande den unionsrättsliga regleringen, som i materiellt hänseende i princip överensstämmer med den inhemska regleringen).

I 55 § skiljeförfarandelagen upptas två grunder för hinder mot verkställighet. Den ena är att skiljedomen innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän (första punkten). Den andra är att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige (ordre public) att erkänna eller verkställa skiljedomen (andra punkten). I det närmaste likalydande ogiltighetsgrunder finns i 33 § första stycket 1 och 2. När det gäller betydelsen av den tvingande konkurrensrätten finns det inte anledning att ge hindersgrunderna i 55 § någon annan innebörd än motsvarande ogiltighetsgrunder i 33 §.

Att en svensk skiljedom är ogiltig respektive en utländsk skiljedom inte är verkställbar när domen innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän ska ses i ljuset av vad som föreskrivs i 1 § skiljeförfarandelagen. Huvudre-geln, som finns i första stycket, är att tvister i frågor som parterna kan träffa förlikning om får avgöras genom skiljedom.

För konkurrensrättsliga tvister finns det därutöver en särskild bestämmelse i 1 § tredje stycket skiljeförfarandelagen. Det föreskrivs där att skiljemän får pröva konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan parterna. Den bestämmelsen får betydelse för frågan om en svensk skiljedoms giltighet respektive en utländsk skiljedoms verkställbarhet bara i de fall den tvistiga frågan inte är förlikningsbar. Om tvisten får förlikas när skiljedomen meddelas så är den skiljedomsmässig enligt första stycket. Då föreligger inte ogiltighet enligt 33 § första stycket 1 eller verkställighetshinder enligt 55 § 1. Det gäller även om skiljenämnden har bedömt den konkurrensrättsliga frågan fel. (Jfr "Systembolaget" NJA 2015 s. 438 p. 9.)

Att parterna inte förlikningsvis kan förfoga över en konkurrensrättslig tvist hindrar alltså inte att skiljenämnden kan vara behörig att pröva den, nämligen om tvisten rör de civilrättsliga verkningarna mellan parterna. Men skiljedomen kan ändå vara oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige i den mening som avses i 33 § första stycket 2 respektive 55 § 2 skiljeförfa-randelagen. Så är i regel fallet om domen påbjuder eller upprätthåller ett handlande som är konkurrensrättsligt otillåtet (jfr p.18; jfr även p. 34). Såvitt gäller frågan om ogiltighet enligt 33 § första stycket 2 utvecklade HD i "Systembolaget" hur den prövningen ska utföras. Vad domstolen då uttalade rörande ogiltighet måste anses gälla också i fråga om hinder mot verkställighet enligt 55 § 2 (se p. 10).

Det sagda innebär bl.a. att den restriktivitet som i allmänhet gäller vid en tillämpning av reglerna i 33 § första stycket 2 respektive 55 § 2 skiljeförfarandelagen inte bör upprätthållas när en skiljedoms förenlighet med den tvingande konkurrensrätten sätts i fråga (se "Systembolaget" p. 13). Prövningen bör i stället utföras så att intresset av att skiljedomar blir slutliga tillgodoses så långt det är möjligt utan att det i någon beaktansvärd grad inkräktar på det överordnade intresset av att den tvingande konkurrensrätten upprätthålls (jfr p. 26). Att konkurrensrätten har åsidosatts ska visserligen kunna konstateras, men något större krav på kränkningens allvar bör inte ställas (se "Systembolaget" p. 14-16). När den unionsrättsliga konkurrensrätten är tillämplig föranleder det särskilda överväganden (se "Systembolaget" p. 18-25).

Beträffande hinder enligt 55 § 1 skiljeförfarandelagen (skiljedomen innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän) är frågan först om det har betydelse att skiljenämnden inte prövade huruvida villkoret om konkurrens-begränsning var förenligt med den tvingande konkurrensrätten. Det avgörande måste emellertid vara ifall frågan som sådan över huvud taget får prövas av skiljemän, inte i vad mån skiljenämnden tog ställning till det förhållande som skulle kunna föranleda att frågan inte var skiljedomsmässig. Hindersprövning enligt 55 § 1 ska alltså göras fastän konkurrensrätten inte beaktades i skiljeför-farandet.

Ett verkställighetshinder kan vara sådant att det träffar hela domen, men hindret kan också vara relevant för endast en del av denna. Enligt 33 § andra stycket skiljeförfarandelagen kan ogiltighet gälla en viss del av domen. Fastän motsvarande föreskrift saknas i 55 § får ordningen anses vara densamma beträffande verkställighet av utländska skiljedomar. När ett verkställighetshin-der träffar endast en viss del av den utländska skiljedomen får alltså domen i övrigt verkställas, under förutsättning att de olika delarna låter sig skiljas åt.

I detta fall består skiljedomens domslut av tre särskiljbara delar (se p. 4). Frågan vilken betydelse den tvingande konkurrensrätten kan ha beträffande hindersprövning enligt 55 § skiljeförfarandelagen är sådan, att bedömningen inte behöver bli densamma avseende de olika delarna. För varje del i skiljedomens domslut ska därför hindersprövning göras särskilt.

Konkurrenslagen är tvingande på så sätt att en part inte kan förbinda sig att inte konkurrera i strid mot vad som föreskrivs i lagen. En tvist rörande sådan bundenhet är alltså indispositiv. (Se "Sandås Transport" NJA 2013 s. 1017 p. 14 och 15.) Förbudsför-ordnandet i skiljedomen bygger på villkoret om konkurrensbegränsning, som innefattar ett framåtsyftande förbud. Det innebär att skiljenämndens prövning rörande förbudsförordnandet avser en inte förlikningsbar och därmed en enligt 1 § första stycket skiljeförfarandelagen inte skiljedomsmässig fråga. Det leder till frågan om prövningen är av sådant slag som avses i tredje stycket.

Som framgått (se p. 12) föreskrivs det i 1 § tredje stycket skiljeförfarandelagen att skiljemän får pröva konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan parterna. Bestämmelsen innebär att vissa konkurrensrättsliga frågor får prövas i skiljeförfarande fastän de inte är förlikningsbara (jfr "Ystad Hamn" NJA 2008 s. 120 och "Systembolaget" p. 10). För att den tvingande konkurrensrätten inte ska äventyras förutsätter den ordningen att det erbjuds möjligheter till en sådan utan särskild restriktivitet präglad efterkontroll som har berörts i det föregående (se p. 14). I ljuset av att den tvingande konkurrensrättens efterlevnad kan säkerställas på det sättet finns det ingen anledning att tolka tredje stycket restriktivt. Också frågor rörande framtida bundenhet av ett konkurrensbegränsningsvillkor bör därför anses angå "konkurrensrättens civilrättsliga verkningar".

Den prövning av skiljenämnden som resulterade i förbudsförordnandet är alltså av sådant slag som en skiljenämnd får göra enligt 1 § tredje stycket skiljeförfarandelagen. Hinder mot verkställighet föreligger därmed inte enligt 55 § 1 skiljeförfarandelagen.

Av "Systembolaget" punkten 17 följer att när en skiljenämnds behörighet grundas på endast 1 § tredje stycket skiljeförfarandelagen - dvs. om den överlämnade frågan inte är förlikningsbar enligt första stycket - så ska domstolen göra en viss materiell prövning av den konkurrensrättsliga frågan (att en sådan prövning kan bli aktuell också när tvistefrågan är förlikningsbar vid tiden för meddelande av skiljedomen, se p. 34). Om skiljedomen vid en sådan prövning konstateras stå i strid med den tvingande konkurrensrätten är den ogiltig enligt 33 § första stycket 2. Om skiljedomen är utländsk föreligger det ett verkställighetshinder enligt 55 § 2.

Den prövning som skiljenämnden gjorde i förevarande fall och som resulterade i förbudsförordnandet har stöd i endast 1 § tredje stycket skiljeförfarandelagen. Förordnandets förenlighet med grunderna för rättsordningen beror alltså på den konkur-rensrättsliga bedömningen av villkoret om konkurrensbegränsning. Frågan blir då vilken prövning det villkoret ska underkastas.

Rättsfallet "Systembolaget" tog sikte på det fallet att skiljenämnden hade gjort en konkurrensrättslig prövning. HD konstaterade (p. 17) att ett ställningstagande till om en skiljedom ska anses vara ogiltig på grund av den tvingande konkurrensrätten förutsätter en viss materiell kontroll av skiljenämndens bedömning av den konkurrensrättsliga frågan. Vissa principer för hur denna prövning skulle utföras anvisades. Domstolen framhöll också att prövningen i regel borde avse endast rättsliga frågor och göras med utgångspunkt i skiljenämndens bevisvärdering, om det inte fanns särskilda skäl till annat.

Den aktuella situationen är annorlunda i det att de konkurrensrättsliga aspekterna på parternas tvist inte berörs i skiljedomen. De uttalanden som HD gjorde i "Systembolaget" angående hur själva efterkontrollen av skiljenämndens bedömning ska ut-föras saknar således direkt relevans här. Avgörandet klargör dock att en materiell prövning ska göras. När skiljenämnden inte har gjort någon bedömning som kan överprövas måste därför domstolen - såväl när det gäller frågan om ogiltighet som rörande spörsmålet om hinder mot verkställighet - göra en egen och fristående prövning.

Det övergripande syftet med ordre public-bestämmelserna i 33 § första stycket 2 och 55 § 2 skiljeförfarandelagen är att domstolar och myndigheter inte ska medverka till verkställighet i fall där det skulle vara höggradigt stötande om så skedde. HD utvecklade i "ATB Tjänst" NJA 2015 s. 433 p. 10 och 11 hur prövningen ska utföras för att sådan medverkan ska undvikas. Avgö-randet gällde hindersprövning enligt 55 § 2, men vad domstolen uttalade är tillämpligt också vid ogiltighet enligt 33 § första stycket 2 (se p. 10).

När den tvingande konkurrensrätten aktualiseras måste emellertid prövningen vara mer konkret och långtgående än vad som i allmänhet är fallet vid tillämpningen av respektive ordre public-bestämmelse. Det handlar om att förhindra upprätthållandet av skiljedomar som i beaktansvärd grad står i strid med någon indispositiv konkurrensrättslig regel (se p. 14). Mot den bakgrunden bör prövningen som utgångspunkt göras i enlighet med de principer som i allmänhet gäller för indispositiva konkurrensrättsliga domstolstvister mellan enskilda parter, innefattande den officialprövning som ett mål rörande en sådan tvist kan föranleda. Domstolens handläggning och prövning bör dock kunna begränsas i den mån det är möjligt utan att syftet med prövningen förfelas.

Hovrätten har efter en översiktlig bedömning inte funnit "stöd för slutsatsen att skiljedomen uppenbart strider mot tvingande konkurrensrättsliga regler". Av det föregående följer emellertid att det uppenbarhetskrav som i allmänhet gäller för att hinder mot verkställighet ska föreligga inte är tillämpligt i fråga om upprätthållandet av den tvingande konkurrensrätten (se p. 14, jfr p. 19). En mer ingående prövning borde därför ha gjorts (jfr p. 26). Det framstår som antagligt att denna prövning hade föranlett en viss processledning.

Ifall frågan om förbudsförordnandets verkställbarhet hade haft någon praktisk betydelse för den talan om verkställighetsförklaring som Smart Board för, så borde av instansordningsskäl målet ha lämnats tillbaka till hovrätten för en prövning i enlighet med det föregående (jfr "ATB Tjänst").

Tiden för det förbud som skiljedomen ålägger J.O. har emellertid löpt ut (se p. 4). Det finns således inte längre något att verkställa i denna del. J.O. har inte anfört något skäl för att en prövning av förbudsförordnandet ändå skulle fylla en praktisk funktion. Ett ställningstagande till förbudets förenlighet med den tvingande konkurrensrätten skulle därför, sådant målet nu föreligger, vara motiverat endast för att ligga till grund för kostnadsfördelningen i HD.

Att själva saken i ett mål blir desert (dvs. att vad som yrkas i huvudfrågan inte längre skulle fylla någon praktisk funktion) hindrar inte att yrkandet kan behöva prövas för att domstolen ska kunna ta ställning till parternas yrkanden om ersättning för rättegångskostnader (se "Nya Vitala" NJA 2007 s. 413 med vidare hänvisningar). Rätten är emellertid inte förhindrad att efter en endast översiktlig prövning av själva saken - eller i vissa fall ingen prövning alls - bestämma hur rättegångskostnadsansvaret ska fördelas. I förevarande fall skulle en materiell prövning utföras av hovrätten (se p. 27). Mot den bakgrunden bör rättegångskostnadsfördelningen här göras utan att förbudsförordnandets förenlighet med den tvingande konkurrensrätten prövas.

I fråga om förbudsförordnandet gäller alltså att det inte längre finns något att verkställa. Därmed är yrkandet om upphävande av verkställighetsförklaringen i den delen överspelat. Det yrkandet ska därmed inte föranleda någon åtgärd.

I skiljedomens domslut punkten 2 förpliktas J.O. att utge ersättning avseende skada hänförlig till förfluten tid på grund av avtalsbrott med avseende på villkoret om konkurrensbegränsning (skadeståndet). Frågan är om domstolen i verkställighetsärendet ska pröva om villkoret var rättsligt overksamt enligt den tvingande konkurrensrätten.

Civilrättsliga påföljdsfrågor för ett handlande som är rättsstridigt på konkurrensrättslig grund är i regel förlikningsbara, när förlikningen inte tar sikte på något framtida förhållande (se bl.a. "Sandås Transport" p. 16). En tvist om uppkommen ersättningsskyldighet på grund av ett påstått brott mot ett villkor om konkurrensbegränsning kan således hänskjutas till avgörande av skiljenämnd efter vad som följer av 1 § första stycket skiljeförfarandelagen. Vid prövning enligt 33 § första stycket 1 respektive 55 § 1 är förhållandena när skiljedomen meddelas avgörande för frågan om förlikningsbarhet (se p. 12). Om tvisten då var förlikningsbar föreligger det alltså inte ogiltighet eller verkställighetshinder enligt dessa bestämmelser.

När det gäller 33 § första stycket 2 och 55 § 2 skiljeförfarandelagen och frågan huruvida en skiljedom som upprätthåller en avtalad konkurrensbegränsning är förenlig med grunderna för rättsordningen kan bedömningstidpunkten bli en annan. Det kan inträffa att en part med stöd av en skiljeklausul påkallar skiljeförfarande med yrkande om ersättning för ett påstått brott mot ett konkurrensbegränsningsvillkor, fastän den mot vilken villkoret riktar sig under hela eller del av den tid som ersättningsyrkandet avser med fog har hävdat obundenhet av villkoret på konkurrensrättslig grund. För att säkerställa att den tvingande konkurrens-rätten upprätthålls i fall av det slaget, så bör den avgörande tidpunkten för prövningen av om villkoret är konkurrensrättsligt otilllåtet och därmed oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige vara när den konkurrensrättsliga invändningen först gjordes. Det innebär att skiljedomen såvitt avser utdömt skadestånd för tid efter det att invändningen har gjorts blir underkastad en sådan materiell konkurrensrättslig prövning som 33 § första stycket 2 respektive 55 § 2 föranleder.

Det kan i anslutning till föregående punkt diskuteras om det inte, för att utlösa en sådan prövning som där har nämnts, borde vara tillräckligt att parten enbart har bestritt bundenhet av konkurrensbegränsningsvillkoret; något krav på att bestridandet ska hänföra sig till konkurrensrätten skulle inte gälla. Parten kan emellertid fortlöpande med bindande verkan medge ersätt-ningsskyldighet för den skada som ett åsidosättande av villkoret efter hand kan medföra. Upprätthållandet av den tvingande konkurrensrätten kräver därför inte mer än att prövningen enligt 33 § första stycket 2 respektive 55 § 2 skiljeförfarandelagen säker-ställer partens tvingande rätt att på konkurrensrättslig grund motsätta sig fortsatt ersättningsskyldighet. Och ogiltighetsverkningarna enligt 33 § första stycket 2 respektive hindersverkningarna enligt 55 § 2 bör inte sträcka sig längre än vad som krävs för att den tvingande konkurrensrätten ska på erforderligt sätt komma till beaktande (se p. 14).

I detta fall kunde J.O. och Smart Board vid tiden för skiljedomens meddelande ha ingått ett bindande avtal med det innehåll som skiljedomen avseende skadeståndet har. Hinder mot verkställighet i den delen föreligger därför inte enligt 55 § 1 skiljeförfa-randelagen. Vidare har det inte framkommit annat än att J.O. framställt sin konkurrensrättsliga invändning först i hovrätten. Hinder mot verkställighet av skiljedomen såvitt avser skadeståndet föreligger därför inte heller enligt 55 § 2.

Att en skiljedom helt eller delvis inte får verkställas i den del som avser den överlämnade frågan inverkar inte med automatik på hindersprövningen avseende i skiljedomen utdömda förfarandekostnader (jfr p. 16 och 17). Den hindersprövningen ska göras självständigt.

Det förhållandet att J.O:s överklagande av hovrättens beslut såvitt gäller förbudsförordnandet inte föranleder någon åtgärd av HD saknar betydelse för hindersprövningen beträffande förfarandekostnaderna (punkten 3 i skiljedomens domslut). Det har inte i målet förekommit något som i övrigt skulle kunna utgöra hinder mot verkställighet i denna del.

Av det anförda följer att J.O:s överklagande av hovrättens beslut beträffande den del av skiljedomen som avser förbudsförordnandet (punkten 1 i skiljedomens domslut) inte ska föranleda någon åtgärd.

Eftersom hinder mot verkställighet inte föreligger beträffande skadeståndet eller förfarandekostnaderna (punkterna 2 respektive 3 i skiljedomens domslut) ska överklagandet i övrigt avslås.