NJA 2018 s. 667
I mål där prövningen omfattar både huvudfordringar och motfordringar som åberopats kvittningsvis ska rättegångskostnadsansvaret bestämmas utifrån de principer som följer av 18 kap. 4 § RB. Som utgångspunkt ska
Kalmar tingsrätt
A.L.G Fagelberg AB yrkade vid Kalmar tingsrätt förpliktande för Drömbyn AB att till A.L.G Fagelberg AB utge 37 116 kr jämte ränta. Det yrkade beloppet avsåg ersättning för kostnader som uppkommit i samband med en resa som Å.F., styrelseordförande i Drömbyn AB, hade gjort till Danmark och Holland. Som grund för talan angavs att resan ingick i Å.F:s uppdrag för Drömbyn och att den hade godkänts av i vart fall en av ägarna till Drömbyn.
Drömbyn AB bestred yrkandet och gjorde gällande att Å.F. hade genomfört och fakturerat resan utan att ha något uppdrag eller godkännande. För det fall tingsrätten skulle finna att A.L.G Fagelberg AB var berättigat till fordrad ersättning åberopade Drömbyn AB en kvittningsgill motfordran om 91 511 kr.
A.L.G Fagelberg AB genmälde att den av svaranden åberopade motfordran redan hade avräknats mot en annan fordran som bolaget hade på Drömbyn AB.
Drömbyn AB bestred att avräkning kunde göras på det sätt som skett, dvs. mot en tvistig fordran.
Båda parter yrkade ersättning för rättegångskostnader.
Domskäl
Tingsrätten (f.d. lagmannen Conny Jörneklint) meddelade dom den 27 juni 2017.
Tingsrätten fann, efter genomgång av den åberopade bevisningen, att det som en av Drömbyn AB:s ägare hade skrivit i ett e-postmeddelande till Å.F. måste uppfattas som ett godkännande av resan och att A.L.G Fagelberg AB därför hade rätt till skälig ersättning för resan. Yrkat belopp framstod enligt tingsrätten som skäligt.
Tingsrätten angav vidare att det hade vitsordats att det förelåg en kvittningsgill motfordran. Eftersom motfordran var förfallen till betalning skulle den avräknas på det belopp som A.L.G Fagelberg AB hade rätt till i målet. Då huvudfordran klart understeg motfordran skulle käromålet ogillas.
I fråga om rättegångskostnaderna anförde tingsrätten följande.
Målet har i allt väsentligt handlat om huruvida Fagelbergs har rätt till ersättning för den omtvistade resan eller inte. Till mycket ringa del har målet handlat om motfordran.
Tingsrätten har konstaterat att Fagelbergs har rätt till ersättning för den omtvistade resan men att det yrkade beloppet understiger motfordran. Enligt tingsrättens mening innebär detta att Fagelbergs har rätt till full ersättning för rättegångskostnader.
Vad Fagelbergs fordrat i ersättning framstår som skäligt.
DOMSLUT
Tingsrätten ogillade käromålet och förpliktade Drömbyn AB att till A.L.G Fagelberg AB utge ersättning för rättegångskostnader med 40 000 kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta.
Göta hovrätt
Drömbyn AB överklagade i Göta hovrätt. Hovrätten meddelade prövningstillstånd endast såvitt avsåg frågan om ansvar för rättegångskostnader.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Mats Lundeholm, referent, samt hovrättsråden Ulrik Lönnmyr och Frida Barrstrand) anförde i beslut den 20 oktober 2017 följande.
Drömbyn AB har yrkat att hovrätten ska befria bolaget från skyldigheten att ersätta motpartens rättegångskostnader vid tingsrätten och förplikta motparten att ersätta bolaget dess rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten. Till stöd för sin talan har Drömbyn AB pekat på att motparten inte har vunnit framgång i den enda sak som tingsrätten har haft att pröva, och att tingsrätten mot den bakgrunden har hanterat ansvaret för rättegångskostnader på ett felaktigt sätt.
A.L.G Fagelberg AB har motsatt sig ändring av tingsrättens dom och har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. A.L.G Fagelberg AB har anfört bl.a. att man har fått rätt i det som utgjorde grunden för talan - frågan om rätt till ersättning för en omtvistad resa - och att det då är befogat att bestämma ansvaret för rättegångskostnader så som tingsrätten har gjort.
HOVRÄTTENS SKÄL FÖR BESLUTET
Huvudregeln är, som framgår av 18 kap. 1 § RB, att den som tappar målet ska ersätta motpartens rättegångskostnad. Eftersom A.L.G Fagelberg AB:s talan ogillats helt talar det för att det bolaget ska anses ha tappat målet, och därmed enligt huvudregeln ska ersätta motpartens rättegångskostnader.
Mot det ska ställas att A.L.G Fagelberg AB domskälsvis fått rätt i den del av tvisten som har föranlett den större delen av rättegångskostnaderna, dvs. bolagets påstående om rätt till ersättning för en resa. I någon mening kan också hävdas att bolaget fått betalt för sin fordran, om än genom kvittning. Frågan är om det är förenligt med lagstiftningen att inte beakta den utgång målet har enligt domslutet utan i stället se till vad som motiverat utgången och fördela kostnaderna efter vilka delfrågor på denna nivå som dragit störst kostnad.
Ett visst stöd för ett sådant betraktelsesätt kan föreskriften i 18 kap. 4 § första stycket RB vara, som anger att om det i målet har funnits flera yrkanden och parterna ömsom vunnit respektive förlorat ska vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera, eller om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas, ersättningsskyldigheten bestämmas utifrån detta. 18 kap. 4 § andra stycket RB reglerar hur rättegångskostnaderna hanteras när en part vunnit delvis bifall till sin talan. Frågan är om den bestämmelsen kan tillämpas när en framförd kvittningsinvändning medför att käranden enligt domslutet inte vinner någon framgång alls.
I rättsfallet RH 1995:79 har diskuterats om kvittningsinvändningar kan jämställas med genkäromål som bifallits eller ogillats. En sådan bedömning skulle onekligen underlätta en tillämpning av 18 kap. 4 § RB eftersom en kvittningsinvändning då kunde ses som ett av flera yrkanden i målet. Hovrätten ansåg dock i det nämnda avgörandet att det inte var en framkomlig väg att betrakta en kvittningsinvändning som fullt ut jämförbar med ett genkäromål. Enligt hovrätten borde man "i största möjliga mån" sträva efter att fastställa hur kostnaderna fördelar sig på olika i målet behandlade frågor, varvid den del där motfordringens existens var huvudfrågan ansågs utgöra en sådan fråga. - Det finns anledning att påpeka att kvittningsinvändningen åberopades endast gentemot ett av två delbelopp som kärandens yrkanden avsåg, och att frågan om motfordringens existens sammanföll med det delyrkande som käranden vann bifall till.
I boken Rättegång Tredje häftet, sjunde upplagan, s. 308, har författarna hänvisat till RH 1995:79 och beträffande mål med en kvittningsinvändning anfört att mycket talar för att utfallet av rättens bedömning av kvittningsinvändningen är en sådan fråga som bör tillmätas betydelse vid fördelningen av rättegångskostnaderna. I samma bokserie, Rättegång Andra häftet, nionde upplagan s. 197 ff. har samma författare vidare diskuterat skillnader och likheter mellan mål där en motfordran görs gällande i form av en kvittningsinvändning och mål där den görs gällande som ett genkäromål. En likhet anger de vara att i bägge fallen ska rätten i sitt domslut avräkna fordringarna mot varandra. Trots att tingsrätten i Kalmar tingsrätts mål har formulerat det som att kärandens talan ogillas, skulle det alltså kunna jämställas med ett förordnande om att kärandens talan bifalls, men ska gå i avräkning mot svarandens motfordran. Slutligen kan nämnas att frågan om ansvaret för rättegångskostnader vid kvittning har diskuterats ingående av Sven Larsson i SvJT 1961 s. 177 ff. Larsson diskuterar olika alternativ, däribland att behandla ansvaret för rättegångskostnader så som tingsrätten har gjort, men konstaterar också att det kan ifrågasättas om något lagrum i rättegångsbalken avser att reglera denna situation.
Hovrättens utgångspunkt är att 18 kap. 1 § RB ska tillämpas, om inte något av de undantag som behandlas i 18 kap. 2 §–18 kap. 6 § RB är tillämpligt. Det undantag som skulle kunna vara tillämpligt här är enligt det ovan anförda 18 kap. 4 § RB, men det synes förutsätta att kvittningsinvändningen kan ses som ett av flera yrkanden i målet, i den mening som avses i bestämmelsens första stycke, eller att A.L.G Fagelberg AB, trots utgången enligt domslutet, anses ha vunnit delvis framgång i enlighet med andra stycket.
Det är inte självklart att någon av dessa bestämmelser är tillämplig i en situation som den förevarande. Hovrätten stannar emellertid för att det ovan anförda ger ett tillräckligt stöd för att i detta mål tillämpa 18 kap. 4 § RB. En sådan tillämpning kan dock enligt hovrättens bedömning inte leda längre än till att rättegångskostnaderna kvittas.
Vid denna utgång har Drömbyn AB, beträffande den talan som omfattas av hovrättens beslut om prövningstillstånd, befriats från att betala rättegångskostnader om 40 000 kr men har inte tillerkänts yrkad ersättning för egna rättegångskostnader vid tingsrätten med, enligt kostnadsräkningen, drygt 155 000 kr. I det som legat utanför beslutet om prövningstillstånd är bolaget att se som helt tappande, men dessa delar bör inte ha föranlett något mera omfattande arbete för motparten eftersom motparten hörts först sedan hovrätten tagit ställning till frågan om prövningstillstånd m.m.
Ansvaret för rättegångskostnader i hovrätten bör i huvudsak bedömas efter hur mycket respektive part vunnit och förlorat i förhållande till yrkandena här, och det bör enligt hovrättens bedömning leda till att A.L.G Fagelberg AB tillerkänns en till hälften jämkad ersättning för rättegångskostnader här.
- - -
BESLUT
Med ändring av tingsrättens dom i nu aktuell del förklarar hovrätten att vardera parten ska stå sina rättegångskostnader vid tingsrätten.
Drömbyn AB förpliktas att ersätta A.L.G Fagelberg AB för rättegångskostnader i hovrätten med 1 900 kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta - - -.
Högsta domstolen
Svenska Semesterhem AB (tidigare Drömbyn AB) överklagade och yrkade att HD skulle tillerkänna bolaget full ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.
Tallborgen i Kalmar AB (tidigare A.L.G Fagelberg AB) motsatte sig ändring av hovrättens beslut.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Janina Kastevik, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1-7 motsvarar punkterna 1-5 i HD:s beslut.
Frågan i målet
Frågan i målet gäller hur fördelningen av rättegångskostnader ska göras när käromålet ogillats på grund av att det förelegat en kvittningsgill motfordran.
Den rättsliga regleringen
Huvudregeln vad gäller fördelningen av rättegångskostnader i tvistemål framgår av 18 kap. 1 § RB. Av bestämmelsen följer att den part som tappar målet ska ersätta motparten hans eller hennes rättegångskostnad, om inte annat är stadgat.
Det finns dock flera undantag från denna huvudregel. I 18 kap. 3 § RB finns en bestämmelse om att den vinnande parten under vissa förutsättningar kan förpliktas ersätta den förlorande parten dennes kostnader eller att kostnaderna kan kvittas; bl.a. om denne gjort sig skyldig till fel eller försummelse av något slag med avseende på processen som sådan och inlett, eller föranlett, en onödig rättegång.
I 18 kap. 4 § RB finns en undantagsregel som gäller i mål där det finns flera yrkanden och där parterna är ömsom vinnande ömsom förlorande (första stycket) samt i mål där parts yrkande endast vinner bifall till en del
(andra stycket). En förutsättning för att bestämmelsens första stycke ska vara tillämpligt är enligt bestämmelsens ordalydelse att målet innehåller flera yrkanden. HD har i NJA 2016 s. 87 uttalat att det framstår som mest naturligt att tolka "flera yrkanden" som att detta relaterar till parternas yrkanden beträffande huvudsaken i målet, det vill säga själva tvisten mellan parterna som rätten tar ställning till genom dom.
Ingen av bestämmelserna i 18 kap. RB reglerar uttryckligen den situation som nu är aktuell, nämligen att käromålet ogillas enbart på grund av att en kvittningsgill motfordran har gjorts gällande och också godtagits av rätten. I den situationen har kärandens talan i och för sig bedömts riktig på så sätt att käromålet hade vunnit bifall förutsatt att någon motfordran inte hade funnits, men ogillas ändå då någon betalning inte ska utgå.
Frågan om vad en kvittningsinvändning får för betydelse för frågan om rättegångskostnader diskuteras av Per Olof Ekelöf m.fl. i Rättegång, Tredje häftet, 9 uppl. 2015, s. 307 f. Författarna framför där att när svaranden gjort en kvittningsinvändning bör rätten beakta kvittningsinvändningen, till vems förmån prövningen utfallit och vilka kostnader frågan dragit.
I artikeln Några anmärkningar angående kvittning i rättegång, Del II, i SvJT 1961 s. 177 ff. diskuterar Sven Larsson hur frågan om rättegångskostnader bör lösas i kvittningsmål. Sven Larsson menar att det i mål där svaranden gör en kvittningsinvändning som godtas av käranden framstår som mest rimligt att käranden får full ersättning för sin rättegångskostnad. Larsson anser emellertid att 18 kap. 4 § bör tillämpas när käranden invänder mot en av svaranden gjord kvittningsinvändning men invändningen inte godtas av rätten.
I hovrättsavgörandet RH 1995:79 behandlas frågan om hur rättegångskostnadernas fördelning påverkas av invändningar om en kvittningsgill motfordran. Hovrätten menar att rätten i dylika situationer ska ta hänsyn till kvittningsinvändningen vid fördelningen av rättegångskostnaderna, även om kvittningsinvändningen inte fullt ut är jämförbar med ett yrkande framställt i ett genkäromål.
Bedömningen i detta fall
Det finns inte någon bestämmelse i rättegångsbalken som uttryckligen tar sikte på den i detta mål aktuella frågan, dvs. att käromålet ogillas med hänvisning till en av käranden vitsordad kvittningsgill motfordran.
De uttalanden i den juridiska litteraturen som redogjorts för ovan talar emellertid starkt för att det är rimligt att göra avsteg från huvudregeln i 18 kap. 1 § RB i en situation som den aktuella.
Även om en kvittningsgill motfordran inte fullt ut är jämförbar med ett genkäromål - och 18 kap. 4 § RB därmed inte enligt ordalydelsen är tillämplig - talar starka ändamålsskäl för att bestämmelsen i 4 § bör kunna tillämpas analogt. Rätten bör därmed i en situation som den förevarande göra en bedömning av ersättningsskyldigheten för rättegångskostnader utifrån i vilken utsträckning parterna har vunnit respektive förlorat i målet.
Trots att tingsrätten i det aktuella målet har formulerat domslutet som att kärandens talan ogillas, kan situationen jämställas med att Fagelbergs talan bifallits, men att den ska gå i avräkning mot Drömbyns motfordran. Motfordran har vitsordats av käranden och därmed inte dragit några substantiella kostnader i målet. Vid denna utgång i målet har Fagelberg rätt till full ersättning för sina rättegångskostnader.
Med hänsyn till hur parternas talan har förts i HD saknas dock förutsättningar att göra en fördelning av rättegångskostnaderna helt till Fagelbergs fördel.
Slutsatsen av det ovan anförda blir att överklagandet ska avslås och att hovrättens beslut därmed ska fastställas i sak.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
- - -
Domskäl
HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Anders Eka, referent, Sten Andersson och Mari Heidenborg) meddelade den 18 juli 2018 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Klagandebolaget benämns här Drömbyn trots att det genom fusion uppgått i Svenska Semesterhem AB. Motpartsbolaget har ändrat firma men benämns här Fagelberg.
Fagelberg yrkade att Drömbyn skulle förpliktas att till Fagelberg betala drygt 37 000 kr jämte ränta. Yrkandet avsåg ersättning för bl.a. arbete och resekostnader med anledning av en resa till Danmark och Nederländerna som enligt bolaget gjorts för Drömbyns räkning.
Drömbyn bestred att Fagelberg hade en fordran mot bolaget och gjorde gällande att bolaget under alla förhållanden hade en kvittningsgill motfordran på Fagelberg uppgående till drygt 91 000 kr.
Tingsrätten fann att Fagelberg hade rätt till ersättning för den omtvistade resan i enlighet med sitt yrkande men ogillade käromålet eftersom det förelåg en kvittningsgill motfordran som skulle avräknas från det belopp som Fagelberg hade rätt till. När det gällde rättegångskostnaderna konstaterade tingsrätten att målet i allt väsentligt hade handlat om frågan huruvida Fagelberg hade rätt till ersättning för resan och enbart till mycket ringa del om motfordringen. Tingsrätten ansåg därför att Fagelberg hade rätt till full ersättning för sina rättegångskostnader.
Hovrätten, som meddelade prövningstillstånd endast i fråga om rättegångskostnader, ändrade tingsrättens beslut och förordnade att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader i tingsrätten. Fagelberg tillerkändes jämkad ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.
Frågan i målet
Frågan i HD gäller fördelningen av rättegångskostnader i mål där svaranden kvittningsvis åberopar en motfordran till bestridande av kärandens talan.
Kvittning inom ramen för en rättegång
En svarande i ett tvistemål som anser sig ha en fordran på käranden som vid bifall till käromålet ska gå i avräkning mot kärandens krav kan väcka genkäromål enligt 14 kap. 3 § RB. Denne framställer då vad som vanligen betecknas som ett kvittningsyrkande och som går ut på att domstolen i domslutet ska förklara att de båda fordringarna ska gå i avräkning mot varandra.
Svaranden kan dock få till stånd en sådan avräkning också genom att i målet framställa en invändning om kvittning. Detta är inte en självständig talan utan är närmast att se som en invändning i sak och ett sätt att försvara sig mot kärandens krav. Till skillnad från vad som är fallet vid genkäromål kan svaranden som mest åstadkomma att han eller hon till följd av motfordringen inte blir skyldig att utge något belopp till käranden. Skulle motfordringen visa sig vara större än huvudfordringen kommer det överskjutande beloppet inte att dömas ut.
De nu beskrivna fallen ska skiljas från den situationen där svaranden gör gällande att betalning har skett genom en före rättegången gjord kvittningsförklaring.
Regler om fördelningen av rättegångskostnader
Enligt 18 kap. 1 § RB ska den part som tappar målet ersätta motpartens rättegångskostnader, om inte annat är stadgat. Huvudprincipen är således att den part som förlorar målet också får bära rättegångskostnadsansvaret. Bakom denna princip ligger tanken att rättsskyddet skulle bli ofullständigt om den vinnande parten inte skulle få ersättning för de kostnader som han eller hon har haft för att göra sin rätt gällande (jfr NJA II 1943 s. 227).
I 18 kap. 4 § RB finns en särskild reglering för situationer då det i samma mål förekommer flera yrkanden. Om så är fallet och parterna vinner ömsom, ska vardera parten bära sina kostnader eller jämkad ersättning tilläggas ena parten. Om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas, ska ersättningsskyldigheten bestämmas därefter. Är det som en part har tappat av endast ringa betydelse, kan parten ändå få full ersättning för sina kostnader. Av andra stycket följer att motsvarande ska gälla i de fall då en parts yrkande bifalls endast till en del.
De nu angivna stadgandena kompletteras av bestämmelser som reglerar särskilda situationer. I 18 kap. 3 § RB behandlas bl.a. den situationen att den vinnande parten har föranlett en onödig rättegång. Vidare finns exempelvis i 5 § regler om rättegångskostnadsansvaret när mål avskrivs och då parterna förliks.
Fördelningen av rättegångskostnader när en kvittningsinvändning har prövats i målet
Rättegångsbalken innehåller inte några bestämmelser som direkt tar sikte på frågan hur det förhållandet att en kvittningsinvändning har prövats i målet ska påverka ansvaret för rättegångskostnaderna.
Frågan är därför efter vilka riktlinjer som bedömningen ska ske i sådana fall. En rättegång som innefattar en prövning av en kvittningsinvändning kan processuellt sett gestalta sig på många olika sätt. Det kan vara så att motfordringens existens över huvud taget inte är tvistig och att rättegången därmed helt kommer att koncentreras till frågan om käranden förmått visa förekomsten av en huvudfordran. Förhållandet kan också vara det motsatta genom att målet i realiteten enbart gäller motfordringens existens. Men situationen kan också vara den att det råder tvist om såväl huvudfordringen som motfordringen. Dessutom kan bedömningarna resultera i att domstolen endast delvis godtar en av eller båda fordringarna.
Som har berörts reglerar 18 kap. 4 § RB situationer där flera yrkanden har framställts i ett mål och parterna vinner ömsom rörande dessa yrkanden eller där en part endast delvis vinner framgång med sitt yrkande. Bestämmelsen syftar således till att ge principer för fördelningen av kostnadsansvaret i bl.a. fall där rättegången bestått av olika delar och där utfallet av de olika delarna bör beaktas i kostnadshänseende. De mål som den bestämmelsen tar sikte på företer likheter med mål där en kvittningsinvändning prövas. Sådana mål innehåller en liknande grad av komplexitet genom att det kan sägas finnas flera yrkanden som ska prövas; ett avseende huvudfordringen och ett avseende motfordringen.
Mot bakgrund av det anförda framstår det som en naturlig lösning att pröva frågan om kostnadsansvaret i mål med en kvittningsinvändning med utgångspunkt i de principer som följer av 18 kap. 4 § RB.
Bestämmelsen i 18 kap. 4 § erbjuder två alternativa lösningar av ersättningsfrågan. Enligt det ena alternativet ska det undersökas om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas. Om det bedöms vara fallet, ska ersättningsskyldigheten "därefter bestämmas". I detta ligger att kostnaderna i de olika delar som kan särskiljas fördelas inom respektive del på det sätt som hade skett om endast ett yrkande hade prövats. Enligt det andra alternativ som bestämmelsen anvisar, dvs. om kostnaderna inte bedöms kunna särskiljas, ska rätten antingen förordna att vardera parten ska stå sina kostnader eller tillerkänna ena parten en jämkad ersättning. Vid prövningen kan det bl.a. få betydelse var tyngdpunkten i processen har legat och i vilken mån en part totalt sett kan anses ha fått framgång med sin talan i målet.
Vid fördelningen av kostnadsansvaret i mål där prövningen omfattat såväl huvudfordringar som motfordringar som åberopats kvittningsvis (se p. 8) bör utgångspunkten vara att domstolen försöker särskilja kostnaderna och fördela dem på de olika delarna av målet. Ibland torde dock de delar som rört huvudfordringen respektive motfordringen processuellt sett vara så sammanlänkade med varandra att detta inte är möjligt. Det kan exempelvis vara fallet om bevisningen avseende målets olika delar i betydande grad är gemensam. I sådana fall får ansvaret fördelas utifrån den sammantagna utgången i målet med beaktande bl.a. av var tyngdpunkten i processen har legat.
Bedömningen i detta fall
Tingsrätten har konstaterat att målet där i allt väsentligt handlade om frågan huruvida Fagelberg hade rätt till ersättning för den omtvistade resan och endast till mycket ringa del om den kvittningsvis åberopade motfordran som inte var tvistig. Protokollet från tingsrättens huvudförhandling och övriga handlingar i målet ger ett tydligt stöd för denna slutsats.
Det finns således förutsättningar att särskilja kostnaderna för den del av målet som rörde Fagelbergs yrkande och den del som rörde kvittningsinvändningen. Det finns vidare anledning att utgå från att de totala rättegångskostnaderna i stort sett uteslutande var hänförliga till den förra delen av målet. I den delen är Fagelberg fullt ut vinnande. Som tingsrätten har funnit ska Fagelberg därför, i linje med huvudprinciperna om fördelning av kostnadsansvaret, tillerkännas full ersättning för sina rättegångskostnader.
Sedan hovrätten förordnat att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i tingsrätten har endast Drömbyn överklagat beslutet. Det saknas därmed förutsättningar för HD att fördela rättegångskostnaderna på ett annat sätt än vad hovrätten gjort.
Slutsatsen av det anförda blir att överklagandet ska avslås.
- - -
HD:S AVGÖRANDE
HD avslår överklagandet.
Justitierådet Petter Asp var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde.
Jag är enig med majoriteten beträffande utgången men är skiljaktig beträffande motiveringen på sätt som framgår av det följande.
På samma sätt som majoriteten (se p. 15-18 i domskälen) menar jag att det i många situationer där en kvittningsinvändning (sådan som avses i p. 8 i domskälen) görs i en rättegång, är naturligt att pröva frågan om kostnadsansvaret med utgångspunkt i de principer som följer av 18 kap. 4 § RB.
Det finns emellertid skäl att se annorlunda på situationen i de fall där käranden i rättegången vinner full framgång angående huvudfordran men där den åberopade motfordran är vitsordad och kvittningsinvändningen inte heller i övrigt föranleder några invändningar. En kvittningsinvändning innebär då i princip inget annat än att den fordran som rättegången gäller betalas genom kvittning direkt inom ramen för processen. I sådana fall finns skäl att redan enligt grunderna för 18 kap. 1 § RB tillerkänna käranden full ersättning för sina rättegångskostnader (jfr Sven Larsson, Några anmärkningar angående kvittning i rättegång, i Svensk Juristtidning 1961, s. 178).
I detta fall var motfordran vitsordad, men det hade gjorts andra invändningar angående avräkningen. Bedömningen bör då ske på det sätt som framgår av majoritetens domskäl.