NJA 2016 s. 87

Det är svårt att förstå uttalandena i 1949 års kommentar till rättegångsbalken på annat sätt än att fördelningen enligt överrättens tidigare beslut inte är definitiv i huvudmålet. Även i äldre doktrinuttalanden framträder ett sådant synsätt, dvs. det ansågs följa av vanliga ersättningsregler att beslutade överrättskostnader kan beaktas som en ”självständig rättegångskostnad” när målet avgörs vid underrätten (se Sigurd Wildte, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, ak. avh., 1931, s. 342).

I senare uttalanden i doktrinen tycks man utgå från att den ordning som presenteras i 1949 års kommentar gäller, även om viss kritik har framförts. Welamson har betecknat motsvarande ordning för mellandomssituationen, som gällde tidigare, som säregen (Lars Welamson i SvJT 1982, s. 123, se även Lars Welamson i SvJT 1969, s. 944). Fitger frågar sig vad det ska vara för mening med att den högre rätten med laga kraft fastställer hur kostnaderna där ska fördelas, om fördelningen faktiskt ska omprövas av den lägre rätten i samband med att målet avgörs (Peter Fitger m.fl., a.a. s.s.). Det är dock onekligen så att parternas kostnader inom ramen för den överklagade frågan klargörs när den högre rätten prövar kostnadsfrågan (jfr NJA 2006 s. 367).

I ett tillägg i rättsfallet NJA 1987 s. 719, som rörde rättegångskostnader, utvecklades följande om situationen när högre rätt har beslutat om kostnaderna i en särskilt överklagad fråga: Fördelningen av parternas kostnader i första instans för den särskilt överklagade frågan torde komma att prövas och fördelas i samband med att hela målet avgörs och på grundval av utgången då. Med hänsyn härtill synes det naturligt att den lägre instansen vid avgörandet av hela målet ”slutligen fördelar också kostnaderna i fullföljdsinstansen efter samma grund” (justitierådet Soleruds tillägg i nämnda rättsfall).

Mot bakgrund av det anförda, särskilt det som sägs i 1949 års kommentar till rättegångsbalken, skulle det kunna ses som en inskränkning av huvudprincipen i 18 kap. 1 § RB att inte tillåta den vinnande parten i huvudsaken att göra gällande samtliga sina rättegångskostnader. Det gäller då även sådana ”överklagandekostnader” som högre rätt har beslutat om i en särskilt överklagad fråga. Skäligen påkallade rättegångskostnader ska också ersättas ”fullt” enligt 18 kap. 8 § första stycket RB. Det är dock inte fråga om någon formell ändring av högre rätts kostnadsbeslut utan att parterna sinsemellan tillåts slutreglera sina rättegångskostnader (jfr 17 kap. 11 och 12 §§ RB om rättskraft). Med motsatt ordning skulle dessutom en part med svag ställning i sak kunna orsaka motparten stora och slutgiltiga kostnader under processens gång genom överklaganden i bifrågor.

Slutsatsen blir därför att utgången i huvudmålet bör kunna påverka kostnadsansvaret i avvisningsfrågan och att Karelkamen således får göra gällande även dessa kostnader vid kostnadernas slutliga reglering.

Om det i samma mål finns ”flera yrkanden” och parterna ömsom vinner ska, enligt 18 kap. 4 § första stycket RB, vardera parten bära sin rättegångskostnad eller den ena parten få jämkad ersättning. Kan kostnaderna för olika delar av målet särskiljas, ska ersättningsskyldigheten fördelas efter det. Är det som parten tappat bara av ringa betydelse får han dock full ersättning.

I förarbetena till 18 kap. 4 § anges att enligt äldre rättegångsbalken skulle, ”då i saken är flera käromål” och parterna ömsom vinna och tappa, envar bära sina rättegångskostnader (NJA II 1943 s. 230). I rättspraxis hade det emellertid skett vissa avvikelser från denna regel. Om en uppdelning av kostnaderna på de olika käromålen kunde ske torde t.ex. detta ibland ägt rum. Den praxis som hade utbildats borde enligt förarbetena behållas. En part borde ”så vitt partens talan bifalles” få ersättning för sina kostnader i denna del av målet (a.a. s.s.).

Det är svårt att förstå förarbetena på annat sätt än att 18 kap. 4 § första stycket RB relaterar till parternas yrkanden i målet i sak, dvs. till själva tvisten mellan parterna som rätten tar ställning till genom dom (jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 206, Per Olof Ekelöf i Minnesskrift för Phillips Hult, 1960, s. 110, och Peter Fitger m.fl., a.a. s. 17:3 f.). En invändning om rättegångshinder är inte en fråga rörande saken och en beaktad sådan invändning leder inte till att en parts yrkande bifalls eller ogillas utan till att målet inte prövas överhuvudtaget (jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 11).

I doktrinen har det dock öppnats upp för möjligheten att tillämpa 18 kap. 4 § RB även när en kärande vunnit i en processuell fråga om avvisning av käromålet men sedan förlorat målet i sak. Ekelöf lyfter särskilt fram denna möjlighet i fall där avvisningsfrågan dragit stora kostnader medan den materiella frågan bara orsakat låga kostnader (Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006, s. 310). Heuman lyfter fram möjligheten vid vissa viktigare processuella beslut och förordar en sådan tillämpning när det gäller avvisningsyrkanden på grund av skiljeavtal (Lars Heuman i JT 1991-92, s. 337).

En jämförelse kan här göras med vad som gäller när högre rätt återförvisar ett mål till lägre rätt. Återförvisning kan ske t.ex. om en tingsrätt har avvisat ett käromål på grund av skiljeavtal men högre rätt efter överklagande finner tingsrätten behörig. Frågan om kostnaden i den högre rätten ska då prövas av den lägre rätten i samband med målet efter dess återupptagande (18 kap. 15 § tredje stycket RB). I förarbetena sägs att om den part på vilkens talan målet återförvisas ”sedermera tappar”, är det i allmänhet inte rimligt att han, därför att han kan anses ha vunnit i fråga om återförvisningen, får gottgörelse för sina kostnader i den högre rätten (NJA II 1943 s. 242, se även NJA 1999 s. 258).

Mot bakgrund av det anförda skulle det kunna ses som en inskränkning av huvudprincipen i 18 kap. 1 § RB att betrakta den helt vinnande parten i huvudsaken som ömsom förlorande, på grund av att motparten har vunnit i en processuell fråga om avvisning under rättegången. Att tillämpa 18 kap. 4 § på det sättet synes nästan stå i strid med förarbetena och skulle dessutom kunna leda till svåra gränsdragnings- och tillämpningsproblem. Dels när det gäller frågan om vilka processuella vinster som ska beaktas, dels när det gäller frågan hur kostnaderna för de processuella och materiella delarna i ett mål ska särskiljas från varandra. En fråga om avvisning av ett fordringsanspråk på grund av ett skiljeavtal kan ju självfallet även beröra fordringsanspråket och - som i detta fall - kopplingen mellan anspråket och skiljeavtalet (jfr NJA 1990 s. 14).

Slutsatsen blir därför att Karelkamen bör betraktas som helt vinnande part i målet då Concorps käromål ogillades i sin helhet.

Ersättning för rättegångskostnader utgår bara för sådana kostnader som har varit skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt (18 kap. 8 § första stycket RB). Enligt förarbetena är det avgörande om parten vid tiden för vidtagande av den åtgärd som föranlett kostnaden haft skäl att anse åtgärden erforderlig (NJA II 1943 s. 235). En kostnad som redan då åtgärden vidtogs bort framstå som onyttig bör enligt förarbetena inte i något fall ersättas.

Det kan nämnas att den som stäms till domstol måste framställa en invändning om rättegångshinder på grund av skiljeavtal på ett mycket tidigt stadium. Om inte invändningen framställs redan första gången parten ska föra talan i saken vid rätten, är invändningen utan verkan (se 4 § lagen [1999:116] om skiljeförfarande och 10 kap. 17 a § RB). Om tingsrätten ogillar en invändning om rättegångshinder bestämmer vidare tingsrätten i varje enskilt fall om beslutet ska få överklagas särskilt (49 kap. 4 § RB).

I detta fall var rättsläget i avvisningsfrågan oklart och Karelkamen får anses ha haft ett berättigat intresse av att väcka frågan i tingsrätten och att överklaga tingsrättens beslut. Det förhållandet att Karelkamen slutligen vann huvudmålet kan inte i sig anses medföra att kostnaderna i avvisningsfrågan var onödiga. En part kan också föredra ett skiljeförfarande av skäl som inte hänför sig till tvistens utgång. Slutsatsen blir därför att Karelkamens kostnader i avvisningsfrågan får anses ha varit skäligen påkallade för att tillvarata bolagets rätt.

Sammanfattningsvis bör hovrättens beslut fastställas. -  -  -.