NJA 2019 s. 959
Skriftligt fordringsbevis – inverkan på bevisbördans placering.
Glasberga markentreprenad i Södertälje AB, sedermera i konkurs, utförde en entreprenad åt William Group AB. Den 20 augusti 2015 ingick William Group, Glasberga (då med firman Scandinavian SipHome AB) och B.N. ett avtal. I avtalet angavs att Glasberga till William Group skulle betala 3 060 000 kr och årlig ränta med 14 procent samt att B.N. pantsatte fyra angivna pantbrev i fastigheten Ekerö Träkvista 1:203 som säkerhet för Glasbergas skuld. Pantbreven överlämnades till William Group.
Kronofogdemyndigheten meddelade den 15 september 2016 utslag genom vilket Glasberga ålades att betala 3 060 000 kr och ränta till William Group. Vidare fastställdes att det angivna beloppet samt räntor och kostnader skulle utgå med förmånsrätt ur fastigheten Ekerö Träkvista 1:203.
Solna tingsrätt
B.N. begärde återvinning av utslaget i Solna tingsrätt.
Domskäl
Tingsrätten (lagmannen Lena Egelin, rådmannen Martin Weyler och tingsfiskalen Beatrice Bohm, referent) anförde i dom den 28 september 2017 följande.
Yrkanden och inställning
William Group har begärt att tingsrätten ska fastställa att betalning av den skuld, om 3 060 000 kr samt ränta med 14 procent från den 20 augusti 2015 till dess betalning sker, som Glasberga har till William Group ska utgå med förmånsrätt ur fastigheten Ekerö Träkvista 1:203 i den omfattning som gäller enligt lag.
B.N. har motsatt sig William Groups begäran. Sättet att beräkna ränta har vitsordats som skäligt i och för sig.
Grunder
William Group
Glasberga har en skuld om 3 060 000 kr till William Group i enlighet med avtalet den 20 augusti 2015. Skulden har förfallit till betalning. B.N. har pantsatt pantbreven i fastigheten som säkerhet för Glasbergas betalningsförpliktelse och överlämnat pantbreven om 750 000 kr vardera (totalt 3 000 000 kr) till William Group. William Groups fordran gentemot Glasberga är därmed förenad med panträtt i fastigheten och betalning ska ske med förmånsrätt ur fastigheten i den omfattning som följer av lag. Det finns inte någon grund för jämkning.
B.N.
Glasberga har inte någon skuld till William Group i enlighet med avtalet. William Group har därmed inte rätt att få betalning med förmånsrätt ur fastigheten. För det fall tingsrätten skulle finna att Glasberga har en skuld till William Group är B.N. inte bunden av avtalet med mer än den faktiska huvudförbindelsen. I vart fall ska B.N:s pantförskrivning jämkas i enlighet med allmänna rättsgrundsatser eftersom B.N. har saknat och saknar intressen i Glasbergas verksamhet, hans inkomstförhållanden och hans höga ålder.
Utveckling av talan
William Group
SipHome skulle uppföra ett antal hus för bostadsrättsändamål i Södertälje i enlighet med ett entreprenadavtal mellan SipHome och William Group med byggstart år 2014. SipHome skulle erhålla 20 482 000 kr för entreprenaden. När arbetena inleddes framkom att SipHome inte hade tillräckliga likvida resurser för att inhandla material m.m. för entreprenadens färdigställande. William Group lånade då ut pengar till SipHome för att betala kostnader för att färdigställa entreprenaden. Detta skedde genom att William Group betalade fakturor i entreprenadprojektet som rätteligen skulle ha betalats av SipHome. Dels betalades fakturor från Cando capital och dels betalades fakturor från underleverantörer. Det visade sig dock att SipHome trots detta inte skulle kunna färdigställa entreprenaden. Den 17 augusti 2015 upprättades en revers avseende ett lån om l 500 000 kr från William Group till SipHome. Reversen avsåg betalningar som William Group erlagt och avsåg att erlägga för SipHomes räkning, såväl före som efter den 17 augusti 2015. B.N. gick i privat borgen för denna skuld. Några dagar senare skrevs avtalet. Avtalet omfattade dels lånet om 1 500 000 kr (reversen) och dels ersättning för arbeten som William Group åtog sig att själva utföra för att färdigställa entreprenaden (avgående arbeten). Beloppet som angavs i avtalet utgjorde parternas egna värdering av värdet på återstående entreprenadarbeten.
I avtalet pantsatte B.N. pantbreven i fastigheten som säkerhet för SipHomes (Glasbergas) skuld till William Group. Det fanns inga villkor för panten. Pantbreven tillställdes William Group som numera innehar dessa. Glasberga skulle enligt avtalet återbetala 3 060 000 kr genom fyra delbetalningar. Den första betalningen, om 810 000 kr, skulle betalas senast den 25 februari 2016. Någon betalning erlades inte den 25 februari 2016. Enligt avtalet hade William Group rätt att förklara hela lånebeloppet förfallet till betalning för det fall Glasberga inte fullgjorde sina åtaganden enligt avtalet. Den 8 juni 2016 förklarade William Group hela lånebeloppet förfallet till betalning i brev till Glasberga och B.N., varvid Glasberga uppmanades att betala hela lånebeloppet om 3 060 000 kr jämte ränta. Glasberga har ännu inte erlagt betalning.
B.N:s son, A.N., är ställföreträdare för Glasberga. B.N. har även varit styrelsesuppleant i Glasberga. B.N:s bolag Elfaktor Installationer i Stockholm AB har varit underentreprenör till Glasberga inom ramen för entreprenaden.
B.N.
B.N. undertecknade avtalet och är bunden av den del av avtalet som avser hans pantförskrivning. De förpliktelser som åligger B.N. är dock villkorade av att det finns ett skuldförhållande mellan William Group och Glasberga. B.N. vitsordar inte att det finns en fordran såsom det kommer till uttryck i avtalet. Glasberga erhöll inte något lån från William Group den 17 augusti 2015 och William Group betalade inte några fakturor för Glasbergas räkning.
För det fall pantförskrivningen kan göras gällande ska den jämkas med hänsyn till att B.N. saknar ekonomiska intressen och insyn i Glasberga. Det vitsordas att hans son A.N. är ställföreträdare för Glasberga och att han själv har varit styrelsesuppleant i Glasberga. Det vitsordas också att han är ställföreträdare för Elfaktor Installationer i Stockholm AB och att bolaget utförde entreprenadarbeten i Glasbergaprojektet. B.N:s höga ålder och inkomstförhållanden utgör under alla förhållanden grund för att en jämkning av pantförskrivningen ska ske. – – –
Domskäl
William Group har begärt att tingsrätten ska fastställa att betalning av en skuld om 3 060 000 kr samt ränta som Glasberga har till William Group ska utgå med förmånsrätt ur fastigheten Ekerö Träkvista 1:203 i den omfattning som gäller enligt lag. B.N. har invänt att Glasberga inte har någon skuld till William Group samt att om det finns en skuld ska betalning med förmånsrätt ur fastigheten inte ske med mer än vad fordran faktiskt uppgår till. Frågan tingsrätten har att pröva är om Glasberga har en skuld till William Group.
Utgångspunkten i mål om betalning för fordringar är att det i princip åligger en borgenär att styrka sin påstådda fordran (se NJA 1975 s. 577). När en borgenär åberopar ett skuldebrev, vars främsta funktion är att bevisa en bakomliggande skuld, och det är ostridigt att det rör sig om en äkta urkund, har det i praxis ansetts att borgenären har fullgjort sin bevisbörda och att gäldenären därefter har att visa att skuldebrevet inte ger uttryck för en skuld (se RH 2003:43).
William Group har åberopat avtalet för att styrka sitt påstående om att det föreligger ett fordringsförhållande. Det är ostridigt mellan parterna att avtalet är äkta. Avtalet reglerar utestående skulder om 3 060 000 kr samt ränta som Glasberga har till William Group. William Group har därmed fullgjort sin bevisbörda. Det ankommer då på B.N. att visa att det trots avtalet inte finns något skuldförhållande eller att skulden är mindre än vad som framgår av avtalet.
B.N. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt kontoutdrag från Nordea beträffande Glasberga/SipHome.
Av åberopat kontoutdrag framgår att ett belopp motsvarande lånet om l 500 000 kr aldrig överfördes till Glasbergas/SipHomes konto. Tingsrätten konstaterar att William Group inte ens har påstått att ett belopp om l 500 000 kr skulle ha förts över till Glasbergas konto utan att lånet som avses i reversen reglerar betalningar av fakturor som William Group gjort för Glasbergas räkning. Åberopat kontoutdrag motbevisar inte William Groups påstående om att de har betalat fakturor för Glasbergas räkning.
B.N. har uppgett att han och A.N. träffade B.Ü. (ställföreträdare för William Group) och skrev under reversen den 17 augusti 2015. A.N. berättade sedan för honom att han aldrig fick de pengar som reversen avsåg. Han minns inte när de skrev under avtalet.
A.M. och B.Ü. har båda uppgett att William Group betalade fakturor för Glasbergas räkning. Parternas berättelser är inte överensstämmande i den här delen och ingen av de hörda är mer trovärdig än de övriga. B.N. har mot den bakgrunden inte visat att det inte finns någon skuld eller att skulden är mindre än vad som framgår av avtalet.
Beträffande frågan om jämkning har B.N. i huvudsak angett följande. Han driver firman Elfaktor Installationer i Stockholm AB. Bolaget har två anställda utöver honom själv. Bolaget omsatte år 2015 3 600 000 kr och redovisade ett minusresultat. Resultatet berodde delvis på att Glasberga inte betalade för bolagets arbete i entreprenaden. Han har en pension om ca 19 000 kr per månad. Han har inte medel som motsvarar Glasbergas skuld. Om han skulle bli skyldig att betala skulden skulle han vara tvungen att flytta från sin bostad där han bott sedan år 1954. Han har inga intressen i Glasberga och han visste knappt att han var styrelsesuppleant i bolaget.
Tingsrätten konstaterar att B.N. alltjämt driver sin firma Elfaktor Installationer i Stockholm AB. B.N. har därutöver varit styrelsesuppleant i Glasberga, i vilket bolag hans son är ställföreträdare. Elfaktor Installationer i Stockholm AB gjorde arbeten åt Glasberga under entreprenadprojektet. Vidare framgår av reversen att lånet skulle användas för materialinköp som skulle ske under gemensam kontroll av B.N. och B.Ü. B.N. har alltså haft såväl personligt som ekonomiskt intresse i Glasberga.
Under dessa omständigheter finns inte skäl för jämkning. William Groups talan ska därför bifallas. – – –.
Domslut
Domslut
1.Tingsrätten undanröjer Kronofogdemyndighetens utslag – – – såvitt avser B.N.
2.Tingsrätten fastställer att betalning av den skuld, om 3 060 000 kr samt ränta med 14 procent från den 20 augusti 2015 till dess betalning sker, som Glasberga markentreprenad i Södertälje AB har till William Group AB ska utgå med förmånsrätt ur fastigheten Ekerö Träkvista 1:203 enligt pantbrev – – – i den omfattning som gäller enligt lag.
Svea hovrätt
B.N. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla William Group AB:s talan i tingsrätten.
William Group AB motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, referent, och Charlotte Edvardsson samt tf. hovrättsassessorerna Joar Söderlind och Carl Ejmefors) anförde i dom den 14 december 2018 följande.
Hovrättens domskäl
– – –
Av största betydelse för prövningen i målet är vem som har bevisbördan för att en fordran enligt avtalet finns och att den uppgår till det angivna beloppet. Som tingsrätten har anfört har normalt en borgenär att styrka sin påstådda fordran, men denne anses ha fullgjort sin bevisbörda när fordringen har kommit till uttryck i ett skuldebrev. I sådana fall övergår bevisbördan till gäldenären som har att visa att skuldebrevet inte ger uttryck för en skuld eller att beloppet är mindre än det angivna. Skuldebrevslagen ger ingen definition av vad som utgör ett skuldebrev. I motiven framhålls dock att ett skuldebrev är en ensidig, till det yttre fristående, skriftlig utfästelse att betala ett penningbelopp eller ett förbehållslöst skriftligt erkännande av en penningskuld (se NJA II 1936 s. 15). Kravet på ensidighet innebär att en utfästelse att betala ett penningbelopp ska vara oberoende av en motprestation. Att skuldebrevet ska vara ensidigt utesluter dock inte att det är villkorat, såvida villkoret inte består i en ren rätt till motprestation (se Walin, Herre, Lagen om skuldebrev m.m., Zeteo 2018-02-14, kommentaren till 1 kap. 1 §).
Det i målet aktuella avtalet har inte rubricerats som ett skuldebrev, utan som ett avtal. Vad det reglerar är dock enbart att entreprenaden som William Group AB och Glasberga tidigare ingått avtal om ska upphöra (William Group AB som var beställare ska slutföra entreprenaden) och att Glasberga ska betala 3 060 000 kr till William Group AB på visst sätt. Några åtaganden för framtiden som gäller för William Group AB mot Glasberga regleras inte i avtalet, utan den enda förpliktelsen dem emellan som kvarstår efter avtalets ingående är att Glasberga ska betala det angivna beloppet till William Group AB. Det handlar alltså om en ensidig betalningsutfästelse. I likhet med tingsrätten anser hovrätten därför att William Group AB har uppfyllt sin bevisbörda när det gäller att styrka att bolaget har den angivna fordringen mot Glasberga.
Hovrätten ansluter sig i övrigt till de överväganden och bedömningar som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför fastställas. – – –.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
B.N. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla William Group AB:s talan.
William Group AB motsatte sig att hovrättens dom ändrades. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabeth von Salomé, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Punkterna 1–11 motsvarar i huvudsak punkterna 1–16 i HD:s dom.
Bedömningen i detta fall
12.Frågan är om det i en situation som denna föreligger skäl att använda sig av en särskild bevisregel hänförlig till att avtalet i fråga ska anses utgöra ett skuldebrev. B.N. har invänt att avtalet inte utgör ett skuldebrev eftersom avtalet stipulerar ömsesidiga förpliktelser för parterna. Själva avtalets innehåll och hur det ska tolkas är alltså tvistigt i målet. I en sådan situation synes det inte föreligga något skäl att betrakta avtalet som ett skuldebrev. Vad HD har att pröva är om William Group AB har visat att de har en fordran på Glasberga som förfallit till betalning och om denna skuld är förenad med panträtt i B.N:s fastighet.
13.Glasberga har gjort gällande att avtalet utgör en slutreglering av parternas tidigare entreprenadkontrakt innebärande att det tidigare avtalet ska upphöra. Några åtaganden för framtiden för William Group AB regleras inte i avtalet. Den enda förpliktelsen som kvarstår är en återbetalning för Glasberga. Återbetalningen avsåg avgående arbeten samt ett lån från den 17 augusti 2015 avseende ett åtagande för William Group AB att betala fakturor som det annars ålegat Glasberga att betala.
14.B.N. har inte framställt någon invändning avseende avtalets giltighet eller innehållsmässiga riktighet. Han har dock gjort gällande att avtalet innehåller ömsesidiga förpliktelser för parterna och att William Group AB inte uppfyllt sin del av avtalet varför något skuldförhållande inte uppstått. B.N. har anfört att Glasberga inte erhöll något lån från William Group AB och att William Group AB inte betalade några fakturor för Glasbergas räkning. Han har också pekat på att William Group AB genom avtalet övertog kvarstående entreprenadarbeten från Glasberga.
15.Av avtalets ordalydelse framgår att det är en slutreglering av William Group AB:s och Glasbergas rättigheter och skyldigheter enligt entreprenadavtalet. Eftersom William Group AB är beställare måste detta medföra ett återtagande av entreprenaden, även om det i avtalet uttrycks som ett övertagande av slutförandet av entreprenaden. Vad som regleras är alltså att tidigare avtal ska upphöra innebärande att parterna inte har några åtaganden för framtiden gentemot varandra med anledning av entreprenaden (förutom Glasbergas ansvar för redan utförda arbeten vilket regleras i avtalet).
16.Vad gäller frågan om återbetalning av lån som Glasberga ska ha erhållit den 17 augusti 2015 framgår det av avtalet att lånet lämnats för att Glasberga skulle kunna slutföra sina åtaganden enligt entreprenadavtalet. William Group AB har i denna del även åberopat en revers från den 17 augusti 2015 av vilken det framgår att lånet skulle användas för materialinköp. William Group AB har också åberopat exempel på sådana fakturor och både A.M. och B.Ü. har vittnat om att sådana betalningar erlagts. Ingen av parterna har närmare redogjort för hur betalningsansvaret var fördelat mellan parterna enligt entreprenadavtalet. HD finner dock att William Group AB genom den bevisning som åberopats har visat att lånet avsåg att William Group AB åtagit sig att betala fakturor som det annars ålegat Glasberga att betala.
17.Vad slutligen avser resterande del av yrkad återbetalning har William Group AB uppgett att det avser ersättning för avgående arbeten. Detta har inte vitsordats av B.N. Ingen av parterna har närmare redogjort för vad som tidigare betalats till Glasberga enligt entreprenadavtalet. Det framgår av förhören med A.M. och B.Ü. att viss betalning tidigare erlagts. Någon konkret invändning i denna del har heller inte gjorts av B.N. Det förhållandet att William Group AB återtog entreprenaden och att det anges att Glasberga i ersättning härför ska ”återbetala” visst belopp, talar med styrka för att fråga är om ersättning för avgående arbeten. Eftersom avtalet utgör en slutreglering, där parternas mellanhavanden regleras, behöver William Group AB inte redovisa för vilka arbeten som avräknas.
18.Sammantaget finner alltså HD att William Group AB har visat att de har en fordran på Glasberga i enlighet med avtalet och att den är förfallen till betalning.
19.Vad gäller B.N:s pantförskrivning har B.N. gjort gällande att det inte föreligger identitet mellan huvudförbindelsen och pantförskrivningen. Som anförs ovan finner HD att William Group AB har styrkt sin fordran enligt avtalet och att det är den fordran som B.N:s pantsättning avser.
20.Med hänsyn till B.N:s såväl personliga som ekonomiska intressen i Glasberga och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner HD att det inte framkommit något skäl för jämkning. Hovrättens domslut ska därmed fastställas.
Domslut
Domslut
Se HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Petter Asp, Malin Bonthron, referent, och Stefan Reimer) meddelade den 13 december 2019 följande dom. domskäl
Bakgrund
1.Glasberga markentreprenad i Södertälje AB, numera i konkurs, avtalade med beställaren William Group om att på entreprenad uppföra ett antal radhus i Södertälje med byggstart 2014.
2.Den 20 augusti 2015 ingick William Group, Glasberga och B.N. ett avtal. I avtalet angavs att Glasberga till William Group skulle betala drygt tre miljoner kr samt ränta. Vidare angavs att B.N. pantsatte inteckningar om tre miljoner kr som skulle tas ut i fastigheten Ekerö Träkvista 1:203 som säkerhet för Glasbergas skuld. Fyra pantbrev i fastigheten överlämnades senare till William Group.
3.Då Glasberga inte betalade vände sig William Group till Kronofogdemyndigheten som meddelade utslag. I utslaget förpliktades Glasberga att betala kapitalbelopp och ränta enligt avtalet till William Group. Vidare fastställdes det att kapitalbeloppet samt ränta och kostnader skulle utgå med förmånsrätt ur den fastighet som B.N. hade pantsatt. B.N. begärde återvinning av utslaget.
4.William Group yrkade att tingsrätten skulle fastställa att betalning av skulden som Glasberga har till William Group ska utgå med förmånsrätt ur B.N:s fastighet i den omfattning som gäller enligt lag. B.N. motsatte sig begäran.
5.Tingsrätten, som biföll käromålet, konstaterade att avtalet reglerar utestående skulder som Glasberga har till William Group. Efter ett resonemang rörande skuldebrevs inverkan på frågor om bevisbörda kom tingsrätten fram till att William Group genom åberopandet av avtalet hade fullgjort sin bevisbörda och att det ankom på B.N. att visa att det trots avtalet inte finns något skuldförhållande eller att skulden är mindre än vad som framgår av avtalet. Detta ansåg tingsrätten inte att B.N. hade visat. Tingsrätten bedömde att det inte heller fanns skäl för jämkning av B.N:s pantförskrivning med hänvisning till att B.N. hade haft såväl personliga som ekonomiska intressen i Glasberga.
6.Hovrätten har kommit fram till att avtalet utgör en ensidig betalningsutfästelse och har i övrigt gjort samma bedömningar som tingsrätten och fastställt tingsrättens dom.
Prejudikatfrågorna
7.De prejudikatfrågor som aktualiseras är under vilka förutsättningar en skriftlig handling ska betraktas som ett skuldebrev och huruvida en sådan rättslig kvalificering av handlingen har någon betydelse för placeringen av bevisbördan.
Rättsliga utgångspunkter
Skuldebrevslagens tillämpningsområde
8.I lagen (1936:81) om skuldebrev definieras inte vad som utgör ett skuldebrev. Enligt förarbetena utgör skuldebrev – i stort sett – ensidiga, till det yttre fristående, skriftliga utfästelser att betala penningbelopp. Vidare uttalas där att ett förbehållslöst skriftligt erkännande av en befintlig penningskuld likställs med en sådan skriftlig betalningsutfästelse. (Se NJA II 1936 s. 15.)
9.Ett principiellt kännetecken för skuldebrev är alltså att de utgör ensidiga utfästelser till skillnad från utfästelser som ingår i ömsesidigt förpliktande kontrakt. Fordran kan vara förenad med villkor, men villkoret torde inte få bestå i en rätt till motprestation. Är så fallet bör rättsförhållandet bedömas enligt annars tillämpliga obligationsrättsliga regler. ( Jfr Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., En kommentar, 4 uppl. 2018, s. 34 f.)
10.Skuldebrevslagen har ett brett tillämpningsområde och kan också i stor utsträckning tillämpas analogiskt. Den exakta gränsdragningen för lagens direkta tillämpningsområde har mot den bakgrunden konstate rats vara av mindre praktisk vikt. (Se NJA II 1936 bl.a. s. 15, jfr t.ex. Gösta Walin och Johnny Herre, a.a. s. 32 ff.)
Skuldebrevs bevisverkan
11.Om annat inte har avtalats får den som utfärdat ett skuldebrev göra invändningar beträffande det rättsförhållande som föranlett handlingens utfärdande (se 1 § skuldebrevslagen). I förarbetena anges att om gäldenären förmår ”styrka att han aldrig bekommit den försträckning som han vid skuldebrevets utfärdande motsett, […] bör i regel den som av honom bekommit skuldebrevet […] ej på skuldebrevet kunna bygga någon rätt till betalning” (se NJA II 1936 s. 15).
12.I princip åligger det en borgenär att styrka sin fordran. I rättsfallet ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577 uttalades att avsteg från denna princip möjligen skulle kunna vara befogat för fall då borgenären åberopar innehavet av ett skuldebrev, dvs. på så sätt att skuldebrevet skulle ha en bevisbördeomkastande verkan och inte bara utgöra ett utomordentligt starkt bevis för fordringen. Det skuldebrev som var aktuellt i målet var emellertid av en ålderdomlig typ som inte längre användes inom den yrkesmässiga kreditgivningen. Bedömningen blev att den typen av skuldebrev inte borde ges en sådan verkan.
13.Att ett skuldebrev ska presumeras korrekt återspegla förhållandet mellan de angivna parterna och att gäldenären därför har bevisbördan för invändningar som hänför sig till det bakomliggande rättsförhållandet är en uppfattning som – uttryckt på varierande sätt och med olika grader av bestämdhet – förekommer på flera håll i doktrinen (se t.ex. Johan Adestam och Niklas Arvidsson, Lagen, 1936:81, om skuldebrev, 4 januari 2014, Lexino, kommentaren till 1 § under 2.4.2 Presumtionsverkan, Mikael Mellqvist och Ingemar Persson, Fordran och skuld, 11 uppl. 2019, s. 120, Robert Nordh, Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, 2 uppl. 2019, s. 86 ff., Hugo Tiberg och Dan Lennhammer, Skuldebrev, växel och check, 7 uppl. 1995, s. 25 f. samt Gösta Walin och Johnny Herre, a.a. s. 38 f.). Ett sådant synsätt har också fått genomslag i tingsrätternas och hovrätternas rättstillämpning (se t.ex. RH 2003:43). På andra håll i doktrinen har dock ifrågasatts att skuldebrev skulle ge upphov till en presumtionsverkan (se t.ex. Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 433 och Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 871 f.).
14.Rättsfallet ”J och kvittot” NJA 1976 s. 667 rörde frågor om bevisbördan i en situation när det görs en invändning om att underskriften på en handling som åberopas till stöd för ett krav på betalning inte är äkta. I avgörandet uttalades inte något kring frågan om ett skriftligt fordringsbevis har en bevisbördeomkastande effekt. Det har i doktrinen framförts att det resonemang som förs i rättsfallet möjligen utgår från en okodifierad presumtionsregel (se Robert Boman, Ett rättsfall om bevisbördan, i Festskrift till Per Olof Bolding, 1992, s. 49 ff.). Avgörandet medger dock inte några säkra slutsatser rörande den frågan.
15.Skuldebrevslagen kan, som nämnts, tillämpas i många varierande situationer, antingen direkt eller analogiskt (se p. 10). HD har i rättsfallet ”Hakvin och Elvira” hållit öppet för att skuldebrev i vissa fall kan ges en bevisbördeomkastande verkan. Ett sådant synsätt ligger i linje med flera uttalanden i den juridiska litteraturen och refererad hovrättspraxis (se p. 13). En bevisbördeomkastande verkan skulle närmast kunna komma i fråga vid tvist om ett mer traditionellt utformat skuldebrev av den typ som används vid yrkesmässig kreditgivning.
16.Oavsett hur man ser på möjligheten att låta vissa skuldebrev få en bevisbördeomkastande verkan, skulle det föra för långt att låta innehavet av varje typ av handling få en sådan verkan så snart skuldebrevslagen kan tillämpas. Om t.ex. ett avtal först efter en närmare tolkning och analys konstateras innefatta endast en ensidig betalningsutfästelse, bör det inte medföra att avtalet utlöser en presumtion. Det hindrar självfallet inte att den skriftliga handlingen även i ett sådant fall normalt utgör ett starkt bevis för det bakomliggande rättsförhållandet.
Bedömningen i detta fall
17.Avtalet mellan William Group och Glasberga utgör en slutreglering av parternas entreprenadförhållande. Den enda kvarvarande förpliktelsen är dock en ensidig betalningsförpliktelse för Glasberga. Mot den bakgrunden är skuldebrevslagens bestämmelser i och för sig tillämpliga på avtalet. Avtalet föranleder emellertid inte någon omkastning av bevisbördan. Det är således William Group som måste visa att bolaget har en fordran på Glasberga som har förfallit till betalning och att denna fordran är förenad med panträtt i B.N:s fastighet.
18.Det är ostridigt i målet att avtalet är äkta i den bemärkelsen att det har undertecknats av de personer som framgår av avtalet. Enligt avtalet avser det belopp som Glasberga ska återbetala två olika delposter. Ungefär halva beloppet anges avse ett lån från den 17 augusti 2015. William Group har uppgett att det lånet inte bestod i utbetalade medel utan avsåg ett åtagande från William Group att betala fakturor som det annars hade ålegat Glasberga att betala. Resterande del av totalbeloppet utgjorde enligt avtalet ersättning för att William Group övertog ansvaret för att slutföra entreprenaden.
19.Avtalet utgör ett mycket starkt bevis för att berörda parter kom överens om det som anges i avtalet och att det som anges däri motsvarar de verkliga bakomliggande förhållandena. Att så är fallet får ytterligare stöd av vad de båda ställföreträdarna för William Group har uppgett i förhör och av den övriga skriftliga bevisning bolaget åberopat, bl.a. en revers av den 17 augusti 2015. Vad B.N. har uppgett i förhör inverkar inte mer än marginellt på värdet av den av William Group åberopade bevisningen. Slutsatsen blir att William Group har visat att bolaget har den fordran på Glasberga som framgår av avtalet. Eftersom Glasberga inte har följt avbetalningsplanen är fordran förfallen till betalning.
20.Mot denna bakgrund har William Group också visat att B.N:s pantförskrivning svarar mot en verklig skuld. Det finns – främst med hänsyn till B.N:s ekonomiska intressen med anknytning till Glasberga – inte något skäl för jämkning av avtalet om pantförskrivning.
21.Hovrättens domslut ska därmed fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.