RH 2003:43

B.B. yrkade vid tingsrätten att H.E. skulle förpliktas att till honom utge 100 000 kr jämte ränta enligt två skuldebrev om vartdera 50 000 kr under påstående att hans fordran avsåg överenskommen ersättning för bl.a. den affärsidé som legat till grund för en av dem planerad gemensam affärsverksamhet.

H.E. bestred käromålet, varvid han påstod att den avtalade ersättningen till B.B. uppgick till endast 50 000 kr och att han svikligen förletts att underteckna två skuldebrev om detta belopp. H.E. gjorde även gällande att betalningsutfästelsen var förenad med villkor som inte uppfyllts, att skuldebreven skulle förklaras ogiltiga med stöd av förutsättningsläran och att avtalsvillkoren skulle jämkas eller åsidosättas med stöd av 36 § avtalslagen.

Helsingborgs tingsrätt (2001-12-03, rådmännen Annika Ström, Marianne Karlsson och Helén Andersson) ogillade käromålet.

Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande.

Tingsrätten noterar inledningsvis att de två skuldebreven om vartdera 50 000 kr har ett identiskt utseende och ett likalydande innehåll förutom vad avser datum för räntebetalningens början samt förfallodatum. För det fall innehållet, såsom detta utformats i skrift, inte varit på tal mellan parterna, förefaller det mycket sannolikt att de små skillnader som finns i de olika avtalen inte uppmärksammats. Det är emellertid av avgörande betydelse för i vart fall det ena skuldebrevets giltighet vad som avtalats mellan parterna.

Medan H.E. hävdat att parterna varit ense om att B.B. skulle ha betalt för goodwill och dylikt med 50 000 kr har den sistnämnde hävdat att den överenskomna summan uppgått till 100 000 kr. Båda parter har under sanningsförsäkran vidhållit sina uppgifter. De berättelser de lämnat om de diskussioner som förts i olika sammanhang om ersättningens storlek ger inte utrymme för missbedömningar eller feltolkningar från någondera av dem. B.B. har gett uttryck för att ingen annan summa än 100 000 kr diskuterats och därjämte hävdat att det var H.E:s idé att betalningen skulle fördelas på två skuldebrev om 50 000 kr. H.E:s påstående i detta avseende, dvs. att det belopp de kom överens om var 50 000 kr, stöds av de uppgifter M.E. och K.E. lämnat. M.E., som närvarit vid i vart fall två sammankomster, har berättat att B.B. begärt 50 000 kr av H.E. för att konceptet till affärsidén var dennes. Även K.E., som var närvarande när kompanjonsavtalet skrevs, har berättat att han fick bekräftat av B.B. att det kostade 50 000 kr ”att bli vän med honom”. Trots att R.N., som närvarit vid i vart fall det sistnämnda mötet, uppgett att han har hört talas om att ersättningen för B.B:s affärsidé skulle uppgå till 100 000 kr, innebär H.E:s, M.E:s och K.E:s alltigenom säkra uppgifter att dessa måste vinna företräde.

Det är ostridigt i målet att skuldebreven undertecknats i en kontorslokal i Helsingborg som ingen av parterna har anknytning till. H.E. har berättat att ett skuldebrev förelagts honom i färdigt skick och att han, sedan han läst igenom det, undertecknat skuldebrevet. J.P., som är kamrat med H.E., har omvittnat att han därefter i egenskap av vittne undertecknat skuldebrevet. H.E. och J.P. har samstämmigt uppgett att B.B., när de var på väg att lämna lokalen, bad dem skriva på ytterligare ett skuldebrev som, enligt vad B.B. sade till dem, var en kopia på det först undertecknade skuldebrevet och att kopian skulle förvaras hos R.N. Mot deras uppgifter står B.B:s berättelse att parterna gemensamt tog fram skuldebreven ur datorn och att de därefter undertecknades av dem båda. – Tillvägagångssättet vid undertecknandet av skuldebreven såsom detta beskrivits av H.E. ligger helt i linje med hans version av vad som föregått överenskommelsen om ersättning för B.B:s koncept som tingsrätten enligt redogörelsen ovan godtagit. Mot bakgrund härav hyser tingsrätten inget som helst tvivel om att de uppgifter H.E. och J.P. lämnat om tillvägagångssättet stämmer överens med de verkliga förhållandena. Den omständigheten att G.D. endast kan erinra sig att B.B. och H.E. var närvarande när han bevittnade namnteckningarna föranleder ingen annan bedömning.

B.B. har hävdat att H.E. erlagt räntebetalning i enlighet med båda skuldebreven, ett påstående som H.E. helt tillbakavisat. Till stöd för sin sak har B.B. åberopat anteckningar på baksidan av skuldebreven, förda av honom själv. Förutom att en av räntebetalningarna enligt dessa anteckningar skulle ha ägt rum efter det att B.B:s ombud sagt upp skuldebreven till betalning kan B.B:s uppgifter i detta avseende, mot bakgrund av vad som blivit utrett särskilt i fråga om skuldebrevens undertecknande, inte vinna företräde framför H.E:s. – Med hänvisning till ovanstående är det således tingsrättens uppfattning att det belopp parterna varit överens om att H.E. skulle betala till B.B. för dennes koncept och dylikt uppgått till 50 000 kr. Klarlagt är också att B.B., väl medveten om den överenskomna ersättningens storlek, svikligen förlett H.E. att underteckna det ena skuldebrevet under förevändning att detta varit en kopia. Till följd härav är det ena skuldebrevet ogiltigt.

Med tillämpning av förutsättningsläran fann tingsrätten att även det andra skuldebrevet skulle förklaras ogiltigt och att käromålet till följd därav skulle lämnas utan bifall.

B.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till käromålet. H.E. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2003-09-22, hovrättsråden Roberth Nordh och Ulla Wallén,referent, adjungerade ledamoten f.d. rådmannen Sven-Eric Naumann och hovrättsassessorn Lena Peterson) ändrade tingsrättens dom och biföll käromålet, varvid hovrätten inledningsvis anförde följande.

I målet är ostridigt att H.E. undertecknat två skuldebrev, vardera avseende 50 000 kr, vari han åtagit sig betalningsskyldighet gentemot B.B. Parterna är ense om att i vart fall ett av skuldebreven motsvarar en fordran B.B. hade på H.E. vid tidpunkten för undertecknandet och att denna fordran avsåg ersättning till B.B. för deras kompanjonskap. Medan B.B. gjort gällande att parterna avtalat om en ersättning om 100 000 kr, har H.E. hävdat att ersättningen skulle utgöra endast 50 000 kr och som förklaring till att han undertecknat två skuldebrev på detta belopp uppgett att han av B.B. svikligen förletts att underteckna det ena skuldebrevet såsom en kopia av det andra.

I mål om betalning för fordran förhåller det sig så, att det i princip åligger en borgenär att styrka sin påstådda fordran. När borgenären som i förevarande fall till stöd för sin fordran åberopar skuldebrev – av vars främsta funktioner en just är att bevisa den bakomliggande fordringens existens – och det ostridigt är fråga om en äkta urkund, anser emellertid hovrätten att den som påstår att skuldebrevet inte ger uttryck för en skuldförbindelse bör ha bevisbördan för påståendets riktighet (jfr NJA 1975 s. 577 och Ekelöf m.fl. Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 211, särskilt not 5).

Den omtvistade skuldförbindelsen har ingåtts mellan två näringsidkare och avser en fordran som, om den är riktig, har uppkommit i samband med deras näringsverksamhet. Beviskravet bör därför, och då det inte föreligger några omständigheter som talar i annan riktning, av hänsyn till tryggheten i den allmänna omsättningen inte sättas lägre än vad som normalt gäller i tvistemål. Det innebär att H.E. har att förebringa sådan bevisning att hans påstående om att ett av skuldebreven inte ger uttryck för en riktig skuldförbindelse kan anses vara styrkt.

Som tingsrätten noterat skiljer sig de båda skuldebreven åt endast vad avser datum för räntebetalningens början och förfallodag. Enligt skuldebreven, som är daterade den 22 mars 1999, skall ränta betalas månadsvis i efterskott med början den 22 mars resp. den 22 april 2004. B.B. har förklarat det bero på parternas okunnighet att räntan enligt det ena skuldebrevet i strid mot villkoret om efterskottsbetalning angetts förfalla till betalning samma dag som skuldebrevet är utfärdat liksom att parterna undertecknat en pantförskrivning, trots att någon pantsättning inte var aktuell. De skiljaktigheter som finns mellan skuldebreven kan ge upphov till olika hypoteser angående deras tillkomst men berättigar inte till annan slutsats än den tingsrätten dragit, nämligen att det framstår som sannolikt att de små skillnader som finns inte skulle uppmärksammas vid en hastig genomläsning.

Parterna är vidare ense om att skuldebreven avser en särskild kontantersättning som B.B. skulle få av H.E. för sin affärsidé, för sina branschkontakter och för att han anskaffat lokalen på Ljusekulla, vari den gemensamma affärsrörelsen skulle bedrivas. Om ersättningens storlek har B.B. under förhör uppgett att han inledningsvis begärde 200 000 kr men sedan förklarade sig nöjd med 100 000 kr som ett rimligt belopp, medan H.E. uppgett att de blev överens om 50 000 kr och att det aldrig var tal om annat högre belopp.

I enlighet med vad tingsrätten angett stöds H.E:s påstående om vad som avtalats om ersättningen till B.B. av uppgifter som lämnats av M.E. och K.E. K.E. har inte kunnat höras om i hovrätten. Det finns inte synnerliga skäl att frångå tingsrättens tilltro till hans uppgift om att B.B. den 19 mars 1999 i samband med att kompanjonsavtalet undertecknades bekräftade att det kostade 50 000 kr att bli vän med honom. Vilka slutsatser som på grund därav och övrig bevisning skall dras om storleken på den avtalade ersättningen är emellertid inte en tilltrosfråga.

Att beakta i det sammanhanget är vidare att R.N. omvittnat att det vid parternas resonemang om rörelsen vid andra tillfällen än den 19 mars 1999 framkom att B.B. skulle ha 100 000 kr av H.E. för sin affärsidé som en slags inträdesbiljett för att få vara med i projektet och att två skuldebrev à 50 000 kr diskuterades. R.N. har också uppgett att det vid mötet den 19 mars 1999 på hans kontor då kompanjonsavtalet skrevs företeddes två påskrivna skuldebrev, varav det ena inte skulle presenteras för M.E. Sistnämnda uppgift framstår dock mot bakgrund av utredningen i övrigt som uppenbart oriktig, då annat inte har påståtts än att skuldebreven framställdes och undertecknades på G.D:s kontor först den 22 mars 1999.

Vidare måste beaktas att ingen av de hittills nämnda vittnena var närvarande när avtalet bekräftades genom utfärdandet av skuldebreven. Det är ostridigt att skuldebrevshandlingarna tillkom genom B.B:s försorg på vittnet G.D:s kontor. H.E. har uppgett att B.B. redan hade tagit fram skuldebreven från Internet när H.E. anlände till kontoret i sällskap med J.P. och att en för honom okänd man, som kan vara G.D., lämnade lokalen när de kom. Han har vidare uppgett att B.B. gav honom ett skuldebrev och bad honom kontrollera att det var riktigt, att han och J.P. läste igenom handlingen och skrev under samt att B.B., när de var i färd att gå därifrån, sa att det var en lapp till som de skulle skriva under – en kopia på skuldebrevet som skulle lämnas till R.N. H.E. har förklarat att han litade på B.B. och därför skrev under även denna handling. B.B. har å sin sida berättat att parterna tillsammans på datorn först fyllde i och skrev ut ett skuldebrev på 100 000 kr men sedan på H.E:s önskan delade upp beloppet på två skuldebrev och skrev ut dem. Som B.B. uppgett hämtade H.E. därefter J.P., som skulle bevittna underskrifterna, varefter parterna undertecknade skuldebreven och deras namnteckningar bevittnades först av J.P. och sedan av G.D., som möjligtvis tillfälligt hade lämnat kontoret vid själva undertecknandet.

I fråga om vad som förekom vid mötet på G.D:s kontor stöds H.E:s uppgift av J.P:s klara minnesbild bl.a. av att B.B. bad dem skriva på den andra handlingen såsom varande en kopia. B.B:s berättelse att parterna gemensamt tog fram skuldebreven ur datorn och att de därefter undertecknades av dem båda vinner emellertid i sig stöd av G.D:s utsaga att B.B. och H.E. kom till hans kontor, att skuldebreven skrevs ut på kontoret i hans närvaro, att de båda andra blev kvar där medan han gick till lunch, att det låg två originalskuldebrev på bordet när han återkom och att han i B.B:s och H.E:s närvaro bevittnade namnteckningarna på båda skuldebreven.

B.B. har vidare uppgett att han vid någon tidpunkt erhållit en kontantsumma av H.E. som räntebetalning och att han själv fördelat och avräknat summan på de två skuldebreven. Även om uppgiften om betalningen är riktig, kan betalningen inte som B.B. påstått anses utgöra bevis om att H.E. därigenom erkänt hans fordran enligt båda skuldebreven.

Sammanfattningsvis kan konstateras att utredningen inte kan sägas utgöra klart stöd för endera partens påstående om den avtalade ersättningens storlek. Åtskilliga uppgifter som lämnats av parterna och vittnen pekar i olika riktningar och är i flera fall sinsemellan motstridiga. Vad som mest talar för H.E:s version är dels K.E:s och M.E:s uppgifter om vad som sades om ersättningens storlek vid sammanträffandet den 19 mars 1999, dels J.P:s uppgifter om vad som förekom vid tillkomsten av skuldebreven. Dessa uppgifter är emellertid inte tillräckliga för att det mot bevisningen i övrigt skall anses styrkt att parterna varit överens om en lägre ersättning än vad B.B. gjort gällande eller att B.B. svikligen förlett H.E. att underteckna ett av skuldebreven under förevändning av att det var en kopia.

Med utgångspunkt härifrån och efter bedömning av övriga i målet åberopade omständigheter biföll hovrätten käromålet.

Målnummer T 162-02