NJA 2021 s. 1010

Svensk domstol har ansetts behörig enligt Bryssel II-förordningen att pröva ett vårdnadsmål, trots att varken föräldrarna eller barnet har hemvist i Sverige. Svensk domstols behörighet har godtagits av alla som är parter i det svenska förfarandet och behörigheten har ansetts vara till barnets bästa.

Stockholms tingsrätt

Y.E.S.N. och M.W. ansökte hos Stockholms tingsrätt om förklaring att vårdnaden om L.S.-W., född den 19 maj 2020, skulle tillkomma dem båda gemensamt.

Till stöd för ansökningen anfördes i huvudsak följande.

Barnet har tillkommit via surrogatarrangemang i USA. Amerikansk domstol har slagit fast att sökandena är barnets rättsliga fäder. Nacka tingsrätt har vidare förklarat att det amerikanska avgörandet gäller i Sverige vad avser faderskapet. För att bringa klarhet i vårdnadsfrågan avseende svenska förhållanden vänder sig sökandena till tingsrätten för att rätten ska förklara att vårdnaden om barnet även i Sverige ska tillkomma båda sökandena. Y.E.S.N. är svensk medborgare men har utvandrat till Storbritannien där han stadigvarande bor med sin sambo M.W. och barnet. Trots att sökandena inte bor i Sverige finns det tillfällen då sökandena kommer i kontakt med svenska myndigheter avseende barnet, t.ex. anmälan om barns födelse och ansökan om pass. Det är således angeläget att få vårdnadsfrågan utredd. Det pågår ingen domstolsprocess i Storbritannien avseende barnets vårdnad.

I fråga om domsrätt har sökandena i ansökan anfört i huvudsak följande. Barnet har nära anknytning till Sverige eftersom barnet är svensk medborgare. Att barnet är svensk medborgare följer av det faktum att en av barnets föräldrar är svensk medborgare. Genom denna gemensamma ansökan om ändring i vårdnad vari parterna är eniga i vårdnadsfrågan är det entydigt att parterna önskar att svensk domstol ska ta upp målet. Det är vidare till barnets bästa att det i Sverige finns en vårdnadsdom som överensstämmer med avgörandet i barnets födelseland.

Tingsrätten gav sökandena tillfälle att yttra sig bl.a. i fråga om svensk domstols behörighet att pröva ansökan.

Sökandena yttrade sig och anförde i huvudsak följande. Sökandena gör gällande att barnet idag saknar vårdnadshavare enligt svensk rätt. Sökandena bor i Storbritannien idag, men planerar att flytta till Sverige eller Spanien nästa år.

Tingsrätten (rådmannen Linda Stromberg) avvisade i slutligt beslut den 14 september 2020 Y.E.S.N:s och M.W:s ansökan.

Skäl för beslutet

Svensk domstols behörighet i mål om föräldraansvar regleras i första hand i Bryssel II-förordningen (se EU-domstolens dom av den 18 oktober 2018, UD mot XB, C-393/18 PPU, EU:C:2018:835, punkterna 57 och 66, jfr NJA 2011 s. 499). Begreppet föräldraansvar omfattar enligt artikel 1.2 a och artikel 2.7 bl.a. vårdnad och umgänge.

Enligt artikel 8.1 i Bryssel II-förordningen ska domstolarna i en medlemsstat vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks. Av artikel 8.2 följer att punkt 1 ska tillämpas med förbehåll för bl.a. artikel 12.

Enligt artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen ska även domstolarna i en medlemsstat vara behöriga i fråga om föräldraansvar, om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten, särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist där eller att barnet är medborgare i den medlemsstaten, och deras behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks och denna behörighet är till barnets bästa.

Av skäl 12 i Bryssel II-förordningen framgår följande. De behörighetsregler som fastställs i förordningen i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Det innebär att behörigheten i första hand ska ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar (se även EU-domstolens dom av den 1 oktober 2014, E mot B, C-436/13, EU:C:2014:2246, punkt 42).

Tingsrättens bedömning i fråga om domsrätt

Det framgår av ansökan att båda parter samt barnet har sin hemvist i Storbritannien. Domstolarna i Storbritannien är således behöriga att pröva mål om föräldraansvar i enlighet med den allmänna behörighet som följer av artikel 8.1 i Bryssel II-förordningen. Frågan är om svensk domstol på annan grund kan vara behörig. Sökandena har gjort gällande att svensk domstol är behörig i enlighet med artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen.

Som framgår uttryckligen av skäl 12 i Bryssel II-förordningen och ovan anförd dom av den 1 oktober 2014, förutsätter ett avtal om domstols behörighet i enlighet med artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen att överenskommelsen slutits mellan de personer som har föräldraansvar.

Som sökandena får förstås gör de gällande att de, i vart fall enligt svensk rätt, inte har något föräldraansvar med avseende på barnet på det sätt som begreppet definieras i Bryssel II-förordningen. I stället gör de gällande att barnet saknar vårdnadshavare enligt svensk rätt. Sökandena har, trots att de är bosatta med barnet i Storbritannien, inte kunnat uppge vad som gäller i fråga om föräldraansvar med avseende på barnet enligt brittisk rätt.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan, och vad som i övrigt framgår av handlingarna i fråga om förhållandena kring barnet, följer att sökandena inte är behöriga att sluta ett sådant avtal om domstols behörighet som avses i artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen. Eftersom svensk domstol följaktligen inte är behörig ska sökandenas ansökan avvisas.

Svea hovrätt

Y.E.S.N. och M.W. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin ansökan.

Hovrätten (hovrättsråden Monica Björnfot Spaak och Anita Glad samt tf. hovrättsassessorn Dante Olason Hallberg, referent) meddelade den 18 december 2020 följande beslut.

Hovrätten avslår överklagandet.

Skäl för beslutet

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att svensk domstol saknar behörighet att ta upp målet till prövning i sak. Vid bedömningen beaktar hovrätten även att det inte har framkommit sådana omständigheter som medför att det är till barnets bästa att frågan prövas i Sverige trots att L. har sin hemvist i Storbritannien (jfr bl.a. Bryssel II-förordningen skäl 12, dom av den 15 juli 2010, Purrucker mot Guillermo Vallés Pérez, C 256/09, EU:C:2010:437, punkt 91 samt dom av den 15 februari 2017, W, V mot X, C 499/15, EU:C:2017:118, punkt 51).

Högsta domstolen

Y.E.S.N. och M.W. överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens och tingsrättens beslut och visa målet åter till tingsrätten för prövning i sak.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabeth von Salomé, föreslog i betänkande ett beslut som i huvudsak överensstämmer med HD:s beslut.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, referent, Johnny Herre, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 8 december 2021 följande slutliga beslut.

SKÄL

Frågan i HD

1.

Frågan i HD är om svensk domstol är behörig att pröva ett vårdnadsmål med stöd av artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen . Enligt den artikeln är domstolarna i en medlemsstat behöriga i fråga om föräldraansvar, om barnet har en nära anknytning till medlemsstaten samt om domstolarnas behörighet har godtagits av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks och denna behörighet är till barnets bästa. De frågor som framför allt ställs på sin spets är dels om bara parter med ett föräldraansvar kan komma överens om domstols behörighet, dels om vad som är till barnets bästa.

Bakgrund

2.

L.S.-W. föddes i maj 2020 i Texas, USA, genom surrogatmoderskap. Födelsen föregicks av avtal mellan Y.E.S.N., M.W. och surrogatmodern. The District Court of Bexar County i Texas har förklarat att Y.E.S.N. och M.W. är barnets fäder och att surrogatmodern inte är förälder till L. Det framgår av beslutet att surrogatmodern frånsagt sig vårdnaden om L. till förmån för Y.E.S.N. och M.W.

3.

Y.E.S.N. är svensk medborgare. Han har utvandrat till Storbritannien där han stadigvarande bor tillsammans med M.W. och L. Att Y.E.S.N. är svensk medborgare medför att även L. är svensk medborgare (se 2 § lagen, 2001:82, om svenskt medborgarskap).

4.

Nacka tingsrätt har förklarat att det amerikanska beslutet gäller i Sverige såvitt angår frågan om fastställande av faderskap.

5.

Därefter har Y.E.S.N. och M.W., i augusti 2020, begärt att tingsrätten ska förklara att vårdnaden om L. ska tillkomma dem gemensamt. De har gjort gällande att familjen planerar att flytta till Sverige eller Spanien och att de behöver få vårdnadsfrågan utredd för kontakter med myndigheter angående L., bl.a. för en anmälan om barns födelse och ansökan om pass. Det pågår inte någon vårdnadsprocess i Storbritannien. Y.E.S.N. och M.W. har hänvisat till att de är överens om att svensk domstol ska pröva frågan om vårdnad och att det är till L:s bästa att det i Sverige finns en vårdnadsdom som överensstämmer med avgörandet i L:s födelseland.

6.

Tingsrätten avvisade talan med hänvisning till att sökandena inte är behöriga att sluta ett sådant avtal om domstols behörighet som avses i artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen, eftersom det inte framkommit att de har föräldraansvar i den mening som avses i förordningen. Hovrätten, som har avslagit Y.E.S.N:s och M.W:s överklagande, har instämt i tingsrättens bedömning och har därvid beaktat även att det inte framkommit sådana omständigheter som medför att det är till barnets bästa att frågan prövas i Sverige trots att L. har hemvist i Storbritannien.

Svensk domstols behörighet

Inledning

7.

Svensk domstols behörighet i mål om föräldraansvar regleras i första hand i Bryssel II-förordningen. Av Storbritanniens utträdesavtal ur EU framgår att Bryssel II-förordningen gäller för mål där talan väckts före den 1 januari 2021.

8.

Bryssel II-förordningen tillämpas enligt artikel 1.1 b) på civilrättsliga frågor om tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar. Av artikel 2.7 framgår att med föräldraansvar avses alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom. Begreppet omfattar bl.a. vårdnad och umgänge.

9.

Enligt artikel 8.1 i Bryssel II-förordningen ska domstolarna i en medlemsstat vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks. Av artikel 8.2 följer dock att punkt 1 ska tillämpas med förbehåll för bl.a. artikel 12.

10.

Enligt artikel 12.3 ska domstolarna i en medlemsstat (utöver vad som anges i artikel 12.1) vara behöriga i fråga om föräldraansvar, om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten – särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist där eller att barnet är medborgare i den medlemsstaten – och domstolarnas behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks och denna behörighet är till barnets bästa.

Innebörden av ”alla parter i förfarandet” i artikel 12.3 b)

11.

Ordalydelsen i artikel 12.3 b) uttrycker inte något krav på att de parter som kommer överens om domstolens behörighet måste vara personer med föräldraansvar; detta kan jämföras med artikel 12.1 b) där begreppet ”personerna med föräldraansvar” används. EU-domstolen har bl.a. mot den bakgrunden klargjort att begreppet part i artikel 12.3 omfattar samtliga parter i förfarandet i den mening som avses i nationell rätt (se domstolens avgörande i målet Saponaro och Xylina, C-565/16, EU:C:2018:265, p. 28). Begreppet parter omfattar därmed även personer som inte har föräldraansvar, och de kan alltså komma överens om domstolens behörighet med verkningar enligt artikel 12.3 i Bryssel II-förordningen. Det avgörande är att samtliga parter i det nationella förfarandet godtagit behörigheten.

Barnets bästa enligt artikel 12.3 b)

12.

Nästa fråga är vad som avses med att behörigheten ska vara till barnets bästa.

13.

Av skäl 12 till Bryssel II-förordningen framgår att de behörighetsregler som fastställs i förordningen i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Det innebär att behörigheten i första hand ska ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar.

14.

Även frågan om barnets bästa prövades av EU-domstolen i målet Saponaro och Xylina. Domstolen hänvisade till att ett avtal om domstols behörighet aldrig får strida mot barnets bästa och att det i varje enskilt fall ska prövas huruvida detta villkor är uppfyllt. Sedan domstolen återgett innehållet i skäl 12, beaktade domstolen bl.a. att överenskommelsen träffats mellan barnets föräldrar och att barnet var medborgare i den medlemsstat där den valda domstolen var belägen. EU-domstolen konstaterade därefter att det inte framkommit uppgifter om att den överenskomna behörigheten skulle kunna verka menligt på barnets situation. Avtalet om domstolens behörighet ansågs vara till barnets bästa (se p. 33–40 i domen).

Bedömningen i detta fall

15.

Utgångspunkten för prövningen är att Nacka tingsrätt genom ett beslut som fått laga kraft har förklarat att Y.E.S.N. och M.W. är L:s rättsliga föräldrar.

16.

Familjen har för närvarande hemvist i Storbritannien. Talan i målet har väckts inom den tid som anges i övergångsbestämmelserna avseende Storbritanniens utträde ur EU. Bryssel II-förordningen är därmed tillämplig i målet.

17.

L. har en nära anknytning till Sverige genom sitt svenska medborgarskap, jfr artikel 12.3 a). Enligt artikel 12.3 b) är svensk domstol behörig om samtliga parter i det svenska förfarandet har träffat en överenskommelse om behörigheten och den är till barnets bästa (se p. 11).

18.

I svensk rätt finns i föräldrabalken en detaljerad reglering av hur och under vilka förutsättningar en vårdnadstalan kan föras. Det finns dock inte någon bestämmelse som direkt tar sikte på ett fall som det förevarande, där talan förs av föräldrarna gemensamt men ingen av dem har vårdnaden. När föräldrarna gemensamt för en vårdnadstalan om ett barn som enligt svensk rätt inte står under någons vårdnad, måste dock föräldrarna anses vara de enda parterna i målet. Socialnämnden ska visserligen, närmast enligt 6 kap. 19 § andra stycket FB, ges tillfälle att lämna upplysningar, men nämnden är inte part i målet.

19.

Y.E.S.N. och M.W. är således de enda parterna i målet och de är överens om att talan ska prövas i Sverige. Därmed är förutsättningarna för överenskommelsen enligt artikel 12.3 b) i Bryssel II-förordningen uppfyllda.

20.

L. har en nära anknytning till Sverige (se p. 17). Hans föräldrar är överens om att målet ska prövas i Sverige och gör gällande att det är till L:s bästa att så sker. Föräldrarna är också överens i fråga om vårdnaden. Surrogatmodern har inte något rättsligt anspråk som avser L. Ingen omständighet har framkommit som tyder på något annat än att det skulle vara till L:s bästa att talan prövas i Sverige.

21.

Sammantaget får svensk domstols behörighet anses vara till L:s bästa och överenskommelsen ska därför godtas.

22.

Parterna har talerätt även om det alltså saknas en uttrycklig bestämmelse om detta i föräldrabalken. Vårdnad utgör ett sådant rättsförhållande som kan vara föremål för en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § RB (jfr ”Det kaliforniska surrogatarrangemanget II” NJA 2021 s. 437 p. 9). Förutsättningarna för en sådan talan är uppfyllda, eftersom det råder ovisshet om vem som har vårdnaden om L., vilket leder till förfång. Talan får anses lämplig.

23.

Hovrättens beslut ska därmed ändras och tingsrättens beslut undanröjas samt målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD:S AVGÖRANDE

HD ändrar hovrättens beslut och undanröjer tingsrättens beslut samt visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.