NJA 2021 s. 770

E.A. och U.A. förde vid Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen, talan mot staten genom Trafikverket på det sätt som framgår av mark- och miljödomstolens dom.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Bjarne Karlsson och tekniska rådet Monica Haapaniemi) anförde följande i dom den 19 september 2019.

YRKANDEN M.M.

U.A. och E.A. har yrkat att Trafikverket ska förpliktas att utge 165 480 kr jämte ränta enligt §§ 4 och 6 räntelagen från den 5 mars 2019.

– – –.

Trafikverket har bestritt kärandenas yrkande. För det fall mark- och miljödomstolen bedömer att kärandena har rätt till ersättning för kostnad för flytt och lagfart, medger Trafikverket yrkat belopp.

GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN

U.A. och E.A. har till stöd för sin talan fört fram i huvudsak följande.

De har med stöd i 4 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719) begärt ersättning för 24 155 kr i flyttkostnader och 141 325 kr i lagfartskostnader för deras ersättningsfastighet. Enligt praxis ska flytt- och lagfartskostnader ersättas vid expropriation. Trafikverket har fört fram att rätt till ersättning för övrig skada enligt expropriationslagen inte föreligger när det är fråga om inlösen enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, eftersom det då är fråga om en frivillig och inte en påtvingad inlösen. Det finns dock inte någon principiell skillnad mellan inlösen på begäran av den som ska bygga järnvägen och på begäran av fastighetsägaren. I fråga om rätten till annan ersättning gör lagen inte heller någon åtskillnad mellan tvångsinlösen och frivillig inlösen, och det saknas stöd i lagens förarbeten för att göra en sådan åtskillnad. Eftersom praxis vad gäller rätten till ersättning för övrig skada enligt expropriationslagen sedan länge har varit etablerad borde det kunna förutsättas att lagstiftaren skulle ha klargjort att andra regler ska gälla vid förtida inlösen enligt lagen om byggande av järnväg, om detta varit avsikten.

Trafikverket har till stöd för sin talan fört fram i huvudsak följande.

Kostnaderna för flytt och lagfart är inte en skada som uppkommit genom Trafikverkets inlösen av kärandens fastighet, varför käranden inte har rätt till ersättning för dessa kostnader. En förutsättning för förtida inlösen är att fastighetsägaren är tvungen att sälja fastigheten på grund av ömmande omständigheter, inte på grund av infrastrukturprojektet. Det planerade infrastrukturprojektet har enbart den konsekvensen att fastigheten inte går att sälja på den öppna marknaden till ett rimligt pris. Det är i dessa fall enbart marknadsvärdet, med de justeringar som i övrigt följer av 4 kap.expropriationslagen, som ska ersättas.

Käranden har varit tvungen att sälja fastigheten på grund av en sjukdom. Behovet av att sälja hade således ingenting med järnvägsbygget att göra. Kostnaderna för lagfart och flytt hade uppkommit i samma mån på en försäljning vid den öppna marknaden, och är alltså inte en konsekvens av Trafikverkets inlösen, utan en konsekvens av sjukdomen.

DOMSKÄL

Ersättning för flytt- och lagfartskostnader

Av 4 kap. 2 a § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg framgår att en fastighet på fastighetsägarens begäran ska lösas in även om det ännu inte finns någon gällande järnvägsplan, om det är sannolikt att fastigheten kommer att behövas för järnvägsändamål och det finns synnerliga skäl för att få fastigheten inlöst.

Enligt 4 kap. 5 § lagen om byggande av järnväg ska expropriationslagen tillämpas när ersättningen bestäms. Av 4 kap. 1 § expropriationslagen följer att löseskilling ska betalas för en fastighet som exproprieras i sin helhet med ett belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen, ska även sådan skada ersättas – s.k. annan ersättning.

Av handlingarna i målet framgår att Trafikverket har löst in U.A:s och E.A:s fastighet genom s.k. förtida inlösen enligt 4 kap. 2 a § lagen om byggande av järnväg, och att löseskilling har betalats för fastigheten. Frågan i målet är om U.A. och E.A. även har rätt till ersättning för flytt- och lagfartskostnader för sin ersättningsfastighet.

Mark- och miljödomstolen gör följande bedömning.

U.A. och E.A. hade haft rätt till ersättning enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen för flytt- och lagfartskostnader om inlösen hade skett genom tvång när det funnits en lagakraftvunnen järnvägsplan. Den omständighet att inlösen skett i ett tidigare skede och på fastighetsägarens begäran kan inte anses medföra att rätten till annan ersättning faller bort. Det saknas stöd i lagtext och förarbetena för en sådan tolkning. Om ersättningens storlek råder inte tvist. Yrkat belopp ska därför dömas ut.

– – –

DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen förpliktar staten genom Trafikverket att till U.A. och E.A. betala 165 480 kr jämte ränta – – –.

Trafikverket överklagade i Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att domstolen skulle ogilla U.A:s och E.A:s talan om ersättning för övrig skada genom tidig inlösen av fastigheten Tystberga-Sättra 1:1 i Nyköpings kommun.

U.A. och E.A. bestred ändringsyrkandet.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Fredrik Ludwigs och Birgitta Bylund Uddenfeldt, tekniska rådet Karin Liljeroos samt hovrättsrådet Christina Ericson, referent) anförde följande i dom den 18 september 2020.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Mark- och miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.

Rätten till ersättning för övrig skada

Den vars fastighet löses in ska få löseskilling med ett belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde med ett påslag om 25 procent, se 4 kap. 5 § lagen om byggande av järnväg samt 4 kap. 1 § expropriationslagen. Om det uppkommer övrig skada för ägaren genom inlösen ska även sådan skada ersättas. Syftet med ersättningen är att ge fastighets-ägaren möjlighet att bibehålla det ekonomiska läge som skulle ha förelegat om någon inlösen inte hade ägt rum.

Kostnader för flytt och lagfart för ersättningsfastighet är sådana kostnader som kan ersättas som övrig skada, men då måste det föreligga ett adekvat orsakssamband mellan inlösen och skadan. I allmänhet ska någon ersättning inte utgå om skadan skulle ha inträffat även om inlösen inte hade skett (se prop. 1971:122 s. 192). Tvistemålsreglerna i allmän domstol tillämpas, vilket innebär att den som vill ha ersättning för övrig skada ska visa att det finns ett orsakssamband mellan inlösen av fastigheten och skadan.

En fastighetsägare har enligt 4 kap. 2 a § lagen om byggande av järnväg möjlighet att begära att få sin fastighet inlöst innan det finns en fastställd järnvägsplan om det är sannolikt att fastigheten kommer att behövas för järnvägsändamål och det finns synnerliga skäl för att få fastigheten eller del av denna inlöst. Bestämmelsen har tillkommit för att ge en fastighetsägare som drabbas orimligt hårt av ett planerat järnvägsbygge en möjlighet att få sin fastighet inlöst innan en järnvägsplan fastställts. Kravet på synnerliga skäl innebär att bestämmelsen endast ska tillämpas i mycket ömmande situationer där fastighetsägaren är tvungen att sälja fastigheten samtidigt som en försäljning på den öppna marknaden, på grund av det planerade järnvägsbygget, skulle få orimliga konsekvenser. Så kan vara fallet när en fastighetsförsäljning blir nödvändig på grund av exempelvis svår sjukdom, skilsmässa eller dödsfall (se prop. 2011/12:118 s. 135, s. 162 och s. 171).

Vid inlösen med tillämpning av 4 kap. 2 a § lagen om byggande av järnväg finns alltså alltid ett behov hos fastighetsägaren att flytta från fastigheten utan att det finns en gällande järnvägsplan. Det får antas att det i dessa fall mer sällan finns ett orsakssamband mellan inlösen av fastigheten och de kostnader som uppkommer i samband med flytt till en ersättningsfastighet eftersom orsaken till att fastighetsägaren måste flytta är de personliga omständigheterna som utgör synnerliga skäl. Om fastighetsägaren kan styrka att det planerade järnvägsbygget har orsakat eller påverkat de omständigheter som utgör synnerliga skäl, och därigenom kan visa att det finns ett orsakssamband mellan förtida inlösen och skadan, skulle ersättning kunna utgå för de kostnader som uppstår.

Av uppgifterna i målet framgår att U.A. och E.A. har varit tvungna att flytta från fastigheten till följd av att en av dem varit sjuk. Det är således sjukdomen som har varit anledningen till att U.A. och E.A. flyttat och att kostnader för flytten till ersättningsfastigheten har uppkommit. Det finns inga uppgifter om att sjukdomen har haft sitt ursprung i det planerade järnvägsbygget eller att den har påverkats av projektet på något sätt. Detta innebär att U.A. och E.A. inte har styrkt att det har förelegat adekvat orsakssamband mellan förtida inlösen av fastigheten och de kostnader som har uppkommit vid flytten. Trafikverkets överklagande ska därför bifallas.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med ändring av mark- och miljödomstolens dom ogillas E.A:s och U.A:s talan om ersättning.

E.A. och U.A. överklagade och yrkade bifall till sin vid mark- och miljödomstolen förda talan.

Trafikverket motsatte sig ändring av Mark- och miljööverdomstolens dom.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad Mark- och miljööverdomstolen hade funnit utrett om orsaken till att E.A. och U.A. varit tvungna att flytta från fastigheten.

Betänkande