NJA 1996 s. 652
Då tillräckligt klara belägg har ansetts finnas för att en försäkringstagare vid tillkomsten av ett förmånstagarförordnande med ordet arvingar i detta avsett släktingar som är universella testamentstagare efter försäkringstagaren, har det ansetts att försäkringsbeloppet skulle tillfalla dessa och inte Allmänna arvsfonden som är den legala arvingen.
(Jfr 1976 s 24)
Stockholms TR
Allmänna arvsfonden förde efter stämning å Trygg-Hansa ömsesidig livförsäkring (Trygg-Hansa) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.
Domskäl
TR:n (rådmannen Falvemyr) anförde i dom d 28 juni 1994: Bakgrund. A-L.S. från Östersunds församling och kommun avled d 14 dec 1988 utan att efterlämna andra arvingar än Allmänna arvsfonden. Enligt den efter henne d 22 febr 1989 upprättade bouppteckningen efterlämnade hon som dödsbodelägare - förutom allmänna arvsfonden - på grund av ett d 26 jan 1979 upprättat testamente sju kusinbarn som universella testamentstagare. Kammarkollegiet godkände testamentet d 14 mars 1989.
A-L.S. som var ogift, hade 1970 med Trygg-Hansa tecknat en kapitalförsäkring - nr 61 107 003 938 - med förmånstagarförordnande till i första hand, den försäkrades make, i andra hand den försäkrades arvingar. Avtalat försäkringsbelopp uppgick till 100 000 kr.
1971 tecknade A-L.S. ytterligare en livförsäkring - en pensionsförsäkring - och angav som förmånstagare BetelTörsamlingen i Ostersund, barn- och ungdomsarbete.
De angivna förordnandena har kvarstått oförändrade i fråga om båda försäkringarna under försäkringstiden.
I en såsom Tillägg till testamente betecknad handling, som enligt parternas samstämmiga uppfattning undertecknats av A-L.S. någon gång mellan d 26 mars 1978 och d 26 jan 1979, anges bl a att Livförsäkringen på 100 000 kr tillförs boet. Men på min pensionsförsäkring utgår ju en månadslön /Hansa/ som skall tillfalla Betelförsamlingens barnverksamhet.
Den 26 mars 1978 hade A-L.S. upprättat ett testamente, enligt vilket - sedan diverse legat utgått - hennes sju kusinbarn skulle fördela den kvarvarande egendomen lika mellan sig.
Yrkanden, grunder m m. Allmänna arvsfonden har yrkat förpliktande för Trygg-Hansa att till fonden betala 162 852 kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från d 27 april 1992 tills betalning sker.
Som grund för käromålet har Allmänna arvsfonden anfört följande: Uppgiften att det fanns en försäkring meddelades kammarkollegiet första gången d 22 febr 1989. Det testamentariska förordnandet att Livförsäkringen på 100 000 kr tillförs boet har inte tillställts försäkringsgivaren före A-L.S:s död. Inte heller har försäkringsgivaren på annat sätt underrättats om någon ändring av förmånstagarförordnandet. Förmånstagarförordnandet till arvingar enligt den av A-L.S. år 1970 tecknade försäkringen har ej ändrats på sätt som det sägs i 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Hennes arvinge, Allmänna arvsfonden, är därför berättigad att utfå det enligt försäkringsavtalet utfallande beloppet.
Trygg-Hansa har bestritt käromålet men vitsordat yrkat kapitaljämte ränta i och för sig.
Som grund för bestridandet har Trygg-Hansa anfört att det varit A-L.S:s vilja att uttrycket arvingar i det av henne gjorda förmånstagarförordnandet skulle avse även universella testamentstagare och att det från kapitalförsäkringen utfallande försäkringsbeloppet således skulle tillfalla de i hennes testamente angivna universella testamentstagarna.
Till utveckling av käromålet har Allmänna arvsfonden anfört att det förhållandet att A-L.S. 1971 tecknat en ny försäkring och därvid angivit Betelförsamlingen som förmånstagare visar att hon var medveten om hur systemet med sådana förordnanden fungerar.
Till utveckling av bestridandet har Trygg-Hansa anfört i huvudsak följande: Enligt 105 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) gäller vissa tolkningsregler för bestämmande av förmånstagares rätt till försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död. Där sägs bl a att om försäkringstagarens arvingar är insatta som förmånstagare, skall försäkringsbeloppet fördelas efter de grunder som gäller för arvsrätt efter försäkringstagaren. I bestämmelsens första stycke anges emellertid att tolkningsreglerna endast skall tillämpas om inte annat framgår av omständigheterna. Enligt praxis skall vid tolkning och tillämpning av förmånstagarförordnanden försäkringstagarens vilja k-rid förordnandets tillkomst vara avgörande. Emellertid anses också att senare inträffade omständigheter - exempelvis ett senare tillkommet testamente - kan vara av betydelse i den mån de belyser försäkringstagarens avsikter vid den tidpunkt då förmånstagarförordnandet tillkom. Enligt uppgifter från flera personer som samtliga känt A-L.S. väl, hyste hon mycket bestämda uppfattningar om hur hennes tillgångar skulle fördelas vid hennes död. Inför dessa personer uttalade hon vid ett flertal tillfällen att hennes tillgångar, däribland de belopp som skulle utfalla från försäkringarna, skulle fördelas mellan hennes släktingar och några kyrkliga församlingar. A-L.S. gav också vid flera tillfällen uttryck för en allmänt negativ inställning till offentliga institutioner av olika slag, vilket bl a tog sig uttryck i att hon var mycket mån om att hennes tillgångar vid dödsfall inte skulle tillfalla Allmänna arvsfonden. Redan vid tidpunkten för kapitalförsäkringens tecknande var A-L.S:s vilja att de belopp som utföll från försäkringen skulle tillfalla hennes släktingar. A-L.S:s vilja beträffande kapitalförsäkringen visas också tydligt genom hennes förordnanden i ovannämnda Tillägg till testamente. Det bör också noteras att föreskriften där angående pensionsförsäkringen endast är en bekräftelse på vad som redan gällde enligt förmånstagarförordnandet för denna försäkring. Det finns därför inga skäl att anta annat än att även föreskriften rörande kapitalförsäkringen av A-L.S. ansetts vara enbart en bekräftelse på vad som redan gällde enligt det tidigare meddelade förordnandet.
På Trygg-Hansas begäran har vittnesförhör hållits med E.N. M.S. E.A. och B.A.
Domskäl. I målet är fråga hur det 1970 uppställda förmånstagarförordnandet skall tolkas. Det i målet aktuella förordnandet är uppställt enligt ett på blanketten för ansökan om försäkring förtryckt standardalternativ. I praxis och litteratur anses att man vid tolkning av förmånstagarförordnanden bör ta största möjliga hänsyn till försäkringstagarens tydligt uttryckta vilja, inte minst sådan denna framgår av ett i laga ordning upprättat testamente. Det synes inte heller föreligga hinder att beakta även sådana fakta, som tillkommit efter förordnandet (se härom Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl 1965 s 545). 105 § 1 st lagen (1927:77) om försäkringsavtal lämnar utrymme för sådana hänsyn.
Om försäkringstagaren genom testamente förfogat över sin egendom till förmån för universell testamentstagare, anses det ofta tvivelaktigt om han verkligen trots detta avsett att försäkringen skulle tillfalla hans arvingar i strikt juridisk mening. Det anses inte vara uteslutet att med arvingari förmånstagarförordnandet även förstå universella testamentstagare. Särskilt gäller detta om arvsrätten enligt lag skulle tillkomma Allmänna arvsfonden (Hellner, a a, s 597).
A-L.S:s testamenten d 26 mars 1978 och d 26 jan 1979 ger hennes sju kusinbarn rätt till hennes egendom sedan vissa legat utgått. I tillägg till testamente har A-L.S. angivit att ifrågavarande kapitalförsäkring skall tilläggas boet. Hennes mening med detta uttryck måste tveklöst ha varit att hennes sju kusinbarn skulle få del i försäkringsbeloppet. Fråga är då om denna hennes vilja förelegat redan när hon tecknade försäkringen.
Fyra vittnen har hörts angående A-L.S:s vilja vid försäkringens tecknande. Samtliga vittnen har redogjort för att A-L.S. månat om sina släktingar och kyrkliga organisationer. Av vittnesmålen framgår också att A-L.S. haft en negativ inställning till offentliga institutioner och ansett bl a att skatterna varit för höga. E.A:s vittnesmål ger vid handen att A-L.S. hyst denna uppfattning även före tecknandet av kapitalförsäkringen. Vittnesmålen visar också att A-L.S. inte önskat att någon del av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Allmänna arvsfonden.
På grund av det anförda finner TR:n att förmånstagarförordnandet med hänsyn till vad som utretts om A-L.S:s klart uttryckta vilja måste tolkas så, att hon redan vid försäkringens tecknande avsett att utfallande försäkringsbelopp skulle tillfalla hennes universella testamentstagare. Käromålet skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
Svea HovR
Allmänna arvsfonden överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Trygg-Hansa bestred ändring.
HovR:n avgjorde med stöd av 50 kap 13 § 1 st 3 RB målet utan huvudförhandling.
HovR:n (hovrättslagmannen Sanmark, hovrättsrådet Korfitsen, referent, och tf hovrättsassessorn Engell) anförde i dom d 15 dec 1994: HovR:ns domskäl. Allmänna arvsfonden har i HovR:n i allt väsentligt åberopat samma grunder och omständigheter samt bevisning som vid TR:n. Bandupptagningar av vittnesförhör vid TR:n med E.N. M.S. E.A. och B.A. har avlyssnats i HovR:n.
Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte någon annan bedömning än den TR:n gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
HD
Allmänna arvsfonden överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle bifalla dess talan i målet.
Trygg-Hansa (ombud advokaten G.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. En försäkring till vilken förmånstagare insatts ingår enligt 104 § 1 st försäkringstavtalslagen inte i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Återkallelse eller ändring av ett förmånstagarförordnande kan ske i den ordning som föreskrivs i 103 § samma lag. Någon sådan ändring, med iakttagande av vad som där föreskrivs, har A-L.S. inte gjort. Hon har i stället i ett senare testamente förordnat att försäkringen skall ingå i boet, till vilket hon insatt sju kusinbarn som universella testamentstagare. Därmed får anses klarlagt att hennes avsikt varit att försäkringsbeloppet skulle tillfalla de universella testamentstagarna. Som HD fastslagit i rättsfallen NJA 1966 s 355 och NJA 1976 s 24 kan emellertid inte ett förordnande i testamente anses innebära ett återkallande av tidigare meddelat förmånstagarförordnande. Förmånstagarförordnandet är således alltjämt gällande.
Fråga är då om förmånstagarförordnandet kan tolkas på annat sätt än efter dess ordalydelse, dvs att A-L.S:s arvinge - Allmänna arvsfonden - skall vara förmånstagare. 105 § försäkringsavtalslagen innehåller vissa tolkningsregler när det gäller förmånstagares rätt till försäkringsbelopp. Där sägs bl a att där ej annat framgår av omständigheterna skall, där försäkringstagarens arvingar är insatta som förmånstagare, försäkringsbeloppet fördelas efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Ett visst utrymme finns således för att vid tolkningen av förmånstagarförordnandet ta hänsyn till vad som kan antas ha varit försäkringstagarens vilja vid förordnandets tillkomst.
A-L.S. hade tecknat en försäkring med standardförordnande till förmån för i första hand make, i andra hand arvingar. Ett sådant förordnande ges ofta för att säkerställa, att om något primärt förordnande inte kan verkställas, försäkringsbeloppet ändå skall komma arvingarna till del. Det kan då förefalla naturligt för försäkringstagaren att uppfatta "arvingar" som innefattande även åtminstone universella testamentstagare.
I doktrinen har också hävdats att om försäkringstagaren genom testamente förfogat över sin egendom till förmån för universell testamentstagare, är det ofta tvivelaktigt om han verkligen trots detta avsett att försäkringen skall tillfalla hans arvingar i strikt juridisk mening. Det bör ej vara uteslutet att med "arvingar" i förmånstagarförordnande även förstå universella testamentstagare. Särskilt gäller detta om arvsrätten enligt lag skulle tillkomma Allmänna arvsfonden. (Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl 1965 s597.)
Det är vid TR:n omvittnat att A-L.S. värnat om sina släktingar, att hon haft en negativ inställning till offentliga institutioner och att bon inte önskat att någon del av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla arvsfonden. Det kan därför antas att hon som "arvingar" uppfattat de aningar, eller universella testamentstagare, som hon själv utsåg.
Med hänsyn härtill får det testamentariska förordnandet tolkas som en precisering av det allmänt utformade och standardiserade förmånstagarförordnandet. Försäkringsbeloppet skall därför i enlighet med den vilja A-L.S. uttryckt i testamentet tillfalla de universella testamentstagarna. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Solerud, Nyström, Lambe, Lennander och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Frågan i målet gäller vilken tolkning som skall ges uttrycket "arvingar" i det förmånstagarförordnande som finns i A-L.S:s kapitalförsäkring hos Trygg-Hansa. Tolkat efter ordalydelsen innebär det att arvsfonden skall ha försäkringsbeloppet. I linje med vad HD uttalade i rättsfallet NJA 1976 s 24 blir emellertid avgörande vilken innebörd som A-L.S. avsåg vid förordnandets tillkomst när försäkringen tecknades.
Rättsfallet kan anses ge vid handen att det vid tolkningen av ett förmånstagarförordnande gäller en förhållandevis stark presumtion för att ordet arvingar innebär legala arvingar och inte universella testamentstagare (jfr Hellner, SvJT 1982 s 400f). Till stöd för en sådan ståndpunkt har anförts hänsynen till formkravet vid ändring av förmånstagarförordnanden, 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Vidare har anförts att oklarhet angående tolkningen av förmånstagarförordnanden inverkar på möjligheterna för försäkringsgivare att snabbt kunna betala ut försäkringsbeloppen till förmånstagarna och medför osäkerhet för dessa angående deras rätt att förfoga över de belopp som utbetalats till dem. (Jmf de yttranden som Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Sveriges advokatsamfund och Svenska Bankföreningen avgett i 1976 års rättsfall och i det tidigare rättsfallet NJA 1966 s 355.)
Om en försäkringstagare skall kunna anses ha med "arvingar" i ett förmånstagarförordnande avsett universella testamentstagare och inte dem som är arvingar enligt lag måste det alltså finnas klara belägg för detta. I A-L.S:s fall har domstolarna ansett att vittnesmålen i TR:n visar att hon inte önskat att någon del av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla arvsfonden samt att förmånstagarförordnandet med hänsyn till vad som utretts om hennes klart uttryckta vilja måste tolkas så att hon redan vid försäkringens tecknande avsett att utfallande försäkringsbelopp skulle tillfalla hennes universella testamentstagare. Det saknas grund för HD att göra annan bedömning av utredningen än att A-L.S. vid förmånstagarförordnandets tillkomst avsett att försäkringsbeloppet skulle tillfalla de släktingar som är universella testamentstagare efter henne. Med utgångspunkt i detta skall försäkringsersättningen i fråga inte tillfalla arvsfonden som legal arvinge. HovR:ns domslut skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d 11 nov 1996 (mål nr T 228/95).