Kontanterna i förrådet

Tingsrätten (ordförande rådmannen Malin Käll) anförde följande i dom den 27 april 2023.

Stämningsansökan daterad den 3 oktober 2022

Skuldfrågan

Rätten har under huvudförhandlingen lyft att den kan komma att bedöma den påstådda befattningen med narkotika, åtalspunkten 1 respektive 3, som ett brott.

F.M. har vidgått att den narkotika som avses i åtalspunkt 1 är hans. Han har förnekat att han har agerat tillsammans och i samförstånd med X.X. samt att han har innehaft narkotikan i överlåtelsesyfte.

Han har förnekat gärningen i åtalspunkt 2. Han har vidgått att det är hans kontanter men förnekat att det är fråga om ett penningtvättsbrott.

Han har erkänt gärningarna i åtalspunkt 3 och 4.

Yrkandena om förverkande

Rätten har under huvudförhandlingen lyft att yrkandet om förverkande av kontanterna kan komma att prövas mot regleringen i lagen om straff för penningtvättsbrott, i stället för mot det av åklagaren angivna lagrummet.

F.M. har bestritt yrkandena om förverkande av kontanterna och av märkesvarorna.

Rättsliga utgångspunkter

Åtalspunkten 1 grovt narkotikabrott och åtalspunkten 3 narkotikabrott

Åtalspunkten 2 grovt penningtvättsbrott

Den som överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet kan i vissa fall dömas för penningtvättsbrott. Om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde kan det bli aktuellt med straffansvar jämlikt 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott. Straffskalan för penningtvättsbrott av normalgraden är fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms för grovt penningtvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år (se 5 § lagen om straff för penningtvättsbrott).

För att en gärning ska räknas som penningtvättsbrott ska det finnas ett förbrott som gett upphov till ekonomisk vinning och det måste finnas en koppling mellan förbrottet och pengarna som ska tvättas. De närmare omständigheterna kring ett förbrott, såsom tid, plats, brottsutbyte eller förövare, måste inte bevisas utan det är tillräckligt att det bevisas att egendomen härrör från brott i en mera obestämd mening. Kravet på att verksamheten ska vara ”brottslig” förutsätter inte kännedom om konkreta gärningar utan avser brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer. Att egendomen ska ”härröra från” innebär att även sådant som satts i stället för det ursprungliga brottsutbytet kan vara föremål för penningtvätt. Beviskravet för egendomens koppling till brott eller brottslig verksamhet är detsamma som i brottmål i allmänhet, dvs. att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att denna koppling föreligger. Rekvisitet brottslig verksamhet är framför allt tillämpligt i situationer där medel från flera och framför allt olika typer av brottsliga gärningar som inträffat över tid blandats samman. I det läget måste inte åklagaren bevisa från vilket brott medlen härrör. (Se prop. 2013/14:121 s. 109.)

För att någon ska dömas för penningtvättsbrott måste det vara bevisat att han eller hon har haft uppsåt i förhållande till att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Straffansvaret enligt 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott begränsas vidare av att gärningen ska syfta till ett döljande eller främjande, dvs. det ska ha funnits ett penningtvättssyfte.

De i 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott angivna penningtvättsåtgärderna innefattar åtgärder av den som har begått det förbrott som genererat brottsutbytet. Sådan penningtvätt av vinster från egen brottslighet kallas självtvätt. Enligt allmänna straffrättsliga principer anses visst efterföljande handlande ingå som en så naturlig del i förbrottet att det ska betraktas som konsumerat av och medbestraffat med förbrottet. Normalt bör därför den som begått förbrottet dömas bara för det och inte också för penningtvätt. I vissa fall finns emellertid anledning att döma för förbrottet och penningtvättsbrottet i konkurrens. Det kan bli aktuellt i vissa situationer då penningtvättsåtgärderna klart går utöver vad som får anses utgöra sedvanlig hantering av brottsutbyte. (Se prop. 2013/14:121 s. 110 ff.) I detta fall aktualiseras dock inte frågor om konkurrens mellan förbrott och efterföljande penningtvättsåtgärder. Det finns inget påstående om att kontanterna som avses i åtalspunkten 2 skulle vara brottsutbyte till följd av gärningen åtalspunkten 1. Det är förstås omöjligt eftersom åtalet i åtalspunkten 1 avser narkotika som inte har sålts vidare utan enligt åklagaren förvaras i avvaktan på att så ska ske. Varken F.M. eller någon annan har i målet åtalats för den brottslighet som enligt åklagaren har genererat det brottsutbyte som avses i åtalspunkten 2.

Utvidgat förverkande

I 36 kap. 1 b § BrB regleras den förverkandeform som ofta kallas utvidgat förverkande. Av bestämmelsen framgår bl.a. att om någon döms för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte, ska även i annat fall än som avses i 1 § egendom förklaras förverkad om det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Förverkande får inte beslutas om det skulle vara oskäligt. Vad som kan bli föremål för utvidgat förverkande enligt 1 b § är alltså egendom som utgör utbyte av brottslig verksamhet. I motsats till vad som är fallet vid utbytesförverkande enligt 1 § krävs inte att det som förverkas kan knytas till ett visst, konkret brott. Åklagaren är därmed befriad från att behöva ange eller bevisa från vilket eller vilka enskilda brott som egendomen härrör eller att på annat sätt precisera vari den brottsliga verksamheten bestått.

Det är åklagaren som har bevisbördan för att den egendom som avses med förverkandeyrkandet utgör utbyte av brottslig verksamhet. Som framgått behöver sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten emellertid inte styrkas fullt ut. För att förverkande ska få ske är det tillräckligt att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Enligt motiven till regleringen innebär detta dels att vad åklagaren påstår måste vara sannolikt i sig, dels att sannolikheten för påståendet på ett tydligt sätt ska överträffa sannolikheten för att det förhåller sig på motsatt sätt (se prop. 2007/08:68 s. 95).

Som utbyte av ett brott eller av brottslig verksamhet anses vid förverkande även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte (36 kap. 1 c § BrB).

Enligt 36 kap. 5 a § BrB får förverkande av utbyte av verksamhet, eller vad som trätt i dess ställe, förverkas inte bara hos gärningsmannen utan även hos den som har förvärvat egendomen genom gåva. Syftet med bestämmelsen är att utbyte av brottslig verksamhet inte ska kunna undandras förverkande genom att föras över till någon annan, exempelvis en närstående. För att det som har getts i gåva till annan ska förverkas krävs inte ond tro eller liknande hos gåvomottagaren.

Tingsrättens bedömning (domskäl)

Skuldfrågan F.M.

Inledande

Det är utrett att polisen vid en husrannsakan i F.M:s och X.X:s gemensamma bostad den 11 oktober 2020 hittade den narkotika, det dopningsmedel, de kontanter om 610 000 kr och de märkesartiklar som aktuell stämningsansökan gäller. F.M. och X.X. var då ett par och var så fortfarande vid huvudförhandlingen i detta mål. – – –

Narkotikan, åtalspunkten 1, och kontanterna, åtalspunkten 2, hittades i ett förråd i lägenheten. Kontanterna låg öppet på ett fönsterbräde i förrådet.

Det är genom F.M:s egna uppgifter och övrig utredning ställt utom rimligt tvivel att han på tid och plats som åklagaren har påstått i vart fall ensam uppsåtligen har innehaft den narkotika, de kontanter och det dopningsmedel som anges i gärningsbeskrivningarna till åtalspunkterna 1–4. Åklagaren har vidare bevisat att innehavet av narkotika i åtalspunkten 1 inte varit för eget bruk och att det är tal om en så kvalificerad form av innehav att det är att betrakta som förvar jämlikt 1 § första stycket 4 narkotikastrafflagen.

Frågan nu är om åklagaren har ställt utom rimligt tvivel dels att F.M. har förvärvat och förvarat narkotikan i åtalspunkten 1 i syfte att överlåta den vidare. Av betydelse för den frågan är även den utredning angående kontanterna i förrådet och F.M:s ekonomiska förhållanden som åklagaren i stämningsansökan har åberopat under åtalspunkten 2 angående grovt penningtvättsbrott. Om den finansiella utredningen talar för att F.M. inte har haft legala inkomster som kan förklara kontanterna i förrådet, talar den enligt tingsrätten också för att narkotikan har förvärvats och förvarats i överlåtelsesyfte.

Förvärv och förvar i överlåtelsesyfte av narkotikan, åtalspunkten 1

Följande utredning stödjer enligt tingsrätten vad åklagaren har påstått om att F.M. har förvärvat och förvarat narkotikan i åtalspunkten 1 i överlåtelsesyfte.

I fönstret i samma förråd som narkotikan (åtalspunkten 1) anträffades låg en betydande summa i kontanter; 610 000 kronor (åtalspunkten 2). Kontanter i den omfattningen påträffades inte i bostaden vid en husrannsakan som genomfördes där i mars 2020. Att en så stor summa kontanter anträffas i anslutning till en så betydande mängd narkotika talar med styrka för att narkotika redan hade sålts och därmed även för att också den narkotika som fanns i förrådet skulle säljas. Av utredningen framgår att F.M. hade köpt en sedelräknare, vilket talar för en regelbunden och omfattande hantering av kontanter.

Enligt tingsrätten ger dessa omständigheter tillsammans ett sådant stöd åt åklagarens påstående om att F.M. har förvärvat och förvarat narkotikan i åtalspunkten 1 i överlåtelsesyfte att den – om bevisning som talar mot åtalet inte föranleder annat – är tillräcklig för att beviskravet ställt utom rimligt tvivel ska vara uppfyllt i nyss angiven del. Frågan är då om motbevisningen ska leda till att så inte ska längre ska anses vara fallet. Motbevisningen består främst i de uppgifter som F.M. själv har lämnat.

Enligt tingsrätten minskar inte F.M:s uppgifter och övrig motbevisning bevisvärdet av den utredning som tingsrätten funnit stöder åtalet på ett sådant sätt att beviskravet inte längre skulle vara uppfyllt. Tingsrätten finner det vid en sammantagen bedömning ställt utom rimligt tvivel att F.M. har förvärvat och förvarat narkotikan i åtalspunkten 1 i överlåtelsesyfte.

Samlad bedömning, åtalspunkterna 1, 3 och 4

Tingsrätten har i och med bedömningen ovan funnit det bevisat att F.M., i vart fall ensam, uppsåtligen har agerat på sätt som framgår av gärningsbeskrivningarna till åtalspunkterna 1, 3 och 4. Tingsrätten gör därtill bedömningen att det i detta fall är tal om ett sådant tidsmässigt och rumsligt samband att det är naturligt att betrakta narkotikainnehavet i åtalspunkterna 1 och 3 som en brottsenhet, oavsett om hanteringen av narkotikan i åtalspunkten 1 skett tillsammans och i samförstånd med X.X. eller inte. Gärningarna är att rubricera som grovt narkotikabrott och dopningsbrott, ringa brott. Det grova narkotikabrottet har enligt tingsrätten sett för sig ett straffvärde om fängelse två år och tre månader. Tingsrätten har vid brottsrubriceringen och bedömningen av straffvärdet i försvårande riktning beaktat den särskilt stora mängden narkotika och överlåtelsesyftet. Tingsrätten har dock även beaktat att utredningen inte ger direkt stöd för att F.M:s hantering ingått i någon större organisation. Det dopningsbrott, ringa brott, som F.M. döms för har ett straffvärde på dagsböter.

Kontanternas brottsliga härkomst och samlad bedömning, åtalspunkten 2

Tingsrätten övergår nu till frågan om åklagaren har ställt utom rimligt tvivel att kontanterna i åtalspunkten 2 härrör från brottslig verksamhet. Enligt tingsrätten är den bevisning som tingsrätten ovan redogjort för, när det gäller frågan om åklagaren har bevisat att narkotika förvärvats och förvarats i överlåtelsesyfte, av betydelse även för den frågan. Den bevisning som talar för att F.M. har ägnat sig åt att överlåta narkotika talar även för att kontanterna härrör från brottslig verksamhet.

När det gäller frågan om kontanterna härrör från brottslig verksamhet kan tingsrätten inleda med att konstatera att det rör sig om en stor mängd kontanter: 610 000 kr. Den utredning som tingsrätten ovan har redogjort för innebär att F.M:s redovisade inkomster inte kan förklara innehavet av en så stor mängd kontanter. Kontanterna har legat i ett fönsterbräde i direkt närhet till en stor mängd narkotika. Som ovan anförts har det i lägenheten även funnits andra föremål som kan användas vid försäljning av narkotika och det finns även andra omständigheter som talar för att den narkotikan förvarades i överlåtelsesyfte. Enligt tingsrätten ger dessa omständigheter tillsammans ett sådant stöd åt åklagarens påstående om att pengarna härrör från brottslig verksamhet att den – om bevisning som talar mot åtalet inte föranleder annat – är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt i nyss angiven del och för att F.M. har haft uppsåt i förhållande till det.

Frågan är då om motbevisningen ska leda till att så ändå inte är bevisat. F.M. har enligt tingsrätten inte kunnat lämna någon trovärdig förklaring till innehavet av kontanterna. Tingsrätten har ovan redovisat sin värdering av hans uppgifter. De uppgifter som F.M. har lämnat minskar därmed inte bevisvärdet av den utredning som tingsrätten nu funnit stöder åtalet på ett sådant sätt att beviskravet inte längre skulle vara uppfyllt. Det finns inte heller någon annan utredning som minskar bevisvärdet av den utredning som tingsrätten nu funnit stöder åtalet på ett sådant sätt att beviskravet inte längre skulle vara uppfyllt. Syftet med att inneha medlen i form av kontanter kan, under aktuella omständigheter, enligt tingsrätten inte ha varit annat än att dölja att pengarna härrör från brottslig verksamhet. Om det inte har varit hans eget syfte med åtgärden så måste det ha varit någon annans, vilket han i så fall måste ha insett.

Ovan innebär att det är bevisat att F.M. har begått den i åtalspunkten 2 åtalade gärningen. Gärningen är att rubricera som åklagaren har gjort. Åtalet mot F.M. för grovt penningtvättsbrott ska således bifallas. Sett för sig har gärningen enligt tingsrätten ett straffvärde om fängelse 9 månader.

Förverkande av kontanterna

Om det inte är uppenbart oskäligt ska pengar eller annan egendom som har varit föremål för penningtvättsbrott förverkas hos gärningsmannen (se 9 och 11 §§ lagen om straff för penningtvättsbrott). Förverkande av kontanterna kan i detta fall inte anses uppenbart oskäligt. Åklagarens yrkande om förverkande därav ska därmed bifallas.

Stämningsansökan daterad den 15 mars 2023

Inställning m.m.

F.M.

Skuldfrågan

F.M. har vidgått att de kontanter som avses i åtalspunkt 1 är hans, men förnekat att det är fråga om penningtvättsbrott.

Han har erkänt gärningen i åtalspunkt 2, men uppgett att gärningen bör rubriceras som ringa brott.

Yrkandena om förverkande

Rätten har under huvudförhandlingen lyft att yrkandet om förverkande av kontanterna kan komma att prövas mot regleringen i lagen om straff för penningtvättsbrott, i stället för mot det av åklagaren angivna lagrummet.

F.M. har bestritt yrkandet om utvidgat förverkande avseende kontanterna och halsbandet, men inte haft någon erinran mot att dopningsmedlen förverkas. – – –

Tingsrättens bedömning (domskäl)

Skuldfrågan

Åtalspunkten 2

– – – Vad som nu har anförts innebär att F.M., i enlighet med åtalet, ska dömas för att olovligen ha innehaft dopningsmedel på sätt anges i gärningsbeskrivningen, åtalspunkten 2. Mängden dopningsmedel är sådan att gärningen är att bedöma som brott av normalgraden. Gärningen har, sett för sig, ett straffvärde om fängelse en månad.

Åtalspunkten 1

Vad som nu har anförts innebär att aktuellt åtal mot F.M. för penningtvätt ska lämnas utan bifall.

Stämningsansökan daterad den 17 oktober 2022

Inställning m.m.

Skuldfrågan

F.M. har förnekat gärningarna på den grunden att han inte har haft det uppsåt som krävs för att dömas för brott.

Tingsrättens bedömning (domskäl)

Skuldfrågan

– – – Tingsrätten finner det därmed vid en sammantagen bedömning bevisat att F.M. har gjort sig skyldig till de gärningar som åklagaren har påstått i gärningsbeskrivningarna. Gärningarna är att rubricera som åklagaren har gjort. Åtalet mot F.M. avseende olovlig körning, grovt brott, och brukande av falsk urkund ska således bifallas. Brottet olovlig körning, grovt brott, har sett för sig ett straffvärde på dagsböter. Brottet brukande av falsk urkund har sett för sig ett straffvärde om fängelse en månad.

Påföljd F.M.

Tingsrättens bedömning (domskäl)

Eftersom det är tal om flerfaldig brottslighet ska tingsrätten bestämma ett straffvärde för den samlade brottslighet som F.M. nu döms för. Utgångspunkten för bedömningen av det samlade straffvärdet är i allmänhet det allvarligaste brottet. Till straffvärdet för detta brott läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. Ofta gäller att ju allvarligare det allvarligaste brottet är, desto mindre betydelse får den övriga brottsligheten. Tingsrätten gör bedömningen att det gemensamma straffvärdet uppgår till fängelse 2,5 år.

F.M:s försvarare har gjort gällande att den tid som har gått sedan aktuella gärningar begicks och det dröjsmål som har förelegat i handläggningen ska få betydelse vid straffmätningen. En fråga som försvararen har lyft är om det är tal om en alltför sen lagföring enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB. En annan fråga som försvararen har lyft är om F.M:s rätt enligt Europakonventionen att inom skälig tid få en rättslig prövning har kränkts genom långsam handläggning. Även det kan i så fall få betydelse vid straffmätningen. När det gäller den regleringen är det tiden från delgivning av brottsmisstanke som är av relevans. (Se rättsfallet NJA 2012 s. 1038 samt art. 6 Europakonventionen och 29 kap. 5 § första stycket 9 BrB.)

HD har uttalat att en utgångspunkt för bedömningen kan vara att en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål får godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer (se ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 och jfr med NJA 2005 s. 726). Det är vidare som utgångspunkt först om själva dröjsmålet uppgår till totalt ett år som det är aktuellt med reduktion pga. brott mot Europakonventionen. Enligt tingsrätten innebär det att när det handlar om mål som inte behandlas med förtur, återigen som utgångspunkt, så är det först om handläggningstiden i tingsrätten uppgår till tre år som det kan vara tal om ett sådant brott mot Europakonventionen som ska beaktas vid påföljdsbestämningen.

Av de gärningar som F.M. nu döms för har de första gärningarna begåtts den 11 oktober 2020, alltså för ca 2,5 år sedan. Utifrån tingsrättens redogörelse ovan av gällande rätt gör tingsrätten bedömningen att det inte är tal om något sådant brott mot Europakonventionen att det ska ges betydelse vid straffmätningen. Enligt tingsrätten är det inte heller tal om sådan sen lagföring att det ska ges betydelse jämlikt 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB. Det hade varit självfallet varit önskvärt om lagföring kunnat ske snabbare, men dröjsmålet är alltså inte sådant att F.M. ska ådömas ett lindrigare straff. Det finns inte heller några andra s.k. billighetsskäl som ska beaktas.

Mot bakgrund av det höga straffvärdet är det uteslutet med annan påföljd än fängelse. Fängelsestraffets längd ska i enlighet med det gemensamma straffvärdet bestämmas till 2,5 år.

Domslut

Tingsrätten dömde F.M. för grovt narkotikabrott, grovt penningtvättsbrott och ringa dopningsbrott begångna den 11 oktober 2020, grov olovlig körning och brukande av falsk urkund begångna den 19 mars 2022 samt dopningsbrott begånget den 27 maj 2021.

Tingsrätten frikände F.M. från åtalet för penningtvättsbrott den 27 maj 2021.

Narkotikabrott den 11 oktober 2020 bedömdes ingå i grovt narkotikabrott den 11 oktober 2020 som F.M. dömdes för.

Påföljden bestämdes till fängelse 2 år 6 månader.

I beslag tagna kontanter om 610 000 kr och märkesvaror förklarades förverkade.

F.M. skulle betala en avgift till brottsofferfonden.

Hovrätten (hovrättsråden Åsa Bokström, Patrik Skogh och Christina Blomberg, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 19 juni 2024.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom ska F.M. i inte överklagade skuldfrågor dömas för de gärningar som tingsrätten funnit honom skyldig till. De ska rubriceras som tingsrätten har gjort.

När det gäller åtalet för övriga gärningar har parterna lagt fram i allt väsentligt samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten. Dessutom har F.M. åberopat ytterligare ett kvitto och ett fotografi. Det som har tagits upp i hovrätten ger inte anledning till några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort vare sig i frågan om skuld, påföljd, straffmätning eller förverkande. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i dessa delar.

Hovrättens domslut

1Hovrätten, som tillämpar 1 § första stycket 3 p och 4 p samt 3 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före den 1 juli 2023, fastställer tingsrättens dom.

2Det som tingsrätten har beslutat om beslag ska fortsätta att gälla.