Propositionens huvudsakliga innehåll

En framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brottslighet kräver åtgärder för att dels beröva kriminella deras brottsvinster, dels förhindra att vinning av brott återinvesteras och omsätts inom den legala ekonomin. I det arbetet är en effektiv kriminalisering av penningtvätt, tillsammans med goda möjligheter att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt, viktiga redskap.

I propositionen föreslås en ny lag om straff för penningtvättsbrott. Straffbestämmelserna har, jämfört med dagens reglering, fått en annan utformning för att de ska bli enklare att tillämpa. Straffansvaret föreslås omfatta även den som tvättar vinster från egen brottslighet (självtvätt), liksom den som i näringsverksamhet eller liknande medverkar till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte (näringspenningtvätt). Straffansvar föreslås för försök, förberedelse och stämpling till brott som inte är ringa.

Vidare föreslås utökade möjligheter att förverka egendom som har varit föremål för penningtvätt. Förslaget innebär dessutom att det ska vara möjligt att belägga egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism med ett tillfälligt förbud att disponera den (dispositionsförbud). Även en möjlighet att ta sådan egendom i beslag föreslås (penningbeslag).

I propositionen behandlas också tillträdet till Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism. Genom de lagändringar som föreslås bedöms Sverige leva upp till konventionens krav.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen,

dels antar regeringens förslag till

1. lag om straff för penningtvättsbrott,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,

4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

5. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

6. lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall,

7. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551),

8. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

dels godkänner

9. Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism, 10. en förklaring enligt artikel 3.2 a av innebörd att beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken, förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år, 11. en förklaring enligt artikel 3.2 a av innebörd att Sverige förbehåller sig rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 inte ska ske när det gäller utbyte av skattebrott i den utsträckning sådant utbyte kan tas i anspråk inom ramen för skatteförfarandet, 12. en förklaring enligt artikel 53.4 av innebörd att Sverige inte avser att tillämpa artikel 3.4 om omvänd bevisbörda vid förverkande, 13. en förklaring enligt artikel 31.2 b av innebörd att handlingar inte ska kunna sändas för delgivning mellan konventionsstater på tjänstemannanivå, 14. en förklaring enligt artikel 35.3 av innebörd att en framställning ställd till Sverige enligt konventionen och bifogade handlingar ska vara avfattade på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljda av en översättning till något av dessa språk.

• Sida 6
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs följande

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt.

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

2 § Med brott i 3 och 4 §§ avses

1. gärning som utgör brott enligt svensk lag, eller

2. gärning som utgör brott enligt utländsk lag och som motsvarar brott enligt svensk lag.

Ansvar

3 § För penningtvättsbrott döms, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, den som

1. överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen, eller

2. tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd.

Straffet är fängelse i högst två år.

4 § För penningtvättsbrott döms även den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

5 § Är brott som avses i 3 eller 4 § grovt, döms för grovt penningtvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

6 § Är brott som avses i 3 eller 4 § ringa, döms för penningtvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 7
•  Original

För penningtvättsförseelse döms även den som i fall som avses i 3 eller

4 § inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

7 § Den som, i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §, döms för näringspenningtvätt till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

8 § För försök, förberedelse eller stämpling till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt som inte är ringa, döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Förverkande

9 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1. pengar eller annan egendom som varit föremål för brott enligt 3, 4, 5 eller 6 § eller, med undantag för näringspenningtvätt, 8 § eller värdet av sådan egendom,

2. utbyte av brott enligt denna lag, och

3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Att egendom som varit föremål för brott enligt 7 § eller enligt 8 § som avser näringspenningtvätt kan tas i förvar framgår av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

10 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för sådan egendom får dess värde förklaras förverkat.

11 § Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1. gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet,

2. den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande var,

3. den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken,

4. den som efter brottet förvärvat egendomen

a) genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva, eller

• Sida 8
•  Original

b) på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket 1–3, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt 9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket 1–3.

Penningbeslag

12 § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

13 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag.

Penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

• Sida 9
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken¹

dels att 9 kap. 6 a och 7 a §§ ska upphöra att gälla,

dels att 9 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

11 §²

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ocker, grovt häleri eller grovt penninghäleri och för stämpling till grovt häleri eller grovt penninghäleri döms till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap. Vad som anges i 23 kap. 3 § skall dock inte gälla i fråga om försök till utpressning.

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ocker eller grovt häleri och för stämpling till grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri dömes den som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, skall han vara fri från ansvar.

Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri döms den som för att bedra försäkringsgivare eller annars med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon med samma uppsåt försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon innan skadan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

¹ Senaste lydelse av 9 kap. 6 a § 1999:164 9 kap. 7 a § 1999:164. ² Senaste lydelse 2001:780.

• Sida 10
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §³

Har egendom som frånhänts någon genom brott anträffats hos annan som uppenbart saknar rätt till egendomen eller har den anträffats utan att vara i någons besittning och är varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen känd, skall egendomen tas i förvar, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller egendom som har förvärvats eller mottagits under förhållanden som anges i 9 kap. 6 § andra stycket eller

7 § andra stycket 1 brottsbalken.

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom tas i förvar:

1. egendom som har frånhänts någon genom brott och som anträffats hos någon annan som uppenbart saknar rätt till egendomen,

2. egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd,

3. egendom som har förvärvats eller tagits emot under förhållanden som anges i 9 kap. 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket 1 brottsbalken, och

4. egendom som har varit föremål för brott som avses i 7 § lagen ( 2014:000 ) om straff för penningtvättsbrott.

Första stycket tillämpas också om varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Första stycket tillämpas också om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Bestämmelser om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

³ Senaste lydelse 1991:452.

• Sida 11
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 4 b § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 b §⁴

Ett krav avseende tillgångar, som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken, skall inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.

Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 §brottsbalkeneller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.

Om åtal har väckts för brott enligt första stycket avseende viss insättning och ersättning begärs för insättningen, skall garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Om åtal har väckts för brott som avses i första stycket avseende en viss insättning och ersättning begärs för insättningen, ska garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

⁴ Senaste lydelse 2007:1433.

• Sida 12
•  Original

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1999:158) om investerarskydd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken, skall inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 § brottsbalkeneller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

18 §⁵

Om åtal har väckts för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken avseende viss tillgång och ersättning begärs för tillgången, skall garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Om åtal har väckts för brott som avses i 14 § avseende viss tillgång och ersättning begärs för tillgången, ska garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

⁵ Senaste lydelse 2007:1434.

• Sida 13
•  Original

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

dels att 3 och 7 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 8 och 9 §§, samt närmast före 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa skall användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år.

Den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år.

Är brott som anges i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

Om brott som anges i första stycket är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

I ringa fall döms inte till ansvar. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

7 §

Tillgångar som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för tillgångarna kan värdet av dessa förklaras förverkat. Även utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan värdet av den förklaras förverkat. Även utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

• Sida 14
•  Original

Penningbeslag

8 §

Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

9 §

Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

• Sida 15
•  Original

2.7. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 42 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

42 §⁶

En revisor ska vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt någon av följande bestämmelser:

1. 9 kap. 1, 3, 6 a och 9 §§, 10 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 11 kap. 1, 2, 4 och 5 §§brottsbalken, och

2. 2, 4, 5 och 10 §§skattebrottslagen (1971:69).

1. 9 kap.1, 3 och 9 §§, 10 kap.1, 3, 4 och 5 §§ samt 11 kap.1, 2, 4 och 5 §§brottsbalken,

2. 2, 4, 5 och 10 §§skattebrottslagen (1971:69), och

3. 3–5 §§ och, om brottet inte är ringa, 7 § lagen ( 2014:000 ) om straff för penningtvättsbrott.

En revisor ska även vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att någon inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt 10 kap.5 a–5 e §§brottsbalken.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första eller andra stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. Äldre bestämmelser gäller avseende misstanke om brott som begåtts före ikraftträdandet.

⁶ Senaste lydelse 2012:303.

• Sida 16
•  Original

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

dels att 3 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 3 kap. 8 och 9 §§, samt närmast före 3 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §

En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen.

Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen. Om den egendom som den eller de misstänkta transaktionerna avser finns hos verksamhetsutövaren ska detta anges särskilt, liksom uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen.

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedelbart i efterhand.

På begäran av Rikspolisstyrelsen ska verksamhetsutövaren eller den som yrkesmässigt driver lotteri- och spelverksamhet utan dröjsmål lämna alla uppgifter som behövs för en utredning om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

När uppgifter har lämnats enligt andra stycket, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–4 §§ lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt eller finansiering av terrorism som myndigheten begär.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i 14 a § kasinolagen (1999:355).

• Sida 17
•  Original

Dispositionsförbud

8 §

Om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare, får Rikspolisstyrelsen besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud).

Beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Om förutsättningarna enligt första och andra styckena är uppfyllda, får Rikspolisstyrelsen fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

9 §

Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas.

Finns det inte längre skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar förflutit från Rikspolisstyrelsens beslut, om den inte hävts före det.

Verksamhetsutövaren ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts.

Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Be-

• Sida 18
•  Original

slut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

• Sida 19
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 19 augusti 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över kriminaliseringen av penningtvätt och vissa därmed sammanhängande frågor. I uppdraget ingick att överväga om kriminaliseringen av penningtvätt behöver förenklas och förtydligas samt att ta ställning till om det straffbara området för penningtvätt bör utvidgas. Utredaren skulle också ta ställning till om ändringar i kriminaliseringen av penningtvätt medför behov av att utöka möjligheterna att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt. För att säkerställa att det finns effektiva regler för att bekämpa penningtvätt fick utredaren också i uppdrag att ta ställning till om det finns behov av och om det är lämpligt att göra ändringar i systemet för att tillfälligt stoppa misstänkta transaktioner. I uppdraget ingick slutligen att ta ställning till om Sverige ska tillträda Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism, samt vilka lagändringar som i så fall krävs.

Utredningen, som antog namnet 2010 års Penningtvättsutredning, överlämnande i mars 2012 betänkandet Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud (SOU 2012:12). Betänkandet har remissbehandlats.

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2012/2240/L5).

För att komplettera beredningsunderlaget utarbetades inom Justitiedepartementet en promemoria (Ju2013/7019/L5) med förslag till en ny möjlighet att ta viss typ av egendom som skäligen kan antas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism, i beslag (penningbeslag). Promemorian har remissbehandlats.

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2013/7019/L5).

Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism i dess officiella engelska lydelse finns i bilaga 7 och en icke-officiell översättning till svenska finns i bilaga 8.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 januari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna regleringen när det gäller kriminaliseringen av penningtvätt och därmed sammanhängande frågor men har haft vissa synpunkter av såväl saklig som lagteknisk karaktär. Regeringen återkommer till dessa i avsnitt 7.4, 7.5, 7.10, 9.2.2, 11 och i författningskommentaren.

I lagrådsremissen behandlades även förslag till lagändringar med anledning av den omorganisation av polisen som genomförs den 1 januari 2015 då Rikspolisstyrelsen slås samman med de 21 polismyndigheterna i

• Sida 20
•  Original

den nya Polismyndigheten (se bilaga 9, avsnitt 2, 8, 11 och 12), vilka inte behandlas i denna proposition. Regeringen avser att återkomma till dessa lagförslag i den proposition som följer på lagrådsremissen En ny organisation för polisen.

4. Bakgrund

4.1. Vad är penningtvätt?

Det finns inte någon allmänt vedertagen definition av penningtvätt, men med begreppet förstås vanligtvis åtgärder som syftar till att dölja eller omsätta vinning av brottslig verksamhet.

Begreppet penningtvätt förekommer inte uttryckligen inom svensk straffrätt men penningtvättsåtgärder bestraffas som penninghäleri eller penninghäleriförseelse (9 kap. 6 a respektive 7 a § BrB). Dessa straffbestämmelser tar sikte på åtgärder för att ”tvätta” egendom som någon annan har förvärvat eller på annat sätt tillgodogjort sig genom brott. Penningtvättsåtgärder kan också vara möjliga att bestraffa enligt andra straffbestämmelser, t.ex. som häleri eller skyddande av brottsling.

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) definieras penningtvätt som sådana åtgärder med brottsligt förvärvad egendom som kan medföra att egendomens samband med brott döljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återanskaffandet av egendomen försvåras, och sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen. Vidare avses sådana åtgärder med annan egendom än sådan som är brottsligt förvärvad, om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning. Definitionen är utformad i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (tredje penningtvättsdirektivet). Direktivet innehåller bestämmelser om administrativa åtgärder för att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism.

^I

Brottsförebyggande rådets rapport Penningtvätt. Rapportering och hantering av misstänkta transaktioner (Brå 2011:4) anges att innebörden av begreppet penningtvätt varierar beroende på i vilket sammanhang och i vilket syfte det används. Enligt rapporten brukar tre syften lyftas fram inom forskningen. Brottsutbytet ska omvandlas till en mindre misstänkt form av tillgång, pengarnas illegala ursprung och deras ägarskap ska döljas och en legitim förklaring eller källa för pengarna ska skapas (Brå 2011:4 s. 23).

Själva penningtvätten beskrivs enligt rapporten som en process som ofta delas in i tre delvis överlappande faser: placering, skiktning och integrering.

Genom placeringen förs brottsutbytet in i det legala ekonomiska systemet, ofta genom att egendomen placeras i en bank eller annan finansiell institution. Därigenom omvandlas tillgångarna från kontanter till ett konto-

• Sida 21
•  Original

tillgodohavande eller motsvarande och det första syftet är därmed uppfyllt. Under skiktningen genomförs olika transaktioner för att försvåra möjligheten att spåra pengarnas olagliga ursprung och vem som är ägare. Pengarna kan plockas ut och flyttas mellan olika konton och olika finansiella institut. De kan också cirkuleras mellan olika ekonomiska sektorer, företag och finansiella institut, ibland flera länder. Vid integreringen skapas en till synes legitim förklaring eller källa till pengarna. Detta kan ske exempelvis genom fiktiva affärsaktiviteter eller genom att pengarna maskeras som spelvinster eller banklån. När denna fas är genomförd är penningtvätten avslutad och pengarna integrerade i det finansiella systemet och kan användas för lagliga syften (Brå 2011:4 s. 24–30).

Omfattningen av penningtvätt

Internationella valutafonden uppskattar att värdet av tvättade pengar internationellt sett uppgår till mellan två och fem procent av världens totala bruttonationalprodukt (BNP).⁷ Enligt FN-organet UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime) uppskattas det totala värdet som är tillgängligt för penningtvätt till 2,7 procent av världens totala BNP, vilket motsvarar ca 1 600 miljarder USD (2009).⁸

Någon uppskattning av värdet av tvättade pengar i Sverige finns inte. Däremot kan nämnas att antalet rapporter om misstänkta transaktioner från verksamhetsutövare till Rikspolisstyrelsen under 2012 uppgick till 9 436 stycken. Inom Rikspolisstyrelsen är det Finanspolisen som tar emot, bearbetar och analyserar information om bl.a. penningtvätt och finansiering av terrorism.

4.2. Finansiering av terrorism

Eftersom åtgärder mot penningtvätt delvis sammanfaller med åtgärder mot finansiering av terrorism finns det anledning att även redogöra för den straffrättsliga regleringen avseende det senare. Enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen) är det straffbart att samla in, tillhandahålla eller ta emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa ska användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet. Med särskilt allvarlig brottslighet i lagens mening avses bl.a. mord, dråp, grov misshandel, människorov, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och sabotage, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd. Även flera andra allvarliga brott, däribland terroristbrott, grovt sabotage och kapning, är att anse som särskilt allvarlig brottslighet enligt finansie-

⁷ Reference guide to Anti-Money Laundering and Financing of Terrorism, Second Edition and supplement on Special Recommendation IX, 2006. ⁸ Estimating Illicit Financial Flows Resulting From Drug Trafficking and Other Transnational Organized Crimes, Research Report, October 2011.

• Sida 22
•  Original

ringslagen (2 §). Lagen genomför den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 9 december 1999 (prop. 2001/02:149).

I penningtvättslagen definieras finansiering av terrorism som insamling, tillhandahållande eller mottagande av tillgångar i syfte att de ska användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå sådan brottslighet som avses i 2 § finansieringslagen (1 kap. 5 § 4).

I det följande avses med terrorismfinansiering och finansiering av terrorism, finansiering av såväl terroristbrott som annan särskilt allvarlig brottslighet i enlighet med finansieringslagen.

4.3. Likheter och skillnader mellan penningtvätt och terrorismfinansiering

De medel som är föremål för penningtvätt har alltid ett brottsligt ursprung. Om egendomen inte är brottsligt åtkommen eller det inte rör sig om ett brottsligt berikande finns det inte något att tvätta. När det gäller finansiering av terrorism däremot, kan den egendom som används för att bekosta terrorism ha såväl olagligt som lagligt ursprung. Det som bestraffas är i stället syftet med en transaktion, dvs. vad egendomen ska användas till. Därför finns det vid terrorismfinansiering ofta inte något behov av att dölja medlens ursprung. Detta är en grundläggande skillnad mellan penningtvätt å ena sidan och finansiering av terrorism å den andra.

Från straffrättslig synpunkt är det sålunda fråga om motsatta förfaranden. Vid terrorismfinansiering är syftet att dölja vad egendomen är avsedd för, nämligen att finansiera terrorism. Syftet med penningtvätt är däremot att dölja att egendom härrör från brott och vem som är ägare till den, dvs. dess olagliga ursprung. Det som bestraffas vid penningtvätt är således efterföljande åtgärder, dvs. handlingar som ligger i tiden efter ett fullbordat brott.

Den gemensamma nämnaren är i stället att både penningtvätt och finansiering av terrorism i stor utsträckning använder det finansiella systemet för att uppnå det brottsliga syftet. Det innebär att båda typerna av brottslighet kan bekämpas med liknande metoder inom ramen för det finansiella systemet. Genom penningtvättslagen har skapats ett gemensamt administrativt regelverk som är avsett att förhindra att det finansiella systemet utnyttjas för penningtvätt och terrorismfinansiering. Från straffrättslig synpunkt finns det normalt inte anledning att lägga vikt vid den koppling mellan de båda områdena som finns i de administrativa reglerna. Däremot kan det finnas skäl att beakta en sådan koppling när det gäller en eventuell möjlighet att stoppa misstänkta transaktioner inom ramen för det finansiella systemet.

• Sida 23
•  Original

4.4. Sveriges åtaganden internationellt och inom EU

4.4.1. Förenta nationerna

Narkotikabrottskonventionen

FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen) antogs den 19 december 1988. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323).

Narkotikabrottskonventionen har till syfte att stärka det internationella samarbetet och effektivisera insatserna mot den internationella narkotikabrottsligheten. Konventionen innehåller förpliktelser att i olika hänseenden straffbelägga inte bara illegal framställning, försäljning och innehav av narkotika utan också förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från den illegala handeln.

När det gäller penningtvättsåtgärder föreskrivs att varje part ska straffbelägga omvandling eller överföring⁹ av egendom med vetskap om att egendomen härrör från ett eller flera narkotikabrott eller från delaktighet i sådant eller sådana brott, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung eller för att bistå en person som är delaktig i brottet eller brotten att undandra sig de rättsliga följderna av sina handlingar (artikel 3.1 punkterna b och c). Dessutom ska parterna kriminalisera döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung, av dess belägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning, eller av äganderätten eller andra rättigheter till den med vetskap om att egendomen härrör från ett eller flera narkotikabrott eller från delaktighet i sådant eller sådana brott. Med reservation för en parts konstitutionella principer och grundbegreppen i dess rättsordning ska dessutom förvärv, innehav eller användning¹⁰ av egendom, om gärningsmannen vid mottagandet kände till att egendomen härrörde från ett eller flera narkotikabrott eller från delaktighet i sådant brott, liksom medverkan, försök och stämpling vara straffbara.

Med anledning av Sveriges tillträde till konventionen utvidgades häleribestämmelserna genom införandet av bestämmelsen om otillbörligt främjande av annans möjligheter att tillgodogöra sig värdet av egendom som härrör från brottsligt förvärv eller annars medverkar till att dölja att egendomen förvärvats genom brott (dåvarande 9 kap. 6 § första stycket 3 och

⁹ I de engelska versionerna av de instrument som beskrivs i avsnitt 4.4 används genomgående begreppen conversion or transfer of property. Översättningen av dessa begrepp till svenska är dock inte enhetlig. I narkotikabrottskonventionen används uttrycken omsättning eller överlåtelse, i konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (se under nästa rubrik) används omvandling eller överlåtelse, i Europarådets förverkandekonventioner (avsnitt 4.4.3) omsättning eller överlåtelse och i EU:s penningtvättsdirektiv (avsnitt 4.4.4) slutligen omvandling eller överföring. I det följande används omvandling eller överföring. ¹⁰ Det engelska ordet use översätts med användning i narkotikabrotts- och förverkandekonventionerna, med användande i konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet samt med brukande i penningtvättsdirektivet. Orden är synonyma men här och i det följande används brukande.

• Sida 24
•  Original

4 samt 7 § BrB). Till skillnad från vad som följer av narkotikabrottskonventionen, begränsades den svenska kriminaliseringen inte till någon särskild typ av förbrott (se prop. 1990/91:127 s. 35 ff.).

Konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet

FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet antogs den 15 november 2000. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 2002/03:146, bet. 2004/05:SfU16, rskr. 2004/05:248).

Enligt artikel 6 ska konventionsstaterna kriminalisera uppsåtlig penningtvätt. De handlingar som ska vara straffbelagda är för det första omvandling eller överföring av egendom med vetskap om att den utgör vinning av brott, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa en person som är delaktig i förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina gärningar. För det andra gäller det döljande eller maskering av egendoms rätta natur eller ursprung, dess belägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning eller äganderätten eller annan rättighet till denna med vetskap om att den utgör vinning av brott.

Därutöver anges att vissa ytterligare gärningar, bl.a. förvärv, innehav och brukande samt medverkan, försök och stämpling till penningtvätt, ska kriminaliseras med reservation för vad som följer av grundbegreppen i konventionsstatens rättsordning.

Varje konventionsstat åtar sig att söka kriminalisera penningtvätt i förhållande till så många förbrott som möjligt och i vart fall när det gäller vissa typer av brott. Penningtvättsgärningarna ska vara straffbelagda oavsett om förbrottet faller under den nationella jurisdiktionen eller inte.

En stat har möjlighet att enligt de grundläggande principerna i sin nationella lagstiftning föreskriva att penningtvättsåtgärder vidtagna av den person som begått förbrottet (självtvätt) inte ska vara kriminaliserade.

4.4.2. Financial Action Task Force

Financial Action Task Force (FATF) är ett mellanstatligt organ som har till syfte att fastställa standarder och främja ett effektivt genomförande av rättsliga, administrativa och operativa åtgärder för att bekämpa penningtvätt, finansiering av terrorism och massförstörelsevapen, liksom andra relaterade hot mot integriteten i de internationella finansiella systemen. Sverige är medlem av FATF sedan organisationen inrättades vid G7-mötet i Paris 1989.

FATF har antagit fyrtio rekommendationer om åtgärder mot penningtvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av massförstörelsevapen. Genom ett ömsesidigt utvärderingssystem kontrollerar FATF att rekommendationerna följs. Förutom att övervaka implementeringen av rekommendationerna kartlägger FATF metoder för penningtvätt och finansiering av terrorism inom olika områden för att kunna anpassa motmedlen.

FATF har 36 medlemmar och genom ett antal FATF-liknande regionala organisationer har sammantaget över 180 jurisdiktioner förbundit sig att följa FATF:s rekommendationer och underkasta sig utvärdering av de nationella systemen. Rekommendationerna ligger också till grund för de

• Sida 25
•  Original

inom EU antagna penningtvättsdirektiven (se avsnitt 4.4.4), som i sin tur genomförts i Sverige genom penningtvättslagen.

Enligt de fyrtio rekommendationerna ska medlemsstaterna bl.a. kriminalisera penningtvätt och finansiering av terrorism (rekommendationerna 3 och 5) och vidare ska det finnas regler om förverkande (rekommendation 4). Kriminaliseringen av penningtvätt ska ske i enlighet med de ovan nämnda FN-konventionerna och så många brott som möjligt, och i vart fall alla allvarliga brott, ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. I samband med den senaste revideringen infördes skattebrott som ett av de brott som ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. Med reservation för grundläggande principer i den nationella rättsordningen ska medverkan, försök och stämpling till penningtvätt vara straffbara.

Ansvar för penningtvätt ska kunna utkrävas även av den person som begått förbrottet (självtvätt), om det inte strider mot grundläggande principer i den nationella rätten.

Sverige utvärderades inom ramen för den tredje omgången ömsesidiga utvärderingar i februari 2006. När det gäller det straffrättsliga systemet ansåg FATF att de dåvarande rekommendationerna om kriminalisering av penningtvätt huvudsakligen var uppfyllda. FATF konstaterade att penninghäleribestämmelsen täcker in de objektiva och subjektiva moment som föreskrivs i FN-konventionerna. Samtidigt framhölls det att självtvätt inte täcks av de svenska straffbestämmelserna och att utvärderingsgruppen inte kunde bekräfta att detta berodde på några grundläggande principer, såsom de definieras av FATF, varför Sverige borde kriminalisera självtvätt. Vidare ansåg FATF att försök och stämpling till penninghäleri av normalgraden borde göras straffbara.

4.4.3. Europarådet

1990 och 2005 års förverkandekonventioner

Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (1990 års förverkandekonvention) antogs den 8 november 1990. Sverige har tillträtt konventionen och i samband med detta gjordes bedömningen att Sverige genom befintlig lagstiftning lever upp till vad konventionen kräver, men att vissa förklaringar skulle lämnas vid tillträdet (prop. 1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59).

Syftet med konventionen är att underlätta det internationella samarbetet och den inbördes rättshjälpen vid brottsutredningar och för att spåra, ta i beslag och förverka brottsvinster. Genom konventionen åtar sig parterna särskilt att kriminalisera penningtvätt samt att förverka föremål som använts som hjälpmedel vid brott och vinning av brott, eller egendom motsvarande värdet av sådan vinning. Konventionen utarbetades med narkotikabrottskonventionen (se avsnitt 4.4.1) som förebild men med den skillnaden att 1990 års förverkandekonvention inte är begränsad till någon viss typ av förbrott. Syftet är i stället att den ska kunna omfatta alla slags brott och särskilt sådana brott som medför stora ekonomiska vinster. Definitionen av penningtvätt, liksom kriminaliseringsåtagandet, är i övrigt i allt väsentligt likalydande.

• Sida 26
•  Original

Konventionen från 1990 har vidareutvecklats och kompletterats vilket resulterat i Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (2005 års förverkandekonvention). Sverige har undertecknat konventionen. Dess närmare innehåll och frågan om ett svenskt tillträde behandlas i avsnitt 10.

För de stater som inte har tillträtt 2005 års förverkandekonvention gäller 1990 års konvention alltjämt. Stater som har tillträtt båda konventionerna tillämpar fortfarande 1990 års förverkandekonvention i förhållande till stater som ännu inte tillträtt 2005 års förverkandekonvention.

Enligt artikel 14 ska en finansunderrättelseenhet eller annan behörig myndighet eller behörigt organ kunna vidta brådskande åtgärder, när det finns misstanke om att en transaktion har samband med penningtvätt, och skjuta upp en transaktion eller vägra tillstånd till att den genomförs för att analysera transaktionen och bekräfta misstanken. Enligt konventionen får en stat föreskriva att en sådan åtgärd får vidtas först sedan en verksamhetsutövare har lämnat en rapport om en misstänkt transaktion. Varaktigheten av en sådan åtgärd får varje stat bestämma.

Enligt artikel 47 ska vidare varje part se till att finansunderrättelseenheten kan vidta sådana brådskande åtgärder även på framställning av en utländsk finansunderrättelseenhet. En transaktion ska då kunna avbrytas tillfälligt eller dess genomförande vägras i enlighet med den nationella lagstiftningen.

Som framgår av avsnitt 5.1.6 finns i dag begränsningar i möjligheterna att avbryta eller fördröja transaktioner som antas utgöra penningtvätt eller terrorismfinansiering.

4.4.4. Europeiska unionen

Penningtvättsdirektivet

Inom EU har arbetet mot penningtvätt resulterat i flera direktiv med regler om administrativa åtgärder som syftar till att förebygga och bekämpa penningtvätt genom att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt.

Det tredje och nu gällande penningtvättsdirektivet, som utvidgats till att omfatta åtgärder för att förebygga och bekämpa även finansiering av terrorism, bygger liksom de tidigare två direktiven i huvudsak på de rekommendationer som har antagits av FATF (prop. 2008/09:70 s. 47). Det omfattar åtgärder för kundkontroll samt gransknings- och rapporteringsåtgärder som ska vidtas av verksamhetsutövare inom dels bank- och finanssektorn, dels viss yrkesverksamhet som innebär bistånd vid eller genomförande av större finansiella transaktioner eller där risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är särskilt stor. Direktivet inleds med att ange att medlemsstaterna ska säkerställa att penningtvätt och finansiering av terrorism förbjuds, vilket dock inte innefattar ett krav på kriminalisering, samt vad som inom ramen för direktivet avses med penningtvätt och finansiering av terrorism (artikel 1). Definitionen av penningtvätt är i allt väsentligt densamma som i de internationella instrument som redogjorts för ovan, men saknar den begränsningsmöjlighet

• Sida 27
•  Original

som kan följa av konstitutionella principer när det gäller vissa typer av befattning samt osjälvständiga brottsformer. En väsentlig nyhet i det tredje penningtvättsdirektivet är reglerna om ett riskbaserat förhållningssätt. Utgångspunkten är att riskerna skiljer sig åt mellan olika länder, kunder och verksamhetsområden samt att riskbilden kan förändras över tid.

Sverige har genomfört det tredje penningtvättsdirektivet genom lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (prop. 2008/09:70), som ersatte den tidigare penningtvättslagen (se avsnitt 5.2).

Med anledning av dels en planerad femårsöversyn av det tredje penningtvättsdirektivet, dels revideringen av FATF-rekommendationerna i februari 2012 presenterade EU-kommissionen i februari 2013 ett utkast till ett nytt direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (KOM[2013] 45 slutlig).

Gemensam åtgärd om penningtvätt m.m.

EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor antog den 3 december 1998 en gemensam åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott¹¹. Regeringen beslöt att anta den gemensamma åtgärden vid regeringssammanträde den 26 november 1998 (Ju1998/3958/L5).

Åtgärden kompletterar förverkandekonventionen och syftar till att förbättra medlemsstaternas samarbete när det gäller penningtvätt, beslag och förverkande. Enligt den gemensamma åtgärden åtar sig medlemsstaterna bl.a. att se till att deras lagstiftning om penningtvätt och förverkande är så generell som möjligt och inte begränsad till vissa brott eller brottstyper. Vidare föreskrivs i åtgärden att medlemsstaterna ska ta bort eller begränsa sina reservationer till förverkandekonventionens bestämmelser i dessa delar.

Sverige har på sätt som föreskrivs i den gemensamma åtgärden begränsat sin förklaring i förhållande till förverkandekonventionen genom att utvidga dels kretsen av förbrott till penningtvätt (regeringsbeslut den 10 juni 1999, Ju1999/2704/L5), dels möjligheten att förverka egendom (regeringsbeslut den 19 maj 2005, Ju2005/4602/L5).

Rambeslutet om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott

Rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott¹² antogs för att delvis ersätta och skärpa den gemensamma åtgärden från 1998. Bakgrunden var bl.a. att det rådde osäkerhet om i vilken utsträckning de gemensamma åtgärderna var bindande för medlemsstaterna.

¹¹ EGT L 333, 9.12.1998, s. 1. ¹² EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

• Sida 28
•  Original

I rambeslutet anges att det inte får göras eller vidhållas några reservationer i fråga om 1990 års förverkandekonventions krav när det gäller förverkande, om brottet bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år. Medlemsstaterna får emellertid vidhålla reservationer när det gäller förverkande av vinning av skattebrott, under förutsättning att man såväl nationellt som vid internationellt samarbete kan förverka sådan vinning genom nationell, EGrättslig eller internationell lagstiftning för indrivning av skattefordringar. Rambeslutet innebär vidare att några reservationer inte får göras eller vidhållas i fråga om 1990 års förverkandekonventions krav om att ”allvarliga brott” ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. Till denna kategori av brott ska under alla förhållanden räknas de brott som bestraffas med frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år eller, när det gäller stater som har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader.

Vid antagandet av rambeslutet gjordes bedömningen att Sverige bör begränsa sin förklaring till förverkandekonventionen men att den svenska lagstiftningen väl uppfyllde rambeslutets krav (prop. 2000/01:58 s. 12).

Bedrägerikonventionen med tilläggsprotokoll

Konventionen om skydd för de Europeiska gemenskapernas finansiella intressen¹³ (bedrägerikonventionen) antogs 1995 inom ramen för samarbetet inom den tredje pelaren i EU. Syftet med konventionen är att förbättra skyddet för gemenskapernas finansiella intressen mot framför allt bedrägerier genom att medlemsstaterna åtar sig dels att kriminalisera vissa gärningar, dels att uppfylla vissa minimikrav gällande jurisdiktion, utlämning och internationell rättslig hjälp. Konventionen kompletterades med ett första tilläggsprotokoll rörande korruption¹⁴ och ett protokoll angående förhandsavgörande av EG-domstolen¹⁵.

Ett andra tilläggsprotokoll om penningtvätt antogs 1997.¹⁶ Syftet med det protokollet är bl.a. att säkerställa att penningtvätt avseende vinning av bedrägeri eller korruption som skadar eller kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen är straffbelagt i medlemsstaterna, att det ska finnas möjlighet att hålla juridiska personer ansvariga för brott som begås inom ramen för den juridiska personens verksamhet samt att säkerställa att förverkande kan ske av hjälpmedel för och vinning av nämnda

¹³ KONVENTION av den 26 juli 1995 som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. ¹⁴ PROTOKOLL av den 27 september 1996 som upprättats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. ¹⁵ Rådets akt av den 29 november 1996 om upprättande på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen av protokollet om förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol angående tolkningen av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. ¹⁶ ANDRA PROTOKOLLET av den 19 juni 1997 som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

• Sida 29
•  Original

brott. Enligt protokollet ska medlemsstaterna kriminalisera penningtvätt, såsom begreppet definieras i penningtvättsdirektivet (se ovan), när det rör vinning av bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv korruption.

Sverige har genomfört bedrägerikonventionen och de tre protokollen, vilket ledde till vissa lagändringar (prop. 1998/99:32 och 2000/01:133). Ändringarna innebar bl.a. kriminalisering av subventionsmissbruk, vissa ändringar när det gäller mutbrott och bestickning, liksom straffansvar för försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri.

I juli 2012 presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om bekämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen (KOM

[

2012] 363 slutlig) vilket

föreslås ersätta bedrägerikonventionen och dess tre protokoll. Förslaget innehåller regler om bl.a. brottsdefinitioner om bedrägerier som riktar sig mot EU:s budget både när det gäller utgifts- och inkomstsidan, brottsdefinitioner om bedrägerirelaterad brottslighet såsom penningtvätt, korruption och förskingring, minimiregler om påföljder, ansvar och sanktioner för juridiska personer, samt jurisdiktion och preskription. Förhandlingarna inom rådet inleddes under hösten 2012 och en överenskommelse om en allmän inriktning träffades vid rådet för rättsliga och inrikes frågor i juni 2013 men direktivet har ännu inte antagits.

Aviserat straffrättsligt direktiv om penningtvätt

EU-kommissionen har i olika sammanhang uttalat att den avser att presentera ett straffrättsligt direktiv om penningtvätt under innevarande mandatperiod som löper ut den 31 oktober 2014.

5. Nuvarande reglering

5.1. Straffrättslig reglering

5.1.1. Medverkan och efterföljande delaktighet

Penningtvätt innebär att någon vidtar åtgärder med egendom som har samband med ett brott som är fullbordat. Om åtgärderna vidtas innan det brott som gett upphov till den ekonomiska vinningen, det s.k. förbrottet, har fullbordats, kan det i stället vara fråga om straffbar medverkan till förbrottet. I medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken finns en generell reglering av de fall då främjande av brott kan medföra straffansvar.

För främjande som sker efter det att brottet är avslutat, s.k. efterföljande delaktighet, saknas däremot en generell reglering. Olika fall av sådan delaktighet är i stället straffbelagda enligt särskilda regler. Till dem hör straffbestämmelserna om häleri och häleriförseelse, penninghäleri och penninghäleriförseelse samt skyddande av brottsling. Även i specialstraffrätten finns bestämmelser om straff för efterföljande delaktighet. Således är enligt

• Sida 30
•  Original

1 § 5 narkotikastrafflagen (1968:64) förvaring och befordran av vederlag för narkotika straffbart som narkotikabrott förutsatt att förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Detta gäller även om vederlaget avser redan fullbordat narkotikabrott (prop. 1982/83:141 s. 23 f.). Liknande straffbestämmelser finns för viss befattning med egendom som varit föremål för smuggling eller tullbrott (olovlig befattning med smuggelgods, 12 § lagen [2000:1225] om straff för smuggling) liksom med olovligen tillverkad sprit eller spritdrycker (11 kap. 1 § 2 alkohollagen [2010:1622]).

Straffansvaret för vad som i dagligt tal benämns penningtvätt regleras i 9 kap.6 a och 7 a §§brottsbalken. Brottsrubriceringen är penninghäleri och penninghäleriförseelse. Bestämmelserna överlappar i viss mån dem om häleri och häleriförseelse i 9 kap.6 och 7 §§brottsbalken. En gärning kan alltså uppfylla rekvisiten för såväl häleri (sak- eller vinningshäleri) som penninghäleri. Penningtvättsförfaranden kan i vissa fall dessutom uppfylla rekvisiten för skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § brottsbalken (prop. 1990/91:19 s. 55). Denna bestämmelse tar inte specifikt sikte på att hjälpa en brottsling att dölja brottsutbytet men kan i vissa fall tillämpas på den som, utan otillbörlig vinning för egen del, förvarar eller döljer annans brottsliga förvärv. Om förutsättningarna för ansvar för häleri eller penninghäleri är uppfyllda ska normalt endast dömas för det brottet. Om hälaren, däremot gjort mer än tagit befattning med brottsutbytet, t.ex. gömt tjuven eller hjälpt denne att undkomma, kan det finnas anledning att döma i konkurrens för båda brotten.

5.1.2. Penninghäleri

Straffansvar för penningtvättsåtgärder infördes den 1 juli 1991 genom tillägg av två nya punkter i häleriparagrafen (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323). Utvidgningen gjordes för att Sverige skulle uppfylla sina åtaganden enligt narkotikabrottskonventionen (se avsnitt 4.4.1). Bestämmelserna fick en generell utformning så att inte endast narkotikabrott utan varje förbrott som innefattar förvärv från någon omfattas. Den 1 juli 1999 fördes dessa bestämmelser oförändrade över till en ny straffbestämmelse om penninghäleri (prop. 1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Samtidigt utvidgades straffansvaret till att omfatta även den som bistår med att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv.

Som penninghäleri bestraffas att otillbörligen främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom (9 kap. 6 a § första stycket 1 BrB). Åklagaren måste kunna styrka en koppling mellan egendomen och den ursprungliga brottsligheten. För straffansvar krävs vidare att gärningen i det enskilda fallet främjat någon annans möjligheter att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Det straffbara området begränsas av att främjandet ska ha varit otillbörligt, vilket innebär att normala vardagstransaktioner inte omfattas av bestämmelsen. Det krävs inte att gärningsmannen har tagit befattning med egendomen utan varje typ av förfarande som bidragit till att någon kunnat tillgodogöra sig vad som härrör från brott kan leda till ansvar under förutsättning att främjandet är otillbörligt. Gärningsmannen måste ha uppsåt till att egendomen härrörde från brott och vara

• Sida 31
•  Original

medveten om att handlandet vid en objektiv bedömning framstår som otillbörligt (prop. 1990/91:127 s. 52–55).

Som penninghäleri bestraffas även medverkan till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv, om medverkan sker med uppsåt att dölja egendomens ursprung (9 kap. 6 a § första stycket 2 BrB). Högsta domstolen har uttalat att punkt 2 i princip är en kvalificerad form av punkt 1; de förfaranden som omfattas av andra punkten omfattas alltså normalt även av första punkten (NJA 2006 s. 103). Bestämmelsen tar sikte på förfaranden som typiskt sett går ut på att underlätta för någon att dölja att viss egendom härrör från brott. Till skillnad från vad som gäller enligt första punkten krävs därmed inte att gärningen i det enskilda fallet har främjat möjligheterna för någon att tillgodogöra sig den brottsligt förvärvade egendomen eller dess värde. Inte heller krävs att gärningen varit otillbörlig. Däremot krävs, till skillnad från vad som gäller enligt punkt 1, att gärningsmannen haft ett överskjutande uppsåt, nämligen att dölja egendomens ursprung (prop. 1990/91:127 s. 55–56).

Gemensamt för de straffbelagda gärningarna i paragrafens första stycke är att de förutsätter att den egendom som handlandet avser ”härrör från brottsligt förvärv”. Exempel på brottsliga förvärv är en inkomst från försäljning av narkotika eller stöldgods eller från koppleri eller illegal spelverksamhet, liksom vederlag för brott. Ett belopp som undandragits beskattning kan däremot inte anses förvärvat genom brott och omfattas därmed inte av bestämmelsen (jfr nedan om 9 kap. 6 a § andra stycket BrB). Eftersom egendomen i fråga ska ”härröra från” ett brottsligt förvärv är det inte enbart det konkreta brottsutbytet utan även egendom som har trätt i stället för utbytet som det är straffbart att ta befattning med, även om egendomen fortfarande måste kunna härledas till förbrottet. I förarbetena anges att bestämmelsen i och för sig kan tillämpas på flera led i en kedja av olika personer, men att det i praktiken sannolikt endast bör vara förfaranden i något eller några led som kan omfattas eftersom det normalt inte går att följa kedjan längre tillbaka eller att klarlägga uppsåt (prop. 1990/91:127 s. 52). Enligt första punkten, men inte andra, kan inte bara egendom som härrör från brottsligt förvärv utan även värdet av sådan egendom vara föremål för penninghäleri. Vad denna skillnad mellan första och andra punkten innebär framgår inte av förarbetena.

I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse som innebär att även den som otillbörligen medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom ådrar sig ansvar för penninghäleri, om åtgärden är ägnad att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning. Bestämmelsen är subsidiär till första stycket. Den tar sikte på döljandet av egendom som den som begått förbrottet olovligen behållit. Det är alltså inte fråga om ett brottsligt förvärv. Enligt förarbetena är det fråga om åtgärder som vidtas för att dölja eller ge en godtagbar förklaring till varför en person som har begått t.ex. skatte- eller tullbrott disponerar större belopp än hans eller hennes redovisade inkomst utvisar. För att ansvar för penninghäleri ska kunna aktualiseras måste förbrottet vara fullbordat. När det gäller skattebrott måste dessutom effekten av brottet ha inträtt. Först när skattebrottet har lett till en för låg debitering av skatt kan den skattskyldige sägas ha berikat sig (prop. 1998/99:19 s. 71).

• Sida 32
•  Original

Åtgärder som vidtas av den som har begått förbrottet i syfte att tillgodogöra sig vinningen (självtvätt) omfattas inte av paragrafens första punkt. Där anges uttryckligen att främjandet ska avse annans möjligheter att tillgodogöra sig egendomen. Detsamma gäller paragrafens andra stycke där det anges att döljandet ska avse att annan har berikat sig genom brottslig gärning. I den andra punkten i första stycket är i stället det brottsliga handlandet beskrivet som en medverkan till vissa angivna handlingar med egendom som härrör från brottsligt förvärv. Lagtexten utesluter alltså inte en tolkning som innebär att den som begått förbrottet kan ställas till ansvar även för sin medverkan vid penninghälerigärningen, men bestämmelsen har tolkats så att ansvar för penninghäleri inte kan ådömas den som begått förbrottet.

Straffskalan för penninghäleri av normalgraden är fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt bör beaktas vilka värden gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna har satts i system eller om de har vidtagits inom ramen för en omfattande ekonomisk verksamhet (prop. 1990/91:127 s. 56 och prop. 1998/99:19 s. 71 f.).

Om brott enligt 6 a § är att anse som ringa ska enligt första stycket i 7 a § i stället dömas för penninghäleriförseelse. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. I andra stycket anges att den kan bestraffas för penninghäleriförseelse som inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg, alternativt att annan berikat sig genom brottslig gärning.

Försök, förberedelse och stämpling till grovt penninghäleri är straffbara enligt 9 kap. 11 § brottsbalken.

Konkurrenssituationer

Som nämnts inledningsvis överlappar flera straffbestämmelser varandra på så sätt att en och samma gärning kan uppfylla rekvisiten enligt två eller flera olika straffbestämmelser, men gärningen bör i allmänhet betraktas som endast ett brott. I förarbetena har lämnats riktlinjer för hur sådana konkurrenssituationer bör bedömas när olika paragrafer är tillämpliga. Om en gärning uppfyller rekvisiten för såväl penninghäleri som häleri har angetts att domstolen bör döma till ansvar för häleri (prop. 1998/99:19 s. 70). Vidare konkurrerar såväl häleri som penninghäleri ut skyddande av brottsling (prop. 1990/91:127 s. 55).

Även bestämmelserna i punkterna 1 och 2 i första stycket i 9 kap. 6 a § överlappar varandra. En gärning kan därför uppfylla rekvisiten i båda punkterna. Högsta domstolen har ansett att det inte finns anledning att uppfatta de olika punkterna som skilda brottstyper som ska prövas i viss ordning eller som behöver anges i domslutet (NJA 2006 s. 103). En gärning bör därför, även om den uppfyller rekvisiten i båda punkterna, bedömas som endast ett brott.

5.1.3. Häleri

Häleri förekommer i tre huvudformer: sakhäleri, vinningshäleri och fordringshäleri, dvs. att genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävda genom brott tillkommen fordran (9 kap. 6 § BrB). Sak- och vinnings-

• Sida 33
•  Original

häleri täcker delvis samma förfaranden som penninghäleri och beskrivs därför i det följande.

Sakhäleri innebär att någon tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande.

Med ”något” avses ett individuellt bestämt föremål, med andra ord ett fysiskt föremål. Sakhäleri kan avse pengar i form av sedlar eller mynt om det är fråga om samma sedlar eller mynt som har frånhänts någon genom förbrottet. Däremot omfattar sakhäleri inte ett ideellt belopp eller en immateriell rättighet, eller ett föremål som har ersatt det ursprungligen frånhända.

För ansvar för sakhäleri krävs att något är ”frånhänt annan genom brott”. Det är inte nödvändigt att fastställa genom vilket brott saken har frånhänts annan. Det är tillräckligt att det är utrett att ett brott, som innebär ett frånhändande av egendom, har föregått hälerigärningen (prop. 1979/80:66 s. 129, se även a.a. s. 13). Enligt förarbetena är det inte endast stöld som kan utgöra förbrott till sakhäleri utan även bl.a. bedrägeri, utpressning, ocker och förskingring (NJA II 1942 s. 406). Det finns inte något krav på att förbrottet ska ha begåtts i Sverige (prop. 1995/96:49 s. 15).

Även den som begår förbrottet kan göra sig skyldig till sakhäleri avseende brottsobjektet. Det finns således inte något hinder mot att en misstänkt tjuv kan dömas för häleri av det stulna om han eller hon inte kan överbevisas om stölden. Men om tjuven kan dömas för stöld döms normalt enbart för denna, inte också för häleri, då häleriet anses utgöra en medbestraffad efterföljande handling till förbrottet.

Själva hälerigärningen består i att gärningsmannen tar befattning med ett föremål på ett sätt som är ägnat att försvåra dess återställande.

Ett specialfall av sakhäleri är näringshäleri, vilket regleras i paragrafens andra stycke. När det gäller näringshäleri krävs inte att kopplingen till förbrottet är styrkt utan det räcker att föremålet för gärningen ”skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott”. Det som straffbeläggs vid näringshäleri är således det klandervärda risktagandet som består i att ta befattning med egendom som på goda grunder kan misstänkas utgöra stöldgods. Det är endast befattning genom förvärv eller mottagande som är straffbar som näringshäleri. Även när det gäller näringshäleri krävs att befattningen sker på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande. Straffansvar förutsätter vidare att befattningen har ägt rum i utövning av en näringsverksamhet, som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Vid bedömningen av om något skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott är förhållandena vid mottagandet eller förvärvet avgörande. I förarbetena anges att omständigheter att beakta är bl.a. egendomens art, mängd och utseende, arten av förvärvarens eller mottagarens verksamhet, men även annat, t.ex. den överlämnandes förhållanden (prop. 1979/80:66 s. 132).

Med vinningshäleri avses att någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Kretsen av förbrott för vinningshäleri är större än för sakhäleri. Som brottsligt förvärv räknas varje föregående brott som medfört förvärv för gärningsmannen. Därmed kan t.ex. belopp förvärvade genom försäljning av smuggelgods, olovlig spritförsäljning, tagande av muta, koppleriverksamhet vara föremål för vinningshäleri. Förvärvet måste inte ske just genom att brottet begås, utan det är tillräckligt att förvärvet har sitt upphov i ett brott. Det innebär att även betalning (veder-

• Sida 34
•  Original

lag) för att någon utfört brott kan vara ett brottsligt förvärv (NJA 2005 s. 833).

Till skillnad från vad som gäller vid sakhäleri är det inte enbart just den egendom som varit föremål för det brottsliga förvärvet som kan vara objekt för vinningshäleri. Även sådant som trätt i stället för egendomen som frånhänts annan eller på annat sätt förvärvats genom brott kan vara föremål för vinningshäleri.

För ansvar fordras att gärningsmannen bereder sig själv vinning av någon annans brottsliga förvärv och denna vinning ska vara otillbörlig. Det måste föreligga ett orsakssamband mellan vinningen och det föregående brottsliga förvärvet (NJA II 1942 s. 408). Att vinningen ska vara otillbörlig innebär en betydande begränsning av det kriminaliserade området. Transaktioner som sker till normalpris och med normal vinst faller därför utanför det straffbara området. Däremot är det straffbart att dra nytta av någon annans brottsliga förvärv genom att t.ex. betinga sig underpris vid köp av brottsobjektet.

Straffskalan för häleri och häleriförseelse är densamma som för penninghäleri och penninghäleriförseelse. Således är straffet för häleri av normalgraden fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år. Om brott enligt 6 § är att anse som ringa ska enligt första stycket i 7 § i stället dömas för häleriförseelse. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. I andra stycket anges att den kan bestraffas för häleriförseelse som utan att omfattas av ansvar enligt 6 § andra stycket förvärvar eller tar emot något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott, som inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg, eller som medverkat vid det brott varigenom egendomen frånhänts annan och inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förövades.

Försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri är straffbart enligt 9 kap. 11 § brottsbalken.

5.1.4. Straff för penningtvättsåtgärder enligt andra bestämmelser

Penningtvättsåtgärder kan, som framgått ovan, under vissa förutsättningar bestraffas som skyddande av brottsling (17 kap. 11 § BrB) eller enligt bestämmelserna i narkotikastrafflagen (1968:64). Ansvar kan också komma i fråga enligt lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall.

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom eller henne att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras döms, med undantag för ringa fall, för skyddande av brottsling. Det är såväl döljande av brottslingen som döljande av annans brottslighet som bestraffas.

Straffet för skyddande av brottsling är böter eller fängelse i högst ett år. För brott som bedöms som grovt är straffet fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottsling, kan dömas till ansvar. Straffet är då böter.

• Sida 35
•  Original

Bestämmelsen om skyddande av brottsling tar alltså inte specifikt sikte på att hjälpa en brottsling att dölja brottsutbytet, men i vissa fall kan den tillämpas på den som, utan otillbörlig vinning för egen del, förvarar eller döljer annans brottsliga förvärv (NJA 1944 s. 631 och SvJT 1949 s. 181). I situationer där även förutsättningarna för ansvar för häleri eller för penninghäleri är uppfyllda bör inte dömas för skyddande av brottsling (jfr prop. 1990/91:127 s. 55).

Som narkotikabrott bestraffas inte enbart befattning med narkotika utan även att förvara eller befordra vederlag för narkotika (1 § 5 narkotikastrafflagen). Med vederlag avses såväl egendom som ska användas för att betala narkotika som egendom som erhållits vid försäljning av narkotika. Befattningen med medlen är alltså straffbar även om de härstammar från ett redan fullbordat narkotikabrott (prop. 1982/83:141 s. 23 f.). Därmed kan en åtgärd som är att bedöma som narkotikabrott också uppfylla rekvisiten för penninghäleri. I sådana fall bör normalt dömas för narkotikabrott.

5.1.5. Förverkande

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott och kan ske genom sakförverkande eller värdeförverkande. Innebörden av sakförverkande är att viss egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen, vilken i stället normalt tillfaller staten. Vid värdeförverkande avser förverkandeförklaringen i stället värdet av viss egendom. Ett värdeförverkande har därför formen av en förpliktelse för den enskilde att betala ett angivet belopp. I vissa fall är värdeförverkande subsidiärt till sakförverkande. Värdeförverkande kan aktualiseras då t.ex. stulen egendom inte längre är tillgänglig för förverkande. De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. vad som får förverkas och hos vem det får ske. Bestämmelserna i brottsbalken gäller, med vissa begränsningar, utan särskild hänvisning även vid förverkande på grund av brott enligt specialstraffrättsliga bestämmelser.

Utbytesförverkande

Utbyte av brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Om inte annat är särskilt föreskrivet, gäller dessa regler även vid brott enligt specialstraffrättsliga bestämmelser, under förutsättning att det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § BrB).

Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förverka utbyte av ett brott ska bl.a. beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord (36 kap. 1 a § BrB).

Med utbyte av brott förstås, vid tillämpning av förverkandereglerna, även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte (36 kap. 1 c § BrB). Begreppet utbyte omfattar såväl konkret egendom som någon kommit över

• Sida 36
•  Original

genom brott som det till ett penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits (prop. 2004/05:135 s. 85 och prop. 1968:79 s. 76 och 79).

Enligt en rad specialstraffrättsliga författningar kan förverkande ske även för brott för vilka det inte är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det gäller t.ex. brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Hjälpmedelsförverkande

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Om inte annat är särskilt föreskrivet, kan förverkande enligt nu nämnda regler ske också i fråga om egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt specialstraffrättsliga bestämmelser, under förutsättning att det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år (36 kap. 2 § fjärde stycket BrB).

Även egendom som har frambragts genom brott enligt brottsbalken eller egendom vars användande utgör sådant brott samt egendom som någon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör sådant brott får förverkas (36 kap. 2 § andra stycket BrB). I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande får ske endast om det är påkallat till förebyggande av brott eller på grund av andra särskilda skäl (NJA II 1968 s. 729). Möjligheten till förverkande i de fall det finns särskilda skäl (utan att det är påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet) är avsedd att användas för att undvika stötande resultat, såsom att någon som fälls för brottet får behålla egendom som använts som hjälpmedel vid detta (NJA II 1968 s. 728).

Utvidgningen av bestämmelsen till att inte enbart omfatta hjälpmedel och brottsprodukter utan även föremål som någon tagit befattning med på sätt som utgör brott infördes bl.a. för att få en klar regel om förverkande vid sådant brott som består i just användandet av ett visst föremål (NJA II 1968 s. 729). Det angavs i förarbetena vara oklart i vissa fall, om föremål som använts vid brott kunde anses utgöra hjälpmedel och därmed bli föremål för förverkande. Som exempel nämndes bilder och skrifter som spritts i strid med bestämmelsen om förledande av ungdom (16 kap. 12 § BrB), utrustning som någon tagit sådan befattning med som innebär olovlig kårverksamhet (18 kap. 4 § BrB) och en uniform som någon burit obehörigen och därmed gjort sig skyldig till föregivande av allmän ställning (17 kap. 15 § BrB). En utvidgning av bestämmelsen skulle enligt förarbetena skapa klarhet om att förverkande kunde ske av den egendom som varit föremål för brott. Vidare ansågs en utvidgning av regeln göra den bättre lämpad som förebild för specialstraffrätten. Utanför brottsbalken är det oftast fråga om förverkande av just sådana föremål vars användande utgör brott.

Utöver vad som nu sagts får förverkande ske även av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning (36 kap. 3 § BrB). Bestämmelsen

• Sida 37
•  Original

tar sikte på typiska brottsverktyg och till skillnad från övriga förverkandeformer kan den tillämpas även om brott inte har begåtts.

Utvidgat förverkande

I det fall någon döms för ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge utbyte och för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, kan inte endast utbyte av det brott som domen avser förklaras förverkat utan också annan egendom eller dess värde, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet (utvidgat förverkande). Sådant förverkande kan dessutom komma i fråga då någon döms för vissa uppräknade brottstyper med en lägre straffskala, förutsatt att brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte (36 kap. 1 b § BrB).

Vad som kan bli föremål för förverkande är egendom som utgör utbyte av brottslig verksamhet. Därmed krävs inte, till skillnad från vad som är fallet vid utbytesförverkande enligt 1 §, att det som förverkas kan knytas till ett visst konkret brott. Åklagaren behöver därmed inte ange eller bevisa från vilket eller vilka enskilda brott som egendomen härrör eller på annat sätt precisera vari den brottsliga verksamheten bestått. Inte heller krävs för förverkande att den som döms för det förverkandeutlösande brottet själv varit delaktig i eller haft kännedom om den brottsliga verksamheten (prop. 2007/08:68 s. 95).

Åklagaren har bevisbördan för att den egendom som yrkas förverkad utgör utbyte av brottslig verksamhet, men beviskravet för sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten är lägre än vad som normalt gäller i brottmål. För att förverkande ska få ske är det tillräckligt att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Detta innebär dels att vad åklagaren påstår måste vara sannolikt i sig, dels att sannolikheten för påståendet på ett tydligt sätt ska överträffa sannolikheten för att det förhåller sig på motsatt sätt (a. prop. s. 95).

Det saknar betydelse om den som talan om förverkande riktas mot döms som gärningsman eller som anstiftare eller medhjälpare. Av tredje stycket framgår också att domen inte behöver avse ett fullbordat brott.

Utvidgat förverkande får inte beslutas om det är oskäligt. Vid bedömningen av om ett förverkande är oskäligt bör domstolen beakta bl.a. om straffvärdet av det förverkandeutlösande brottet är lågt. Ett förverkande skulle i så fall kunna vara oskäligt, i synnerhet om det förverkandeutlösande brottet är något av de i bestämmelsen särskilt uppräknade brotten. I särskild mån gäller detta om åtalet för brottet endast delvis leder till bifall (a. prop. s. 96 f.). Möjligheten att underlåta förverkande enligt den aktuella bestämmelsen är vidare än vid t.ex. förverkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken, enligt vilket ett underlåtande kräver att ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Hos vem förverkande får ske

Förverkande av egendom eller dess värde enligt 36 kap.1 och 2–4 §§brottsbalken får ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som

• Sida 38
•  Original

avses i 4 § eller d) den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Om egendomen vid brottet inte tillhörde någon i kategorierna a–c får den inte förklaras förverkad. Den som har beretts vinning genom brottet anses också ha ägt egendomen vid brottet (36 kap. 5 § BrB).

Utvidgat förverkande får ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på, den som förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva, eller den som förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottslig verksamhet (36 kap. 5 a § BrB).

Inom specialstraffrätten finns regler om att förverkande kan riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalken (prop. 2007/08:68 s. 36).

Förfarandet

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkandeförklaring som meddelas av domstol. I samband med strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot ska eventuellt förverkande föreläggas den misstänkte till godkännande (48 kap. 2 § tredje stycket RB).

När en fråga om förverkande tas upp i samband med åtal för det brott som förverkandet grundar sig på, regleras förfarandet av de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Rör förverkandefrågan i stället någon som inte är tilltalad för brott, regleras förfarandet i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Enligt huvudregeln prövas förverkandefrågan i dessa fall av allmän domstol efter särskild talan. Rättegångsbalkens regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter ska då tillämpas (2 §).

Åklagare kan pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som tagits i beslag, om det som ska förverkas inte uppgår till betydande belopp eller det finns andra skäl mot ett sådant förfarande. Om värdet av beslagtagen egendom som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondels basbelopp, eller om egendomen saknar saluvärde, får också polis besluta om förverkande, om det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Den som är missnöjd med en polis eller åklagares beslut om förverkande kan anmäla missnöje mot beslutet. Åklagaren kan inom en månad från missnöjesanmälan väcka talan vid domstol, som då slutligt avgör saken. Väcks inte sådan talan ska det beslagtagna återlämnas (3 §).

När talan om utvidgat förverkande ska föras mot någon annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet ska talan väckas i särskild ordning enligt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. Frågan prövas av allmän domstol efter särskild talan i enlighet med rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer (2 §). En särskild talan om utvidgat förverkande ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösandebrottet vunnit laga kraft (3 §).

• Sida 39
•  Original

5.1.6. Straffprocessuella tvångsmedel

För att underlätta utredningen av brott och för att säkra verkställighet av bl.a. ett förverkat belopp eller för att säkra egendom som kan komma att förverkas på grund av brott finns det straffprocessuella tvångsmedel som kvarstad och beslag.

Reglerna i 26 kap. rättegångsbalken om kvarstad och den tillfälliga åtgärden förvar har till syfte att säkra verkställighet av ekonomiska förpliktelser, t.ex. ett värdeförverkande, som kan komma att ådömas den misstänkte. Genom reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken kan föremål säkras, bl.a. för att möjliggöra ett framtida sakförverkande. Det gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott (eller utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken) eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott. Pengar som påträffas kan normalt inte tas i beslag (JO 1997/98 s. 72).

Medan beslut om beslag kan riktas mot föremål, kan kvarstad beslutas mot en misstänkt persons egendom. Kvarstad förutsätter alltså till skillnad från beslag att någon person skäligen kan misstänkas för brott. Genom beslag säkras vissa föremål medan det vid kvarstad normalt blir en fråga för Kronofogdemyndigheten att på verkställighetsstadiet avgöra vilken av den misstänktes egendom som ska beläggas med kvarstad. Alla typer av egendom, såväl fast som lös, kan beläggas med kvarstad.

Förutsättningarna för att besluta om förvar enligt 26 kap. 3 § rättegångsbalken är desamma som när det gäller kvarstad. Genom ett förvarsbeslut kan också viss egendom som tillhör den misstänkte säkras tillfälligt men beslutet förfaller när rätten beslutar om kvarstad och rätten ska normalt inte peka ut viss egendom utan endast egendom av visst värde (26 kap.1 och 4 §§rättegångsbalken och JO 1997/98 s. 73).

Vid sidan av straffprocessuella tvångsmedel finns även andra åtgärder som specifikt tar sikte på att förhindra penningtvätt. Som framgår nedan i avsnitt 5.2.1 är en verksamhetsutövare enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) skyldig att dels rapportera transaktioner som kan misstänkas utgöra ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism, dels avstå från att utföra sådana transaktioner. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion eller om den vidare utredningen annars skulle försvåras får transaktionen utföras och rapport lämnas omedelbart i efterhand. Förbudet att genomföra transaktionen kvarstår alltså enligt huvudregeln till dess rapportering till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) om den misstänkta transaktionen skett (prop. 2008/09:70 s. 196).

Utöver de åtgärder som redogjorts för ovan finns inte någon möjlighet för Finanspolisen, Finansinspektionen, någon annan myndighet eller annat organ att avbryta eller fördröja en transaktion som misstänks utgöra ett led i penningtvätt.

5.1.7. Tidigare straffrättsliga överväganden

En särskild utredare tillkallades 1995 för att utreda vilka åtgärder som kunde och borde vidtas för att effektivisera bekämpningen av penning-

• Sida 40
•  Original

tvätt och annan kvalificerad ekonomisk brottslighet (dir. 1995:132). I uppdraget ingick att överväga införandet av en möjlighet att ”frysa tillgångar” hos ett institut eller i annan verksamhet som omfattas av penningtvättslagen. Frysning kunde enligt utredningens direktiv definieras som ”en möjlighet att stoppa eller senarelägga en transaktion”.

I betänkandet SOU 1997:36 föreslog Penningtvättutredningen (1995 års penningtvättsutredning) att de befintliga reglerna skulle skärpas i flera hänseenden och att reglerna, såväl de administrativa som de straffrättsliga, skulle tas in i en ny lag mot penningtvätt. I lagen skulle bl.a. införas ett särskilt penningtvättsbrott med sikte på förfaranden med medel som härrör från brott eller brottslig verksamhet av allvarligare slag. Medel som härrörde från skattebrott skulle omfattas. Vid ringa brott skulle dömas för penningtvättsförseelse och vid grovt brott för grovt penningtvättsbrott. Även grov vårdslöshet vid yrkesmässig rådgivning i penningtvättssammanhang föreslogs bli straffbelagda.

Utredningen föreslog även att en frysningsmöjlighet skulle införas eftersom de befintliga tvångsmedlen inte uppfyller det syfte man vill uppnå i penningtvättsärenden. Frysningsåtgärden utformades som en säkerhetsåtgärd i tiden före det att förundersökning har inletts, i gränslandet mellan administrativa åtgärder och straffrättsliga tvångsåtgärder. Den föreslagna åtgärden innebar att i de fall ett företag hade lämnat uppgifter till Finanspolisen om en misstänkt transaktion, skulle det vara förhindrat att genomföra transaktionen innan det hade fått ett medgivande från Finanspolisen eller sex timmar förflutit sedan uppgifter lämnades utan att företaget underrättats om att frysning skulle begäras. Om Finanspolisen inte lämnade sitt medgivande till en transaktion, skulle ärendet anmälas till åklagare som omedelbart hade att pröva om åtgärden att stoppa transaktionen skulle bestå (frysning). En frysning skulle enligt förslaget kunna bestå i högst två dygn räknat från åklagarens beslut. Därefter skulle åtgärden antingen hävas eller övergå i annat ordinärt tvångsmedel. Det skulle inte vara möjligt att förlänga tiden. En förutsättning för att beslut om frysning skulle få fattas var att åtgärden uppvägde det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar.

De flesta remissinstanserna delade utredningens bedömning att det fanns ett behov av en möjlighet att frysa transaktioner, men en del bedömde att vissa frågor behövde utredas vidare. Ett fåtal remissinstanser avstyrkte förslaget helt. De ansåg i huvudsak att förslaget inte var förenat med tillräckliga rättssäkerhetsgarantier samt att det fanns risk för att beslut om frysning kunde orsaka stora skador för den som drabbades av ett sådant.

Regeringen delade i prop. 1998/99:19 utredningens bedömning att det behövdes en särskild straffbestämmelse om penningtvätt men ansåg att det av systematiska och praktiska skäl vore olämpligt att föra in en sådan bestämmelse i penningtvättslagen. Enligt regeringen var det inte möjligt att undvika att tillämpningsområdet för bestämmelserna om häleri och straffbar penningtvätt delvis sammanföll. I stället för att den nya straffbestämmelsen skulle benämnas penningtvättsbrott, som utredningen föreslagit, ansåg regeringen att benämningen penninghäleri var lämplig. Detta för att markera att den nya straffbestämmelsen skiljde sig från penningtvätt enligt penningtvättslagen och i stället visa på anknytningen till häleribrottet. Regeringen föreslog därför att de nuvarande straffbestämmelserna om penninghäleri och penninghäleriförseelse i 9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbal-

• Sida 41
•  Original

ken skulle införas. När det gällde förslaget om ett frysningsinstitut fann regeringen att frågan krävde ytterligare överväganden. Frågan har inte varit föremål för ytterligare överväganden förrän nu.

I departementspromemorian Nationell mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten – överväganden och förslag (Ds 2008:38) anfördes att ett frysningsinstitut framstår som än mer angeläget än när 1995 års penningtvättsutredning presenterade sitt betänkande.

5.2. Administrativ reglering

Penningtvättslagen

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) finns bestämmelser om administrativa åtgärder som syftar till att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Penningtvättslagen bygger på att verksamhetsutövare (se nedan) ska anta ett riskbaserat förhållningssätt. Det betyder att risker ska bedömas och situationer hanteras olika beroende på de specifika riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Verksamhetsutövare ska, för att inleda eller upprätthålla affärsförbindelser, ha tillräcklig kännedom om sina kunder och fortlöpande följa upp sina affärsförbindelser (2 kap.). Vidare ska verksamhetsutövare bl.a. ha riskbaserade rutiner för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism och för att skydda anställda från hot eller fientliga åtgärder till följd av att de utför sina skyldigheter enligt lagen (5 kap.).

Lagen innehåller regler om bl.a. uppgifts- och granskningsskyldighet (3 kap. 1 §). Enligt dessa ska en verksamhetsutövare granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om misstanken kvarstår efter en närmare analys ska verksamhetsutövaren utan dröjsmål skicka en rapport till Rikspolisstyrelsen, inom vilken Finanspolisen är mottagare av rapporterna. I rapporten ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism anges. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter denna skyldighet döms till böter (7 kap. 1 § 1).

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. En transaktion får trots det utföras, om det inte är möjligt att låta bli att utföra den, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras. Transaktionen får då utföras och uppgifterna lämnas omedelbart i efterhand (3 kap. 1 §).

Enligt huvudregeln är det inte tillåtet för en verksamhetsutövare eller dess styrelseledamöter eller anställda, att röja för kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts, att transaktionen har rapporterats till Finanspolisen eller att en undersökning utförs eller kan komma att utföras (meddelandeförbud, 3 kap. 4 §). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter meddelandeförbudet döms till böter (7 kap. 1 § 2).

Även en tillsynsmyndighet är skyldig att underrätta Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen), om den vid en inspektion eller på annat sätt har upptäckt

• Sida 42
•  Original

någon omständighet som kan antas ha samband med eller utgöra penningtvätt eller finansiering av terrorism (3 kap. 6 §).

Bestämmelser om tillsyn över att verksamhetsutövare följer penningtvättslagen finns i 6 kap.

Med verksamhetsutövare avses enligt 1 kap. 2 § fysiska och juridiska personer som driver bank- eller finansieringsrörelse, livförsäkringsrörelse, viss annan finansiell verksamhet, försäkringsförmedling, verksamhet med utgivning av elektroniska pengar, fondverksamhet, verksamhet som fastighetsmäklare, verksamhet för kasinospel, verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag, yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster, verksamhet som skatterådgivare, yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå (endast för vissa tjänster), yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist (för vissa tjänster), yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser vissa typer av tjänster, yrkesmässig handel med varor till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som motsvarar 15 000 euro, verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster samt verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara ett betalningsinstitut.

6. Den nuvarande regleringen behöver reformeras

Det är möjligheten att tjäna pengar som är den huvudsakliga drivkraften bakom såväl organiserad som ekonomisk brottslighet. För att effektivt kunna utnyttja brottsvinster måste de kunna omsättas, återinvesteras och redovisas inom den legala ekonomin. För att detta i sin tur ska bli möjligt behöver tillgångarnas brottsliga härkomst maskeras – svarta pengar behöver tvättas vita genom olika transaktioner.

En framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brottslighet kräver åtgärder för att dels beröva kriminella deras brottsvinster, dels förhindra att vinning av brott återinvesteras och omsätts inom den legala ekonomin. I det arbetet är en ändamålsenlig kriminalisering av penningtvätt ett viktigt redskap. Den svenska regleringen om penninghäleri och penninghäleriförseelse har varit i kraft i över ett decennium, men bestämmelserna har kommit att tillämpas i begränsad omfattning.

Kritik mot den nuvarande straffrättsliga regleringen har framförts från flera håll och avser i huvudsak straffbestämmelsernas lagtekniska konstruktion, kopplingen till ett bestämt förbrott, avsaknaden av straffansvar för den som tvättar vinster från egen brottslighet (självtvätt) liksom för försök och stämpling till penninghäleri av normalgraden samt slutligen bristen på tillgängliga tvångsmedel i ett tidigt skede av utredningen.

Tre huvudskäl kan anges för att bestämmelsen om penninghäleri tillämpas i begränsad omfattning. För det första är den nuvarande straffrättsliga regleringen tekniskt komplicerad och svårtillgänglig. De handlingar som kriminaliseras är i viss utsträckning straffbara även som häleri.

• Sida 43
•  Original

Förutom denna överlappning finns det en överlappning inom penninghäleribestämmelsen, vilket leder till tillämpningsproblem.

En annan orsak till att bestämmelsen sällan tillämpas är den spridda uppfattningen att det krävs att åklagaren kan bevisa vilket konkret förbrott som har begåtts. En tredje förklaring är att självtvätt inte är kriminaliserat. Att straffansvar inte utkrävs för självtvätt innebär att det inte finns någon anledning att utreda och åtala i de fall någon döms för förbrottet, som gärningsman eller medhjälpare.

Vid sidan av själva kriminaliseringen är möjligheten att förverka utbyte av brott ett viktigt verktyg i den brottsbekämpande verksamheten. Om möjligheten att behålla brottsutbytet begränsas, kan det minska incitamentet att begå brott. Det är därför angeläget att det finns goda möjligheter att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt. Att det ska vara möjligt att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt krävs också enligt 2005 års förverkandekonvention som Sverige har undertecknat. För att förverkanderegleringen ska få fullt genomslag krävs i sin tur att det finns goda möjligheter att säkra egendom som kan komma att bli föremål för förverkande.

Mot bakgrund av regeringens målsättning att effektivt kunna bekämpa organiserad och ekonomisk brottslighet, inte minst genom att beröva kriminella deras brottsvinster, finns det skäl att överväga om kriminaliseringen av penningtvätt kan bli mer ändamålsenlig och lättillgänglig och på ett tydligare sätt fokusera på det som är själva slutmålet med organiserad och ekonomisk brottslighet, nämligen att kunna använda brottsutbytet, samtidigt som kraven på rättssäkerhet och förutsägbarhet bibehålls. Det finns även skäl att överväga om självtvätt ska omfattas av kriminaliseringen av penningtvätt. Dessutom behövs det effektiva möjligheter att säkra och förverka egendom som har varit föremål för penningtvättsåtgärder. Regeringen anser därför att den straffrättsliga regleringen av penningtvätt behöver reformeras.

7. En effektivare kriminalisering av penningtvätt

7.1. En ny lag om straff för penningtvättsbrott införs

Regeringens förslag: Bestämmelserna om straff för penningtvätt bryts ut ur brottsbalken och placeras i en egen lag om straff för penningtvättsbrott. Brottsrubriceringarna penninghäleri och penninghäleriförseelse ändras till penningtvättsbrott respektive penningtvättsförseelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna välkomnar utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Lunds universitet anför att det skulle vara mer pedagogiskt att placera straffbestämmelserna i pen-

• Sida 44
•  Original

ningtvättslagen och att man riskerar att förlora i tydlighet med de föreslagna rubriceringarna eftersom begreppet penningtvätt också används i penningtvättslagen. Hovrätten för Nedre Norrland föreslår att det övervägs om rubriceringen i stället ska vara olaga penningtvätt.

Skälen för regeringens förslag

För att åstadkomma en mer ändamålsenlig och lättillgänglig kriminalisering av penningtvätt är såväl bestämmelsernas placering som brottsrubriceringen viktiga faktorer.

Placeringen

I samband med genomförandet av det tredje penningtvättsdirektivet antogs en ny penningtvättslag som även omfattar åtgärder mot finansiering av terrorism (se avsnitt 4.4.4). Den straffrättsliga regleringen av terrorismfinansiering finns i lagen (2002:444) om finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen). Redan detta förhållande talar emot att, som Lunds universitet förordar, placera straffbestämmelserna om penningtvätt i penningtvättslagen.

Den nuvarande penninghäleribestämmelsen har kritiserats bl.a. för att dess tillämpningsområde är svårt att skilja från tillämpningsområdet för häleri (se kapitel 6). Den nuvarande placeringen bidrar inte till att förenkla tillämpningen och förstärker intrycket av att penninghäleri är ett brott som är kopplat till och subsidiärt i förhållande till häleribrottet. En fördel med att placera straffbestämmelserna i en egen lag är att det gör det möjligt att i ett sammanhang reglera kriminalisering av penningtvätt, förverkande och straffprocessuella tvångsmedel för att säkra egendom.

Sammantaget anser regeringen att det finns goda skäl att bryta ut bestämmelserna om straff för penningtvätt ur brottsbalken och placera dem i en egen lag.

Brottsrubriceringen

Som framgår ovan har anknytningen till häleribrottet inte bidragit till att underlätta tillämpningen av bestämmelserna om straff för penningtvättsåtgärder. För att öka utrymmet för en självständig tillämpning av straffbestämmelserna om penningtvätt finns det, utöver att regleringen placeras i en egen lag, skäl att även byta ut brottsbenämningen penninghäleri. Begreppet penningtvätt är välkänt och vedertaget, såväl nationellt som internationellt (jfr avsnitt 4.4). Den omfattande internationella regleringen på området, sammantagen med den nya placeringen av bestämmelserna, talar för att använda sig av begreppet penningtvätt.

Begreppet penningtvätt används och definieras visserligen i penningtvättslagen, men syftet med den definitionen är ett annat än syftet med en brottsbeskrivning. Medan penningtvättslagens definition syftar till att ge verksamhetsutövare inom den finansiella sektorn vägledning för att bl.a. ta ställning till risken för penningtvätt och bedöma om en transaktion är misstänkt, syftar en straffbestämmelse till att avgränsa de handlingar som ska vara kriminaliserade.

Brottsrubriceringen penningtvättsbrott framstår enligt regeringen som ändamålsenlig. Med hänsyn till att begreppet penningtvätt redan i sig tar

• Sida 45
•  Original

sikte på otillåtna åtgärder ter sig, enligt regeringen, den rubricering som

Hovrätten för Nedre Norrland för fram som mindre lämplig. Genom användningen av det vedertagna begreppet penningtvätt framgår det tydligt vad som åsyftas samtidigt som rubriceringen markerar en åtskillnad mot penningtvättslagens administrativa definition. I linje med detta bör de gärningar som har sin motsvarighet i den nuvarande straffbestämmelsen om penninghäleriförseelse benämnas penningtvättsförseelse i den nya lagen.

7.2. Giltiga förbrott

Regeringens förslag: Alla typer av brott som kan ge upphov till utbyte kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt svensk rätt kan alla brottstyper som kan ge upphov till ekonomisk vinning genom ett brottsligt förvärv eller genom ett berikande utgöra förbrott till straffbar penningtvätt. Även betalning som någon fått för att utföra brott kan vara föremål för penningtvätt. Genom denna s.k. all crimes approach, går Sverige längre än sina internationella åtaganden när det gäller vilka brott som ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt (se avsnitt 4.4). Detta angreppssätt valdes redan vid genomförandet av narkotikabrottskonventionen eftersom det ansågs finnas starka kriminalpolitiska skäl för en generell reglering (prop. 1990/91:127 s. 37). Fullt genomslag fick detta ställningstagande när det straffbara området, i samband med att bestämmelsen om penninghäleri infördes, utvidgades till att omfatta även skatte-, tull- och andra undandragandebrott (prop. 1998/99:19). Sedan 2012 kräver FATF att skattebrott ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt (se avsnitt 4.4.2).

Med beaktande av den ökade kunskapen om penningtvätt, dess omfattning och konsekvenser, bedömer regeringen att skälen för en generell reglering är än starkare i dag. Den nuvarande ordningen att alla typer av brott som kan ge upphov till utbyte kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt bör därför behållas.

7.3. Förbrott med internationell anknytning

Regeringens förslag: Av lagen ska det uttryckligen framgå att även brott som har begåtts utomlands och som inte utgör ett svenskt brott, men som motsvarar ett svenskt brott, kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast Stockholms tingsrätt yttrar sig särskilt över förslaget och efterfrågar ett förtydligande av att inte bara brott utan även brottslig verksamhet som bedrivits utomlands omfattas (jfr avsnitt 7.4).

• Sida 46
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Som framgår ovan ska alla brott som kan ge upphov till utbyte kunna utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt. Redan mot den bakgrunden framstår det som följdriktigt att inte begränsa tillämpningsområdet till brott enligt svensk lag. Sverige har också ett internationellt åtagande att acceptera sådana brott som förbrott, under förutsättning att gärningen skulle ha utgjort ett förbrott om den hade förövats inom landet (jfr artikel 9.7 i 2005 års förverkandekonvention och därutöver tolkningsnoten till FATF:s rekommendation 3).

Som utgångspunkt gäller att brottsbalkens straffbestämmelser är universellt tillämpliga, vilket innebär att gärningar som faller in under brottsbalken utgör brott mot svensk lag oavsett var de begås. Inom specialstraffrätten gäller motsatt utgångspunkt, dvs. att gärningarna utgör brott mot svensk lag endast om de begås i Sverige. Från den principen finns många undantag, t.ex. utgör narkotikabrott ett brott mot svensk lag oavsett var det begås. För att en gärning ska utgöra brott mot den svenska skatte- och tullagstiftningen är det i allmänhet avgörande om det är fråga om svensk skatt eller tull. Brott mot utländsk skatte- eller tullagstiftning utgör inte ett svenskt skatte- eller tullbrott. Sådana gärningar kan däremot uppfylla rekvisiten för t.ex. bedrägeri eller något annat brottsbalksbrott och därigenom utgöra brott mot svensk lag.

Brott som kan utgöra förbrott till penningtvätt saknar överlag nationella och territoriella begränsningar, men det finns undantag. Mot den bakgrunden och med hänsyn till Sveriges åtagande att brott som begåtts utomlands ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt om det hade utgjort brott om det begåtts i Sverige, finns det skäl att i den nya lagen uttryckligen ange att även utländskt brott som motsvarar svenskt brott kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt. Detta ska förstås så att en gärning motsvarar brott om den visserligen inte utgör svenskt brott, men skulle ha gjort det om gärningen hade vidtagits i Sverige eller mot ett svenskt intresse (jfr prop. 1999/2000:62 s. 190).

Till skillnad från Stockholms tingsrätt anser regeringen att det är klart att ansvar för straffbelagd penningtvätt kan grunda sig även på brottslig verksamhet som bedrivits utomlands (se nästa avsnitt).

7.4. Egendomens koppling till förbrottet

Regeringens förslag: Kopplingen till förbrottet breddas och uttrycks så att egendomen ska härröra från brott eller brottslig verksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Svea hovrätt påpekar att utvidgningen till att avse egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet även kommer att träffa legitim egendom som i och för sig härrör från brottslig verksamhet och föreslår att formuleringen begränsas till egendom som härrör från brott. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen har inte några invändningar mot eller tillstyrker förslaget. Hovrätten för

Nedre Norrland, Helsingborgs tingsrätt och Lunds universitet anser att uttrycket brottslig verksamhet är vagt och kan leda till tillämpningssvå-

• Sida 47
•  Original

righeter. Uppsala universitet avstryker förslaget till dess ytterligare konkretion ges.

Skälen för regeringens förslag: Eftersom penningtvätt handlar om åtgärder med egendom som någon förfogar över till följd av brott är en förutsättning för ansvar att åklagaren kan visa en koppling mellan egendomen och förbrottet. Kritik har riktats mot rekvisitet ”härrör från brottsligt förvärv” i den nuvarande penninghäleribestämmelsen, eftersom det har funnits en uppfattning om att det därigenom ställs krav på att åklagaren ska kunna bevisa vilket konkret förbrott som har begåtts (jfr Ds 2008:38 s. 385 f. och RKP Rapport 2010:2 s. 23 f.). I likhet med utredningen konstaterar regeringen att varken förarbeten eller praxis ger stöd för slutsatsen att det för ansvar för penninghäleri krävs att det kan visas från vilket konkret förbrott viss egendom härrör. Det är tillräckligt att det kan visas att egendomen härrör från ett brottsligt förvärv. Detta är också utifrån straffvärdemässiga utgångspunkter ett naturligt betraktelsesätt.

För bedömningen av allvaret hos en penninghälerigärning är det av liten betydelse om det kan styrkas att egendomen härrör från ett visst förbrott eller om det endast kan styrkas att egendomen härrör från brott i mera obestämd mening.

Utredningen föreslår att rekvisitet för kopplingen till förbrottet breddas och uttrycks så att egendomen ska härröra ”från brott eller brottslig verksamhet”. Ett nära nog identiskt förslag lämnades av 1995 års penningtvättsutredning (se avsnitt 5.1.7). Förslaget genomfördes inte då det ansågs föra för långt att överge kopplingen till ett bestämt förbrott och då begreppet brottslig verksamhet ansågs vara alltför vagt och oprecist för att användas i en straffbestämmelse. Samma eller liknande kritik framförs mot det nu aktuella förslaget av Hovrätten för Nedre Norrland, Helsingborgs tingsrätt, Lunds universitet och Uppsala universitet.

Lagrådsremissen utformades i enlighet med utredningens förslag. Lagrådet finner det tveksamt om bevisföringen underlättas och om uttrycket ”brottslig verksamhet” får någon självständig betydelse vid sidan av ”brott”. Lagrådet pekar också på att den lagtekniska kopplingen mellan 2 och 3 §§ inte framstår som tydlig om ”brottslig verksamhet” ska vara ett självständigt rekvisit men ändå inte tas upp i 2 §. Om uttrycket behålls i lagtexten, anser Lagrådet att det bör utvecklas och klargöras hur uttrycket ska fungera som ett självständigt brottsrekvisit.

Regeringen bedömer, även med beaktande av Lagrådets synpunkter, att ett bredare beskrivet rekvisit för kopplingen till den brottslighet som kan föregå penningtvätt skulle tydliggöra att det inte krävs att det kan visas att egendomen härrör från ett visst konkret brott och dessutom skulle kunna underlätta bevisföringen, särskilt i situationer där medel från flera och framför allt olika typer av brottsliga gärningar som inträffat över tid blandats samman.

I samband med införandet av bestämmelsen i 36 kap. 1 b § brottsbalken om utvidgat förverkande, vilken innefattar begreppet brottslig verksamhet, redogjordes för hur uttrycket dittills vanligen använts (se avsnitt 5.1.5 och prop. 2007/08:68 s. 62). Det konstaterades att begreppet används när det av olika skäl behöver framhållas att det i ett visst sammanhang inte ställs krav på någon närmare konkretisering av brottsligheten. Regeringen anser att ett motsvarande behov finns när det gäller att beskriva den brottslighet som kan föregå penningtvätt. Som framgår ovan

• Sida 48
•  Original

krävs det inte heller enligt den gällande regleringen om penninghäleri att det kan visas från vilket konkret förbrott viss egendom härrör utan att det är tillräckligt att det kan styrkas att egendomen härrör från brott i mera obestämd mening. Med beaktande av den användning och innebörd som begreppet brottslig verksamhet numera har fått, framstår det som väl valt och tillräckligt precist i detta sammanhang. Genom att begreppet används tydliggörs det rådande rättsläget samtidigt som bevistemat beträffande förbrottsligheten breddas något. Eftersom begreppet i detta sammanhang utgör ett brottsrekvisit måste brottslig verksamhet styrkas.

Kopplingen till den brottslighet som kan föregå penningtvätt bör därför uttryckas så att egendomen ska härröra ”från brott eller brottslig verksamhet”. Med brott avses såväl ett enskilt som flera brott, och vidare alla typer av brott som kan ge utbyte, dvs. även sådana som inte innebär ett frånhändande eller ett förvärv utan ett undandragande av egendom, t.ex. ett skatte- eller tullbrott (se avsnitt 7.6). Därmed behövs inte någon motsvarighet till kravet i den nuvarande penninghäleribestämmelsen på att egendomen ska härröra från ett ”brottsligt förvärv”. Att egendomen ska ”härröra från” innebär att även sådant som satts i stället för det ursprungliga brottsutbytet kan vara föremål för penningtvätt. I det avseendet är det alltså inte fråga om någon förändring i förhållande till gällande rätt. Regeringen delar inte de farhågor som Svea hovrätt har om att legitim egendom kan komma att omfattas, eftersom det krävs att det är styrkt att den aktuella egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Beträffande kravet på att verksamheten ska vara ”brottslig” konstateras i den departementspromemoria som låg till grund för lagstiftningen om utvidgat förverkande, utöver att det inte förutsätter kännedom om konkreta gärningar, att det avser en viss typ av brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer och slutligen förutsätter brott av någon betydelse (Ds 2006:17 s. 97). Dessa kriterier bör kunna tjäna som vägledning även vid bedömningen av om det rör sig om brottslig verksamhet i den mening som avses i straffbestämmelsen om penningtvättsbrott.

Även de uttalanden som gjordes när det gäller kravet på ”verksamhet” är relevanta (a.a. s. 98). Med brottslig verksamhet bör således förstås brottslighet vid ett enda tillfälle, flera brott under en någorlunda sammanhängande tidsperiod, men även enstaka brott inom ramen för en verksamhet som bedrivs i mer eller mindre organiserade former. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i den brottsliga verksamheten.

• Sida 49
•  Original

7.5. Avgränsningen av penningtvättsbrottet

Regeringens förslag: Penningtvättsbrottet avgränsas så att det omfattar den som, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen.

Penningtvättsbrottet ska omfatta även den som, om åtgärden har ovannämnda syfte, tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, den som deltar i transaktioner som utförs för skens skull, den som uppträder som bulvan eller den som vidtar annan sådan åtgärd.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland har vissa synpunkter på användningen av uttrycket ”vidtar annan sådan åtgärd”.

Stockholms tingsrätt påpekar att ansvarsbestämmelsen framstår som delvis svårtillgänglig och sannolikt kräver ett ingående studium av förarbetena. Vidare förordar tingsrätten en legaldefinition av begreppet ”bulvan”.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter för kriminaliseringen

Penningtvätt innebär att åtgärder vidtas med utbyte av brott för att dölja egendomens brottsliga ursprung eller göra det möjligt för någon att tillgodogöra sig egendomen. Penningtvätt försvårar eller omöjliggör ekonomisk upprättelse för den skadelidande och försvårar eller omöjliggör de brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att komma åt brottsutbytet. De skyddsintressen som motiverar en kriminalisering av penningtvätt är således dels enskildas och det allmännas rätt till skydd för egendom, dels intresset att effektivt kunna bekämpa framför allt ekonomisk och organiserad brottslighet. Ett ytterligare skyddsintresse är att motverka att brottsutbyte förs in i och cirkulerar i de finansiella systemen. Straffansvaret för penningtvätt bör därmed på ett tydligt sätt ta sikte på straffvärda beteenden, nämligen åtgärder som bidrar till att brottslingar kan tillgodogöra sig brottsvinster och till att göra brottsvinster oåtkomliga för de brottsbekämpande myndigheterna.

Som framgår ovan har den nuvarande straffrättsliga regleringen av penningtvätt kritiserats för att vara svårtillgänglig och svårtillämpad med delvis överlappande rekvisit och bestämmelser. En utgångspunkt för utformningen av den nya bestämmelsen om penningtvättsbrott är därför att renodla och förtydliga bestämmelsen. Regleringen bör också, med bibehållna krav på rättssäkerhet och förutsägbarhet, vara tillräckligt flexibel för att omfatta den mångfald av åtgärder som kan vidtas för att tvätta svarta pengar vita.

• Sida 50
•  Original

En ytterligare utgångspunkt är att den straffrättsliga regleringen även i framtiden ska vara utformad så att den uppfyller de, i allt väsentligt likalydande, krav på kriminalisering som följer av Sveriges internationella åtaganden (se avsnitt 4.4).

Utöver vad som framgår av detta avsnitt innefattar penningtvättsbrott även de förfaranden som beskrivs i avsnitt 7.6–7.8.

Penningtvättsbrottets utformning

Straffansvaret för penninghäleri avgränsas i dag på tre olika sätt: genom otillbörlighet och faktiskt främjande, genom medverkan till vissa åtgärder med uppsåt att dölja samt genom otillbörlig medverkan till vissa åtgärder som är ägnade att dölja. Att i en och samma bestämmelse avgränsa det straffbara området på flera olika sätt bidrar till att göra bestämmelsen svårtillgänglig.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om penningtvättsbrott ska utformas så att den dels beskriver vilka beteenden eller åtgärder som bestämmelsen omfattar, dels anger att åtgärden ska ha ett penningtvättssyfte. Enligt regeringen skapas därigenom en straffbestämmelse som på ett tillfredsställande sätt klart och tydligt avgränsar det straffbara området till vissa typer av åtgärder med ett visst syfte. Av lagtekniska skäl, och med beaktande av Lagrådets synpunkt, föreslår regeringen att bestämmelsen ges en något annorlunda utformning än förslaget i lagrådsremissen.

Penningtvättssyftet bör beskrivas så att åtgärden ska syfta till att dölja att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Att penningtvättssyftet är knutet till åtgärden och inte till gärningsmannen innebär att det räcker att någon, t.ex. den som initierar åtgärden, har detta syfte med åtgärden. För gärningsmannen, dvs. den som vidtar penningtvättsåtgärden, räcker det att han eller hon har uppsåt i förhållande till att någon annan medverkande har den avsikten med åtgärden. Åtgärden som sådan behöver inte vara ägnad att kunna dölja egendomens ursprung eller främja någons möjlighet att tillgodogöra sig den, däremot kan åtgärdens art vara av betydelse vid bedömningen av om det funnits ett penningtvättssyfte.

När det gäller beskrivningen av de beteenden eller åtgärder som ska kriminaliseras bör en uppdelning ske mellan åtgärder som innebär någon form av befattning med egendomen och sådana som inte gör det utan som handlar om att skapa en rimlig, men falsk, förklaring till en genom brott uppkommen förmögenhetsökning. Eftersom det inte är möjligt att på ett uttömmande sätt beskriva eller förutse alla de sätt på vilka penningtvätt kan genomföras bör de två olika typerna av penningtvättsåtgärder anges genom en uppräkning som inte är uttömmande utan exemplifierande. Oavsett åtgärd avgränsas och förtydligas det straffbara området av att åtgärden ska ha ett penningtvättssyfte.

De penningtvättsåtgärder som bör omfattas är för det första att överlåta, förvärva, omsätta, förvara eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. För det andra bör regleringen omfatta att tillhandahålla, förvärva eller upprätta en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, eller att delta i

• Sida 51
•  Original

transaktioner som utförs för skens skull, att uppträda som bulvan eller att vidta annan sådan åtgärd.

Stockholms tingsrätt efterfrågar, med hänvisning till att begreppet bulvan förekommer i olika författningar samtidigt som innebörden kan variera, en legaldefinition av begreppet. Det är riktigt att bulvan förekommer även i andra författningar men enligt regeringens bedömning är den avsedda innebörden densamma, nämligen en konstruktion för att dölja t.ex. det verkliga förhållandet. Begreppet kan därmed anses vedertaget och något behov av att i den nya lagen definiera det föreligger inte.

En närmare beskrivning av vilka handlingar som träffas av bestämmelsen om penningtvättsbrott lämnas i författningskommentaren. Utformningen av den nya bestämmelsen är inte avsedd att innebära någon förändring av det straffbara området, utan endast att förtydliga och renodla bestämmelsen samt att något utvidga möjligheten att styrka kopplingen till förbrottet. Tidigare förarbetsuttalanden och praxis är därför i allt väsentligt relevanta. Att den som, utan penningtvättssyfte, otillbörligen främjar omsättning av egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet ska kunna dömas för penningtvättsbrott framgår av avsnitt 7.8.

Penningtvättsbrottet och Sveriges internationella åtaganden

De uppsåtliga penningtvättshandlingar som ska vara straffbara enligt Sveriges internationella åtaganden (se avsnitt 4.4) kan delas in i tre grupper. Den första gruppen omfattar omvandling eller överföring av egendom, med vetskap om att egendomen utgör vinning, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa en person som deltagit i förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina handlingar. Den andra gruppen omfattar döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung, av dess belägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning eller av äganderätten eller andra rättigheter till den, om det sker med vetskap om att egendomen utgör vinning. Den tredje gruppen slutligen avser förvärv, innehav eller brukande av egendom om gärningsmannen vid mottagandet kände till att egendomen utgjorde vinning. Dessa åtgärder behöver alltså varken syfta till eller innebära att egendomens koppling till förbrottet döljs. Kriminalisering av handlingarna i den tredje gruppen krävs endast i den mån det inte strider mot nationella konstitutionella principer och grundbegreppen i landets rättsordning. Någon sådan begränsning av åtagandet finns inte i det andra tilläggsprotokollet till EU:s bedrägerikonvention. Den konventionen kräver kriminalisering av penningtvätt enligt definitionen i artikel 1 i penningtvättsdirektivet, när det rör vinning av bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv korruption (avsnitt 4.4.4).

När det gäller frågan om hur den nya brottsdefinitionen förhåller sig till Sveriges åtaganden om kriminalisering av penningtvätt gör regeringen följande bedömning. Befattning i form av omvandling eller överföring av egendom i syfte att dölja eller maskera det olagliga ursprunget, omfattas av den första punkten i den nya straffbestämmelsen. När det gäller att hjälpa någon som deltagit i förbrottet att undkomma lagföring är bestämmelsen om skyddande av brottsling tillämplig (17 kap. 11 § BrB).

Döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung osv. med vetskap om att egendomen utgör vinning, omfattas av den andra punkten i

• Sida 52
•  Original

den nya bestämmelsen. Penningtvättssyftet framgår av att åtgärderna ska begås uppsåtligen och innebära ett döljande eller en maskering av bl.a. egendomens rätta art.

När det slutligen gäller förvärv, innehav eller brukande med vetskap om att egendomen utgör vinning, konstateras att förvärv uttryckligen nämns i den nya bestämmelsens första punkt. Att inneha något kan omfattas såväl av begreppet förvärv som av begreppet förvaring, och brukande utgör ytterligare ett exempel på vad som kan vara en annan sådan åtgärd som avses i första punkten. I sådana fall krävs att åtgärden ska ha ett penningtvättssyfte för att omfattas av den svenska kriminaliseringen. Något sådant syfte förutsätts inte enligt Sveriges åtaganden. Däremot är kriminaliseringsåtagandet som framgår ovan, med ett undantag, villkorat av att en sådan kriminalisering är förenlig med statens konstitutionella principer och rättsliga grundbegrepp.

Straffansvar för penningtvätt infördes genom ett tillägg av två nya punkter i bestämmelsen om häleri för att Sverige skulle kunna tillträda narkotikabrottskonventionen (se avsnitt 5.1.2). I samband med att bestämmelserna infördes bedömde regeringen att det fanns skäl, och var förenligt med konventionen pga. hänvisningen till grundläggande rättsliga principer och systematik, att begränsa kriminaliseringen när det gäller förvärv, innehav och brukande till handlingar som innebär ett otillbörligt främjande av annans möjligheter att tillgodogöra sig egendom som härrör från ett brottsligt förvärv (prop. 1990/91:127 s. 41 och 53).

I samband med genomförandet av det andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen ansåg regeringen, bl.a. när det gäller den aktuella typen av befattning, att begränsningen av det svenska straffansvaret är tillåtet även om det inte uttryckligen framgår av protokollet eftersom tanken är att undanta vissa förfaranden som rimligen inte kan betraktas som rättsstridiga (prop. 1995/96:133 s. 14).

När det gäller förvärv, innehav och brukande av egendom som härrör från brott är åtgärderna kriminaliserade när de vidtas i ett penningtvättssyfte. Saknas däremot ett sådant syfte, saknas också enligt grundläggande straffrättsliga principer förutsättningar för en kriminalisering eftersom det beteende som i så fall skulle kriminaliseras inte kan anses orsaka skada eller fara för det intresse som regleringen är avsedd att skydda (jfr SOU 2013:38 s. 483 f.). I ett sådant fall kan åtgärden normalt inte sägas bidra till att göra brottsvinster oåtkomliga för de brottsbekämpande myndigheterna eller i förlängningen för de skadelidande.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det saknas skäl att göra andra bedömningar än de som gjorts vid genomförandet av Sveriges internationella åtaganden avseende avgränsningen av kriminaliseringen av penningtvätt.

• Sida 53
•  Original

7.6. Att dölja undandragen egendom ska omfattas av penningtvättsbrottet

Regeringens förslag: Penningtvättsbrottet ska omfatta åtgärder med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet som inneburit ett sådant berikande som ett skatte- eller annat undandragandebrott innebär.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att det införs en särskild bestämmelse som tar sikte på de fall då gärningsmannen har berikat sig genom brott utan att det går att härleda förmögenhetsökningen till någon särskild del av gärningsmannens förmögenhet.

Remissinstanserna: Svea hovrätt har synpunkter på placeringen av bestämmelsen medan Åklagarmyndigheten ifrågasätter behovet av densamma.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 7.2 ska alla typer av brott som kan ge upphov till ekonomisk vinning kunna utgöra förbrott till penningtvättsbrott. Det innebär att även skatte-, tull- och andra undandragandebrott, som innebär ett berikande för gärningsmannen, är sådana brott som ska kunna utgöra förbrott till penningtvättsbrott.

Utredningen föreslår en särreglering för berikandefallen eftersom utredningen anser att det inte går att härleda någon viss del av gärningsmannens förmögenhet till sådana förbrott. Frågan är om det med den utformning av det nya brottet som föreslås, finns behov av en sådan särreglering.

Regeringen konstaterar att även om den ekonomiska vinst som t.ex. ett skattebrott gett upphov till inte går att härleda till någon viss del av gärningsmannens förmögenhet, utgör vinsten ett uppskattningsbart värde som kan bli föremål för penningtvätt, ianspråktagen genom skattetillägg eller föremål för utvidgat förverkande (se vidare i det följande). Detta skiljer sig inte på något avgörande sätt från andra situationer då brottsutbytet eller det som trätt i dess ställe sammanblandats med egendom som tillhör gärningsmannen, t.ex. på ett bankkonto. Detta talar enligt regeringen för att även den ekonomiska vinning som ett undandragandebrott ger upphov till kan anses omfattas av begreppet härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Åklagarmyndigheten anför också, med hänvisning till rättsfallet NJA 2010 s. 374, att det ligger nära till hands att den föreslagna formuleringen ”härrör från brott eller brottslig verksamhet” kan komma att tolkas så att den även innefattar egendom som utgör undandragen skatt eller tull. I rättsfallet var frågan om inkomster, i den utsträckning som dessa motsvarades av undandragna skatter, kunde anses ”utgöra utbyte” av brottslig verksamhet i den mening som avses i bestämmelsen om utvidgat förverkande i 36 kap. 1 b § brottsbalken. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att skattebrottslighet kan vara sådan brottslig verksamhet som omfattas av bestämmelsen om utvidgat förverkande. Högsta domstolen fann vidare att begreppet ”utgör utbyte” i bestämmelsen om utvidgat förverkande inte kunde tolkas så att det endast avser konkret egendom eftersom det bl.a. skulle innebära att sakförverkande aldrig skulle

• Sida 54
•  Original

kunna komma i fråga när utbytet av den brottsliga verksamheten, som vid skattebrott, inte utgörs av någon konkret egendom. I stället fann Högsta domstolen att begreppet ”utgör utbyte” ska tolkas som synonymt med begreppet ”härrör från”, vilket konstaterades vara det begrepp som används i det EU-rambeslut¹⁷ som föranlett införandet av bestämmelsen om utvidgat förverkande.

Mot denna bakgrund finner regeringen att det berikande som ett skatte- eller annat undandragandebrott innebär, måste anses omfattas av begreppet ”egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet”. Någon särskild bestämmelse som reglerar berikandefallen behövs därför inte.

7.7. Självtvätt ska omfattas av penningtvättsbrottet

Regeringens förslag: Penningtvättsbrottet ska omfatta åtgärder som vidtas av den person som har begått förbrottet, dvs. självtvätt.

Regeringens bedömning: Allmänna straffrättsliga principer om brottskonkurrens bör tillämpas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalar sig särskilt om förslaget och bedömningen tillstyrker Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen förslaget medan Lunds universitet ifrågasätter behovet av att kriminalisera självtvätt och Uppsala universitet avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framgår av avsnitt 5.1.2 omfattar inte ansvaret för penninghäleri penningtvättsåtgärder vidtagna av den som begått förbrottet (självtvätt). Eftersom ansvar kräver att penningtvättaren vidtar åtgärder med annans egendom måste det anses strida mot legalitetsprincipen att döma en person för penninghäleri om denne inte kan uteslutas som gärningsman för förbrottet. I det fall personen kan dömas för förbrottet ses däremot dennes efterföljande penningtvättsåtgärd som en med förbrottet medbestraffad gärning.

Detta skiljer sig från regleringen när det gäller sakhäleri där det inte föreligger något hinder mot att döma för sådant brott när det inte är utrett vem som har begått förbrottet. För det fall gärningsmannen kan fällas till ansvar för förbrottet döms normalt inte även för häleriet. När samma person gör sig skyldig till både förbrottet och ett efterföljande brott, leder tillämpningen av allmänna straffrättsliga principer om konkurrens normalt till att det efterföljande brottet konsumeras av, och anses medbestraffat med, förbrottet. Det innebär att lagstiftaren vid fastställandet av straffskalan för förbrottet har beaktat att den straffbara gärningen kan följas av åtgärder som utgör naturliga följder av brottet. Något formellt hinder mot att döma för båda brotten i konkurrens föreligger inte även om Högsta domstolen har uttalat att det är en allmänt vedertagen princip att

¹⁷ Rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

• Sida 55
•  Original

den som begått en stöld inte kan dömas särskilt för häleri beträffande den befattning han efter brottet vidtagit med den tillgripna egendomen (NJA 1985 s. 796). I ett annat avgörande bedömde Högsta domstolen att det inte fanns skäl att döma särskilt för häleri när den tilltalade dömdes för delaktighet i grov stöld som medgärningsman (NJA 1943 s. 590). Däremot dömde Hovrätten för Västra Sverige, med beaktande av att tyngdpunkten i den tilltalades brottslighet hänförde sig till grovt häleri, i brottskonkurrens för medverkan till grovt bedrägeri och för häleri, grovt brott (RH 1988:33).

I samband med att penninghäleribestämmelsen kom till behandlades frågan om att särskilt kriminalisera självtvätt (prop. 1998/99:19). Övervägandena handlade framför allt om berikandefallen. I propositionen uttalades bl.a. att det från straffrättsliga utgångspunkter knappast skulle fylla någon funktion att införa ett särskilt straffansvar för sådana handlingar som innebär att en gärningsman själv vidtar åtgärder med sin egendom för att dölja att han eller hon har berikat sig genom brott. En förutsättning för att straff ska kunna dömas ut i ett sådant fall angavs vara att den ursprungliga brottsligheten uppdagas och i så fall straffas gärningsmannen för denna. Dessutom gjordes bedömningen att straffansvar enbart för att dölja egen tidigare brottslighet skulle kunna komma i konflikt med principen att ingen ska vara tvingad att vittna mot sig själv. Straffansvaret för penningtvätt kom därför att begränsas till gärningar som innebär hjälp att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning (prop. 1998/99:19 s. 31).

Även om uttalandena som sådana i viss utsträckning kan ha fog för sig, är de inte av den arten att de kan sägas avgöra frågan om självtvätt ska vara kriminaliserat eller inte. Det förhållandet att självtvätt, i de fall gärningsmannen döms för förbrottet, anses utgöra en medbestraffad gärning kan inte sägas vara ett argument mot att låta kriminaliseringen av penningtvätt omfatta självtvätt. Det talar enligt regeringens mening i stället för att det är en fråga som, på samma sätt som när det gäller häleri, väl kan hanteras genom reglerna om brottskonkurrens. Att penninghäleribestämmelsen i vart fall delvis uttryckligen utesluter ansvar för den som begått förbrottet får närmast anses utgöra ett undantag från denna huvudregel. Systematiska skäl talar också för att hantera frågan om efterföljande penningtvättsåtgärder på samma sätt som när det gäller andra frågor om brottskonkurrens.

När det gäller uttalandet ovan om att straffansvar för att dölja egen tidigare brottslighet skulle kunna komma i konflikt med principen att ingen ska bli tvingad att vittna mot sig själv, bedömer regeringen att oron är obefogad. Dels finns andra exempel på att åtgärder för döljande av egen brottslighet anses vara så allvarliga att de i sig är straffbara, t.ex. förfalskningar och bokföringsbrott för att dölja annan underliggande brottslighet. Dels skulle en kriminalisering av självtvätt inte innebära någon skyldighet för den misstänkte att berätta om sina förehavanden varken när det gäller eventuell medverkan vid förbrottet eller vid det efterföljande penningtvättsbrottet.

Sammantaget anser regeringen att det finns goda skäl att låta kriminaliseringen av penningtvätt omfatta självtvätt. Som framgår ovan strider inte en sådan kriminalisering mot några grundläggande straffrättsliga principer. I enlighet med allmänna principer om brottskonkurrens bör, enligt regeringens bedömning, ett penningtvättsbrott i form av självtvätt som huvudregel

• Sida 56
•  Original

anses konsumerat av och medbestraffat med det förbrott som gett upphov till vinningen. Samtidigt gäller att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas t.ex. om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6 BrB). Efterföljande penningtvättsåtgärder för att kunna tillgodogöra sig brottsutbytet skulle kunna vara att anse som sådan särskild planering. Vid sidan av detta kan det finnas situationer då det är motiverat att döma en person till ansvar för såväl förbrottet som penningtvättsbrottet, dvs. att döma i brottskonkurrens. Exempel på sådana situationer ges i författningskommentaren.

7.8. Främjande av omsättning utan penningtvättssyfte ska omfattas av penningtvättsbrottet

Regeringens förslag: Gärningar som innebär ett otillbörligt främjande av någons möjligheter att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet ska vara kriminaliserade enligt en särskild bestämmelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt ifrågasätter om inte de beskrivna handlingarna omfattas av huvudregeln. Helsingborgs tingsrätt efterfrågar en avgränsning genom ett objektivt rekvisit i stället för rekvisitet otillbörligt.

Motorbranschens Riksförbund påpekar att det krav på insikt som ställs på bilhandlare kan bli mycket långtgående och gränsdragningarna lär bli svåra.

Skälen för regeringens förslag: Behovet av att tvätta pengar uppstår i regel först vid mera storskaliga inkomster från brottslig verksamhet och i den utsträckning det finns behov av att kunna investera brottsvinsterna inom den lagliga ekonomin. Men brottsutbyte i form av pengar kan användas utan att tvättas i egentlig mening. Det finns t.ex. indikationer på att en stor del av vinsten från narkotikabrottslighet i Sverige går till konsumtion, ibland överdådig sådan, och till att upprätthålla en kriminell livsstil (Brå 2007:4, Vart tog alla pengarna vägen?). Det är sannolikt inte ovanligt med transaktioner eller åtgärder som visserligen inte syftar till att dölja egendomens ursprung eller främja ett tillgodogörande, men som innebär ett faktiskt tillgodogörande av egendomen. Det är mot den bakgrunden angeläget att sådana åtgärder är kriminaliserade.

Om en person som begått brott som gett upphov till ekonomisk vinst t.ex. köper en bil eller en fastighet, kan det tänkas att syftet inte är att dölja egendomens ursprung eller att främja möjligheterna att tillgodogöra sig den utan enbart att t.ex. skaffa sig en exklusiv bil eller en flott bostad. I den situationen skulle varken att lämna eller ta emot medlen utgöra penningtvättsbrott eftersom det saknas ett penningtvättssyfte. I och med att ett sådant syfte saknas, kan enligt regeringen det förhållandet att åtgärden innebär ett faktiskt tillgodogörande av värdet av den svåromsatta egendomen inte, som Svea hovrätt antyder, leda till att gärningen omfattas av huvudbestämmelsen om penningtvättsbrott. Däremot innebär det

• Sida 57
•  Original

faktiska tillgodogörandet av värdet av den svåromsatta egendomen normalt att några ytterligare penningtvättsåtgärder inte behöver vidtas.

Eftersom ett av syftena med kriminaliseringen av penningtvätt är att minska möjligheterna för kriminella personer att tillgodogöra sig brottsvinster, finns det skäl att införa en särskild straffbestämmelse som tar sikte på gärningar som innebär ett främjande av någons möjligheter att omsätta egendom som härrör från brott. För att klargöra att inte varje främjande är straffbart bör bestämmelsen begränsas till att omfatta endast otillbörligt främjande. Helsingborgs tingsrätt förordar en annan avgränsning, t.ex. ”vidtar åtgärder som är ägnade att främja”, med hänvisning till att ”otillbörligt” är ett subjektivt, värderande rekvisit som kan leda till tillämpningssvårigheter. Regeringen konstaterar att otillbörlig och otillbörligt är begrepp som förekommer i flera bestämmelser i brottsbalken (t.ex. 10 kap. 5 a, 5 b och 5 c §§ samt 11 kap. 1, 4 och 7 §§) och som trots sin relativa obestämdhet inte synes ha gett upphov till några större tillämpningsproblem. Ett otillbörlighetsrekvisit ger, till skillnad från det objektiva rekvisitet ”ägnat”, utrymme att beakta omständigheterna i det enskilda fallet, vilka sannolikt bör kunna vara av högst varierande slag.

Kriminaliseringen bör i första hand omfatta förfaranden som på ett påtagligt sätt förbättrar möjligheterna att omsätta något som inte är enkelt att omsätta. Det kan t.ex. röra sig om ädelstenar, smycken, konst eller stora mängder av kontanter. Däremot bör kriminaliseringen i denna del inte omfatta sedvanliga transaktioner som mottagande av medel som finns på ett konto och inte heller kontanta medel som inte uppgår till högre belopp än sådana som allmänt tas emot i handeln. Tröskeln för när det är fråga om ett otillbörligt främjande bör ligga relativt högt, särskilt när det gäller sedvanliga betalningsmedel som kontanter.

I fråga om Motorbranschens Riksförbunds farhåga om långtgående krav på insikt hos bilhandlare och uppkomsten av svåra gränsdragningar, har regeringen svårt att se skäl för denna, eftersom det för straffansvar krävs att t.ex. en bilhandlare har uppsåt i förhållande till att betalningen består av pengar som härrör från brott eller brottslig verksamhet och till de omständigheter som gör att främjandet är otillbörligt.

7.9. Straffskalor och gradindelning

Regeringens förslag: En straffbestämmelse för grovt penningtvättsbrott införs. Exempel på omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt anges uttryckligen i lagtexten. Vidare införs en bestämmelse om penningtvättsförseelse för mindre allvarliga fall av uppsåtliga gärningar och oaktsamhetsfall.

Straffskalorna för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott, penningtvättsförseelse ska motsvara de straffskalor som gäller för penninghäleri, inklusive grovt brott, och penninghäleriförseelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Straffskalan för penninghäleri är fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffskalan fängelse i lägst sex må-

• Sida 58
•  Original

nader och högst sex år. Penninghäleriförseelse bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Det straffbara området för penningtvättsbrott kommer i allt väsentligt att motsvara det straffbara området för penninghäleri enligt dagens bestämmelse. De gärningar som utgör penningtvättsbrott kan därmed anses vara lika allvarliga som de som i dag bestraffas som penninghäleri. Det finns därför skäl att föreskriva samma straffskala för det nya penningtvättsbrottet som den som gäller för penninghäleri.

De grova fallen av penningtvättsbrott bör regleras i en egen bestämmelse med rubriceringen grovt penningtvättsbrott. I lagtexten bör ges exempel på kriterier som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I förarbetena till den nuvarande penninghäleribestämmelsen anges att omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt är vilket värde gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna satts i system eller vidtagits inom ramen för omfattande ekonomisk verksamhet (prop. 1990/91:127 s. 56 och 1998/99:19 s. 71 f.). Dessa kriterier bör alltjämt utgöra exempel på omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt, med tillägget att även åtgärder som i annat fall varit av särskilt farlig art ska beaktas. Straffskalan för det grova brottet bör motsvara den som gäller för grova fall av penninghäleri.

I likhet med dagens ordning bör det finnas en bestämmelse med en lindrigare straffskala som omfattar de mindre allvarliga fallen. Bestämmelsen, som bör ha brottsrubriceringen penningtvättsförseelse, ska omfatta ringa brott och penningtvättsgärningar som begås av oaktsamhet. Motsvarande straffskala som för penninghäleriförseelse bör gälla. En närmare beskrivning av vilka gärningar som kan bestraffas som penningtvättsförseelse finns i författningskommentaren.

7.10. Penningtvätt i näringsverksamhet

Regeringens förslag: Den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte ska dömas för näringspenningtvätt. En bestämmelse om ansvar för näringspenningtvätt samt för grovt och ringa fall av sådant brott, tas in i den nya lagen. Ringa brott ska även omfatta den som i annat fall än i näringsverksamhet eller liknande medverkar till en sådan åtgärd som nämns ovan. Gärningsmannen måste inte själv ha gjort bedömningen att åtgärden i fråga skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte, men de omständigheter som ligger till grund för bedömningen att så är fallet ska vara täckta av hans eller hennes uppsåt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över förslaget tillstyrker Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Sparbankernas riksförbund förslaget. Fastighetsmäklarinspektionen avstyrker förslaget. Svea hovrätt och Hovrätten

• Sida 59
•  Original

för Nedre Norrland förordar en lösning som innebär att det klandervärda risktagandet inte ska vara straffbart om egendomen senare visar sig vara legitim. Finansinspektionen efterfrågar en diskussion om hur straffansvaret påverkar de verksamhetsutövare som inte investerar i teknikstöd som möjliggör övervakning i realtid av transaktioner. Länsstyrelsen i Stockholms län påtalar risken för gränsdragningsproblem med ansvarsbestämmelsen i penningtvättslagen. Svensk Försäkring efterfrågar en tydligare beskrivning av vilka handlingar straffansvaret i denna del avser att träffa samt vilka personer i en viss verksamhet eller inom ett företag som omfattas av bestämmelsen. Svenska Bankföreningen och Fondbolagens förening efterfrågar en tydligare koppling till penningtvättslagens krav på ett riskbaserat förhållningssätt samt ett förtydligande av vem eller vilka inom ett företag som kan ställas till ansvar med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Motorbranschens Riksförbund anser att det straffbara området med hänsyn till bl.a. den nu aktuella bestämmelsen blir mycket vitt.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår i avsnitt 7.4 ska beviskravet för kopplingen till brott eller brottslig verksamhet enligt huvudregeln om penningtvättsbrott vara detsamma som i brottmål i allmänhet.

När det gäller sakhäleri har det ansetts motiverat att slopa kravet på att kopplingen till förbrott ska vara styrkt i fråga om förvärv och mottagande som sker i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning (9 kap. 6 § andra stycket BrB). Det är tillräckligt att ”det skäligen kan antas” att egendomen är frånhänd annan genom brott. Bakgrunden till införandet av bestämmelsen om näringshäleri var en strävan att komma tillrätta med ekonomisk och organiserad brottslighet. Det ansågs finnas ett intresse av att effektivt kunna ingripa straffrättsligt i situationer då någon köper vad som i realiteten är stöldgods men då svårigheten att styrka förbrottet fick oönskade konsekvenser. Som exempel nämndes att polisen ibland påträffade stora mängder gods som på goda grunder kunde antas vara stulet. Om det inte var möjligt att härleda varje föremål till en målsägande eller polisanmälan var det inte heller möjligt att fälla innehavaren av godset till ansvar, vilket i sin tur fick till följd att han eller hon fick behålla godset (prop. 1979/80:66 s. 12 f.). Kriminaliseringen har senare utvidgats så att även förvärv och mottagande i andra sammanhang än i näringsverksamhet eller liknande är straffbar som häleriförseelse (9 kap. 7 § brottsbalken). Som skäl för en sådan generell kriminalisering av befattning med misstänkt brottsgods anfördes att de insatser som gjorts mot den etablerade eller yrkesmässiga häleriverksamheten inte var tillräckliga för en effektiv bekämpning av stöldbrottsligheten. Det bedömdes som väsentligt att samhället kan ingripa också då någon köper stöldgods, även om det inte kan bevisas varifrån det kommer. Till detta kom den principiella synpunkten, som anfördes redan vid införandet av bestämmelsen om näringshäleri (prop. 1979/80:66 s. 13), att det framstod som klandervärt att ta befattning med egendom under omständigheter som gör att det på goda grunder kan misstänkas att det är fråga om brottsgods (prop. 1990/91:127 s. 48).

Ovanstående synpunkter gör sig enligt regeringens mening gällande också när det gäller penningtvätt, även om det framför allt är sättet att utföra transaktioner på som kan ge anledning till misstanke om penningtvättsbrott.

• Sida 60
•  Original

Enligt Ekobrottsmyndigheten förekommer det yrkesmässiga verksamheter där skyldigheterna att granska, rapportera och underlåta att genomföra misstänkta transaktioner enligt penningtvättslagen (se avsnitt 5.2.1) systematiskt åsidosätts. Ekobrottsmyndigheten har också uppmärksammat att det förekommer verksamheter där själva affärsidén är att hjälpa till att genomföra transaktioner som på goda grunder kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte. Verksamheter som erbjuder betalningstjänster eller tillhandahåller valuta kan också etableras utan registrering eller tillstånd vilket innebär att myndighetskontroll saknas.

Regeringen anser att det är angeläget att motverka verksamheter som mer eller mindre öppet låter sig utnyttjas för penningtvätt. Det är därför motiverat att införa en bestämmelse som straffbelägger medverkan till en åtgärd enligt huvudregeln i den nya lagen i de fall det inte är möjligt att bevisa att åtgärden vidtagits i penningtvättsyfte, men där åtgärden skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte. Straffansvaret bör träffa den som i näringsverksamhet, eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning (jfr prop. 1979/80:66 s. 25), inser att omständigheterna kring en åtgärd eller transaktion är sådana att de objektivt talar för att åtgärden vidtas i syfte att tvätta pengar, men ändå medverkar till att genomföra den. Liksom vid häleri förutsätter ansvar uppsåt.

Regeringen anser att ansvar för penningtvättsbrott för den som i näringsverksamhet eller liknande medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte bör regleras i en särskild bestämmelse. Gärningen bör ges en egen brottsrubricering. Eftersom bestämmelsen i första hand tar sikte på gärningar som begås i näringsverksamhet, bör brottet benämnas näringspenningtvätt, även om brottet omfattar gärningar som begås även i andra sammanhang. Grova och ringa fall av näringspenningtvätt bör regleras i samma bestämmelse. Detta motiveras främst av lagtekniska skäl (jfr avsnitt 8.5).

Att medverka vid transaktioner som på goda grunder kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte är klandervärt även om det inte sker inom ramen för näringsverksamhet eller annars i större omfattning. Samtidigt är det inte lika klandervärt som i mer affärsmässiga situationer. I likhet med vad som gäller vid häleri bör därför för ringa brott straffas även den som, i annat fall än i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte.

Det är inte fråga om en sänkning av beviskravet gällande förbrottet i egentlig mening. Vad som bestraffas är att gärningsmannen vidtar en åtgärd i en situation där handlandet måste sägas innebära ett klandervärt risktagande. Fråga är inte heller om en kriminalisering av oaktsamhet, utan om uppsåtlig medverkan till transaktioner som utifrån de yttre omständigheterna är att bedöma som misstänkta och som därför inte bör utföras. I de fall det i enlighet med reglerna i penningtvättslagen är legitimt att genomföra transaktionen trots att den är misstänkt ska något straffansvar inte kunna följa. Om en verksamhetsutövare däremot inte fullgör sina skyldigheter enligt penningtvättslagen och samtidigt gör sig skyldig till näringspenningtvätt, bör enligt reglerna om brottskonkurrens dömas endast för näringspenningtvätt.

• Sida 61
•  Original

Finansinspektionen efterfrågar en diskussion om hur straffansvaret påverkar de verksamhetsutövare som inte investerar i teknikstöd som möjliggör realtidsövervakning av transaktioner och Fondbolagens förening efterfrågar en tydligare koppling till penningtvättslagens krav på ett riskbaserat förhållningssätt. Regeringen konstaterar att den som, oavsett vilket teknikstöd vederbörande har, följer penningtvättslagens regler om bl.a. kontroll och rapportering och som gör en bedömning som senare visar sig vara felaktig inte ska drabbas av straffansvar. Svensk Försäkring undrar vilka handlingar som omfattas av bestämmelsen och frågar i likhet med Fondbolagens förening vilka personer i en viss verksamhet eller inom ett företag som omfattas av bestämmelsen.

Eftersom det rör sig om ett straffrättsligt ansvar är det i första hand den eller de personer som i det enskilda fallet har tagit ställning till och därigenom medverkat till en viss åtgärd som kan hållas ansvariga. Därutöver kan den som anstiftat brottet eller som främjat gärningen genom råd och dåd dömas för medverkan (23 kap. 4 § BrB). Det innebär att det finns möjligheter att döma en person till ansvar för att t.ex. i ledande ställning i en verksamhet ha skapat rutiner som syftar till att möjliggöra penningtvätt.

Efter utförandet av en transaktion som objektivt sett är misstänkt kan det visa sig att transaktionen inte har utförts i penningtvättssyfte, t.ex. därför att det visar sig att det rört sig om legitim egendom. När det gäller häleri utan styrkt förbrott anses i motsvarande situation gälla att ansvar inte kan utkrävas. Svea hovrätt och Hovrätten för Nedre Norrland förordar en lösning som innebär att det klandervärda risktagandet inte ska vara straffbart om egendomen senare visar sig vara legitim och föreslår en justering av lagtexten. Lagrådet ifrågasätter om ett straffansvar är adekvat i sådana fall där legitim egendom har omsatts med i sig lagliga medel och om en person därför vid straffpåföljd ska förmås att avstå från åtgärden. Bestämmelsen har enligt Lagrådet i sådana fall närmast ett preventivt syfte, nämligen att det i en affärsverksamhet ska införas eller utvecklas kontrollrutiner som gör att verksamheten inte kan utnyttjas för penningtvätt. Om det är kontrollrutiner som eftersträvas även vid omsättning av legitim egendom, ligger enligt Lagrådet en sanktion i form av administrativa avgifter närmare till hands. Regeringen gör följande bedömning. Det klandervärda beteende som bestämmelsen tar sikte på består i en uppsåtlig medverkan vid transaktioner som objektivt sett framstår som misstänkta, inte i underlåtenheten att följa kontrollrutiner. En annan sak är att sådan underlåtenhet kan utgöra en omständighet som bör beaktas vid bedömningen av om någon gjort sig skyldig till näringspenningtvätt. I likhet med utredningen bedömer regeringen därför att det förhållandet att egendomen senare visar sig vara legitim inte minskar det klandervärda risktagande som personen gjort sig skyldig till, varför straffansvar bör kunna utkrävas även i den situationen.

Det som straffbeläggs som näringspenningtvätt är det klandervärda risktagandet, vilket skulle kunna tala för att sådana gärningar generellt ska anses mindre allvarliga än penningtvättsbrott. Eftersom straffansvaret avser åtgärder i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bör en sådan gärning ändå anses lika allvarlig som ett penningtvättsbrott. Om det rör sig

• Sida 62
•  Original

om en enstaka transaktion som inte avser något högre belopp bör gärningen normalt kunna bedömas som ringa.

Straffskalan för näringspenningtvätt, liksom för det grova och ringa fallet av sådant brott, bör motsvara straffskalorna för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse. Straffet för näringspenningtvätt av normalgraden bör därmed vara fängelse i högst två år. För grovt brott bör straffet vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år och för ringa brott bör straffet vara böter eller fängelse i högst sex månader. När det gäller grovt brott, anges i bestämmelsen inte några exempel på vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I stället får ledning hämtas från vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömande av om ett penningtvättsbrott är grovt.

7.11. Försök, förberedelse och stämpling ska kriminaliseras även vid brott av normalgraden

Regeringens förslag: Försök, förberedelse och stämpling ska vara straffbara inte bara vid grovt brott utan även när det gäller penningtvättsbrott av normalgraden och näringspenningtvätt som inte är ringa.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att försök ska vara straffbart även vid penningtvättsbrott av normalgraden, men gör bedömningen att ansvar för förberedelse och stämpling också fortsatt bör vara förbehållet grovt penningtvättsbrott. Om regeringen gör motsatt bedömning anser utredningen att både stämpling och förberedelse till penningtvätt av normalgraden bör kriminaliseras.

Remissinstanserna: Uppsala universitet avstyrker förslaget medan Fastighetsmäklarinspektionen ifrågasätter om det är möjligt att begå ett försöksbrott när det gäller penningtvättsbrott inom näringsverksamhet utan styrkt förbrott.

Skälen för regeringens förslag: Kriminalisering av osjälvständiga brottsformer förbehålls i svensk rätt normalt brott av visst allvar. Utrymmet för att kriminalisera försök till brott är större än beträffande förberedelse och stämpling. Till grund för detta ligger ett resonemang som dels bygger på tanken att en gärning är mer straffvärd ju närmare den ligger tidpunkten för brottets fullbordan, dels att en överenskommelse om att begå brott föregår de mera konkreta brottsförberedelserna som i sin tur föregår ett försök att förverkliga brottsplanen. I förarbetena till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken om förberedelse och stämpling anges att kriminaliseringen ska avse endast gärningar som med hänsyn till risken för att brott begås är samhällsfarliga till sin typ och inte enbart utgör ett led i en konkret brottsplan (NJA II 1948 s. 192). Denna gradering av kriminaliseringen av osjälvständiga brottsformer har inte upprätthållits konsekvent, men förberedelse- och framför allt stämplingskriminalisering är vanligare för brott med högre straffvärde.

• Sida 63
•  Original

I den nyligen avslutade Straffanvändningsutredningens uppdrag har ingått att överväga när det kan anses vara befogat att kriminalisera gärningar på förstadiet. I betänkandet uttalas att det är avståndet mellan det straffbelagda beteendet och det materiella beteende som önskas förhindrat som i första hand är relevant (SOU 2013:38, del 2 s. 512). Även om avståndet till skyddsintresset kan tyckas vara långt i vissa fall kan Sveriges internationella åtaganden motivera undantag från kravet på tillräcklig närhet till skyddsintresset (a.a. s. 513).

Som framgår av avsnitt 4.4 följer av Sveriges internationella åtaganden att försök och stämpling till penningtvätt ska vara kriminaliserat om det inte strider mot grundläggande principer för statens rättsordning. I samband med tillträdet till narkotikabrottskonventionen ansåg departementschefen att det fanns utrymme att ta hänsyn till allmänna principer som lett fram till att lagstiftningen utformats på ett visst sätt och att det mot den bakgrunden inte krävdes att man kriminaliserade stämpling, förberedelse och försök till häleri och skyddande av brottsling, som det då var fråga om (prop. 1990/91:127 s. 20). Med hänvisning till det uttalandet, och till att riksdagen inte hade haft några invändningar, gjordes samma bedömning i samband med tillträdet till 1990 års förverkandekonvention (prop. 1995/96:49 s. 15).

Något förbehåll för grundläggande principer finns inte enligt det andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen (se avsnitt 4.4.4). För att genomföra protokollet kriminaliserades därför försök, förberedelse och stämpling till grovt penninghäleri och grovt häleri (prop. 2000/01:133 s. 18 f.). Till bemötande av viss remisskritik anfördes i propositionen att det var riktigt att protokollet enligt ordalydelsen inte gav rätt till någon inskränkning när det gällde de osjälvständiga brottsformerna, men att en strikt tolkning skulle föra väldigt långt och bl.a. innebära att även stämpling till uppsåtlig penninghäleriförseelse skulle behöva straffbeläggas. Vidare angavs att det måste anses underförstått att kriminaliseringen av de osjälvständiga brottsformerna kunde inskränkas till att gälla allvarligare fall och att det i praktiken var dessa som var intressanta ur ett EUperspektiv. Sammantaget gjordes därför bedömningen att kriminalisering av försök, förberedelse och stämpling avseende grovt häleri och grovt penninghäleri var tillräckligt för att uppfylla protokollets krav (prop. 2000/01:133 s. 18 f.).

I det nu aktuella ärendet föreslår utredningen att försök till penningtvättsbrott av normalgraden ska kriminaliseras men finner att det inte finns tillräckliga skäl att kriminalisera förberedelse och stämpling till detta brott. För det fall regeringen skulle göra en annan bedömning, föreslår utredningen att inte bara stämpling utan även förberedelse ska kriminaliseras.

Regeringen gör följande överväganden. Kriminalisering av osjälvständiga brottsformer bör normalt förbehållas brott av visst allvar där även förstadier till brott kan anses utgöra ett reellt hot mot det skyddade intresset.

I likhet med vad utredningen har föreslagit och den nuvarande ordningen när det gäller grovt penninghäleri, ska försök, förberedelse och stämpling till grovt penningtvättsbrott vara kriminaliserat.

När det gäller frågan om i vilken utsträckning förstadier till penningtvättsbrott av normalgraden ska straffbeläggas gör regeringen följande bedömning. Av betydelse är hur allvarlig en otillåten gärningstyp anses

• Sida 64
•  Original

vara, vilket uttrycks genom den straffskala som föreskrivs för brott av den gärningstypen. För penningtvättsbrott av normalgraden är straffskalan fängelse i högst två år. Samma straffskala, eller lägre, föreskrivs för flera andra centrala förmögenhetsbrott, och av dessa är t.ex. stöld, olovlig kraftavledning, tillgrepp av fortskaffningsmedel, bedrägeri, utpressning och ocker straffbara på försöks- och förberedelse- men inte stämplingsstadiet. När det gäller stämpling är kriminalisering, med ett par undantag som inte gäller förmögenhetsbrott, förbehållen allvarliga brott.

Penningtvättsbrott är därmed, i jämförelse med andra förmögenhetsbrott, ett så pass allvarligt brott att det av systematiska skäl inte kan anses föreligga något hinder mot att kriminalisera förberedelse. Förberedelsebrottets avstånd till skyddsintresset att effektivt kunna bekämpa ekonomisk och organiserad brottslighet kan inte heller anses utgöra något avgörande skäl mot en kriminalisering av förberedelse. Regeringen anser med hänsyn till detta och till Sveriges internationella åtaganden att förberedelse till penningtvättsbrott av normalgraden bör kriminaliseras.

Till skillnad från vad som gäller för förberedelse är stämplingskriminalisering, som framgår ovan, ovanlig vid brott med sådan straffskala som det nu är fråga om. Detta talar mot att kriminalisera stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden. Mot detta kan ställas Sveriges internationella åtaganden. Penningtvätt utgör också en viktig beståndsdel när det gäller ekonomisk och organiserad brottslighet och kan därmed många gånger utgöra ett led i en brottslighet som utövas i organiserad form eller utövas systematiskt. Därtill kommer att FATF kritiserat Sverige för att försök och stämpling (egentligen det engelska uttrycket ”conspiracy”) till penninghäleri av normalgraden inte är kriminaliserade (se avsnitt 4.4.2). Med beaktande av detta, och särskilt Sveriges internationella åtaganden, anser regeringen att det finns skäl att även kriminalisera stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden.

Av de skäl som framförts ovan bör straffansvar införas även för försök, förberedelse och stämpling till näringspenningtvätt som inte är ringa.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen således att försök, förberedelse och stämpling till penningtvättsbrott och grovt penningtvättsbrott, liksom näringspenningtvätt som inte är ringa bör vara kriminaliserade.

7.12. Vissa frågor om rättskraft och preskription

Regeringens bedömning: Frågan om rättskraft beträffande penningtvättsbrott bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra utifrån befintliga regler och allmänna straffrättsliga principer. Preskriptionstiden för ett penningtvättsbrott bör som huvudregel beräknas från den första fullbordade penningtvättsgärningen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt påpekar att det hade varit önskvärt att ta upp frågan hur preskriptionstiden ska beräknas vid penningtvättsbrott.

• Sida 65
•  Original

Skälen för regeringens bedömning

Rättskraft

Eftersom ansvar för självtvätt inte ska vara uteslutet (se avsnitt 7.7) kan det uppstå frågor kring penningtvättsgärningar som vidtagits av den som tidigare dömts för förbrottet. I de fall domen innefattat ett förverkande av brottsutbytet från förbrottet och förverkandebeslutet verkställts, finns inte något utbyte i behåll som kan bli föremål för penningtvättsåtgärder. Om utbytet eller dess värde däremot inte finns tillgängligt för förverkande, kan det inte uteslutas att gärningsmannen efter domen vidtar penningtvättsåtgärder med utbytet från förbrottet.

Högsta domstolen har bedömt att när stöld och häleri utgör alternativa förklaringar till en persons innehav av viss egendom är det fråga om samma gärning i den mening som avses i 45 kap. 5 § tredje stycket och 30 kap. 9 §rättegångsbalken (principen om ne bis in idem, NJA 1980 s. 686). Detta gäller enligt Högsta domstolen oberoende av hur mycket alternativen skiljer sig från varandra med hänsyn till tid och plats samt händelseförloppet i övrigt.

Regeringen anser att det inte är givet att samma bedömning bör göras när det gäller förhållandet mellan ett förbrott och ett efterföljande penningtvättsbrott. Det senare brottet har, som framgår av avsnitt 7.5, delvis andra och vidare skyddsintressen än förbrottet, vilket skulle kunna utgöra skäl för att göra en annan bedömning än den som gjorts beträffande stöld och häleri. Det är emellertid en fråga som det lämpligen bör ankomma på rättstillämpningen att avgöra.

Preskription

Av avgörande betydelse för frågan om en senare befattning med brottsutbytet från ett förbrott kan lagföras som penningtvättsbrott, är också om preskription har inträtt. Enligt huvudregeln ska preskriptionstiden beräknas från den dag brottet begicks (35 kap. 4 § BrB). Beträffande häleri har Högsta domstolen uttalat att åtalspreskription för ett stöldbrott som huvudregel ska anses omfatta även senare åtgärder varigenom gärningsmannen har tillgodogjort sig egendomen eller försvårat dess återställande till ägaren (NJA 1985 s. 796). Detta ansågs ligga i linje med den vedertagna principen att den som begått en stöld inte kan dömas särskilt för häleri när det gäller efterföljande befattning med egendom. Det skulle när det gäller penningtvättsbrott innebära att självtvätt normalt preskriberas samtidigt som förbrottet. Å andra sidan kan det, som framgår ovan, finnas situationer då det är motiverat att döma i brottskonkurrens för förbrottet och för penningtvättsbrottet. Som en följd av detta bör det enligt regeringens mening också finnas utrymme att göra avsteg från huvudregeln för preskription. I vart fall i situationer då gärningsmannens huvudsakliga medverkan gällt penningtvättsbrottet, bör preskriptionstiden i stället beräknas från den första fullbordade penningtvättsgärningen i enlighet med vad som framgår nedan. En annan ordning skulle leda till det otillfredsställande resultatet att någon kan gå fri från ansvar för ett penningtvättsbrott genom att erkänna sin medverkan i ett preskriberat förbrott.

• Sida 66
•  Original

När det inte är samma gärningsman som begått förbrottet och häleriet har Högsta domstolen bedömt att preskriptionstiden för sakhäleri i princip bör räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri (NJA 1984 s. 564). Senare företagna åtgärder varigenom gärningsmannen tillgodogör sig egendomen eller genom vilka egendomens återställande till ägaren försvåras, inverkar därför inte på preskriptionstiden. Samtidigt angav Högsta domstolen att det gick att tänka sig undantag från denna princip. Det skulle kunna röra sig om fall när hälerihandlingar inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller om andra särpräglade situationer.

Även om det ovan nämnda rättsfallet rörde sakhäleri finns det anledning att anta att samma principer gör sig gällande även i fråga om penningtvättsbrott. Det bör även innebära att det kan finnas anledning att göra avsteg från det angivna sättet att beräkna preskriptionstiden, när de senare penningtvättsåtgärderna inte kan anses ligga i linje med den första penningtvättsåtgärden eller i andra speciella situationer. I vilka fall det kan finnas anledning att göra undantag från huvudregeln ankommer det på rättstillämpningen att avgöra.

8. Utökade möjligheter till förverkande

8.1. Egendom som har varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas

Regeringens förslag: Egendom som har varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas. Bestämmelserna om förverkande i samband med penningtvätt tas in i lagen om straff för penningtvättsbrott.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten påpekar att det är otillfredsställande att dagens reglering inte möjliggör förverkande av egendom som utgör utbyte av brott hos den som gjort sig skyldig till penninghäleri.

Skälen för regeringens förslag: Penninghäleri innebär att åtgärder vidtas med utbyte av annat brott. Självtvätt omfattas inte av straffansvaret.

Egendom som är föremål för penninghäleri kan därmed, ur ett straffrättsligt perspektiv, inte tillhöra penningtvättaren. På grund av utformningen av brottsbalkens regler om hos vem förverkande kan ske (36 kap. 5 §), är det inte möjligt att tillämpa bestämmelsen om förverkande av egendom vars användande utgör brott (36 kap. 2 § andra stycket). Enligt dagens reglering är det därmed inte möjligt att förverka egendom som varit föremål för penninghäleri hos gärningsmannen för penninghäleribrottet. I stället kan egendomen förverkas hos den som begått förbrottet.

När häleriansvaret 1991 utvidgades till att även omfatta förfaranden som i dag utgör penninghäleri, uttalades att avsikten inte var att hela värdet av tillgångarna skulle kunna förverkas hos den person som har hjälpt till att omsätta eller förvärva egendom som härrör från brott. Vad som

• Sida 67
•  Original

skulle kunna förverkas hos den som gjort sig skyldig till den nya formen av häleri skulle inte gälla annat än utbyte av det brottet, dvs. ersättningen för att utföra penninghäleriet (prop. 1990/91:127 s. 56). Till detta kommer numera att i de fall någon döms för penninghäleri, grovt brott, och brottet i det enskilda fallet gett eller haft förutsättningar att ge utbyte, kan bestämmelsen om utvidgat förverkande vara tillämplig och även annan egendom än utbytet kan förverkas (36 kap. 1 b § BrB och prop. 2007/08:68 s. 94). Ersättning för penninghäleri kan också bli föremål för utvidgat förverkande i samband med att penningtvättaren döms för något annat brott som kan föranleda utvidgat förverkande.

Den egendom som varit föremål för penninghäleri, dvs. utbyte av ett förbrott, kan som nyss nämnts endast förverkas hos den som har begått förbrottet. Det stämmer mindre väl överens med den ökade medvetenheten om att en framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brottslighet förutsätter att man vidtar åtgärder för att bl.a. beröva kriminella deras brottsvinster. Därtill kommer att 2005 års förverkandekonvention ålägger parterna att se till att egendom som varit föremål för penningtvätt kan förverkas.

Övervägande skäl talar för att införa en reglering som gör det möjligt att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt. Regleringen bör tas in i lagen om straff för penningtvättsbrott. För att underlätta tillämpningen och överskådligheten bör även övriga bestämmelser som rör förverkande i samband med penningtvätt tas in i den föreslagna lagen.

8.2. Vilka typer av brott ska kunna utlösa förverkande av egendom som varit föremål för brott?

Regeringens förslag: Förverkande ska kunna ske av egendom som varit föremål för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse, om det inte är uppenbart oskäligt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget eller har inte några invändningar.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande av egendom som varit föremål för penningtvättsbrott

I likhet med utredningen och den samlade remissopinionen anser regeringen att förverkande ska kunna ske, såvida det inte är uppenbart oskäligt, i de fall då gärningsmannen insåg eller inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet, dvs. vid alla typer av penningtvättsbrott.

När det däremot gäller näringspenningtvätt (se avsnitt 7.10), tar straffansvaret inte sikte på befattning med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, utan på ett klandervärt risktagande. Någon kopp-

• Sida 68
•  Original

ling till förbrottet förutsätts inte. Personen bestraffas för att ha medverkat till en åtgärd i en situation där omständigheterna varit sådana att åtgärden – med hänsyn till risken för att det var fråga om egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet – skäligen kunnat antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Det behöver därmed inte nödvändigtvis finnas någon vinning som ett förverkande kan bidra till att neutralisera. Att möjliggöra förverkande enbart på den grunden att det förekommit ett klandervärt risktagande av gärningsmannen skulle vara mycket långtgående. En sådan möjlighet skulle också gå betydligt längre än reglerna om utvidgat förverkande. Regeringen anser därför att det skulle föra för långt att införa en möjlighet till förverkande vid sådant brott som består i medverkan till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. I stället bör egendom som varit föremål för näringspenningtvätt, i likhet med vad som gäller egendom som varit föremål för näringshäleri, kunna tas i förvar (se avsnitt 8.5).

Förverkande av egendom som varit föremål för penningtvättsförseelse

Som penningtvättsförseelse bestraffas dels brott enligt 3 eller 4 § som är att bedöma som ringa, dels oaktsamhetsbrott.

Huvudregeln vid brottsbalksbrott är att förverkande ska ske oavsett brottets straffskala. Vid specialstraffrättsliga brott gäller däremot att förverkande kräver, om inte annat är särskilt föreskrivet, att straffskalan för brottet föreskriver fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § BrB).

Egendom som varit föremål för penningtvättsföreseelse bör kunna förverkas. Att omständigheterna kring en gärning är förmildrande eller att gärningen endast avsett ett mindre belopp kan i stället beaktas vid den bedömning som ska göras av om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Förverkande bör vidare kunna ske av egendom som varit föremål för oaktsam penningtvättsförseelse. I brottsbalken görs inte någon skillnad i fråga om förverkande mellan uppsåtliga och oaktsamma brott. Förverkande kan således komma i fråga även vid brott som har begåtts av oaktsamhet. Även inom specialstraffrätten är det i vissa fall möjligt att förverka egendom vid oaktsamhetsbrott. När möjligheten att förverka på grund av oaktsamt smugglingsbrott infördes, uttalades i förarbetena att det inom gruppen oaktsamhetsbrott kunde förekomma fall som till både omfattning och karaktär kunde vara mycket allvarliga från samhällssynpunkt (prop. 1999/2000:124 s. 76). Detta gäller även i fråga om penningtvättsförseelse. Vidare är egendomens karaktär av brottsutbyte inte beroende av huruvida gärningsmannen agerar med uppsåt eller av oaktsamhet. Regeringen anser därför att förverkande bör kunna ske vid oaktsam penningtvättsförseelse. Den omständigheten att agerandet varit oaktsamt kan beaktas inom ramen för den allmänna skälighetsbedömning som ska göras i samband med förverkande (jfr a. prop. s. 76).

• Sida 69
•  Original

8.3. Utbyte, kostnadsersättning och hjälpmedel vid brott ska kunna förverkas

Regeringens förslag: Utbyte av, kostnadsersättning för och hjälpmedel vid brott enligt lagen ska kunna förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag:Brottsbalkens bestämmelser om förverkande av utbyte av, kostnadsersättning för och hjälpmedel vid brott gäller även specialstraffrättsliga brott, om det för brottet i fråga är föreskrivet fängelse i mer än ett år. När det gäller brott enligt specialstraffrätten som typiskt sett genererar utbyte är utbytesförverkande trots det ofta möjligt oavsett vilken straffskala som gäller för brottet. Av t.ex. 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) och 12 kap. 1 § alkohollagen (2010:1622) följer att utbyte och kostnadsersättning i samband med brott enligt respektive lag ska förverkas, dvs. oavsett brottets straffskala.

Eftersom straffmaximum för penningtvättsförseelse och näringspenningtvätt som är ringa, är fängelse i sex månader bör en särskild reglering tas in i den föreslagna lagen för att utbyte, kostnadsersättning och hjälpmedel ska kunna förverkas i förhållande till de brotten.

Utöver egendom som varit föremål för brott ska således förverkande kunna ske av utbyte av brott enligt den föreslagna lagen, liksom vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott. Även hjälpmedel eller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel ska kunna förverkas om brottet fullbordats eller utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

Både sak- och värdeförverkande ska vara möjligt. När det gäller hjälpmedel kan förväntas att sakförverkande kommer att vara huvudregeln. Sakförverkande kan också tänkas bli aktuellt t.ex. när någon som betalning i samband med ett brott fått en bil eller något annat värdefullt föremål och detta föremål därefter överlämnas till en penningtvättare. Därutöver bör såväl egendom som varit föremål för penningtvätt, som det utbyte någon fått för att utföra penningtvätt, liksom kostnadsersättning, normalt endast kunna bli föremål för värdeförverkande.

I likhet med vad som gäller vid utbytesförverkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska förverkande inte vara obligatoriskt utan kunna underlåtas om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

• Sida 70
•  Original

8.4. Hos vem ska förverkande kunna ske?

Regeringens förslag: Egendom som varit föremål för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse ska kunna förverkas hos den som är gärningsman eller som har medverkat till brottet, även om egendomen inte tillhörde honom eller henne. I övrigt ska förverkande kunna ske hos samma personer som vid förverkande enligt brottsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt påpekar att risken för dubbelförverkande är påtaglig och bör uppmärksammas av rättstillämpningen. Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket efterfrågar en ändring av reglerna i skattebrottslagen för att möjliggöra förverkande av utbyte av skattebrott i sådana fall då det inte går att komma åt utbytet genom reglerna om beskattning.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande bör kunna ske hos gärningsmannen eller den som medverkat till brott enligt den föreslagna lagen

I den föreslagna lagen bör det tas in en bestämmelse om hos vem förverkande får ske. Bestämmelsen bör vara tillämplig vid alla former av förverkande som regleras i lagen. Den kan i allt väsentligt utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 36 kap. 5 § brottsbalken. Beträffande egendom som varit föremål för brott enligt lagen eller dess värde bör, till skillnad från vad som gäller enligt brottsbalken, förverkande få ske hos gärningsmannen eller annan medverkande, även om egendomen tillhörde någon annan.

Förverkande bör alltså kunna ske hos gärningsmannen eller annan medverkande, den i vars ställe de var, den som beretts vinning genom brottet, liksom den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning, arv, testamente eller gåva, eller efter brottet på annat sätt i ond tro förvärvat egendomen.

Att egendom som varit föremål för penningtvätt genom den föreslagna lagen kommer att kunna förverkas hos penningtvättaren innebär, utom när det gäller självtvätt, ett avsteg från principen att utbyte av brott ska förverkas hos den som haft vinning av brottet. Den principen kommer också till uttryck i det förhållandet att huvudregeln är att förverkande inte ska ske solidariskt när det finns flera personer mot vilka ett yrkande om utbytesförverkande kan riktas, utan att vinningen ska räknas särskilt för varje medverkande (prop. 1968:79 s. 52 och NJA 1994 s. 404). Vidare gäller att dubbelförverkande inte får ske, utan egendomens värde utgör den yttersta gränsen för förverkande (a. prop. s. 52). För att undvika dubbelförverkande och oskäliga resultat bör därför förverkande av egendom som varit föremål för penningtvätt hos penningtvättaren inte ske om egendomen, eller dess värde, inte tillhör och inte finns hos denne. Rör det sig däremot om självtvätt, kan förverkande av egendomen eller dess värde ske antingen på grundval av förbrottet eller det efterföljande penningtvättsbrottet. I linje med vad Svea hovrätt anför anser regeringen att

• Sida 71
•  Original

eventuella risker för dubbelförverkande måste uppmärksammas i rättstillämpningen.

Det kan också bli fråga om förverkande hos flera personer, antingen på den grunden att det är olika gärningsmän som begått förbrottet och penningtvättsbrottet, eller på den grunden att flera personer medverkat till penningtvättsbrottet. Eftersom syftet med utbytesförverkande är att minska incitamentet att begå brott genom att neutralisera vinningen av brott, framstår det i den första situationen som rimligt att i första hand rikta förverkandeyrkandet mot den som begått förbrottet. I de fall då flera personer i stället medverkat till ett penningtvättsbrott, bör förverkande i första hand ske hos den som innehar egendomen eller disponerar det värde den omvandlats till. Har penningtvättsbrottet genererat utbyte kan även detta förverkas. Om flera personer har medverkat till brottet och därmed har del i det uppkomna utbytet får allmänna principer avgöra hur förverkande ska ske. I fråga om värdeförverkande gäller att det är möjligt att ålägga flera personer betalningsskyldighet samtidigt. Även i sådant fall utgör egendomens värde en yttersta gräns för hur mycket som kan förklaras förverkat och solidariskt förverkande bör endast undantagsvis komma i fråga.

Förverkande när förbrottet är ett skattebrott

Enligt 13 a § första stycket skattebrottslagen (1971:69) ska brottsbalkens bestämmelser om utbytesförverkande inte tillämpas i fråga om skattebrott. Enligt andra stycket i samma paragraf gäller undantaget från förverkande inte utbyte av förberedelse till grovt skattebrott eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med en sådan förberedelse. Det beror på att utbyte av skattebrott, men inte utbyte eller kostnadsersättning som någon fått i samband med förberedelse till grovt skattebrott, neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet, vanligen genom att beskattning sker. Således kan förverkande inte ske av utbyte av skattebrott hos gärningsmannen för skattebrottet.

Med den regel som nu införs blir det däremot möjligt att förverka egendom som varit föremål för penningtvättsbrott hos gärningsmannen för det brottet. Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga om denna möjlighet till förverkande kan leda till oskäliga resultat när ett penningtvättsbrott har begåtts för att dölja att någon har ökat sin förmögenhet genom skattebrott.

Huvudregeln bör även vid skattebrott vara att det utbyte som varit föremål för penningtvättsbrott i första hand ska förverkas eller neutraliseras hos den som begått förbrottet. Om den som har begått ett skattebrott också har gjort sig skyldig till penningtvättsbrott avseende det utbyte som uppkommit genom skattebrottet, bör alltså de regler som gäller vid förbrottet tillämpas i första hand. Det innebär att om vinningen av skattebrottet kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet, bör något förverkande inte ske av den egendom som varit föremål för penningtvättsbrottet.

I de fall den skattskyldige har anlitat någon annan för att dölja den förmögenhetsökning som har skett genom skattebrottet och till denne fört över egendom motsvarande utbytet, finns det en risk att den skattskyldige blir av med utbytet av skattebrottet två gånger. Det är därför inte rimligt

• Sida 72
•  Original

att i denna situation förverka pengarna från penningtvättaren samtidigt som den skattskyldige åläggs motsvarande skattskyldighet. I ett sådant fall får det normalt anses uppenbart oskäligt att förverka pengarna hos den som genomfört penningtvätten. Eftersom pengarna tillhör den skattskyldige bör de däremot kunna bli föremål för betalningssäkring eller på annat sätt tas i anspråk för betalning av skatteskulden.

Om skattskyldighet av någon anledning inte åläggs den skattskyldige bör utbytet från skattebrottet i stället kunna förverkas med stöd av de nu föreslagna reglerna.

När det gäller Ekobrottsmyndighetens och Skatteverkets önskemål om ändring av reglerna i skattebrottslagen bedömer regeringen, bl.a. mot bakgrund av uttalandena i propositionen om skatteförfarandet, att det inom ramen för detta ärende inte är möjligt att ta ställning till hur den frågan bäst bör lösas (prop. 2010/11:165 s. 513 f.).

8.5. Egendom som varit föremål för näringspenningtvätt ska kunna tas i förvar

Regeringens förslag: Egendom som varit föremål för näringspenningtvätt ska kunna tas i förvar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens även om en annan lagteknisk lösning föreslås.

Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt uppmärksammar vissa otydligheter när det gäller förfarandet och förordar att det bör regleras tydligare för att undvika tillämpnings- och tolkningsproblem. Åklagarmyndigheten efterfrågar en möjlighet att påkalla rättens prövning av en åklagares beslut om förvar i avvaktan på rättens prövning, och ifrågasätter behovet av en särlösning när det gäller prövningen av vissa frågor som rör förvarstagen egendom.

Skälen för regeringens förslag: Vid näringspenningtvätt, där brottet består i medverkan till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte ska det, enligt vad som framgår i det föregående, inte vara möjligt att förverka den egendom som varit föremål för brottet (se avsnitt 8.2). Eftersom penningtvättsåtgärder i sådana situationer ofta består av transaktioner, kommer den egendom som varit föremål för brottet många gånger inte att finnas tillgänglig hos gärningsmannen. Så kan vara fallet t.ex. när det gäller verksamheter som erbjuder betalningstjänster eller tillhandahåller valuta. I dessa fall ger avsaknaden av en förverkandemöjlighet inte upphov till några betänkligheter. I de fall då den egendom som är föremål för sådant brott, eller dess värde, finns kvar hos gärningsmannen skulle det däremot framstå som stötande om det inte fanns någon möjlighet att komma åt egendomen. I den situationen skulle nämligen egendomen eller dess värde, eventuellt efter ytterligare penningtvättsåtgärder, kunna återföras till den som tagit initiativ till transaktionen. För att undvika ett sådant resultat bör det därför införas en möjlighet att ta egendom som varit föremål för näringspenningtvätt i förvar. På så sätt kan nödvändiga rättssäkerhetsgarantier upprätthållas samtidigt som man

• Sida 73
•  Original

undviker att någon automatiskt får behålla egendom som på goda grunder kan antas utgöra brottsutbyte.

En sådan ordning finns redan i dag i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen). Det förtjänar att påpekas att det, trots att begreppet förvar används i båda fallen, inte rör sig om ett straffprocessuellt tvångsmedel i den mening som avses 26 kap. 3 § rättegångsbalken som ger åklagare möjlighet att ta egendom i förvar i avvaktan på rättens beslut om kvarstad. Fråga är i stället om en reglering som syftar till att säkerställa att en brottsling inte får behålla orättmätigt åtkommen egendom, samtidigt som den som eventuellt har rätt till egendomen ges en möjlighet att göra anspråk på eller får ersättning för den (jfr prop. 1974:124 s. 53).

Stöldgodslagen är tillämplig på ”egendom som frånhänts någon genom brott” liksom på egendom som förvärvats eller mottagits inom ramen för ett häleri eller en häleriförseelse där egendomen skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott (dvs. näringshäleri). Även om det i förarbetena sägs att all lös egendom, inklusive ”fordringshandlingar och penningar” ska kunna tas i förvar, tyder utformningen av bestämmelserna i lagen på att vad som i första hand avses är egendom i form av fysiska föremål eller egendom som representeras av fysiska föremål, t.ex. fordringshandlingar (prop. 1974:124 s. 60). Eftersom egendom som är föremål för penningtvätt dels inte behöver vara frånhänd någon genom brott, dels i stor utsträckning kommer att utgöras av värden i form av kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande där fordringshandlingar saknas, finns det skäl att förtydliga att även egendom som varit föremål för näringspenningtvätt kan tas i förvar.

Utredningen föreslår att det i lagen om penningtvättsbrott ska föras in bestämmelser om förvarstagande av egendom som inte kan förverkas. Regeringen anser emellertid att det är lämpligare att göra stöldgodslagen tillämplig på sådan egendom. Genom den lösningen bibehålls en sammanhållen reglering för sådant förvarstagande som syftar till att, i de fall förverkande av olika skäl inte är möjligt, säkerställa att brottslingar inte får behålla orättmätigt åtkommen egendom. Egendom som varit föremål för näringspenningtvätt, bör alltså kunna tas i förvar enligt stöldgodslagen.

Utredningen föreslår att åklagare i avvaktan på rättens prövning ska kunna besluta om åtgärden, eftersom reglerna om kvarstad i 26 kap. rättegångsbalken inte är tillämpliga i den nu aktuella situationen och reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken endast är tillämpliga i de fall det rör sig om föremål som skäligen kan antas vara avhända någon genom brott.

Åklagarmyndigheten påpekar att det i så fall behövs en möjlighet att påkalla rättens prövning av beslutet om förvar.

Regeringen föreslår i avsnitt 9.3 att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet, som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott eller lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, får tas i penningbeslag. Genom en sådan reglering kommer även egendom som inte utgörs av föremål, men som nu föreslås kunna tas i förvar enligt stöldgodslagen, att kunna säkras. Därmed saknas behov av en möjlighet för åklagare att ta sådan egendom i förvar i avvaktan på rättens beslut. Enligt samma regler som gäller beslut om beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken kommer den

• Sida 74
•  Original

som drabbas av ett penningbeslag att kunna begära rättens prövning av åtgärden.

I och med att stöldgodslagen görs tillämplig på egendom som varit föremål för näringspenningtvätt blir, pga. hänvisningen i 1 § tredje stycket, även lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. tillämplig (förfarandelagen). I förfarandelagen finns bestämmelser som ger en rättmätig ägare möjlighet att göra anspråk på egendomen eller, om den sålts, att begära ersättning för den.

Stockholms tingsrätt har föreslagit att det införs frister när det gäller dels missnöjesanmälan, dels domstolens handläggning efter att åklagaren väckt talan (se 3 § stöldgodslagen). Detta för att undvika skada för ägaren till den förvarstagna egendomen, liksom för att undvika att det sker en dubbelprövning enligt reglerna om förfarandet med förvarstagen egendom. Medan bestämmelserna om förvarstagande i stöldgodslagen bl.a. reglerar mot vem ett förvarsbeslut riktas och vem som kan föra talan mot ett sådant beslut, reglerar bestämmelserna i förfarandelagen, som påpekats ovan, ordningen för att ge egendomens rättmätige ägare eller annan behörig person möjlighet att återfå egendom eller ersättning för dess värde. Åklagarbeslut och möjligheten att anmäla missnöje enligt stöldgodslagen kommer framför allt att bli aktuellt i fall när den som disponerar egendomen, dvs. i första hand penningtvättaren, har förklarat sig inte göra anspråk på egendomen och det inte heller finns någon annan som frågan angår att föra talan mot (jfr prop. 1974:124 s. 52 ff.). I den situationen finns det inte någon känd person att delge ett beslut, varför det inte kan bli aktuellt att ange en tid inom vilken en missnöjesanmälan ska ske. Någon sådan frist stadgas inte heller i stöldgodslagen. Inte heller när det gäller domstolens handläggning finns det anledning att ändra på den ordning som gäller enligt stöldgodslagen. Egendomens ägare är från det att egendomen tagits i penningbeslag eller förvar oförhindrad att i enlighet med rättegångsbalken eller förfarandelagen framställa anspråk på egendomen eller på ersättning i de fall den sålts. Därmed finns en tillfredsställande ordning för att hålla en rättmätig ägare skadelös.

9. Bättre förutsättningar att säkra egendom

9.1. Dispositionsförbud och penningbeslag införs

Regeringens förslag: Det införs dels en möjlighet att hos en verksamhetsutövare belägga viss egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism med ett tillfälligt förbud att disponera den (dispositionsförbud), dels en möjlighet att ta sådan egendom i beslag (penningbeslag).

Regeringens bedömning: Förslaget om en automatisk dispositionsspärr bör inte genomföras.

• Sida 75
•  Original

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens i fråga om dispositionsförbud, men omfattar även ett förslag om automatisk dispositionsspärr.

Promemorians förslag om penningbeslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser instämmer i utredningens förslag om dispositionsförbud eller lämnar det utan invändning.

Hovrätten för Nedre Norrland avstyrker förslaget. Ekobrottsmyndigheten anser att det finns skäl att se över kravet på en skäligen misstänkt person när det gäller kvarstad. Svenska Bankföreningen betonar att det måste klargöras att ett föregående beslut om dispositionsförbud utgör myndighetsutövning och att en verksamhetsutövare inte ska kunna drabbas av skadeståndsskyldighet pga. ett beslut om dispositionsförbud eller penningbeslag. Vidare framför föreningen att det är det allmänna som ska informera den drabbade om ett beslut om penningbeslag samt att en verksamhetsutövare måste kunna hänvisa en kund till undersökningsledaren eller åklagaren utan att bryta mot meddelandeförbudet i penningtvättslagen.

Förslaget om penningbeslag tillstyrks eller lämnas utan invändning av remissinstanserna, med undantag för Lunds universitet som anser att förslaget förefaller alltför långtgående.

De flesta remissinstanser som yttrar sig över förslaget om en automatisk dispositionsspärr ifrågasätter eller avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Utökade möjligheter att säkra misstänkt egendom

Egendom som varit föremål för brott enligt lagen om penningtvättsbrott utgörs normalt av pengar eller värden i form av fordringar, t.ex. ett kontotillgodohavande hos en verksamhetsutövare inom den finansiella sektorn. Att en transaktion som rör sådan egendom bedöms vara misstänkt och rapporteras av en verksamhetsutövare kan vara en indikation på att något oegentligt är för handen. Det innebär emellertid inte att det därmed också finns förutsättningar att inleda förundersökning och tillgripa tvångsmedel.

Om förundersökning inte kan inledas finns inte någon möjlighet att använda tvångsmedel för att säkra egendom och även om förutsättningar att inleda förundersökning föreligger kan möjligheterna att ingripa vara begränsade. Som framgår av avsnitt 5.1.6 kan beslag användas endast för att säkra föremål, medan kvarstadsinstitutet inte syftar till att säkra viss identifierad egendom utan verkställighet av en betalningsförpliktelse. Dessutom krävs att det finns en misstänkt person och att egendomen tillhör denne.

Egendom som kan vara föremål för brott enligt den föreslagna lagen riskerar således att försvinna utan att de brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att ingripa. Det leder också till att verksamhetsutövarnas skyldighet att avstå från att utföra misstänkta transaktioner många gånger blir verkningslös. Till detta kommer att det, för att Sverige ska leva upp till 2005 års förverkandekonvention, krävs att det finns dels tvångsmedel som gör att egendom kan säkras inför ett förverkande, dels en möjlighet att tillfälligt säkra viss egendom, inte bara när det gäller penningtvätt

• Sida 76
•  Original

utan också beträffande finansiering av terrorism (se avsnitt 4.4.3). Övervägande skäl talar således för att möjligheterna att säkra egendom som kan misstänkas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism behöver förbättras.

Vid utformningen av regelverket måste det göras en avvägning mellan intresset att bekämpa brott och den enskildes intresse av att fritt kunna förfoga över sin egendom. Ingreppen mot den enskilde måste stå i proportion till den nytta de medför för brottsbekämpningen och andra samhälleliga intressen. Åtgärderna bör också utformas så att de innebär ett så litet ingrepp som möjligt i de allmänna betalningsströmmarna. Vidare framstår det som angeläget att inte i orimlig utsträckning öka den administrativa bördan för verksamhetsutövare. Åtgärderna bör också utformas så att de inte medför ökad risk för att personal hos verksamhetsutövare utsätts för hot eller andra påtryckningar i sitt arbete. Ytterligare en viktig utgångspunkt är att åtgärderna passar in i det system av kontroller och andra åtgärder som föreskrivs i penningtvättslagen.

Dispositionsförbud och penningbeslag

Regeringen föreslår, i likhet med utredningen, att det införs en möjlighet att hos en verksamhetsutövare, redan innan förundersökning inletts, tillfälligt förhindra att egendom flyttas eller på annat sätt disponeras (dispositionsförbud). Åtgärden ska knytas till viss typ av egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. Det innebär att det inte måste finnas en misstänkt person. Att denna möjlighet införs vid misstanke om penningtvätt eller terrorismfinansiering men inte häleri, vilket Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter, motiveras av att egendomen i de aktuella situationerna är mycket lättrörlig. Bestämmelser om åtgärden tas in i penningtvättslagen, som bl.a. reglerar verksamhetsutövares skyldighet att granska och rapportera transaktioner som efter en närmare analys bedöms vara misstänkta. Sådana rapporter ska lämnas till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen).

För att förslaget om dispositionsförbud ska bli ett användbart verktyg bör det finnas straffprocessuella tvångsmedel som kan tillgripas när tiden för ett dispositionsförbud löper ut. Även i de fall frågan om att säkra viss egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism inte är så brådskande att ett dispositionsförbud behöver tillgripas, måste det vara möjligt använda tvångsmedel för att säkra sådan egendom. Regeringen föreslår därför att det införs en ny möjlighet att ta egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet i beslag, om den skäligen kan antas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism (penningbeslag). Inte heller när det gäller penningbeslag behöver det finnas en misstänkt person utpekad.

De närmare förutsättningarna för beslut om dispositionsförbud och penningbeslag redovisas i följande avsnitt.

Automatisk dispositionsspärr

Syftet med en automatisk dispositionsspärr är enligt utredningen att täppa till den tidsmässiga lucka som uppstår mellan en rapport om en misstänkt transaktion och ett eventuellt beslut om dispositionsförbud i sådana situationer då en kund, på grund av en vägrad transaktion, har särskild

• Sida 77
•  Original

anledning att befara att en verksamhetsutövare fattat misstankar. Detta kan enligt utredningen bli aktuellt i sådana fall då en kund kontaktar verksamhetsutövaren för att få hjälp med att utföra en viss transaktion och verksamhetsutövaren meddelar att den inte kommer att utföra transaktionen. I en sådan situation finns det i dagsläget inte något hinder mot att kunden disponerar egendom som finns hos verksamhetsutövaren, t.ex. genom att begära ut innestående kontobehållning eller genom att själv flytta medlen. Den automatiska dispositionsspärren ska enligt förslaget utlösas av att verksamhetsutövaren rapporterar den misstänkta och vägrade transaktionen till Finanspolisen och vara i kraft under högst fyra timmar. Åtgärden föreslås däremot inte omfatta situationer då en verksamhetsutövare vägrar att ta emot kontanter.

Enligt utredningen skulle tillämpningsområdet, bl.a. mot bakgrund av att den överväldigande delen av transaktionerna inom de finansiella systemen utförs av kunderna själva utan någon kontakt med verksamhetsutövaren, bli mycket litet. Utredningen pekar också på ett antal svårigheter med förslaget. Spärren skulle inträda utan något myndighetsbeslut och som en följd av agerande från verksamhetsutövarens sida. Detta skulle kunna innebära en större risk för verksamhetsutövare att drabbas av skadeståndsansvar och en minskad benägenhet att vägra utföra misstänkta transaktioner. Vidare skulle hotfulla situationer kunna uppstå då en kund vägras utföra en transaktion och en verksamhetsutövare på grund av meddelandeförbudet i 3 kap. 4 § penningtvättslagen ser sig förhindrad att lämna en rimlig förklaring till att kunden inte kan disponera sina innestående medel. Införandet av en automatisk dispositionsspärr skulle också ställa krav på att verksamhetsutövarna har en beredskap att, även utanför kontorstid, bevaka den föreslagna fyratimmarsfristen samt, om något beslut om dispositionsförbud inte fattas, upphäva spärren.

I utredningen noteras att ett alternativ till en automatisk dispositionsspärr skulle kunna vara att utveckla samarbetet mellan verksamhetsutövarna och Finanspolisen och på så sätt förkorta tiden mellan en rapport om en misstänkt transaktion och ett beslut om dispositionsförbud.

Regeringen gör följande överväganden. Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget till automatisk dispositionsspärr ifrågasätter eller avstyrker majoriteten förslaget. Bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om det med den föreslagna fyratimmarsfristen finns något värde med den föreslagna åtgärden medan Finansinspektionen, Sveriges advokatsamfund och Fondbolagens förening efterlyser ytterligare utredning.

Finansinspektionen påpekar också att det redan i dag finns teknikstöd för att övervaka transaktioner och att teknikutvecklingen gör att dessa möjligheter utvecklas kontinuerligt.

Vad Finansinspektionen anför om möjligheten att övervaka och stoppa transaktioner i realtid och den förväntade teknikutvecklingen i det avseendet, tyder på att tillämpningsområdet för en automatisk dispositionsspärr, i vart fall på sikt, skulle kunna sträcka sig långt utöver det fåtal fall som utredningen bedömer kan vara aktuella. Mot denna bakgrund och med beaktande av remissynpunkterna i övrigt, anser regeringen att det inte är motiverat att gå vidare med utredningens förslag. Som utredningen pekar på, finns det i stället goda möjligheter att utveckla samarbetet mellan verksamhetsutövarna och Finanspolisen. Ett utvecklat

• Sida 78
•  Original

samarbete kommer också att krävas för att det föreslagna dispositionsförbudet ska bli ett effektivt verktyg.

9.2. Dispositionsförbud

9.2.1. Beslut om dispositionsförbud ska fattas av Rikspolisstyrelsen

Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen ska fatta beslut om dispositionsförbud. Beslutet ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska ta ställning till om åtgärden ska bestå.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser instämmer i utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Helsingborgs tingsrätt anser att det med beaktande av att det är en mycket ingripande åtgärd och med hänsyn till rättssäkerheten bör vara åklagare som fattar beslut om dispositionsförbud. Åklagarmyndigheten ifrågasätter om det finns behov av att Finanspolisens beslut om dispositionsförbud underställs åklagare för prövning och avstyrker förslaget i denna del. Säkerhetspolisen påpekar att den bedriver polisverksamhet gällande finansiering av terrorism och därmed bör ha möjlighet att besluta om dispositionsförbud, även efter en omorganisation av Rikspolisstyrelsen.

Skälen för regeringens förslag: Ett dispositionsförbud kommer att utgöra ett kortvarigt förstadium till ett straffprocessuellt tvångsmedel. Syftet med åtgärden är att kunna ingripa redan innan det föreligger en brottsmisstanke som är tillräcklig för att inleda förundersökning, vilket är en förutsättning för att få besluta om tvångsmedel enligt rättegångsbalken.

Frågan om dispositionsförbud torde i de flesta fall komma att uppstå till följd av en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner från en verksamhetsutövare i enlighet med regelverket i penningtvättslagen. Ansvaret för att ta emot sådana rapporter vilar inom Rikspolisstyrelsen på Finanspolisen som, i egenskap av nationell underrättelseenhet för penningtvätt och finansiering av terrorism, också har tillgång till information från andra håll som kan läggas samman med de uppgifter som framkommer genom rapporterna om misstänkta transaktioner. Den 1 januari 2015 uppgår Rikspolisstyrelsen tillsammans med de 21 polismyndigheterna i den nya Polismyndigheten. När regeringen i det följande talar om Finanspolisen avses såväl Finanspolisen i dess nuvarande form som en enhet inom Rikspolisstyrelsen, som den eller de organisatoriska enheter som inom den kommande Polismyndigheten ansvarar för de arbetsuppgifter som Finanspolisen för närvarande utför.

När det gäller egendom inom de finansiella systemen ligger det, på grund av egendomens lättrörlighet inom dessa system, i sakens natur att det finns en risk för att egendomen försvinner om det inte är möjligt att ingripa omgående. I motsvarande situationer får föremål tas i beslag och lös egendom i förvar genom beslut av polis, varefter åtgärden ska underställas åklagare för prövning av om den ska bestå. Vid beslag kan även

• Sida 79
•  Original

undersökningsledaren göra denna prövning. Mot denna bakgrund anser regeringen, till skillnad från 1995 års penningtvättsutredning (se avsnitt 5.1.7) men i likhet med 2010 års utredning, att beslut om dispositionsförbud bör fattas av Finanspolisen.

Säkerhetspolisen påpekar att den inom ramen för sin uppgift att utreda terrorismfinansiering kan få information som gör att den kan behöva fatta beslut om dispositionsförbud. Med beaktande av den pågående omorganisationen av polisen som genomförs den 1 januari 2015, och som bl.a. innebär att Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet, bedömer regeringen att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden i ett annat sammanhang.

Utredningen föreslår att beslutet om dispositionsförbud så snart som möjligt ska underställas åklagare som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarmyndigheten påpekar att en prövning av beslut som meddelats på underrättelsestadiet är ett avsteg från åklagarens normala roll och avstyrker förslaget. Myndigheten ifrågasätter också om en åklagarprövning skulle medföra en nytta som uppväger den resursåtgång som en sådan prövning skulle innebära.

Regeringen gör följande bedömning. Åklagare deltar i regel inte i den verksamhet som bedrivs i skedet före en förundersökning. I de fall den misstanke som föranlett ett beslut om dispositionsförbud visar sig vara välgrundad, kommer beslutet att följas av en förundersökning och beslut om ett straffprocessuellt tvångsmedel. Ett beslut om dispositionsförbud ligger således i tid mycket nära ett eventuellt beslut om att inleda förundersökning. Mot den bakgrunden och då ett beslut om dispositionsförbud av rättssäkerhetsskäl bör kunna överprövas, är det lämpligt att prövningen ligger hos åklagare. Detta är också i linje med vad som gäller andra beslut som avser egendom i samband med brottsutredningar.

9.2.2. Förutsättningarna för ett beslut om dispositionsförbud

Regeringens förslag: Dispositionsförbud får beslutas när det finns skäl att misstänka att viss egendom är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och det dessutom är fara i dröjsmål och skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas. En sådan åtgärd får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär. Om de angivna förutsättningarna är uppfyllda, ska Finanspolisen kunna fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser instämmer i utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Hovrätten för Nedre

Norrland ifrågasätter om det går att bedöma sabotagerisken eller genomföra en proportionalitetsbedömning utan att det finns någon misstänkt person utpekad.

• Sida 80
•  Original

Skälen för regeringens förslag: När det gäller den lagtekniska utformningen måste reglerna ge besked om under vilka förutsättningar åtgärden får användas, ge utrymme för lämplighetsprövningar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och slutligen påminna om att det i varje enskilt fall måste ske en prövning av om åtgärden över huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till omständigheterna eller om syftet kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd (prop. 1988/89:124 s. 27).

En första förutsättning för ett beslut om dispositionsförbud ska vara att Finanspolisen bedömer att det finns skäl att misstänka att viss egendom är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. Misstanken ska alltså kunna knytas till egendomen men behöver inte, som när det gäller beslut om kvarstad, kunna kopplas till en viss person. Inte heller behöver förutsättningarna för att inleda förundersökning vara uppfyllda men det krävs, som Lagrådet också påtalar, att misstanken grundar sig på konkreta omständigheter.

En sådan misstanke kan uppkomma genom en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner från verksamhetsutövare eller genom andra informationskällor, t.ex. spaning, underrättelser från andra enheter inom Rikspolisstyrelsen eller från andra myndigheter, eller genom uppgifter som framkommer i samband med andra pågående utredningar. Om misstanken efter en närmare analys och nödvändiga kontrollåtgärder kvarstår bör den första förutsättningen för att besluta om dispositionsförbud anses vara uppfylld.

Syftet med ett dispositionsförbud är bl.a. att skapa bättre förutsättningar att förhindra att egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism görs oåtkomlig för de brottsbekämpande myndigheterna. En ytterligare förutsättning för beslut om dispositionsförbud bör därför vara att det finns en risk för att egendomen annars kommer att undanskaffas. För att ytterligare betona att åtgärden bara får vidtas om den inte kan avvaktas bör detta, i enlighet med vad

Lagrådet föreslagit, uttryckas så att beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas. Föreligger inte någon sådan risk kan behovet av tvångsmedel övervägas om förundersökning inleds.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter, med hänvisning till den bedömning av sabotagerisken som görs vid kvarstad och förvar, om det utan en misstänkt person går att bedöma risken för undanskaffande.

Kvarstad får beslutas om det skäligen kan befaras att den misstänkta personen genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrar sig betalningsskyldighet på grund av brott (26 kap. 1 § RB). Det rör sig alltså om en prövning som tar sin utgångspunkt i en prognos av den misstänktes agerande. Dispositionsförbud riktar sig, till skillnad från beslut om kvarstad och förvar, inte mot en misstänkt person utan mot misstänkt egendom. Som en följd av detta får sabotagerisken bedömas i förhållande till egendomen oavsett om någon misstanke kan riktas mot den som förfogar över densamma. Vid bedömningen bör hänsyn kunna tas till transaktionsmönster på t.ex. det aktuella kontot liksom till kunskaper om den kund som förfogar över egendomen eller som begärt en viss transaktion.

• Sida 81
•  Original

Slutligen gäller, på samma sätt som vid tvångsmedelsanvändning enligt rättegångsbalken, att proportionalitetsprincipen ska beaktas. Av lagtexten ska därför framgå att beslut om dispositionsförbud bara får meddelas, om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär. Vid denna bedömning bör hänsyn tas till omständigheter som egendomens värde, hur stark misstanken om penningtvätt eller terrorismfinansiering är, hur stor risken är för att egendomen undanskaffas om beslut inte fattas och vilken skada ett dispositionsförbud skulle kunna förorsaka egendomens ägare eller den som förfogar över egendomen. Endast om åtgärden står i proportion till de motstående intressena får den alltså beslutas.

Enligt förverkandekonventionens artikel 47 ska varje konventionsstat se till att deras finansunderrättelseenheter kan vidta brådskande åtgärder även på framställning av en utländsk finansunderrättelseenhet och tillfälligt avbryta eller vägra tillstånd till en transaktion i enlighet med vad som gäller för uppskjutande av transaktioner i dess nationella lagstiftning. Det innebär att det behöver finnas en möjlighet för Finanspolisen att på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet besluta om dispositionsförbud. Finanspolisen bör därför ha befogenhet att, när de angivna förutsättningarna är uppfyllda, besluta om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet. Detta bör anges uttryckligen i lagtexten.

9.2.3. Vad ett dispositionsförbud kan avse

Regeringens förslag: Ett dispositionsförbud kan avse egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar utredningens förslag utan invändning. Sveriges advokatsamfund anser att ett dispositionsförbud endast bör kunna avse en viss transaktion eller vissa konkreta medel. Rikspolisstyrelsen är av uppfattningen att samtliga tillgodohavanden som den rapporterade fysiska eller juridiska personen har hos det rapporterande företaget ska bli föremål för dispositionsförbudet.

Skälen för regeringens förslag: Av utredningens förslag följer att ett dispositionsförbud ska kunna avse egendom som finns hos en verksamhetsutövare. Begreppet verksamhetsutövare omfattar enligt penningtvättslagen, förutom aktörer och rådgivare när det gäller finansiella tjänster, även bl.a. yrkesmässig verksamhet som avser dels kontanthandel med dyrbara varor, dels handel för klienters räkning med bl.a. fastigheter, liksom försäljning av nybildade aktiebolag (1 kap. 5 § 9 jämförd med 1 kap. 2 § penningtvättslagen). Det innebär att den egendom som kan finnas hos en verksamhetsutövare skulle kunna vara av många olika slag. Samtidigt är det svårt att tänka sig praktiska fall som rör annat än kontobehållningar. Därutöver saknas det enligt regeringen skäl att göra ett dispositionsförbud tillämpligt på annat än sådan egendom som utgörs av pengar, fordran eller annan rättighet. Med pengar avses i detta sammanhang kontanter i form

• Sida 82
•  Original

av sedlar och mynt. Med en fordran eller annan rättighet avses kontobehållningar och liknande tillgodohavanden hos en verksamhetsutövare. Aktier, obligationer eller andra värdepapper är normalt ”papperslösa” och finns registrerade på en värdepappersdepå och/eller ett värdepapperskonto där också innehavets värde framgår som ett penningbelopp. De omfattas därmed av den föreslagna beskrivningen av vad ett dispositionsförbud bör kunna avse. Därutöver kan penningöverföringar via olika typer av betaltjänster ske utan att sändaren eller mottagaren har något konto hos företaget. Även sådana överföringar träffas av förslaget. Om egendom av annat slag, t.ex. dyrbara varor, påträffas hos en verksamhetsutövare, bör denna, med beaktande av att sådan egendom nu föreslås kunna förverkas hos penningtvättaren, kunna säkras genom reglerna om beslag. Sådan egendom är inte heller lättrörlig på samma sätt som egendom som finns inom de finansiella systemen.

Utredningen föreslår att ett dispositionsförbud ska kunna avse ett värde som motsvarar vad som kan beräknas bli föremål för förverkande, förbudet ska alltså inte knytas till en specifik transaktion. Sveriges advokatsamfund anser att det finns risk att rättssäkerheten eftersätts om omständigheter knutna till en viss transaktion eller ett visst konto som i ett fall anses grunda beslut om dispositionsförbud, även ska kunna läggas till grund för dispositionsförbud beträffande andra konton och transaktioner. Rikspolisstyrelsen anser däremot att det är mer ändamålsenligt om samtliga tillgodohavanden som den rapporterade fysiska eller juridiska personen har hos det rapporterande företaget blir föremål för dispositionsförbudet.

Regeringen gör i denna del följande bedömning. Fråga om dispositionsförbud bör kunna uppkomma dels på grund av en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner, dels på grund av annan information som Finanspolisen har tillgång till. Att en verksamhetsutövare avger en misstänkt transaktionsrapport kan i sin tur vara resultatet av en räcka transaktioner som sammantaget väckt verksamhetsutövarens misstanke om att de utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Att mot den bakgrunden låta ett dispositionsförbud omfatta endast den transaktion som slutligen lett fram till ett dispositionsförbud framstår inte som ändamålsenligt. I stället bör dispositionsförbudet omfatta den egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. I de fall det är en rad av transaktioner avseende olika belopp som gett upphov till dispositionsförbudet, bör t.ex. det sammanlagda beloppet kunna bli föremål för förbudet. För det fall misstankarna visar sig vara välgrundade är det också det beloppet som i slutändan kan bli föremål för förverkande. Att låta dispositionsförbudet omfatta egendom till ett värde utöver vad som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsett för finansiering av terrorism skulle däremot strida mot såväl ändamåls- som proportionalitetsprincipen.

Av beslutet om dispositionsförbud bör framgå vilka pengar eller vilket penningvärde dispositionsförbudet avser och att den berörda egendomen inte får flyttas eller disponeras på annat sätt. Ett beslut om dispositionsförbud ska gälla omedelbart och verksamhetsutövaren ska omgående underrättas om beslutet eftersom det är denne som ska se till att det efterlevs (se nästa avsnitt).

Om en kund efter ett beslut om dispositionsförbud på egen hand genomför, eller begär men nekas att genomföra, ytterligare transaktioner som

• Sida 83
•  Original

också framstår som misstänkta, ska verksamhetsutövaren lämna uppgifter om dessa till Finanspolisen på vanligt sätt. Finanspolisen kan då besluta om dispositionsförbud även i fråga om den egendom som avses med dessa senare genomförda eller begärda transaktioner.

9.2.4. Giltighetstid och underrättelse om beslut om dispositionsförbud

Regeringens förslag: Ett dispositionsförbud ska gälla under högst två arbetsdagar.

Den som drabbas av ett dispositionsförbud ska underrättas om beslutet, när det kan antas att syftet med åtgärden inte motverkas och utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Åklagaren ska fatta beslut om att underrättelse kan ske i det enskilda fallet. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar utredningens förslag utan invändning. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det kan vara svårt att veta vem som ska underrättas om ett beslut om dispositionsförbud när ingen misstänkt person finns utpekad men anser samtidigt att underrättelseskyldigheten bör vara obligatorisk. Åklagarmyndigheten ifrågasätter om det inte bör vara Finanspolisen som beslutar om underrättelse i sådana fall då beslut om förundersökning inte fattats och åklagare inte inträtt som förundersökningsledare. Sveriges advokatsamfund anser att huvudregeln bör vara att underrättelse omgående eller så snart som möjligt ska lämnas. Rikspolisstyrelsen betonar vikten av att de myndigheter som ska hantera frågor om dispositionsförbud, liksom penningbeslag, ges tillräckligt med tid för att göra en kvalitativ och rättssäker bedömning av karaktären av en misstänkt transaktion och förordar ytterligare analys av tidsfristerna. Svenska Bankföreningen efterfrågar ett klargörande av möjligheterna för verksamhetsutövaren att underrätta kunden utan att bryta mot meddelandeförbudet i penningtvättslagen.

Skälen för regeringens förslag: Liksom vid tvångsmedelsanvändning bör utgångspunkten vara att ett dispositionsförbuds varaktighet ska begränsas i möjligaste mån utan att syftet med åtgärden går förlorat.

Ett dispositionsförbud innebär inskränkningar i den enskildes möjligheter att förfoga över sin egendom, vilket kan leda till negativa konsekvenser för den enskilde. Ju kortare tid förbudet gäller, desto mindre är risken för att den enskilde drabbas av skada. Även den låga misstankegrad som föreslås räcka för ett beslut om dispositionsförbud talar för att varaktigheten av åtgärden bör vara kort. Mot den enskildes intresse står intresset av att polis och åklagare ska hinna utföra ändamålsenliga utredningsåtgärder och få fram ett tillräckligt underlag för ett eventuellt beslut om att inleda förundersökning och besluta om straffprocessuella tvångsmedel.

Med beaktande av de intressen som gör sig gällande anser regeringen att två arbetsdagar framstår som en väl avvägd giltighetstid för ett dispo-

• Sida 84
•  Original

sitionsförbud. Det innebär i praktiken att i det fall ett beslut om dispositionsförbud fattas under eller strax före en dag som inte är en arbetsdag kommer beslutet att vara längre än två dygn. Därigenom undviks de utredningssvårigheter som skulle kunna följa av att de flesta verksamhetsutövare bara har öppet på vardagar. Det kommer också att innebära att tidsfristen för ett dispositionsförbud, i de fall då det inte följs av ett beslut om tvångsmedel, löper ut under en vardag då verksamhetsutövare normalt har öppet.

Ett beslut om dispositionsförbud ska alltså gälla under högst två arbetsdagar. Har åklagare inte innan tiden löper ut fattat något beslut om tvångsmedel ska dispositionsförbudet automatiskt upphöra att gälla. Det är därefter upp till verksamhetsutövaren att avgöra hur egendomen ska hanteras i enlighet med penningtvättslagen.

Som huvudregel gäller att den som blir föremål för myndighetsutövning ska underrättas om detta (jfr prop. 2005/06:178 s. 74). Senast genom underrättelsen får den enskilde kännedom om åtgärden och kan i efterhand angripa lagligheten av denna samt i förekommande fall begära skadestånd. Rättegångsbalken innehåller också regler om att underrättelse ska ske efter en vidtagen tvångsåtgärd, t.ex. i fråga om beslag (27 kap. 11 § RB). När sådan underrättelse ska ske skiljer sig åt mellan olika situationer. I fråga om beslag av en försändelse hos befordringsföretag gäller t.ex. att den som drabbas av beslutet ska underrättas först så snart det kan ske utan men för utredningen.

Huvudregeln om att underrättelse ska lämnas bör gälla även vid dispositionsförbud. Frågan är i stället när en sådan underrättelse ska lämnas. Ett beslut om dispositionsförbud innebär ett tidsbegränsat ingrepp i en enskilds möjlighet att förfoga över viss egendom. I de fall ett dispositionsförbud upphör att gälla vid tvådagarsfristens utgång är det inte uteslutet att den enskilde kommer att vara omedveten om att egendomen har varit belagd med ett dispositionsförbud. I andra fall kan beslutet få ekonomiska konsekvenser för såväl den enskilde som andra som är beroende av att en viss transaktion genomförs eller att ett belopp kan disponeras. Om underrättelse lämnas redan i samband med beslutet får den berörde möjlighet att begränsa de skadeverkningar som kan uppstå till följd av beslutet. I den situationen finns samtidigt en beaktansvärd risk för att ett beslut om dispositionsförbud inte blir meningsfullt och att den fortsatta utredningen försvåras eller till och med förstörs.

Med beaktande av de motstående intressena anser regeringen att underrättelse ska ske så snart det kan antas att syftet med dispositionsförbudet inte motverkas och utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Åklagarmyndigheten anför att det bör vara Finanspolisen som fattar beslut om underrättelse i sådana fall då dispositionsförbudet inte leder till att förundersökning inleds och åklagare inträder som förundersökningsledare. Detta eftersom Finanspolisen kan behöva vidta ytterligare kontroller eller andra åtgärder med anledning av de misstänkta transaktionerna. Regeringen anser, med hänsyn till att ett beslut om dispositionsförbud ska underställas åklagare som ska pröva om åtgärden ska bestå, att åklagare bör fatta beslut om underrättelse även i samband med ett ställningstagande om att inte inleda förundersökning. I sådant fall bör underrättelse normalt kunna lämnas.

• Sida 85
•  Original

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det kan vara svårt att veta vem som ska underrättas om dispositionsförbudet när det inte finns någon misstänkt person utpekad. Enligt utredningens förslag är det den som fått sin egendom belagd med dispositionsförbud som ska underrättas om åtgärden. Regeringen noterar att det förhållandet att ett beslut om dispositionsförbud knyts till misstänkt egendom, innebär att det varken behöver finnas någon misstänkt person utpekad eller vara utrett vem egendomen tillhör. Underrättelsen om åtgärden bör därmed lämnas till den som disponerar egendomen, t.ex. innehavaren av det konto på vilket egendomen finns tillgänglig. I den mån kännedom finns om vem egendomen tillhör ska denne underrättas.

Svenska Bankföreningen efterfrågar ett klargörande när det gäller möjligheten för verksamhetsutövaren att underrätta kunden utan att bryta mot meddelandeförbudet i penningtvättslagen. Regeringen gör följande överväganden. Verksamhetsutövare, liksom dess styrelseledamöter och anställda, är förbjudna att för kunden eller för någon utomstående röja att en granskning har genomförts, att transaktionen har rapporterats eller att en undersökning utförs eller kan komma att utföras (3 kap. 4 § penningtvättslagen). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot meddelandeförbudet kan dömas till böter (7 kap. 1 § 2). Meddelandeförbudet omfattar alltså information om granskning. Detta kan inte hindra en verksamhetsutövare från att på fråga om varför en transaktion inte genomförts, informera en kund om att det föreligger hinder att genomföra transaktionen. Vid behov bör också en blank hänvisning kunna ske till att transaktionen inte kan genomföras på grund av lag eller myndighetsbeslut.

9.2.5. Ett beslut om dispositionsförbud får inte överklagas

Regeringens förslag: Ett beslut om dispositionsförbud får inte överklagas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland anser att ett beslut om dispositionsförbud ska kunna överklagas medan Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om avsaknaden av en överklagandemöjlighet är förenlig med Europakonventionen.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om dispositionsförbud innebär en inskränkning i rätten till egendom. En enskild som drabbats av ett sådant beslut ska enligt Europakonventionen ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet (jfr art. 13 i konventionen med art. 1 i dess första tilläggsprotokoll).

Ett dispositionsförbud innebär en tillfällig och tämligen kortvarig inskränkning av en enskilds möjlighet att förfoga över viss egendom. Beslut om dispositionsförbud fattas av Finanspolisen, vars beslut ska underställas åklagare för prövning av om åtgärden ska bestå. Skälen för ett dispositionsförbud ska fortlöpande omprövas och om skäl inte längre

• Sida 86
•  Original

finns ska förbudet hävas. Sådana tvångsmedel, som i likhet med ett dispositionsförbud, är kortvariga kan varken överklagas eller på annat sätt bringas under rättens prövning. Så är fallet t.ex. med beslut om hämtning till förhör, anhållande, förvar och husrannsakan.

En underrättelse om ett dispositionsförbud kommer normalt att ske först sedan tiden för förbudet löpt ut, varför den enskilde i de flesta fall inte kommer att bli medveten om ett dispositionsförbud förrän i efterhand. En överklagandemöjlighet skulle i dessa fall sakna betydelse. I de fall då en transaktion vägrats blir den enskilde däremot varse åtgärden och kan vilja ifrågasätta det. Om det i samband därmed kommer fram information som gör att det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas. I de fall ett dispositionsförbud i stället ersätts med ett straffprocessuellt tvångsmedel kommer detta att kunna överprövas eller överklagas på sedvanligt sätt.

Mot denna bakgrund anser regeringen att regleringen av ett dispositionsförbud, även med beaktande av Europakonventionen, är omgärdat av tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier och att skäl saknas att införa en särskild överklagandemöjlighet.

9.2.6. Verksamhetsutövares rapporteringsskyldighet modifieras

Regeringens förslag: När en verksamhetsutövare lämnar uppgifter till

Finanspolisen ska den ange om den egendom som är eller varit föremål för en misstänkt transaktion finns hos verksamhetsutövaren. Verksamhetsutövaren ska även lämna uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser lämnar utredningens förslag utan invändning. Kronofogdemyndigheten påpekar att myndighetens möjlighet att lämna uppgifter om misstänkta transaktioner kan begränsas om uppgiften omfattas av sekretess och efterfrågar en författningsreglering. Svensk försäkring och Svenska Bankföreningen anför att förslaget förutsätter förbättrade rapporteringsrutiner, t.ex. genom automatisk filöverföring, till Finanspolisen.

Skälen för regeringens förslag: Verksamhetsutövare som efter närmare analys anser att det finns skälig grund att misstänka att en transaktion utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism ska lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism (3 kap. 1 § penningtvättslagen).

För att uppmärksamma Finanspolisen på var egendom som skulle kunna bli föremål för ett beslut om dispositionsförbud finns, bör verksamhetsutövaren även ange om den egendom som omfattas av den misstänkta transaktionen finns hos verksamhetsutövaren och lämna uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen. Sådana upp-

• Sida 87
•  Original

lysningar är av intresse för ett ställningstagande om ett beslut om såväl dispositionsförbud som penningbeslag. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte är verksamhetsutövare i penningtvättslagens mening, påverkar inte förslaget myndighetens möjligheter att anmäla brottsmisstankar.

Enligt penningtvättslagen ska uppgifterna lämnas utan dröjsmål. Eftersom åtgärdens effektivitet och framgång är beroende av att informationen snabbt når Finanspolisen är det, som Svensk försäkring och Svenska Bankföreningen påpekar, viktigt att det finns ett effektivt och ändamålsenligt system för rapporteringen.

9.3. Penningbeslag

Regeringens förslag: Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet, som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen om penningtvättsbrott eller lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, får tas i beslag (penningbeslag). Ett sådant tvångsmedel får beslutas endast om åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt anser att det bör övervägas om begreppet egendom i bestämmelsen om penningbeslag bör bytas ut mot begreppet tillgångar som används i finansieringslagen. Helsingborgs tingsrätt föreslår att bestämmelserna om penningbeslag tas in i rättegångsbalken och påpekar att det framstår som ologiskt att använda två olika begrepp när det gäller egendom och tillgångar. Säkerhetspolisen anför att det bör övervägas om penningbeslag ska kunna tillämpas även vid misstanke om terroristbrott. Brottsförebyggande rådet förordar att ett av begreppen egendom eller tillgångar ska väljas. Kronofogdemyndigheten påpekar att ett förbudsmeddelande bör delges för att förslaget om penningbeslag ska få avsedd effekt och efterfrågar vissa förtydliganden när det gäller användningen av begreppet gäldenär samt vad som ska gälla när någon överträder ett förbudsmeddelande. Lunds universitet anför att proportionalitetsprincipens formulering ger stort tolkningsutrymme.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått ovan är kvarstad inte ett i alla situationer lämpligt tvångsmedel för att säkra t.ex. sådan egendom som varit föremål för ett dispositionsförbud. Inte heller beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken är ett tvångsmedel som skulle kunna ta vid där ett dispositionsförbud upphör, eftersom förbudet inte avser föremål (se avsnitt 5.1.6 och 9.1).

För att fullt ut kunna säkra egendom som är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism bör därför en särskild reglering införas. Den bör kunna utformas med utgångspunkt i bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken. För att tydliggöra att det handlar om beslag av en annan typ av egendom än föremål, bör benämningen penningbeslag användas. På samma sätt som vid annan tvångsmedelsanvändning, ska proportionalitetsprincipen beaktas, vilket innebär att penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i

• Sida 88
•  Original

övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Lunds universitet anför att proportionalitetsprincipens formulering ger stort tolkningsutrymme. Regeringen konstaterar att den valda formuleringen är densamma som gäller för tvångsmedel enligt rättegångsbalken. Att proportionalitetsprincipen kommer till uttryck i lagtexten tjänar som en påminnelse om att en avvägning mellan de, i det enskilda fallet, motstående intressena måste resultera i att skälen för åtgärden väger tyngre än skälen mot åtgärden för att tvångsmedlet ska få beslutas.

Beslut ska fattas av undersökningsledaren eller åklagaren och endast sådan egendom som finns tillgänglig ska få tas i penningbeslag. I de fall penningbeslaget avser en fordran eller annan rättighet ska gäldenären eller annan förpliktad, på motsvarande sätt som vid kvarstad som avser en fordran eller annan rättighet (26 kap. 3 a § RB), meddelas förbud att fullgöra förpliktelsen till annan än den lagen pekar ut. I övrigt bör rättegångsbalkens regler om beslag i tillämpliga delar gälla. En närmare redogörelse för förutsättningarna för ett beslut om penningbeslag samt vad som i övrigt gäller lämnas i författningskommentaren (se avsnitt 13.1).

Helsingborgs tingsrätt anser att tvångsmedel i möjligaste mån bör regleras i rättegångsbalken och föreslår att så sker även i detta fall. Beslagsreglerna i rättegångsbalken är generellt tillämpliga och utformade för beslag av föremål. Sedan rättegångsbalkens tillkomst finns också en regel som anger att om det i andra författningar finns avvikande bestämmelser om beslag gäller dessa (27 kap. 17 § RB). Detta visar att man redan vid rättegångsbalkens tillkomst förutsatt att det kan finnas behov av beslagsregler även utanför rättegångsbalken. Sådana beslagsregler finns t.ex. i 10 kap. tryckfrihetsförordningen, 47 § fiskelagen (1993:787) och 9 kap. 6 § vapenlagen (1996:67). Den särskilda beslagsreglering som nu föreslås ska gälla för vissa brottstyper och för viss typ av egendom.

Regeringen bedömer att det förhållandet, sammantaget med vad som påpekats ovan om att rättegångsbalkens beslagsregler som huvudregel gäller även beslag enligt andra författningar, gör det lämpligt att ta in de nu föreslagna reglerna i den föreslagna lagen om straff för penningtvättsbrott och i finansieringslagen.

Med beaktande av synpunkter från bl.a. Helsingborgs tingsrätt och Brottsförebyggande rådet, och för att skapa ett enhetligt språkbruk bedömer regeringen, dock i motsats till Svea hovrätt, att begreppet egendom bör användas. Ordet tillgångar i finansieringslagen bör därför bytas ut mot ordet egendom (se vidare avsnitt 13.6).

Kronofogdemyndigheten påpekar att ett förbudsmeddelande enligt utsökningsbalken (6 kap. 3 §) ska delges sekundogäldenären (6 kap. 11 § utsökningsförordningen) och att detsamma bör gälla förbudsmeddelande i samband med penningbeslag. Regeringen konstaterar att en sekundogäldenär enligt utsökningsbalken är någon mot vilken utmätningsgäldenären har en fordran (1 kap. 7 § UB). Vid penningbeslag däremot, liksom vid kvarstad, är ett förbudsmeddelande aktuellt endast i förhållande till den gäldenär eller annan förpliktad hos vilken den aktuella egendomen finns.

I praktiken kommer det i de allra flesta fall att röra sig om banker eller andra verksamhetsutövare enligt penningtvättslagen. Någon bestämmelse om att förbudsmeddelandet ska delges finns inte i rättegångsbalken eller i förundersökningskungörelsen (1947:948). Med beaktande av att gälde-

• Sida 89
•  Original

nären i dessa situationer normalt kommer att vara en bank eller annan verksamhetsutövare bedömer regeringen att det inte föreligger något behov av att förbudsmeddelandet ska delges. Att det är angeläget att ett förbudsmeddelande kommer den förbjudne till del på ett sådant sätt att vederbörande vet vad denne har att rätta sig efter ligger i sakens natur. Det är också nödvändigt för att ett beslut om penningbeslag ska få avsedd effekt och för att det ska bli ett effektivt verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna.

Säkerhetspolisen anser att eftersom finansiering av terrorism även kan utgöra förberedelse till terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, bör det övervägas om regler om penningbeslag behöver införas även i den lagen. Regeringen gör följande bedömning. I de fall någon kan misstänkas för att ha tagit befattning med egendom på ett sätt som kan utgöra förberedelse till terroristbrott kan egendom säkras genom reglerna om kvarstad och beslag. Något behov av att i den situationen ta egendom i penningbeslag finns inte. Penningbeslag är ett tvångsmedel som syftar till att göra det möjligt att, i situationer då det ännu saknas en misstänkt person, säkra egendom pga. misstanke om att den är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism, normalt i anslutning till ett dispositionsförbud enligt penningtvättslagen.

9.4. Skadestånd vid felaktiga beslut

Regeringens bedömning: Det finns inte anledning att införa en mera långtgående rätt till skadestånd än vad som följer av skadeståndslagen för det intrång som den enskilde utsätts för vid ett dispositionsförbud eller ett penningbeslag.

Utredningens och promemorians bedömningar överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt när det gäller skadestånd med anledning av ett dispositionsförbud. Sveriges advokatsamfund understryker vikten av ett välfungerande system för prövning av statens skadeståndsansvar vid felaktiga beslut om dispositionsförbud.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Staten är också skyldig att ersätta skada på grund av att någon annan kränks genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Med kränkning avses enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes frihet, frid eller ära.

När det gäller prövningen av om skadeståndsgrundande fel eller försummelse har förekommit från en myndighets sida ska bedömningen ta sin utgångspunkt i vad som rimligen kan fordras av myndigheten med hänsyn till verksamhetens art och ändamål (prop. 1989/90:42 s. 14 f.). Det betyder att hänsyn tas till sådana förhållanden som att ett beslut har varit brådskande och rört en juridiskt invecklad fråga. Myndighetens

• Sida 90
•  Original

handlande ska värderas ur allmänhetens synvinkel. Det avgörande blir därför de krav på rättssäkerhet, noggrannhet och korrekt handläggning som den enskilde rimligen har kunnat ställa i den aktuella situationen. Om myndigheten har brustit i något av dessa avseenden hjälper det därför inte att man från det allmännas sida kan åberopa särskilda förhållanden som gör handlandet i viss mån ursäktligt, t.ex. att felet har berott på tjänstemannens bristande erfarenhet, höga arbetsbörda eller hastigt påkomna sjukdom (a. prop. s. 15).

Skadeståndslagens regler om skadeståndsskyldighet för staten anses som huvudregel vara tillräcklig när det gäller tvångsmedel, utom sådana som avser frihetsberövanden. Även vid t.ex. användning av hemliga tvångsmedel gäller de generella reglerna (prop. 2006/07:133 s. 32 f.). Förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag en tämligen begränsad utvidgning av dagens möjligheter att säkra egendom inför ett framtida förverkande. Det saknas mot den bakgrunden anledning att avvika från huvudregeln om att skadeståndslagens reglering är tillräcklig även vid dessa typer av åtgärder.

10. Tillträde till 2005 års förverkandekonvention

10.1. Konventionens bakgrund

Sverige är part till Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (i detta kapitel kallad 1990 års konvention, se avsnitt 4.4.3). Den konventionen har vidareutvecklats och kompletterats, vilket resulterat i Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (i detta kapitel kallad förverkandekonventionen). Sverige har undertecknat förverkandekonventionen, som trädde i kraft den 1 maj 2008. I detta kapitel behandlas frågan om Sveriges tillträde till förverkandekonventionen.

Syftet med förverkandekonventionen är att bekämpa allvarlig brottslighet genom att beröva brottslingar vinningen av och hjälpmedlen för deras brott, och att bekämpa finansiering av terrorism, samt att i detta syfte skapa ett väl fungerande internationellt samarbete.

De huvudsakliga nyheterna i förverkandekonventionen jämförd med 1990 års konvention är följande: -

förverkandekonventionen görs tillämplig även på finansiering av terro-

rism (artikel 2), -

egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas

(artikel 3.1), -

under förutsättning att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid

de brott som anges i bilagan till konventionen kan en part i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år, eller att förverkande inte

• Sida 91
•  Original

ska ske beträffande vinning från skattebrott i den utsträckning sådan vinning kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet (artikel 3.2), -

det ska vara möjligt att spärra och beslagta egendom som kan komma

att förverkas (artikel 4), - man ska kunna få fram och till andra parter lämna information om en-

skilda personers bankkonton och transaktioner (artiklarna 7.2, 17 och 18), -

juridiska personer ska kunna hållas ansvariga för brott enligt konven-

tionen (artikel 10), - det ska finnas finansunderrättelseenheter (FIU) och dessa ska kunna

samarbeta över gränserna (artiklarna 12 och 46), -

det ska finnas en ordning för att förhindra penningtvätt och finansie-

ring av terrorism (artikel 13), - misstänkta transaktioner ska kunna stoppas eller skjutas upp och detta

ska kunna ske även på begäran av en utländsk FIU (artiklarna 14 och 47), -

samarbete ska inte få vägras på den grunden att det rör sig om självtvätt

(artikel 28.8 c) samt -

bilagan till konventionen som omfattar ett antal brottskategorier som i

förhållande till åtagandena i artiklarna 3, 9 och 17 representerar ett minimum som parterna inte kan reservera sig mot.

10.2. Konventionens innehåll

Konventionen innehåller 56 artiklar fördelade på sju kapitel. I beaktandesatserna anges att det finns ett behov av att vidta gemensamma brottsbekämpande åtgärder för att skydda samhället. Kampen mot allvarliga brott, som har blivit ett allt större internationellt problem, kräver ett utnyttjande av moderna och effektiva metoder på internationell nivå. En av dessa metoder anges vara att beröva brottslingar vinningen av och hjälpmedlen för deras brott. För att nå detta mål måste ett väl fungerande system för internationellt samarbete upprättas.

I beaktandesatserna påminns om 1990 års konvention, om FN:s resolution om hot mot internationell fred och säkerhet förorsakat av terroristhandlingar, samt om FN:s konvention om bekämpande av finansiering av terrorism (som ålägger parterna att kriminalisera finansiering av terrorism).

Till konventionen har utarbetats en förklaranderapport som är vägledande vid tolkningen av konventionen.¹⁸

Kapitel I – Definitioner

I artikel 1 a–h finns definitioner av vissa centrala begrepp som ska gälla vid tillämpningen av konventionen. Med vinning förstås varje ekonomisk fördel som härrör från eller som direkt eller indirekt uppnåtts genom

¹⁸ Explanatory Report to the Council of Europe Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime and on the Financing of Terrorism (CETS No. 198).

• Sida 92
•  Original

brott. Förverkande i konventionens mening är sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning som innebär ett slutgiltigt berövande av egendom. Övriga begrepp som definieras är egendom, hjälpmedel, förbrott, FIU, spärrande eller beslag samt finansiering av terrorism. Jämfört med 1990 års konvention är definitionerna av FIU, spärrande eller beslag samt finansiering av terrorism nya.

Kapitel II – Finansiering av terrorism

Artikel 2, som saknar motsvarighet i 1990 års konvention, innehåller föreskrifter om hur konventionen ska tillämpas på finansiering av terrorism.

Där anges att bestämmelserna i kapitel III, IV och V ska kunna tillämpas även på finansiering av terrorism. Det ska särskilt säkerställas att det är möjligt att efterforska, spåra, identifiera, spärra, beslagta och förverka egendom, av lagligt eller olagligt ursprung, som används eller är avsedd att användas på något sätt, helt eller delvis, för att finansiera terrorism, eller vinning från sådant brott, och så långt möjligt samarbeta i detta syfte.

Kapitel III – Åtgärder som ska vidtas på nationell nivå

I kapitlet är bestämmelserna uppdelade i två avdelningar. De allmänna bestämmelserna i första avdelningen omfattar artiklarna 3–11, medan artiklarna 12–13 ingår i den andra avdelningen om FIU och förebyggande åtgärder.

Artikel 3 innehåller bestämmelser om förverkande. Enligt artikel 3.1 ska det vara möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och, vilket är nytt jämfört med 1990 års konvention, egendom som varit föremål för penningtvätt. I artikel 3.2 ges, jämfört med 1990 års konvention, en mera begränsad möjlighet för en part att reservera sig mot konventionens regler om förverkande. Under förutsättning att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen, kan en part i samband med tillträdet lämna en förklaring om att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda en frihetsberövande påföljd i mer än ett år. Vidare kan en part förklara att förverkande inte ska ske beträffande vinning från skattebrott i den utsträckning sådan vinning kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet.

Artikel 3.3 innehåller en ny fakultativ regel om att parterna får föreskriva obligatoriskt förverkande vid brott som omfattas av förverkandebestämmelserna, t.ex. penningtvätt. Enligt artikel 3.4, som är ny, ska parterna införa en ordning som gör det möjligt att kräva att en lagöverträdare, när det gäller allvarliga brott enligt nationell lagstiftning, visar ursprunget för påstådd vinning eller annan egendom som kan förverkas, i den mån ett sådant krav stämmer överens med principerna i dess nationella lagstiftning. Enligt artikel 53.4 kan en part i samband med tillträdet förklara bl.a. att den inte avser tillämpa artikel 3.4.

Artikel 4 handlar om utredning och säkerhetsåtgärder. I syfte att underlätta ett framtida förverkande ska det vara möjligt att identifiera, spåra, spärra eller ta i beslag egendom som kan komma att förverkas. Det som är nytt jämfört med 1990 års konvention är att egendomen ska kunna

• Sida 93
•  Original

spärras och beslagtas. Åtgärder för att spärra, beslagta och förverka ska enligt artikel 5, som är ny, även omfatta egendom som har trätt i stället för utbyte, del av egendom som utbyte har sammanblandats med, avkastning av utbyte och avkastning av det som har trätt i stället för utbyte. Omhändertagande av spärrad eller beslagtagen egendom behandlas i artikel 6, som också är ny.

I artikel 7 ges bestämmelser om befogenhet och teknik för utredning. Punkterna 1 och 3 motsvarar artikel 4 i 1990 års konvention. Domstolar och andra behöriga myndigheter ska, för att kunna vidta åtgärder som avses i artiklarna 3, 4 och 5, kunna få tillgång till eller beslagta handlingar som rör ekonomiska förhållanden utan att hindras av banksekretess. Vidare ska det enligt den nya punkten 2 vara möjligt att bl.a. identifiera konton och att övervaka transaktioner som sker till och från olika konton.

Artikel 8, som motsvarar artikel 5 i 1990 års konvention, innehåller krav på att den som berörs av åtgärder enligt artiklarna 3, 4 och 5, bl.a. förverkande, ska ha tillgång till effektiva rättsmedel för att kunna tillvarata sina rättigheter.

Artikel 9 innehåller en bestämmelse om kriminalisering av penningtvätt. Punkterna 1 och 2 är i sak oförändrade jämfört med artikel 6 i 1990 års konvention. I artikel 9.1 ställs krav på att vissa uppsåtliga penningtvättsåtgärder ska vara kriminaliserade. Det anges i artikel 9.2 att det inte ska ha någon betydelse huruvida förbrottet är föremål för partens straffrättsliga domsrätt eller inte. Det är vidare enligt punkt b möjligt att föreskriva att självtvätt inte ska vara straffbart. Enligt artikel 9.3 kan parterna överväga att straffbelägga även vissa oaktsamma förfaranden. Jämfört med 1990 års konvention har det tillkommit en punkt om att parterna kan överväga att straffbelägga gärningar där gärningsmannen misstänkte att egendomen utgjorde vinning av brott. Vidare har två punkter enligt vilka parterna skulle överväga att straffbelägga gärningar med vissa avsiktsuppsåt försvunnit.

Artikel 9.4 innehåller en jämfört med 1990 års konvention mera begränsad möjlighet att reservera sig mot kriminaliseringskravet i artikel 9.1. Förutsatt att penningtvätt är kriminaliserat i förhållande till de kategorier av förbrott som anges i bilagan till konventionen, kan en part föreskriva att artikel 9.1 ska tillämpas endast i den mån förbrottet är ett brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande åtgärd där maximistraffet är mer än ett år eller, i de fall parten har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader. Det är vidare, under samma förutsättning, möjligt att förklara att artikel 9.1 endast ska tillämpas på en lista över specificerade förbrott eller på en kategori av grova förseelser enligt partens nationella lagstiftning.

Av artikel 9.5, som är ny, framgår att det inte är tillåtet att ställa upp ett krav på att förbrottet är styrkt genom dom. I stället ska det enligt artikel 9.6, som också är ny, vara möjligt att döma för penningtvättsbrott utan att man behöver visa exakt vilket förbrott som utbytet härrör från. Enligt nya artikel 9.7 ska som giltigt förbrott räknas även gärning som begåtts i en annan stat, om den utgör ett brott i den staten, under förutsättning att den skulle ha utgjort ett förbrott om gärningen hade förövats inom landet.

Enligt nya artikel 10 åtar sig parterna att under vissa förhållanden hålla juridiska personer ansvariga.

• Sida 94
•  Original

Artikel 11, som är ny, innebär att det ska vara möjligt att beakta slutliga avgöranden från en annan stat när straffet bestäms för de brott som tas upp i konventionen.

I avdelning två av kapitlet finns bestämmelser om FIU och om förebyggande åtgärder. Artikel 12, som är ny, innebär en förpliktelse att inrätta en FIU och att se till att denna får tillgång till de upplysningar som behövs för att den ska kunna sköta sina uppgifter.

I artikel 13, som är ny, anges vilka åtgärder parterna ska vidta för att förhindra penningtvätt och i artikel 14, som också är ny, ställs krav på att behöriga myndigheter eller organ ska kunna vidta brådskande åtgärder när det finns misstanke om att en transaktion har samband med penningtvätt. En sådan myndighet ska också tillfälligt kunna skjuta upp en transaktion eller vägra tillstånd till att den genomförs tills den analyserats närmare.

Kapitel IV – Internationellt samarbete

Kapitlet omfattar artiklarna 15–45 och är uppdelat på sju avdelningar.

I kapitlets första avdelning ges principer för hur det internationella samarbetet ska gå till. De första två punkterna i artikel 15 är identiska med tidigare artikel 7. Punkterna 3 och 4 är nya och ersätter artikel 9 i 1990 års konvention. Enligt punkt 4 ska bistånd med efterspaning och säkerhetsåtgärder i första hand ske i enlighet med lagstiftningen i det anmodade landet men så långt det är möjligt tillgodose den anmodande statens krav på formaliteter. Enligt punkt 4 ska parterna säkerställa att framställningar från andra parter prioriteras på samma sätt som interna förfaranden.

Den andra avdelningen handlar om bistånd med efterspaning. Vissa skyldigheter att lämna bistånd på begäran av annan part föreskrivs i artikel 16, som är identisk med artikel 8 i 1990 års konvention. I artiklarna 17 och 18, som är nya, finns bestämmelser om skyldighet att på begäran av annan part lämna upplysningar om bankkonton, liksom att i vissa fall lämna upplysningar om banktransaktioner. En part kan enligt artikel 17.5 förklara att artikel 17 bara ska vara tillämplig på de kategorier av brott som framgår av bilagan till konventionen. Enligt artikel 19, som också är ny, ska parterna se till att det är möjligt att på begäran av annan part övervaka transaktionerna på vissa konton under en specifik period. I artikel 20, som är identisk med artikel 10 i 1990 års konvention, anges att parterna även utan begäran kan förse annan part med upplysningar om hjälpmedel och vinning.

Den tredje avdelningen innehåller bestämmelser om skyldighet att vidta och verkställa säkerhetsåtgärder på begäran av annan part. Artikel 21 är identisk med artikel 11 i 1990 års konvention. Första punkten i artikel 22 är ny och innebär en skyldighet att spontant och på begäran av en part lämna information av betydelse för säkerhetsåtgärden. Andra punkten är identisk med andra punkten i artikel 12 i 1990 års förverkandekonvention.

I den fjärde avdelningen ges föreskrifter om vilka åtgärder en part är skyldig att vidta på begäran av annan part för att verkställa beslut om förverkande av hjälpmedel eller vinning. Artikel 23 innehåller regler om när det föreligger skyldighet att förverka. De första fyra punkterna i artikeln är oförändrade i förhållande till 1990 års konvention. Bestäm-

• Sida 95
•  Original

melsen i artikel 23.5 är däremot ny och handlar om att parterna i möjligaste mån ska samarbeta även när det gäller förverkande som inte utgör en påföljd för ett brott. Artikel 24, som motsvarar artikel 14 i 1990 års konvention, innehåller bestämmelser om verkställighet av förverkande. Hanteringen av förverkad egendom behandlas i artikel 25, som är ny. I punkt 1 anges att den anmodade parten ska förfoga över den förverkade egendomen i enlighet med sin lagstiftning. I punkterna 2 och 3 finns regler om hur fördelningen av förverkad egendom ska ske. Den anmodade parten ska enligt punkt 2 i första hand överväga att lämna tillbaka den förverkade egendomen till den ansökande parten så att denna kan lämna kompensation till brottsoffren eller lämna tillbaka egendomen till dess rättmätiga ägare. I punkt 3 framhålls möjligheten att ingå avtal om hur förverkad egendom ska delas med andra parter när en förfrågan görs med stöd av artikel 23 eller 24. I artikel 26, som motsvarar artikel 16 i 1990 års konvention, klargörs att den omständigheten, att en stat har gjort en framställning om förverkande inte påverkar den ansökande statens rätt att själv verkställa ett förverkandebeslut. Parterna ska samråda med varandra för att undvika att det totala värdet av det som förverkas överskrider det penningbelopp som anges i förverkandebeslutet. Enligt artikel 27, som är identisk med artikel 17 i 1990 års konvention, får den anmodade parten inte vidta någon åtgärd som innebär frihetsberövande, om den ansökande parten har förklarat att det inte får ske.

I femte avdelningen regleras möjligheterna att vägra eller skjuta upp samarbete. Bestämmelserna i artikel 28 om vägransgrunder är i huvudsak oförändrade i förhållande till artikel 18 i 1990 års konvention. Punkten 8 c är ny och innebär att det inte är tillåtet att vägra samarbete på den grunden att självtvätt inte är kriminaliserat i den anmodade staten. Stater där självtvätt inte är straffbart kan således inte neka en annan stat bistånd enligt konventionen med hänvisning till att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt. Trots detta är det möjligt för en stat att vägra samarbete med hänvisning till vägransgrunden i artikel 28.1 a, alltså om det skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättssystem. I artikel 29, som är identisk med artikel 19 i 1990 års konvention, klargörs att den anmodade parten kan skjuta upp en begärd åtgärd, om denna skulle skada dess myndigheters utredningar eller rättsliga förfaranden. Det betyder att den anmodade statens egna anspråk har företräde. Innan samarbete med annan part vägras eller skjuts upp måste emellertid enligt artikel 30, som är identisk med artikel 20 i 1990 års konvention, den anmodade parten överväga om verkställighet kan ske partiellt eller på vissa villkor som den bedömer som nödvändiga. Denna möjlighet torde kunna användas om det behövs för att undvika dubbelförverkande.

Sjätte avdelningen handlar om underrättelser och skyddande av tredje parts rättigheter. Artiklarna 31 och 32, som är identiska med artiklarna 21 och 22 i 1990 års konvention, omfattar bestämmelser om underrättelse om handlingar och erkännande av utländska beslut.

I sjunde avdelningen finns procedurregler och andra allmänna bestämmelser. Enligt artikel 33, som är identisk med artikel 23 i 1990 års konvention, ska parterna utse en central myndighet som ska svara för att sända och besvara framställningar enligt kapitel IV, handlägga dem eller överlämna dem till de behöriga myndigheterna för handläggning. Parter-

• Sida 96
•  Original

na ska i samband med tillträdet meddela Europarådets generalsekreterare namn och adresser till de myndigheter som den utsett enligt artikeln.

I artikel 34, som motsvarar artikel 24 i 1990 års konvention, anges bl.a. att huvudregeln är att de centrala myndigheterna ska kommunicera direkt med varandra. När det brådskar får den ansökande partens rättsliga myndigheter kommunicera direkt med den anmodade partens rättsliga myndigheter. Punkt 6 är ny och innebär att den ansökande partens rättsliga myndigheter kan sända utkast till framställningar eller meddelanden enligt detta kapitel direkt till den anmodade partens motsvarande myndigheter före en formell framställning. Syftet med detta är att påskynda handläggningen av en kommande, formell begäran om samarbete.

Framställningens formella och materiella innehåll behandlas i artiklarna 35–40. Artikel 35 motsvarar i allt väsentligt artikel 25 i 1990 års konvention, och omfattar bestämmelser om vilka krav som ska respektive får ställas på framställningens form och språk. Den första punkten är ny och innebär att parterna kan acceptera att framställningar sker på elektronisk väg under förutsättning att den ansökande parten är beredd att på förfrågan ta fram en skriftlig förteckning över sådana meddelanden och originalhandlingen. En part kan också avge en förklaring om under vilka förhållanden den är beredd att godta och verkställa framställningar som mottagits elektroniskt eller på annat sätt. Enligt punkt 2 får en stat inte kräva att framställningar eller bifogade handlingar översätts om parten inte enligt punkt 3 vid tillträdet i en förklaring förbehållit sig rätten att kräva att framställningar som görs och handlingar som är fogade till sådana framställningar ska åtföljas av en översättning till partens eget språk, ett av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som den anger.

Artiklarna 36–40 är identiska med artiklarna 26–30 i 1990 års konvention och handlar om legalisering av handlingar, framställningens innehåll, ofullständiga och flerfaldiga framställningar samt skyldigheten att ange skäl för beslut att vägra, uppskjuta eller ställa villkor för samarbete.

Artikel 41, som är likalydande med artikel 21 i 1990 års konvention, innehåller bestämmelser om att den anmodade parten ska lämna den ansökande parten upplysningar om åtgärder som vidtagits med anledning av en framställning, om det slutliga resultatet av sådana åtgärder, om beslut att helt eller delvis vägra eller skjuta upp genomförande av åtgärder m.m. Den ansökande parten ska å sin sida genast underrätta den anmodade parten om ett förverkandebeslut helt eller delvis upphör att vara verkställbart eller om någon ny omständighet uppkommit som innebär att en begärd åtgärd inte längre är berättigad.

I artiklarna 42–45, som är identiska med artiklarna 32–35 i 1990 års konvention, finns bestämmelser om bl.a. sekretess, fördelning av kostnader och om skadestånd.

Kapitel V – Samarbete mellan FIU

I kapitel V, som är nytt, regleras samarbetet mellan de olika ländernas FIU. Enligt artikel 46 ska parterna säkerställa att berörda FIU, i syfte att bekämpa penningtvätt, samarbetar med att samla in och analysera eller utreda relevanta upplysningar om alla fakta som kan tyda på penningtvätt. Vidare ska parterna säkerställa att FIU utbyter alla tillgängliga upp-

• Sida 97
•  Original

lysningar som kan vara relevanta för bearbetning eller analys eller för utredning genom FIU av finansiella transaktioner som rör penningtvätt. I övrigt innehåller artikeln bl.a. föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas, hur dessa får användas av den mottagande staten och om i vilka situationer en FIU får vägra att lämna upplysningar till en annan stats FIU.

Artikel 47 innehåller bestämmelser om skyldighet för parterna att se till att en FIU ska kunna vidta brådskande åtgärder på framställning av en utländsk FIU och tillfälligt avbryta eller vägra att medge en transaktion under den tid och på de villkor för uppskjutande av transaktioner som tillämpas i dess nationella lagstiftning.

Kapitel VI – Övervakningssystem och biläggande av tvister

Om övervakningssystem och biläggande av tvister finns bestämmelser i kapitel VI. Enligt artikel 48, som är ny, är det partskonferensen (COP) som ska ansvara för att konventionens genomförande följs upp. Partskonferensen ska dels övervaka att parterna genomför konventionen korrekt, dels på framställning från en part yttra sig i frågor om hur konventionen ska tolkas och tillämpas. Artikeln innehåller vidare bestämmelser om hur övervakningen ska genomföras, partskonferensens rätt att få upplysningar från parterna och om hur tvister mellan parterna om konventionens tolkning eller tillämpning ska lösas.

Kapitel VII – Slutbestämmelser

Det sista kapitlet innehåller i artiklarna 49–56 slutbestämmelser om undertecknande och ikraftträdande, anslutning till konventionen, territoriell tillämpning, samband med andra konventioner och avtal, förklaringar och förbehåll, ändringar, uppsägning och slutligen underrättelser. Bestämmelserna motsvarar, med undantag för artikel 54, om möjligheten att ändra i konventionen, som är ny, i allt väsentligt artiklarna 36–44 i 1990 års konvention.

Förverkandekonventionen trädde i kraft den 1 maj 2008 och tillämpas av de medlemsstater som har tillträtt den. Gentemot stater som har tillträtt 1990 års konvention men inte den reviderade förverkandekonventionen tillämpas fortsättningsvis den äldre konventionen.

I en bilaga till konventionen finns en lista över olika brottskategorier som det hänvisas till i artiklarna 3.2, 9.4 och 17.5. Listan har enligt förklaranderapporten hämtats från ordlistan till FATF:s rekommendationer (Glossary to the FATF Recommendations).

10.3. Konventionen bör godkännas

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig särskilt tillstyrker förslaget.

• Sida 98
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Åtgärder mot penningtvätt och förverkande av utbyte av brott är viktiga verktyg i den brottsbekämpande verksamheten. Den ökade globaliseringen har inneburit att brottsligheten, inte minst den som är vinningsorienterad, blivit alltmer gränsöverskridande.

En effektiv brottsbekämpning förutsätter därför i allt högre grad ett väl utvecklat och väl fungerande internationellt samarbete. Sverige har mot den bakgrunden sedan länge deltagit aktivt i det straffrättsliga samarbetet inom EU och internationellt. Som ett led i det samarbetet tillträdde Sverige 1990 års konvention och redan det förhållandet talar enligt regeringens mening för att Sverige bör tillträda förverkandekonventionen som utgör en vidareutveckling av den tidigare konventionen. Särskilt välkomna nyheter är att förverkandekonventionen omfattar även finansiering av terrorism, att egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas och att åtgärder för att säkra ett förverkande ska kunna vidtas, samt att formerna för det internationella samarbetet när det gäller åtgärder för att komma åt utbyte av brott och egendom avsedd för finansiering av terrorism utvecklats och preciserats. Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Sverige bör därför tillträda förverkandekonventionen. I samband med tillträdet bör vissa förklaringar lämnas, se avsnitt 10.5.

10.4. Behovet av lagändringar

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller genom befintlig reglering tillsammans med de lagändringar som föreslås åtagandena i konventionen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna uttalar sig inte särskilt om frågan. Skälen för regeringens bedömning: I samband med tillträdet till 1990 års konvention gjordes bedömningen att det inte krävdes några lagändringar för att Sverige skulle kunna tillträda konventionen men att det fanns skäl för Sverige att lämna vissa förklaringar (prop. 1995/96:49).

Utredningen gör en noggrann genomgång av 2005 års förverkandekonvention i sin helhet, alltså även de delar som inte ändrats i förhållande till 1990 års konvention. Utredningen kommer fram till att ett tillträde till förverkandekonventionen kräver vissa lagändringar, men att de förslag som lämnas när det gäller kriminaliseringen av penningtvätt och därmed sammanhängande frågor, gör att ytterligare lagändringar inte krävs.

Utredningen gör bedömningen att befintlig reglering i tre fall inte uppfyller kraven i förverkandekonventionen. Det gäller kravet att egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas (artikel 3.1), att misstänkta transaktioner ska kunna skjutas upp eller stoppas och att detta ska kunna ske även på begäran av en utländsk FIU (artiklarna 14 och 47), samt att samarbete inte ska få vägras på den grunden att det rör sig om misstänkt självtvätt (artikel 28.2 c). Genom förslagen om att egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas hos penningtvättaren (avsnitt 8.4), att det ska vara möjligt att besluta om dispositionsförbud när det gäller misstänkt egendom (avsnitt 9.2), liksom förslaget om

• Sida 99
•  Original

att ansvar för penningtvättsbrott ska omfatta även självtvätt (avsnitt 7.7) kommer svensk lagstiftning att uppfylla konventionsåtagandena även i dessa avseenden.

Såvitt avser de delar av förverkandekonventionen som motsvarar 1990 års konvention finner regeringen inte skäl att göra någon annan bedömning än den som gjordes inför tillträdet till 1990 års konvention. När det gäller nyheterna i konventionen delar regeringen utredningens bedömning att de lagändringar som föreslås när det gäller kriminalisering av penningtvätt och därmed sammanhängande frågor gör att Sverige lever upp till de åtaganden som följer av förverkandekonventionen.

Behovet av tillämpningsföreskrifter

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen, IVL) möjliggör överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från Sverige. Regeringen har behörighet att i förordning bestämma att bl.a. frihetsberövande påföljder, böter och förverkande som dömts ut i en annan stat får verkställas i Sverige och att svenska frihetsberövande påföljder, böter eller förverkanden får verkställas utomlands i den mån det följer av en bilateral eller multilateral överenskommelse som Sverige ingått med en annan stat (1 § första stycket IVL). Av förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetsförordningen) framgår vilka överenskommelser som omfattas av lagen samt vilka stater som tillträtt dessa överenskommelser. Av 21 c § första stycket framgår att förverkande enligt 1990 års konvention får verkställas enligt internationella verkställighetslagen om förverkande har beslutats av någon av parterna till konventionen. Det finns därmed skäl för regeringen att meddela de föreskrifter som behövs för att göra bestämmelserna i internationella verkställighetslagen tillämpliga i förhållande till förverkandekonventionen. Bestämmelserna bör även fortsatt vara tillämpliga i förhållande till 1990 års konvention när det gäller de länder som enbart tillträtt den tidigare men inte 2005 års konvention.

I utredningens om internationell straffverkställighet betänkande föreslås att IVL ersätts med en ny lag om internationell straffverkställighet (SOU 2013:21). Den nya lagen föreslås bli tillämplig i den utsträckning det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. På motsvarande sätt som gäller enligt IVL föreslås den nya lagen omfatta frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Betänkandet bereds inom regeringskansliet.

• Sida 100
•  Original

10.5. Sverige bör lämna vissa förklaringar

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner förklaringar enligt följande – artikel 3.2 a av innebörd att beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken, förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år, – artikel 3.2 a av innebörd att Sverige förbehåller sig rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 inte ska ske när det gäller utbyte av skattebrott i den utsträckning sådant utbyte kan tas i anspråk inom ramen för skatteförfarandet, – artikel 53.4 av innebörd att Sverige inte avser att tillämpa artikel 3.4 om omvänd bevisbörda vid förverkande, – artikel 31.2 b av innebörd att handlingar inte ska kunna sändas för delgivning mellan konventionsstater på tjänstemannanivå, samt – artikel 35.3 av innebörd att en framställning ställd till Sverige enligt konventionen och bifogade handlingar ska vara avfattade på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljda av en översättning till något av dessa språk.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna uttalar sig inte särskilt om frågan.

Skälen för regeringens bedömning

Förklaring enligt artikel 3.2 a när det gäller förverkande i vissa fall

Som framgår av avsnitt 10.2 ska parterna enligt artikel 3.1 säkerställa att det är möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och egendom som varit föremål för penningtvätt. Förutsatt att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part, enligt artikel 3.2 a, i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

Utredningen synes utgå ifrån att det, oberoende av de brottskategorier som anges i bilagan, är möjligt att förklara att förverkande endast kan ske i den mån brottet är belagt med frihetsstraff eller en frihetsberövande åtgärd där högsta påföljden överstiger ett år (SOU 2012:12 s. 347 f.). Regeringen tolkar i stället innebörden av artikel 3.2 så att förklaringsmöjligheten endast gäller förverkande vid andra brott än penningtvätt och de brott som omfattas av de i bilagan uppräknade brottskategorierna. Mot den bakgrunden finner regeringen anledning att göra en något mera ingående redogörelse av på vilket sätt Sverige uppfyller åtagandet enligt artikel 3.1 och hur en förklaring enligt artikel 3.2 a bör utformas.

Bestämmelserna i 36 kap.1 och 2 §§brottsbalken innebär att förverkande av utbyte (eller vinning) av brott och hjälpmedel vid brott är möjligt dels beträffande samtliga brottsbalksbrott, dels beträffande brott enligt specialstraffrätten för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Därutöver finns det i åtskilliga specialstraffrättsliga lagar bestämmel-

• Sida 101
•  Original

ser som medger förverkande utan någon begränsning kopplad till straffskalan för brottet.

När det gäller egendom som varit föremål för penningtvätt och egendom som använts som hjälpmedel vid penningtvätt följer av den nu föreslagna lagen om straff för penningtvättsbrott att förverkande av sådan egendom kan ske.

Bilagan till 2005 års förverkandekonvention omfattar följande brottstyper. Deltagande i en organiserad kriminell grupp och beskyddarverksamhet, terrorism och finansiering av terrorism, människohandel och smuggling av flyktingar, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av barn, olaga handel med narkotiska preparat och psykotropa substanser, olaga vapenhandel, olaga handel med stulet gods och annat gods, korruption och bestickning, bedrägeri, penningförfalskning, förfalskning och pirattillverkning av produkter, miljöbrott, mord, allvarlig misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan, rån eller stöld, smuggling, utpressning, förfalskning, sjöröveri, samt insiderhandel och marknadspåverkan.

Av dessa motsvaras följande brottskategorier av brott enligt brottsbalken, vilket innebär att brottsbalkens förverkandebestämmelser är tillämpliga: människohandel, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av barn, olaga handel med stulet gods och annat gods, korruption och bestickning, bedrägeri, penningförfalskning, mord, allvarlig misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan, rån eller stöld, utpressning, förfalskning och sjöröveri.

Brottskategorierna terrorism och finansiering av terrorism kan bestraffas enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott respektive finansieringslagen, medan smuggling av flyktingar kan bestraffas enligt utlänningslagen (2005:716). Olaga handel med narkotika och psykotropa substanser kan bestraffas enligt narkotikastrafflagen (1968:64) respektive lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, medan olaga vapenhandel kan bestraffas enligt vapenlagen (1996:67). Brottskategorierna förfalskning och pirattillverkning av produkter kan bestraffas enligt varumärkeslagen (2010:1877) respektive patentlagen (1967:837), miljöbrott kan bestraffas enligt miljöbalken och smuggling enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Brottskategorierna insiderhandel och marknadspåverkan slutligen kan bestraffas enligt lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument.

Gemensamt för de ovannämnda specialstraffrättsliga lagarna är att de omfattar bestämmelser som möjliggör förverkande av utbyte och egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt den aktuella lagen i den utsträckning som förverkandekonventionen kräver.

När det gäller vad som i bilagan till konventionen beskrivs som ”medverkan i en organiserad kriminell grupp och beskyddarverksamhet” finns i svensk rätt inte någon brottsrubricering som motsvarar den angivna brottstypen. Däremot bör FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (se avsnitt 4.4.1) och det inom EU antagna rambeslutet 2008/841/RIF om kampen mot organiserad brottslighet (prop. 2010/11:76) kunna ge vägledning när det gäller vilken typ av brottslighet som avses med den nu aktuella beskrivningen. I FN-konventionen definieras en ”organiserad brottslig sammanslutning” som en strukturerad sammanslutning bestående av minst tre personer som handlar i samförstånd i syfte att

• Sida 102
•  Original

begå brott som kan föranleda en frihetsberövande påföljd om maximalt minst fyra år eller strängare, för att direkt eller indirekt, uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning (artikel 2). I rambeslutet om kampen om organiserad brottslighet definieras ”kriminell organisation” som en strukturerad sammanslutning bestående av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som kan bestraffas med en frihetsberövande påföljd på maximalt minst fyra år eller strängare, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar (artikel 1).

Med stöd av ovanstående definitioner kan konstateras att det rör sig om brott som dels har ett maximistraff om fängelse i minst fyra år, dels syftar till att ge vinning. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att brottsbalkens regler om förverkande av utbyte och hjälpmedel sammantaget med de möjligheter till förverkande som de i detta avsnitt nämnda specialstraffrättsliga lagarna ger, gör att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt artikel 3.1. Därutöver kan det inte uteslutas att det inom specialstraffrätten kan förekomma brott som kan ge upphov till utbyte eller vid vilka hjälpmedel kan komma till användning där brottsbalkens förverkandebestämmelser är tillämpliga under förutsättning att det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det finns därför skäl att i samband med tillträdet förklara att beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken, förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva att förverkande ska ske endast i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

Förklaring enligt artikel 3.2 a när det gäller förverkande vid skattebrott

Förutsatt att förverkande kan ske av egendom som varit föremål för penningtvätt och när det gäller de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part förklara att förverkande inte ska ske beträffande vinning från skattebrott i sådana fall då sådan vinning kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet (artikel 3.2 a).

När det gäller skattebrott framgår av avsnitt 8.3 att brottsbalkens bestämmelser om utbytesförverkande, med undantag för utbyte och kostnadsersättning som har samband med förberedelse till grovt skattebrott, inte är tillämpliga eftersom utbyte av skattebrott neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet, vanligen genom att beskattning sker. Därmed finns det skäl att i samband med tillträdet förklara att artikel 3.1 inte ska tillämpas på utbyte av skattebrott i den utsträckning sådant utbyte kan tas i anspråk inom ramen för skatteförfarandet.

Förklaring enligt artikel 53.4 om omvänd bevisbörda vid förverkande

Enligt artikel 3.4 ska parterna införa en ordning som gör det möjligt att kräva att en lagöverträdare, när det gäller allvarliga brott enligt nationell lagstiftning, visar ursprunget för påstådd vinning eller annan egendom som kan förverkas, i den mån ett sådant krav stämmer överens med principerna i den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 53.4 kan en part i samband med tillträdet förklara att den inte kommer att tillämpa artikel 3.4, att den endast delvis kommer att tillämpa bestämmelsen eller på vilket sätt den avser att tillämpa bestämmelsen.

• Sida 103
•  Original

Enligt svensk rätt prövas ett yrkande om förverkande enligt huvudregeln i samband med åtal för det brott som förverkandeyrkandet grundar sig på. Bevisbördan vilar på åklagaren och beviskravet är det som normalt gäller i brottmål. När det gäller utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken gäller ett sänkt beviskrav i fråga om den berörda egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet. Bevisbördan vilar även i detta fall på åklagaren. Med beaktande av det sänkta beviskravet gör utredningen bedömningen att utvidgat förverkande i viss utsträckning svarar mot konventionens fakultativa bestämmelse om omvänd bevisbörda men att det därutöver inte finns skäl att genomföra några lagändringar. I stället bedömer utredningen att det finns skäl att i samband med tillträdet avge en förklaring om hur bestämmelsen i artikel 3.4 kommer att tillämpas, alternativt förklara att bestämmelsen inte kommer att tillämpas.

Regeringen anser, även om den inte ifrågasätter utredningens bedömning, att det finns skäl att i samband med tillträdet förklara att Sverige inte avser att tillämpa artikel 3.4.

Förklaring enligt artikel 31.2 b när det gäller delgivning i vissa fall

Enligt artikel 31.1 ska parterna i möjligaste mån lämna varandra bistånd med att delge rättegångshandlingar till personer som berörs av säkerhetsåtgärder och förverkande. I artikel 31.2 anges att åtagandet inte ska inverka på möjligheten att per post skicka rättegångshandlingar direkt till personer utomlands (punkt a), eller möjligheten för stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den part som utfärdat beslutet att delge rättegångshandlingar direkt genom den partens konsulära myndigheter eller genom stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den mottagande parten (punkt b). En part har rätt att motsätta sig ett sådant delgivningsförfarande som anges i artikel 31.2 a och b genom att lämna en förklaring om detta i samband med undertecknandet eller tillträdet till konventionen.

Artikel 31 är oförändrad jämförd med artikel 21 i 1990 års konvention. Vid tillträdet bedömdes artikel 21.2 a inte medföra några problem för svensk del eftersom den motsvaras av föreskrifterna i kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handlingar på begäran av utländsk myndighet. Regeringen ser inte skäl att göra någon annan bedömning i dag. När det gällde motsvarigheten till punkt 2 b, som innebär att handlingar ska kunna sändas för delgivning mellan konventionsstater på tjänstemannanivå, ansåg regeringen däremot att det var nödvändigt för Sverige att göra en reservation.

Utredningen konstaterar att det generellt är en enklare och mer effektiv ordning för såväl utländska som svenska myndigheter, om framställningar om delgivning sker genom en central myndighet än om dessa sänds för delgivning mellan konventionsstater på tjänstemannanivå. Med beaktande av effektivitetsskäl bedömer utredningen därför att det finns skäl för Sverige att utnyttja möjligheten att reservera sig mot tillämpningen av artikel 31.2 b. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning. I samband med tillträdet bör därmed en förklaring lämnas om att Sverige inte avser att tillämpa artikel 31.2 b. Detta ställningstagande påverkas inte av det förhållandet att 1909 års delgivningskungörelse den 1 januari 2014 upp-

• Sida 104
•  Original

hävts och ersatts av förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige (se prop. 2012/13:182 s. 21).

Förklaring enligt artikel 35.2 om översättning av handlingar

Enligt artikel 35.2 får en stat inte kräva att framställningar eller bifogade handlingar översätts. Däremot får en part enligt artikel 35.3 i samband med tillträdet förbehålla sig rätten att kräva att framställningar som görs och handlingar som är fogade till sådana framställningar ska åtföljas av en översättning till partens eget språk, ett av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som den anger. Bestämmelserna i artikel 35.2 och artikel 35.3 är identiska med bestämmelserna i artiklarna 25.2 och 25.3 i 1990 års konvention. Vid tillträdet till den konventionen lämnade Sverige en förklaring med stöd av bestämmelsen.

En ansökan om rättslig hjälp i Sverige ska, liksom bifogade handlingar, enligt 2 kap. 5 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, vara skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk, om inte den handläggande myndigheten i det enskilda fallet godtar ett annat språk. Av 4 § i internationella verkställighetsförordningen framgår att en framställning om verkställighet i Sverige ska vara avfattad på danska, norska eller svenska, eller annars åtföljd av en översättning till svenska eller engelska. Med beaktande av dessa bestämmelser bör Sverige förklara att en framställning ställd till Sverige enligt konventionen och bifogade handlingar ska vara avfattade på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljda av en översättning till något av dessa språk.

11. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014.

För krav enligt lagarna om insättningsgaranti och investerarskydd avseende tillgångar som har varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet av lagen om straff för penningtvättsbrott, liksom när det gäller en revisors skyldighet att enligt aktiebolagslagen vidta åtgärder vid misstanke om brott som begåtts före ikraftträdandet, ska äldre bestämmelser gälla.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2013. Utredningen anser inte att det krävs några särskilda övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014.

Regeringen gör följande bedömning av behovet av övergångsbestämmelser. Enligt allmänna principer får ny lag inte retroaktiv verkan. Beträffande strafflagstiftning framgår detta uttryckligen av 2 kap. 10 § regeringsformen samt artikel 7 i Europakonventionen, vilken gäller som svensk

• Sida 105
•  Original

lag. Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd inte åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den förövades. Detsamma gäller förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. En bestämmelse om förbud mot retroaktiv tillämpning av strafflag finns även i 5 § första stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. I andra stycket stadgas ett undantag från huvudregeln som innebär att om ny eller ändrad lagstiftning skulle leda till en mildare bedömning eller påföljd ska de nyare reglerna tillämpas, även om gärningen begicks före ikraftträdandet.

Att de nya straffbestämmelserna om ansvar för penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse, liksom reglerna om förverkande, ska tillämpas endast i fråga om gärningar som begås efter ikraftträdandet följer således av såväl allmänna principer som de lagrum som redovisats ovan. För gärningar som utförts före ikraftträdandet ska alltså äldre regler gälla, om inte en tillämpning av de nya bestämmelserna skulle leda till en mildare bedömning eller påföljd.

I linje med vad som sagts ovan bör äldre bestämmelser tillämpas i vissa fall som avser brott som begåtts före ikraftträdandet av lagen om straff för penningtvättsbrott. Det gäller dels krav enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och lagen (1999:158) om investerarskydd avseende tillgångar som varit föremål för brott, dels en revisors skyldighet att vidta åtgärder med anledning av misstanke om brott enligt aktiebolagslagen (2005:551). I enlighet med vad Lagrådet påpekar bör övergångsbestämmelser av den innebörden därför införas för dessa tre lagar.

När det gäller övriga lagändringar ska de i enlighet med huvudprincipen tillämpas från och med att de träder i kraft. Några övergångsbestämmelser behövs således inte.

12. Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen kan väntas leda till vissa kostnadsökningar för rättsväsendets myndigheter. Kostnadsökningarna bedöms kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag. För företag kan förslagen väntas leda till vissa kostnader för utbildning och information, liksom för justering av rutiner och system för rapportering av misstänkta transaktioner. För enskilda kan förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag innebära en tillfällig inskränkning av möjligheten att disponera viss egendom.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen bedömer att bearbetning, hantering och utredning enligt den föreslagna lagstiftningen kommer att fordra ytterligare omkring 10–15 årsarbetskrafter. Fastighetsmäklarinspektionen konstaterar att genomförandet av förslagen kommer att kräva insatser för att informera fastighetsmäklarna om de nya bestämmelserna och att utveckla god fastighetsmäklarsed för tillämpningen. Finansinspektionen,

Länsstyrelsen i Skåne län och Finansbolagens förening efterfrågar en kom-

• Sida 106
•  Original

pletterande analys av konsekvenserna för mindre aktörer. Svenska försäkringsförmedlares förening efterfrågar ytterligare analys av hur verksamhetsutövare drabbas vid beslut om dispositionsförbud som saknar grund.

Fondbolagens förening påpekar att även ett kortvarigt förbud för en kund att disponera medel kan få långtgående ekonomiska konsekvenser och efterfrågar en närmare analys av effekterna för olika typer av finansiell verksamhet, finansiella produkter och företagsaffärer.

Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna syftar bl.a. till att förenkla tillämpningen av den straffrättsliga regleringen mot penningtvätt. Förslagen om att kriminalisera självtvätt, näringspenningtvätt samt försök och stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden och näringspenningtvätt som inte är ringa, innebär också att det kriminaliserade området ökar något. Ett aktivt utnyttjande av de möjligheter som den förenklade utformningen av brottsbeskrivningen, och den utvidgade kriminaliseringen ger, innebär ökade kostnader för rättsväsendets myndigheter genom fler utredningar, lagföringar och domar.

Genom förslagen införs en möjlighet att förverka egendom hos penningtvättaren, liksom nya möjligheter att redan på ett tidigt stadium säkra egendom som kan bli föremål för förverkande. Ett aktivt utnyttjande av dessa möjligheter bör kunna medföra att brottsvinster kan förverkas i större utsträckning, vilket bör kunna innebära ökade intäkter för staten.

Förslaget om dispositionsförbud innebär en ny arbetsuppgift, med bl.a. krav på ökad beredskap, för Rikspolisstyrelsen genom Finanspolisen. Detta kommer att leda till ökade kostnader för myndigheten. Införandet av en särskild reglering om penningbeslag bedöms däremot inte få annat än en begränsad påverkan på arbetsbördan och kostnaderna för rättsväsendet.

Regeringen har beräknat anslagen i budgetpropositionen för 2013 bl.a. mot bakgrund av de kostnader som kan föranledas av nu aktuella förslag. De ekonomiska konsekvenserna för myndigheterna bedöms därmed kunna hanteras inom befintliga anslag.

För företag bedöms förslagen inte få några större ekonomiska konsekvenser. Verksamhetsutövare har enligt penningtvättslagen ett ansvar för att utbilda och fortbilda sin personal. Informationen om de förändrade reglerna kan därför integreras i den utbildning som ändå ska genomföras. Förslaget om dispositionsförbud innebär endast att verksamhetsutövarna ska lämna vissa kompletterande uppgifter i den rapport om misstänkta transaktioner som enligt penningtvättslagen ska skickas till Finanspolisen. Detta kan komma att kräva justeringar i verksamhetsutövarnas datasystem, vilket i så fall medför vissa initiala kostnader för företagen.

Finansinspektionen, Länsstyrelsen i Skåne län och Finansbolagens förening efterfrågar en kompletterande analys av konsekvenserna för mindre aktörer. Svenska försäkringsförmedlares förening efterfrågar ytterligare analys av hur verksamhetsutövare drabbas vid beslut om dispositionsförbud som saknar grund. Fondbolagens förening påpekar att även ett kortvarigt förbud för en kund att disponera medel kan få långtgående ekonomiska konsekvenser och efterfrågar en närmare analys av effekterna för olika typer av finansiell verksamhet, finansiella produkter och företagsaffärer.

Som framgår av avsnitt 5.1.6 finns redan i dag en långtgående möjlighet att genom reglerna om kvarstad säkra egendom, även sådan som finns

• Sida 107
•  Original

hos en verksamhetsutövare, inför ett framtida förverkande. De nu aktuella förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag innebär därmed en effektivisering, men endast en begränsad utvidgning, av möjligheten att säkra egendom hos bl.a. verksamhetsutövare. De effekter som denna effektivisering och utvidgning kan medföra torde emellertid inte skilja sig från de effekter som ett kvarstadsbeslut i dag kan medföra. Därtill kommer att verksamhetsutövare redan i dag enligt penningtvättslagens regler, med vissa undantag, är förhindrade att utföra misstänkta transaktioner.

För enskilda innebär förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag att deras möjligheter att disponera viss egendom i undantagsfall tillfälligt kan komma att begränsas.

13. Författningskommentar

13.1. Förslaget till lag om straff för penningtvättsbrott

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt.

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Av första stycket framgår lagens innehåll, nämligen i huvudsak straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt. Därutöver finns bestämmelser om förverkande och penningbeslag.

I andra stycket anges att det finns administrativa bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Dessa regler syftar till att förebygga penningtvätt och terrorismfinansiering. Lagen om straff för penningtvättsbrott är en av två lagar med straffbestämmelser som knyter an till penningtvättslagen. Den andra är lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen), som innehåller bestämmelser om straff för finansiering av terrorism.

2 § Med brott i 3 och 4 §§ avses

1. gärning som utgör brott enligt svensk lag, eller

2. gärning som utgör brott enligt utländsk lag och som motsvarar brott enligt svensk lag.

I paragrafen klargörs att en gärning som inte utgör brott enligt svensk lag men som motsvarar ett svenskt brott kan utgöra förbrott vid tillämpning av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

• Sida 108
•  Original

Uttrycket ”motsvarar brott” ska förstås så att en gärning motsvarar brott även om den inte utgör ett svenskt brott, men skulle ha gjort det om gärningen t.ex. hade vidtagits i Sverige, av ett svenskt subjekt eller mot ett svenskt objekt. Ett exempel på när en gärning inte utgör, men motsvarar, svenskt brott kan vara ett olaga vapeninnehav förövat i utlandet; vapeninnehavet skulle utgöra ett svenskt brott om det ägde rum i Sverige. Likaså skulle ett utländskt skattebrott kunna utgöra ett svenskt skattebrott om gärningen avsett svensk skatt och uppgift till svensk myndighet (se t.ex. NJA 1993 s. 137).

Bestämmelsen har betydelse även för innebörden av rekvisitet brottslig verksamhet i 3 och 4 §§ eftersom sådan verksamhet förutsätter att brott enligt definitionen har begåtts. Bestämmelsen leder därigenom till att även brottslig verksamhet som har bedrivits utomlands kan utgöra förbrottslighet till penningtvättsbrott.

Ansvar

3 § För penningtvättsbrott döms, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, den som

1. överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen, eller

2. tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd.

Straffet är fängelse i högst två år.

I paragrafen finns huvudbestämmelsen om penningtvättsbrott av normalgraden. Bestämmelsen omfattar närmast de tidigare bestämmelserna om straff för penninghäleri i 9 kap. 6 a § första och andra styckena brottsbalken, som har upphävts. Övervägandena finns i kapitel 7.

Penningtvättssyfte

Enligt första stycket begränsas straffansvaret av att gärningen ska syfta till ett döljande eller främjande, dvs. det ska ha funnits en viss avsikt med gärningen. För straffansvar krävs alltså att gärningen syftat till att antingen dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller värdet av den. Med ”någon” avses vem som helst, dvs. gärningen omfattar även den som tvättar vinster från egen brottslighet (självtvätt, se nedan under Brottskonkurrens). Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.5 och 7.7.

I bestämmelsen knyts syftet till gärningen och inte till gärningsmannen. Det innebär att gärningsmannen själv inte behöver ha det angivna syftet med sitt handlande, utan att det är tillräckligt att någon annan medverkande har ett sådant syfte och att gärningsmannen har uppsåt i relation till detta. Om den som har tjänat pengar på en olaglig verksamhet, i syfte att dölja pengarnas ursprung, ber någon annan att ta emot medlen på sitt bankkonto, gör sig den som tar emot pengarna på sitt konto skyldig till penningtvättsbrott, även om han eller hon inte själv har som syfte att dölja pengarnas ursprung. Däremot måste han eller hon, för att kunna dömas

• Sida 109
•  Original

till ansvar, ha uppsåt till att uppdragsgivaren har ett sådant syfte med gärningen. Hans eller hennes eget syfte kan däremot vara ett annat, t.ex. att få ersättning för sin åtgärd.

Egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet

Den egendom som det straffbara handlandet avser ska härröra från ”brott eller brottslig verksamhet”. Rekvisitet ”härrör från brott” innebär att det handlande som genererat en förmögenhetsökning måste uppfylla rekvisiten i en brottsbeskrivning samt uppfylla det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet. Däremot behöver de närmare omständigheterna kring brottet, såsom tid, plats, brottsutbyte eller förövare inte visas. Med brott avses såväl ett enskilt som flera brott, och vidare alla typer av brott som kan ge utbyte, dvs. även sådana som inte innebär ett frånhändande eller ett förvärv utan ett undandragande av egendom, t.ex. ett skatte- eller tullbrott. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.4.

Rekvisitet ”härrör från brottslig verksamhet” är uppfyllt även om det inte kan visas att några närmare angivna gärningar har ägt rum. Kravet på att verksamheten ska vara ”brottslig” förutsätter inte kännedom om konkreta gärningar utan avser en viss typ av brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer. Åklagaren ska kunna peka på konkreta omständigheter som tyder på brottslig verksamhet av en viss typ, t.ex. ekonomisk brottslighet eller narkotikabrottslighet. Samtidigt är det inte nödvändigt att styrka närmare detaljer eller uppgifter om verksamhetens omfattning eller inriktning. Rekvisitet är framför allt tillämpligt i situationer där medel från flera och framför allt olika typer av brottsliga gärningar som inträffat över tid blandats samman. Brottslig ”verksamhet” omfattar såväl brottslighet vid ett enda tillfälle som flera brott under en någorlunda sammanhängande tidsperiod, men även enstaka brott inom ramen för en verksamhet som bedrivs i mer eller mindre organiserade former. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas den brottslighet som förekommer inom vissa s.k. mc-klubbar och andra kriminella nätverk. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i den brottsliga verksamheten.

Beviskravet för egendomens koppling till brott eller brottslig verksamhet är detsamma som i brottmål i allmänhet, dvs. att det ska vara styrkt att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Med brott avses gärning som utgör eller motsvarar brott enligt svensk lag (se 2 §).

Kravet på att egendomen ska ”härröra från” brott eller brottslig verksamhet innebär att inte endast det konkreta brottsutbytet kan vara föremål för brott. Även egendom som trätt i stället omfattas, liksom den förmögenhetsökning som uppstått genom ett skattebrott eller annat undandragandebrott. Vad som krävs är alltså att egendomen kan härledas till brott eller brottslig verksamhet.

När det gäller avsikten att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen, anges särskilt att avsikten även kan avse att tillgodogöra sig ”värdet av” egendomen. Det är därmed inte nödvändigt att det är just den egendom som kan härledas till förbrottsligheten som någon ska kunna tillgodogöra sig.

• Sida 110
•  Original

Penningtvättsåtgärder

Stycket är uppdelat i två punkter som beskriver två huvudtyper av åtgärder som är straffbara under förutsättning att de vidtas i sådant penningtvättssyfte som beskrivits ovan. Även åtgärder av den som begått det förbrott som genererat brottsutbytet omfattas, dvs. självtvätt. I de båda punkterna används exemplifierande uppräkningar för att beskriva det straffbara området. Det fordras därmed att åtgärden är av sådan typ som nämns i punkterna eller utgör en därmed jämförbar åtgärd. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.5.

I första punkten beskrivs det straffbara handlandet som att överlåta, förvärva, omsätta, förvara eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Uppräkningen av olika straffbara förfaranden är inte uttömmande. Exemplen är avsedda att indikera att åtgärden i sig ska vara av viss kvalitet, såtillvida att den har eller typiskt sett har betydelse för möjligheterna att dölja egendomens ursprung eller att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde.

De åtgärder som nämns avser alla något slags befattning med den egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Det kan röra sig om åtgärder som innebär fysisk befattning med egendomen, t.ex. att man tar emot egendomen i syfte att säkerställa att den förvaras på en plats där den inte kan upptäckas. Även sådana åtgärder som innebär att någon vidtar dispositioner med, eller råder över, egendomen utan att rent fysiskt befatta sig med den omfattas. Att göra en elektronisk överföring av en summa pengar, att tillåta insättning på ett bankkonto eller att medge förvaring i ett bankfack och andra liknande åtgärder kan således vara sådant handlande som träffas av denna bestämmelse.

Ett förvärv av egendom bör i detta sammanhang anses fullbordat redan när ett avtal om köp har ingåtts. Det är således inte nödvändigt att egendomen har överlämnats och kommit i köparens besittning. Motsvarande bör gälla vid andra transaktioner där avtal och fullgörelse är åtskilda. När det gäller sådan förvaring eller ett sådant innehav som minskar riskerna för upptäckt av egendomen, bör gälla att också underlåtenhet att avbryta förvaring eller innehav, åtminstone under vissa förutsättningar, bör kunna anses innefatta en sådan förvaringsåtgärd som omfattas av bestämmelsen (genom att förvaring tillåts eller godtas). Man kan uttrycka det så att underlåtenheten att befatta sig med egendomen efter viss tid kan övergå i ett godtagande av förvaring (jfr NJA 2003 s. 254).

I rekvisitet ”vidtar annan sådan åtgärd” får anses ligga ett krav på att det ska röra sig om någon form av aktivt handlande från gärningsmannens sida. Det kan röra sig om att ställa ett bankkonto till förfogande genom att meddela kontonummer eller annars att tillåta annan att använda ett visst säkert utrymme. Andra åtgärder som omfattas är att förflytta egendom rent fysiskt, t.ex. att föra bort den, eller att förflytta tillgångar genom att föra över dem mellan olika konton eller värdepappersdepåer, på sätt som gör att riskerna minskar för att egendomens ursprung avslöjas. Även omvandling liksom pantsättning av egendom som utgör brottsutbyte är exempel på andra sådana åtgärder som avses i bestämmelsen. Att bruka egendomen är ytterligare ett exempel.

Enligt andra punkten döms för penningtvättsbrott även när någon tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar

• Sida 111
•  Original

förklaring till innehavet av egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd. I dessa fall handlar det inte om ett handlande som innebär att åtgärder vidtas med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Här avses i stället förfaranden som syftar till att skapa en rimlig, men falsk, förklaring till en förmögenhetsökning som uppkommit genom brott eller brottslig verksamhet. För att det ska vara fråga om en ”annan sådan åtgärd” fordras därmed att det rör sig om åtgärder som typiskt sett innebär att egendomens ursprung eller ägarförhållanden blir svårare att klarlägga.

Ett exempel är att upprätta eller medverka till att upprätta ett falskt skuldebrev som utvisar att någon har tagit ett lån som kan förklara en tillgångsökning. Att köpa eller sälja en vinstbong, check eller motsvarande som kan ge en legitim förklaring till en förmögenhetsökning är ett annat exempel. Andra exempel är att intyga eller vidimera en uppgift eller handling. Vidare innefattas att ställa sig till förfogande som bulvan i syfte att dölja t.ex. verkliga ägarförhållanden. Ett förfarande som innebär att man medverkar till att registreras som ägare till en bil som i själva verket ägs av någon annan, kan således omfattas av bestämmelsen. Ytterligare exempel är att låna ut sina identitetshandlingar i samband med t.ex. ett köp (jfr prop. 1998/99:19 s. 71), att agera ”målvakt” eller att upprätta fakturor som ska ge sken av att inkomster i en näringsverksamhet har ett lagligt ursprung.

Det är inte endast åtgärder med fysiska handlingar eller dokument som omfattas. Även användande av elektroniska handlingar kan utgöra en sådan åtgärd som avses i bestämmelsen. Rådgivning om hur egendomen bör hanteras för att ”tvättas” kan också vara en sådan åtgärd som kan falla under denna bestämmelse.

Vinning från skatte- och andra undandragandebrott

Även de s.k. berikandefallen som tidigare reglerades i 9 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken omfattas. Vinning som uppstått genom undandragande som kan leda till ansvar för t.ex. skatte- eller tullbrott kan därmed vara föremål för brott enligt denna paragraf. Vinningen uppkommer genom att gärningsmannen behåller en större del av sin inkomst eller förmögenhet än vad han eller hon skulle ha behållit om brottet inte hade begåtts. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.6.

Eftersom medel som är föremål för undandragandebrott normalt är lovligt åtkomna blir ansvar för penningtvättsbrott i första hand aktuellt enligt andra punkten. En situation då ansvar enligt första punkten skulle kunna aktualiseras är om någon för ut tillgångar ur Sverige till ett land där svenska myndigheter inte har någon möjlighet att kontrollera egendomen.

Straff

Av andra stycket följer att straffet för penningtvättsbrott är fängelse i högst två år.

• Sida 112
•  Original

Brottskonkurrens

Om det beträffande en och samma gärning föreligger förutsättningar att döma för såväl penningtvättsbrott som häleri, bör domstolen döma för penningtvättsbrott. Detsamma bör gälla om en gärning som utgör penningtvättsbrott uppfyller rekvisiten för skyddande av brottsling. Penningtvättsbrott enligt den nu aktuella bestämmelsen kan nämligen ses som en kvalificerad form av dessa brottstyper.

Eftersom självtvätt, dvs. tvätt av vinster från egen brottslighet, omfattas av straffbestämmelsen kan konkurrenssituationer även uppkomma i förhållande till förbrottet. Enligt allmänna straffrättsliga principer anses visst efterföljande handlande ingå som en så naturlig del i förbrottet att det ska betraktas som konsumerat av och medbestraffat med förbrottet. Normalt bör därför domstolen döma till ansvar enbart för förbrottet. I vissa fall finns emellertid anledning att döma för förbrottet och penningtvättsbrottet i konkurrens. Det gäller framför allt situationer där en person endast har deltagit i begränsad utsträckning i förbrottet men haft en avgörande roll när det gäller den efterföljande penningtvätten. Det kan vidare aktualiseras i vissa situationer då penningtvättsåtgärderna klart går utöver vad som får anses utgöra sedvanlig hantering av brottsutbyte.

4 § För penningtvättsbrott döms även den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

I paragrafen föreskrivs straffansvar för den som, utan att det finns ett penningtvättssyfte, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 7.8.

Det ställs här inte något krav på att gärningen ska ha vidtagits i ett sådant syfte att dölja eller främja som förutsätts enligt 3 §. Däremot måste gärningen faktiskt ha främjat omsättning av egendomen och främjandet ska framstå som otillbörligt. Bestämmelsen syftar till att träffa åtgärder som innebär att omsättning av svåromsatt egendom underlättas. Det kan vara fråga om kontanter som härrör från exempelvis narkotikabrottslighet, koppleri eller dobbleri. Även t.ex. ädelstenar, smycken eller konst som mottagits som betalning för narkotika kan vara sådan svåromsatt egendom som avses här.

För ansvar är det tillräckligt att det finns uppsåt till att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet och att gärningen innebär att någons möjligheter att omsätta denna egendom otillbörligen främjas. Vid bedömningen av om det rört sig om ett otillbörligt främjande bör samtliga omständigheter vid transaktionen beaktas, liksom vad som kan anses normalt i det aktuella sammanhanget.

Som exempel på fall som omfattas av bestämmelsen kan nämnas en näringsidkare som tar emot en stor summa kontanter som betalning för en vara, t.ex. en båt, trots att han eller hon har åtminstone likgiltighetsuppsåt till att kontanterna härrör från brott eller brottslig verksamhet.

• Sida 113
•  Original

5 § Är brott som avses i 3 eller 4 § grovt, döms för grovt penningtvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

I andra stycket anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Det är inte fråga om en uttömmande uppräkning. De angivna omständigheterna överensstämmer i stort sett med de som tidigare ansetts vara av betydelse vid bedömningen av om ett penninghäleribrott varit grovt, nämligen vilka värden gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna har skett systematiskt eller vidtagits inom ramen för en omfattande ekonomisk verksamhet (jfr prop. 1990/91:127 s. 56 och 1998/99:19 s. 71 f.).

Med betydande värde bör, i de fall förbrottet är ett förmögenhetsbrott, krävas att penningtvättsgärningen i vart fall följer den gräns som gäller för när förbrottet är att bedöma som grovt. Denna princip kan emellertid inte tillämpas vid alla typer av förbrott. När det gäller narkotikabrott kan narkotika till ett i sammanhanget lågt värde betraktas som grovt utan att det enbart på den grunden finns skäl att bedöma penningtvättsbrottet som grovt. Vidare bör en penningtvättsgärning avseende utbyte av skattebrott kunna betraktas som grov även om inte skattebrottet bedöms som grovt, eftersom den i praxis använda beloppsgränsen för grovt skattebrott ligger betydligt högre än vad som gäller för grova förmögenhetsbrott.

Med att brottsligheten har utövats systematiskt avses, på samma sätt som i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken, att ett visst tillvägagångssätt har upprepats ett flertal gånger, antingen av en ensam gärningsman eller av flera personer i samförstånd (prop. 2009/10:147 s. 43).

En gärning kan sägas vara av särskilt farlig art t.ex. när någon utnyttjar luckor i det system som enligt penningtvättslagen ska finnas för att förhindra penningtvätt. Andra exempel är att någon som har en särskild förtroendeställning har utnyttjat denna för att begå brott eller när någon, som visserligen inte kan sägas ha en särskild förtroendeställning, har utnyttjat sin ställning som anställd hos en verksamhetsutövare för att genomföra penningtvättsåtgärder. Även den som med utnyttjande av sådana personer som nu nämnts genomför penningtvättsåtgärder kan vara att döma för grovt penningtvättsbrott.

De i lagtexten angivna omständigheterna utgör endast exempel på vad som kan föranleda att ett brott bedöms som grovt. Andra omständigheter som kan föranleda att brottet bör bedömas som grovt är om brottet ingått som ett led i en verksamhet som har utövats i organiserad form eller föregåtts av särskild planering. Frågan om en gärning är att bedöma som grovt penningtvättsbrott ska avgöras efter en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet.

• Sida 114
•  Original

6 § Är brott som avses i 3 eller 4 § ringa, döms för penningtvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För penningtvättsförseelse döms även den som i fall som avses i 3 eller 4 § inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet

.

Paragrafen motsvarar delvis den tidigare bestämmelsen i 9 kap. 7 a § brottsbalken om penninghäleriförseelse. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.

Första stycket upptar ansvar för brott som i och för sig uppfyller kriterierna för ansvar enligt straffbestämmelserna i 3 eller 4 §, men där omständigheterna är sådana att brottet kan bedömas som ringa. För penningtvättsförseelse gäller en mildare straffskala som omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Ett brott kan vara att bedöma som ringa om det t.ex. avsett egendom av lågt värde. Straffskalan för ringa brott bör vidare tillämpas i situationer då förbrottet har en lägre straffskala än det straff som kan följa på normalfallet av penningtvättsbrott (fängelse i högst två år).

Enligt andra stycket kan även oaktsamma gärningar bestraffas som penningtvättsförseelse. För ansvar krävs att gärningsmannen har varit oaktsam i förhållande till den omständigheten att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Detta uttrycks på så sätt att den som inte insåg, men som hade skälig anledning anta att omständigheten förelåg, ska dömas till ansvar.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning det finns anledning att misstänka att egendom härrörde från brott eller brottslig verksamhet och att åtgärden vidtagits för att dölja detta faktum, bör beaktas bl.a. under vilka förhållanden handlingen företogs, vad man känner till om den som man ingår affärsförbindelsen med samt vilken slags transaktion det handlar om. Skentransaktioner och försäljning av vinstbongar bör rimligen ge anledning till misstankar liksom fall där vederbörande uppträder anonymt eller där identiteten på något annat sätt är oklar. Av betydelse är vidare om det rör sig om ovanliga eller omfattande transaktionsmönster eller om transaktionen uppenbart saknar ett legitimt ekonomiskt syfte. Detta överensstämmer med vad som tidigare gällde i fråga om penninghäleriförseelse (prop. 1998/99:19 s. 33).

7 § Den som, i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §, döms för näringspenningtvätt till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

I paragrafen föreskrivs ansvar för näringspenningtvätt. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.

Enligt första stycket döms för näringspenningtvätt den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

• Sida 115
•  Original

Bestämmelsen har en motsvarighet i bestämmelsen om näringshäleri (9 kap. 6 § andra stycket BrB) och föreskriver straffansvar i fall där omständigheterna vid gärningen är sådana att det skäligen kan antas att åtgärden är vidtagen i penningtvättssyfte. Avgörande för bestämmelsens tillämplighet är därmed inte om egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Grunden för straffansvaret är i stället att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande. Att egendomen senare visar sig vara legitim undantar därför inte från ansvar.

Att åtgärden skäligen kan antas vara vidtagen ”i sådant syfte som anges i 3 §” är ett objektivt rekvisit som ska vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Gärningsmannen måste inte själv ha gjort bedömningen att åtgärden i fråga skäligen kan antas vara vidtagen i syfte att dölja eller främja, men de omständigheter som ligger till grund för en bedömning att så är fallet ska vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Orden ”skäligen kan antas” har alltså närmast till funktion att peka på att det är omständigheterna under vilka åtgärden vidtogs som bör vara avgörande för om ett klandervärt risktagande ska anses föreligga. Omständigheterna kring gärningen har vid näringspenningtvätt större betydelse än vid näringshäleri, där egendomen som sådan kan visa tecken på att det rör sig om exempelvis stöldgods. Eftersom en penningtransaktion i sig normalt inte kan anses som något misstänkt bör det i regel föreligga någon kvalificerande omständighet för att en sådan transaktion skäligen ska kunna antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. En sådan omständighet kan vara sättet på vilket transaktioner genomförs.

Den straffbara gärningen beskrivs som att ”medverka till en åtgärd”. Med detta avses att gärningsmannen medverkar till en sådan åtgärd som anges i 3 §.

Bestämmelsen är tillämplig endast i de fall då åtgärden vidtas i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Denna begränsning motsvarar den som gäller vid näringshäleri (jfr prop. 1979/80:66 s. 24 f.). I förarbetena till den bestämmelsen anges att näringsbegreppet ska förstås i vidsträckt mening och omfattar varje verksamhet av ekonomisk art som drivs yrkesmässigt av fysisk eller juridisk person. Varje förvärv eller mottagande som sker under utövning av näringsverksamhet kan grunda ansvar, även om det endast är fråga om enstaka fall. Straffbarhet föreligger också om åtgärden ägt rum vanemässigt. I detta ligger ett krav på att det i princip ska vara fråga om flera fall. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att flera skilda handlingar ska vara föremål för domstolens omedelbara prövning utan det är tillräckligt att en viss handling kan visas ingå i en vanemässig verksamhet. Vanemässigheten förutsätter inte heller att alla befattningarna har varit av samma karaktär. Oberoende av om kriterierna för vanemässighet kan styrkas, kan ansvar komma i fråga om befattningen har haft större omfattning. På samma sätt som gäller för näringshäleri ska varje fall behandlas som ett särskilt brott.

Straffet för näringspenningtvätt av normalgraden är fängelse i högst två år.

Av andra stycket framgår att om brottet är grovt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. I bestämmelsen anges inte vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Ledning får i stället hämtas i de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedöm-

• Sida 116
•  Original

ningen av om ett penningtvättsbrott är grovt. Eftersom det förhållandet att brottet begåtts i näringsverksamhet eller liknande, många gånger innebär att de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, är det framför allt om gärningen avsett betydande värden eller i annat fall varit av särskilt farlig art som kan få betydelse vid bedömningen av om näringspenningtvätt är grov.

Av tredje stycket framgår att straffet för ringa brott är böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare framgår att för ringa brott döms även den som i annat fall än i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte.

Bestämmelsen om näringspenningtvätt är subsidiär till bestämmelserna i 3–6 §§.

8 § För försök, förberedelse eller stämpling till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt som inte är ringa, döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Av bestämmelsen framgår att försök, förberedelse eller stämpling till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt som inte är ringa är straffbara. Tidigare har försök, förberedelse och stämpling varit straffbara endast i förhållande till grovt penninghäleri. Övervägandena finns i avsnitt 7.11.

De uttalanden som gjordes i samband med att försök, förberedelse och stämpling kriminaliserades i förhållande till grovt häleri och grovt penninghäleri utgör vägledning även när det gäller kriminaliseringen av förstadier till penningtvättsbrott och näringspenningtvätt (prop. 2000/01:133 s. 33).

Förverkande

9 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1. pengar eller annan egendom som varit föremål för brott enligt 3, 4, 5 eller 6 § eller, med undantag för näringspenningtvätt, 8 § eller värdet av sådan egendom,

2. utbyte av brott enligt denna lag, och

3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Att egendom som varit föremål för brott enligt 7 § eller enligt 8 § som avser näringspenningtvätt kan tas i förvar framgår av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m

.

I paragrafen ges särskilda bestämmelser om förverkande vid penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse. Övervägandena finns i avsnitt 8.1–8.3.

Bestämmelsen i första stycket första punkten innebär att förverkande ska ske av egendom som har varit föremål för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse. Den egendom som är föremål för penningtvättsbrott är inte utbyte av det brottet. I stället utgör sådan egendom utbyte av ett eller flera förbrott. Av första punkten följer vidare att

• Sida 117
•  Original

förverkande även kan ske av egendom som varit föremål för försök, förberedelse eller stämpling till penningtvättsbrott eller grovt penningtvättsbrott. Det kan röra sig om en situation där den som innehar egendomen ber att få en transaktion utförd av en bank, men banken vägrar att utföra den.

Av andra punkten framgår att utbyte av brott enligt lagen kan förverkas. Här avses i första hand det utbyte som penningtvättaren kan ha fått för att utföra penningtvätten. Med utbyte av brott förstås detsamma som i 36 kap. 1 c § brottsbalken. Såväl sak- som värdeförverkande kan komma i fråga. Värdeförverkande kan bli aktuellt när egendomen inte längre finns eller när det är svårt att utreda om den finns i behåll. Genom att använda värdeförverkande ges större möjligheter till en nyanserad skälighetsbedömning, eftersom förverkande kan ske av en del av värdet av egendomen.

Enligt tredje punkten får förverkande ske även av sådant som någon har tagit emot som ersättning för kostnader, eller värdet av det som har tagits emot. En förutsättning är att mottagandet utgör brott enligt lagen. Samtliga brott enligt lagen kan föranleda förverkande enligt denna punkt.

När det gäller beräkningen av vilket belopp som ska förverkas bör utgångspunkten vara densamma som vid förverkande i allmänhet (se framför allt prop. 1968:79 s. 60 och 2004/05:135 s. 80 f. och 90 ff.).

Förverkande ska ske om det inte är uppenbart oskäligt. Vid denna bedömning ska beaktas vilket värde egendomen har i förhållande till brottets straffvärde och den ekonomiska situationen hos den som begått brottet. Det bör särskilt beaktas att det inte är säkert att den som döms också är ägare till egendomen. Många gånger kan den egendom som varit föremål för penningtvätt ha lämnats till gärningsmannen för att den ska tvättas. Egendomen tillhör därmed inte gärningsmannen och den är inte tänkt att tillfalla denne efter avslutad penningtvätt. För att undvika dubbelförverkande och oskäliga resultat bör därför förverkande av sådan egendom inte ske hos penningtvättaren om den inte finns hos denne.

Allmänt bör gälla att om ett förverkande framstår som alltför betungande mot bakgrund av brottet eller om ett förverkande annars är påfallande oskäligt bör förverkandet kunna underlåtas eller jämkas till att avse endast en del av egendomen eller en del av dess värde. Av betydelse för bedömningen är vidare om det är fråga om ett uppsåtligt brott eller ett brott som begåtts av oaktsamhet. Vid oaktsamhetsbrott bör förverkande kunna underlåtas i fler fall än när det gäller uppsåtligt brott (jfr prop. 1999/2000:124 s. 152).

I andra stycket finns en upplysning om att egendom som varit föremål för näringspenningtvätt eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott kan tas i förvar enligt lagen om visst stöldgods m.m. Sådan egendom får inte förverkas.

10 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för sådan egendom får dess värde förklaras förverkat.

• Sida 118
•  Original

Bestämmelsen motsvarar 36 kap. 2 § första och tredje styckena brottsbalken (jfr prop. 2004/05:135 s. 129 ff. och NJA II 1968 s. 728). Som hjälpmedel kan betraktas exempelvis en förteckning över konton med kontonummer och kontoförande institut som ska användas eller har använts vid överföringar av pengar med brottsligt ursprung i syfte att dölja var de kommer ifrån. Ett annat exempel på hjälpmedel skulle kunna vara en utförligt nedskriven brottsplan eller en lista över personer som är villiga att låna ut sina konton för placering av brottsutbyte.

11 § Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1. gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet,

2. den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande var,

3. den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken,

4. den som efter brottet förvärvat egendomen

a) genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva, eller

b) på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket 1–3, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt 9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket 1–3.

I paragrafen anges hos vem förverkande enligt lagen får ske. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

Bestämmelserna i första stycket motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i 36 kap. 5 § brottsbalken och bör därmed tillämpas på samma sätt som dessa, med den betydelsefulla skillnad som följer av andra meningen i andra stycket. Där anges att förverkande med stöd av 9 § första stycket 1 får ske hos gärningsmannen eller annan medverkande, även om egendomen inte tillhörde honom eller henne vid brottet. Förverkande får därmed ske hos en gärningsman som har vidtagit penningtvättsåtgärder med annans egendom.

Bestämmelsen öppnar även för förverkande av egendomens värde. I de fall gärningsmannen inte äger egendomen utan har vidtagit penningtvättsåtgärder med utbyte av annans brott, bör det för att förverkande ska ske normalt krävas att egendomen finns i behåll i någon form hos gärningsmannen (se kommentaren till 9 §).

Av tredje stycket framgår, såvitt avser förverkande av utbyte av brott enligt lagen, att sådan egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte, får förverkas om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som kan anses ha varit delaktiga i brottet (första stycket p. 1–3).

• Sida 119
•  Original

Penningbeslag

12 § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Genom bestämmelsen införs ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, penningbeslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Första stycket ger besked om att penningbeslag får ske av en viss typ av egendom som misstänks vara föremål för brott enligt lagen. Det gäller egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet. Med pengar avses här kontanter i form av sedlar och mynt liksom elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Med fordran eller annan rättighet avses i detta sammanhang sådant som kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som kan finnas hos t.ex. en bank eller annan verksamhetsutövare enligt penningtvättslagen.

Penningbeslag utgör ett straffprocessuellt tvångsmedel och en första förutsättning är, på samma sätt som när det gäller beslag enligt rättegångsbalken, att förundersökning pågår eller inleds (jfr 23 kap. 16 § första stycket RB).

För att penningbeslag ska få beslutas måste det skäligen kunna antas att egendomen är föremål för brott enligt lagen. Misstanken ska alltså kunna knytas till egendomen. Misstanken kan t.ex. ha uppstått på grund av en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner enligt 3 kap. 1 § penningtvättslagen och penningbeslaget kan, men måste inte, ha föregåtts av att egendomen varit belagd med dispositionsförbud. Däremot finns det inte något krav på att det ska finnas en misstänkt person identifierad eller att egendomen ska ägas eller innehas av en sådan person.

Av andra stycket framgår att en proportionalitetsbedömning ska göras. Bestämmelsen är utformad på samma sätt som motsvarande regler när det gäller tvångsmedlen i rättegångsbalken. Egendom får således tas i penningbeslag endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Vid denna bedömning bör hänsyn tas till omständigheter som egendomens värde, hur stark misstanken om penningtvätt är, hur stor risken är för att egendomen undanskaffas om beslut inte fattas och vilken skada penningbeslaget skulle kunna förorsaka egendomens ägare eller den som förfogar över egendomen. Endast om åtgärden står i proportion till de motstående intressena får den beslutas.

13 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

• Sida 120
•  Original

I paragrafen finns närmare regler om penningbeslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Av första stycket framgår vem som får besluta om penningbeslag, nämligen åklagaren eller den som är förundersökningsledare. Sådant beslut kommer normalt att fattas av åklagare. Vidare framgår att penningbeslag får avse endast egendom som finns tillgänglig. Med detta avses att egendomen ska vara identifierad och tillgänglig för beslag hos t.ex. en sådan verksamhetsutövare som avses i penningtvättslagen. Bestämmelsen ger alltså inte någon befogenhet att söka efter egendom som skulle kunna tas i penningbeslag eller att besluta om penningbeslag av egendom som inte är, men kan komma att bli, tillgänglig för beslag. Sådan egendom som avses i lagen kan, i form av pengar eller ett penningvärde som är föremål för en transaktion eller ett kontotillgodohavande, finnas hos en verksamhetsutövare som avses i penningtvättslagen. Eftersom penningbeslag sannolikt kommer att aktualiseras framför allt i samband med ett dispositionsförbud kommer det i de flesta fall att röra sig om egendom som finns hos en verksamhetsutövare. Samtidigt kan det inte uteslutas att penningbeslag kan bli aktuellt även då egendomen finns hos någon som inte omfattas av penningtvättslagen.

Av andra stycket framgår att om penningbeslaget avser en fordran eller annan rättighet, t.ex. ett banktillgodohavande eller värdepapper på ett värdepapperskonto, ska gäldenären förbjudas att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen. Den som medvetet bryter mot ett sådant förbud kan, i likhet med vad som gäller den som bryter mot ett förbud enligt rättegångsbalken, komma att straffas enligt 17 kap. 13 § brottsbalken.

Av tredje stycket följer att rättegångsbalkens regler om beslag gäller i tillämpliga delar. Genom hänvisningen klargörs att reglerna i 27 kap. rättegångsbalken är tillämpliga i den mån avvikande regler inte finns i lagen om straff för penningtvättsbrott. Det innebär t.ex. att den som drabbats av ett penningbeslag har rätt att begära rättens prövning av beslaget, att rätten om den fastställer beslaget ska sätta ut en tid för åtals väckande, att den som drabbas av ett penningbeslag ska underrättas om beslaget, liksom att protokoll ska föras över penningbeslaget. Om ett penningbeslag som avser värden hävs, upphör verkan av penningbeslaget. Om penningbeslaget i stället avser kontanter tillämpas bestämmelsen i 27 kap. 8 a § rättegångsbalken på så sätt att pengarna ska återlämnas till den hos vilken penningbeslaget gjordes eller till den som gör anspråk på pengarna. I de fallen kan även lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. bli tillämplig. Att reglerna om utlämnande till målsägande enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken inte är tillämpliga följer av att den bestämmelsen endast avser föremål som inte kan komma i fråga för förverkande.

13.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Ändringarna innebär att bestämmelserna om penninghäleri och penninghäleriföreseelse i 9 kap.6 a och 7 a §§brottsbalken upphävs och att hänvisningen till grovt penninghäleri stryks i 9 kap. 11 § första stycket samma

• Sida 121
•  Original

balk. Detta är en följd av att det straffrättsliga ansvaret för penningtvätt regleras i lagen om straff för penningtvättsbrott. Ändringarna träder i kraft den 1 juli 2014.

13.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

1 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom tas i förvar:

1. egendom som har frånhänts någon genom brott och som anträffats hos någon annan som uppenbart saknar rätt till egendomen,

2. egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd,

3. egendom som har förvärvats eller tagits emot under förhållanden som anges i 9 kap. 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket 1 brottsbalken, och

4. egendom som har varit föremål för brott som avses i 7 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott.

Första stycket tillämpas också om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Bestämmelser om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Första stycket i första paragrafen har fått en ny utformning och delats upp i fyra punkter av vilka framgår när lagen är tillämplig. De tre första punkterna motsvarar bestämmelsen i sin tidigare lydelse och någon ändring i sak är inte avsedd (prop. 1974:124 s. 60). Överväganden finns i avsnitt 8.5.

Av fjärde punkten, som är ny, framgår att lagens tillämpningsområde utvidgats till att omfatta egendom som varit föremål för näringspenningtvätt, dvs. brott där gärningsmannen medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. I många fall är den egendom som varit föremål för näringspenningtvätt inte tillgänglig, men om sådan egendom påträffas får den inte förverkas utan kan i stället tas i förvar enligt bestämmelsen.

Genom ändringen blir det tydligt att stöldgodslagen kan tillämpas förutom på föremål även på egendom i form av en fordran eller annan rättighet, t.ex. en kontobehållning, aktiedepå eller liknande. För att säkra sådan egendom som nu föreslås kunna tas i förvar kan reglerna om penningbeslag i lagen om straff för penningtvättsbrott tillämpas.

Egendom ska inte tas i förvar om det skulle vara uppenbart oskäligt (se prop. 1974:124 s. 60).

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., som stöldgodslagen (1 § tredje stycket) hänvisar till, finns det regler som ger en eventuell rättmätig ägare möjlighet att göra anspråk på egendomen eller begära ersättning för den.

Eftersom en förutsättning för att tillämpa lagen i den nu aktuella situationen är att egendomen varit föremål för näringspenningtvätt enligt 7 § i lagen om straff för penningtvättsbrott, kommer frågan om att ta egendomen i förvar normalt att komma upp i samband med åtalet för näringspenningtvätt och bör då samordnas med behandlingen av brottmålet (jfr

• Sida 122
•  Original

prop. 1979/80:66 s. 18). Det innebär också att talan i första hand kommer att riktas mot den mot vilken talan förs om näringspenningtvätt och som haft egendomen i sin besittning eller på annat sätt disponerat den.

13.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

4 b § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 §brottsbalkeneller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.

Om åtal har väckts för brott som avses i första stycket avseende en viss insättning och ersättning begärs för insättningen, ska garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut.

Av första stycket framgår att krav avseende vissa tillgångar inte ger rätt till ersättning. Det gäller dels tillgångar som varit föremål för häleri eller häleriförseelse, dels tillgångar som varit föremål för vissa brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. Den tidigare referensen till penninghäleri och penninghäleriförseelse har utgått eftersom bestämmelserna har upphävts. Den har ersatts av en hänvisning till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse.

Ikraftträdandebestämmelse

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2014. Av punkt 2 framgår att äldre bestämmelser ska tillämpas för krav som avser tillgångar som har varit föremål för brott som har begåtts före ikraftträdandet.

13.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

14 § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 § brottsbalkeneller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Av paragrafen framgår att krav avseende vissa tillgångar inte ger rätt till ersättning. Det gäller dels tillgångar som varit föremål för häleri eller häleriförseelse, dels tillgångar som varit föremål för vissa brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. Den tidigare referensen till penninghäleri och penninghäleriförseelse har utgått eftersom bestämmelserna har upphävts. Den har ersatts av en hänvisning till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse.

• Sida 123
•  Original

18 § Om åtal har väckts för brott som avses i 14 § avseende viss tillgång och ersättning begärs för tillgången, ska garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut.

Paragrafen anger att garantimyndigheten tills vidare inte ska betala ut ersättning om åtal har väckts för något av de brott som avses i 14 §. Ändringarna har föranletts av att brottsbalkens bestämmelser om penninghäleri och penninghäleriförseelse har upphävts och att straffbestämmelserna om penningtvätt i stället finns i lagen om straff för penningtvättsbrott.

Ikraftträdandebestämmelse

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2014. Av punkt 2 framgår att äldre bestämmelser ska tillämpas för krav som avser tillgångar som har varit föremål för brott som har begåtts före ikraftträdandet.

13.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

3 § Den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år.

Om brott som anges i första stycket är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen anger vilka förfaranden som är straffbara när det gäller finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.

Ändringen i första stycket innebär att begreppet egendom införs. Innebörden av det tidigare använda begreppet tillgångar är inte närmare preciserat, men används i den svenska översättningen av Förenta nationernas internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism av den 9 december 1999. Av 1 § finansieringslagen framgår att lagen innehåller regler till genomförande av nämnda konvention. Vägledning för begreppets tolkning får därför hämtas där. Av definitionen i artikel 1 följer att tillgångar avser egendom av alla slag (prop. 2001/02:149 s. 12 f.). Begreppen egendom och tillgångar får anses ha samma betydelse och vara utbytbara i detta sammanhang. Någon ändring i sak är inte avsedd.

7 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan värdet av den för-

• Sida 124
•  Original

klaras förverkat. Även utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen ger besked om att egendom som varit föremål för brott enligt lagen, liksom utbyte av brott kan förverkas. Ändringen innebär att begreppet egendom införs. Se kommentaren till 3 §.

Penningbeslag

8 § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan

antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

9 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Penning-

beslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken .

13.7. Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

9 kap. Revision

42 § En revisor ska vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt någon av följande bestämmelser:

1. 9 kap.1, 3 och 9 §§, 10 kap.1, 3, 4 och 5 §§ samt 11 kap.1, 2, 4 och 5 §§brottsbalken,

2. 2, 4, 5 och 10 §§skattebrottslagen (1971:69), och

3. 3–5 §§ och, om brottet inte är ringa, 7 § lagen ( 2014:000 ) om straff för penningtvättsbrott.

En revisor ska även vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att någon inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt 10 kap.5 a–5 e §§brottsbalken.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första eller andra stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas.

• Sida 125
•  Original

Av första stycket tredje punkten följer att en revisor ska vidta åtgärder enligt 43 och 44 §§ (informera styrelse och åklagare) om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller verkställande direktör inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till vissa brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. Av tredje stycket följer samtidigt att om misstanken är sådan att revisorn bör lämna en uppgift om en misstänkt transaktion enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) ska åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas. Misstankar om penningtvättsbrott omfattas i regel av rapporteringsskyldigheten enligt penningtvättslagen, men utanför den skyldigheten faller bl.a. näringspenningtvätt. Eftersom rapporteringsskyldigheten enligt penningtvättslagen uppkommer redan vid en mycket låg misstankegrad, är det i de allra flesta fall svårt för en revisor att ta ställning till vilken typ av penningtvättsbrott misstanken rör (jfr prop. 2008/09:70 s. 127). I sådana fall kommer undantagsregeln i tredje stycket alltjämt att vara tillämplig.

Ikraftträdandebestämmelse

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. Äldre bestämmelser gäller avseende misstanke om brott som begåtts före ikraftträdandet.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2014. Av punkt 2 framgår att äldre bestämmelser ska tillämpas när det gäller misstanke om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

13.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

3 kap. Rapporteringskrav

1 § En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen. Om den egendom som den eller de misstänkta transaktionerna avser finns hos verksamhetsutövaren ska detta anges särskilt, liksom uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen.

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedelbart i efterhand.

• Sida 126
•  Original

På begäran av Rikspolisstyrelsen ska verksamhetsutövaren eller den som yrkesmässigt driver lotteri- och spelverksamhet utan dröjsmål lämna alla uppgifter som behövs för en utredning om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

När uppgifter har lämnats enligt andra stycket, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–4 §§ lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt eller finansiering av terrorism som myndigheten begär.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i 14 a § kasinolagen (1999:355).

I paragrafen regleras verksamhetsutövares skyldighet att granska och rapportera misstänkta transaktioner. Ett tillägg har gjorts i andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.6.

Tillägget i andra stycket innebär att viss ytterligare information ska lämnas till Rikspolisstyrelsen (fr.o.m. 1 januari 2015 Polismyndigheten). I de fall den egendom som den eller de misstänkta transaktionerna avser finns hos verksamhetsutövaren när rapporteringen sker ska verksamhetsutövare särskilt ange detta i rapporten. Så kan vara fallet t.ex. om den misstänkta transaktionen utgjorts av en insättning som redan har genomförts av kunden, om transaktionen avser en överföring mellan konton hos verksamhetsutövaren eller om verksamhetsutövaren har avstått från att utföra en begärd transaktion. De pengar eller annan egendom som varit föremål för den utförda eller begärda transaktionen kan i sådana fall finnas kvar inom verksamhetsutövarens kontroll. Av rapporten ska vidare framgå vilka kontobehållningar eller andra tillgodohavanden som verksamhetsutövaren innehar för den aktuella kundens räkning. Om en transaktion redan har genomförts och medlen i fråga har förts över till en annan verksamhetsutövare ska även detta framgå, liksom i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen.

Med att egendomen ”finns hos” verksamhetsutövaren avses att egendomen finns under verksamhetsutövarens kontroll för en kunds räkning. Som exempel kan nämnas att en kund har pengar på ett bankkonto hos en bank, att en klient har deponerat en summa pengar på ett klientmedelskonto hos en advokat eller fastighetsmäklare eller att en kund har en aktiedepå hos exempelvis en bank eller liknande.

Dispositionsförbud

8 § Om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller

annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare, får Rikspolisstyrelsen besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud).

Beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Om förutsättningarna enligt första och andra styckena är uppfyllda, får Rikspolisstyrelsen fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

Ett beslut om dispositionsförbud får enligt första stycket fattas, om det finns skäl att misstänka att egendom som finns hos en verksamhetsut-

• Sida 127
•  Original

övare är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. Det krävs inte att misstanken kan riktas mot någon person. I stället ska misstanken kunna knytas till den egendom som avses bli föremål för ett beslut om dispositionsförbud.

Att det finns skäl att misstänka att egendom är föremål för brott är ett uttryck för en lägre misstankegrad än att det finns anledning att anta att brott begåtts, vilket krävs för att inleda förundersökning. Förutsättningarna för att inleda förundersökning behöver alltså inte vara uppfyllda men det krävs att misstanken grundar sig på konkreta omständigheter. Den information som ligger till grund för misstanken kan ha inkommit till Rikspolisstyrelsen genom en rapport om en misstänkt transaktion från en verksamhetsutövare eller på annat sätt. Det kan t.ex. vara fråga om överskottsinformation som framkommit vid en annan utredning, uppgifter från underrättelseverksamhet eller uppgifter som lämnats från en enskild utan att detta är tillräckligt för att inleda en förundersökning. En misstanke kan också uppstå med anledning av rapporter om misstänkta transaktioner från flera olika verksamhetsutövare som sammantaget avslöjar ett misstänkt transaktionsmönster.

Det är Rikspolisstyrelsen som ska fatta beslut om dispositionsförbud. Hos Rikspolisstyrelsen är det i dag Finanspolisen som ansvarar för mottagandet av rapporterna om misstänkta transaktioner. Vilken tjänsteman som ska ha behörighet att fatta beslutet får avgöras med ledning av instruktionen för Rikspolisstyrelsen och andra interna regler.

Förutom förutsättningarna i första stycket måste även de förutsättningar som anges i andra stycket, och som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, vara uppfyllda för att ett beslut om dispositionsförbud ska få meddelas. En första förutsättning är att det är fara i dröjsmål och att det skäligen kan befaras att den berörda egendomen annars kommer att undanskaffas.

Dessutom måste en proportionalitetsbedömning göras. Det innebär att innan ett beslut om dispositionsförbud fattas måste det göras en avvägning mellan behovet av åtgärden och de enskilda intressen som påverkas av beslutet. Vid denna bedömning bör t.ex. beaktas graden av misstanke, hur stor risken är för att egendomen annars undanskaffas och hur stort belopp transaktionen avsett.

Ett beslut om dispositionsförbud innebär att den egendom som förbudet avser inte får flyttas eller disponeras på annat sätt, vare sig av kunden eller av annan som kan vara behörig att förfoga över den, t.ex. en fullmaktshavare. Av beslutet ska uttryckligen framgå vad förbudet innebär, vilken egendom det avser och när förbudet upphör att gälla. Den som medvetet bryter mot ett sådant förbud kan, i likhet med vad som gäller den som bryter mot ett förbud enligt rättegångsbalken, komma att straffas enligt 17 kap. 13 § brottsbalken.

I tredje stycket anges att ett beslut om dispositionsförbud får meddelas även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet. De förutsättningar som gäller enligt första och andra styckena måste vara uppfyllda även i sådana fall.

• Sida 128
•  Original

9 § Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åkla-

gare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas.

Finns det inte längre skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar förflutit från Rikspolisstyrelsens beslut, om den inte hävts före det.

Verksamhetsutövaren ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts.

Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

I paragrafen finns regler om förfarandet sedan ett beslut om dispositionsförbud meddelats. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.

Av första stycket framgår att ett beslut om dispositionsförbud så snart som möjligt ska underställas åklagarens prövning. Normalt kan detta göras direkt efter det att ett beslut har meddelats. Den utredning som tagits fram hos Finanspolisen bör alltid följa med anmälan, liksom en kopia av beslutet, som ska ha avfattats skriftligt. Åklagaren bör ha tillgång till det beslutsunderlag som Rikspolisstyrelsen har haft. Därefter ska åklagaren skyndsamt pröva om det finns skäl för att låta förbudet bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas. Om åklagaren finner att förundersökning kan inledas, kan beslutet om dispositionsförbud ersättas av ett beslut om penningbeslag enligt 12 § lagen om straff för penningtvättsbrott eller 8 § finansieringslagen. I annat fall har Finanspolisen möjlighet att inom tvådagarsfristen komplettera utredningen varefter ett förnyat ställningstagande till frågan om att inleda förundersökning kan ske.

Enligt andra stycket kan ett tidigare ställningstagande när som helst omprövas. När det finns anledning till det, t.ex. därför att någon ny omständighet som har betydelse för bedömningen kommer fram, ska åklagaren häva förbudet. Om Finanspolisen vid den fortsatta utredningen efter att ett beslut om dispositionsförbud har fastställts av åklagaren, får del av uppgifter som innebär att det inte längre finns anledning att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism, måste uppgifterna genast förmedlas vidare till åklagaren som då får göra en ny bedömning.

Ett beslut om dispositionsförbud upphör att gälla när två arbetsdagar förflutit från Rikspolisstyrelsens beslut om det inte hävts redan tidigare. Som arbetsdagar räknas inte lördagar, söndagar eller andra allmänna helgdagar, midsommarafton, julafton eller nyårsafton (jfr 2 § första stycket lagen [1930:173] om beräkning av lagstadgad tid). Tiden ska beräknas från tidpunkten för Rikspolisstyrelsens beslut. Det innebär att om ett beslut fattas en fredag kl. 12.00 gäller det längst till kl. 12.00 nästföljande tisdag. När den angivna tiden har löpt ut upphör dispositionsförbudet automatiskt att gälla. Som Lagrådet påpekar bör det av beslutet om dispositionsförbud framgå vid vilket klockslag det meddelats och, i linje därmed, även vid vilket klockslag det upphör att gälla om det inte dessförinnan hävts pga. att åtgärden ersatts med ett annat tvångsmedel eller för att skälen för åtgärden inte består. När beslutet upphört att gälla får den egendom som varit föremål för förbudet disponeras. Att egendomen får

• Sida 129
•  Original

disponeras betyder inte med säkerhet att verksamhetsutövaren kommer att utföra transaktioner med egendomen (jfr avsnitt 5.2.1).

Av tredje stycket framgår att den verksamhetsutövare som innehar egendomen för den enskildes räkning omedelbart måste underrättas om ett beslut om dispositionsförbud eller ett beslut om att ett dispositionsförbud har hävts.

I fjärde stycket anges att den som har drabbats av ett dispositionsförbud ska underrättas om åtgärden. Detta får ske först när det kan antas att syftet med den beslutade eller förestående åtgärden inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Det är åklagaren som ska besluta om när upplysning om beslutet om dispositionsförbud kan lämnas. Många gånger får en intresseavvägning göras mellan å ena sidan risken för att nyttan med åtgärden går om intet eller den fortsatta utredningen störs och å den andra den enskildes intresse av att få information om beslutet för att kunna vidta åtgärder för att begränsa eventuell skada som beslutet kan medföra för honom eller henne. Om förundersökning inte inleds bör underrättelse normalt kunna lämnas. Skulle en underrättelse med hänsyn till omständigheterna uppenbart vara utan betydelse behöver den inte lämnas. Så kan t.ex. vara fallet när det framgår att den berörde redan på annat sätt fått kännedom om dispositionsförbudet eller då förbudet gällt under mycket kort tid och risken för att den berörde lidit någon skada därför är liten.

• Sida 130
•  Original