NJA 2012 s. 1038

Kompensatoriskt rättsmedel vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. I=B 1982-11. Påföljdslindring. II=T 5644-11. Skadestånd när kraven för att påföljdslindring ska godtas som tillräckligt kompensatoriskt rättsmedel inte är uppfyllda.

I

Göteborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Göteborgs tingsrätt mot W.A., S.A. och I.B. med följande gärningspåståenden.

Grov smuggling. S.A. har under perioden den 12 mars 2006 till och med den 27 september 2006, i samband med införsel till landet i Göteborg från Danmark och Tyskland vid ett stort antal tillfällen, genom att underlåta att anmäla sammanlagt 7 020 liter starköl, 270 liter sprit, 368 liter vin, 11 liter alkoläsk och 6 liter likör till tullverket, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln, varav vid ett tillfälle den 27 september 2006 tillsammans och i samförstånd med W.A. infört 1 346 liter starköl, 233 liter vin och 66 liter spritdrycker i landet.

Brottet är grovt med hänsyn till att gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt och i större omfattning.

Lagrum: 3 § 4 st. och 5 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Smuggling. W.A. har tillsammans och i samförstånd med S.A. den 27 september 2006 i samband med införsel till landet i Göteborg, genom att underlåta att anmäla 1 346 liter starköl, 233 liter vin och 66 liter spritdrycker i landet till tullverket, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.

Lagrum: 3 § 4 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Olovlig befattning med smuggelgods. I.B. har den 28 september 2006 i sin bostad i Strömstad uppsåtligen förvarat 922 liter starköl, 135 liter vin, 54 liter spritdryck, 11 liter alkoläsk och 6 liter likör, som varit föremål för brott enligt 3-11 §§smugglingslagen.

Lagrum: 12 § 1 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Smuggling. S.A. och I.B. har tillsammans och i samförstånd den 15 oktober 2007 i samband med införsel till landet i Göteborg, genom att underlåta att anmäla 520 liter starköl, 123 liter vin och 25 liter sprit till tullverket, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.

Lagrum: 3 § 4 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Åklagaren yrkade också förverkande av i beslag tagen alkohol.

De tilltalade erkände de faktiska omständigheterna, men W.A. uppgav att hans införsel hade skett utan samråd med S.A. och för privat bruk. S.A. och I.B. erkände att deras införsel hade skett för vidareförsäljning i Norge, varvid S.A. gjorde gällande att gärningen inte skulle bedömas som grovt brott.

S.A. och I.B. medgav förverkandeyrkandena, medan W.A. bestred förverkande av den alkohol han själv förde in.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Thore Brolin) anförde följande i dom den 14 september 2010.

Domskäl

Gärningarna

S.A:s och I.B:s erkännanden stöds av övrig utredning, varför åtalen i dessa delar ska bifallas. S.A. har vid flera tillfällen fört in alkohol i Sverige. Resorna har företagits tillsammans med olika personer och utan någon regelbundenhet, varför varje införsel ska betraktas som ett särskilt brott. S.A. ska därför dömas för flera fall av smuggling och inte för grov smuggling.

W.A. har uppgett att han själv köpte den alkohol han förde in, och någon bevisning som motsäger detta finns inte. Han skulle använda alkoholen främst till fest för de byggjobbare som arbetade på hans hus i Dalsland, en uppgift som inte kan lämnas utan avseende. Åklagaren har inte motbevisat denna uppgift och mängden alkohol är i sig inte så stor att uppgiften är osannolik. Åtalet mot W.A. kan därför inte vinna bifall.

Påföljd

Förundersökningen avseende åtalspunkterna 1-3 var klar den 7 december 2006, men åtal väcktes inte förrän den 28 juli 2008. Därefter har handläggningen ytterligare fördröjts hos tingsrätten. Av Europadomstolens praxis följer att en tilltalad ska få en misstanke om brott prövad inom ett år, men här har prövningen tagit nästan fyra gånger så lång tid. Av detta skäl bör straffet för S.A. och I.B. sättas ned till böter.

Förverkande

Eftersom åtalet mot W.A. ogillas, kan det förverkandeyrkande som riktas mot hans införsel inte bifallas. Yrkandet i övrigt är medgivet och lagligen grundat, varför det ska bifallas.

Domslut

Tingsrätten dömde S.A. för smuggling enligt 3 § första stycket smugglingslagen (2000:1225) till 100 dagsböter. Även 29 kap. 5 § andra stycket BrB åberopades. I beslag tagen alkohol förklarades förverkad.

Tingsrätten dömde I.B. för smuggling enligt 3 § första stycket smugglingslagen och för olovlig befattning med smuggelgods enligt 12 § första stycket smugglingslagen till 100 dagsböter. I beslag tagen alkohol förklarades förverkad.

Tingsrätten ogillade åtalet mot W.A. Viss i beslag tagen alkohol skulle återlämnas till W.A.

Hovrätten för Västra Sverige

Åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle döma S.A. till ett fängelsestraff.

S.A. motsatte sig ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Per Renell, referent, och tf. hovrättsassessorn Rikard Grozdics samt två nämndemän) anförde följande i dom den 21 mars 2011.

Hovrättens domskäl

Åklagaren har hävdat att den smuggling som S.A. har dömts för under åtalspunkten 1 fördelades på cirka fem tillfällen, medan S.A. har hävdat att antalet tillfällen kan vara 3-4. Hovrätten, som inte ska överpröva frågan om eller i vilken utsträckning S.A. har gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna, utgår från att S.A., såsom tingsrätten ansåg det utrett, förde in alkohol i landet ”vid flera tillfällen”. Hovrätten noterar vidare att S.A. inte dömdes för införsel av den mängd alkohol som tingsrätten ansåg att W.A. själv hade köpt och fört in i landet (del av åtalspunkten 1). S.A. har på detta sätt och i enlighet med tingsrättens dom gjort sig skyldig till smuggling.

S.A. dömdes den 21 februari 2006, dvs. strax före den brottsperiod som avses i åtalspunkten 1, för grov smuggling (av alkohol) till fängelse åtta månader. Han har enligt egen uppgift verkställt det straffet i Norge under tiden april-augusti 2008.

Åklagaren har hävdat att straffvärdet för den samlade brottsligheten i detta mål uppgår till fängelse tio månader. Hovrätten instämmer i den slutsatsen.

Som tingsrätten påpekat har det, utan att S.A. kan lastas för det, gått ovanligt lång tid från det att brotten begicks. Detta kan påverka såväl påföljdsvalet som straffmätningen. Om fängelse väljs som påföljd kan dock i detta fall strafftiden, med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB, inte reduceras med mer än ett fåtal månader. Med hänsyn till brottslighetens allvarliga art, jämte det nyss nämnda reducerade straffvärdet, samt till S.A:s snara återfall i närmast identisk brottslighet finns det - även med beaktande av att det förflutit en ovanligt lång tid från det att brotten begicks - endast ett mycket begränsat utrymme för en annan påföljd än fängelse. S.A. har inte samtyckt till en påföljd innefattande samhällstjänst och hovrätten har redan därför avstått från vidare utredning av frågan om det vore praktiskt möjligt. Enligt hovrättens uppfattning saknas ett godtagbart alternativ till ett fängelsestraff. Straffets längd ska bestämmas till sju månader. Hovrätten har härvid även beaktat de tillämpliga bestämmelserna i 34 kap. BrB (se domslutet).

Hovrättens domslut

Hovrätten, som tillämpar även 34 kap. 1 § första stycket 2 och 3 § andra stycket BrB, ändrar tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 7 månader.

Högsta domstolen

S.A. överklagade och yrkade att HD i första hand skulle bestämma påföljden till en icke frihetsberövande sådan och i andra hand sätta ned fängelsestraffet.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet föredrogs.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, referent, Martin Borgeke och Dag Mattsson) meddelade den 21 december 2012 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Enligt hovrättens dom har S.A. gjort sig skyldig till smugglingsbrott genom att han vid flera tillfällen under perioden 12 mars 2006-27 september 2006 har underlåtit att anmäla sammanlagt 6 347 liter starköl, 11 liter alkoläsk, 248 liter vin, 6 liter likör och 240 liter sprit till Tullverket (åtalspunkt 1). Han har vidare, i enlighet med hovrättens dom, gjort sig skyldig till ett smugglingsbrott genom att han den 15 oktober 2007, tillsammans och i samförstånd med annan, har underlåtit att anmäla 520 liter starköl, 123 liter vin och 25 liter sprit till Tullverket (åtalspunkt 4).

S.A. delgavs misstanke om brottsligheten den 28 september 2006 (åtalspunkt 1) respektive den 16 oktober 2007 (åtalspunkt 4). Åtal väcktes den 28 juli 2008 och tingsrättens dom meddelades den 14 september 2010. Efter att ha noterat den tid som det hade tagit innan åtal hade väckts och att handläggningen hade fördröjts vid tingsrätten, bestämde tingsrätten - med hänvisning till Europadomstolens praxis i fall av långsam handläggning - straffet till böter.

I dom den 21 mars 2011 kom hovrätten fram till att straffvärdet av den samlade brottsligheten motsvarar fängelse tio månader. Hovrätten konstaterade, liksom tingsrätten, att det hade gått ovanligt lång tid från det att brotten begicks utan att S.A. kunde lastas för det och att den långa tiden kunde påverka såväl straffmätningen som påföljdsvalet. Enligt hovrättens uppfattning saknades det dock ett godtagbart alternativ till fängelse. Straffets längd bestämdes till sju månader.

S.A. har överklagat hovrättens dom. Överklagandet kom in till HD den 20 april 2011 och kompletterades med en kostnadsräkning den 27 april. Målet föredrogs en första gång den 1 februari 2012, dvs. drygt nio månader senare. Den 28 februari beslutade HD att riksåklagaren skulle komma in med en svarsskrivelse och den 17 april meddelades prövningstillstånd. När målet nu avgörs i sak kommer ytterligare åtta månader att ha förflutit.

Bedömningen av brottsligheten

Vad som har förekommit i HD ger inte anledning att göra någon annan bedömning av den samlade brottslighetens straffvärde än den som hovrätten har gjort. Straffvärdet motsvarar alltså fängelse tio månader. Om lagföring hade skett i normal tidsmässig ordning, skulle påföljden ha bestämts till fängelse i enlighet med straffvärdet.

Frågorna i målet

6. Vad som med utgångspunkt i den gjorda bedömningen av brottslighetens straffvärde ska prövas är

- dels i vad mån den tid som lagföringen har tagit innebär att påföljden ska lindras med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket BrB,

- dels i vad mån S.A:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har - såvitt gäller handläggningen innan målet överklagades till HD - kränkts och i så fall i vad mån och på vilket sätt det utgör skäl för lindring av påföljden,

- dels om S.A:s rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts i HD och i så fall i vad mån och på vilket sätt det utgör skäl för lindring av påföljden.

Konventionsrättsliga utgångspunkter

Europakonventionen ålägger varje konventionsstat att garantera den som befinner sig under den statens jurisdiktion vissa rättigheter. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. I offentlig förhandling innefattas rättslig prövning.

Kravet på att en rättslig prövning ska ske inom skälig tid är uppställt dels för att skydda den enskilde mot att under alltför lång tid behöva leva i osäkerhet om utgången av målet, dels för att säkerställa att rättvisa tillhandahålls utan ett sådant dröjsmål som kan riskera rättssystemets effektivitet och trovärdighet (se exempelvis Bottazzi v. Italy, no. 34884/97, 28 July 1999, § 22).

Av artikel 13 i Europakonventionen följer att om rätten till rättslig prövning inom skälig tid har kränkts, så ska den förfördelade ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Om konventionsstaten inte ger den förfördelade tillgång till ett sådant rättsmedel, föreligger det i princip två konventionsbrott, dels det primära avseende kränkningen av artikel 6.1, dels ett sekundärt bestående i att konventionsstaten inte har levt upp till sin skyldighet enligt artikel 13 (se t.ex. Kud³a v. Poland [GC], no. 30210/96, 26 October 2000, §§ 147-149).

10.

Europadomstolen har uttalat (Scordino v. Italy [GC], no. 36813/97, 29 March 2006) att den bästa lösningen är att konventionsstaterna vidtar åtgärder som syftar till att förhindra att handläggningen inte uppfyller kravet på skälig tid (av domstolen benämnt preventiva rättsmedel). Exempel på sådana rättsmedel är förtursförklaring och andra påskyndande åtgärder. Domstolen har också uttalat att enbart ett preventivt rättsmedel kan vara otillräckligt, och att det inte finns något hinder mot att en stat har både preventiva och kompensatoriska rättsmedel (Scordino, §§ 183-186). Om något preventivt rättsmedel inte finns att tillgå eller om det är otillräckligt, får det alltså bli fråga om ett kompensatoriskt rättsmedel.

Konventionsrättsliga krav på kompensatoriska rättsmedel

11.

Ett kompensatoriskt rättsmedel är ekonomisk gottgörelse i form av skadestånd. Detta rättsmedel är det normala vid långsam handläggning i tvistemål och i brottmål där den åtalade frikänns. Vid långsam handläggning i ett brottmål kan vid fällande dom domstolen emellertid kompensera kränkningen med en lindrigare påföljd eller genom att reducera den påföljd som väljs (påföljdslindring). En förutsättning för att en åtgärd ska godtas som kompensatoriskt rättsmedel är att domstolen har vidgått att det har skett en kränkning av konventionen (jfr Scordino, § 180, där det anges att kravet är att ”the national authorities have acknowledged, either expressly or in substance” att en kränkning har ägt rum). Det krävs också att åtgärden är adekvat och tillräcklig. Det måste klart framgå att syftet har varit att kompensera för dröjsmålet. En påföljdslindring ska, för att kunna godtas, ha haft en avgörande betydelse för påföljden och ha skett på ett tydligt och mätbart sätt. (Se bl.a. Beck v. Norway, no. 26390/95, 26 June 2001, §§ 27-28.)

12.

I fråga om tillhandahållandet av rättsmedel har Europadomstolen betonat att konventionsstaterna har en viss handlingsfrihet. När en konventionsstat har infört ett kompensatoriskt rättsmedel, måste staten enligt domstolen medges ett större utrymme (margin of appreciation) i fråga om sättet för tillhandahållandet än vad som annars hade varit fallet. Konventionsstaten kan därför välja ett rättsmedel som är förenligt med statens eget rättssystem och traditioner. Det finns alltså inget som hindrar exempelvis att domstolarna, när rättsmedlet är skadestånd, vid beloppsbestämningen refererar till de ersättningsnivåer som tillämpas för liknande fall i nationell skadeståndsrätt i övrigt. (Se Scordino, §§ 188 och 189.)

Europakonventionens dubbla betydelse

13.

Förutom att Sverige är statsrättsligt bundet av Europakonventionen gäller den som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen kan således i rättstillämpning få betydelse i två rättsligt sett skilda hänseenden.

14.

Konventionen såsom statsrättsligt instrument får för domstolarna betydelse främst när det sätts i fråga om svensk lag eller rättspraxis innebär att Sverige gör sig skyldigt till konventionsbrott. Är så fallet kan det leda till att den svenska ordningen genom domstolspraxis får sättas åt sidan eller modifieras så att den blir förenlig med konventionen. Om, i fråga om vad som föreskrivs i lag, konventionens krav inte kan tillgodoses genom en konventionskonform tolkning, har det för att lagen ska åsidosättas ansetts böra krävas klart stöd för att den svenska ordningen är oförenlig med konventionen (se t.ex. NJA 2010 s. 168).

15.

I ett mål i en svensk domstol angående frågan huruvida staten har respekterat den enskildes rättigheter enligt konventionen är det primärt konventionens ställning såsom svensk lag som får betydelse. Det ankommer därför på domstolen att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen har. Det innebär att bestämmelserna kan tolkas och preciseras så att de ger en enskild längre gående rättigheter enligt svensk rätt än enligt vad som följer av konventionen och Europadomstolens hittillsvarande praxis. Detta förhållningssätt leder till att i takt med utvecklingen av den svenska rättsbildningen kommer Europadomstolens praxis att få allt mindre betydelse när det gäller tillämpningen av Europakonventionen såsom svensk lag. Dess relevans kommer främst att ligga i att den sätter gränser för vad som är en tillåten nationell rättsutveckling. Att rättsbildningen håller sig inom konventionens gränser ankommer såvitt gäller de allmänna domstolarnas kompetensområde främst på HD att vaka över (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 19).

16.

Vid bedömningen av vad som utgör en rättighetskränkning och därmed av när det finns en rätt till ett effektivt rättsmedel är det fråga om en direkt tillämpning av Europakonventionen såsom svensk lag. Om en sådan kränkning föreligger ställer Europakonventionen, sådan den har tolkats och utvecklats av Europadomstolen, vissa nivå, form och innehållsmässiga krav på rättsmedlet (se p. 11). Det svenska rättsmedelssystemet ska med en viss marginal leva upp till dessa krav (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 19). Så länge det sker är emellertid nationell rätt - i mening av andra lagar än konventionen samt allmänna rättsprinciper och fortlöpande rättsbildning - bestämmande för rättsmedelssystemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 9). Nationell rätt är på det sättet avgörande också för frågan om, och i så fall på vilket sätt, långsam handläggning i brottmål ska medföra påföljdslindring.

Påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel

17.

Påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel för ideell skada på grund av långsam handläggning har godtagits i svensk rätt (se NJA 2003 s. 414 och NJA 2011 s. 386, jfr också NJA 2011 s. 638). Rättsmedlet har vissa fördelar framför kompensation i form av skadestånd. En påföljdslindring kan antas ha en viss preventiv effekt när det gäller den pågående handläggningen. Vidare kräver påföljdslindring inte någon ytterligare process. Rättsmedlet blir därmed mer tillgängligt för den tilltalade (jfr SOU 2010:87 s. 341). Som rättsmedel vid långsam handläggning är därför vid fällande dom påföljdslindring primärt i förhållande till skadestånd (se NJA 2012 s. 211 I, p. 25; jfr SOU 2010:87 s. 290).

18.

Användningen av påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel är emellertid inte problemfri. Fälls den tilltalade ska han i första hand kompenseras med påföljdslindring medan det vid en friande dom blir fråga om skadestånd trots att dröjsmålet är detsamma och inga andra relevanta skillnader föreligger. Det kan framstå som svårförklarligt att utgången i målet på det sättet påverkar rättsföljden av en och samma kränkning. Vidare märks att prövningen i ett brottmål av huruvida en kränkning föreligger, och i så fall dess allvar, inte är bindande i en efterföljande skadeståndsprocess angående samma frågor (se HD:s dom denna dag i mål T 564411, p. 5). En långsam handläggning kan alltså bli bedömd i två olika mål och då leda till skilda slutsatser. Invändningar kan också resas mot att den instans som har förorsakat en långsam handläggning ska ta ställning till dess effekter genom ett slags självprövning. En särskild nackdel är att i mål som kräver prövningstillstånd kan den långsamma handläggningen vara att hänföra till frågan huruvida prövningstillstånd ska beviljas, varför påföljdslindring förutsätter att ett sådant tillstånd meddelas. Det kan också nämnas att när en målsägande är part i brottmålet så kan denne ha ett beaktansvärt intresse av påföljdsbestämningen, samtidigt som möjligheten till överprövning av en påföljdslindring som aktualiseras på grund av långsam handläggning i hovrätten eller HD är begränsad respektive obefintlig.

19.

En del av de problem som är förenade med påföljdslindring som rättsmedel för långsam handläggning har att göra med att kompensationsformen ligger vid sidan av det straffrättsliga påföljdssystemet och därför inte är anpassad till detta. Lindringen vilar inte på straffrättslig grund utan på konventionsrätten. Den har således ett annat ändamål än de straffrättsliga reglerna om straffmätning och påföljdsval. Kompensationen syftar till att gottgöra att det allmänna har kränkt den enskildes grundläggande rättighet att få sin sak prövad inom skälig tid. Rättigheten omfattar såväl målsäganden som den tilltalade, vilket innebär att vid långsam handläggning i ett mål där en målsägande är part kränks bådas rättigheter. För kränkningsfrågan spelar det ingen roll om åtalet bifalls eller ogillas.

20.

Av det sagda följer att fastän påföljdslindring som rättsmedel vid en rättighetskränkning låter sig passas in i 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB, bör man inte se det så att det är den lagregeln som tillämpas. Det rör sig i stället, på samma sätt som när det gäller skadestånd som rättsmedel för den ideella skada som en rättighetskränkning har fört med sig, om en till följd av Sveriges bundenhet av Europakonventionen utan annat lagstöd än 1994 års lag införd gottgörelse för en försummelse av det allmänna (jfr p. 13); utan kompensatoriska rättsmedel skulle Sverige alltså ha gjort sig skyldigt till konventionsbrott.

Övergripande principer för påföljdslindringen

21.

Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli till föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningarna för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger.

22.

Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas. Det betyder bl.a. att principerna för hur allvarlig kränkningen ska anses vara bör vara desamma oberoende av vilket rättsmedel det är fråga om. Vidare bör eftersträvas en balans mellan kompensationsformerna.

När ska kompensation ske genom påföljdslindring?

23.

Som framgår av punkt 17 är påföljdslindring det primära rättsmedlet vid långsam handläggning. I vissa fall kan det dock vara svårt att hantera kompensationsfrågan i brottmålet. Det ifrågasatta dröjsmålet kan således kräva utredningar eller innefatta avvägningar som inte lämpar sig för brottmålsprocessen. En given förutsättning för att kompensation genom påföljdslindring ska vara möjlig är vidare att det finns ett utrymme för att låta dröjsmålet få en sådan inverkan på påföljdsbestämningen att kränkningen verkligen kompenseras på ett adekvat, tydligt och mätbart sätt.

24.

En särskild fråga är i vad mån den tilltalades egen inställning bör beaktas. Att en tilltalad i det enskilda fallet kan ha ett större intresse av att få pengar än att få lindrigare påföljd bör sakna betydelse för valet av kompensationsform (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 25). Men om det finns något beaktansvärt skäl för att kompensationsfrågan inte bör prövas i brottmålet ska det inte heller ske. Ett exempel är att en långsam handläggning kan föranleda den tilltalade att begära ersättning för även ekonomisk skada. I ett sådant fall kan han ha ett befogat intresse av en sammanhållen prövning av den kompensation som den långsamma handläggningen ska medföra.

25.

Domstolen ska också fästa vikt vid hur dess ställningstagande kan komma att uppfattas, inte bara av den tilltalade utan också mer allmänt. Det är viktigt att frågan handläggs på ett sätt som inger förtroende. Om en hantering av kompensationsfrågan i brottmålet inte skulle uppfylla det kravet eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt att frågan avgörs i målet, får den i stället behandlas i den ordning som gäller för statens skadereglering.

Påföljdslindringens innehåll

26.

För att en påföljdslindring ska godtas som ett tillräckligt effektivt kompensatoriskt rättsmedel krävs det att dröjsmålet som sådant har erkänts, att kompensationen har varit väsentlig (i betydelsen adekvat och tillräcklig) och att den har skett på ett tydligt och mätbart sätt (se p. 11).

27.

Av flera skäl bör erkännandet av kränkningen förenas med att dröjsmålstiden anges (att dröjsmålstiden är något annat än handläggningstiden, se NJA 2012 s. 211 I, p. 27). Ett skäl för detta är att ett angivande av dröjsmålstiden i sig är en bekräftelse på kränkningen. Ett annat är att dröjsmålstiden har betydelse för bestämningen av kränkningsgraden (se när det gäller skadestånd NJA 2012 s. 211 I, p. 27). Ett ytterligare skäl är att ett angivande av dröjsmålstiden förbättrar mätbarheten av kompensationens inverkan på påföljdsbestämningen.

28.

Av det i punkt 26 anförda följer att den påföljdslindring som är hänförlig till kränkningen tydligt bör kunna skiljas från sådan påföljdsreducering som är hänförlig till andra omständigheter. Betydelsen av sen lagföring - som kan påverka inte bara straffmätningen (se 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB) utan också påföljdsvalet (se 30 kap. 4 § första stycket) - ska därför hållas isär från påföljdslindring som kompensation för långsam handläggning. Fråga är om separata regler med delvis skilda tillämpningsförutsättningar och helt olika ändamål (jfr p. 19 och 20; jfr beträffande sen lagföring HD:s dom den 3 december 2012 i mål B 596010 , p. 62), vilket visar sig på bl.a. det sättet att rätten till kompensation för kränkningen består vid friande dom. Prövningen av om det finns anledning att beakta sen lagföring respektive långsam handläggning måste därför göras åtskilt. Det gäller även när den sena lagföringen helt eller delvis beror på långsam handläggning.

29.

Kravet på ett särskiljande innebär att frågan om, och i så fall hur, kränkningen bör beaktas i brottmålet ska prövas efter det att den rent straffrättsliga bedömningen av påföljdsfrågan har utförts. Att den tid varunder ett dröjsmål har förelegat har beaktats enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB saknar betydelse för bestämmandet av påföljdslindring såsom kompensatoriskt rättsmedel. Ett handläggningsdröjsmål kan således få dubbel relevans på så sätt att det beaktas både genom en tillämpning av 29 kap. 5 § och genom den kompensatoriska påföljdslindringen.

Betydelsen av kränkningens allvar

30.

Påföljdslindringen ska stå i proportion till kränkningen. Europadomstolens uttalande att kompensationen ska ha haft avgörande betydelse för påföljden (se p. 11) kan inte anses påbjuda något annat. Så länge lindringen är signifikant i förhållande till påföljden - dvs. tydlig och mätbar - måste det i allt fall ligga inom det nationella självbestämmandeutrymmet att relatera kravet på adekvat kompensation till kränkningens allvar i stället för till den påföljd som annars skulle ha dömts ut.

31.

Vid bestämmandet av kränkningens allvar (kränkningsgraden) har vad som anförs i rättsfallet NJA 2012 s. 211 I punkterna 27-32 motsvarande tillämpning (jfr p. 22). Av det följer främst att den viktigaste faktorn vid bestämmandet av kränkningsgraden är längden av det handläggningsdröjsmål som har drabbat den tilltalade. Men även gärningens svårhet har betydelse för hur allvarlig kränkningen ska anses vara. Detta har att göra med främst att ju svårare brott som läggs den tilltalade till last, desto mer ingripande påföljd har han haft anledning att befara.

Närmare om påföljdslindringens storlek

32.

Kravet på följdriktighet i regelsystemet gör att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel bör stå i rimlig proportion till skadestånd som sådant rättsmedel (se p. 22). När påföljden utgörs av böter ska därför domstolen sträva efter att bestämma lindringen av bötesstraffet så, att det för den tilltalade inte skulle ha gjort någon större skillnad om han i stället hade fått kompensation i form av skadestånd.

33.

När den straffrättsliga bedömningen har slutat i en mer ingripande påföljd än böter bör kränkningsgraden fastställas på ett sätt som låter sig jämföras med den påföljd som annars hade dömts ut. Det kan ske i form av ett ”lindringsvärde”. Detta lindringsvärde bestäms då i förhållande till kränkningsgraden på så sätt att värdet blir adekvat i förhållande till denna (jfr p. 30). En utgångspunkt bör vara - här liksom i fråga om skadestånd (se NJA 2012 s. 211 I, p. 26) och därmed när det gäller böter (se p. 32) - att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel blir aktuellt först efter att kränkningen har nått en viss nivå. Vidare kan en riktpunkt vara att ett års dröjsmål svarar mot ett straffmätningsmässigt lindringsvärde på ungefär en månads fängelse.

34.

Emellertid måste också hänsyn tas till andra faktorer än dröjsmålstiden, såsom hur allvarligt brott som åtalet avser (se p. 30). Vidare kan vara att beakta att vid längre fängelsestraff (eller längre tids sluten ungdomsvård) kommer den tilltalade inte i åtnjutande av kompensationen förrän i slutet av avtjänandetiden. Förhållanden som de nu angivna kan leda till en sådan förhöjning av kränkningsgraden att kompensationen bör fördubblas eller till och med göras ännu större. De får dock inte tillmätas så stor tyngd att handläggningsdröjsmålets längd förlorar sin betydelse som huvudfaktor för bestämmandet av kränkningsgraden och därmed för det kompensatoriska lindringsvärdet.

Anpassning till det straffrättsliga påföljdssystemet

35.

Sedan kränkningsgraden uttryckt i ett lindringsvärde har fastställts måste det göras en ytterligare straffrättslig bedömning, nämligen när det gäller den slutliga påföljdsbestämningen. Den bestämningen ska göras på grundval av vad som följer av de straffrättsliga reglerna med den korrigering som lindringsvärdet motiverar. Den slutliga påföljdsbestämningen ska göras med beaktande av vad som följer av påföljdslärans systematik.

36.

Att grunden för påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel inte står att hämta i brottsbalken hindrar inte att verkningarna blir liknande de som regeln i 29 kap. 5 § BrB har. Således får de för de olika brotten angivna minimistraffen underskridas. Vidare kan påföljden bli villkorlig dom i stället för fängelse därför att det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om påföljden hade bestämts till fängelse understiger gränsen för fängelsepresumtion (jfr 30 kap. 4 §). Någon rättstillämpning vid sidan av de allmänna reglerna om påföljdsbestämning, såsom ett underskridande av allmänna fängelseminimum, kan dock inte ske.

37.

Den straffrättsliga systematiken kan innebära att ett lindringsvärde som motsvarar fängelse en månad leder till en större lindring än så av ett fängelsestraff (se beträffande ”straffmätningsstationer” Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 70 ff.). En sådan ”överkompensation” får i allmänhet godtas. Vid kombinationen mycket högt straffvärde och ett begränsat lindringsvärde kan det emellertid vara befogat med en avvikelse från den brukliga straffrättsliga intervallordningen, eftersom en reduktion i enlighet med denna kan bli oproportionerligt stor i förhållande till kränkningsgraden. Att lindringen då relativt sett kan uppfattas som liten förklaras av att den inte har att göra med synen på gärningen och vilken påföljd den förtjänar utan med allvaret av den kränkning som handläggningsdröjsmålet innebär. Det är viktigt att sambandet mellan påföljdslindringen och kränkningens allvar klargörs i domskälen så att lindringens adekvans klart framgår.

38.

Det kan dock finnas fall när en påföljdslindring i enlighet med det sagda inte låter sig göras. Ett exempel är att utan hänsyn tagen till kränkningen påföljden bör bestämmas till livstids fängelse; då bör i regel inte långsam handläggning få leda till ett tidsbestämt fängelsestraff. Det kan också inträffa att det inte finns tillräckligt utrymme för en adekvat påföljdslindring som kompensation för den långsamma handläggningen (jfr p. 23); den tilltalade är alltså inte kompenserad nog med att rätten meddelar påföljdseftergift (jfr 29 kap. 6 § BrB). Även i vissa andra fall kan situationen vara den att domstolen inte kan eller bör kompensera den tilltalade genom en påföljdslindring. Så kan vara fallet vid brott med lågt straffvärde men högt artvärde (om artvärde, se Borgeke, a.a., bl.a. s. 267). Då får domstolen stanna vid att konstatera förhållandet. Frågan om kompensation - utöver den ursäkt som är befogad - får bli ett spörsmål som avgörs i den ordning som gäller för statens skadereglering (se p. 25).

Hovrättens bedömning av tidsutdräkten

39.

Hovrätten har konstaterat att det hade gått ovanligt lång tid sedan brotten begicks och har med hänvisning till 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB satt ned fängelsestraffet från tio till sju månader. Hovrätten har dock inte vidgått att fråga är om en kränkning. Det framgår inte heller av domskälen att syftet med strafflindringen har varit att kompensera för något annat förhållande än sen lagföring. S.A. har alltså inte på ett riktigt sätt blivit kompenserad för att hans rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts.

Straffmätningsvärdet

40.

Från det första gärningstillfället till hovrättens dom gick det ungefär fem år. Som hovrätten har konstaterat innebär det en alltför sen lagföring. Därefter har det förflutit ytterligare omkring ett år och nio månader innan denna dom meddelas.

41.

Sen lagföring kan leda till såväl lindrigare straff enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB som lindrigare påföljd enligt reglerna i 30 kap. Den sena lagföringen motiverar, för det fall fängelse skulle väljas som påföljd, en sänkning av strafftiden med tre månader. Straffmätningsvärdet före kompensationen för den kränkning som har skett genom den långsamma handläggningen motsvarar således fängelse sju månader. Den sena lagföringen motiverar inte i sig någon annan påföljd.

Bedömning av den tidigare långsamma handläggningen

42.

S.A:s rätt att inom skälig tid få en rättslig prövning har kränkts genom den långsamma handläggningen fram till tingsrättens dom. Av utredningen låter det sig inte säkert sägas hur lång dröjsmålstiden är, men den kan med hänsyn till omständigheterna skattas till drygt två år. Ett sådant dröjsmål i ett mål av förevarande slag bör, med hänsyn till att det inte föreligger några särskilda omständigheter i övrigt som kräver beaktande, innebära ett lindringsvärde motsvarande fängelse två månader.

Bedömning av handläggningen i HD

43.

Riktlinjen för en godtagbar handläggningstid i HD avseende ett beslut rörande prövningstillstånd i ett okomplicerat ärende är att beslutet meddelas inom sex månader från överklagandet. När frågan i ett sådant fall inte har avgjorts efter ett år föreligger det i regel ett oacceptabelt dröjsmål, låt vara att en rätt till påföljdslindring finns först sedan kränkningen efter ytterligare dröjsmål har nått en viss nivå. (Jfr NJA 2012 s. 211 II, p. 8.)

44.

I detta fall är emellertid också att beakta att S.A:s rätt till rättegång inom skälig tid redan hade kränkts så att en rätt till kompensation förelåg när målet överklagades till HD. En följd av det är att målet i HD borde ha behandlats med en viss prioritet. En annan följd är att varje ytterligare dröjsmål omedelbart ska berättiga till ytterligare kompensation, eftersom till grund för bestämmandet av kompensationen ska läggas den sammanlagda dröjsmålstiden (se NJA 2012 s. 211 II, p. 29).

45.

När det gäller bedömningen av dröjsmålets längd aktualiseras frågan huruvida det är lämpligt att HD som första instans bedömer sin egen handläggning (jfr p. 25). Ett argument för att detta är godtagbart är bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen. Men det lämpliga i den forumordning som där föreskrivs kan för vissa fall sättas i fråga. Dessutom och framför allt är den i målet aktuella typsituationen speciell. Ett ställningstagande av HD till frågan huruvida en rättighetskränkning har skett hindrar ju inte att den tilltalade kan få samma fråga prövad på nytt i ett tvistemål om rätt till skadestånd (jfr p. 18). Om det då i brottmålet har gjorts en bedömning av HD i en fråga där det finns utrymme för olika uppfattningar kan det påverka förtroendet för att den efterföljande bedömningen kan ske förutsättningslöst. Mot det ska dock vägas att det kan framstå som undflyende av domstolen att inte bedöma sin egen handläggning och i förekommande fall värdera sina egna ofullkomligheter. Dessutom skulle rättsmedlet bli mindre effektivt genom att den tilltalade måste söka kompensation i annan ordning.

46.

En konsekvens av att det lämpliga i att HD redan i brottmålet värderar sina egna handläggningsdröjsmål kan sättas i fråga är, att i regel bör en långsam handläggning av frågan om prövningstillståndet inte i sig vara ett tillräckligt skäl för prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 RB. När som här det har förekommit tidigare handläggningsdröjsmål kan dock detta ha betydelse för bedömningen av om det finns skäl för prövningstillstånd, främst på grund av de förhållanden som nämns i punkt 44.

47.

I förevarande fall framstår prövningen som så enkel att betänkligheterna mot att HD gör en självprövning inte med tillräcklig tyngd gör sig gällande. Det har i HD förekommit ett tydligt handläggningsdröjsmål, vilket domstolen beklagar. Med hänsyn till den tidigare kränkningen borde frågan om prövningstillstånd ha avgjorts sex månader tidigare än vad som skedde. Att det efter det att prövningstillstånd beviljades har dröjt ungefär åtta månader innan dom meddelas måste dock godtas även i betraktande av att målet hade förturskaraktär (jfr p. 48). De frågor som målet väcker är komplicerade, och det har av prejudikatmässiga sambandsskäl varit angeläget att avgöra målet samtidigt med ett annat mål (T 564411) vari dom meddelas samma dag som i detta och i vilket skriftväxlingen hindrade en tidigare prövning.

48.

S.A:s rätt till skälig rättegång har således kränkts genom ett handläggningsdröjsmål i HD om sex månader. Det krav på skyndsam handläggning som motiveras av det redan inträffade dröjsmålet är närmast att likställa med vad som följer av en förklaring om förtur. Det betyder att det finns anledning att uppvärdera graden av den kränkning som det i HD inträffade dröjsmålet innebär för S.A. (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 35). Med hänsyn till detta motiverar de handläggningsdröjsmål som har förekommit på sammanlagt ungefär två år och sex månader ett sammantaget lindringsvärde motsvarande fängelse tre månader.

Påföljdsbestämningen

49.

Till grund för påföljdsvalet ligger alltså ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse sju månader före korrigering för kränkningen. Kränkningen motiverar en kompensation i form av minskning av det värdet med sammanlagt tre månader. Påföljdsbestämningen ska därmed ta sin utgångspunkt i ett straffmätningsvärde motsvarande fängelse fyra månader.

50.

Eftersom straffmätningsvärdet inte motsvarar mer än fängelse fyra månader, talar det inte i någon högre grad för fängelse.

51.

Någon uppgift om att S.A. skulle vara dömd i Norge för brott finns inte i målet. S.A. har emellertid tidigare av svensk domstol dömts för brott vid fyra tillfällen. Två av domarna, som avsåg grov olovlig körning, meddelades för så länge sedan att de inte alls påverkar påföljdsbestämningen. Inte heller det förhållandet att S.A. år 2010 dömdes för rattfylleri till böter har någon betydelse för den påföljdsbestämning som nu ska äga rum. Däremot ska det observeras att S.A. i februari 2006 dömdes för grov smuggling till fängelse åtta månader. Verkställigheten av detta fängelsestraff har genom ett beslut den 31 juli 2007 överflyttats till Norge. Enligt vad S.A. har uppgett avtjänade han straffet från april till augusti 2008. Situationen är alltså den att de nu aktuella brotten begicks efter fängelsedomen år 2006 men innan påföljden enligt den domen hade börjat verkställas.

52.

Enligt praxis utgör smuggling brott av sådan art att det finns starka skäl för särbehandling i fråga om påföljdsvalet (se NJA 2000 s. 69, NJA 2000 s. 256 och NJA 2001 s. 214). Med hänvisning främst till brottslighetens art finns det skäl för fängelse i S.A:s fall. Fängelsestraffet bör utdömas särskilt (se 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB).

53.

Enligt 34 kap. 3 § andra stycket BrB ska domstolen i ett fall som detta beakta den tidigare fängelsedomen när straffet för den nya brottsligheten bestäms. Grundtanken enligt bestämmelsen är att det ska göras en tänkt gemensam straffmätning av brotten som omfattades av den tidigare domen och de nya brotten. Domstolen ska sedan för den nya brottsligheten döma ut endast den strafflängd som motsvarar skillnaden mellan resultatet av den gemensamma straffmätningen och längden av straffet enligt den tidigare domen. Uppenbarligen finns det emellertid skäl att göra skillnad mellan det fallet att den brottslighet som påföljdsbestämningen ska avse har begåtts före den tidigare domen (nyupptäckt brottslighet) och det att den har begåtts efter domen (ny brottslighet). I det förra fallet hade brotten med hänsyn till tidsförhållandena kunnat behandlas i samma rättegång och leda till en gemensam påföljdsbestämning. I det senare fallet rör det sig däremot om återfall i brott efter en tidigare dom. Skälen för en gemensam straffmätning framstår då inte alls som lika starka. (Se NJA 2009 s. 485 I-III.)

54.

Här rör det sig om samma typ av brottslighet som den tidigare domen avsåg. Den nya brottsligheten, i vart fall brotten enligt åtalspunkt 1, har också begåtts i tidsmässigt nära samband med den domen. Detta är omständigheter som enligt 2009 års rättsfall talar för en reducering av strafftiden. I motsatt riktning talar emellertid att de brott som påföljdsbestämningen nu ska avse rör sig om återfall. Av 29 kap. 4 § BrB följer bl.a. att om det rör sig om ett snabbt återfall i likartad brottslighet talar det för att straffet bör skärpas. Slutsatsen i S.A:s fall måste bli att det förhållandet att den tidigare domen inte hade börjat verkställas när de nu aktuella brotten begicks inte bör leda till ett lägre straff än det som motsvarar straffmätningsvärdet, dvs. fängelse fyra månader.

Slutsatser

55.

Hovrättens dom ska ändras i enlighet med det anförda. Fängelsestraffets längd ska alltså bestämmas till fyra månader. Det innebär att S.A. för den kränkning av hans rätt till rättegång inom skälig tid som handläggningsdröjsmålet på ungefär två och ett halvt år utgör kompenseras med en sänkning av fängelsestraffets längd med tre månader.

Domslut

HD ändrar hovrättens domslut endast på så sätt att domstolen bestämmer fängelsestraffets längd till fyra månader.

II

Uppsala tingsrätt

P.M. förde vid Uppsala tingsrätt den talan mot staten genom Justitiekanslern som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Fredrik von Arnold, rådmannen Anders Norin och tingsfiskalen Manne Heimer) anförde följande i dom den 23 maj 2011.

Bakgrund

Stockholms tingsrätt dömde genom deldom den 15 april 2003 P.M. för bokföringsbrott, medhjälp till bokföringsbrott och grov oredlighet mot borgenärer till villkorlig dom. Målet omfattade två delar, i domen benämnda Uppsala- respektive Stockholmsdelen. I målet förekom även andra tilltalade. Huvudförhandlingen hölls under hösten och vintern 2002/2003 och pågick under ett trettiotal dagar.

Stockholmsdelen innefattade påståenden om att P.M. tillsammans med annan gjort sig skyldig till grov oredlighet mot borgenärer genom att som företrädare för vissa fastighetsbolag under åren 1992-1993 avhända bolagen egendom av betydande värde. Polisanmälan mot P.M. gjordes i november 1993 och förundersökningen inleddes i oktober 1996. Åtal väcktes i april 2000.

Åklagaren påstod i Uppsaladelen att P.M. tillsammans med annan gjort sig skyldig till bokföringsbrott. Förundersökningen initierades i november 1993 genom en polisanmälan mot annan än P.M. I november 1995 inkom ytterligare en polisanmälan. P.M. blev polisanmäld i september 1996. Åtal väcktes vid Uppsala tingsrätt den 18 juni 1997 och dom meddelades den 2 juni 1998. Genom beslut den 29 oktober 1998 undanröjde Svea hovrätt domen på grund av jäv. Målet överflyttades därefter till Stockholms tingsrätt där det handlades tillsammans med Stockholmsdelen.

P.M. överklagade Stockholms tingsrätts deldom och yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet. Han gjorde därvid gällande bl.a. att det inte skett ett sådant avhändande av egendom som enligt 11 kap. 1 § BrB är en förutsättning för brottet oredlighet mot borgenärer. Även åklagaren överklagade domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

Svea hovrätt fann i dom den 15 december 2004, på delvis andra skäl än tingsrätten, att det skett ett avhändande i brottsbalkens mening och dömde P.M. för grov oredlighet mot borgenärer enligt åtalet. Hovrätten ogillade däremot åtalet för bokföringsbrott och medhjälp därtill. Påföljden bestämdes till tio månaders fängelse.

HD avslog den 18 september 2006 P.M:s ansökan om prövningstillstånd. Genom beslut den 6 november 2006 avslog HD även P.M:s resningsansökan och domvillobesvär.

Sedan P.M. i januari 2007 på nytt ansökt om resning och anfört domvillobesvär förordnade HD den 26 juni 2007 att vidare åtgärder för verkställighet av Svea hovrätts dom den 15 december 2004 inte fick ske såvitt gällde P.M. HD beviljade därefter den 26 augusti 2008 P.M. resning och beslutade att målet skulle tas upp till ny behandling i hovrätten till den del det gällde hans ansvar för grov oredlighet mot borgenär m.m. (NJA 2008 s. 848). I beslutet anfördes bl.a. att hovrättens rättstillämpning såvitt gäller frågan om det skett något avhändande i brottsbalkens mening uppenbart stred mot lag.

Målet prövades i den resta delen av Svea hovrätt i en dom den 17 juli 2009. Hovrätten delade därvid Stockholms tingsrätts bedömning att fastighetsbolagen varit på obestånd och att det skett ett avhändande av egendom i brottsbalkens mening. Samtliga objektiva och subjektiva rekvisit för brottet oredlighet mot borgenärer var enligt hovrätten uppfyllda. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Hovrätten fastställde således tingsrättens deldom den 15 april 2003 såvitt avser skuld och påföljd för grov oredlighet mot borgenärer.

HD avslog den 2 mars 2010 P.M:s ansökan om prövningstillstånd avseende hovrättens dom den 17 juli 2009 och vissa av hovrätten dessförinnan meddelade beslut.

HD fastställde i dom den 25 november 2010 att staten är skyldig att till P.M. utge ersättning för den skada han kan ha lidit till följd av Svea hovrätts rättstillämpning i domen den 15 december 2004.2

Yrkanden m.m.

P.M. har yrkat att tingsrätten ska

fastställa att staten är skyldig att till honom utge ersättning för den rena förmögenhetsskada som han kan visa att han orsakats under åren 2000-2010 till följd av polis och åklagarmyndigheters dröjsmål under perioden november 1993-första halvåret 1997 med handläggningen av ett brottmål angående grov oredlighet mot borgenär m.m. vari han misstänktes för brott, och

förplikta staten att till honom utge 21 500 euro avseende ideell ersättning för brott mot Europakonventionen, omräknat till svensk valuta per dagen för dom jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivning av stämningsansökan, dvs. den 12 januari 2007, till dess betalning sker.

Staten har medgett talan enligt punkt 1 och bestritt talan enligt punkt 2.

För det fall tingsrätten skulle finna att P.M. inte kompenserats alls genom påföljdsbestämningen i Svea hovrätts dom den 17 juli 2009 har staten i fråga om yrkandet enligt punkt 2 vitsordat ett belopp om 50 000 kr. Ränteyrkandet har inte ifrågasatts.

- - -.

Grunder och omständigheter

P.M.

Handläggningen av brottsmisstanken mot honom har pågått under sexton och ett halvt år, dvs. från november 1993 då han blev anklagad för brott till den 2 mars 2010 då HD avslog ansökan om prövningstillstånd avseende Svea hovrätts dom den 17 juli 2009. Det har under hela handläggningstiden, som är att se som en helhet utan avbrott, förekommit dröjsmål som staten har att svara för. I enlighet med de rättsgrundsatser som lagts fast av HD i rättsfallet NJA 2005 s. 462 är han berättigad till ideell ersättning för den kränkning av artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som han utsatts för genom att brottsmisstankarna mot honom inte prövats inom skälig tid. Talan grundas således inte i denna del på skadeståndslagen eller på ett påstående om fel eller försummelse från statens sida.

Dröjsmålet under handläggningstiden åren 1993-2004 är att hänföra till polis och åklagare. För tiden därefter är dröjsmålet att hänföra till domstolsväsendet, Riksåklagaren och Justitiekanslern. Sålunda har staten genom dess olika organ varit i dröjsmål med att undanröja eller hjälpa till med att undanröja det uppenbara, nämligen Svea hovrätts felaktiga rättstillämpning i domen den 15 december 2004.

Enligt Europadomstolens rättspraxis anses handläggningstiden normalt vara avslutad när det föreligger en dom som vunnit laga kraft, i hans fall i september 2006. Denna princip är dock inte undantagslös. Sålunda kan handläggningstiden i vissa fall innefatta ett fortsatt förfarande, även efter ett lagakraftvunnet avgörande. Han dömdes i december 2004 av Svea hovrätt för något som enligt domskälen inte var brottsligt på det sätt som åklagaren och domstolen påstod i åtal och domslut. En sådan dom bör inte få verkställas utan måste handläggas vidare så långt som det är möjligt. Laga kraft i september 2006 var således endast av illusorisk karaktär, ett tillfälligt stopp på vägen till ett slutligt avslag på ansökan om prövningstillstånd i mars 2010. Man ska alltså bortse från detta tillfälliga stopp som HD:s beslut i september 2006 innebar. Han har under hela tiden vidtagit alla tänkbara åtgärder för att få till stånd en rättvis prövning av brottsmisstanken. Att under dessa förhållanden göra gällande att handläggningen upphörde i september 2006 är fel och i strid med Europakonventionens bestämmelser om rätt till rättvis prövning av brottsmisstanke inom skälig tid.

Staten skiljde sig från saken 2004 genom Svea hovrätts dom som uppenbart stred mot lag. De felaktiga domskälen förutan hade det inte behövts några överklaganden och extraordinära rättsmedel. Den tid det tagit innan det funnits en verkställbar dom måste staten svara för. Under alla förhållanden har det tagit mycket lång tid att få till stånd en ny rättegång i hovrätten 2009, eftersom staten genom sina institutioner varit i dröjsmål och inte hjälpt till med att riva upp domen. Staten har ostridigt varit i dröjsmål under tre och ett halvt år i mitten av 1990-talet. Staten har dessutom enligt hans uppfattning varit i dröjsmål även från 2004 till 2010.

I första hand är det antalet handläggningsår som ska läggas till grund för det ideella skadeståndet, i detta fall med en total handläggningstid om sexton och ett halvt år. Kompensation ska utgå för hela denna tid, oavsett vilken utgången blivit i ansvarsdelen. Man kan inte kvitta påföljd i form av frihetsberövande mot pengar. Det vore som att ”byta äpplen mot päron”. En sådan tillämpning skulle kräva uttryckligt lagstöd eller stöd i lagförarbeten. Sådant stöd finns inte. Han har således inte som staten hävdar redan blivit kompenserad vid påföljdsbestämningen. Även om hovrätten år 2009 inte hade tillämpat Europakonventionen och satt ned påföljden på denna grund, skulle han ändå inte, med tillämpning av 29 kap. 5 § BrB, fått någon annan påföljd. Med tanke på brottets ålder och det intrång i hans yrkesutövning som den långsamma handläggningen medfört skulle villkorlig dom således ha meddelats också om man inte hade åberopat konventionen. Vidare har kompensationen i brottmålet endast beräknats utifrån ett dröjsmål om tre år och inte utifrån en handläggningstid om sexton och ett halvt år. Kompensation har under alla förhållanden inte alls utgått för åren 2004-2010. Hovrätten har i domen från juli 2009 också endast beaktat tiden före år 2004. Domstolen har inte heller beaktat det intrång och de svårigheter han fått utstå i sin yrkesutövning på grund av brottsmisstanken. Hovrättens dom uppfyller inte de krav i fråga om tydlighet och mätbarhet som Europadomstolen och HD ställt för att en kränkning av artikel 6.1 ska kunna gottgöras genom påföljdsbestämningen. HD:s rättstillämpning i NJA 2003 s. 414 - den s.k. ”prutningsordningen” - har blivit obsolet genom rättsfallet NJA 2005 s. 462 och är således inte aktuell längre.

När det gäller ersättningsbeloppets storlek följer det visserligen av Europadomstolens dom den 29 mars 2006 i målet Zullo mot Italien (Zullo II) att man ska göra en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter när skadeståndsbeloppet fastställs. Enligt Europadomstolens i vart fall tidigare praxis, bl.a. dess dom den 10 november 2004 i målet Zullo mot Italien (Zullo I) ska kompensation utgå med 1 500 euro per år då det har pågått handläggning. Därtill kommer det ett belopp om 2 000 euro, eftersom han drabbats särskilt hårt av kränkningen. HD har tillämpat dessa belopp i rättsfallet NJA 2005 s. 462. Efterkommande praxis motsäger inte detta avgörande i fråga som gäller ersättningens beräkning. De riktlinjer som tillämpats av HD i 2005 års fall gäller således alltjämt och ska tillämpas här.

Han har drabbats särskilt hårt med anledning av de ständiga ifrågasättanden han under hela handläggningstiden mött i sitt arbete som jurist. Därtill kommer att kränkningen skett i en offentlig miljö, bl.a. i massmedier, och att han utsatts för förnedring, oro och osäkerhet på grund av det frihetsberövande han stått inför under lång tid. Det har också varit fråga om en kumulation av handlingar begångna av flera olika domstolar och andra statliga organ, vilket förhållande också ska beaktas i höjande riktning vid bestämmande av beloppet. Beaktas ska även det förhållandet att statens ersättningsskyldighet vid kränkning av Europakonventionen inte bara har som syfte att kompensera den skadelidande utan även har ett preventivt inslag i så måtto att staten ska förmås att se till att samma misstag inte upprepas i framtiden.

Staten

Staten vidgår att det förekommit fel och försummelse i skadeståndslagens mening genom det dröjsmål som förekommit vid polis och åklagares handläggning under tiden november 1993 till och med första halvåret 1997. P.M:s yrkande enligt punkt 1 medges därför. Därutöver har det inte förekommit något dröjsmål som är att anse som fel eller försummelse och som kan läggas till grund för skadestånd enligt skadeståndslagen.

Staten vidgår också att det har förekommit en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen genom den långsamma handläggningen av brottmålet. Den relevanta handläggningstiden omfattar enligt statens mening dels perioden november 1993-september 2006, dels perioden den 8 augusti 2008 till den 2 mars 2010 då HD avslog ansökan om prövningstillstånd avseende Svea hovrätts senare dom.

Som utgångspunkt bör tidpunkten då det föreligger ett lagakraftvunnet avgörande normalt läggas till grund för bedömningen av frågan när handläggningen upphör. Mot bakgrund av de skäl som låg till grund för HD:s resningsbeslut i augusti 2008 bör dock i detta fall även tiden mellan augusti 2008 till mars 2010 räknas in i den relevanta handläggningstiden. En genomgång av HD:s dagboksblad i det senaste resningsärendet ger vid handen att det inte synes ha förekommit några längre tider av inaktivitet fram till dess att beslutet i resningsfrågan meddelades. Tiden mellan september 2006 och augusti 2008 ska således inte beaktas.

P.M. har redan erhållit skälig gottgörelse för den kränkning han utsatts för genom den avsevärda straffreduktion som domstolarna gett honom. Det framgår av praxis att en sådan kompensation är möjlig vid brott mot Europakonventionen. Det anges således uttryckligen i Svea hovrätts dom den 17 juli 2009 att det förekommit en kränkning av artikel 6.1. Hovrätten har vidare vid påföljdsbestämningen beaktat den långa handläggningstiden. Domen uppfyller de krav på tydlighet och mätbarhet som ställs upp i praxis. Eftersom P.M. fullt ut kompenserats kan ytterligare gottgörelse i form av ideell ersättning inte utgå.

Om tingsrätten skulle finna att P.M. är berättigad till ersättning, bör följande framhållas när det gäller beloppets storlek. P.M. har grundat sitt ersättningsanspråk på den rättspraxis som gällde i Europadomstolen vid tidpunkten då rättsfallet NJA 2005 s. 462 meddelades. De belopp som därvid tillämpades grundades på Europadomstolens dom den 10 november 2004 i Zullo I. Utgångspunkten enligt det rättsfallet var att ideell ersättning skulle utgå med 1 000-1 500 euro per år som handläggningen, däremot inte dröjsmålet, hade varat. Den domen vann dock aldrig laga kraft. Ett nytt avgörande meddelades av domstolen i stor sammansättning den 29 mars 2006 i Zullo II. Någon motsvarande tydlig taxa finns inte i den domen och en lägre ersättning dömdes också ut. Enligt Zullo II ska man göra en samlad bedömning av de enskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Det kan ifrågasättas om frågan huruvida handläggningen pågått under sexton och ett halvt år eller fjorton och ett halvt år är av avgörande betydelse för vilken ersättning som ska utgå, eftersom det inte finns någon taxa som bygger på handläggningstiden.

Domskäl

Staten har vidgått att det förekommit fel eller försummelse enligt skadeståndslagen som staten har att svara för i och med det dröjsmål som ostridigt förekommit under tiden november 1993-första halvåret 1997 och i konsekvens härmed medgett P.M:s fastställelsetalan i denna del (yrkande nr 1). I enlighet med medgivandet ska käromålet bifallas i denna del.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är envar vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid. En motsvarande bestämmelse finns sedan den 1 januari 2011 i 2 kap. 11 § andra stycket RF där det stadgas att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Införandet av denna bestämmelse innebär dock inte någon ändring i sak i förhållande till vad som gällt tidigare (prop. 2009/10:80 s. 252).

Bedömningen huruvida en handläggningstid är att betrakta som skälig eller ej ska ske utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I Europadomstolens praxis har dock särskilt beaktats faktorer såsom målets komplexitet, parternas ageranden och målets vikt och betydelse för den enskilde.

Utgångspunkten för beräkningen av handläggningstiden är i brottmål den tidpunkt då den enskilde blivit anklagad. Enligt Europadomstolens praxis anses så vara fallet när det vidtagits någon myndighetsåtgärd som lett till att den enskilde väsentligt har påverkats av en misstanke, exempelvis att förundersökning inletts, den misstänkte anhållits eller underrättats om att han eller hon är misstänkt för brott. Slutpunkten anses som huvudregel inträda när det finns ett slutligt avgörande som vunnit laga kraft. Tiden för resningsförfaranden och extraordinära rättsmedel ingår således normalt sett inte i handläggningstiden. Omständigheterna kan dock vara sådana att även tiden efter laga kraft beaktas (Lorenzen m.fl., Den Europæiske Menneskeretskonvention, 1994, s. 159 f., och Edel, The length of civil and criminal proceedings in the case-law of the European Court of Human Rights, Council of Europe, 2007, s. 31).

Det förhållandet att den anklagade gjort sig skyldig till det han eller hon anklagats för saknar avgörande betydelse vid bedömningen om det skett en kränkning av rätten till prövning inom skälig tid, men kan få betydelse vid bedömningen huruvida den enskilde lidit någon skada och hur stor denna skada i så fall är.

Staten har vidgått att P.M:s rätt till prövning av brottsmisstankarna mot honom inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts. Parterna är däremot oense om vilken handläggningstid som ska läggas till grund för den fortsatta bedömningen; sexton och ett halvt år som P.M. hävdat eller fjorton och ett halvt år som staten gjort gällande.

I målet är ostridigt att startpunkten för handläggningen ska anses vara den 16 november 1993, dvs. den dag då P.M. delgavs misstanke om brott inom ramen för förundersökningen i den s.k. Stockholmsdelen, och att slutpunkten i detta mål utgörs av HD:s beslut den 2 mars 2010 att avslå P.M:s ansökan om prövningstillstånd avseende Svea hovrätts dom den 17 juli 2009.

Frågan är då om tiden mellan september 2006 och augusti 2008 ska räknas med i handläggningstiden. Som redovisats inledningsvis avslog HD P.M:s ansökan om prövningstillstånd den 18 september 2006. Domstolen avslog därefter den 6 november 2006 P.M:s ansökan om resning och klagan över domvilla avseende hovrättens första dom. P.M. gav någon månad därefter in en ny resningsansökan. Resningsansökan tog i likhet med ansökan om prövningstillstånd och den tidigare resningsansökan i allt väsentligt sikte på att hovrättens tillämpning av rekvisitet avhända i 11 kap. 1 § BrB uppenbart stred mot lag. Brottsmisstanken mot P.M. i detta avseende kom därmed att bli föremål för en förnyad prövning kort tid efter det att den första resningsansökan och ansökan om prövningstillstånd avslagits. Prövningen avsåg denna andra gång i huvudsak samma, ehuru mer utvecklade, omständigheter och argument som åberopats tidigare. Mot den bakgrunden och med beaktande av att resning också sedermera kom att meddelas på just denna grund, finner tingsrätten att även tiden mellan september 2006 och augusti 2008 ska räknas in i handläggningstiden. Tingsrätten utgår således från en handläggningstid uppgående till sexton och ett halvt år.

Europadomstolen kan förplikta en konventionsstat att utge ekonomisk ersättning till en enskild vars rättigheter enligt konventionen kränkts. I artikel 41, som riktar sig till Europadomstolen, stadgas således att domstolen ska tillerkänna den kränkte skälig gottgörelse. Ersättning kan utgå för såväl ekonomisk som ideell skada och beloppet ska bestämmas på grundval av en skälighetsuppskattning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det ska föreligga ett orsakssamband mellan kränkningen och skadan för att ersättning ska kunna utgå. Klaganden ska genom ersättningen så långt som möjligt försättas i samma situation som han eller hon skulle ha befunnit sig i om någon kränkning inte hade förekommit (SOU 2010:87 s. 186).

I artikel 13 i Europakonventionen föreskrivs vidare att var och en vars fri och rättigheter enligt konventionen kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Kravet på effektivt rättsmedel innebär att den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för ett konventionsbrott ska ha möjlighet att dels få sitt påstående prövat inför nationell myndighet, dels få rättelse eller gottgörelse för konstaterade kränkningar. Som framgår anges det inte i artikeln närmare hur ett rättsmedel ska vara utformat. Det är alltså en fråga för medlemsstaternas nationella rättsordningar, så länge kravet på effektivitet uppfylls. För att så ska vara fallet ska rättsmedlet enligt Europadomstolens praxis vara praktiskt möjligt att använda och ägnat att leda till rättelse. Det prövande organets befogenheter och de garantier som gäller vid förfarandet ska vidare vara tillräckliga. Prövningen ska också leda till ett avgörande i rimlig tid och avgörandet ska kunna verkställas. Flera rättsmedel kan sammantagna uppfylla kraven i artikel 13, även om de var för sig inte är tillräckliga. (SOU 2010:87 s. 155 f., Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, s. 566 f.).

Europadomstolen har i en dom den 26 oktober 2000 i målet Kud³a mot Polen slagit fast att det såvitt gäller långa handläggningstider finns en särskild skyldighet enligt artikel 13 för konventionsstaterna att tillhandahålla ett effektivt nationellt rättsmedel för att förebygga och kompensera kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid. Avgörandet ska ses mot bakgrund av den stora mängd mål med påståenden om långsam handläggning och därtill knutna ersättningsanspråk som Europadomstolen under senare år fått pröva med stöd av artikel 41 i konventionen.

Ett sådant nationellt rättsmedel kan vara utformat så att det tar sikte på att förebygga fortsatta kränkningar eller att se till att en pågående kränkning inte fortsätter. Rättsmedlet kan också ge den kränkte kompensation och upprättelse för kränkningen. Gränsdragningen är inte knivskarp, utan ett och samma rättsmedel kan ha som syfte att såväl kompensera den enskilde som att förebygga och förhindra pågående och framtida kränkningar. Exempel på ett sådant rättsmedel är skyldighet för den kränkande staten att utge ekonomisk ersättning till den kränkte. Ersättningen kan avse den ekonomiska skada den enskilde lidit, exempelvis inkomstförlust, men även vara av ideell natur och avse känslor såsom oro, vanmakt, ängslan och liknande obehag som inte utgör personskada till följd av den långa handläggningstiden. Ett konstaterande av att det förekommit ett konventionsbrott kan i vissa fall utgöra tillräcklig kompensation. Rättsmedlet behöver inte vara konstruerat så att det specifikt avser bara brott mot Europakonventionen. (Venice commission, Study on the effectiveness of national remedies in respect of excessive length of proceedings, 2006, p. 57-66, Pellonpää, Europeiska människorättskonventionen, 2007, s. 200).

Enligt svensk rätt utgår ersättning för ideell skada som huvudregel endast med stöd av lag (prop. 2000/01:68 s. 17). HD har dock i rättsfallet NJA 2005 s. 462 slagit fast att ideell ersättning kan utgå utan stöd av skadeståndslagen vid kränkningar av Europakonventionen, bl.a. rätten till prövning av brottsmisstanke inom skälig tid enligt artikel 6.1. Vad gäller ersättningens storlek har HD i sagda rättsfall uttalat att Europadomstolens praxis i sådana mål ska betraktas som en naturlig utgångspunkt, även om det inte finns någon på konventionen grundad skyldighet att exakt följa denna praxis. Uttalandet har bekräftats av HD i NJA 2007 s. 295. I sistnämnda beslut framhölls dock även att det också måste beaktas att skilda nationella förhållanden kan medföra att en skälig ersättningsnivå kan variera från land till land. HD har därefter i rättsfallet NJA 2007 s. 584 uttalat att syftet med kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ligger väl i linje med Europadomstolens praxis i fråga om rätten till ideell ersättning för kränkning av Europakonventionen, att båda typerna av ersättning har liknande ändamål och att principerna för utdömande av kränkningsersättning enligt svensk rätt i stor utsträckning kan tillämpas vid överträdelser av konventionen. Ersättningsnivån bör således, framhålls det i domen, inte fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller skadestånd som döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall, samtidigt som nivåerna generellt sett måste vara förenliga med Europadomstolens praxis. Vid bedömningen ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen av konventionen är. Om överträdelsen är obetydlig kan det, enligt HD, vara tillräckligt med ett symboliskt skadestånd eller, utöver ett konstaterande av kränkningen som sådan, inget skadestånd alls (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 511 f.).

Europadomstolen angav i Zullo I vissa kriterier för bestämmandet av ideell ersättning enligt artikel 41 vid en konventionskränkning bestående av oskäligt lång handläggningstid. Enligt domen skulle sådan ersättning utgå med 1 000-1 500 euro per år som handläggningen pågått. Till det sammanlagda beloppet kunde tillkomma ett belopp om 2 000 euro om målet rört någon för den enskilde särskilt betydelsefull fråga. Avgörandet hänsköts dock till Europadomstolens stora kammarsammansättning som meddelade dom i målet den 29 mars 2006 i Zullo II. Enligt den domen ska ekonomisk ersättning för ideell skada vid långsam handläggning av domstolar eller myndigheter bestämmas genom en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Graden av allvar i överträdelsen är därvid en faktor som ska beaktas, liksom de omständigheter som ingår i bedömningen huruvida det över huvud taget förekommit en kränkning av konventionen. Domstolen accepterar att konventionsstaterna för kränkning av rättighet enligt artikel 6.1 tillerkänner klaganden en ersättning som är i överensstämmelse med statens rättsliga traditioner och levnadsstandard och att ersättningen är mindre än den Europadomstolen tillerkänner i motsvarande fall, förutsatt att ersättningen inte är oskälig. Domstolen uttalar vidare i Zullo II att det är omöjligt och opraktiskt att upprätta en lista som täcker varje aspekt av domstolens tidigare ersättningspraxis och att alla nödvändiga element återfinns i tidigare meddelade beslut. Domstolen framhåller att beloppets storlek kan påverkas av annan kompensation som redan utgått till den kränkte genom ett nationellt rättsmedel (Zullo II punkterna 140-141).

De kriterier och belopp som domstolen angett i Zullo I återfinns inte i Zullo II. I stället anges det i Zullo II att domstolen i Zullo I gett en indikation på hur Europadomstolen bedömer icke-ekonomisk skada vid långsam handläggning (Zullo II punkten 92 och SOU 2010:87 s. 194 f. och 386 f.). Innebörden av domen och huruvida det alltjämt finns eller någonsin egentligen funnits en s.k. Zullo-taxa enligt avgörandet i Zullo I och i så fall dess betydelse för mål med anknytning till Sverige är omdiskuterad. (Crafoord, Europarättslig tidskrift, 2007 s. 926 och 2008 s. 534, Hermansson, Europarättslig tidskrift 2008 s. 179 och 756 samt Andersson, Realistiska ideella skadeståndsnivåer vid EKMR-tillämpning, Infotorg, december 2009, avsnitt 3, och Justitiekanslerns beslut den 10 oktober 2007 i ärende 5416-06-40). Svea hovrätt har emellertid i en dom den 18 juni 2010 i mål T 9082-09 funnit att ersättningens storlek inte ska bestämmas med tillämpning av den beräkningsmetod som beskrivits i Zullo I. Hovrätten har i stället bestämt ersättningen efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid faktorer såsom handläggningstidens längd, sakens vikt för den kränkte och parternas agerande under handläggningen särskilt beaktats. Tingsrätten ansluter sig till denna bedömning.

Det tidigare omnämnda rättsfallet NJA 2005 s. 462 gällde en person som friats från brottsmisstankar genom en tingsrättsdom som vann laga kraft omkring sju år efter det att den tilltalade tagit emot kallelse till polisförhör. HD fann att det skett en kränkning av artikel 6.1 i konventionen och tillerkände den kränkte ideell ersättning med 100 000 kr. HD redogjorde därvid för Europadomstolens avgörande i Zullo I och de belopp som där tillämpats. Det framgår dock inte uttryckligen att HD tillämpat beloppen. NJA 2010 s. 363 gällde ett krav på ideell ersättning på grund av långsam handläggning av ett krav på ersättning för långsam handläggning i ett skattemål. Den sammanlagda handläggningstiden uppgick till tio år. HD fann att det förekommit en kränkning av konventionen och förpliktade staten att betala 40 000 kr i ideell ersättning till den kränkte. I domen hänvisas till Zullo II och Europadomstolens senare praxis i motsvarande mål med anknytning till Sverige, praxis som enligt HD är av särskilt intresse vid bestämmandet av ersättningens storlek (målen Wassdahl mot Sverige, dom den 6 februari 2007, Dödsboet efter Nitschke mot Sverige, dom den 27 september 2007 och Iselsten mot Sverige, dom den 4 november 2008).

I Wassdahl mot Sverige pågick handläggningen i sju år och tre månader. Målet ansågs inte komplicerat och gällde stora belopp. Klaganden tillerkändes 1 500 euro i ideell ersättning. I Nitschke mot Sverige pågick handläggningen i nio år och klaganden tillerkändes ideell ersättning med 3 000 euro. Handläggningen pågick i Iselsten mot Sverige i sju år och sex månader. Klaganden, som själv till viss del ansågs ha orsakat den långsamma handläggningen, tillerkändes 1 500 euro i ideellt skadestånd för konventionskränkningen. Påpekas kan att inget av dessa mål gällde prövning av misstanke om brott.

Från Europadomstolens praxis kan därutöver nämnas följande avgöranden. Målet Kajas mot Finland gällde en person som var misstänkt för förtal. Handläggningen pågick under fyra år och två månader. Europadomstolen fann att Kajas utsatts för en kränkning av artikel 6.1 och tillerkände honom i en dom den 7 mars 2006 ideell ersättning med 2 500 euro. Målet Lehtinen mot Finland gällde misstankar om ekonomisk brottslighet som det tog ungefär sex och ett halvt år att handlägga. Lehtinen tillerkändes i en dom den 8 juni 2006 ersättning för ideell skada med 1 500 euro. I målet Fryckman mot Finland pågick handläggningen av misstankar om ekonomisk brottslighet under nio år. Fryckman tillerkändes i en dom den 10 oktober 2006 ideell ersättning med 5 000 euro. Målet Ekholm mot Finland gällde ett yrkande om förbud för annan att driva viss störande näringsverksamhet. Handläggningen hade, då målet prövades av Europadomstolen, pågått i 16 år och var då fortfarande inte avslutad. Europadomstolen dömde ut 10 000 euro till två klagande i ideell ersättning. I målet Rey mot Sverige tillerkändes klagandena, två privatpersoner och ett bolag, i en dom den 20 december 2007 sammanlagt 4 000 euro med anledning av att handläggningen av ett tvistemål pågått under sju år och nio månader. Slutligen kan nämnas målet Handölsdalens sameby mot Sverige. Målet gällde renbetesrättigheter och hade pågått vid svensk domstol i drygt tretton och ett halvt år. Målet ansågs vara av mycket komplicerat slag, eftersom det rörde mer än 570 parter och bevismaterialet var omfattande. I en dom den 30 mars 2010 tillerkändes de fyra klagandena sammanlagt 14 000 euro i ideell ersättning.

Som angetts i det föregående behöver en kränkning inte nödvändigtvis kompenseras genom ekonomisk ersättning för att kravet på effektivt rättsmedel i artikel 13 ska anses uppfyllt. Det framgår således av såväl Europadomstolens som HD:s praxis att en enskild kan gottgöras för en kränkning på annat sätt, exempelvis genom att en brottspåföljd sätts ned eller helt faller bort. För att en sådan gottgörelse ska godtas krävs dock att de inhemska myndigheterna och domstolarna vidgått att det förekommit en kränkning av konventionen samt att gottgörelsen är adekvat och tillräcklig. Det ska klart framgå att syftet med straffnedsättningen varit att kompensera för tidsutdräkten, att kompensationen varit av väsentlig betydelse för den utdömda påföljden och att det skett på ett tydligt och mätbart sätt (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3. uppl. 2007, s. 268, SOU 2010:87 s. 179 f. NJA 2003 s. 414, Venice Commission, Study on the effectiveness of national remedies in respect of excessive length of proceedings, 2006, p. 81-87, Europadomstolens domar den 15 juli 1982 i målet Eckle mot Tyskland, den 26 oktober 2000 i målet Kud³a mot Polen och den 29 juli 2004 i målet Scordino mot Italien).

För svenskt vidkommande kan det i det sammanhanget erinras om att det i 29 kap. 5 § första stycket BrB i åtta punkter räknas upp ett antal omständigheter som rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vid straffmätningen. Föreligger det någon sådan omständighet får rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Dessa omständigheter ska även beaktas vid påföljdsvalet. Om det skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd ska rätten även enligt 29 kap. 6 § BrB meddela påföljdseftergift. Punkten 5 gäller svårigheter som den dömde mött i yrkes och näringsverksamhet på grund av brottsmisstankarna. Enligt punkt 7 ska rätten beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Av lagförarbetena framgår att det i princip är tiden till dess att den tilltalade fick del av åtalet som ska beaktas (prop. 1987/88:120 s. 95, bet. JuU 1987/88:45). I punkt 8 finns en mer allmänt hållen bestämmelse där det föreskrivs att rätten vid straffmätningen ska beakta om det föreligger någon annan omständighet som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Rättsfallet NJA 2003 s. 414 gällde ekonomisk brottslighet med ett straffvärde som enligt domstolarna motsvarade tre års fängelse. Den totala handläggningstiden uppgick till nästan nio år. Den tid som HD beaktade som en oskälig fördröjning i handläggningen var begränsad till en period om drygt fyra år, räknat två år från delgivningen av brottsmisstanken till tidpunkten för åtalets väckande. HD fann att fördröjningarna var av en sådan omfattning att de fick anses ha inneburit en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid. Domstolen uttalade att en sådan kränkning är en sådan omständighet som kan påkalla att den tilltalade får ett lägre straff än straffvärdet motiverar. I den mån det är möjligt att på detta sätt inom ramen för ett brottmål beakta påståenden om oskäliga fördröjningar och gottgöra den tilltalade för sådana kan således, anfördes det vidare, Europakonventionens krav på tillgång till ett effektivt rättsmedel tillgodoses genom tillämpning av brottsbalkens bestämmelser om påföljdsbestämning, bl.a. 29 kapitlet. HD framhöll dock att det, mot bakgrund av Europadomstolens krav på klart syfte och tydlig och mätbar kompensation, finns anledning att göra en självständig prövning av en invändning om att Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid har kränkts och vid den prövningen beakta den praxis som utvecklats av Europadomstolen. HD fann att den tilltalade fick anses vara gottgjord genom ett till hälften reducerat straffvärde, vilket innebar ett fängelsestraff om ett år och sex månader. Därefter reducerades påföljden enligt 29 kap. 5 § första stycket 5 BrB med ytterligare sex månader, eftersom den tilltalade varit ålagd reseförbud och drabbats i sin yrkesverksamhet av brottsmisstanken. HD beaktade således först kränkningen av Europakonventionen, därefter andra billighetsskäl och andra omständigheter enligt 29 kap. 5 § BrB.

Avgörandet har i litteraturen uppfattats på så sätt att frågan om rätten till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen åsidosatts ska beaktas som en särskild omständighet som närmast är att hänföra till 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB och inte punkten 7 i samma paragraf (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008 s. 197). I kommentaren till brottsbalken uttalas att en följd av HD:s avgörande är att det i ett mål där det görs gällande att rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts kan finnas anledning att beakta bestämmelserna i 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB helt oberoende av om domstolen finner att den tilltalade har rätt till gottgörelse på grund av en kränkning av Europakonventionen, men att det därvid inte finns skäl att beakta sådana fördröjningar som ansetts ge rätt till gottgörelse på grund av kränkning (Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, s. 29:49 f.).

Vad gäller frågan huruvida någon kompenserats fullt ut eller delvis för en kränkning av rätten till prövning i skälig tid genom påföljdsval och påföljdsbestämning kan från Europadomstolens praxis pekas på målet Ohlen mot Danmark (dom den 24 februari 2005). Ohlen misstänktes och åtalades 1995 för skattebrott under tiden 1990-1995. Han ådömdes slutligt i maj 2003 10 000 DKR i böter. Det framgår av domen att böterna satts ned med 40 000 DKR på grund av den långa handläggningstiden. Ohlen slapp även på samma grund att betala några rättegångskostnader. Europadomstolen konstaterade att den danska domstolen vidgått att det förekommit en kränkning av kravet på rättegång i skälig tid. Domstolen jämförde det nedsatta beloppet med sin egen praxis vid tillämpningen av artikel 41 i fråga om ickeekonomisk skada och fann att beloppet inte kunde anses orimligt. Någon ytterligare kompensation kunde då inte bli aktuell. I målet Beck mot Norge dömdes Beck för ekonomisk brottslighet till två års fängelse. Handläggningen hade pågått under lång tid. Norsk domstol vidgick i domen att brottmålsprocessens längd hade överstigit vad som kunde anses utgöra skälig tid enligt artikel 6.1. Beck dömdes därför till ett fängelsestraff som låg i den nedre delen av straffskalan. Straffets längd understeg också vad som normalt brukade dömas ut i motsvarande fall. Även om tingsrättsdomen enligt Europadomstolen kunde ha varit mer precis, fann domstolen i en dom den 26 juni 2001 att den långa handläggningstiden varit den avgörande anledningen till att straffet satts ned och att strafflindringen hade varit tillräckligt mätbar. Någon kompensation kunde då inte utgå.

Det av P.M. åberopade rättsfallet Jensen mot Danmark gällde en person som åtalades och dömdes för ekonomisk brottslighet och därefter begärde ersättning för långsam handläggning i Europadomstolen. Europadomstolen noterade därvid i ett beslut den 20 september 2001 att dansk domstol inte hade ansett att brottsmålsprocessens längd inneburit en kränkning av artikel 6.1. För att de nationella domstolarna likväl skulle anses ha i sak erkänt att det förekommit en konventionskränkning måste det, enligt Europadomstolen, ställas högre krav på klarhet i fråga om de omständigheter som läggs till grund för en sådan slutsats. I det hänseendet konstaterade domstolen att fängelsestraffet hade satts ned av flera olika anledningar och att det inte var klart hur många månader som var hänförliga till den långsamma handläggningen. Europadomstolen fann att de inhemska domstolarna inte på ett tillräckligt tydligt sätt hade vidgått att kravet på skälig tid inte hade uppfyllts och inte heller gottgjort klaganden genom att reducera fängelsestraffet på ett uttryckligt och mätbart sätt. Parterna förliktes sedermera. Förlikningen innebar att danska staten betalade 30 000 DKR i ett för allt i ersättning.

I målet är alltså ostridigt att det skett en kränkning av P.M:s rätt till prövning av brottsmisstanken i skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Utgångspunkten är då att han är berättigad till ideell ersättning för den kränkning han lidit, såvida han inte, som staten hävdat, redan har kompenserats fullt ut genom hovrättens påföljdsval och straffmätning (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 510 f. och SOU 2010:87 s. 386).

Svea hovrätt fann i sin dom den 17 juli 2009 att straffvärdet av den brottslighet P.M. gjort sig skyldig till uppgick till tre års fängelse. Därvid beaktades att det var fråga om stora belopp som avhänts bolagen och att tillvägagångssättet varit förslaget. Hovrätten instämde i Stockholms tingsrätts bedömning i deldomen den 15 april 2003 att det skett en kränkning av P.M:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen och anförde bl.a. följande (se hovrättens dom s. 16 f.)

Den relevanta starttidpunkten för bedömningen av om rätten till rättegång inom skälig tid kränkts börjar den dag en person kan sägas vara anklagad för brott. När det gäller vid vilken tidpunkt P.M. kan anses vara anklagad för brott finner hovrätten att relevant tidpunkt är november 1993 då polisanmälan skedde. Den massmediala uppmärksamheten under år 1992 och framåt kan inte bilda utgångspunkten härvidlag. Åtminstone fram till dess förundersökning inleddes har tidsutdräkten varit oskäligt lång. Slutpunkten för den tid som ska bedömas enligt artikel 6.1 är när det finns en slutlig dom. Däremot medräknas inte eventuella förfaranden om resning eller andra extraordinära rättsmedel som följer efter det att en lagakraftvunnen dom har meddelats. Avslutas förfarandet med att prövningstillstånd vägras i högre instans är det beslutet härom som bildar slutpunkt.

- - -

I det nu aktuella fallet är det straffvärdet som är avgörande för att det föreligger en presumtion för fängelse. Mot fängelse talar att ytterligare tid förflutit sedan hovrättens tidigare dom. Det är nu mellan 16 och 18 år sedan gärningarna begicks. Den totala tidsutdräkten är således synnerligen lång och detta förhållande måste få genomslag vid påföljdsbestämningen. Oavsett hur man ska se på när slutpunkten uppnås i Europakonventionens mening ska hovrätten beakta konventionens krav på skälig tid och även väga in billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB, varvid framför allt punkterna 5, 7 och 8 aktualiseras. Vad gäller förstnämnda - avskedande och synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsverksamhet - har den dock marginell betydelse i sammanhanget, särskilt som näringsförbud inte meddelats och P.M. kunnat verka såväl som jurist som i annan näringsverksamhet. Påföljdseftergift, som tillämpas mycket restriktivt, kan komma till användning t.ex. i fall där den tilltalade skadats svårt, vid bötesbrott och i fall där utdömande av straffet skulle framstå som en dubbelbestraffning. Omständigheterna är inte sådana att påföljdseftergift ska meddelas. Mot bakgrund av det anförda bör påföljden för P.M. bestämmas till villkorlig dom.

Tingsrätten kan konstatera att det framgår av domen att hovrätten, lika med Stockholms tingsrätt, ansett att det skett en kränkning av P.M:s rätt enligt Europakonventionen till prövning av brottsmisstanken i skälig tid, att syftet vid påföljdsbestämningen varit att kompensera P.M. för den långsamma handläggningen och konventionskränkningen och att dessa omständigheter varit av väsentlig betydelse för den utdömda påföljden. Vid en jämförelse med Europadomstolens praxis, bl.a. målen Beck mot Norge och Ohlen mot Danmark, kan tingsrätten inte finna annat än att hovrättens ställningstagande och resonemang i nu aktuell fråga kommit till uttryck på ett i tillräcklig grad tydligt och mätbart sätt för att de krav som ställts upp av Europadomstolen ska anses uppfyllda. Vad särskilt gäller det av P.M. åberopade fallet Jensen mot Danmark finns det enligt tingsrättens mening en avgörande skillnad mellan detta mål och Svea hovrätts dom, nämligen att hovrätten uttryckligen vidgått att det förekommit en kränkning, vilket den danska domstolen inte gjort. Europadomstolens avgörande i Jensen mot Danmark föranleder således inte tingsrätten till ställningstagandet att bortse från den kompensation som hovrätten gett genom påföljdsvalet och straffmätningen.

När det sedan gäller betydelsen av rättsfallet NJA 2005 s. 462 avsåg det en person som blivit frikänd från brottsmisstanke. Kompensation genom påföljdsval eller straffmätning var således inte aktuell i det målet. Mot den bakgrunden kan HD:s ställningstaganden, bl.a. vad gäller den s.k. prutningsordningen, i NJA 2003 s. 414, som P.M. hävdat, inte anses överspelade genom NJA 2005 s. 462. Noteras kan därvid att sistnämnda mål inte heller avgjordes i plenum av HD, vilket talar för att domstolen inte själv ansett att avgörandet inneburit ett avsteg från någon tidigare fastlagd rättsgrundsats. Ställningstagandena som kommer till uttryck i NJA 2003 s. 414 äger således enligt tingsrättens mening alltjämt giltighet.

Slutsatsen av det anförda blir då att hovrättens påföljdsbestämning ska beaktas vid bedömningen om P.M. är berättigad till ideellt skadestånd för den konventionskränkning han utsatts för eller om han redan ska anses vara fullt ut kompenserad.

Handläggningstiden i detta mål är vid en jämförelse med Europadomstolens praxis mycket lång (se översikt i The length of court proceedings in the member states of the Council of Europe based on the caselaw of the European Court of Human Rights, Europarådet, 2007, annex 3 och 4). Brottsmisstanken har avsett allvarlig brottslighet med ett högt straffvärde. P.M. har vidare under lång tid stått inför ett frihetsberövande. Det har inte i målet påståtts från statens sida att den långa handläggningstiden berott på P.M:s agerande. I stället har den långa handläggningstiden delvis berott på uppenbart lagstridig rättstillämpning av hovrätten, vilket föranlett att målet fått prövas på nytt. Därtill kommer att P.M. varit föremål för viss medial uppmärksamhet. Dessa omständigheter ger vid handen att kränkningen av rätten till prövning av brottsmisstankarna inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen varit allvarlig.

Handläggningstiden av brottsmisstanken har pågått under sexton och ett halvt år. Hovrätten har i fråga om konventionskränkningen, som tingsrätten uppfattat domen, utgått från en handläggningstid med en startpunkt i november 1993 och slutpunkt i september 2006, dvs. omkring tolv och ett halvt år. Tiden fram till domen i juli 2009 synes därefter ha beaktats vid påföljdsbestämningen med tillämpning av de allmänna billighetsskälen i 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB.

Svea hovrätt har gjort bedömningen att P.M. inte drabbats av något hinder eller någon svårighet i sin yrkes eller näringsutövning som kunnat beaktas med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 5 BrB. Tingsrätten finner inte skäl att göra någon annan bedömning i den frågan.

Hovrätten har vid gottgörelsen av konventionskränkningen utgått från en kortare handläggningstid än vad tingsrätten funnit vara för handen. Därtill kommer att det preventiva syftet, dvs. att motverka att staten gör sig skyldig till framtida kränkningar, som ligger i kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 inte har beaktats genom påföljdsbestämningen.

Enligt tingsrättens mening har P.M. visserligen, genom att han ådömts villkorlig dom i stället för ett fängelsestraff om tre år, i betydande utsträckning redan kompenserats för den långa handläggningstiden och konventionskränkningen. Mot bakgrund av att det varit fråga om en allvarlig kränkning, att saken varit av stor betydelse för P.M., att hovrätten utgått från en kortare handläggningstid och för att även det preventiva syftet hos rättsmedlet ska tillgodoses finner dock tingsrätten att P.M. - utöver gottgörelsen genom hovrättens påföljdsbestämning - bör tillerkännas ytterligare kompensation i form av ett ideellt skadestånd. Vid en samlad bedömning med utgångspunkt i Europadomstolens och HD:s uttalanden och redovisad praxis bör beloppet bestämmas till skäliga ansedda 10 000 kr i ett för allt. Käromålet ska följaktligen bifallas i så måtto.

- - -

Domslut

Tingsrätten förpliktar staten att till P.M. utge 10 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 12 januari 2007 till dess betalning sker.

Tingsrätten fastställer att staten är skyldig att till P.M. utge ersättning för den rena förmögenhetsskada som han kan visa att han orsakats under åren 2000-2010 till följd av polis och åklagarmyndigheters dröjsmål under perioden november 1993-första halvåret 1997 med handläggningen av ett brottmål angående grov oredlighet mot borgenär m.m. vari han misstänktes för brott.

- - -

Svea hovrätt

P.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av punkten 1 i tingsrättens dom skulle förplikta staten att till honom betala 100 000 kr jämte ränta från den 12 januari 2007 till dess betalning skedde.

Staten bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Per Sundberg och Kerstin Norman samt tf. hovrättsassessorerna Samuel Rudvall, referent, och Fredrik Zanetti) anförde följande i dom den 10 november 2011.

Domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten. Någon bevisning har inte åberopats.

Tingsrätten har i sin dom utförligt motiverat sina ställningstaganden. Hovrätten ansluter sig till de bedömningar som tingsrätten gjort. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

- - -

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

- - -

Högsta domstolen

P.M. överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle förplikta staten att till honom betala 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 januari 2007 tills betalning sker.

Justitiekanslern motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet föredrogs.

Domskäl

HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 21 december 2012 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

P.M. dömdes den 17 juli 2009 av Svea hovrätt för grov oredlighet mot borgenärer. Brotten hade begåtts under åren 1992 och 1993 och P.M. delgavs brottsmisstanke den 16 november 1993. Hovrätten ansåg att straffvärdet av gärningarna motsvarade tre års fängelse. Påföljden bestämdes på de skäl som anförs i punkt 10 till villkorlig dom. Domen vann laga kraft den 2 mars 2010 när HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

P.M. har i detta mål yrkat ersättning för ideell skada med 100 000 kr för rättighetskränkning på grund av långsam handläggning av brottmålet. Han har genom tingsrättens dom, som har fastställts av hovrätten, tillerkänts ersättning med 10 000 kr.

Staten har vidgått att det har förekommit en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen genom den långsamma handläggningen av brottmålet och att den kränkningen är så allvarlig att P.M. är berättigad till gottgörelse. Staten har dock gjort gällande att P.M. redan fullt ut har gottgjorts för kränkningen genom att påföljden i brottmålet bestämdes till villkorlig dom i stället för tre års fängelse.

Rättsliga utgångspunkter

HD har samtidigt med denna dom meddelat dom i mål B 1982-11. Vad som i den domen sägs om påföljdslindring som kompensation för ideell skada på grund av långsam handläggning ligger till grund för även denna dom.

Betydelsen av att frågan om kompensation för långsam handläggning har prövats i en lagakraftvunnen brottmålsdom

En prövning av frågan huruvida en tilltalad ska få påföljdslindring på grund av långsam handläggning av brottmålsprocessen (vari här inräknas all tid sedan den tilltalade fick del av anklagelsen om brott och därmed också långsam handläggning under förundersökningsstadiet efter den tidpunkten) vinner inte rättskraft såvitt avser frågan om rätt till skadestånd såsom kompensatoriskt rättsmedel. Oavsett om den tilltalade får påföljdslindring eller inte, så har han rätt att i ett efterföljande tvistemål få frågan om kompensation omprövad materiellt och förutsättningslöst. Således utesluter inte det förhållandet att den tilltalade har fått påföljdslindring på grund av långsam handläggning att han också kan ha rätt till skadestånd.

Om en tilltalad har fått påföljdslindring på grund av långsam handläggning av brottmålsprocessen, ska den kompensationen alltså beaktas vid en efterföljande prövning av huruvida det föreligger en rätt också till skadestånd (jfr SOU 2010:87 s. 339). Om påföljdslindringen är otillräcklig som kompensation och det således föreligger en rätt till ytterligare kompensation i form av skadestånd, ska skadeståndet bestämmas så att skadelidanden kan anses ha blivit tillräckligt gottgjord genom den sammantagna kompensationen.

Värderingen av påföljdslindringen när också skadestånd ska utgå

En otillräcklig påföljdslindring bör när skadeståndet ska bestämmas i princip beaktas som en reduktionspost på så sätt, att först beräknas det skadestånd som skulle ha utgått om ingen påföljdslindring hade skett och därefter minskas det beloppet med värdet av påföljdslindringen. Det ligger emellertid i sakens natur att det är svårt att åsätta en påföljdslindring ett ekonomiskt värde. Det får därför godtas att påföljdslindringen beaktas med en viss förenklad bedömning, så länge domstolen öppet redovisar hur den har resonerat.

Ett sätt att beakta påföljdslindringen är att utgå från dröjsmålstiden och uppskatta hur stor del av den som kan anses vara kompenserad i brottmålet. Det innebär att den återstående dröjsmålstiden ska kompenseras genom skadestånd. Ett sådant tillvägagångssätt ger dock ingen slutlig ledning för hur skadeståndsberäkningen bör utföras. Bland annat bör övervägas om dröjsmålets betydelse för kränkningsgraden får anses vara konstant över tiden.

Om påföljdslindringen är otillräcklig som kompensation för den ideella skada som den långsamma handläggningen har fört med sig, så är det vidare ett skäl att visa en viss välvilja mot den skadelidande vid beräkningen av skadan. Att han nödgas återkomma i kompensationsfrågan måste således anses innebära att kränkningsskadan i någon utsträckning har förvärrats.

Har P.M. gottgjorts tillräckligt genom påföljdslindringen?

10.

Som har nämnts i det föregående uttalade hovrätten i brottmålet att straffvärdet av gärningarna motsvarade tre års fängelse. Vad gäller valet av påföljd konstaterade hovrätten att den kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid som hade förekommit skulle beaktas. Vidare framhöll hovrätten att den totala tidsutdräkten hade varit synnerligen stor och att detta måste få genomslag vid påföljdsbestämningen. Av hovrättens dom framgår slutligen att andra aktuella billighetsskäl (29 kap. 5 § första stycket 5 BrB) hade endast marginell betydelse i sammanhanget. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.

11.

Hovrätten har alltså vidgått att det har skett en kränkning. Det står vidare klart att hovrättens avsikt har varit att kompensera P.M. för den kränkningen. Hovrätten har emellertid inte gjort något uttalande om dröjsmålstiden. Inte heller, och mer väsentligt, framgår det klart av hovrättens dom vilken betydelse som har fästs vid den sena lagföringen (jfr 29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § BrB) och på vad vis den kränkning som låg i den långsamma handläggningen därutöver skulle ha inverkat på påföljdsfrågan. Hovrätten synes dock ha fäst större vikt vid kränkningen än den sena lagföringen.

12.

Fastän det står klart att hovrätten har beaktat kränkningen, låter det sig alltså inte säkert sägas i vilken omfattning. Utan en redovisning av hur den sena lagföringen respektive den långsamma handläggningen har påverkat påföljdsbestämningen, har det krav på mätbarhet som gäller för påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel inte mötts. Eftersom kravet på mätbarhet inte är uppfyllt, kan det heller inte sägas att P.M. har gottgjorts tillräckligt genom påföljdslindringen. Det finns inte nu någon möjlighet att överpröva påföljdsbestämningen och därigenom bedöma vad som i det hänseendet ska hänföras till billighet (29 kap. 5 § första stycket 7 BrB) respektive till kränkningen.

13.

Eftersom det inte låter sig sägas att P.M. genom påföljdslindring har blivit fullt kompenserad för rättighetskränkningen, ska han tillerkännas ytterligare kompensation. En sådan kompensation måste då ske i form av skadestånd.

Bestämningen av skadeståndets storlek

14.

Det är ostridigt att den för kompensationsbedömningen relevanta sammanlagda handläggningstiden från det att P.M. delgavs misstanke om brott till dess hovrättens nu aktuella dom vann laga kraft är omkring sexton och ett halvt år. Det är vidare ostridigt att handläggningen har varit för långsam. Den i detta mål förebringade utredningen ger emellertid inte stöd för några säkrare slutsatser rörande dröjsmålstiden. Det har inte gjorts gällande att P.M. har något ansvar för tidsutdräkten. HD skattar, under beaktande av att det har rört sig om ett komplicerat brottmål, dröjsmålstiden till cirka tio år.

15.

Det får anses vara klart att P.M. genom påföljdslindringen har kompenserats för en betydande del av dröjsmålstiden (jfr p. 11). Det förhållandet att det inte av den lagakraftvunna brottmålsdomen låter sig utläsas vilken inverkan kränkningen har haft vid påföljdsbestämningen bör dock föranleda att bedömningen av hur stor den kompenserade delen är görs med en viss återhållsamhet. Mot den bakgrunden bör den delen av den långsamma handläggningen som återstår att kompensera genom skadestånd bestämmas till fem år.

16.

Utöver den angivna dröjsmålstiden är att beakta att brottmålet har rört förhållandevis allvarlig brottslighet och att P.M. därför har stått inför risken att dömas till ett relativt långt fängelsestraff. Ersättningsbeloppet bör mot den bakgrunden och med hänsyn till förhållandena i övrigt (jfr p. 8 och 9) bestämmas till 60 000 kr (dvs. 50 000 kr utöver vad hovrätten har dömt ut).

- - -

Domslut

HD ändrar hovrättens domslut under punkten 1 så, att domstolen bestämmer det belopp som staten ska betala till P.M. till 60 000 kr. På beloppet ska staten betala ränta på det sätt som hovrätten har angett.

HD:s domar meddelade: den 21 december 2012.

Mål nummer: B 1982-11 (I), T 5644-11 (II).

Lagrum: Artiklarna 6.1 och 13 i Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 2003 s. 414, NJA 2010 s. 168, NJA 2012 s. 211 samt Europadomstolens domar i målen Bottazzi mot Italien, no. 34884/97, den 28 juli 1999, Kud³a mot Polen [GC], no. 30210/96, den 26 oktober 2000, Beck mot Norge, no. 26390/95, den 26 juni 2001 och Scordino mot Italien [GC], no. 36813/97, den 29 mars 2006.

Metadata

Domstol: Högsta domstolen
Avgörandedatum: 2012-12-21
Målnummer: T5644-11
Lagrum: Artikel 6.1 och artikel 13 i europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219)
Rättsfall: NJA 2003 s. 414; NJA 2010 s. 168; NJA 2012 s. 211; Europadomstolens dom i mål Bottazzi mot Italien, no. 34884/97, den 28 juli 1999; Europadomstolens dom i mål Kudla mot Polen [GC], no. 30210/96, den 26 oktober 2000; Europadomstolens dom i mål Beck mot Norge, no. 26390/95, den 26 juni 2001; Europadomstolens dom i mål Scordino mot Italien (GC), no. 36813/97, den 29 mars 2006
Sökord: Effektivt_rättsmedel; Europakonventionen; Ideell_skada; Långsam_handläggning; Påföljdslindring; Skadestånd
Källa: Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta10

HFD 2014:12:

NJA 2013 s. 1055:

NJA 2013 s. 502:

NJA 2013 s. 842:

NJA 2014 s. 139:

NJA 2014 s. 559:

NJA 2015 s. 417:

NJA 2018 s. 456:

NJA 2020 s. 703:

NJA 2021 s. 820:

Förarbeten som hänvisar till detta3

Prop. 2014/15:37: Strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet4.1 7.1

Prop. 2017/18:7: Skadestånd och Europakonventionen6.3 4.3 6.4 6.1

Prop. 2021/22:229: Grundlagsskadestånd – ett rättighetsskydd för enskilda6.4