RÅ 1993:105

Kammarrätten i Stockholm

Enligt 1 § lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen (1988 års lag) tillämpas lagen på befruktning av en kvinnas ägg utanför hennes kropp i syfte att avla barn. Av 2 § följer att ett ägg som har befruktats utanför kroppen får implanteras endast om kvinnan är gift eller sambo, maken eller sambon skriftligen samtycker samt ägget är kvinnans eget och har befruktats med makens eller sambons sperma. Enligt 3 § får befruktning utanför kroppen inte utan Socialstyrelsens tillstånd utföras annat än vid allmänna sjukhus.

I lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa (1991 års lag) finns föreskrifter om försök i forsknings- eller behandlingssyfte på befruktade ägg och om förvaring av befruktade ägg i fryst tillstånd. Enligt 3 § får ett befruktat ägg förvaras i fryst tillstånd högst ett år eller den längre tid som Socialstyrelsen enligt 5 § bestämt. Enligt 5 § får Socialstyrelsen, om det finns synnerliga skäl, för särskilda fall medge att tiden enligt 3 § för förvaring i fryst tillstånd förlängs. Lämnas medgivande, skall styrelsen bestämma den ytterligare tid under vilken förvaring får ske.

I en skrivelse den 16 februari 1993 till Socialstyrelsen uppgav docenten L.N. (Sahlgrenska sjukhuset) att M.T. och T.H. hade genomgått försök med provrörsbefruktning och att försöket hade resulterat i en graviditet som ledde till förlossning den 3 februari 1993. Från försöket återstod två befruktade ägg som sedan den 12 mars 1992 förvarades i fryst tillstånd. För parets räkning hemställde han om förlängning av tiden för frysförvaring i syfte att göra det möjligt för dem att få ytterligare barn utan att behöva gå igenom en ny fullständig provrörsbefruktning. Han redovisade medicinska skäl för att äggen ännu ej kunde återföras (pågående amning m.m.). - I en särskild skrivelse bekräftade M.T. och T.H. att de önskade en förlängning så att de - när M.T:s menstruation hade kommit igång - skulle kunna påbörja sitt "sista försök" att få ett andra barn.

Socialstyrelsen (1993-06-04) yttrade: Enligt 3 § 1991 års lag får ett befruktat ägg förvaras i fryst tillstånd högst ett år eller den längre tid som Socialstyrelsen enligt 5 § bestämt. För förlängning av tidsfristen enligt 3 § krävs enligt 5 § synnerliga skäl. I kravet på synnerliga skäl ligger enligt förarbetena till lagen att tillämpningen av undantagsbestämmelsen i 5 § skall vara restriktiv och att undantag bara skall medges för särskilt angelägna ändamål. Åberopade skäl för ansökningen om förlängning av tidsfristen enligt 3 § kan enligt Socialstyrelsen inte utgöra synnerliga skäl i den bemärkelse som avses i 5 §. - Ansökan lämnas därför utan bifall. - I syfte att bereda sökandena möjlighet att överklaga Socialstyrelsens beslut medger styrelsen interimistiskt en förlängd frystid med två månader från delgivningsdagen under vilken tid någon åtgärd inte får vidtas med de frysta äggen.

I besvär vidhöll M.T. och T.H. yrkandet att frystiden skulle förlängas och åberopade i huvudsak vad de anfört hos Socialstyrelsen.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1993-08-27, Trygve, Rosenberg, referent, Bindzau) yttrade: Enligt 3 § 1991 års lag får ett befruktat ägg förvaras i fryst tillstånd högst ett år. I 5 § samma lag stadgas att om det finns synnerliga skäl får Socialstyrelsen medge att tiden enligt 3 § förlängs. Av förarbetena (prop. 1990/91:52 s. 47) till lagen framgår att det i kravet på synnerliga skäl ligger att tillämpningen bör vara restriktiv och att undantag från den i 3 § angivna tiden skall medges bara för särskilt angelägna ändamål. - Kammarrätten finner att de omständigheter som framkommit i målet inte utgör sådana synnerliga skäl som avses i bestämmelsen. - Aktuell lag saknar bestämmelser om när ett beslut enligt 5 § att inte medge förlängd frystid skall verkställas. En upptining av frysta befruktade ägg är en åtgärd som inte kan bringas att återgå. Med hänsyn härtill kan enligt kammarrättens mening domen verkställas först sedan den vunnit laga kraft. - Kammarrätten avslår överklagandet.

M.T. och T.H. fullföljde sin talan. De hemställde att hänsyn skulle tas till M.T:s ålder (hon var född 1958) och till att de förvarade äggen var i så gott skick att ett försök med dem hade stora möjligheter att lyckas.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1993-12-29, M. Sjöberg, Dahlman, Berglöf, Swartling) yttrade: Genom 1988 års lag regleras förutsättningarna för att använda s.k. provrörsbefruktning i syfte att avla barn. I 1991 års lag ges föreskrifter om bl.a. försök med befruktade ägg och om förvaring av sådana ägg i fryst tillstånd. Enligt 3 § i 1991 års lag får ett befruktat ägg förvaras i fryst tillstånd högst ett år. Om det finns synnerliga skäl får dock Socialstyrelsen, enligt 5 § samma lag, för särskilda fall medge förlängning av tiden för förvaring i fryst tillstånd.

M.T. och T.H. har genomgått behandling med provrörsbefruktning. Behandlingen ledde till en graviditet som resulterade i att ett barn föddes den 3 februari 1993. Från behandlingen återstår två befruktade ägg som förvaras i fryst tillstånd. Nedfrysningen gjordes den 12 mars 1992. M.T. och T.H. har begärt att tiden för frysförvaring förlängs. Som skäl för sin begäran har de uppgett att de önskar få ytterligare ett barn så snart de medicinska hinder som sammanhänger med den första graviditeten inte längre föreligger. De åberopar särskilt M.T:s ålder (född 1958) och ser användningen av de förvarade äggen som sin sista möjlighet att få ett andra barn.

Målet gäller således tillämpningen av dispensregeln i 5 § i 1991 års lag.

I förarbetena till den nyss berörda lagstiftningen (se främst SOU 1985:5, prop. 1987/88:160, SOU 1987/88:26, prop. 1990/91:52 och SOU 1990/91:10) har olika medicinska och etiska aspekter på metoden med provrörsbefruktning blivit belysta. För de par som är gifta eller sambor har lagstiftaren godtagit metoden under de betingelser som anges i 1988 års lag. Lagstiftningen uppställer inte något hinder mot att ett par som redan fått barn med hjälp av metoden använder den i syfte att få ytterligare ett eller flera barn.

Av förarbetena framgår bl. a. att en behandling som innefattar provrörsbefruktning kan medföra betydande fysiska och psykiska påfrestningar för kvinnan, inte minst på grund av den hormonbehandling som görs innan ägg tas ut för befruktning. Det framgår också att hormonbehandlingen kan försvåra implanteringen av befruktade ägg. Mot denna bakgrund har tekniken att frysa ned och för en tid förvara de befruktade äggen i fryst tillstånd ansetts vara av särskilt intresse. Genom den tekniken kan en barnalstring med hjälp av provrörsbefruktning göras säkrare och mindre påfrestande samt även mindre resurskrävande. Några medicinska skäl som talar mot en användning av frystekniken eller för en begränsning av tiden för frysförvaring har inte redovisats i förarbetena. Av förarbetena framgår däremot att tekniken väckt vissa betänkligheter från etiska synpunkter. Lagstiftaren har stannat för att som huvudregel föreskriva att tiden för frysförvaring skall begränsas till ett år, varvid utgångspunkten synes ha varit att längre tid inte behövs för en behandlingscykel (se bl.a. SOU 1985:5 s. 51, prop. 1987/88:160 s. 15 och 45, SOU 1987/88:26 s. 10 och prop. 1990/91:52 s. 33). Samtidigt har genom 5 § i 1991 års lag öppnats en möjlighet att förlänga förvaringstiden när det föreligger synnerliga skäl för detta. I kravet på synnerliga skäl ligger, som kammarrätten framhållit, att tillämpningen bör vara restriktiv och att undantag skall medges bara för särskilt angelägna ändamål.

I målet inställer sig till en början frågan om det överhuvudtaget är förenligt med lagstiftningen att medge en förlängning av förvaringstiden i det syfte som är aktuellt i målet, dvs. för att göra det möjligt för ett par som redan fått barn vid en behandling med provrörsbefruktning att använda ägg från samma behandlingstillfälle för att söka få ytterligare ett barn. Av det som nyss sagts om förarbetena framgår att tidsgränsen för förvaring bestämts med hänsyn till vad som ansetts behövligt för en och samma behandlingscykel. Det är också sannolikt att dispensregeln utformats i första hand med tanke på de fall där ettårstiden av särskilda skäl visat sig otillräcklig för en pågående behandling. Lagstiftningen innehåller emellertid inte någon föreskrift om att ägg som blivit över från en behandling skall förstöras när den har lett till födseln av ett barn, detta trots att frågan om ett sådant krav aktualiserades vid olika tillfällen under förarbetena (prop. 1987/88:160 s. 45 och SOU 1990/91:10 s. 20-21). Inte heller har dispensmöjligheten begränsats till de fall där det är fråga om en förlängning av en pågående behandling. Av det anförda får anses följa att det inte i och för sig föreligger något hinder mot att medge en förlängning av förvaringstiden i det syfte som är aktuellt i målet. Frågan om och i så fall under vilka förutsättningar en sådan förlängning kan medges får prövas med hänsyn till vad som i övrigt kan anses vara bäst förenligt med lagstiftningens ändamål.

I detta sammanhang bör erinras om att dispensregeln inte är begränsad till de fall då befruktade ägg förvaras för att användas för barnalstring utan är tillämplig också när sådana ägg förvaras för forskningsändamål. Det finns fog för bedömningen att de etiska aspekter som motiverat lagstiftarens restriktiva inställning till frågan om förlängning av förvaringstiden har särskild relevans när det gäller en förvaring som görs i forskningssyfte. Vid en förvaring som görs för att möjliggöra barnalstring bör det däremot finnas ett inte obetydligt utrymme för att beakta humanitära aspekter. Det enda exempel på tillämpning av dispensregeln som lämnats i förarbetena (prop. 1990/91:52 s. 46-47) kan också sägas ge uttryck för principen att de humanitära aspekterna skall tillmätas betydelse.

Den situation som är aktuell i målet är att ett par som fått ett barn med hjälp av provrörsbefruktning önskar utnyttja överblivna ägg för att så snart som möjligt söka få ett andra barn. Vad det gäller är alltså en förhållandevis begränsad förlängning av förvaringstiden i avvaktan på att de medicinska hinder som sammanhänger med den första graviditeten skall upphöra. I en sådan situation synes de etiska betänkligheterna mot en förlängning av förvaringstiden vara ringa samtidigt som de humanitära skälen kan ha en betydande styrka. Generellt sett måste det från det enskilda parets synpunkt framstå som meningslöst och stötande att de befruktade ägg som finns i förvar skall förstöras och paret bli hänvisat till att genomgå en ny fullständig behandling med de påfrestningar och kanske också risker som en sådan behandling kan innebära. Än starkare blir naturligtvis de humanitära skälen när en ny behandling inte kan påräknas på grund av kvinnans ålder eller kanske är utesluten av andra medicinska skäl eller när det på grund av erfarenheter från tidigare behandlingar kan befaras att en ny behandling blir resultatlös eller blir särskilt påfrestande för kvinnan. När syftet med en förlängning av förvaringstiden är det nyss beskrivna och omständigheter av här angivet slag föreligger bör det i lagstiftningen uppställda kravet på synnerliga skäl för förlängning kunna anses uppfyllt.

I enlighet med det anförda och med hänsyn till de skäl som M.T. och T.H. anfört för en förlängning av förvaringstiden finner Regeringsrätten att förutsättningarna för en förlängning är uppfyllda i deras fall.

Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och Socialstyrelsens beslut samt medger att tiden för förvaring av ägg i fryst tillstånd förlängs med tolv månader, räknat från dagen för denna dom.

Föredraget 1993-11-23, föredragande Klint,

målnummer 5026-1993