RÅ 1994 not 426

Not 426. Ansökan av George Z. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 8 augusti 1991 att avslå ansökningar från George Z., Bassil Z. och Eli Z. om uppehållstillstånd m.m. och att avvisa dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 1. och 2. utlänningslagen (1989:529). Sedan de överklagat verkets beslut avslog Utlänningsnämnden genom beslut den 24 maj 1993 överklagandena. I sitt beslut fann nämnden att de inte var att betrakta som flyktingar enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen, att det inte förelåg sådana omständigheter som avses i 3 kap. 1 § 3. samma lag och att det inte heller på grund av de anförda politiska skälen fanns anledning att bevilja dem uppehållstillstånd. Invandrarverket beslutade den 2 februari 1994 att avslå förnyade ansökningar om uppehållstillstånd och ansökningar om att inställa verkställigheten. - George Z., Bassil Z. och Eli Z. yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja resning i de av Utlänningsnämnden den 24 maj 1993 och Invandrarverket den 2 februari 1994 avgjorda ärendena samt förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick ske. - Till stöd för resningsansökningen anförde de i huvudsak följande. Såväl Invandrarverket som Utlänningsnämnden hade fattat avvisningsbesluten utan att ta någon som helst hänsyn till att de var statslösa, vilket innebar att de saknade legala hemlandspass och andra identitetshandlingar. Därmed var det omöjligt för dem att bli mottagna i Libanon, vilket var det enda land dit de skulle kunna sändas. Enligt 4 kap. 12 § utlänningslagen skulle, när en fråga om avvisning eller utvisning prövades, hänsyn tas till bl.a. om det fanns särskilda hinder mot att avgörandet verkställdes. Denna bedömning skulle göras redan på beslutsstadiet. Av förarbetena till utlänningslagen framgick klart att med "särskilda hinder" menas bl.a. praktiska verkställighetshinder (prop. 1988/89:86, s. 166). Dessa omständigheter var emellertid något som konstant ignorerades av såväl Invandrarverket som Utlänningsnämnden. Av Invandrarverkets egen TOM-föreskrift 2/93, s. 1 framgick bl.a. att inresekontrollen i Libanon var noggrann och att de libanesiska myndigheterna ställde höga krav på identifiering och passinnehav. Det framgick också att för den som inte hade erforderliga handlingar var risken stor att han inte släpptes in i Libanon utan i stället återsändes till Sverige. Sökandena hade inte heller några möjligheter att få giltiga passhandlingar från den libanesiska ambassaden, även om de skulle ansöka därom. Invandrarverkets och Utlänningsnämndens rättstillämpningar stred uppenbart mot lag. Därmed borde skäl för resning anses föreligga. - Regeringsrätten (1994-06-21, Björne, Bouvin, Ragnemalm): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av resningsförfarandets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att grund för resning inte kan anses föreligga om det inte i resningsmålet framgår att den beslutande myndigheten vid sin tillämpning av gällande bestämmelser i det enskilda fallet gått klart utöver vad som med hänsyn till omständigheterna framstår som rimligt. - Utlänningsnämndens och Invandrarverkets tillämpning av gällande bestämmelser i ärendena om uppehållstillstånd för sökandena innefattar inte sådan brist som enligt det anförda kan föranleda resning. Inte heller i övrigt har de visat att någon omständighet föreligger som bör föranleda resning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår avsökningen. (fd III 1994-06-07, Karlsson)

*REGI

*INST