RÅ 1994:19

I ansökan hos Skatterättsnämnden om förhandsbesked anförde Skandia Group Försäkringsaktiebolag (numera Försäkrings AB Skandia, i fortsättningen benämnt bolaget) följande: Sedan årsskiftet 1990/91 var det tillåtet i Sverige att emittera s.k. nollkupongsobligationer ("nollkupongare"). Emittering av sådana obligationer fick tidigare inte ske enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Ett flertal

obligationslån avseende nollkupongare hade också getts ut under det senaste året och ytterligare lån torde ha

planerats. Dessa lån vände sig till såväl institutionella placerare som privatpersoner. - Utmärkande för en

nollkupongare var att den löpte utan ränta. Den uteblivna räntan kompenserades av att obligationen gavs ut till underkurs, vilken framräknades marknadsmässigt beroende dels på emittentens kreditvärdighet, dels på löptiden. Eftersom en nollkupongare på förfallodagen löstes in till nominellt belopp, kom värdet på obligationen typiskt sett att öka fortlöpande under löptiden vartefter

inlösentidpunkten närmade sig. Värdeökningen var dock inte linjär, utan påverkades självfallet av det vid varje

tidpunkt rådande ränteläget. Detta innebar att en

nollkupongare ett visst år under löptiden kunde minska i värde. - Beträffande den som redovisade räntor och

reavinster i inkomstslaget kapital enligt kontantmässiga principer torde det ha varit helt klart att en orealiserad värdetillväxt på en nollkupongare inte föranledde någon beskattning. Beskattning av värdetillväxten skedde först då obligationen löstes in av emittenten eller dessförinnan avyttrades till utomstående. - När det gällde den som i likhet med bolaget skulle redovisa räntor och reavinster enligt bokföringsmässiga principer i inkomstslaget

näringsverksamhet gällde att orealiserad värdetillväxt på obligationer som emitterats till marknadsmässig ränta inte var skattepliktig. När det gällde värdetillväxt på

nollkupongare som innehades av sådana skatteskyldiga var rättsläget mer oklart. Någon uttrycklig lagreglering fanns inte och praxis saknades såvitt bolaget kände till. - Bolaget hade för avsikt att placera medel i AB Electrolux 0 % Obligationslån 1991/96. - Bolaget frågade om

beskattning skulle ske för orealiserad värdeökning på en obligation - s.k. nollkupongare - tillhörande AB Electrolux 0 % Obligationslån 1991/96. Nämnden kunde vid besvarande av frågan utgå från att obligationen utgjorde

omsättningstillgång för bolaget och att bolaget inte

förvärvade aktuella obligationer senare än fyra år före inlösen.

Skatterättsnämnden inhämtade yttranden från

Bokföringsnämnden, BFN, och Finansinspektionen.

BFN anförde följande: En nollkupongsobligation är ett räntebärande värdepapper där hela räntan betalas ut när obligationen löses in. Detta innebär att

obligationen ges ut till underkurs baserad på bland annat rådande ränteläge vid emissionstillfället. Den som förvärvar en nollkupongsobligation är garanterad en fastställd avkastning över löptiden om obligationen behålls till förfallodagen. Vid en försäljning före detta datum kommer däremot den totala avkastningen, liksom vid försäljning av fastförräntande obligationer på vilka räntan betalas ut löpande, att vara beroende av ränteläget vid försäljningstillfället. - BFN vill understryka att remissvaret tar sikte på hur en nollkupongsobligation bör redovisas enligt

bokföringslagen (1976:125; BFL). Eventuella

skatteaspekter beaktas inte. BFN erinrar om att frågan om sambandet mellan redovisning och beskattning för närvarande är föremål för en allmän översyn (se Dir

1991:71). - BFN:s bedömning. - Enligt 4 § BFL skall inför bokslut bokföringen tillföras fordrings- och skuldposter som behövs för att bestämma de intäkter som rätteligen hör till räkenskapsåret. Detta har i praxis kommit till uttryck bl.a. genom att

bokföringsskyldiga beräknat och bokfört till perioden hörande - men ännu inte erhållna - ränteintäkter på olika typer av räntebärande tillgångar. I de fall det rör sig om t.ex. en obligation med fast räntekupong som utbetalas löpande föreligger normalt inga

oklarheter om vilket belopp som skall periodiseras och hur periodiseringen skall beräknas. Det periodiserade beloppet redovisas i balansräkningen som upplupen ränteintäkt. Det bokförda värdet på obligationen

justeras i vissa fall ned om marknadsvärdet på

obligationen är lägre på balansdagen. - Sedan många år förekommer också värdepapper med kort löptid - upp till två år - som löper utan formell räntekupong, s.k. diskonteringspapper. Eftersom löptiden är kort

klassificeras innehav av ett sådant värdepapper vanligen som kortfristigt. Om värdepapperen innehas över flera redovisningsperioder periodiseras upplupen ränteintäkt och läggs ofta till anskaffningsvärdet. Detta förfaringssätt utgör enligt BFN:s uppfattning en korrekt periodisering av en fullt intjänad och känd inkomst. - Vad beträffar de i ansökan omtalade

nollkupongsobligationerna har de hittills emitterade obligationerna i allmänhet haft en löptid på 3-10 år. Den långa löptiden medför att underkursen i

förhållande till nominellt värde blir stor, samtidigt som frågan om innehavet ska bedömas som kortfristigt eller långfristigt blir svårare att avgöra. Den första punkten är betydelsefull i så måtto att valet av redovisningsprincip kan vara väsentligt för en bedömning av företagets resultat och ställning. Den andra frågan rör klassificeringen av innehavet som omsättnings- eller anläggningstillgång. - Enligt BFN:s uppfattning måste det anses utgöra god redovisningssed att periodisera underkursen avseende förvärvade nollkupongsobligationer till de perioder under vilka innehavaren i realiteten tjänar in en ränteintäkt. Precis som vid förvärv och innehav av kortfristiga diskonteringspapper är inkomsten känd (förutsatt fortsatt innehav till förfallodagen) och kan enkelt fördelas över innehavstiden. Periodiseringen av nollkupongsobligationens underkurs bör göras så att en konstant förräntning (effektiv ränta) på innehavet erhålls över löptiden. Det förhållandet att det inte är givet att företaget behåller obligationen till förfall och att ändringar i ränteläget påverkar

obligationens marknadsvärde under innehavstiden ändrar inte BFN:s uppfattning i periodiseringsfrågan. - BFN har övervägt två alternativa metoder för redovisningen av den upplupna räntan i balansräkningen. Ett

alternativ är att redovisa posten under rubriken Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter.

Nackdelar med denna metod är bl.a. att räntefordran redovisas som kortfristig även om obligationsinnehavet redovisas som anläggningstillgång och att en

jämförelse med marknadsvärdet försvåras. Dessutom blir det svårare att i analyshänseende ställa bokförd

ränteintäkt i förhållande till innehavets bokförda värde. Ett andra alternativ för redovisningen i balansräkningen är att successivt öka det bokförda värdet på obligationen med upplupen ränta. Denna metod saknar de nackdelar som den första metoden har men kan möjligen anses strida mot BFL:s värderingsregler, i första hand uppskrivningsförbudet i 15 §. Eftersom fråga är om en fullt intjänad och känd inkomst finner BFN emellertid båda metoderna vara förenliga med god redovisningssed och förordar därför alternativet att successivt öka det bokförda värdet på obligationen med upplupen ränta. Det sagda gäller oavsett om

obligationen klassificerats som omsättningstillgång eller anläggningstillgång. - En nollkupongsobligation som klassificeras som omsättningstillgång skall i bok- slutet värderas enligt lägsta värdets princip. Härvid görs en jämförelse mellan anskaffningsvärdet med tillägg för upplupen ränta och marknadsvärdet. Klassificeras innehavet som anläggningstillgång skall obligationen skrivas ned vid varaktig värdenedgång. En värdering över marknadsvärdet kan dock accepteras under de i praxis allmänt vedertagna förutsättningarna för värdepappersinnehav. I denna fråga kan företagets intentioner och förmåga att behålla obligationen till förfallodag vara vägledande. Eventuell justering av det bokförda värdet bör oavsett klassificering

redovisas på samma sätt som en justering av det bokförda värdet på en räntebärande obligation på

vilken räntan betalas ut löpande.

Finansinspektionen anförde följande: De grundläggande bestämmelserna om försäkringsbolagens redovisning framgår av bokföringslagen (1976:125). På grund av försäkringsbranschens särart innehåller

försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) vissa

avvikelser från bokföringslagens bestämmelser.

Inspektionen har dessutom, med stöd av

försäkringsrörelseförordningen (1982:790), möjlighet att meddela närmare föreskrifter om

försäkringsbolagens redovisning samt därvid, om

särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bokföringslagen. - Enligt

Finansinspektionens föreskrifter för

försäkringsbolagens årsredovisning (FFFS 1991:20) skall obligationer redovisas som placeringstillgång i balansräkningen och tas upp till det lägsta av

anskaffningsvärdet och verkliga värdet i enlighet med bokföringslagens bestämmelser för

omsättningstillgångar. Enligt 11 kap. 7 § FRL får dock vissa värdehandlingar motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar under vissa

förutsättningar tas upp till ett högre värde än vad som följer av bokföringslagen, dock högst till samma värde som i närmast föregående balansräkning. -

Inspektionen har inte utfärdat särskilda föreskrifter för redovisning av underkursobligationer. Inspektionen förutsätter dock att även denna typ av obligation redovisas som en placeringstillgång i balansräkningen och värderas på ett sätt som är förenligt med

bokföringslagen. - För närvarande finns det inte någon enhetlig princip inom försäkringsbranschen för

redovisning av underkursobligatoner. I huvudsak kan dock två olika metoder urskiljas. - Under

förutsättning att obligationen behålls till återbetalningsdagen innebär den ena metoden att skillnaden mellan det bokförda värdet och det nominella värdet redovisas som intäkt i resultaträkningen först det räkenskapsår som återbetalning sker. - Med samma förutsättningar innebär den andra metoden att intäkten periodiseras över lånets löptid. Obligationens värdestegring under räkenskapsåret redovisas som ränteintäkt i resultaträkningen samtidigt som motsvarande belopp redovisas som upplupen intäkt i balansräkningen. - Enligt inspektionens mening saknas för närvarande anledning att, utöver vad som redan nu gäller enligt inspektionens föreskrifter, på grund av

försäkringsbranschens särart föreskriva en redovisning av underkursobligationer som avviker från

redovisningen av sådana obligationer i företag i allmänhet. Inspektionen tar därför i övrigt inte ställning till frågan om hur innehav av

underkursobligationer bör redovisas i försäkringsbolag utan hänvisar till BFN:s yttrande till

Skatterättsnämnden (dnr 14/92-BFN) i denna fråga.

Skatterättsnämnden (1993-02-11, Sandström, ordförande, Lindström, Nord, Qwerin, Rosen) yttrade: Vid tillämpning av punkt 2 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall anskaffningsvärdet för den

ifrågavarande obligationen successivt ökas med upplupen ränta. Den upplupna räntan skall bestämmas så att en konstant förräntning på innehavet erhålls överobligationens löptid.

En redovisning som innebär att obligationens anskaffningsvärde inte ökar med upplupen ränta utan att denna redovisas för sig skall godtas vid inkomstbeskattningen. - Motivering. - Enligt

förutsättningarna i ärendet förvärvar bolaget obligationen för ett belopp som understiger det nominella beloppet (inlösenbeloppet). Vad frågan gäller är om den

värdestegring som kan förutses vid förvärvstillfället skall behandlas som ränta i bokföringshänseende och därmed

eventuellt också i skattehänseende. Underkursobligationen är såväl bokföringsmässigt som skattemässigt

omsättningstillgång. - BFN:s uppfattning är att underkursen skall ses som en från början känd inkomst som skall

periodiseras så att en konstant förräntning (effektiv ränta) på innehavet erhålls över löptiden (att obligationen kan komma att avyttras före inlösen ändrar inte saken). BFN förordar att i balansräkningen det bokförda värdet på

obligationen (varmed torde avses obligationens

anskaffningsvärde) successivt ökas med upplupen ränta. Det är enligt BFN också förenligt med god redovisningssed att redovisa den upplupna räntan under rubriken Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter. Med det redovisningssättet ändras inte obligationens anskaffningsvärde.

Finansinspektionen har i stort hänvisat till BFN:s

yttrande. Innehållet i BFN:s yttrande är väl förenligt med Redovisningsrådets rekommendation (RR 03:92) om redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation (se särskilt punkterna 17-23 om reversfordringar och andra lånefordringar som förvärvats från annan och för vilka en väl fungerande marknad ej existerar). - Den skattemässiga inkomstberäkningen för bolaget skall ske enligt bokföringsmässiga grunder (24 § KL) och på grundval av bolagets bokföring (punkt 1 första stycket av anvisningarna till paragrafen). Bestämmelserna om lagervärdering i punkt 2 första stycket av anvisningarna till 24 § KL knyter an till vad som gäller enligt 14 § bokföringslagen (1976:125). - Nämnden uppfattar BFN:s yttrande som att andra sätt att redovisa innehavet av nollkupongsobligationen än de två som beskrivs i yttrandet inte är förenliga med god redovisningssed. Redovisar bolaget innehavet enligt något av de båda alternativen skall - med hänsyn till innehållet i 24 § KL och

punkterna 1 och 2 av anvisningarna till paragrafen - beskattning ske i enlighet därmed. Beaktar bolaget i sin bokföring inte på något sätt den upplupna räntan - trots att ett sådant redovisningssätt enligt vad som framgått inte kan anses förenligt med god redovisningssed - skall vid beskattningen justering ske på det sätt som följer av det av BFN förordade redovisningsalternativet. Vid

tillämpning av punkt 2 första stycket av anvisningarna till 24 § KL skall alltså obligationens anskaffningsvärde varje år justeras uppåt.

Ledamöterna Wingren och Colver med instämmande av nämndens sekreterare Roupe var skiljaktiga och anförde: Vid inlösen av icke räntebärande värdepapper som getts ut till en kurs under dess nominella belopp behandlas enligt praxis skillnaden mellan det nominella beloppet och det utgivna såsom ränta hos långivaren. Detta har ansetts gälla också för den som förvärvat ett skuldebrev utan rätt till ränta för ett vederlag som understiger fordringens kapitalbelopp om det saknats grund att anta annat än att det utgivna vederlaget har beräknats till fordringens diskonterade värde vid förvärvstidpunkten (RÅ 1988 ref. 2). - Av ovannämnda praxis får anses följa att den skillnad mellan nominellt och utgivet belopp som uppbärs av bolaget vid inlösen av obligationerna skall behandlas som ränta. Fråga är emellertid om bolaget är skyldigt att såsom upplupen ränta vid beskattningen intäktsföra den del av underkursen som kan beräknas motsvara den på beskattningsåret belöpande räntan och således

beskattas löpande för denna under innehavstiden. - Vid beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder gäller att inkomst skall hänföras till det år på

vilket den faktiskt belöper även om inkomsten ännu inte har uppburits kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda. Detta förutsätter emellertid att inkomsten är känd såväl till sin storlek som till sin karaktär. - Den ifrågavarande obligationen kan enligt förutsättningarna för förhandsbeskedet överlåtas.

Om en avyttring sker av en sådan överlåtbar obligation före inlösentillfället är den vinst som uppkommer inte förutsebar - den kan påverkas av t.ex. inträffad lägre solvens hos låntagaren, förändrat

allmänt ränteläge och liknande omständigheter som påverkar kurssättningen av obligationen vid

avyttringstillfället. En vinst vid avyttringen torde därför i normalfallet inte vara att hänföra till

ränta. Visserligen har i ett fall vinst vid avyttring av räntelös fordran utgiven till underkurs

(finansväxel) behandlats som ränta (jfr RÅ 1972

ref. 51) men i det fallet var det fråga om en fordran med kort löptid och en avyttring till den bank som förmedlat lånet varför det speciella fallet torde ha ansetts som en förtida inlösen. - Storleken och karaktären av den inkomst som utgör skillnadsbelopp mellan vad bolaget erhåller för obligationen och vad som lämnats om vederlag vid förvärvet av denna är konstaterad först vid en realisation i form av inlösen eller avyttring. Av bestämmelserna om redovisning av inkomst till beskattning enligt bokföringsmässiga grunder kan inte - oavsett om obligationen är en anläggnings- eller omsättningstillgång - anses följa skyldighet att genom uppskrivning av en värdeökning eller på annat sätt under innehavstiden redovisa inkomst av innehavet. Härtill leder inte heller BFN:s yttrande i ärendet. - Vi anser att förhandsbesked hade bort meddelas med denna utgångspunkt.

Ledamoten Virin var skiljaktig och anförde:

Differensen mellan obligationens nominella värde och emissionskursen motsvarar den ersättning långivaren har att under lånets löptid erlägga till låntagaren, dvs. ränta. Motsvarande belopp utgör ränteintäkt för långivaren. Skillnaden mellan obligationslån med 0-räntekonstruktion och obligationslån med kupong är närmast av teknisk natur och består bl.a. i att räntan på ett 0-räntelån inte betalas periodiskt utan först i samband med lånets inlösen. Fullständig ekonomisk identitet mellan en 0-ränteobligation och en

kupongränteobligation uppkommer om kupongobligationen har endast en kupong som förfaller samtidigt med obligationslånet. Ekonomiskt sett är ersättningen till långivaren i samtliga fall ränta. - Den på

innehavstiden belöpande ränteberoende värdeökningen bör därför enligt min mening - liksom upplupen

kupongränta - balanseras och därmed beskattas som ränteintäkt. Med hänsyn till att lånet kan ha en lång återstående löptid bör dock, om med hänsyn till

föreliggande förlustrisk nedskrivning skett på

räntefordran, avdrag medges för sådan nedskrivning. - Om värdeökningen av en obligation under den tid den innehafts av en viss ägare varit större än vad som betingas av kravet på ersättning för ränta, beror detta vanligen på att marknadsräntan sjunkit, dvs. en vinst har inträffat på obligationens "kapitaldel". Den extra värdestegringen kan också ha andra orsaker, t.ex. att en tidigare av låntagarens svaga ekonomiska ställning beroende förlustrisk bortfallit. I ingetdera fallet beror denna extra värdestegring på eller kan beräknas med utgångspunkt i låneavtalet eller motsvaras den av någon kostnad för låntagaren.

Sådan värdeförändring utgör kapitalvinst och inte ränta (jfr prop. 1989/90:110, avsnitt 6.6.1 s. 459). - Enligt min mening skall någon inkomstbeskattning inte ske av periodiserad orealiserad värdestegring på obligationens kapitaldel.

Värdestegringen må från investerarens synpunkt ses som en säkerställd avkastning av placeringen.

Det motsvaras emellertid inte av någon kostnad för låntagaren och utgör således inte ränta. Dessutom är värdestegringen säkerställd endast om innehavet behålls till obligationens inlösen. En obligation med endast en räntekupong synes i motsvarande fall vid tillämpning av lägsta värdets princip inte kunna skrivas upp. Värdestegringen av 0-ränteobligationens kapitaldel utgör antingen en återvinning av en förlust under en tidigare period av lånets löptid (realiserad, om värdenedgången skedde i tidigare innehavarens hand, och då skattemässigt behandlad som reaförlust - annars orealiserad) eller en värdestegring på grund av nedgång i marknadens avkastningskrav på jämförbara placeringar, dvs. i båda fallen kapitalvinst. En sådan intäkt utgör inte ränta. I avsaknad av en reglering som skulle kunna ge utrymme för en annan bedömning i skattehänseende, och då

principen om symmetrisk skattemässig behandling av transaktioner - bl.a. i syfte att förhindra

skattearbitrage - genomsyrar 1990 års skattereform, finner jag att en sådan intäkt inte heller

skattemässigt kan behandlas som ränta utan som kapitalvinst.

- Till den del värdestegringen motsvarar en dylik vinst skall beskattning därför enligt min mening inte ske så länge vinsten är orealiserad - och det även om det skulle anses förenligt med god

redovisningssed att intäktsföra värdeökningen.

Inträffar en värdenedgång, t.ex. därför att

marknadsräntan stigit eller låntagarens ekonomiska ställning försämrats, får - om nedskrivning med

tillämpning av lägsta värdets princip skett och

obligationen utgör omsättningstillgång - avdrag

åtnjutas för nedskrivningen. Huruvida värdet av

obligationen redovisas i en sammanslagen post eller uppdelad i två komponenter - kapital och upplupen ränta - saknar enligt min mening betydelse för den skattemässiga bedömningen. Den skattepliktiga intäkten av obligationsinnehavet är emellertid beroende av respektive värdeutveckling av obligationens två värdekomponenter - huvudstolen och upplupen ränta. - Sammanfattningsvis anser jag således, att till den del värdeökningen är hänförlig till ränteelementet i

skuldebrevet (dvs. sammanlagt ett belopp motsvarande skillnaden mellan nominella beloppet ochemissionskursen) skall anskaffningsvärdet för

obligationen successivt ökas med upplupen ränta. Den upplupna räntan skall bestämmas så att en konstant förräntning erhålls över obligationens löptid.

Föreligger osäkerhet om räntefordringens värde,

behöver intäktsredovisning ske endast till den del fordran kan betecknas som säker. - Beskattning på grund av värdeförändring av övrig del av obligationen följer den värdering som bör ske i bokföringen med tillämpning av lägsta värdets princip.

Bolaget överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked skulle besvara den ställda frågan på så sätt att

anskaffningsvärdet för den ifrågavarande obligationen, vid tillämpning av punkt 2 av anvisningarna till 24 § KL, inte successivt skulle ökas med upplupen ränta och att denna inte heller skulle redovisas för sig, dvs. att bolaget inte skulle beskattas för orealiserad värdeökning på obligationen.

- Bolaget åberopade ett utlåtande avseende intäktsredovisning av nollkupongsobligationer av

auktoriserade revisorn Björn Wahlborg hos TRG Revision. I utlåtandet anfördes att både metoden att periodisera

avkastning och metoden att intäktsföra först vid

förfallotidpunkten borde kunna accepteras inom ramen för god redovisningssed för försäkringsbolag.

Regeringsrätten (1994-02-03, Björne, Tottie, Dahlman, Werner, Swartling) gjorde samma bedömning som

Skatterättsnämnden och fastställde nämndens förhandsbesked.

Föredraget 1994-01-12, föredragande Håkansson, målnummer 1555-1993