RÅ 1994:23
Kommunfullmäktiges beslut om deltagande i en västsvensk EG- representation i Bryssel samt om anslag av medel härför har ansetts kompetensenligt.
Kammarrätten i Göteborg
Kommunfullmäktige i Partille kommun beslutade den 21 november 1991, § 192, att bemyndiga kommunstyrelsen att
teckna avtal i enlighet med förslag till samarbetsavtal om
inrättande av ett västsvenskt EG-kontor i Bryssel och att
medel för ändamålet inom intervallet 44 200 - 71 300 kr
inarbetades under den fortsatta beredningen av budget för
1992. Kommunfullmäktige beslutade den 5 december 1991,
§ 231, att i budget ta upp 180 000 kr om året avseende
näringslivsfrågor.
B-E.E. överklagade besluten och yrkade att de
upphävas, då de överskred fullmäktiges befogenhet eller på
annat sätt stod i strid mot lag. Han anförde följande.
Enligt 1 kap. 4 § kommunallagen fick kommun själv vårda
sina angelägenheter. Enligt praxis fick kommun inte ägna
sig åt utrikespolitik. Av en promemoria som hade upprättats
i ärendet skulle EG-kontoret i Bryssel bl.a. följa och
bevaka EG:s utveckling inom områden som hade särskilt stor
relevans för regionen, marknadsföra regionen som en
attraktiv lokaliseringsort för EG-baserade företag och
bygga ut ett effektivt kontaktnät i EG-administrationen.
Bakgrunden var att Sverige hade lämnat in ansökan om
medlemskap i EG och att de då pågående EES-förhandlingarna
avsågs resultera i att Sverige kom att ingå i EG:s inre
marknad. Partille kommun hade dittills inte haft några
officiella kontakter med EG i Bryssel. Kommunen hade över
huvud taget inte haft några nämnvärda officiella
utlandskontakter förutom idrottsutbyten och
vänortskontakter. Kommunen hade ingen mark som kunde
erbjudas företag, varken EG-baserade eller andra. De var
ännu inte avgjort om Sverige skulle komma att bli medlem i
EG. Detta skulle avgöras av EG:s organ och av svenska
folket i en folkomröstning. Det slutna EES-avtalet hade
underkänts av EG-domstolen och det var ovisst om, och i så
fall när, ett nytt avtal kunde komma till stånd. Genom sina
beslut hade fullmäktige tagit ställning till förväntade
utrikespolitiska händelser som man vid den aktuella tiden
inte visste hur de kom att gestalta sig eller om de
någonsin kom till stånd. Dessutom kom kommunen att få
representation utomlands som med hänsyn till kommunens
utveckling och förutsättningar innebar att kommunen inte
vårdade sina angelägenheter genom ett EG-kontor.
Kommunen hemställde att överklagandet skulle avslås och
anförde följande. De överklagade besluten innebar inte
något utrikespolitiskt ställningstagande eller annan åtgärd
i strid mot kommunallagen. Kommunens beslut att medverka i
ett västsvenskt EG-kontor var ingen utrikespolitisk
handling utan syftade till att tillvarata kommunens och
regionens intressen i ett förändrat Europa. Klaganden
syntes göra gällande att svenska kommuner inte fick
engagera sig i den europeiska gemenskapen förrän det
formella beslutet fattats på riksnivå. Ett sådant
betraktelsesätt vore förödande för Sverige. Det var i
stället mycket viktigt för kommunerna att ha god beredskap
inför omvärldsförändringar. Vidare måste beaktas att
Sverige faktiskt lämnat in en ansökan om medlemskap i EG
och därigenom angett den utrikespolitiska inriktningen. Den
av klaganden åberopade bestämmelsen i 1 kap. 4 §
kommunallagen gav utryck åt den kommunalrättsliga
lokaliseringsprincipen. Denna princip innebar i grunden att
en kommunal åtgärd måste vara knuten till kommunens område
eller dess invånare för att den skulle anses laglig. De
överklagade besluten innebar att Partille kommun,
tillsammans med andra kommuner i regionen, ökade
beredskapen inför framtida händelser till nytta för
kommunen, dess invånare och företag. Besluten innebar inte
något åsidosättande av lokaliseringsprincipen.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (1993-01-21, Wileke, Nyström, Hansson, referent samt särskilda ledamöterna Hägglund och Johansson) yttrade: Enligt övergångsbestämmelserna till kommunallagen (1991:900) skall äldre föreskrifter tillämpas
vid prövningen av kommunalbesvär över beslut som har
meddelats före utgången av år 1991. - Kammarrätten kan
pröva endast om de överklagade besluten är olagliga enligt
någon av de besvärsgrunder som anges i 7 kap. 1 §
kommunallagen (1977:179). Överklagandet kan alltså bifallas
endast om det grundas på att besluten inte har kommit till
i laga ordning, står i strid mot lag eller annan
författning, på annat sätt överskrider det beslutande
organets befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller
annars vilar på orättvis grund. Kammarrätten kan inte
pröva beslutens lämplighet. - Enligt förslaget till det
samarbetsavtal, som kommunen beslutat ansluta sig till
skall samarbetet syfta till att ta till vara Västsveriges
intressen som europeisk ekonomisk region och hävda
kommunernas intressen bl.a. genom att inrätta och driva ett
västsvenskt representationskontor i Bryssel.
Representationskontoret skall fullgöra följande uppgifter:
a) bygga upp ett effektivt kontaktnät inom
EG-administrationen och med andra för Västsverige
intressanta företag och andra organisationer inom EG;
b) aktivt lämna information om den västsvenska regionen och
i övrigt brett verka för regionens intressen;
c) söka information av intresse för Västsverige och
förmedla den till parterna;
d) förmedla kontakter mellan, å ena sidan, avtalsparterna
och andra organisationer i Västsverige och, å andra sidan,
EG-administrationen, företag och andra organisationer inom
EG;
e) i övrigt biträda avtalsparterna och andra organisationer
i Västsverige med uppläggning av studiebesök och annan
informations- och kontaktservice.
Enligt 1 kap. 4 § kommunallagen får kommun och landsting
själva vårda sina angelägenheter. - Nämnda bestämmelse har
fått en allmän formulering för att de kommunala
befogenheterna fortgående skall kunna anpassas efter
samhällsutvecklingens krav (se prop. 1990/91:117 s. 27). -
I bestämmelsen regleras en av de grundprinciper som
begränsar den kommunala kompetensen, nämligen
lokaliseringsprincipen. Den innebär att en kommunal åtgärd
måste vara knuten till kommunens eget område eller dess
invånare för att den skall anses som laglig. I förarbetena
till 1991 års kommunallag (prop. 1990/91:117 s. 149) har
emellertid erinrats om att lokaliseringsprincipen är
försedd med viktiga modifikationer och att inte ens
riksområdet representerar någon undantagslös geografisk
begränsning för kommunala insatser.
Sedan lång tid gäller enligt praxis att det får anses höra
till kommunernas befogenhet att allmänt främja
näringslivets utveckling inom kommunen. En sådan
bestämmelse har numera influtit i 2 kap. 8 § kommunallagen
(1991:900). - Den verksamhet som åsyftas med nu
ifrågavarande samarbetsavtal, i vilket kommunen beslutat
medverka, synes så gott som helt inriktad på att främja
näringslivet inom regionen. Verksamheten kan då inte
allmänt sett sägas vara en exklusiv angelägenhet för
staten. Med hänsyn härtill och det ovan anförda samt de
befogenheter som i praxis tillerkänts kommunerna såvitt
gäller åtgärder av allmänt näringslivsfrämjande slag och
engagemang i t.ex. utställningar, mässor och annan
kollektiv marknadsföring, finner kammarrätten att ett
beslut att i enlighet med samarbetsavtalet inrätta en
EG-representation i Bryssel och att anslå medel härför inte
kan anses utgöra ett överskridande av den kommunala
kompetensen. - Kammarrätten avslår överklagandena.
Hos Regeringsrätten fullföljde B-E.E. sin talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1994-04-14, M. Sjöberg, Bouvin, Berglöf, von Bahr) gjorde samma bedömning som kammarrätten och fastställde kammarrättens dom.