RÅ 1994:76

Länsrätten i Älvsborgs län

R.N. ansökte om ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) på grund av ändrade bostadsförhållanden.

Socialnämnden i Lerums kommun avslog den 16 november 1992 R.N:s ansökan med motiveringen att han hade en oacceptabelt hög boendekostnad och att bostadsförmedlingen hade anvisat honom en bostad, som han inte accepterade.

I överklagande till länsrätten vidhöll R.N. sin ansökan.

Domskäl

Länsrätten i Älvsborgs län (1993-03-08, ordförande Johansson) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd för sitt uppehälle och för sin livsföring i övrigt om detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Det innebär bl.a. att det i första hand ankommer på den enskilde att svara för sin situation och att planera sin ekonomi på sådant sätt, att han i möjligaste mån kan dra försorg om sig. Om han inte klarar det är han i andra hand berättigad till bistånd av allmänna medel och detta skall enligt andra stycket i samma bestämmelse ges i sådan omfattning, att han därmed är tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. - Av utredningen i målet framgår att kostnaden för den lägenhet R.N. tidigare bodde i medförde att han hade medel som översteg den av kommunen godtagbara normen samt att han erbjudits annan bostad inom samma område som han bodde i. Genom att flytta till den dyrare lägenheten får R.N. anses ha brustit i sitt ansvar att planera för sin ekonomi med hänsyn till den ekonomiska situation han befann sig i. Det läkarintyg han åberopat föranleder ingen annan bedömning. Socialnämnden i Lerum får därmed anses ha haft fog för sin bedömning. - Länsrätten avslår överklagandet.

R.N. fullföljde sin talan och anförde i huvudsak följande. Han hade blivit utsatt för trakasserier i sitt bostadsområde i form av bl.a. överfall, föroreningar på dörrmattan och bank på dörren om nätterna. Dessa trakasserier skulle ha fortsatt om han hade bytt bostad inom samma begränsade bostadsområde. Efter alla dessa förföljelser orkade han inte bo kvar längre. När bostadsförmedlingen erbjöd honom en lägenhet i ett annat, betydligt lugnare bostadsområde, sade han genast upp sin lägenhet och flyttade hem till sina föräldrar i väntan på att få flytta in i den nya lägenheten. Så skedde också den 1 november 1992. Trots att han kunde uppvisa ett läkarintyg erbjöds han inte någon tvårumslägenhet. Han accepterade därför en trerumslägenhet. Om kammarrätten inte biföll hans överklagande var han tvungen att sälja eller skänka bort sin lägenhet med stora förluster som följd.

Kammarrätten i Göteborg (1993-06-29, Brydolf, Dellborg-Tengström, Lindwall, referent) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. R.N. bodde tidigare i en tvårumslägenhet i bostadsområdet Hulan i Lerum. Månadshyran uppgick till 3 200 kr. På grund av personliga skäl flyttade han från Hulan i maj 1992. Han köpte en bostadsrättslägenhet om tre rum och kök i Stenkullen dit han flyttade den 1 november 1992. R.N. uppgav den totala boendekostnaden vid ansökningstillfället till 5 255 kr. Hans inkomster vid samma tidpunkt bestod av utbildningsbidrag och resekostnadsersättning om sammanlagt 7 380 kr. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Bidragsberättigade har rätt till bistånd för att uppnå en skälig levnadsnivå. När det gäller kostnader för uppehälle har Regeringsrätten uttalat att en norm som understiger Socialstyrelsens vägledande norm för socialbidrag normalt inte kan anses tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå. Den av Lerums kommun tillämpade normen uppgick för år 1992 till 2 977 kr medan Socialstyrelsens norm för samma år uppgick till 3 258 kr. Vid jämförelse mellan en kommuns norm och Socialstyrelsens måste dock beaktas att skillnader kan föreligga beträffande de kostnadsposter de avser att täcka. Att så skulle vara fallet här har inte gjorts gällande. Mot bakgrund av det anförda finner kammarrätten därför att R.N. bör få förbehålla sig ett belopp om 3 258 kr för sitt uppehälle varje månad. - Vad så gäller boendekostnaden kan följande anföras. Normalt anses en boendekostnad som inte överstiger den av Socialstyrelsen rekommenderade högsta godtagbara kostnaden vid fastställande av underhållsbidrag som skälig. Den omständigheten att R.N. valt att skaffa sig ett boende som är avsevärt dyrare än vad hans ekonomi förmår bära utgör inte skäl att, såsom underinstanserna gjort, endast godta den lägre boendekostnad han tidigare hade. Inte heller utgör de omständigheter som R.N. angett som grund för flyttningen skäl att godkänna en högre boendekostnad än den av Socialstyrelsen rekommenderade högsta godtagbara. Högsta godtagbara boendekostnad för ett hushåll om en person i Lerums kommun uppgår till 4 750 kr i månaden. Vid beräkningen av R.N:s eventuella behov av bistånd bör därför detta belopp godtas som skälig boendekostnad. - För att anses vara tillförsäkrad en skälig levnadsnivå är R.N. således berättigad att förbehålla sig 3 258 kr för uppehälle och 4 750 kr för hyra, dvs., totalt 8 008 kr. R.N. uppbar vid ansökningstillfället 6 875 kr i utbildningsbidrag och 505 kr i reseersättning. Reseersättningen torde svara mot R.N:s resekostnader och bör därför inte räknas med som en inkomst. R.N. är således, från ansökningstillfället och vid i övrigt oförändrade förhållanden berättigad till bistånd med 1 133 kr per månad. - Med ändring av länsrättens dom förklarar kammarrätten R.N. berättigad till bistånd med 1 133 kr per månad från ansökningstillfället och vid i övrigt oförändrade förhållanden.

Socialnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att R.N:s ansökan om bistånd skulle avslås. Nämnden anförde bl.a. följande: R.N:s nuvarande bostad var av s.k. överstandard vad gällde både storlek och kostnad. Om kostnaderna för en bostad var oskäliga gjordes en bedömning om hela eller bara en del skulle täckas av ekonomiskt bistånd. Rätten till bistånd skulle alltid prövas individuellt. Socialstyrelsens norm var vägledande vid denna prövning men borde inte användas som en absolut gräns för rätten till bistånd. Den enskildes situation kunde motivera såväl lägre som högre bidragsbelopp än vad som normen angav. För R.N:s del hade det funnits billigare bostäder att tillgå via socialtjänsten eller genom bostadsförmedlingens försorg men han hade inte varit intresserad utan valt att bo kvar i sin insatslägenhet. Han fick därför själv stå för sin bostadskostnad eftersom den enskilde enligt 6 § socialtjänstlagen själv bär ansvar för att planera sin ekonomi efter sina resurser.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1994-11-21, Wahlgren, Tottie, Bouvin, B. Sjöberg, Rundqvist) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

R.N. bodde våren 1992 sedan fyra år i en hyreslägenhet om 2 rum och kök i bostadsområdet Hulan i Lerums kommun. Med motivering att det förekommit trakasserier från grannar sade han i mars månad upp hyresavtalet och tecknade sig för en bostadsrättslägenhet om 3 rum och kök i bostadsområdet Stenkullen, dit han flyttade den 1 november 1992.

I en den 29 oktober 1992 till socialnämnden ingiven ansökan anförde R.N. att han på grund av de ändrade bostadsförhållandena fått behov av ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen. Han uppgav i ärendet att hans månatliga inkomster - förutom reseersättning om 505 kr - bestod av ett utbildningsbidrag från AMU om 6 875 kr, att hans hyra i Hulan varit 3 200 kr i månaden samt att månadskostnaden för bostadsrättslägenheten i Stenkullen uppgick till 5 925 kr, exklusive amorteringar.

Socialnämnden och länsrätten har vägrat R.N. ekonomiskt bistånd, i korthet med motivering att han ådragit sig en alltför hög boendekostnad. Kammarrätten, däremot, har godtagit en ökad boendekostnad och beräknat R.N:s rätt till bistånd dels efter den av Socialstyrelsen rekommenderade högsta godtagbara bostadskostnaden vid fastställande av underhållsbidrag till 4 750 kr, dels efter Socialstyrelsens norm för uppehälle, uppgående till 3 258 kr mot av kommunen tillämpade 2 977 kr i månaden. Sammanlagt har R.N. beviljats bistånd med 1 133 kr i månaden.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Socialstyrelsen utfärdar regelbundet riktlinjer för vad som vid tillämpningen av 7 kap. 3 § andra stycket föräldrabalken kan anses utgöra en skälig bostadskostnad. Riktlinjerna är alltså avsedda att ange hur mycket en underhållsskyldig förälder äger förbehålla sig för sitt eget boende när underhållsbidrag till barn skall bestämmas. I tabeller anger styrelsen för olika delar av landet och för olika typer av hushåll vad som utgör den genomsnittliga kostnaden men också vad som kan anses som högsta godtagbara kostnad. Syftet med den i riktlinjerna angivna högsta godtagbara kostnaden är att den underhållsskyldige inte skall bli överkompenserad och att ett lägre belopp än det verkliga bör förbehållas, om bostadskostnaden är oskäligt hög med hänsyn till kostnadsläget på orten eller om bostaden får anses vara alltför stor i förhållande till familjens storlek (prop. 1978/79:12 om underhåll till barn och frånskilda, m.m. s. 100).

Socialstyrelsens riktlinjer kan tjäna till vägledning också när en bidragssökandes behov av ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen skall bedömas (Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:4 s. 17). Den skillnaden föreligger dock att enligt föräldrabalkens regelsystem den underhållsskyldige förutsätts själv kunna svara för hela sin boendekostnad - något som i realiteten innebär en övre gräns för kostnaden - och att den i riktlinjerna angivna högsta godtagbara kostnaden därför bara anger ett tak, ovanför vilket den faktiska boendekostnaden normalt inte tillåts påverka underhållsbidragets storlek. Vid biståndsprövningen enligt 6 § socialtjänstlagen - där den sökande ofta inte själv klarar hela sin boendekostnad - gäller i stället den i lagrummet angivna målsättningen att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Häri ligger inte bara ett krav på en viss miniminivå utan också en anvisning om att bistånd inte skall utgå i sådan omfattning att sökanden på samma sätt som den underhållsskyldige vid motsvarande beräkning av underhållsbidrag skulle bli överkompenserad.

Den biståndssökande kan alltså inte räkna med att vara bibehållen vid en hög boendestandard, om en lägre sådan är tillräcklig för att han skall vara tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. Inte heller kan han räkna med att erhålla bistånd upp till högsta godtagbara kostnad på orten för att höja sin boendestandard, annat än i den mån han kan visa att höjningen erfordras för att ge honom en skälig levnadsnivå. Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara kostnad i underhållsmål kan vara vägledande men aldrig ersätta den individuella behovsprövning som 6 § socialtjänstlagen förutsätter.

R.N. var då han sökte bistånd 30 år och ensamstående. Han hade inkomster som före lägenhetsbytet täckte såväl bostadskostnaderna som kostnaderna för uppehälle, vare sig de senare beräknades enligt kommunens eller enligt Socialstyrelsens biståndsnorm. Han var mitt inne i en tvåårig utbildning och kunde under den närmaste framtiden inte räkna med andra inkomster än det utbildningsbidrag som han fortlöpande uppbar. R.N. har inte gjort gällande annat än att tvårumslägenheten i Hulan i och för sig höll tillräckligt hög standard för hans behov utan har motiverat bytet till en större lägenhet i huvudsak med att denna var fördelaktigare inför eventuell familjebildning eller framtida bostadsbyte. Ingenting i målet tyder heller på att det varit omöjligt för honom att byta till en likvärdig lägenhet på annan plats inom kommunen. R.N. har sammanfattningsvis inte förmått visa att bytet till den större lägenheten var nödvändigt för att tillförsäkra honom en skälig levnadsnivå. Han har därför inte rätt till ekonomiskt bistånd för att täcka de merutgifter han ådragit sig genom lägenhetsbytet. Socialnämndens talan skall således bifallas.