Kammarrätten i Stockholm

M-L.O. överklagade beslutet. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. B.J:s föräldrar hade skilts, varefter hans mor gifte om sig med B.H. Denne avled år 1981. B.J. hade haft dålig kontakt med sin styvfar och kände sig alltid missgynnad i förhållande till sina halvsyskon. M-L.O. var övertygad om att B.J. inte skulle ha accepterat att begravas tillsammans med styvfadern utan skulle ha föredragit en egen familjegrav. Hon hade förvärvat rätten till en gravplats på Skogskyrkogården med utrymme för flera personer och ansåg att det förelåg särskilda skäl att flytta askan efter B.J. till denna gravplats.

S.H., B.J:s mor och innehavare av rätten till gravplatsen på Munsö kyrkogård, förklarade i ett yttrande att hon motsatte sig flyttning.

Länsstyrelsen i Stockholms län (1992-05-11) yttrade: Enligt 6 kap. 1 § andra stycket begravningslagen (1990:1144) får tillstånd till flyttning av gravsatt aska meddelas om det finns särskilda skäl för det och om det är klarlagt var askan skall gravsättas på nytt. - Enligt motiven till lagrummet bör vägledande för bedömningen vara vad den avlidne själv kan ha uttryckt för önskemål om sin gravsättning. Omständigheterna kan också vara sådana att det finns skäl att anta att den avlidne skulle ha delat de efterlevandes syn på var en slutlig gravsättning hellre borde ha skett. (Se prop 1990/91:10 s. 36 och 37). - Länsstyrelsen har vid sin bedömning av vad som kan anses vara särskilt skäl i begravningskungörelsens mening tillämpat ett restriktivt betraktelsesätt med hänsyn till bland annat upprätthållande av gravfriden. Såsom särskilda skäl har ansetts en persons muntliga eller skriftliga önskemål om viss placering av den egna askan, om önskemålet av någon orsak inte kommit att uppfyllas vid den ursprungliga begravningen. - Av handlingarna i ärendet framgår inte att B.J. i sin livstid uttryckt önskemål om sin gravsättning. Länsstyrelsen finner därför inte sådana särskilda skäl föreligga som motiverar att tillstånd till flyttning av hans aska skall lämnas. - Länsstyrelsen lämnar överklagandet utan bifall.

I överklagande hos kammarrätten vidhöll M-L.O. sin ansökan.

Kammarrätten i Stockholm (1992-09-28, Anclow, Svensson, referent, Schele) delade länsstyrelsens bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

M-L.O. fullföljde sin talan och anförde i huvudsak följande: B.J., som var hennes fästman, avled hastigt. Även om de inte hade diskuterat frågan om gravsättning, visste hon bestämt att han inte ville bli begravd tillsammans med sin styvfar som han inte kom överens med under sin livstid. B.J:s mor ombesörjde begravningen och M-L.O. kände sig lurad av henne när det gällde placeringen av urnan i styvfaderns grav. Hon ville ha en egen gravplats för B.J. som hon och sonen kunde gå till. Efter det att B.J:s mor under år 1992 avlidit och blivit begravd i samma grav som sonen fick dennes namn inte plats på gravstenen. Namnet skulle i stället komma att finnas på en liten liggande platta bredvid graven.

Prövningstillstånd meddelades.

Kyrkogårdsutskottet i Ekerö pastorat motsatte sig i yttrande att askan efter B.J. flyttades.

Svenska kyrkans centralstyrelse avgav yttrande. I en för mål I-IV gemensam del av yttrandet anfördes:

Allmänt

Kravet på griftefrid har ställts sedan kyrkans allra äldsta tid, om än termen är förhållandevis sen i de västerländska språken. Detta krav har sitt ursprung i en allmänmänsklig pietet gentemot de döda som har funnits och finns i alla kulturer. Grunden för kravet är alltså inte specifikt kristen utan hänför sig till skapelseplanet. - Att man med kristen tradition inte handskas godtyckligt med den döda kroppen, går ytterst tillbaka på synen på människan såsom Guds skapelse och kroppen som den helige Andes tempel. - Detta synsätt har genom åren präglat de regelverk som från tid till annat reglerat ämnesområdet - kyrkligt som världsligt. - Griftefridsbegreppet har ställts upp av samhället. I fråga om kränkning av rätten till griftefrid rör det sig om handlingar som kan anses strida mot det allmänna pietetskravet - inte mot någon enskild individs åsikter. Därvid gäller att en kränkning kan anses föreligga även om kvarlevorna inte kan sägas vara i någons ägo. Här skall särskilt framhållas att ingen enskild kan göra anspråk på någon form av dispositions-, ägande-, eller annan rätt till en död kropp.

Våra utgångspunkter

Vår utgångspunkt har varit förarbetena till den nuvarande begravningslagstiftningen och den där formulerade grundsynen. - En annan utgångspunkt har varit rättspraxis på området, liksom de pastorala och teologiska aspekter som framförts av Biskopsmötets arbetsutskott.

Vår principiella syn

En gravsättning är principiellt alltid definitiv. Denna syn överensstämmer med utvecklad rättspraxis och kyrkans syn på griftefriden. Inget har inträffat genom åren som ger anledning frångå denna uppfattning. - Den restriktiva hållningen till flyttning av gravsatt stoft eller aska bör därför också fortsättningsvis vara den strikta huvudregeln. Från kyrklig synpunkt är det i sammanhanget särskilt viktigt att framhålla att en utveckling där stoft och aska får fungera som medel i olika konflikter måste motarbetas. Biskopsmötets arbetsutskott har i sammanhanget framhållit att kyrkogårdar och begravningsplatser inte heller får betraktas som platser för tillfällig placering av stoft eller aska. Denna uppfattning har också stöd i lagstiftning och praxis. - De undantag från huvudregeln som kan komma ifråga enligt begravningslagstiftningens förarbeten (prop. 1990/91:10 s. 35 ff.) skall tillämpas restriktivt. Det skall vidare särskilt uppmärksammas att ingen kan göra rättsanspråk på en död kropp.

Beträffande förevarande mål yttrade centralstyrelsen:

Den avlidne har inte uttryckt någon egen vilja avseende sin gravsättning. Denna har skett i en familjegrav på Munsö vars gravrättsinnehavare då var den avlidnes moder, som - liksom den avlidnes syskon - bestämt motsatt sig en flyttning. Den avlidnes anknytning till Munsö genom uppväxt m.m. är påtaglig. Flyttningen är inte heller att betrakta som en sammanföring av makar i rättslig mening. - Målet fokuserar frågan om enskild persons möjlighet att rättsanspråk på en död kropp. Sådana anspråk kan som framgått ovan inte ställas. - Överklagandet avstyrks.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund avgav yttrande, varvid förbundet i en för mål I-IV gemensam del av yttrandet anförde:

1. Huvudregeln

Förbundet vill inledningsvis erinra om att enligt 6 kap. 1 § begravningslagen får stoft eller aska som gravsatts på allmän begravningsplats inte flyttas från gravplats för att gravsättas någon annanstans. - Huvudregeln är sålunda att en gravsättning är definitiv. - I förarbetena till begravningslagen, Begravningslagen, prop 1990/91, s. 34-37 och 102-103, har föredragande statsrådet redovisat skälen härför. Sålunda hänvisas till respekten för gravfriden. - Det är angeläget att respekten för gravfriden upprätthålles och detta utan åtskillnad mellan stoft och aska. - Förbundet delar denna uppfattning.

2. Särskilda skäl

Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning om det finns särskilda skäl för det. Som ytterligare villkor anges att det skall vara klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt. - I förarbetena till begravningslagen utvecklas närmare vilka skäl som är att anse som särskilda. Sammanfattningsvis torde följande skäl anses som särskilda.

Misstag

Ett misstag vid gravsättningen får anses som ett särskilt skäl. Misstaget kan bestå i att gravsättningen skett i fel grav. Misstaget kan bero på felaktiga uppgifter på gravkarta eller felaktiga uppgifter från begravningsbyrån som ombud för de anhöriga. Misstaget bör enligt förbundets mening kunna dokumenteras för att anses som ett särskilt skäl.

Sammanföring

Sammanföring av makar eller sammanföring av föräldrar och ett minderårigt barn anses enligt förarbetena vara särskilda skäl att flytta gravsatt stoft eller aska. Här måste dock en avvägning göras med hänsyn till principen om gravfridens bevarande. - Vid en avvägning bör man enligt förbundets mening beakta bestämmelsen i 5 kap. 1 § begravningslagen vari föreskrivs att när någon avlidit bör hans önskan om gravsättningen såvitt möjligt följas. Där gravsättningen sker får den anses ske enligt den avlidnes önskan - eller vad de anhöriga, närstående eller den som annars ordnar med gravsättningen uppfattar vara den avlidnes önskan. Det torde inte vara vanligt att människor i sin livstid ger uttryck för sin önskan om plats för gravsättningen. Det är en fråga man överlämnar åt sina anhöriga att närmare ta ställning till. - I målet M.T. (III) kan noteras att gravsättningen av den sist avlidne föräldern ännu inte ägt rum enligt uppgift som förbundet inhämtat från kyrkogårdsmyndigheten i Malmö. Fråga föreligger sålunda ej att sammanföra makar.

Flykting

Flykting och invandrare som återvänder till sitt hemland bör enligt förarbetena till begravningslagen ges rätt att flytta gravsatt stoft och aska. Enligt förbundets mening bör rätten gälla under förutsättning att det vid tidpunkten för dödsfallet inte var möjligt att gravsätta i hemlandet.

Bekvämlighetsskäl - ej särskilt skäl

I mål M-L.S. (IV) åberopas som skäl för ansökan om flyttning av gravsatt stoft bl.a. fysiska svårigheter att besöka gravplatsen. - Förbundet har från kyrkogårdsmyndigheten erfarit att som skäl för flyttning av gravsatt stoft och aska åberopas exempelvis långt avstånd till begravningsplats, handikapp, dåliga bussförbindelser - skäl som sammanfattningsvis kan benämnas bekvämlighetsskäl.

Förbundet vill erinra om att enligt Statistiska Centralbyrån byter man bostadsort tio gånger under livstiden i genomsnitt - fyra gånger inom församlingen och sex gånger över församlingsgräns. Över kommungräns flyttar man tre gånger i medeltal. Flyttning från den ort där gravplatsen är belägen med åtföljande svårigheter att regelbundet besöka gravplatsen kan därför enligt förbundets mening inte anses som ett särskilt skäl. - Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att kyrkogårdsmyndigheterna erbjuder gravrättsinnehavarna att mot ekonomisk ersättning hålla gravplatsen i ordnat och värdigt skick.

3. Respekten för avlidna

Förbundet har noterat de strävanden som sker att öka respekten för avlidna. Förbundet vill här hänvisa till transplantationsutredningens betänkande Kroppen efter döden, SOU 1992:16. I betänkandet behandlas bl.a. frågan om griftefrid - s. 60, 272. Sammanfattningsvis kan konstateras att det är ett allmänt intresse att avlidna behandlas pietetsfullt dvs. med tillbörlig respekt och vördnad. Att värna om pieteten är sålunda ett allmänt intresse. Principiellt spelar den enskildes uppfattning om griftefriden en underordnad roll. - Förbundet ansluter sig till detta synsätt som även bör gälla gravsatt stoft och aska.

4. Praktiska hinder

Förbundet vill avslutningsvis peka på bestämmelserna i 2 kap. 13 § begravningslagen vari föreskrivs att graven inte får öppnas på sådant sätt att stoft eller aska skadas. - Även arbetsmiljöskäl kan utgöra hinder för flyttning av gravsatt stoft eller aska.

Beträffande förevarande mål anförde förbundet:

I mål M-L.O. har klaganden väsentligen som särskilt skäl åberopat familjeförhållanden. Förbundet finner ej särskilda skäl föreligga för bifall till ansökan.

Ledamöterna Lisen Ridne, Brita Pepling och Clary Högborg i pastoratförbundets styrelse reserverade sig och anförde bl.a. följande:

Ett dödsfall innebär oftast en stark och oplanerad påfrestning för nära efterlevande. Att i den situationen handla planmässigt och analytiskt sker sällan. Det är lätt att oreflekterat följa erbjudna förslag eller initiativ, i en sorts tacksamhet över att någon tar sig an en del av det som måste ske. Sådana initiativ eller förslag kan komma från ex. släktingar eller begravningsentreprenör. - Även brist på information kan vara orsak till godtagande av förslag. Släktingar, begravningsentreprenörer, kyrkogårdsförvaltningar och officianter ser dödsfallet och dess praktiska handhavande som rutinåtgärder, där det rationella förbiser efterlevandets känslor i sorgearbetets förlängning. - Att ha en grav att gå till, att få vila i samma grav, är två mycket ofta preciserade behov. Som vi skall har respekt för. - Principer eller paragrafer får aldrig bli en sorts självändamål. Som skall följas därför att de finns. Icke ens om det handlar om gravfrid. De relationer, som ligger till grund för att människor tar det svåra steget att vilja flytta en gravsatt aska eller ett stoft, är också värda respekt. - Gravfrid kan ses ur olika aspekter. Den enklaste är att friden består i att askan/stoftet vilar orört och ostört i evighet. Men den friden är en chimär i det historiska perspektivet, även kortsiktigt. - Sedan kan vi tala om den gravfrid vi, med jordiskt känslomässiga mått, kan lägga i att följa livets tillsammanvarande in i döden. Vi talar i termer om sammanförande. Sammanförande av makar eller sammanförande av föräldrar och barn. - Men vi kan också se gravfrid i skenet av att någon har en grav att gå till. Stilla sin sorg genom kärleksfull vård. I vetskap om att där, just där ligger den man hade så kär. En sorts levandets och dödens gemensamma frid. - Vi kan aldrig påstå att begravningsplatsens enda ändamål är att härbärgera kvarlevor. Begravningsplatsen fyller i hög grad många människors behov av fortsatt omtanke och kärlek och stillande av sorg genom närhet. - Det är så lätt för oss, i vårt inrutade och rationella tänkande, att slå fast ett antal för alla och alltid gällande fyrkantiga paragrafer och inte våga tillåta oss att hjälpa en människa till möjlighet att få känna närhet och omtanke om en död anhörig i en grav. - Paragrafer får aldrig upplevas som en livslång bestraffning för att man i sorgens och förtvivlans dagar följde råd eller förslag, som sedan ger ånger och förtvivlan över att handlandet blev fel.

De skiljaktiga ledamöterna ansåg att M-L.O:s överklagande skulle bifallas.

Regeringsrätten (1994-11-11, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Swartling, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 kap. 1 § begravningslagen får stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats inte flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans. Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning om det finns särskilda skäl för det och om det är klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt.

Syftet med de restriktiva bestämmelserna om flyttning av gravsatt stoft eller aska är att slå vakt om gravfriden. Denna får brytas bara om särskilda skäl motiverar det. I förarbetena till begravningslagen anförs som typfall då flyttning bör kunna medges att misstag skett vid gravsättningen, att en sammanföring av makar eller av föräldrar och minderårigt barn aktualiseras samt att en flykting eller invandrare i vissa fall bör tillåtas att till sitt hemland föra med sig stoftet eller askan av en i Sverige avliden anhörig (prop. 1990/91:10 s. 35).

Vägledande för bedömningen av frågan om särskilda skäl finns för en flyttning bör enligt förarbetena vara vad den avlidne själv kan ha uttryckt för önskemål om sin gravsättning. För det fall att den avlidne inte givit klart uttryck för något önskemål kan följande uttalanden i förarbetena vara av betydelse (prop. s. 36 37). Mot en flyttning kan tala att stoftet eller askan blivit gravsatt i en familjegrav eller på en ort där den avlidne hade en naturlig anknytning t.ex. genom att han eller hon varit verksam där en stor del av sitt liv. För en flyttning kan däremot tala att gravsättning skett på en ort där den avlidnes hemvist var av mer kortvarig eller tillfällig natur. Gravsättningen kan då ibland bero mera av omständigheterna vid dödsfallet än av noga genomtänkta beslut från de efterlevandes sida. Som regel bör vidare krävas att den avlidne haft någon form av anknytning till den plats dit flyttningen avses ske. Det kan t.ex. vara fråga om den avlidnes eller ett par makars gemensamma uppväxtort, dit den efterlevande flyttat tillbaka efter dödsfallet. I sådana fall kan det finnas skäl att anta att den avlidne skulle ha delat de efterlevandes syn på var en slutlig gravsättning hellre borde ha skett. Ett sådant antagande stärks, om den avlidne hade någon släktanknytning till platsen, om föräldrarna hade en familjegrav där eller om den avlidne i livstiden gärna sökte sig dit och kanske hade en fritidsbostad på orten osv.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. B.J. har gravsatts i sin styvfars familjegrav på Munsö kyrkogård, i vilken grav också hans mor sedermera blivit gravsatt. M-L.O., som inte sammanbodde med B.J. men som tillsammans med honom har en son född 1982, vill flytta askan till Skogskyrkogården i Stockholm där hon förvärvat rätten till en gravplats. B.J:s mor och halvsyskon har motsatt sig flyttningen.

Till stöd för sin begäran om flyttning har M-L.O. anfört främst att B.J. enligt hennes bestämda uppfattning inte önskade bli gravsatt på samma plats som styvfadern samt att hon och sonen betraktat sig som en familj tillsammans med B.J. och vill ha en egen gravplats att besöka. Hon har också åberopat att B.J:s namn inte fått plats på den gravsten som finns uppställd vid familjegraven på Munsö kyrkogård.

Regeringsrätten gör följande bedömning. Det är ostridigt att B.J. inte hade uttryckt några egna önskemål beträffande gravsättning. Han har gravsatts i den familjegrav där numera också hans mor är gravsatt. Enligt vad handlingarna utvisar har han haft en egen anknytning till den kommun - Ekerö kommun - där gravplatsen är belägen. Mot denna bakgrund kan vad M-L.O. anfört till stöd för en flyttning av hans aska inte anses medföra att det i 6 kap. 1 § begravningslagen uppställda kravet på särskilda skäl är uppfyllt. Hennes talan kan därför inte bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller.

F.L. överklagade kyrkorådets beslut.

I yttrande över F.L:s överklagan anförde kyrkorådet följande. Grav får inte öppnas på ett sådant sätt att stoft eller aska skadas. Gravsättning av ifrågavarande stoft gjordes för drygt fyra år sedan. Kyrkorådet förmodar att stoftet gravsatts med urna av förgängligt material. Det torde därför vara omöjligt att gräva upp urnan utan risk för att askan skadas, eftersom urnan med största sannolikhet redan sönderfallit. Vidare har kyrkorådet inte ansett de av F.L. angivna skälen vara att jämställa med av lagstiftaren avsedda särskilda skäl. En flyttning skulle dessutom stå i strid med respekten för gravfrid.

Länsstyrelsen i Norrbottens län (1991 11 06), som biföll överklagandet och därmed upphävde kyrkorådets beslut, yttrade: Om urna - Fonus begravningsbyrå i Luleå har den 31 oktober 1991 upplyst att dödsboet efter R.L. köpt en järnurna (nr 611). Dess hållbarhetstid är ca 15 år. Risk för att askan skulle skadas kan rimligen inte föreligga. - Särskilda skäl - Det F.L. framfört i sin ansökan, i överklagandet och vid telefonsamtal är särskilda skäl för att flyttning av urnan skall få ske. Framför allt tar länsstyrelsen hänsyn till att den efterlevande familjen L. inte längre har anknytning till Luleå, att familjen flyttat till ort som en av familjemedlemmarna har stark anknytning till och att F.L:s önskemål är att under sin livstid få hustruns stoft flyttat till Orsa där han själv vill bli gravsatt. - Gravsättning i Orsa - Kyrkogårdsförvaltningen i Orsa har bekräftat att hinder inte finns för gravsättning där.

Kyrkorådet överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att länsstyrelsens beslut skulle upphävas. Till stöd för sin talan anförde kyrkorådet i huvudsak att askan efter R.L. borde åtnjuta gravfrid samt att den omständigheten att F.L. hade bytt bosättningsort inte utgjorde särskilda skäl för flyttning av askan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde i yttrande att det förelåg beaktansvärda särskilda skäl att F.L. bl.a. på grund av sin höga ålder fick sin önskan om flyttning av makans kvarlevor uppfylld under sin livstid.

F.L., som bestred bifall till överklagandet, anförde bl.a. att han vid sin bortgång skulle gravsättas på Orsa kyrkogård och då ville ha sin maka begravd vid sin sida. Vidare anförde F.L. att varken han eller hans maka har någon förankring i Norrbotten samt att han - om han förvägras flytta askan till Orsa kyrkogård - aldrig mera kunde besöka sin makas grav och vårda minnet efter henne.

Kammarrätten i Sundsvall (1993 01 14, Sjöberg, Ejvinson, Forsberg, referent) yttrade: I 6 kap. 1 § begravningslagen stadgas att stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats inte får flyttas för att gravsättas någon annanstans. Tillstånd får dock ges till sådan flyttning, om det finns särskilda skäl för det och det är klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt. I förarbetena till lagen (prop 1990/9l:10 s. 35 ff.) anger departementschefen att det är angeläget att respekten för gravfriden upprätthålls och att man därför har en restriktiv grundinställning till framställningar om flyttningar. Vidare uttalas (a.a. s. 37) att den praxis i tillståndsärenden av nu ifrågavarande slag, som regeringen före den nya lagens ikraftträdande den 1 april 1991 tillämpat, fortfarande kan vara vägledande. En första förutsättning för medgivande till flyttning är enligt departementschefen givetvis att den inte strider mot den avlidnes i livstiden uttalade önskan om plats för gravsättningen. Vidare bör som regel krävas att den avlidne haft någon form av anknytning till den plats dit flyttning avses ske. Det kan t.ex. vara fråga om den avlidnes eller ett par makars gemensamma uppväxtort, dit den efterlevande flyttat tillbaka efter dödsfallet. Regeringen har i vissa fall medgett flyttning då det har varit fråga om att sammanföra makar eller föräldrar och ett minderårigt barn i en gemensam grav. Flyttning har i dessa fall som regel endast medgetts om omständigheterna varit sådana att den sist avlidne inte kunnat gravsättas i samma grav som den som tidigare avlidit. - Av den utredning som förebringats i målet framgår inte att F.L. eller hans maka har haft någon tidigare anknytning till Orsa. Ej heller har visats att något hinder föreligger för F.L. att vid sin bortgång gravsättas tillsammans med sin maka i Nederluleå församling. Vid angivna förhållanden och då den omständigheten att F.L. avflyttat till Orsa och vad han i övrigt anfört inte utgör sådana särskilda skäl som krävs för tillstånd till flyttning av askan efter R.L. skall kyrkorådets överklagande bifallas. - Med bifall till överklagandet upphäver kammarrätten länsstyrelsens beslut och fastställer kyrkorådets beslut av den 19 augusti 1991.

Hos Regeringsrätten vidhöll F.L. i överklagande sin ansökan att få flytta den gravsatta askan efter sin maka R.L. från kyrkogården i Gammelstad, Nederluleå församling, till Orsa kyrkogård, Orsa församling. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande. Han bodde numera i Orsa. Där bodde också hans dotter med familj. Vid sin bortgång ville han gravsättas på Orsa kyrkogård. Hans hustru hade inte uttryckt något önskemål att bli begravd på en viss plats. Den enda överenskommelse som makarna hade träffat innebar att de skulle kremeras och vila tillsammans. Han och hans dotter ville ha möjlighet att besöka och vårda minnet av den avlidna. Detta betydde mycket både för honom och hans dotter.

Prövningstillstånd meddelades.

Kyrkorådet i Nederluleå församling, som bestred bifall till ändringsyrkandet, anförde bl.a. följande. Gravsatt stoft och aska skulle efter gravsättningen åtnjuta gravfrid. De anhöriga skulle ges god tid att överväga sitt val av gravplats. Under sin livstid bytte människor ofta vistelseort på grund av arbete och andra skäl. Stoft och aska kunde inte betraktas som en del av flyttgodset och därmed flyttas till den nya bosättningsorten som kunde vara av mer eller mindre varaktig natur. Att värna om pieteten var ett allmänt intresse. En ökad rätt att flytta stoft och aska skulle motverka dessa strävanden.

Svenska kyrkans centralstyrelse anförde i yttrande beträffande förevarande mål följande (vad avser allmänna överväganden se under I).

Båda makarna har uttryckt sin bestämda vilja att få vila tillsammans. Anknytningen till Luleå är påtaglig genom långvarig bosättning och är från lagstiftarens utgångspunkt starkare än den till Orsa. Den kvarvarande makens anknytning dit har visserligen förstärkts genom hans egen flyttning dit och anskaffning av gravplats där, men är inte av den karaktären som lagstiftaren förknippat med anknytningsmomentet (hembygd, uppväxtort). - De av kyrkogårdsförvaltningen åberopade skälen beträffande askurnans skick emotsägs av de upplysningar länsstyrelsen i Norrbottens län inhämtat på denna punkt. - Vid en sammanvägd bedömning bör kravet på respekt för gravfriden ta över makarnas uttalade önskan om gemensam gravplats särskilt som anknytningsmomentet inte strikt betraktat kan anses tillgodosett. - Överklagandet avstyrks.

Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund anförde i yttrande beträffande förevarande mål följande (vad avser allmänna överväganden se under I).

F.L. har väsentligen som särskilt skäl åberopat flyttning från den ort där gravplats var belägen. Förbundet finner att särskilda skäl ej föreligger för bifall till överklagandet.

Ledamöterna Lisen Ridne, Brita Pepling och Clary Högborg reserverade sig och anförde i förevarande mål att Regeringsrätten skulle bifalla F.L:s överklagande.

Regeringsrätten (1994-11-11, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 kap. 1 § ---- (= Regeringsrättens dom I första-tredje styckena) ---- på orten osv.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. F.L. och hans hustru R.L. bosatte sig i Luleå för att bo i närheten av dottern och hennes familj. R.L. avled den 5 juli 1987. Urnan med askan efter henne gravsattes den 20 augusti samma år på Gammelstads kyrkogård. Dotterns familj flyttade till Orsa och även F.L. bosatte sig där år 1990. R.L. hade ingen tidigare anknytning till Orsa. Hon har inte uttryckt någon vilja att bli begravd i Orsa. Hennes önskan har varit att makarna skulle få vila i samma grav. De nu angivna omständigheterna är emellertid, med hänsyn till att den aktuella bestämmelsen skall tillämpas restriktivt, inte sådana att de kan anses innefatta särskilda skäl att nu medge flyttning av askan från gravplatsen på Gammelstads kyrkogård.

Kyrkogårdsnämnden

Kyrkogårdsnämnden beslutade den 26 september 1991 att avvisa ansökningen eftersom M.T. inte var antecknad som gravrättsinnehavare.

M.T. överklagade beslutet.

I yttrande över överklagandet förklarade kyrkogårdsnämnden att M.T. var behörig att föra talan och anförde följande: En orubblig förutsättning för flyttning av urna var enligt 2 kap. 13 § begravningslagen att askan ej skadas. Eftersom askan i förevarande fall gravsatts i oktober 1961, alltså för 30 år sedan, torde nedbrytningen av urna och aska ha gått så långt att en flyttning skulle bli omöjlig att genomföra. För tillstånd till flyttning behövdes enligt 6 kap. 1 § sagda lag dessutom att särskilda skäl förelåg. De av M.T. åberopade skälen uppfyllde ej sagda krav. Eftersom askan efter modern ännu ej var gravsatt, torde makarna kunna sammanföras i den avlidne mannens gravplats. Kyrkogårdsnämnden avstyrkte bifall till överklagandet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (1992-01-24) yttrade: Enligt 6 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) får aska som gravsatts på en begravningsplats inte flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans. Undantag får dock medges om det finns särskilda skäl. - Det är av stor vikt att värna om gravfriden. Det innebär att man bör vara mycket återhållsam när det gäller att flytta gravsatt aska. En förutsättning för flyttning av askurna är enligt 2 kap. 13 § begravningslagen att askan inte skadas. Så skulle med stor sannolikhet ske i detta fall pga. den tid som förflutit sedan urnan gravsattes. De skäl Ni anfört för flyttningen kan inte betraktas som "särskilda". - Länsstyrelsen finner att kyrkogårdsnämnden haft fog för sitt beslut sedan det omprövats i samband med överklagandet. - Länsstyrelsen avslår överklagandet.

I överklagande vidhöll M.T. sin ansökan och anförde i huvudsak följande. En urna i brons, som ej varit i kontakt med jord utan stått i urnkammare, torde ej ha blivit utsatt för någon nedbrytning. Askan skulle därför inte skadas av en flyttning. Enligt en kyrkogårdsvaktmästare i Räng, vilken hon hade kontaktat, var en bronsurna helt intakt då den flyttades efter 17 år i jorden. Det skäl som hon ansåg vara ett särskilt var hennes mors önskan att få vila tillsammans med hennes far på Rängs kyrkogård. Människans egen önskan om gravplats var ett sådant skäl som motiverade den begärda flyttningen. - M.T. åberopade även ett yttrande från regionchefen Åke Palmgren, Fonus, om förutsättningarna för flyttning av askurna som gravsatts i kammare år 1961.

Kammarrätten i Göteborg (1992 04 14, Jarnevall, Ståhlgren, referent, Setterberg) yttrade: Det som M.T. anfört och åberopat i målet visar inte att en flyttning av hennes fars askurna kan ske utan att askan skadas. Av denna anledning och av skäl som länsstyrelsen i övrigt har anfört i sitt beslut bör flyttningen inte få äga rum. - Kammarrätten avslår överklagandet.

I överklagande hos Regeringsrätten vidhöll M.T. sin ansökan och anförde, utöver vad hon uppgivit i underinstanserna, i huvudsak följande. Det var hennes föräldrars gemensamma önskan att få vila tillsammans i Räng. När fadern, H.B., dog endast 47 år gammal blev det en chock för modern, I.B. Modern blev deprimerad och ingen tänkte på att fråga om fadern hade haft något önskemål om begravningsplats eller vad modern hade för uppfattning. Alla tog för givet att han skulle ligga i släktgraven. Att han begravdes där var ett misstag som aldrig hade skett om modern varit kapabel att själv bestämma över begravningen.

Prövningstillstånd meddelades.

Kyrkogårdsnämnden i Malmö anförde i yttrande att de av M.T. åberopade skälen ej var sådana att särskilda skäl kunde anses föreligga och anförde bl.a. följande. Urnan hade gravsatts år 1961 dvs. för mer än 32 år sedan. Även om urnan var av brons och nedsatt i en urnkammare skulle askan komma att skadas vid en flyttning. Urnans lock, som i regel satt i botten på urnan, var ej av brons utan hade säkerligen efter dessa år brutits ner. Vid en flyttning skulle därför aska tränga ut ur urnan. Dessutom hände det ofta att urnkammare var fyllda med vatten. Skulle det vara så i detta fallet kunde aska redan ha kommit ut ur urnan.

Svenska kyrkans centralstyrelse anförde i yttrande beträffande förevarande mål följande (vad avser allmänna överväganden se under I).

Den först avlidne maken har inte uttryckt några önskemål om gravsättning på annan plats än den nuvarande. Här må särskilt noteras att den åberopade anknytningen till fritidsbostaden funnits under lång tid före dödsfallet (mer än 10 år). Den avlidne fadern var vidare verksam och bosatt i Malmö under lång tid och är gravsatt i en släkten tillhörig grav. Gravsättningen har skett för mer än 30 år sedan. Makan till den avlidne mannen har enligt klaganden uttryckt som sin sista vilja att få gravsättas tillsammans med sin man på Rängs kyrkogård. Ett utlåtande från Fonus angående askurnans beständighet m.m. kan ifrågasätta Malmö kyrkogårdsförvaltnings uppfattning om risken för skada. - Vid en sammanvägd bedömning skulle å ena sidan kunna hävdas att det mot bakgrund av departementschefens uttalanden i prop. 1990/91:10 om en generösare syn på önskemålen om sammanföring av makar, skulle kunna finnas skäl för bifall till besvären. - Å andra sidan har den först avlidne maken inte uttryckt några önskemål om gravsättning på annan plats än den nuvarande trots att den av klaganden åberopade anknytningen till fritidsbostaden funnits under lång tid före dödsfallet. Gravsättningen har vidare skett i en familjegrav för mer än 30 år sedan. - Överklagandet avstyrks.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund fann i yttrande beträffande förevarande mål enhälligt att särskilda skäl ej förelåg för bifall till överklagandet (vad avser allmänna överväganden se under I).

Regeringsrätten (1994 11-11, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 kap. 1 § - - (= Regeringsrättens dom I första-tredje styckena) - - på orten osv.

Av handlingarna i målet framgår att H.B. avled år 1961 och hans maka I.M-L.S:s år 1991. Det är i och för sig möjligt att utan flyttning sammanföra askan efter dem, eftersom I.B. ännu inte blivit gravsatt. I.B. tillhörde emellertid vid sin bortgång Rängs församling och har i livstiden uttryckt önskemål om att bli gravsatt där tillsammans med sin tidigare avlidne make.

Anknytning till Rängs församling föreligger för H.B:s del på så sätt att makarna B. köpte sig ett sommarhus där år 1947 och att de gärna sökte sig dit på fritiden. Enligt vad som uppgivits i målet avled H.B. på detta sommarställe. Vid den tidpunkten var han emellertid sedan en längre tid bosatt i Malmö, där båda makarna hade vuxit upp och varit verksamma. H.B., som hastigt avled i en ålder av 47 år, blev gravsatt i Malmö i en familjegrav som hans farfar en gång hade förvärvat. Denna gravsättning har med hänsyn till hans anknytning till Malmö inte visats ha skett av misstag. Inte heller är i övrigt omständigheterna i målet sådana att de kan anses innefatta särskilda skäl att nu - efter mer än 30 år - medge en flyttning av hans aska från gravplatsen i Malmö. M.T:s ansökan kan på grund därav - oavsett om en flyttning är möjlig att genomföra med hänsyn till risken för att askan skadas - inte bifallas.

M-L.S. överklagade beslutet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (1991 10 29) yttrade: Enligt 6 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) får stoft eller aska som gravsatts på en begravningsplats inte flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans. Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning om det finns särskilda skäl för det och om det är klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt. Enligt 2 kap. 13 § andra stycket samma lag får grav inte öppnas på ett sådant sätt att stoft eller aska skadas. - Det är av stor vikt att värna om gravfriden. Enligt gällande lagstiftning skall i princip en gravsättning betraktas som definitiv. Att efterlevande är bosatta på annan ort och själva önskar gravsättas där är ett i denna typ av ärenden återkommande skäl som ej betraktas som "särskilt". Inte heller svårigheter att besöka och vårda graven anses vara så tungt vägande skäl att flyttning kan medges. Vidare kan en flyttning aldrig medges om stoftet kan komma att skadas. Detta skulle oundvikligen ske vid försök att flytta stoft som gravsatts för 25 år sedan. - Länsstyrelsen finner att kyrkogårdsnämnden haft fog för det överklagade beslutet. - Länsstyrelsen avslår överklagandet.

I överklagande till kammarrätten vidhöll M-L.S. sin ansökan och anförde därvid följande. Hennes make hade avlidit och var begravd i Växjö. En flyttning av dotterns stoft skulle innebära ett sammanförande av föräldrar och barn till samma gravplats. Hennes möjligheter att besöka gravplatsen i Malmö begränsades alltmer. Att själv få besöka dotterns grav var av stor betydelse för hennes mentala och psykiska hälsa.

Kammarrätten i Göteborg (1991 12 17 Nordbeck, Nyström, referent Larsson) delade länsstyrelsens bedömning och ändrade därför inte det överklagade beslutet.

M-L.S. vidhöll sin ansökan i överklagande till Regeringsrätten. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Hennes dotter, född 1955, hade gått i skola i Växjö tills sjukdomen drabbade henne 1965. Hennes make P.S. hade fått arbete i Malmö 1967 men familjen flyttade åter till Växjö i slutet av 1967. P.S. avled 1990 och var begraven i familjegrav på Skogslyckans kyrkogård i Växjö. Några släktförbindelser fanns inte längre i Malmö. Hela hennes familj fanns i Växjö. En höftledsskada och tilltagande ålder begränsade hennes möjligheter att besöka dotterns grav. Den symboliska innebörden att själv kunna besöka graven var av stor betydelse för hennes mentala hälsa. Med hänsyn till att hennes dotter låg begravd ensam i en grav med plats för fyra personer torde risken för skador vid en flyttning kunna minimeras.

Prövningstillstånd meddelades.

Kyrkogårdsnämnden i Malmö anförde i yttrande bl.a. följande. De av M-L.S. åberopade skälen för flyttning av stoftet var ej av det slag att särskilda skäl skulle anses föreligga. Dessutom skulle den avlidne under sin livstid ha haft någon form av anknytning till den ort till vilken flyttning önskas ske, t.ex. ha bott där tidigare. Någon anknytning syntes ej finnas i detta fall. Vidare utgjorde som en orubblig grundförutsättning för att graven skall få öppnas att stoft och aska inte skadades därvid. Stoftet, som gravsatts år 1966 - alltså för 25 år sedan - kunde ej flyttas utan att skadas. Redan av det skälet var sålunda en flyttning utesluten.

Svenska kyrkans centralstyrelse anförde i yttrande beträffande förevarande mål följande (vad avser allmänna överväganden se under I.).

Gravsättningen av dottern i Malmö ägde rum för snart 28 år sedan. Stoftet efter den avlidna låter sig därmed inte förflyttas, utan att konflikt uppstår med det av lagstiftaren uttalade orubbliga kravet på att stoftet inte får skadas. Detta skäl ensamt tar över de av modern anförda skälen för flyttning. - Överklagandet avstyrks.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anförde i yttrande beträffande förevarande mål följande (vad avser allmänna överväganden se under I.)

M-L.S. har väsentligen som särskilt skäl för flyttning av gravsatt stoft åberopat möjligheten att besöka gravplatsen. Det kan noteras att regeringen den 12 november 1987 prövat hennes ansökan med likartad innebörd och inte funnit skäl att bifalla den. Några nya omständigheter torde inte ha tillkommit. Förbundet finner ej heller nu särskilda skäl föreligga att bifalla ansökan.

Ledamöterna Lisen Ridne, Brita Pepling och Clary Högborg reserverade sig och anförde i förevarande mål följande (vad avser allmänna överväganden se under I.)

Beträffande M-L.S:s överklagande kan viss förståelse finnas för den långa tiden mellan gravsättning och innevarande begäran om flyttning av stoft. Med hänsyftning till näst sista stycket s. 36 i prop 1990/91:10 yrkas bifallande till överklagandet.

Regeringsrätten (1994 11 11, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av utredningen i målet framgår följande. Kyrkogårdsnämnden i Malmö beslutade redan den 30 oktober 1986 att avslå en ansökan av P.S. och M-L.S. att flytta stoftet efter dottern från gravplatsen på Östra kyrkogården i Malmö till gravplats i Växjö. Efter överklagande av makarna S. avslogs ansökningen av såväl Länsstyrelsen i Malmöhus län genom beslut den 14 april 1987 som regeringen (Civildepartementet) genom beslut den 12 november 1987. Som motivering angavs att de av makarna S. åberopade skälen inte var sådana särskilda skäl som motiverade att gravfriden bryts. Det kan anmärkas att prövningen av makarna S:s ansökan gjordes enligt 31 § i den numera upphävda begravningskungörelsen (1963:540).

Enligt 6 kap. 1 § begravningslagen får stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats inte flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans. Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning om det finns särskilda skäl för det och om det är klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt. Enligt 2 kap. 13 § andra stycket samma lag får graven inte öppnas på ett sådant sätt att stoft eller aska skadas.

Syftet med de ---- (= Regeringsrättens dom i I andra och tredje styckena) ---- på orten osv.

Regeringsrätten gör följande bedömning. Genom P.S:s död och begravning i Växjö har nya omständigheter i sak tillkommit sedan ärendet om flyttning av makarna S:s dotter handlades och avgjordes genom regeringens beslut den 12 november 1987. Till yttermera visso har sedan dess också ny lagstiftning trätt i kraft. Denna nya lagstiftning innebär emellertid i fråga om upprätthållande av griftefriden och de särskilda skäl som fordras för ett brytande av den inte några stora förändringar i sak. Det kan konstateras att som ett särskilt skäl till flyttning räknas sammanföring av bl.a. föräldrar och minderårigt barn, alltså en situation som numera föreligger i målet. Kyrkogårdsnämnden har i sitt yttrande angivit att makarna S:s dotter saknat anknytning till Växjö. Detta är inte riktigt, eftersom dottern synes ha bott i Växjö och gått i skola där. Vidare bör framhållas att utredningen inte visar annat än att plats kan beredas stoftet efter dottern i P.S:s grav. Med hänsyn till det anförda och vad i övrigt förekommit anser Regeringsrätten att särskilda skäl till den begärda flyttningen föreligger.

För att flyttning över huvud taget skall kunna ske krävs enligt 2 kap. 13 § andra stycket begravningslagen att gravöppningen kan göras på ett sådant sätt att man inte skadar stoft eller aska som har gravsatts inom gravplatsen. Av utredningen i målet framgår att M-L.S:s dotter gravsattes i kista år 1966. Kyrkogårdsnämnden har anfört att en flyttning inte kan ske utan att stoftet skadas. Några säkra uttalanden i denna fråga kan emellertid inte göras på förevarande stadium. Frågan härom får därför bli en fråga på verkställighetsstadiet.

Sammanfattningsvis finner Regeringsrätten att särskilda skäl föreligger att medge flyttning av stoftet efter M-L.S:s dotter under förutsättning att en flyttning kan ske utan att stoftet skadas. M-L.S:s yrkande skall alltså bifallas i enlighet med det nu anförda.