RÅ 1994:95

Enligt 16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) krävs, beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, för att vården skall upphöra att det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Enligt 16 § tredje stycket LRV åligger det chefsöverläkaren vid den enhet där den som genomgår vård är intagen hos länsrätt anmäla när den rättspsykiatriska vården kan upphöra eller i annat fall med vissa närmare tidsmellanrum anmäla frågan om upphörande av vården.

X, som tidigare dömts till frihetsstraff för våldsbrott, överlämnades i februari 1990 till sluten psykiatrisk vård enligt den numera upphävda lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall sedan han gjort sig skyldig till försök till mord. (Intagna som av domstol överlämnats till sådan vård såsom påföljd för brott behandlas efter ikraftträdandet av LRV som patienter vilka genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.)

Sedan X under permission i mars 1993 begått nya brott dömdes han av Stockholms tingsrätt den 28 maj 1993 till fängelse fyra år för bl.a. misshandel och grovt narkotikabrott. Han hade då varit föremål för förnyad rättspsykiatrisk undersökning, enligt vilken han inte begått de aktuella gärningarna under inflytande av allvarlig psykisk störning. Enligt den ansvarige undersökningsledaren saknades medicinska förutsättningar för rättspsykiatrisk vård.

Chefsöverläkaren vid Karsuddens sjukhus föreslog i en anmälan hos Länsrätten i Södermanlands län att vården av X skulle upphöra. Den gemensamma bedömningen i läkarkollegiet vid sjukhuset var att X inte led av en allvarlig psykisk störning i brottsbalkens mening. I en senare anmälan vidhöll chefsöverläkaren sin uppfattning.

Länsrätten (1993 07 23, ordförande Ekholm) anförde beträffande den första anmälningen bl.a.: X har vid upprepade tillfällen lagförts för grova brott mot person. Risken för återfall har också framhållits i samband med de återkommande prövningarna i domstolarna av det psykiatriska vårdbehovet. Det är väl dokumenterat att X uppvisar en personlighets och beteendestörning och att han i samband med bruk av droger saknar förmåga att bemästra sin aggressivitet. Vad som framkommit vid den senaste rättspsykiatriska undersökningen ger inte anledning till annat ställningstagande än att risken för återfall i allvarlig våldsbrottslighet måste bedömas som mycket stor. Med hänsyn härtill och till att X alltjämt får anses lida av psykisk störning, även om denna numera inte bedöms som allvarlig, föreligger enligt länsrätten inte i 16 § LRV angivna förutsättningar för att låta den rättspykiatriska vården upphöra. - Den rättspsykiatriska vården av X skall bestå. - Chefsöverläkaren har att till länsrätten anmäla när vården kan upphöra. I annat fall skall ny anmälan enligt 16 § LRV göras inom sex månader från den dag då vårdfrågan senast prövades.

X överklagade länsrättens ovannämnda avgörande och yrkade att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra.

Kammarrätten i Stockholm (1993 10 26, Belfrage, Håkansson, referent, Sundin; nämndemännen Ljungqvist och Andersson), som höll muntlig förhandling i målet, anförde bl.a.: X har vid den muntliga förhandlingen anfört bl.a. följande. Han lider inte längre av någon allvarlig psykisk störning. Han skall sluta använda droger och han har nu kommit till insikt om sitt missbruk. För närvarande vistas han på en drogfri avdelning på Kumlaanstalten och han har sökt till flera narkotikafria projekt. Återfall som tidigare förekommit har varit missbruksrelaterade. Han kommer att vara intagen på kriminalvårdsanstalt under lång tid framöver och någon återfallsrisk föreligger inte. Han tar inga mediciner och han har ingen psykologkontakt. Han behöver inte psykiatrisk vård utan narkomanvård och social rehabilitering. - Chefsöverläkaren har vid den muntliga förhandlingen anfört bl.a. följande. Han har inte haft någon kontakt med X sedan mars/april 1993. Han har sålunda ingen aktuell bedömning av dennes tillstånd. I oktober/november 1992 uppvisade X en påtagligt ändrad inställning till sitt missbruk. Han 1ämnade urinprov och talade öppet om sitt missbruk. I sitt utlåtande till Stockholms tingsrätt den 30 mars 1993 förordade chefsöverläkaren en ny rättspsykiatrisk undersökning eftersom han bedömde att X var i slutet av sin vårdtid. Enligt den rättspsykiatriska undersökning, som då företogs, saknades förutsättningar för rättspsykiatrisk vård. X:s personlighetsstörning håller på att avklinga och dennes tillstånd fordrar inte att han är intagen för rättspsykiatrisk vård. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Den omständigheten att X inte har begått de senast angivna gärningarna under inflytande av allvarlig psykisk störning kan enligt kammarrättens mening inte i sig föranleda att vården enligt LRV skall upphöra. En bedömning av förutsättningarna för vårdens upphörande får göras utifrån vad som anges i 16 § LRV. - Tingsrätten överlämnade 1990 X till sluten psykiatrisk vård med stöd av 31 kap. 3 § brottsbalken, i dess dåvarande lydelse. Fråga är om det inte längre till följd av den psykiska störning som föranledde beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. - Av det rättspsykiatriska utlåtandet den 13 maj 1993 framgår att X företer väsentligen samma personlighetsstruktur som vid föregående undersökning. - X lider alltjämt av en psykisk störning även om den inte är av allvarligt slag. Han har inte varit fri från droger under någon 1ängre tid. Med hänsyn härtill och till innehållet i det rättspsykiatriska utlåtandet måste risk för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag bedömas föreligga. Den rättspsykiatriska vården kan därför inte nu upphöra. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Beträffande chefsöverläkarens i det föregående omnämnda andra anmälan anförde Länsrätten (1994 01 19, ordförande Ekholm) bl.a.: Det är utrett att X alltjämt lider av psykisk störning och att denna störning i samband med bruk av droger ger X dålig impulskontroll. X säger sig ha varit drogfri sedan intagningen på kriminalvårdsanstalten Kumla våren 1993, men han har ännu inte påbörjat drogavvänjande behandling. Med hänsyn härtill, till vad som framkommit enligt det rättspsykiatriska utlåtandet och till risken för återfall i allvarlig brottslighet, finner länsrätten att förutsättningar ännu inte föreligger för att låta den rättspsykiatriska vården av X upphöra. - Den rättspsykiatriska vården skall bestå. - Chefsöverläkaren har att till länsrätten anmäla när vården kan upphöra. I annat fall skall ny anmälan enligt 16 § LRV göras inom sex månader från den dag då vårdfrågan senast prövades.

X överklagade även detta senare länsrättsavgörande och yrkade att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra.

Kammarrätten (1994-03 21, Reimers, referent; nämndemännen Hulting och Ramnefalk) yttrade: I målet är klarlagt att X fortfarande lider av samma psykiska störning som föranledde överlämnande till sluten psykiatrisk vård år 1990. Vidare har framkommit att han har ett mångårigt narkotikamissbruk, som medför att risken för återfall i våldsbrott måste bedömas som mycket stor om han inte kan avhålla sig från alkohol eller narkotika. I det senaste rättspsykiatriska utlåtandet den 12 maj 1993 angavs att X uppfattades av ett enigt undersökningsteam som en gravt personlighetsstörd person som under drogpåverkan eller då han lever under stark press kan reagera med kraftiga aggressions och vredesutbrott. Mot bakgrund av vad som nu har sagts finner kammarrätten i likhet med Socialstyrelsen att förutsättningar för fortsatt rättspsykiatrisk vård föreligger. Frågan är härefter huruvida den omständigheten att X numera avtjänar ett långvarigt fängelsestraff utgör skäl att låta den rättspsykiatriska vården upphöra. - Av 16 § andra stycket LRV framgår att frågan om upphörande av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall prövas av länsrätt som första instans. I förarbeten till LRV (prop. 1990/91:58) har framhållits att av central betydelse vid den särskilda utskrivningsprövningen är risken för återfall i brottslighet till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om sådan utskrivningsprövning. Härvid har påpekats att det inte enbart är fråga om en medicinsk bedömning utan också en prövning från mera allmänna utgångspunkter. Som skäl till att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av domstol angavs bl.a. att beträffande vården av dessa patienter, ifråga om vilka skyddsintresset gör sig starkt gällande, är det motiverat att denna prövning sker i former som ger särskilda garantier för att beslutsunderlaget blir så allsidigt som möjligt och att det sker en enhetlig tillämpning. Av samma skäl har i 10 § första stycket LRV stadgats att i fall av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall såsom huvudregel länsrätt som första instans besluta om rätt till permission. - Med hänsyn till vad som nu har sagts finner kammarrätten att den omständigheten att X för närvarande vistas i kriminalvårdsanstalt i sig inte kan anses innebära att förutsättningar att låta den rättspsykiatriska vården upphöra föreligger. Vidare har, såvitt framkommit, X ännu inte haft några permissioner under fängelsetiden och han har inte påbörjat någon drogavvänjande behandling. Vid nu angivna förhållanden finner kammarrätten att det fortfarande till följd av den psykiska störning som föranledde överlämnande till sluten psykiatrisk vård föreligger risk för att X återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Den rättspsykiatriska vården skall därför tills vidare bestå. - Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Kammarrättslagmannen Hallberg och kammarrättsrådet Avellan Hultman var av skiljaktig mening och anförde: I likhet med majoriteten finner vi det utrett i målet att X lider av samma psykiska störning som föranledde överlämnande till sluten psykiatrisk vård år 1990 samt att det föreligger en väl dokumenterad risk för återfall i allvarlig brottslighet till följd av denna psykiska störning. Vi finner dock att det skyddsintresse som skall beaktas vid den särskilda utskrivningsprövningen får anses tillgodosett genom att X numera avtjänar ett långvarigt fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt. Med hänsyn härtill föreligger förutsättningar att låta den rättspsykiatriska vården upphöra. Vi bifaller därför X:s talan.

X överklagade de båda kammarrättsavgörandena hos Regeringsrätten och vidhöll sitt yrkande om att vården skulle upphöra. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att han vistades på en narkotikafri motivationsavdelning i Kumlaanstalten samt att han - om överklagandet skulle bifallas - kunde bli placerad på ett behandlingshem för behandling mot missbruksproblem.

Regeringsrätten infordrade yttranden från Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen.

Prövningstillstånd meddelades. Härefter införskaffade Regeringsrätten yttrande även från Riksåklagaren.

Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

På grundval av utlåtandet den 13 maj 1993 över rättspsykiatrisk undersökning av X och övrig medicinsk utredning får dras slutsatsen att X alltjämt lider av samma slag av psykisk störning (en antisocial personlighetsstörning med bl.a. impulskontrollbrist komplicerad med missbruk av alkohol och narkotika) som föranledde att han år 1990 såsom brottspåföljd överlämnades till sluten psykiatrisk vård och numera - enligt övergångsbestämmelserna till 1991 års lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård - genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det kan vidare konstateras att den nu befintliga störningen inte är att bedöma som en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i nämnda lagstiftning. Behandlande läkare S.G. och Länsrättens sakkunnige läkare N-A.S. har uttalat att X inte längre har behov av rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen instämmer i detta såtillvida, att X inte med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt - bortsett från återfallsrisken - kan anses behöva rättspsykiatrisk vård. Trots detta finns det förutsättningar för fortsatt rättspsykiatrisk vård eftersom det, enligt Socialstyrelsens mening, finns en väl dokumenterad risk för återfall i allvarlig brottslighet till följd av den psykiska störning som föranlett överlämnande till sådan vård. Det är således hela samhällsskyddsaspekten som ger förutsättningar för fortsatt vård. Om denna är tillräckligt tillgodosedd genom verkställighet av det relativt långa fängelsestraff som utdömts ligger inte inom Socialstyrelsens kompetensområde att avgöra.

Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrkte i sitt yttrande - under åberopande att X:s psykiska tillstånd inte var sådant att fortsatt rättspsykiatrisk vård skulle vara indicerad - att vården skulle upphöra.

Riksåklagaren anförde i sitt yttrande bl.a. att samhällsskyddsintresset med styrka talade för att den rättspsykiatriska vården tills vidare borde bestå och att den omständigheten att X för närvarande avtjänade ett fängelsestraff inte ändrade denna uppfattning.

Regeringsrätten (1994 12 21, Brink, Palm, Wadell, von Bahr, Ragnemalm) anförde: Skälen för Regeringsrättens avgörande. X genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (jfr punkt 6 ikraftträdande och övergångsbestämmelserna till lagen, SFS 1991:1128, om psykiatrisk tvångsvård). Den rättspsykiatriska vården skall - såvitt är aktuellt i X:s fall - enligt 16 § första stycket LRV upphöra när "det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag".

För att den vård som X undergår skall bestå krävs således dels att den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning inte bortfallit, dels att risk föreligger för återfall i allvarlig brottslighet, dels ock att återfallsrisken beror på den kvarvarande psykiska störningen. Något krav på att denna störning skall vara av visst kvalificerat slag - exempelvis av den art som anges i 31 kap. 3 § brottsbalken uppställs inte (jfr prop. 1990/91:58 s. 315 f.).

Utredningen i målet ger vid handen att X fortfarande lider av den psykiska störning som föranlett att han underkastats rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det får vidare anses klarlagt att den allvarliga brottslighet som X under senare år gjort sig skyldig till, bl.a. flera våldsbrott mot kvinnor, hängt samman med denna psykiska störning. Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att risk föreligger att X till följd av den psykiska störningen återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Den omständigheten att X f.n. avtjänar ett fängelsestraff föranleder inte annan bedömning.

Av det anförda följer att den rättspsykiatriska vården ännu inte kan upphöra. Kammarrättens domslut skall därför fastställas.