RÅ 1995 not 146
Ansökan av Mossa M. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m
Not 146. Ansökan av Mossa M. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens Invandrarverk beslutade den 8 oktober 1991 att avslå en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd m.m. från Mossa M., Mounira S. samt deras barn Simon, Isshag, Rober och Sara ävensom från Mossa M:s moder Sara I. Verket beslöt även att avvisa familjen enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529). Familjen förbjöds enligt 4 kap. 14 § samma lag att före viss angiven tid återvända till Sverige utan tillstånd av Invandrarverket. Mossa M. och Mounira S. och deras barn samt Sara I. överklagade beslutet till Utlänningsnämnden som i beslut den 22 december 1992 avslog överklagandet. - Invandrarverket avslog i ett särskilt beslut den 4 oktober 1994 en ansökan från Mikael M., född 1993, om uppehållstillstånd m.m. Utlänningsnämnden avslog i beslut den 25 november 1994 ett överklagande av Invandrarverkets beslut. - Invandrarverket avslog i beslut den 28 januari 1993, den 3 maj 1993, den 22 juni 1993, den 18 augusti 1993, den 20 oktober 1993, den 29 mars 1994, den 7 april 1994 och den 4 oktober 1994 nya ansökningar enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen om uppehållstillstånd. Utlänningsnämnden avslog nya ansökningar i beslut den 25 och 29 november 1994, den 7 och 14 december 1994 och den 4 januari 1995. - Hos Regeringsrätten ansökte Mossa M. m.fl. om resning i de ärenden som avgjorts av Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden. - Till stöd för ansökningen anförde sökandena bl.a. följande. Huvudskälet till att familjen flytt från hemlandet och sökt asyl i Sverige var förföljelse och livshot på grund av den politiska verksamhet som Mossa M. dragits in i. Eftersom han flytt från fängelse, där tortyr förekommit, och då han stod under hot om dödsstraff, visste han vad som väntade i hemlandet. Även den övriga familjen visste vad som väntade dem efter alla de trakasserier de fått utstå där efter Mossa M:s fängslande för nio och ett halvt år sedan. Invandrarverket och Utlänningnämnden hade accepterat en uppenbart vinklad grundutredning. Utifrån detta hade familjen förklarats icke trovärdig och dess starka skyddsbehov hade därigenom aldrig erkänts. Man hade under lång tid förbigått de ID-handlingar som familjen så småningom, med stora uppoffringar lyckats skaffa. I en beslutsmotivering från Invandrarverket antyddes oklarheter i dessa handlingar utan annan grund än en anmärkning av den tolk Invandrarverket anlitat. Mossa M. m.fl. begärde resning främst med utgångspunkt från de ansökningar som inkommit till Invandrarverket och Utlänningsnämnden innan något beslut om avvisning vunnit laga kraft. - Regeringsrätten förordnade den 25 januari 1995 att Utlänningsnämnden skulle avge yttrande i målet och därvid särskilt beröra frågan om sökandenas identitet. - Utlänningsnämnden avgav yttrande den 17 februari 1995. I yttrandet anfördes följande: "Av tidigare yttranden till Regeringsrätten framgår att till styrkande av identiteten godtar nämnden endast passhandling eller liknande i original eller av myndighet i hemlandet utfärdad identitetshandling, allt under förutsättning att det på handlingen finns ett fotografi av sökanden. Handlingarnas äkthet får inte heller kunna ifrågasättas. - I förevarande ärende har identitetsfrågan aktualiserats vid tillämpningen av förordningen (1991:1999) och förordning (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Förordning (1991:1999) omfattar, såvitt avser barnfamiljer och om inte särskilda skäl föreligger, de familjer vars barn var sex år eller äldre vid ansökningstillfället och som den 1 januari 1992 kommit att vistats i Sverige minst ett år (jmf. regeringens förordningsmotiv 1991:8). - Nämnden fann i sitt beslut den 22 december 1992 att familjen i och för sig omfattades av förordningen men att sådana särskilda skäl mot tillämpning av förordningen som nämns i förordningstexten var för handen. Av förordningsmotiven (1991:8) framgår att ett sådant särskilt skäl kan vara att en familjemedlems identitet på grund av dennes egna åtgärder framstår som osäker eller tveksam. Familjen M./S. saknade pass och andra identitetshandlingar efter inresan till Sverige. Passen som använts vid inresan hade enligt uppgift överlämnats till smugglaren efter ankomsten till Sverige. Familjen M./S./I. bereddes tillfälle att inkomma med handlingar som styrkte deras identitet. I grundärendet hos nämnden har Mounira S. ingivit ett körkort som enligt nämnden inte kunde godtas som identitetshandling då det inte framgick vilken nationalitet Mounira S. har. Enligt nämnden fick familjens egna åtgärder med bl.a. passhandlingarna till följd att deras identiteter ansågs oklara. - För att försöka styrka sina identiteter har familjen därefter i s.k. nya ansökningar hos Invandrarverket ingett och åberopat dopbevis för Mossa M. och fyra av barnen, utdrag ur folkbokföringsregistret avseende Mossa M. samt identitetskort utställt på Mounira S. Som förklaring till att familjen företett dessa handlingar först efter lagakraftvunnet avvisningsbeslut har uppgetts att en bekant mot mutor utverkat dessa handlingar, gömt dessa i tre par skor, vilka lämnats till en kvinna som skulle till Sverige, varefter de överlämnats till familjen. Invandrarverket fann redan med hänsyn härtill skäl att betvivla handlingarnas äkthet. Vidare anförde verket att samtliga dopbevis saknar fotografier varför de inte kan fastställa än mindre styrka deras identiteter. Inte heller utdraget ur folkbokföringregistret ansågs klarlägga Mossa M:s identitet. Invandrarverket fann i beslut den 4 oktober 1994, mot bakgrund av det anförda, att familjemedlemmarnas identiteter fortfarande var osäkra och att det således förelåg särskilda skäl att vägra makarna M./S. och deras tre yngsta barn uppehållstillstånd med stöd av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden (jmf. förordningsmotiven 1994:1). - De till invandrarverket ingivna handlingarna har även åberopats i de s.k. nya ansökningarna som därefter ingivits till nämnden. - Dopbevis och utdrag ur folkbokföringsregister är, oaktat att dessa är försedda med påhäftade fotografier, enligt nämnden ej godtagbara handlingar för att styrka identiteten. Enligt nämndens erfarenhet är dessa handlingar lätta att förfalska och kan därför inte sägas ha det bevisvärde som krävs för att styrka identiteten. Härtill kommer att handlingarna såvitt framgår utfärdats utan att personerna varit närvarande inför utfärdande instans. Beaktas måste också i sammanhanget det sätt på vilket handlingarna utverkats. I samband med de nya ansökningarna till nämnden har även ingivits och åberopats namnlistor på släktingar i Sverige till Mounira S. och Mossa M. för att styrka deras identiteter. Nämndens bedömning är att de åberopade handlingarna inte är av sådan art att de kan sägas styrka familjemedlemmarnas identitet på sådant sätt att identiteten inte framstår som osäker och tveksam. - Utlänningsnämnden vill härefter vad avser nämndens beslut beträffande de s.k. nya ansökningarna om uppehållstillstånd anföra följande. - Enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen (1989:529) får en ansökan om uppehållstillstånd från en utlänning, som skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har vunnit laga kraft, bifallas bara om ansökan grundar sig på omständigheter som inte har prövats förut i ärendet om hans avvisning eller utvisning och om utlänningen har rätt till asyl, eller det annars finns synnerliga skäl av humanitär art. - För bifall till en s.k. ny ansökan krävs sålunda att de nya omständigheterna som åberopas medför rätt till asyl eller annars synnerliga skäl av humanitär art föreligger. Enligt motiven till bestämmelsen avses med mycket starka skäl av humanitär art t.ex. om det finns risk för självmord eller om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för utlänningens liv eller hälsa (prop. 1988/89:86 s. 149). - Den omständigheten att klagandena i en s.k. ny ansökan ger in handlingar exempelvis identitetshandlingar, kan enligt nämndens mening inte i sig medföra bifall till ansökan, även om identitetshandlingarnas äkthet i sig inte skulle kunna ifrågasättas. Enbart ingivande av handlingarna innebär inte att rätt till asyl föreligger eller synnerliga humanitära skäl finns. - Avslutningsvis vill nämnden anföra att familjen M./S./I. sedan januari 1993 hållit sig undan verkställigheten av avvisningsbeslutet och därmed genom egna åtgärder orsakat den långa vistelsetiden i Sverige (jmf. regeringsbeslut Ku 94/2418/MP). Även på denna grund finns således skäl att inte bevilja uppehållstillstånd med tillämpningen av principerna i förordningen om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden." -Regeringsrätten (1995-04-11, Brink, Dahlman, Wadell, von Bahr, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av resningsinstitutets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att resning kan komma i fråga endast när nya och i sammanhanget väsentliga omständigheter förebringats eller när de bedömningar i sakligt eller i rättsligt hänseende som gjorts vid prövning i ordinär ordning framstår som uppenbart och gravt felaktiga eller när handläggningen i övrigt har påtagliga brister. - I de handlingar, som sökandena åberopat i resningsmålet, anges inte några nya sakförhållanden av betydelse i jämförelse med vad som förekommit tidigare i ärendena om uppehållstillstånd. Invandrarverkets och Utlänningsnämndens tillämpning av gällande bestämmelser och faktabedömning i övrigt innefattar inte sådan brist som enligt det anförda kan föranleda resning. Vad sökandena anfört utgör inte heller i något annat hänseende skäl för resning. - Resning kan således inte beviljas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. (fd III 1995-04-05, Clementz)