RÅ 1995 not 158
Allmän rättshjälp i resningsärende ang. uppehållstillstånd m.m. (bifall)
Not 158. Ansökan av Idriz M. m.fl. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 8 juni 1993 att avslå ansökningar från familjen M. om uppehållstillstånd m.m. och att avvisa dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529) med förbud att återvända till Sverige före viss tidpunkt utan tillstånd av verket. Sedan sökandena överklagat verkets beslut avslog Utlänningsnämnden genom beslut den 15 september 1994 överklagandena. I sitt beslut fann nämnden att Idriz M. inte var att betrakta som krigsvägrare enligt 3 kap. 3 § utlänningslagen och att det inte hade anförts sådana omständigheter att makarna M. eller deras barn hade rätt till asyl enligt 3 kap. 1 § samma lag. Utlänningsnämnden fann vidare att familjen M. i och för sig omfattades av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden men att, med beaktande av att Idriz M. godkänt två strafförelägganden avseende snatteri, särskilda skäl förelåg att inte bevilja dem uppehållstillstånd enligt nämnda förordning. Inte heller i övrigt fann nämnden skäl att bevilja dem uppehållstillstånd. Utlänningsnämnden avslog den 14 november och 30 december 1994 förnyade ansökningar från familjen M. om uppehållstillstånd. - I ansökningen yrkade sökandena att Regeringsrätten skulle bevilja resning i det av Utlänningsnämnden den 15 september 1994 avgjorda ärendet och förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick ske. Lars G., som av Invandrarverket den 29 september 1992 förordnats till offentligt biträde för sökandena i ärendet om avvisning, yrkade ersättning för sina kostnader i resningsmålet. För det fall att Invandrarverkets förordnande inte ansågs omfatta resningsmålet begärde sökandena allmän rättshjälp. - Till stöd för resningsansökningen anfördes i huvudsak följande. Utlänningsnämnden hade i skälen för sitt beslut den 15 september 1994 noterat att det av utredningen framgick att Idriz M. den 3 november 1993 godkänt ett strafföreläggande om 60 dagsböter för snatteri begånget den 26 augusti samma år och den 22 april 1994 godkänt ett strafföreläggande om 30 dagsböter för snatteri begånget den 22 november 1993. Det var dessa omständigheter som, enligt Utlänningsnämnden, hade diskvalificerat sökandena från att erhålla uppehållstillstånd. Västerås tingsrätt hade genom slutligt beslut den 14 december 1994 undanröjt strafföreläggandet om 60 dagsböter. På grund av undanröjandet skulle strafföreläggandet inte vidare beaktas. Idriz M. hade förnekat den bakomliggande gärningen, vilken inte heller hade sakprövats. Han hade gjort sig skyldig till ett snatteri, dock av mindre allvarlig beskaffenhet. Mot bakgrund härav förelåg inte längre särskilda skäl att vägra uppehållstillstånd. Eftersom undanröjandet av strafföreläggandet skett efter Utlänningsnämndens beslut, hade förhållandet inte kunnat åberopas vid nämndens prövning. - Regeringsrätten beslutade den 31 januari 1995 att Utlänningsnämnden skulle avge yttrande i målet. Regeringsrätten förordnade samtidigt att Utlänningsnämndens beslut den 15 september 1994 tills vidare inte skulle gälla. - I yttrande den 22 februari 1995 anförde Utlänningsnämnden i huvudsak följande. Vid den vandelsprövning som regelmässigt förekom i förordningsärenden hade endast beaktats brottslighet genom lagakraftvunna domar eller beslut. Även relativt lindriga brott som snatteri och olovlig körning hade emellertid föranlett att uppehållstillstånd inte hade beviljats. Om brott av lindrigare karaktär legat långt tillbaka i tiden och inte upprepats, hade det dock inte hindrat att uppehållstillstånd beviljats. Vid tidpunkten för Utlänningsnämndens avgörande framgick att Idriz M. godkänt två strafförelägganden. Sedan det den 3 november 1993 godkända strafföreläggandet om 60 dagsböter för snatteri begånget den 26 augusti 1993 undanröjts kvarstod dock ett den 22 april 1994 godkänt strafföreläggande om 30 dagsböter för snatteri begånget den 22 november 1993. Utlänningsnämndens beslut har fattats den 15 september 1994, mindre än ett år efter det att Idriz M. gjort sig skyldig till snatteri av en väska. Nämnden ansåg mot bakgrund av den praxis som utvecklats hos nämnden vid tillämpningen av förordningen om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden att, oavsett om strafföreläggandet avseende 60 dagsböter inte hade förelegat vid tidpunkten för nämndens avgörande, särskilda skäl enligt nämnda förordning att inte bevilja uppehållstillstånd förelåg på grund av strafföreläggandet avseende 30 dagsböter. Nämnden vill också tillägga att åklagarmyndigheten i Västerås, enligt av nämnden inhämtad uppgift, inlämnat stämningsansökan till Västerås tingsrätt den 26 januari 1995 avseende snatteriet den 26 augusti 1993. - Sökandena bemötte yttrandet. -Regeringsrätten (1995-04-26, Wahlgren, Berglöf, Werner, Swartling, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - I den typ av utlänningsärenden varom nu är fråga ankommer det i första hand på Utlänningsnämnden att utforma rättstillämpningen (se prop. 1991/92:30 s. 22-24). Av de krav som uppställs i nämnda paragraf följer att grund för resning på grund av oriktig rättstillämpning inte kan anses föreligga om det inte i resningsmålet framgår att nämnden vid sin tillämpning av gällande bestämmelser i det enskilda fallet gått klart utöver vad som med hänsyn till omständigheterna framstår som rimligt. - Regeringsrätten finner inte att sökandena visat att Utlänningsnämnden tillämpat bestämmelserna i utlänningslagen eller i förordningen om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden på sådant sätt att det på grund härav skulle föreligga skäl för resning. Inte heller i övrigt har de visat att någon omständighet föreligger som bör föranleda resning. - Den rättshjälp som beviljats genom Invandrarverkets beslut att förordna Lars G. som offentligt biträde i ärendet omfattar inte en ansökan om resning (se RÅ 1990 ref. 86). Regeringsrätten finner emellertid skäl att bevilja sökandena allmän rättshjälp i resningsmålet med biträdesförordnande för Lars G. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen om resning. - Regeringsrätten upphäver förordnandet den 31 januari 1995 att Utlänningsnämndens beslut den 15 september 1994 tills vidare inte skall gälla. - Regeringsrätten beviljar sökandena allmän rättshjälp i resningsmålet och förordnar Lars G. till biträde åt dem. Regeringsrätten bestämmer grundavgiften och tilläggsavgiften till 0 kr. - Regeringsrätten bestämmer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall betalas till Lars G. med 2 337 kr avseende arbete. (fd I 1995-03-21, Karlsson)