RÅ 1995 not 203
Ansökan av Rafet H. m.fl. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd m.m
Not 203. Ansökan av Rafet H. m.fl. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk avslog den 31 augusti 1992 ansökningar från Rafet H., hans hustru Ljulijeta H. samt deras barn Egzon och Elisabet H. om uppehållstillstånd m.m. samt avvisade dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529) och förbjöd dem att inom viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av verket. Utlänningsnämnden avslog i beslut den 25 oktober 1994 deras överklagande. Utlänningsnämnden avslog genom beslut den 22 november 1994 en ny ansökan om uppehållstillstånd för sökandena. - I ansökningen yrkade sökandena att resning skulle beviljas i det av Utlänningsnämnden den 25 oktober 1994 avgjorda ärendet och att Utlänningsnämndens beslut skulle undanröjas. Vidare yrkade de att verkställigheten av avvisningen skulle inhiberas tills vidare. - Sökandena anförde bl.a. följande. Utlänningsnämndens beslut grundade sig på oriktig rättstillämpning vad gällde förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Det fanns två godkända strafförelägganden beträffande Rafet H., ett gällande 30 dagsböter om 30 kr och det andra penningböter om 1 050 kr. Föreläggandena avsåg olovlig körning i juni 1993 resp. olovlig körning och bilbältesförseelse i oktober 1993. Rafet H. hade ett gällande jugoslaviskt körkort men hade vid de aktuella tillfällena inte medfört någon bestyrkt översättning av körkortet. Han hade fått upplysningar om det kravet först i september 1993 av en socialsekreterare. Han hade då ombesörjt en översättning som han erhöll i december 1993. Bilbältesförseelsen bestod i att han kopplat ur bältet i samband med att han stannat bilen för att hjälpa sitt barn som satt fastspänt i framsätet till höger om honom. När han stoppades hade han på grund av språksvårigheter inte förstått vilket brott han begått. Han hade godkänt båda strafföreläggandena utan närvaro av tolk och hade inte upplysts om sina rättigheter. Det hade förelegat en ursäktlig rättsvillfarelse såvitt gäller Rafet H:s behörighet att köra bil i Sverige. - Genom beslut i protokoll den 14 februari 1995 förordnade Regeringsrätten att Utlänningsnämnden skulle avge yttrande över vad som anförts i ansökningen om resning. Dessutom förordnades att vidare åtgärder för verkställighet av den beslutade avvisningen av sökandena inte fick företas i avvaktan på slutligt beslut i resningsmålet. - Utlänningsnämnden anförde i yttrande den 14 mars 1995 följande:
Utlänningsnämnden beslöt den 25 oktober 1994 att avslå ett överklagande i fråga om avvisning från familjen H. - Nämnden ansåg i sitt beslut bland annat att familjen i och för sig omfattades av förordningen 1994:189 om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden, men att särskilda skäl förelåg mot att bevilja familjen H. uppehållstillstånd enligt nämnda förordning. - De omständigheter som legat till grund för denna bedömning var den brottslighet Rafet H. gjort sig skyldig till. Rafet H. har godkänt två strafförelägganden. Det ena strafföreläggandet avsåg olovlig körning den 30 juni 1993. Rafet H. har godkänt strafföreläggandet, om 30 dagsböter, den 13 oktober 1993. Det andra strafföreläggandet avsåg två gärningar den 13 oktober 1993, dels olovlig körning, dels att Rafet H. inte använt bilbälte. Rafet H. har godkänt strafföreläggandet, om penningböter 1 050 kr, den 2 februari 1994. - Uppgifterna om Rafet H:s brottslighet har nämnden infordrat genom utdrag ur Rikspolisregistret. Uppgifterna har före nämndens beslut tillställts det offentliga biträde som förordnats för Rafet H. - I inlaga från biträdet till nämnden uppgavs med anledning härav att Rafet H. godkänt strafförelägganden enligt ovan. Vidare uppgavs att han innehar körkort i sitt hemland och således är berättigad att köra bil i Sverige. Anledningen till strafföreläggandena uppgavs vara att han inte medfört en bestyrkt översättning av sitt jugoslaviska körkort. Tillsammans med inlagan ingavs även en kopia av jugoslaviskt körkort för Rafet H. jämte översättning. - De uppgifter som anförts i ansökan om resning att Rafet H. skulle godkänt bägge strafföreläggandena samma dag, den 8 oktober 1993 överensstämmer således inte med vad som tidigare framkommit. Inte heller har Rafet. H. inför nämnden gjort gällande att tolk saknats. - Rafet H. har vidare i resningsansökan uppgivit att han inte upplysts om de regler som svenska myndigheter ställer och att han på grund av språksvårigheter aldrig förstått vilket brott han har begått. Det sägs även att Rafet H. inte blivit upplyst om sina rättigheter. Inte heller dessa uppgifter fanns hos nämnden när beslutet fattades eftersom Rafet H. då tillfälle gavs att yttra sig över strafföreläggandena inte anfört något härom. - Uppgiften i resningsansökan att Rafet H. av en socialsekreterare i september 1993 blivit upplyst om skyldigheten att medföra en bestyrkt översättning av sitt körkort var inte heller känd för nämnden. - Enligt nämnden medför dock denna uppgift att Rafet H. åtminstone vid den olovliga körningen i oktober varit medveten om sin skyldighet att medföra översättning. - Vad gäller frågan om den brottslighet nämnden vid beslutstillfället lade Rafet H. till last kan anses utgöra särskilda skäl enligt nämnda förordning kan följande framhållas. Av motiven till förordningen framgår att ett av syftena bakom införandet var hänsynen till barnens situation. Ett stort antal barnfamiljer hade ansökt om tillstånd före början av 1993 och barnens integration i det svenska samhället framhölls. - Förordningen gavs emellertid karaktären av en schablonregel. Det avgörande för förordningens tillämplighet var barnens ålder och tidpunkten för när ansökan om asyl skett. Någon hänsyn till i vilken omfattning barnen eller familjerna integrerats har inte tagits. Inte heller har föreskrivits att någon avvägning mellan integration och särskilda skäl mot att tillämpa förordningen ska göras. - I frågan om vad som skall anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd enligt förordningen sägs bland annat följande i motiven: "Liksom vid tidigare tillfällen bör gälla att vistelsetidens betydelse för tillståndsfrågan minskar eller bortfaller helt om asylansökningen är ogrundad, exempelvis därför att sökanden kommer från ett säkert land. Motsvarande bör gälla när omständigheterna ger besked om att utlänningen eller en medlem av hans familj vid ankomsten eller senare har handlat på ett sätt som ger anledning att ifrågasätta hans eller hennes beredvillighet att iaktta grundläggande normer i samhället. Brott är en sådan omständighet." - Om nämndens praxis vid tillämpningen av förordningen i nu aktuellt avseende kan följande framhållas. - Den nu aktuella förordningen har tidigare föregåtts av olika tidsrelaterade schablonregler och senast förordningen 1991:1999 om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden m.m. Nämnden har i vägledande avgöranden ansett att den praxis som utvecklats vid tillämpning av 1991 års förordning bör beaktas även vid tillämpningen av den nu aktuella förordningen. - Detta innebär att nämnden i princip ställer sig avvisande till att beakta andra uttryck för bristande vandel än brottslighet som fastställts genom lagakraftvunna domar eller beslut. Endast beträffande utlänning för vilken det föreligger en lagakraftvunnen dom har ansetts att hänsyn kan tas till andra vandelsanmärkningar, exempelvis åtal eller pågående brottmålsrättegångar m.m., vid en samlad bedömning av om utlänningen kan antas vara beredd att följa grundläggande normer i samhället. - Nämnden har vidare ansett att endast uppsåtlig brottslighet i första hand skall beaktas vid bedömningen. Även oaktsamhetsbrott kan emellertid beaktas i vissa fall. Sålunda kan upprepad brottslighet av oaktsamhetskaraktär i det enskilda fallet vara tillräckligt för att inte bevilja uppehållstillstånd enligt förordningen. - Vad gäller den påföljd som skall beaktas har nämnden bedömt att ett lägsta bötesstraff om 30 dagsböter ansetts tillräckligt för att göra undantag från förordningen. - Det är vidare nämndens uppfattning att prövningen normalt inte skall omfatta omständigheterna kring själva brottet. Detta gäller särskilt om det redan på grund av brottslighetens art eller den ådömda påföljden står klart att utlänningen inte bör beviljas uppehållstillstånd. Enligt nämndens mening kan således stöld, misshandel eller andra liknande egendoms- eller våldsbrott hänföras till denna kategori. Likaså bör påföljder såsom fängelse, villkorlig dom eller stränga bötesstraff regelmässigt medföra avslag på en begäran om uppehållstillstånd enligt förordningen. - En prövning av omständigheterna vid brottet bör normalt kunna undvaras också vid mindre allvarlig brottslighet. Det gäller t.ex. egendomsbrott av olika slag. Vad gäller olovlig körning är det inte lika självklart att enbart brottsrubriceringen skall kunna tjäna som utgångspunkt för bedömningen. Det förhållande att en utlänning har körkort i hemlandet är en omständighet av betydelse jämfört med de fall då körkort helt saknas. - Det finns andra förhållanden som har betydelse vid bedömningen av huruvida utlänningen har handlat på ett sätt som ger anledning att ifrågasätta hans eller hennes beredvillighet att iakttaga grundläggande normer i samhället. Till dessa räknas tidpunkten då gärningen begåtts. Från brott som legat långt tillbaka i tiden och är av mindre allvarlig art skall kunna bortses så de inte påverkar möjligheten till ett uppehållstillstånd enligt förordningen. - Ytterligare ett förhållande av betydelse är huruvida brottsligheten har upprepats. Upprepad brottslighet har ansetts utgöra en försvårande omständighet. - I detta ärende har nämnden i enlighet med gällande praxis således bedömt att Rafet H:s brottslighet utgör sådana särskilda skäl som avses i förordningen. - Det skall också framhållas att när tillämpning av förordningen aktualiseras har det redan prövats att någon laglig rätt till upphållstillstånd ej föreligger. Förordningen innebär således att uppehållstillstånd kan beviljas utan att laga grund för sådant tillstånd föreligger. Förordningens upphovsman har då också ansett att brottslighet är diskvalificerande vid tillämpningen av förordningen. -Regeringsrätten (1995-06-08, Tottie, von Bahr, Rundqvist, Lavin): Skälen Regeringsrättens avgörande. I den typ av utlänningsärenden varom nu är fråga ankommer det i första hand på Utlänningsnämnden att utforma rättstillämpningen (se prop. 1991/92:30 s. 22-24). Av resningsförfarandets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att grund för resning inte kan anses föreligga med mindre det i resningsmålet antingen framkommer omständigheter som ändrar totalbilden i sådan omfattning att en omprövning av ärendet är motiverad eller annars framgår att nämnden vid sin tillämpning av gällande bestämmelser gått klart utöver vad som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet framstår som rimligt. Utan en sådan restriktivitet vid tillämpningen av resningsinstitutet skulle detta komma att framstå som en överprövning av nära nog ordinär karaktär. - Regeringsrätten finner att det i sak inte har framkommit några avgörande nya omständigheter i resningsmålet. Inte heller innefattar Utlänningsnämndens tillämpning av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden någon sådan brist som enligt det anförda bör medföra resning. Ansökningen skall därför avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen om resning. Regeringsrättens beslut i protokoll den 14 februari 1995 om förbud mot vidare åtgärder för verkställighet upphör därmed att gälla. - Regeringsrätten bestämmer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall betalas till advokaten Sören R. med 6 752 kr, varav 6 078 kr för arbete och 674 kr för utlägg. (fd II 1995-05-16, G. Mattsson)