RÅ 1995 not 278
Ansökan av Ali T. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd m.m
Not 278. Ansökan av Ali T. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 30 november 1993 att avslå en ansökan av Ali T. om uppehållstillstånd m.m. samt att avvisa honom enligt 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen (1989:529) med förbud att inom viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av verket. I beslut den 5 september 1994 avslog Utlänningsnämnden överklagande av sökanden. Invandrarverket beslutade den 22 september 1994 att det förelåg hinder mot verkställighet av det lagakraftvunna avlägsnandebeslutet. Genom beslut den 20 oktober 1994 avslog Utlänningsnämnden en förnyad ansökan om uppehållstillstånd. - I ansökningen yrkade Ali T. att Regeringsrätten skulle bevilja honom resning i det av Utlänningsnämnden den 20 oktober 1994 avgjorda ärendet och förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick företas. - Till stöd för ansökningen om resning anförde han i huvudsak följande. Han hade inte kunnat avvisas till Iran. Av upprättad promemoria i anledning av polismyndighetens verkställighetsförsök framgick med all önskvärd tydlighet att han framdeles inte kom att mottas av Iran. Han kunde heller inte avvisas till Irak eller något annat land. Han levde i ett "vakuum" och hans nuvarande tillstånd fick ses som ett "helt oönskat resultat" och kunde leda till obotlig skada och men för honom och hans familj. - Regeringsrätten beslutade i protokoll den 25 april 1995 att Utlänningsnämnden skulle avge yttrande i målet. - I yttrande den 17 maj 1995 anför Utlänningsnämnden följande: Utlänningsnämnden har under 1994 fattat avvisningsbeslut till Iran i ärenden rörande feylikurder med motiveringen att de enligt 3 kap. 4 § andra stycket 5 utlänningslagen (1989:529) har sådan särskild anknytning till annat land som avses i nämnda paragraf samt att de i Iran är skyddade mot förföljelse och mot att sändas till hemlandet eller annat land där de inte har motsvarande skydd. Nämnden har vidare konstaterat att det funnits grundad anledning anta att personerna i fråga, till följd av tidigare vistelse i Iran, skulle komma att tas emot i det landet. - I förevarande ärenden har verkställighetsproblematiken aktualiserats i och med att en stor mängd verkställighetsförsök den senaste tiden misslyckats. I många ärenden har polismyndigheten i fråga anmält verkställighetshinder enligt 8 kap. 13 § utlänningslagen. I andra fall har polismyndigheten vid flera tillfällen försökt verkställa avvisningsbesluten. Ibland accepterar de iranska myndigheterna personen efter tredje eller fjärde försöket. - Ali T:s ombud har i förevarande ärende gjort gällande att det föreligger humanitära skäl att bevilja Ali T. uppehållstillstånd till följd av att verkställighet inte kunnat ske. - Nämnden vill härvidlag konstatera att frågan om verkställighet inte är slutligt avgjord. Nämnden har i en skrivelse den 29 november 1994 till regeringen uppgivit att de angivna verkställighetsproblemen inte är av den arten att de i första hand skall lösas inom ramen för svensk utlänningslagstiftning, dvs genom att vederbörande beviljas uppehållstillstånd i Sverige. I princip är det hemlandet eller bosättningslandet som har skyldighet att ta emot de ifrågavarande personerna. Enligt nämndens mening är det fråga om mellanstatliga relationer och lösningen på problemen borde kunna erhållas genom att regeringen skyndsamt skulle vidta sådana åtgärder att problemen kunde begränsas. Nämnden har också i januari 1995 överlämnat ett ärende till regeringen för vägledande avgörande. I avvaktan på regeringens ställningstagande har ett definitivt verkställighetsstopp inte konstaterats föreligga. Nämnden fattar emellertid inga beslut i avvisningsärenden rörande feylikurder och i nya ansökningar inhiberas verkställigheten tills vidare. Skulle det visa sig att verkställighetsfrågan ej kommer att lösas och mycket lång tid har förflutit kan frågan om humanitära skäl på ett senare stadium komma att aktualiseras. - I det fall regeringen skulle anse att det föreligger ett definitivt verkställighetsstopp i förevarande ärenden vill nämnden erinra om möjligheten att ge in en s.k. ny ansökan om uppehållstillstånd. - Nämnden anser att det inte framförts någon grund för resningsansökan i ärendet. -Regeringsrätten (1995-09-08, Tottie, Sjöberg, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Utlänningsnämndens beslut om uppehållstillstånd m.m. enligt utlänningslagen får inte överklagas. Det ankommer därför på nämnden att utforma rättstillämpningen på detta område, i den mån det inte efter överlämnande enligt 7 kap. 11 § samma lag är regeringen som har att pröva ärenden enligt lagen. Resningsinstitutet är ett extraordinärt rättsmedel. Det kan därför inte användas för att åstadkomma en regelmässig överprövning av lagakraftvunna beslut. Resning kan däremot komma i fråga t.ex. om en beslutsfattande myndighet inte uppmärksammat omständigheter av betydelse för beslutsfattandet, om det kommit fram nya omständigheter som, om de kunnat beaktas, kunde ha lett till ett annat beslut eller om det klandrade beslutet inte ligger inom ramen för en rimlig tillämpning av gällande bestämmelser. - I målet har inte framkommit någon omständighet som enligt det anförda kan föranleda resning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen om resning. - Regeringsrätten bestämmer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall betalas till Gerassimos F. med 4 675 kr. (fd II 1995-08-29, Laestander)