RÅ 1995 not 378

Not 378. Ansökan av Leif L. och Kerstin F. om resning i ärende ang. antagande av detaljplan. - Byggnadsnämnden i Nacka kommun beslutade den 6 mars 1991, § 77, att efter ett s.k. enkelt planförfarande anta en detaljplan för Kummelnäs 21:1, Pråmvägen. Beslutet fattades efter votering med fem röster för och fem röster mot antagande av planen och en röst nedlagd samt med ordförandens utslagsröst. Sedan bl.a. sökandena, som äger en grannfastighet, överklagat beslutet avslog Länsstyrelsen i Stockholms län deras överklagande i beslut den 27 juni 1991. Regeringen (Bostadsdepartementet) avslog i beslut den 14 november 1991 sökandenas överklaganden dit. Sökandena begärde rättsprövning hos Regeringsrätten, som i dom den 2 december 1992, mål nr 446-1992, förklarade att regeringens beslut skulle stå fast. - Sökandena yrkade att Regeringsrätten måtte meddela resning i det mål, vari Regeringsrätten i dom den 2 december 1992 förklarade att regeringens beslut den 14 november 1991 om detaljplanen skulle stå fast. De anförde bl.a. följande. Byggnadsnämnden hade fått sin befogenhet att ändra detaljplaner genom ett beslut av kommunfullmäktige den 16 juni 1987. Nämnden hade i beslutet bemyndigats att anta, ändra eller upphäva detaljplaner och att anta områdesbestämmelser dels där enkelt planförfarande enligt "PBL 5:8" var tillämpligt, dels i ett annat fall som inte var aktuellt i ärendet. Ingen av punkterna gällde enkelt planförfarande enligt 5 kap. 28 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL), som tillämpats i ärendet. Ärendet var inte heller av den art att ett enkelt planförfarande hade bort tillämpas. I delegationsbeslutet hade särskilt förutsatts att kommunstyrelsen inte skulle ha något att erinra mot åtgärden. Den nu aktuella detaljplaneändringen hade, såvitt handlingarna utvisade, inte blivit underställd kommunstyrelsen för erinran. Beslutet hade därför inte tagits i den formella ordning som föreskrivits i delegationsbeslutet. Vidare hade byggnadsnämnden villfarit en begäran från en byggherre om att detaljplanen skulle ändras. Detta borde betraktas som en del av nämndens myndighetsutövning. Enligt 4 kap. 21 § kommunallagen (1991:900), som trädde i kraft den 1 januari 1992, skulle ledamot som deltagit i handläggningen också delta i avgörandet av ärendet. Någon motsvarande bestämmelse hade sökandena inte kunnat finna i kommunallagen (1977:179). Däremot fanns en sådan bestämmelse i 18 § tredje stycket förvaltningslagen (1986:223). Den från röstningen avstående ledamoten hade genom sitt handlingssätt gjort beslutet formellt oriktigt. - Nacka kommun hade, på anmodan av Regeringsrätten, genom sin byggnadsnämnd avgett yttrande i målet och hade härvid anfört bl.a. följande. Tidigare anmäldes alla enkla planförfaranden i kommunstyrelsen. Numera anmäldes endast de där kommunen som part deltog i genomförandet. Någon skyldighet att inhämta kommunstyrelsens synpunkter i alla ärenden fanns inte i kommunens rutiner. I det aktuella fallet diskuterades problemkomplexet med kommunstyrelsens tjänstemän och ledande politiker på stadsbyggnadschefens initiativ. Ingen behandling företogs då i styrelsen. -Regeringsrätten (1995-12-06, Dahlman, Werner, von Bahr, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Leif L:s och Kerstin F:s resningsansökan avser det genom Regeringsrättens dom den 2 december 1992 avgjorda rättsprövningsmålet 446-1992. Vad de anfört i sin ansökan visar inte att det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att på nytt pröva den sak som avgjorts i detta mål. - Resningsansökan får med hänsyn till sitt innehåll anses avse även det ärende varigenom byggnadsnämnden i Nacka kommun genom beslut den 6 mars 1991, § 77, antog en detaljplan för Kummelnäs 21:1. Sökandena gör i detta hänseende gällande att byggnadsnämndens handläggning av planärendet varit behäftad med vissa allvarliga brister. Dessa kan hänföras till dels delegationsbeslutets lydelse, dels uppfyllandet av visst villkor i beslutet, dels omröstningen vid planens antagande. - Vad först gäller delegationsbeslutets lydelse har byggnadsnämnden med stöd av beslutet ägt tillämpa "enkelt planförfarande enligt PBL 5:8". Hänvisningen till 5 kap. 8 § PBL torde av förbiseende ha blivit felaktig och skulle rimligen ha varit 5 kap. 28 § PBL. Felet är dock inte av den art att det i målet kan utgöra resningsgrund. - Vidare får det numera anses klarlagt att byggnadsnämnden inte inhämtat något formellt yttrande från kommunstyrelsen. Nämnden har uppgett att det i stället förekommit formlösa diskussioner i ärendet med kommunstyrelsens ledande politiker och tjänstemän. Genom detta förfarande kan nämnden inte anses ha förvissat sig om att det i delegationsordningen uppställda villkoret, att styrelsen inte skall ha någon erinran mot åtgärden, varit uppfyllt. Frågan är om detta förhållande skall medföra att resning beviljas i ärendet. Det får härvid beaktas att det inte framkommit i målet att detaljplaneärendet skulle ha fått en annan utgång om yttrande från kommunstyrelsen inhämtats. Vidare har sökandena inte angett några ursäktande skäl för att denna omständighet inte påpekats i det ordinarie förfarandet. Dessutom måste beaktas att det mot sökandenas enskilda intressen står grannens enskilda intresse. Mot bakgrund härav kan byggnadsnämndens handläggningsfel inte anses utgöra tillräckliga skäl för att bevilja resning i ärendet. - Vad slutligen gäller det påstådda felet beträffande röstningen i byggnadsnämnden har vid den tidpunkt då nämnden avgjorde ärendet omröstningsreglerna i kommunallagen (1977:179) varit tillämpliga. I dessa regler fanns inte något hinder för att en ledamot av en kommunal nämnd avstod från att rösta även i ett ärende rörande myndighetsutövning mot enskild. - Sökandena har inte heller i övrigt visat att skäl för resning föreligger. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. (fd II 1995-11-15, G. Mattsson)

*REGI

*INST